Adrian Magnusson

Fru talman! Vi har under debattens gång varit inne på mer filosofiska eller ideologiska resonemang om statens närvaro och tillit. Det är viktiga resonemang att föra, och dem för jag gärna varje dag i veckan. Men som också har tagits upp i debatten är det människor av kött och blod som drabbas av nedläggningarna i praktiken.

Skånes Folkblad åkte till servicekontoret i Eslöv och spenderade några timmar där. Kontoret i Eslöv har öppet två dagar i veckan – några timmar om dagen. Det är inte så att alla servicekontor har öppet åtta timmar om dagen fem dagar i veckan. Ibland framstår det som så. I alla fall; de åkte dit. Det var hög aktivitet på kontoret under hela öppettiden. Många människor rörde sig där.

En man, Jonas Jansson, var där för att deklarera; det var deklarationstider. Han uttryckte sig så här om nedläggningen: Hela samhället försvinner. Förut fanns Arbetsförmedlingen. Nu finns servicecentret, som har öppet bara två dagar i veckan. Om det läggs ned får min dotter hjälpa mig.

Det är så här det är; en del människor har svårt med digitala kontakter. Inte sällan är de äldre, men ibland också andra människor. För dem är det fråga om viktig service.

Bland vanliga människor finns känslan av att staten under lång tid har dragit sig undan och försvunnit. Kontoret har försvunnit från min hemort, och det är en känsla som delas på många orter runt om i landet. Det gäller inte om man promenerar ut från kammaren och ställer sig vid Centralplan, men det gäller om man åker till Simrishamn, Tomelilla eller Ystad i min del av Skåne.

Jag tror att det finns en stor missuppfattning av hur det ser ut runt om i landet. På en frågestund för ungefär två veckor sedan blev det en diskussion om antalet polisstationer i landet. Statsrådet sa att han har svårt att tro att det finns färre polisstationer i dag än tidigare. Men så är det. År 2023 fanns 254 besökskontor hos polisen, och i dag finns 231 kontor. Det är en stor minskning på bara ett år. Men det är så det är. Staten försvinner i allt större utsträckning, och då kan servicecentret där du kan prata om din deklaration eller ditt ärende hos Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan vara en viktig instans i samhället.

Statsrådet försöker bygga upp en konflikt här när det gäller flexibiliteten och menar att de här myndigheterna kommer att bli mycket mer flexibla i framtiden, att det är målet. Han försöker få det att verka som att det finns en konflikt mellan en husvagn i Tomelilla och en fysisk byggnad i Simrishamn. Det är en påhittad, imaginär konflikt. Men statsrådet målar ändå upp det som att de skulle stå i strid med varandra. Det gör de givetvis inte.

Risken är överhängande att många av de här orterna kommer att bli av med ett fysiskt kontor och sedan kanske kan få en husvagn, som kommer en gång på våren och en gång på hösten – om det nu blir det en sådan flexibel lösning. Det är kanske inte helt lätt att närvara med alla de systemen.

Statsrådet sa också att det man gör inte strider mot svensk förvaltningsprincip. Nej, och det har ingen påstått. Man hade kunnat säga att Statens servicecenter ska finnas på de här orterna. Det gör man i fråga om andra myndigheter och bolag. Till exempel Systembolaget har ett tydligt uppdrag att finnas i varje kommun i hela landet. Man hade kunnat säga att också Statens servicecenter ska finnas på befintliga orter.

Det här strider dock mot principen om att en god stat ska finnas i hela landet. Det strider mot en princip om statlig närvaro. Jag tycker alltså att statsrådet försöker blanda bort korten lite ibland. Det får man kanske göra i en debatt. Men det behöver åtminstone påtalas.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Det är ett svar som i stora delar liknar de tidigare svar som har framförts i debatten, men jag tackar ändå.

I Skåne är det fyra servicekontor som har lagts ned eller som ska läggas ned. I Simrishamn är skylten redan nedhängd och nedplockad. Det handlar också om Trelleborg, Landskrona och Eslöv. Storleken på orterna är lite blandad, men det är överlag ganska välbesökta kontor. Landskrona, till exempel, hade över 22 000 besök under 2024. Det tycker i alla fall jag är ganska många, men det kanske inte är mycket för ett före detta borgarråd från Stockholms stad.

Under denna diskussion, som nu har förekommit i episoder, har statsrådet Slottner hela tiden hänvisat till att det är Statens servicecenters beslut att lägga ned kontoren. Det bygger i sin tur på de budgetförutsättningar som regeringen har lämnat till myndigheten; det är viktigt att betona detta. Det är ett beslut som regeringen äger och som man inte ska skjuta över på myndigheten. Regeringen Kristersson har alltså velat minska antalet servicekontor i det här landet. Så är det bara.

Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att ansvarsutkräva på rätt ställe. Därför tänker jag ansvarsutkräva statsrådet Slottner för de här nedläggningarna. I diskussionen har statsrådet löpande skjutit över frågan till myndigheten själv. I svaret uppger statsrådet att myndigheten behöver effektiviseras men anger egentligen inte varför. Det är tydligen på Simrishamnsbors och andras bekostnad; det är i alla fall tydligt.

Frågan blir då: Är myndigheten nog effektiviserad nu, eller ska det ske ytterligare effektiviseringar? Det vet vi inte.

Det är just på detta, fru talman, som jag baserar min interpellation. Finns det någon bortre gräns för när regeringen kan tänkas säga att fler servicekontor än detta inte ska få läggas ned? Eller kan det röra sig om fler nedlagda servicekontor runt om i hela Skåne?

Statsrådet har i tidigare debatter sagt att det ska finnas minst ett servicekontor i varje FA-region. Det skulle rent hypotetiskt kunna innebära att det i Skåne finns ett servicekontor i Malmö och ett servicekontor i Kristianstad. Det skulle kunna vara allt i hela Skåne.

Men den diskussion som vi har här i dag och vid många andra tillfällen om statlig service handlar inte bara om att människor ska kunna lämna inkomstdeklarationen på ett fysiskt kontor. Det handlar också, som vi har varit inne på tidigare, om statens roll, statens legitimitet och statens funktion i det här landet. Ska staten vara närvarande i hela landet eller bara en bastion belägen innanför Stockholms tullar?

De här besparingarna innebär att staten försvinner ännu ett steg längre bort från människor. Kombinerat med de andra besparingar som vi just nu ser på statliga myndigheter runtom i landet blir det ett slags cocktail i tillbakadragande. Skatteverket lägger till exempel ned handläggarkontor både i Skåne, som i Lund, och i Upplands län, som i Enköping.

Andra myndigheter försvinner också från mindre orter efter tydliga direktiv från regeringen och centraliseras till storstäder, exempelvis Stockholm, eller andra städer. Men oftast är det väl ändå Stockholm som myndigheterna centraliseras till.

Fru talman! Det är möjligt att ett tidigare borgarråd i Stockholms stad, som förmodligen kan se myndighetsskyltar överallt, inte tycker att detta är ett problem. Men för människor som kanske bara har en myndighetsskylt kvar på orten vill jag ändå påstå att det är en ganska stark värdesignal när den sista skylten skruvas ned.

Den här regeringen brukar i andra sammanhang inte dra sig för att bedriva signalpolitik. Men i det här fallet ser inte regeringen värdet av de signaler man skickar ut eller värdet av statlig service för de äldre människorna i Simrishamn eller för de över 22 000 besökarna i Landskrona.

Fru talman! Inledningsvis: Jag tror att jag nämnde det i mitt inlägg, men jag kan återigen besvara frågan varför jag tror att det inte finns någon praxis kring sekretessavtal. Jag tror att arbetsgivare historiskt sett inte har varit så pigga på att använda sekretessavtal, framför allt inte i den här typen av bransch.

Nu ser vi dock att det sprider sig. Det är inget som jag bara ägnar mig åt anekdotisk bevisföring kring, utan även exempelvis LO-TCO Rättsskydd säger att det här sprider sig. Man ser att sekretessavtal förekommer i allt större utsträckning.

Min förhoppning är att arbetstagarorganisationer driver de här fallen där det är möjligt. Min förhoppning är såklart även att arbetsgivare slutar använda sekretessavtal i branscher där det på något sätt kan anses vara oskäligt, om man nu får uttrycka sig så. Det gäller till exempel restaurangbranschen, skulle jag vilja påstå.

Jag välkomnar att statsrådet pratar med Arbetsmiljöverket. Det är en viktig myndighet som kan göra mycket mer. Det är också en myndighet som har en ganska stor uppgift just nu, med tanke på den utveckling vi ser kring dödsolyckor och skador i arbetslivet. Det finns även ett annat sätt, och det är att uppmana människor att engagera och organisera sig fackligt. Facken kan ju genomföra mycket av det arbete som man ibland vill lägga på Arbetsmiljöverket, och de fackliga företrädarna är dessutom ute i verksamheten dagligen.

Jag lyfte frågan eftersom jag, vilket jag har sagt flera gånger, är djupt bekymrad över att vi har en utveckling på svensk arbetsmarknad där arbetsgivarna vill flytta fram sina positioner och stärka sin makt på vanliga löntagares och arbetares bekostnad. Om det sker i den här typen av branscher är jag orolig att vi kommer att få en ny generation arbetare som är livrädda för att prata med medier eller någon annan om missförhållanden eftersom de tror att det här är gängse ordning. Det är inte gängse ordning, och det borde inte vara någon som tror att det är det. Detta är i stället ett fenomen som jag hoppas att vi inte kommer att få se sprida sig på svensk arbetsmarknad.

Jag tackar statsrådet för den här debatten. Som jag sa i början får vi nog anledning att återkomma i andra debatter – kanske i den här frågan, kanske i andra frågor som rör arbetsmarknaden.

(Applåder)

Fru talman! Som jag var inne på i slutet av mitt förra inlägg är det här en trend som sprider sig. I det här fallet pratar vi om sekretessavtal, och med tanke på det som statsrådet sa finns det tyvärr väldigt lite rättspraxis kring just sekretessavtal. Det är en fråga som väldigt sällan har prövats i domstol, kanske för att arbetsgivare historiskt sett har varit ganska försiktiga med att skriva den här typen av sekretessavtal.

Nu har vi i stället en situation där en av landets största hamburgerkedjor skriver det med alla sina anställda inom en bransch som restaurangbranschen, vilket skulle kunna tyda på att vi befinner oss i något slags skifte i synen på vilken makt arbetsgivare anser att de har över sina anställda.

Det förekommer även andra sådana här fenomen. Jag är själv jurist och vet därför att det finns juristbyråer som skriver avtal med väldigt juniora jurister till exempel om att de inte får byta arbetsgivare, något som också har prövats i domstol och inte alltid har bedömts vara riktigt, om man säger så.

Vi ser också en trend att fler arbetsgivare ökar kontrollen över sina anställda till exempel genom att utrusta dem med gps-puckar eller genom att se till att de ska registrera sig väldigt ofta. Vi ska inte diskutera den frågan i dag, men vi har även en utveckling inte minst inom gigekonomin där man ser att anställda övervakas hela tiden.

Det här är alltså en trend, skulle jag vilja påstå, som får dessa yttersta konsekvenser.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen med en ordning där parterna i mångt och mycket gör upp om förhållandena på arbetsmarknaden har tjänat Sverige väl. Jag upplever att statsrådet i sitt svar försvarar denna modell, vilket är välkommet. Jag hade inte förväntat mig någonting annat, men jag välkomnar att statsrådet gör det.

Om situationen är den att en av parterna väldigt aktivt utmanar denna modell och försöker tillskansa sig mycket mer makt finns dock en risk för att arbetsmarknadsmodellen brister. Parterna måste ta sitt ansvar för arbetsmarknadsmodellen, och det gäller även arbetsgivarsidan.

Det gäller också att vi politiker är beredda att stå upp för arbetsmarknadsmodellen. Om vi skulle se en situation där arbetsgivare i allt större utsträckning väljer att ta till den här typen av åtgärder eller stärka sin makt måste politiken vara beredd att markera. Det har också gjorts historiskt, bland annat inom gigekonomibranschen, där politiska företrädare har sagt att man tycker att detta är en ovälkommen utveckling.

Något annat som också är intressant i sammanhanget är att vi har en väldigt hög ungdomsarbetslöshet, uppemot 30 procent. I en situation där arbetsgivare använder den här typen av metoder finns det en risk för att alla de rättigheter och metoder som statsrådet räknade upp, till exempel visselblåsarlagen, blir verkningslösa, för vem är beredd att riskera detta när man vet att det står en hel drös med andra människor där ute som är beredda att ta just det jobb man har lyckats få efter ganska mycket möda?

Vi kan såklart säga att man alltid har rätt att prata med facket om man så vill och att det inte finns något sekretessavtal i världen som kan förstöra det, men om man har en situation med väldigt hög arbetslöshet minskar möjligheten att använda det verktyget för landets arbetare.

Jag är djupt bekymrad över utvecklingen, och jag hoppas verkligen att regeringen är beredd att agera om man ser att den här utvecklingen sprider sig. Statsrådet har ytterligare inlägg på sig att utveckla det.

Det vore väldigt olyckligt om vi får en situation på svensk arbetsmarknad där arbetsgivarna flagrant och återkommande utmanar den samförståndsanda som har rått väldigt länge.

(Applåder)

Fru talman! Tack till statsrådet Larsson för svaret! Jag får väl ta tillfället i akt och gratulera henne till hennes nya roll som statsråd och välkomna henne hit. Jag kan lova att vi kommer att få anledning att ses här fler gånger. Jag kan försäkra statsrådet om det.

Då lämnar vi de inledande artigheterna och går över till själva interpellationssvaret.

Den här interpellationen har sitt ursprung i de helt hårresande uppgifter om hamburgerkedjan Max som det rapporterades om för ett tag sedan, någon månad sedan. Det var uppgifter om milkshakes som förvarades i skurhinkar, diskmaskiner som innehöll toalettsitsar och mat som låg på värmning i flera timmar – uppgifter som i sig skulle kunna förtjäna en egen interpellation.

Men nu är det inte det vi ska diskutera. I kölvattnet av de här avslöjandena framkom det att alla Maxanställda tvingades skriva på sekretessavtal där det stod att de inte fick berätta något för någon om vad de upplevt på Max. Det fick inte berätta något för någon – någonsin, dessutom. Man kan undra vad som är så hemligt inom en hamburgerkedja att man inte får säga ens ett ord till sin sambo, när man äter middag ihop på kvällen, om vad som hänt på jobbet och att man inte heller får göra det 65 år senare.

Detta är upprörande. Nu utgör inte vi i den här församlingen domstol. Men det låter knappast som ett rimligt sekretessavtal, som skulle hålla i en arbetsrättslig prövning. Det som gör det särskilt upprörande är att den här typen av arbetsgivare ofta är den första arbetsgivaren för unga människor i landet. Det är unga som inte har någon eller som har mycket liten erfarenhet av arbetslivet och som helt enkelt inte vet hur man ska förhålla sig på en arbetsplats eller till en arbetsgivare. Deras första erfarenhet av arbetslivet blir alltså att de tvingas skriva på ett avtal som innebär att de inte får prata med någon om sitt arbete.

Det här är enligt min mening ett oerhört försök av en arbetsgivare att utöva väldigt stor makt över sina anställda. Det riskerar att ge en oerhört skev bild av vilken makt en arbetsgivare har över sina anställda. Det är en bild som dessa anställda kanske skulle ha burit med sig hela livet om det här inte hade avslöjats.

Statsrådets svar är väl avvägt. Det är en redogörelse för rättsläget snarare än en inlaga från en politisk företrädare. Så kan det vara. Men den här typen av flagranta övergrepp på arbetsrätten är också en attack på den svenska arbetsmarknadsmodellen. Om en part kliver över alla gränser för vad som anses vara rätt och riktigt har vi i det närmaste en ordning där det är djungelns lag som råder på arbetsmarknaden och inget annat.

Statsrådet kan såklart här i dag inte utgöra domstol. Jag har inte i min fråga krävt att statsrådet ska pröva skäligheten i avtalet, även om min personliga uppfattning är ganska klar. Men det kan inte vara så att lagstiftaren, eller för den delen regeringen, varken säger bu eller bä när sådana här förhållanden avslöjas. Det finns alla möjligheter att kraftfullt fördöma den här typen av beteende, åtminstone för att skicka en politisk signal om hur man vill ha det på svensk arbetsmarknad.

En genomgång av gällande lagstiftning är visserligen alltid trevlig, men det är kanske inte det som de unga anställda på Max behöver just nu.

Jag är djupt orolig över att vi ser en trend på svensk arbetsmarknad där arbetsgivare flyttar fram sina positioner och stärker sin makt på de anställdas bekostnad. Det skulle utmana den svenska arbetsmarknadsmodellen å det grövsta om detta accelererar. Vi politiker kan inte, trots den svenska arbetsmarknadsmodellens konstruktion, bara stå vid sidan av och passivt betrakta det.

Tycker statsrådet verkligen att det är rimligt att den här typen av sekretessavtal skrivs inom restaurangbranschen? Om vi ser att den här företeelsen sprider sig, är statsrådet beredd att agera på något vis?

Herr talman! Donald Trumps handelspolitik och tullpolitik påverkar Sverige. Det tror jag att de allra flesta i kammaren är överens om. Och detta sker i en tid med hög arbetslöshet i Sverige. I mitt hemlän Skåne råder massarbetslöshet.

Den amerikanska tullpolitiken riskerar svenska jobb. Företag som Volvo annonserar redan nu att de tänker flytta sin produktion från Sverige. Många andra företag annonserar att de kommer att få betydande svårigheter med de amerikanska tullarna, och finansministern har sagt att det här kommer att påverka den svenska tillväxten negativt.

Statsministern har själv sagt att tullarna är dåliga. Det är de onekligen. Men det krävs mer än ord; det krävs också handling, med tanke på läget.

Vad gör regeringen för att säkra svenska jobb och förhindra att en hög arbetslöshet i Sverige blir ännu högre?

Fru talman! Vi kan vara överens om att det här inte är Trafikverkets fel från början. Redan när Trafikverket bildades år 2010 var dåvarande finansminister Anders Borg mycket tydlig med att ett problem som bildandet av Trafikverket skulle åtgärda var att det lades för mycket pengar på järnväg och för lite på väg. Nu skulle det bli ändring på det, och pengarna skulle läggas på väg. Redan vid bildandet fanns det alltså en tydlig tanke om att det var dags att satsa mer pengar på väg och mindre på järnväg.

Vi kan göra en annan övning. Statsrådet tog upp vad som händer här och nu. I går avbröt Trafikverket upphandlingen av två av Ostlänkens etapper för att kostnaderna hade skenat iväg. Det händer alltså fortfarande en hel del som visar att Trafikverket är för stort för att klara sitt uppdrag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det har blivit tydligt i debatten att vi har en myndighet med ett alldeles för stort uppdrag, och sedan den bildades har man satt krokben för den. När nu Trafikverket 15 år senare fyller moppe, eller hur man nu vill uttrycka det, borde vi kunna säga här i kammaren: Låt oss i alla fall titta på en annan ordning. Man kan dela upp det i ett vägverk och ett banverk eller något annat. Det finns lösningar för hur man har byggt upp trafikverkets verksamhet i till exempel Norge som vi skulle kunna titta på. Vi behöver inte ta ställning i dag till exakt hur det skulle se ut. Men det borde vara läge nu, efter 15 år och efter all kritik som myndigheten löpande utsätts för, att titta på en annan lösning för Trafikverket.

Trafikverket fyller som sagt moppe i dag. Min förhoppning är att Trafikverket inte blir systembolagsmyndigt utan att vi har en annan ordning i landet när det inträffar. Det skulle kunna vara två myndigheter, eller vad det nu kan vara, som sköter uppdraget betydligt bättre än vad Trafikverket med sin struktur och styrning klarar i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack till Linus Lakso och Kadir Kasirga, som också deltar i den här debatten och visar på bristerna i Trafikverkets organisationsstruktur!

Statsrådet pratade i både sitt första och sitt senaste inlägg om att det skulle finnas stora samordningsvinster med Trafikverket. Han sa att när allt som rör väg och järnväg samlas inom en myndighet blir det stora samordningsvinster. Samtidigt svarade statsrådet att vi nu har en myndighet som kan sköta mycket av planeringsarbetet för utvecklingen av transportsystemet i Sverige. Han använde även formuleringen att myndigheten kan fånga de fyra trafikslagens olika betydelse och inte ställa dem mot varandra. Svaren är väldigt vaga, och det är ju för att Trafikverket inte klarar sitt uppdrag. Det är en för stor myndighet.

Man har gett Trafikverket en helt omöjlig uppgift, och det märks. Statsrådet säger själv att det går rekordmånga tåg på svenska järnvägar. Vi har alltså en myndighet som ska sköta allt statligt vägunderhåll, all statlig nybyggnation av väg och allt statligt underhåll och byggande av järnväg. Samtidigt har vi en situation där trafiken slår rekord. Inte ens på 1850-talet hade man bara en myndighet som ansvarade för allt detta. Men nu ska det plötsligt funka, när vi har rekordmycket tåg och rekordmycket trafik på svenska vägar och järnvägar. Det säger sig självt att det inte går och att Trafikverket misslyckas med sitt uppdrag för att de har fått en omöjlig uppgift. Det här är ingen ny kritik.

Statsrådet försökte också antyda att det här uppstod under regeringen Löfven eller efter det att regeringen Andersson avgick. Men redan i början av 2015, alltså när regeringen Reinfeldt precis hade avgått, kom det svidande kritik mot Trafikverket. De klarade inte av att hålla koll på kostnaderna för järnvägsunderhållet och hade ingen koll på järnvägsanläggningen. Redan då kanske man skulle ha funderat på om myndigheten var för stor. Mitt eget parti kanske skulle ha varit lite mer kritiskt tidigare.

Vi ser ju, och har sett under lång tid, att Trafikverket är en alltför stor myndighet som inte klarar sitt uppdrag. Det är i alla fall min uppfattning. Kadir Kasirga var också inne på att kritiken ju inte bara kommer från socialdemokrater som vill plocka politiska poäng på infrastrukturministern. Den kommer också från branschen. Den kommer från människor som jobbar med de här frågorna. Företrädare för tågbolag säger saker som att Trafikverket är ett sjunkande skepp. Det är alltså ingen lågmäld kritik mot Trafikverket, utan det är hård och svidande kritik från de aktörer som har allra mest att göra med Trafikverket.

För att ytterligare visa på hur stort Trafikverket är och därmed hur omöjligt upptaget är gjorde jag en liten övning. Jag jämförde regleringsbreven för Polismyndigheten, som ju är den största myndigheten räknat i antalet anställda, och Trafikverket. Polisens regleringsbrev är på 16 sidor. Trafikverkets är på 28 sidor. Det är nästan dubbelt så långt, och det visar att myndigheten har ett uppdrag den inte klarar. Det beror på att styrningen från regeringen är för dålig.

Jag förstår att det gör ont att avveckla ett projekt som inleddes av regeringen Reinfeldt för 15 år sedan och särskilt att säga det den dag myndigheten fyller 15 år, som vi konstaterade för någon timme sedan. Men vi måste kunna se nyktert på den här typen av frågor. Vi måste kunna se när en myndighet som har ett så viktigt uppdrag som Trafikverket, nämligen att sköta landets hela infrastrukturanläggning, har fått en uppgift som stiger myndigheten över huvudet.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret även om jag givetvis inte är helt nöjd med svaret.

Trafikverket, som vi diskuterar i dag, är en koloss med ansvar för i stort sett all infrastruktur i det här landet. Myndigheten har 10 000 anställda. Det är en gigantisk struktur med ett närmast oöverskådligt uppdrag. Uppgiften som getts myndigheten är om inte omöjlig så väldigt svår.

Myndigheten får, som jag konstaterade i interpellationen, löpande svidande kritik. Är det inte från allmänheten är det från tunga myndigheter.

Riksrevisionens kritik mot Trafikverket har varit återkommande och hård. Bland annat har man konstaterat att kostnaden för järnvägsprojekt konsekvent underskattats.

Exempelvis underskattade Trafikverket kostnaden för järnvägsförbättringar mellan Värnamo och Jönköping med 2 miljarder kronor på åtta år. Det är bara ett exempel av flera. Debaclet med Västlänken är ett annat – 6 miljarder dyrare, och färdigställandet har försenats med fyra år. Entreprenörer har slängts ut. Listan kan göras ännu längre.

Trafikverket klarar enligt regeringen själv inte av att underhålla järnvägen. Pengar flyttas därför från vägunderhåll till järnvägsunderhåll. Det här borde sätta igång högljudda alarmklockor på hela Landsbygds- och infrastrukturdepartementet – om det nu stämmer och det inte är en politisk viljeinriktning som maskeras, förstås. Den möjligheten finns ju också.

Efter att ha levt med den här tonåringen eller mopedisten eller vad man nu vill kalla det i 15 år kan man konstatera ganska många saker: Infrastrukturanläggningen sköts inte. Upphandlingar och tillsyn fungerar inte – detta trots att antalet anställda på Trafikverket ökat kraftigt sedan inrättandet för 15 år sedan.

Man kan göra det enkelt för sig och lägga skulden för detta på myndigheten, men det ska man inte göra. Skulden ska läggas på dem som styr myndigheten, som står för strukturen och som ger dessa omöjliga uppdrag. Skulden ska läggas på regeringen. Styrningen av denna koloss till myndighet har misslyckats, och det är uppenbart för de allra flesta att något måste göras.

Herr talman! Precis som statsrådet uppger bildades Trafikverket den 1 april 2010 av regeringen Reinfeldt. Det var ett beställningsjobb av den dåvarande borgerliga regeringen. Vägverket, Banverket och några andra myndigheter skulle bort och slås ihop.

Som med så mycket annat misslyckades regeringen Reinfeldt kapitalt med det här experimentet. Konsekvenserna får vi se nu, som med så mycket annat som regeringen Reinfeldt drev igenom.

Det kanske finns en vilja från borgerliga politiker som statsrådet att krampaktigt och nästan med en dåres envishet hålla fast vid tidigare borgerliga prestigeprojekt, som bevisligen har misslyckats. Men den prestigen kan inte få gå före landets bästa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Vi vet om bristerna med nuvarande Trafikverket. Vi vet om bristerna i styrningen. Vi vet om bristerna i upphandling, tillsyn och underhåll. Trots alla de här bristerna vill statsrådet här i kammaren inte ens öppna för en utredning av Trafikverket. Att över huvud taget dela upp Trafikverket avfärdas.

Det är häpnadsväckande. Allt ska alltså få fortsätta som tidigare med myndigheten Trafikverket – trots alla de brister som jag har gått igenom och de brister som jag inte har gått igenom men som också finns och som med all sannolikhet kommer att uppdagas i framtiden. Är det verkligen så den här regeringen vill att landets infrastruktur ska behandlas?

(forts.)

Fru talman! Jag och energi- och näringsministern har debatterat olika typer av elfrågor i olika sammanhang. Det är ungefär samma metodik varje gång. Om man ifrågasätter energi- och näringsministern begriper man inte. Om man ifrågasätter energi- och näringsministern förstår man inte. Och energi- och näringsministern är alltid lika upprörd. Det är samma metodik varje gång. Egentligen tror jag att jag skulle ha kunnat skriva energi- och näringsministerns anförande och överlämna det till henne för att sedan läsa upp det och berätta exakt vad som skulle sägas i hennes nästa inlägg.

Vi får än så länge inga riktiga tydliga besked – jag får inte det i alla fall – om vad som konkret görs för att påverka elområdenas konstruktion. Man har varit upprörd på något möte någonstans och sagt till. Men vi får inget annat svar på vad som görs för att se över elområdena i landet. Vi får alltså inga svar på varför det behöver vara så att elpriserna är mycket högre i Ystad än i Boden. Vi kanske får det längre fram. Det här är mitt sista inlägg, så jag får väl se helt enkelt. Men jag noterar att energi- och näringsministern som alltid är nöjd, som alltid lägger skulden på någon annan och som alltid kan allt och vet allt. Det är samma metodik som vanligt.

Fru talman! Det pågår en kostnadskris i Sverige. Man märker inte alltid av det när man har fått en ny fet skattesänkning i början av året, men det är så. Matpriserna skenar, och många har svårt att få vardagen att gå ihop.

I min del av landet, i sydligaste Skåne, är elpriserna ett stort samtalsämne som präglar många samtal vid frukostbord, lunchbord, fikabord och middagsbord. Det blir särskilt tydligt när allt annat har blivit så mycket dyrare, inte minst den mat man måste ställa på bordet.

Jag träffade nyligen Ystads Pensionärsråd, som består av representanter för de olika pensionärsföreningarna PRO, SPF och SKPF, och jag fick en hel del frågor om just elpriserna. Man kunde inte riktigt förstå hur prisskillnaden kan vara så stor i samma land. Varför ska de som bor i Ystad eller i en by utanför Ystad stad betala så mycket mer än de med exakt samma förutsättningar som råkar bo i Boden eller i Luleå? Jag hade inget bra svar på frågan om varför vi har ett system med så pass olika elpriser för människor som bor i samma land. Jag kunde inte förklara varför det behöver vara så, det vill säga att det ska vara ett elpris i Ystad och ett elpris i Haparanda.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Dessa elområden finns inte överallt. Tyskland har inte alls den typen av system. Precis som ledamoten Karlsson nämnde föreföll ministern i sitt svar uttrycka att hon var nöjd med elmarknadsmodellen. Det funkar bra som det är, trots att man i nästa steg säger att man får samtal om modellen. Men elområdessystemen fungerar uppenbarligen inte. Det finns tillfällen när elpriset är flera hundra procent dyrare i Ystad jämfört med Haparanda, och det är minst sagt orimligt. Framför allt är det mycket svårförklarat.

Mötet med Ystads Pensionärsråd, det vill säga representanterna för pensionärsföreningarna, utvecklades till en workshopliknande verksamhet. Man sa i pensionärsorganisationen att det finns saker som produceras i Skåne men som inte produceras på andra håll i landet. Det produceras smör i Skåne. Det kanske skulle vara olika områden för smör; smöret ska vara 100 procent dyrare i norra Sverige än i södra Sverige. Spannmålen kanske ska vara dyrare någon annanstans. Jag som kommer från kanten av Österlen kan hävda att äpplena ska vara 100 procent dyrare i norra Sverige än i södra Sverige. Det hade ingen tolererat eller accepterat. Men i det här fallet anses det vara rimligt. Baserat på energi- och näringsministerns svar förefaller det vara så att hon tycker att elmarknadsmodellen fungerar.

Det finns många frågor man kan ställa, och svaren uteblir i dagens interpellationsdebatt. Men jag ger ministern tillfälle att utveckla sina svar. Tycker ministern att elprisområdena är rimliga? Vad gör egentligen ministern och regeringen rent konkret för att se över dem? Sitter man på händerna och låter Bryssel bestämma i frågan?

Herr talman! Min fråga går till statsrådet Brandberg.

En bransch som just nu lider under arbetslivskriminalitetens ok är byggbranschen. Enligt polisen beräknas 20 procent av de svarta inkomsterna i Sverige komma från just byggbranschen, vilket motsvarar cirka 18 miljarder kronor.

Det här är inte bara en fråga om gödande av kriminella gäng och andra skumma aktörer; det är också en fråga om människoexploatering, osund konkurrens och dumpning av arbetsvillkor. Byggnadsarbetare från Sverige och hela världen far helt enkelt väldigt illa i den ordning som nu gäller.

I den ordning som nu gäller är det inte ovanligt att det finns 200 underentreprenörer på en byggarbetsplats. Det ökar såklart kraftigt risken för fusk och kriminalitet. Fackförbundet Byggnads har föreslagit att antalet underentreprenörsled ska begränsas till två. Byggbolaget Veidekke har instämt i förslaget.

Man kan alltså konstatera att fack och arbetsgivare är överens om att något måste göras. Är regeringen beredd att gå fram med förslag om att begränsa underentreprenörsleden i byggbranschen till exempelvis två?

Herr talman! Jag vill spinna vidare på något som ledamoten Birinxhiku var inne på. När jag gick med i Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund 2010, och sedan blev aktiv året därpå, var en av de stora frågorna just den ungdomsarbetslöshet som hade brett ut sig under regeringen Reinfeldts tid. Nu står jag här som ledamot av Sveriges lagstiftande församling, nästan 15 år senare, och diskuterar samma frågor igen. Precis som mina kamrater var inne på är det tyvärr lite symtomatiskt för en borgerlig regering.

Det är något här som inte stämmer. Vi har en hög arbetslöshet i Sverige, en hög ungdomsarbetslöshet, men samtidigt råder kompetensbrist i många branscher. Som arbetsmarknadsministern själv var inne på finns tomma platser inom yrkeshögskolan. Det är något som skaver.

Jag träffade representanter för Elektrikerna senast i morse, och de pratar om att det inom deras bransch finns enorma behov av människor de närmaste åren. I dag tillgodoses stora delar av behovet med arbetskraftsinvandring, men det behöver inte vara så. Det finns tillräckligt många människor som lever och verkar i det här landet som skulle kunna ta de jobb som finns eller utbilda sig till de jobben.

Precis som jag var inne på i mitt första inlägg är det här en allvarlig fråga. Vi risker att få en situation i Sverige där det finns en hel generation av unga som, precis som ledamoten Birinxhiku var inne på, inte tror på politikens förmåga att göra deras liv bättre. Oavsett om man är liberal eller socialist, eller vad man kallar sig, måste ändå politikens uppgift vara att göra människors liv bättre. Om unga människor känner att deras liv inte blir bättre med hjälp av politiken, av de demokratiska krafterna i samhället, finns den överhängande risken att de vänder sig till mer extrema ideologier. Det skulle innebära en allvarlig utveckling för landet.

Oavsett vilken väg vi väljer hoppas jag verkligen att vi får se en utveckling där ungdomsarbetslösheten de närmaste åren sjunker. Jag vet vilken väg jag och mina kamrater tror på, men jag tror att vi är överens över partigränserna om detta.

Fru talman! Det har talats mycket här i dag, både från mina socialdemokratiska kamrater och från den liberale arbetsmarknadsministern, om det skakiga omvärldsläget. Det kan man väl hålla med om. Jag tyckte att arbetsmarknadsministern var ganska diplomatisk när han sa att den amerikanske presidenten är mycket i medierna och att det är det som är problemet. Det är kanske att han gör andra saker när han väl är i medierna som är det stora problemet, men jag förstår att man inte vill hamna i konflikt med Utrikesdepartementet när man är arbetsmarknadsminister. Jag ska inte gå vidare in på det.

I arbetsmarknadsministerns svar på interpellationerna säger han att enligt regeringens senaste prognos i december 2024 förväntas en gradvis återhämtning på arbetsmarknaden påbörjas redan under 2025. Det har hänt ganska mycket sedan december 2024, och det känns som att den prognosen kanske redan i många delar är obsolet och att vi får dras med lågkonjunkturen längre.

Då kan det finnas anledning att pröva en rad olika åtgärder. Jag vet till exempel inte hur arbetsmarknadsministern ställer sig till vårt förslag om ett körkortslyft, som ledamoten Birinxhiku tog upp. Jag förstår att ministern här i dag inte kommer att säga ja eller nej, men det kanske i alla fall är något som man kan kika på.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är ju en exceptionell situation vi har, skulle jag vilja påstå. Pandemin var en hälsokris som mer eller mindre ledde till nedstängning av samhället. Nu har vi en arbetslöshet bland ungdomar som nästan är i paritet med den, trots att vi inte har den typen av situation. Det är ganska allvarligt.

Det är också en ganska prövande tid för många unga. Det jag sa i mitt förra inlägg om att man har svårt att få bostad och liknande saker hänger ju mycket ihop med arbete. Vi skulle kunna ha en hel debatt om osäkra anställningar och vad det gör med ungas möjlighet att få bostad, men har man inget arbete alls är det ännu svårare.

Dessutom blir det allt svårare att få ett arbete. Jag besökte Bromölla kommun för några veckor sedan och träffade arbetsmarknadsenheten där, som arbetar en del med unga. Bromölla har tyvärr en utveckling med stigande arbetslöshet och stigande ungdomsarbetslöshet. Där hade det kommit fram att när unga i Bromölla sökte anställning inom handeln, alltså hos stora kedjor som Willys och Ica, fick de göra ett IQ-test, ett personlighetstest och det vanliga med cv och personligt brev. De fick dessutom i vissa fall spela in ett klipp där de skulle pitcha sig själva till arbetsgivaren. Det är ganska svårt att få ett jobb om man utsätts för detta när man är 19 år och söker sitt första arbete på Axfood.

Att vi har detta stora arbetsutbud för unga och samtidigt gör det så svårt att få ett jobb är verkligen ett problem. Där behöver man fundera över hur man ska göra.

Jag har också besökt en annan skånsk kommun som har problem med arbetslöshet, nämligen Perstorp. Det är den kommun i Sverige som har högst arbetslöshet. Där har man också problemet att unga inte får arbete. Vi kan ha långa diskussioner om varför det är så, men där lyfte man till exempel att Arbetsförmedlingen skickar tillbaka pengar till staten varje år samtidigt som det inte finns någon lokal arbetsförmedling i Perstorp. Det skulle kanske kunna vara en tanke att göra en riktad insats i kommuner som Perstorp där man har hög arbetslöshet. Nu har Arbetsförmedlingen pengar som de skickar tillbaka varje år. Varför inte då etablera Arbetsförmedlingen under en period i kommuner som Perstorp för att försöka få ned arbetslösheten? Nu lämnas detta i knät på kommunerna, och det är en besvärlig situation.

Det är också så att unga inte är en homogen grupp – det har inte heller arbetsmarknadsministern påstått, men jag vill ändå ta upp det. Unga i Stockholm och unga i Perstorp, i min hemkommun Ystad eller var det nu kan vara kan ha helt olika utmaningar. I Perstorp finns till exempel ingen pendlingskultur. Industrin har alltid varit stor i Perstorp – det här vet arbetsmarknadsministern också – och människor har varit vana att arbeta där. Att då ställa om sitt liv och pendla till exempelvis Helsingborg är faktiskt ganska stort för många. Dessutom kan avgifterna vara ganska stora. Man får ligga ute med 240 kronor tur och retur för att ta sig till Helsingborg.

Jag skulle vilja höra fler åtgärder från arbetsmarknadsministern, helt enkelt.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Den interpellationsdebatt som vi har just nu berör en av vår tids absolut största samhällsutmaningar, nämligen ungdomsarbetslösheten. Vi har i Sverige en situation med en i det närmaste skenande ungdomsarbetslöshet, som har framhållits här tidigare flera gånger. Ungefär var fjärde ung i det här landet är arbetslös. Det är inget annat än ett katastrofalt misslyckande.

Dessutom är trenden negativ. Vi har en situation i Sverige där allt fler unga blir arbetslösa i stället för en utveckling som går i en positiv riktning. Vi har en ungdomsarbetslöshet som snart är uppe på pandeminivåer, precis som Jonathan Svensson nämnde. Det är som när pandemin härjade som allra värst. Då stängde restaurangerna klockan 20 och det var så glest mellan kaféborden att man knappt kunde sitta på fiken. På den nivån är det nästan nu när det kommer till ungdomsarbetslöshet. Det är faktiskt hårresande.

Men låt oss färdas en bit söderut, till mitt och arbetsmarknadsministerns hemlän Skåne. Där är den så kallade vanliga arbetslösheten högst i landet. Enligt Arbetsförmedlingens siffror, som brukar ligga något lägre än SCB:s eftersom man mäter lite olika, uppgår arbetslösheten i Östra Göinge till nästan 20 procent, i Landskrona till 13,2 procent och i Burlövs kommun till nästan 15 procent, för att nämna några exempel. Detta är inget annat än ett misslyckande, och det är dessutom farligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi vet att arbetslösheten och känslan av att inte vara en del av samhället kan leda till något mycket värre. Vi vet att avsaknaden av tillhörighet – ett arbete ger oftast en känsla av tillhörighet – innebär att människor isolerar sig. Isoleringen kan i sin tur leda till väldigt farliga och skadliga konsekvenser både för den enskilda individen och för samhället i stort.

Samtidigt som vi har en situation med en skenande ungdomsarbetslöshet vet vi att den psykiska ohälsan breder ut sig bland unga. Vi vet att allt fler unga får allt svårare att skaffa sig en bostad och ännu svårare att faktiskt köpa en bostad. Vi vet att fler unga allt längre blir beroende av sina föräldrar när det gäller både boende och ekonomi, för att klara sin försörjning.

Statsministern sa i sin regeringsförklaring i september förra året att det ljusnar för Sverige. Vem ljusnar det för egentligen? Jo, det ljusnar för dem som redan har, som får ta del av regeringens skattesänkningar för de allra rikaste. Det ljusnar inte för Sveriges unga, som konstaterar att de inte får vare sig jobb eller bostad.

Fru talman! Jag roade mig lite i eftermiddags med att läsa ett interpellationssvar från arbetsmarknadsministerns företrädare från november 2023. Där talades det om utbildning men också om den liberala paradgrenen skattesänkningar, särskilt för dem som redan har allra mest.

Sedan dess har arbetslösheten skenat och ungdomsarbetslösheten har, som vi har konstaterat flera gånger här i kväll, nått nya nivåer.

Att göra samma sak om och om igen – lite som ledamoten Vencu Velasquez Castro var inne på – men förvänta sig nya resultat är väl vad man brukar kalla definitionen av galenskap. Regeringens medicin mot ungdomsarbetslösheten är dock konstant. Det som också är konstant är de stigande kurvorna på Arbetsförmedlingens och SCB:s powerpointpresentationer över ungdomsarbetslösheten.

När är arbetsmarknadsministern och regeringen beredda att pröva åtgärder som kan ha en positiv effekt på ungdomsarbetslöshetens utveckling, i stället för den negativa effekt vi kan se nu?

Herr talman! Det finns såklart anledning att fortsätta följa dessa frågor och att fortsätta fundera kring dem och kring sådant som handlingsprinciper och ansvarsprinciper.

Något som framkom när det gällde E22 var till exempel att det fanns människor som var beredda att kapa vajerräckena ganska tidigt men inte gjorde det. Med en handlingsprincip hade kanske utfallet blivit annorlunda. Nu är ju detta spekulativt – vi kan bara spekulera i om vad som hade hänt om detta hade gällt och vad som i så fall hade hänt i stället. Jag tänker inte ägna mig åt den typen av övningar.

Jag tänker inte heller förlänga debatten. Men avslutningsvis vill jag ändå säga något ord om att det fortfarande finns saker att göra och följa upp. Statsrådet talar om en förväntansbild. Som oppositionspolitiker kommer jag att fortsätta att följa arbetet, som jag sa innan. Skulle det hända något liknande på E22, E4, E6 eller någon annan europaväg eller var det nu kan vara finns det anledning att fortsätta att diskutera dessa händelser i kammaren. Vi hade ju ändå en ganska robust debatt för ett år sedan om det som hände på E22. Det var ju också en händelse som verkligen föranledde ett behov av en robust debatt.

Men vi ska göra allt vi kan på alla nivåer för att det som skedde på E22 i januari 2024 inte ska upprepas. Som jag sa då: Det var ett mirakel att ingen omkom eller skadades allvarligt. Tack för debatten!

Herr talman! Tack till statsrådet för det inlägget och svaret!

Om det fanns någon nytta med händelserna på E22:an är det kanske att man i Skåne, och förhoppningsvis också på andra ställen i landet, har lärt sig att det är viktigt att man samverkar. Och det är viktigt, vilket framkom i rapporten som jag har här någonstans bland mina handlingar, att tidigt försöka få en bild av vad problemet är och vad det är som händer och, som också framförts här, att arbeta proaktivt. Det är bra att olika aktörer har lärt sig av händelserna på E22:an, och jag utgår från att det är fler aktörer än länsstyrelsen som lär sig av denna typ av händelser. Jag har ingen anledning att tro något annat, utan jag är alldeles övertygad om att så sker.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns dock kanske fortfarande vissa saker man skulle kunna ha synpunkter på. När de här händelserna inträffade den 22 november var till exempel företrädare för Trafikverket ute och sa att vi inte kan styra över vädret och att den dag då vi kan göra det är en lycklig dag för oss alla. Det var kanske, kan jag tycka, en något oseriös ton att ha när människor som i det fallet, den 22 november, satt fast i alla fall i några timmar på E22:an. Det kanske inte är riktigt så man ska hantera en sådan situation, men jag förstår att statsrådet inte här i dag tänker recensera uttalanden från enskilda företrädare på Trafikverket.

Det finns, vilket framkom i MSB-rapporten, ett antal lärdomar som kan utvecklas. Som statsrådet var inne på fungerar regional samverkan uppenbarligen olika bra på olika platser, vilket framgår när man jämför de tre händelserna. Det är också en sådan sak som förhoppningsvis har framkommit i samband med händelserna på E22:an och, tycker jag ändå, det ganska gedigna utvärderingsarbete som har gjorts därefter. Ett antal rapporter av ganska stor omfattning har tagits fram, där man har konstaterat att det inte blev bra och att man borde ha agerat annorlunda. Man har ganska metodiskt gått igenom händelseförloppet och till exempel sagt att redan här, tidigt, började samordningen, samarbetet och arbetet krackelera.

Om det är något annat som är positivt med händelserna på E22:an – E22:an i sig har många positiva aspekter – är det väl att många frågor har väckts som kanske inte har varit så aktuella tidigare. Det handlar till exempel om ansvarsprincipen. Vad innebär den? Ska den gälla i alla lägen? Det är den typen av funderingar, liksom vikten av samordning, samarbete och strategier. Det operativa arbetet kan fungera hur bra som helst. Du kan ha enskilda människor som gör jättestora insatser på enskilda platser och är väldigt handlingskraftiga. Saknar man strategi eller förmåga att samarbeta kanske det inte blir meningslöst, men det får i alla fall inte den vikt det hade kunnat få. Som vi har konstaterat nu i den här debatten, som vi väl får kalla det, finns det också ett behov av att öva och planera inför denna typ av händelser. Det väl också sådant som har framkommit efter detta.

En sak som rapporten från MSB tar upp och som jag tycker att man behöver fundera på är det som i rapporten benämns ekonomiskt förhållningssätt, alltså att det i händelse av kris, när man behöver vidta åtgärder snabbt, kan uppstå frågetecken kring hur man ska förhålla sig ekonomiskt. Det kan finnas rädsla för att man ska överskrida budgetar och liknande, och det kan göra att man avvaktar med att fatta beslut och vidta åtgärder. Detta är sådant som man behöver fundera på utöver samverkan, samarbete och den typen av frågeställningar och även inom myndigheter. Vill man ha en kultur av handlingskraft måste man kanske också i händelse av kris våga överskrida budgeten. Detta är sådant som man fortsätter att resonera kring.

Det finns många frågor att fortsätta att bevaka. Men jag tycker ändå att det finns anledning att vara något optimistisk över att den här händelsen ändå har stärkt Myndighetssverige på något sätt, om jag får uttrycka det så.

Herr talman! Tack till statsrådet Bohlin för svaret på den här interpellationen! Precis som statsrådet säger grundar sig interpellationen mycket på den debatt som jag och statsrådet hade för lite mer än ett år sedan om kaoset på E22:an, där över ett hundratal bilar och personer satt fast i över ett dygn på motorvägen i mellersta Skåne. Efteråt framfördes en del kritik mot de olika aktörerna i samband med denna händelse. Statsrådet vet att jag var djupt kritisk till regeringens agerande. Den debatten tänker jag inte upprepa här i dag, utan den finns tillgänglig i riksdagens protokoll för den som av någon anledning vill återuppleva den diskussionen.

I den kritik som framfördes var det dock tydligt att samordningen mellan myndigheter fungerat alldeles för dåligt och att det saknats någon som tog en tydlig ledarroll. Detta framkom av Länsstyrelsen Skånes egen utredning, som lämnades i mars 2024, men också av den MSB-utredning kring ett antal olika kriser som det har refererats till här och som presenterade sina slutsatser i augusti 2024.

Det var därför med stor förvåning som jag strax efter nyår noterade nyheten om att Länsstyrelsen Skåne inte efter händelserna genomfört någon övning med fokus på just beslut om samverkan och samordning mellan olika myndigheter och aktörer efter en händelse som haveriet på E22:an i januari 2024. Jag tror inte att jag var ensam om att reagera så när jag hörde Sveriges Radios rapportering om detta.

Herr talman! Statsrådet nämnde i sitt svar att det i kontakt med Länsstyrelsen Skåne framkommit att det faktiskt gjorts en hel del insatser på temat. Jag har själv varit i kontakt med Länsstyrelsen Skåne och fått samma uppgift. Jag har till och med fått en lång förteckning över de övningar som trots allt har genomförts. Det går alltid att plädera för att det ska övas mer, skarpare eller på högre nivå. Men det har genomförts övningar – det är bara att konstatera. Det är bra!

Länsstyrelsen Skåne ägnar sig också åt en omfattande mängd utvecklingsarbete. Planeringen inför 2025 visar att det också förekommer en hel del arbete för att ytterligare stärka förmågan och för att förhindra att något liknande det som hände på E22:an sker igen. Min förhoppning är att ett haveri likt det som inträffade på E22:an i januari 2024 ska undvikas i framtiden.

Samtidigt måste vi vara medvetna om att det är först i skarpt läge som man får se resultatet av övningar, planering och förberedelser. Det är först när samhället ställs inför en kris som den som inträffade på E22:an i januari 2024 som vi vet om alla förberedelser och all övning och planering hade önskad effekt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Det går såklart inte att nu fastslå att regeringens åtgärder är tillräckliga eller otillräckliga. Det som går att konstatera är att statsrådet här i dag har presenterat ett antal åtgärder som vidtagits för att förhindra att något liknande händer igen. Det går också att konstatera att Länsstyrelsen Skåne har vidtagit en hel del åtgärder och att man planerar att göra ännu mer. Om det sedan är tillräckligt för att förhindra att en situation liknande den som uppstod på E22:an i januari 2024 uppstår igen får framtiden utvisa.

Det uppstod en situation med vissa paralleller på samma vägsträcka den 22 november 2024. Åsikterna går något isär om hur väl den situationen hanterades, men det går i alla fall att fastslå att det inte alls var på den nivå som det var i januari 2024. Det finns också, får man ändå säga, runt om i landet fortsatt exempel på hur vinterväder väldigt snabbt skapar stora problem på vägarna. Man kan ha en diskussion även om vad detta beror på.

Jag kommer i alla fall att följa denna fråga noga. Jag har inga problem med att återkomma här i kammaren om det skulle visa sig att åtgärderna är otillräckliga eller att det i skarpt läge fortfarande saknas en kultur av handlingskraft.

Fru talman! Jag blir något förvånad över statsrådets avfärdande ton när det kommer till arbetsmarknadspolitik. Men det förklarar kanske varför det här landet har 10 procents arbetslöshet när man uttrycker sig så slentrianmässigt och avfärdande om den typen av myndigheter.

Jag vill påminna statsrådet – det verkar inte vara riktigt tydligt – att det är regeringen som styr riket och även myndigheterna. Statsrådet hävdar att det ska finnas ett servicecenter i varje FA-region. Det stämmer inte eftersom ett sådant center nu ska lämna Ludvika. Det centret kan vi lämna därhän. Inte ens med det argumentet klarar regeringen att styra Statens servicecenter. I stället är Statens servicecenter, enligt statsrådet, något slags entitet som flyter runt och gör vad den vill, och regeringen kan absolut inte påverka. Det måste vara väldigt frustrerande att vara statsråd i den här regeringen; man kan inte göra någonting, utan allting bara händer – sedan får man anpassa sig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsrådet kan väl tro på att minskad statlig närvaro leder till lägre arbetslöshet. Det är kanske så, men jag tror inte att det kommer att hända. Men om vi kunde se att det finns ett samband mellan att Statens servicecenter lämnar Landskrona och att arbetslösheten sjunker hade det säkert varit något att glädjas åt.

Nu tror jag inte att det är så, utan jag tror att människor som har det tuffast och svårast att komma i arbete, som har störst behov av att träffa människor, kan behöva komma till en fysisk plats på den ort där de bor. Dessa människor kommer att fara illa av besluten. Vi riskerar att se en utveckling där arbetslösheten i Landskrona fortsätter att stiga, eller i Trelleborg, Eslöv eller på andra ställen.

Vi vet inte om nedläggningshysterin på Statens servicecenter kommer att fortsätta. Det är kanske Ystads tur nästa gång, eller några kontor i Malmö, Hässleholm eller Kristianstad. Vi får se vad som händer. Regeringen verkar i alla fall ha noll kontroll över Statens servicecenter.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Vi har en arbetslöshetskris i Sverige, skulle man kunna säga. Vi har en mycket hög arbetslöshet. Allra högst är den i Skåne län. I Trelleborg, som har nämnts i dag, ligger arbetslösheten på 8,5 procent. I Landskrona, som precis nämndes, ligger den på nästan 12 procent. I Eslöv ligger den på lite drygt 8 procent.

Den gemensamma nämnaren för alla dessa orter i Skåne är att servicekontoren där nu kommer att läggas ned. Några av orterna har bland de högsta arbetslöshetssiffrorna i landet. Det är också med, känns det som i vissa fall, nästan kirurgisk precision som servicekontoren läggs ned just där, exempelvis i Landskrona.

Ibland känns det när man studerar regeringens politik som att man måste påminna regeringen om att vi har en arbetslöshetskris, att 10 procents arbetslöshet inte är normalläge. Detta är ett sådant tillfälle då känslan att man måste utfärda en sådan påminnelse infinner sig.

Jag besökte servicekontoret i Ystad för bara ungefär tio dagar sedan. Det är inte med på listan över kontor som ska läggas ned, och det är jag väldigt tacksam för liksom förmodligen alla Ystadsbor. Bara på den stund jag var där, vilket inte var så himla länge men ändå länge nog, kom det många besökare. Inte så få av dem ville ha kontakt med just Arbetsförmedlingen. När jag pratade med chefen och de anställda vittnade de också om att många som kom till servicekontoret var just personer som ville ha hjälp med frågor som gällde Arbetsförmedlingen. Då får man väl utgå från att det i många fall också var människor som sökte arbete.

Det här med Arbetsförmedlingen har blivit en stor utmaning. De människor som behöver komma till Arbetsförmedlingen kommer inte längre in där, eftersom dörrarna är låsta. Om man försöker möts man av en dörr som man får rycka i tills det gör ont i armen – man kommer inte in.

Hjälpen för dessa människor har varit Statens servicecenter. Men de anställda vittnar om att det finns stora utmaningar, eftersom man inte riktigt har integrerat Arbetsförmedlingens verksamhet än i Statens servicecenter. Många som kommer till Statens servicecenter vill hur som helst ha hjälp med arbetsförmedlingsfrågor.

Ministern hänvisar till digitalisering. Det är väl knappast de med störst behov av Arbetsförmedlingens tjänster som kommer att använda digitala hjälpmedel, utan det handlar om människor som ofta behöver hjälp av en person på ett fysiskt kontor någonstans i landet.

I andra interpellationsdebatter har man hänvisat till att beslutet har fattats av myndigheten själv. Det är mycket förvånande. Vi har ju en arbetslöshet i landet på drygt 10 procent, och den är högst i Skåne län.

Det är som sagt ett mycket förvånande beslut i den arbetslöshetskris som råder, om nu regeringen tror att denna kris finns på riktigt. Flera av de kommuner som har högst arbetslöshet ligger i Skåne. Det gäller inte minst städer som Landskrona och Trelleborg.

Om regeringen menar allvar med att man vill ha fler människor i arbete borde den jobba för att sänka trösklarna för människor att kunna få ett arbete, inte höja dem. Man kan ju inte göra så att människor får det ännu svårare att få arbete eller få hjälp. I stället borde man se till att sänka trösklarna. Då är beslutet om nedskärningar, det vill säga att lägga ned servicekontor, ett slag i magen på arbetslösa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ibland undrar jag om regeringen förstår att det pågår en arbetslöshetskris. Det känns verkligen inte så.

(Applåder)