Kristoffer Lindberg

Fru talman! I höstas nåddes vi alla av beskedet att framtiden för Riksarkivet i Östersund skulle utredas. Skälen till detta uppges vara ökade lokalkostnader och dålig ekonomi. Inriktningen tycks nu vara att arkivet riskerar att försvinna från Östersund.

Arkivet spelar en viktig roll för forskning, kulturarv och demokrati i regionen, särskilt genom sitt arbete med samiska arkiv och samverkan med lokala institutioner, som ledamoten Kalle Olsson väldigt tydligt redogjorde för. Riksarkivet i Östersund är ett välbesökt arkiv. Vi vet också att digitalisering inte kan ersätta de fysiska arkivens funktioner eller den expertis som personalen erbjuder. Det är bara 5 procent av Riksarkivets material som är digitaliserat i dag.

Utöver det material som finns från statliga myndigheter har Riksarkivet i Östersund även 1 500 hyllmeter enskilda arkiv, och det är arkiv som människor har lämnat till Östersund i tron att materialet stannar i Jämtland. Ministern har tidigare uttalat sig om att det är viktigt att våra myndigheter finns på flera platser i Sverige eftersom statlig närvaro upprätthåller statsförvaltningens legitimitet och förtroende.

Fru talman! Jag delar den uppfattningen. Det är viktigt och strategiskt att staten ökar sin närvaro runt om i landet eftersom det stärker banden mellan landsbygd och storstad. Det bidrar även till jobb, hållbar tillväxt och utveckling i hela landet.

Närvaron av statliga myndigheter i olika delar av landet innebär att den lokala och regionala arbetsmarknaden kan erbjuda en mångfald av yrken och bidrar till att företag får lättare att hitta kvalificerad arbetskraft på orten.

Om man tycker som ministern och jag, nämligen att det är viktigt att upprätthålla statsförvaltningens legitimitet och förtroende, behöver ministern agera. Då kan det inte falla på de enskilda myndigheterna att besluta var de vill finnas någonstans. Nu har ministern tvärtom ändrat i Riksarkivets instruktion för att underlätta att myndighetens verksamhet runt om i landet ska kunna avvecklas. Tidigare fanns det tydligt framskrivet vid vilka orter Riksarkivet skulle bedriva sin verksamhet, men sedan december förra året, två månader tillbaka, står det i instruktionen att Riksarkivet ska bedriva verksamhet på de orter som motiveras av myndighetens uppgifter. Det har kulturministern själv sett till.

Nu står vi här i dag och debatterar och konstaterar att myndigheten försvinner från Östersund. Enligt riksantikvarien finns även risk att arkiven försvinner på de andra orterna som har strukits ur paragrafen, det vill säga att de också läggs ned.

Att myndighetens ledning själv inte ser något problem med detta är en sak. Det är såklart mest effektivt att finnas på så få platser som möjligt. Men för ett statsråd i en regering finns andra värden att ta hänsyn till. En politiker kan ha visioner och ambitioner - om det är ord som känns bekanta. Här agerar ministern på ett sådant sätt som gör att vi ser mindre statlig närvaro och mer centralisering.

Jag tycker fortfarande att frågan är relevant, nämligen vad ministern tänker göra för att bevara Riksarkivet i Östersund och på de andra orter som nu har strukits ur paragrafen.

Fru talman! Jag häpnar. Ministern menar på allvar att det är bra att lägga ned servicekontor med hänvisning till att det ändå inte finns kontor i alla kommuner, som om färre kontor skulle göra att fler får närmare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ministern duckar helt och hållet för ansvaret och har ingen politisk vilja att låta medborgarnas behov styra. För Sverigedemokraterna och regeringen spelar det ingen roll var servicekontoren ligger eller inte ligger.

Ministern har sagt i en tidigare debatt, i höstas, i samma ärende: Mina tre ledord som civilminister är just effektivitet, förenkling och medborgarnytta.

På vilket sätt leder de här nedläggningarna till mer effektivitet för medborgarna? På vilket sätt förenklar ministern för dem som bor i Sandviken eller för Bollnäs- och Ovanåkersborna när kontoren ska läggas ned? På vilket sätt är det ökad medborgarnytta att inte längre kunna träffa de statliga myndigheterna utan att resa långväga?

Svaret är att det här går helt emot de ledord som ministern i teorin uppger att han bekänner sig till. Det är tydligt för de allra flesta att detta inte handlar om någonting annat än att alla ministrar har fått skrapa ihop vad de kan för att kunna bekosta regeringens enorma skattesänkningar för de allra rikaste i samhället. Det är nu än en gång tydligt att det är de mest utsatta människorna i vårt land som ska bekosta höginkomsttagares skattesänkningar.

Jag kan inte med ord beskriva hur beklämd jag och många med mig är över ministerns och Sverigedemokraternas agerande. Jag vill återigen vädja till Sverigedemokraterna och regeringen: Tänk om angående servicekontoren!

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar interpellanterna som tagit initiativ till denna alldeles nödvändiga debatt.

Sverige är större än Stockholm, och servicekontoren är en viktig samhällsservice som upprätthåller statens närvaro i hela landet. Nu står det klart att flera kontor i mitt hemlän Gävleborg kommer att stängas, närmast det i Sandviken. Sandviken är en kommun med närmare 40 000 invånare. Hur stor ska en kommun behöva vara för att staten över huvud taget ska kunna ha en närvaro där?

I anslutning till det har vi kunnat ta del av uppgifter i medierna att kontoret i Bollnäs, hemma hos mig, kommer att läggas ned - inte för att det inte är välbesökt eller för att det inte behövs. Bollnäskontoret servar inte bara Bollnäs kommun utan även Ovanåkers kommun och delar av andra kommuner. Det är också det kontor som har öppet flest dagar i veckan.

Nej, orsaken till att man planerar att lägga ned kontoret är enligt uppgift att hyreskontraktet går ut senare i år. Det är alltså den kontorsnedläggning i Hälsingland som snabbast möjligt kan hjälpa till att spara in de 150 miljoner som regeringen beslutade att spara in på statlig service runt om i landet. Ingen annan hänsyn är tagen.

Antalet besök på Bollnäskontoret har de senaste tre åren legat på mellan 10 000 och 13 000. Samma år har man hanterat 13 000-17 000 myndighetsärenden. Kontoret är öppet fem timmar om dagen fyra dagar i veckan. Om vi gör en enkel matematisk uträkning där vi räknar bort röda dagar och lite annat innebär det teoretiskt sett att någon besöker servicekontoret i Bollnäs var fjärde minut. Nu menar ministern att dessa människor ska få svårare att fysiskt få hjälp av Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket.

Om man i stället ska ta sig till servicekontoret i Söderhamn tar det cirka 80 minuter tur och retur från Bollnäs. Men det är inte Bollnäsborna som drabbas värst. För den som bor i Edsbyn förlängs restiden från 1 timme tur och retur till 2 timmar och 20 minuter. För Vallstaborna förlängs den från 46 minuter till nära 2 timmar. Och för den som bosatt sig i Voxna innebär det en förlängd resväg från 94 minuter till nära 3 timmar tur och retur.

Är det det här som är Sverigedemokraternas och regeringens politik för svensk landsbygd? Var det detta Kristdemokraterna avsåg när Ebba Busch talade sig varm för "hjärtlandet" i valrörelsen?

Det här är inget annat än ett enormt svek, och jag tycker att ministern ska åka ut i landet och träffa de människor som är beroende av servicen på servicekontoren. Tala om för dem varför de inte längre ska få sina behov av myndighetsservice tillgodosedda! Tala om för dem varför våra delar av landet inte över huvud taget ska ha någon statlig service! Tala om för oss var hjärtlandet ligger! För oss är det tydligt att Kristdemokraterna tycker att det ligger någon helt annanstans än i södra Hälsingland.

Fru talman! Det är såklart mer effektivt för en myndighet att till exempel bara finnas i storstan. Men politiken måste någon gång också ta hänsyn till andra värden. Vi behöver ännu fler servicekontor, inte färre.

Jag vädjar därför till regeringen och Sverigedemokraterna: Lägg inte ned servicekontoren runt om i landet!

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ministern för debatten, men jag beklagar att jag inte kan få ett tydligt svar på min fråga om mer resurser.

Ministern pratar om tillväxt. Och ja, det är helt avgörande. Men frågan blir: När får vi se regeringens politik för tillväxt? Jag förutsätter att svaret på frågan om ökad tillväxt inte är skattesänkningar för höginkomsttagare. Jag har högre förväntningar på regeringen än så. Så när får vi se tillväxtpolitiken från regeringen?

Alla kommuner drabbas av regeringens otillräckliga statsbidrag. Men kommuner som redan har en svagare skattekraft och bland landets högsta skattesatser och som har ett större behov av välfärdens verksamhet drabbas ännu hårdare när regeringen inte kompenserar för ökade kostnader. Jag talar då framför allt om kommuner på landsbygd och i glesbygd.

Förutsättningarna ser väldigt olika ut i kommunerna, men samtidigt har alla kommuner samma ansvar för att uppfylla lagkraven inom välvärden när det exempelvis gäller äldreomsorg till sina invånare.

Frågan blir då: Vilka förutsättningar ger ministern kommunerna att lyckas med äldreomsorgen? Vi kan inte ha en regering som helt och hållet gömmer sig bakom det kommunala självstyret. Det kommunala självstyret är oerhört viktigt, men ministern måste väl ändå vara medveten om att kommunerna också är beroende av statsbidrag för att kunna leverera den äldreomsorg som är en del av det samhällskontrakt som medborgarna i detta land kan förvänta sig?

Det är tydligt att Sverigedemokraterna och regeringen inte prioriterar svensk äldreomsorg. Och så kan det såklart vara. Man får tycka olika. Men det får också konsekvenser, och dessa ser vi ute i kommunerna just nu. Ministern får såklart finna sig i att vi socialdemokrater, som vill se till medborgarnas legitima förväntningar när det gäller vilken nivå svensk äldreomsorg ska hålla, kommer att fortsätta att påtala detta för regeringen.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Linnéa Wickman för en angelägen interpellation.

Enligt fackförbundet Kommunal gjordes nedskärningar i en majoritet av Sveriges kommuner under det år vi just lagt bakom oss. De verksamheter där man såg mest besparingar var äldreomsorgen och skolan. Det här slår hårt både mot personal och mot dem som är äldre och beroende av äldreomsorgens insatser.

Kommunal är tydliga: Det behövs mer resurser till kommunerna. Sverige står i en välfärdskris och specifikt en vårdkris. I vissa sammanhang talas det om nedskärningar i nivå med 90talskrisen. Vi har sett en varselvåg över den svenska hälso- och sjukvården. Men i stället för att skjuta till mer pengar använder regeringen nästan halva sitt reformutrymme till att sänka skatten för de allra rikaste.

Både Sveriges kommuner och oppositionen här i kammaren har gång på gång varnat för de här nedskärningarna i välfärden. Nu ser vi konsekvenserna av regeringens politik för sjukvården, skolan och äldreomsorgen.

Fru talman! Jag vill ge ett exempel från verkligheten, där man varje dag hanterar regeringens välfärdssvek. Jag bor i Bollnäs kommun i hjärtat av Hälsingland. Där märks regeringens politik tydligt. Förutom att det ekonomiska läget är tufft generellt när regeringens statsbidrag inte räcker för att täcka kostnaderna gör regeringen också nedskärningar direkt riktade mot äldreomsorgen.

Att regeringen har avskaffat statsbidraget för att främja ett hållbart arbetsliv inom vård och omsorg får stora konsekvenser för Sveriges kommuner och deras förutsättningar att klara sitt uppdrag. För min hemkommun handlar det om 16,8 miljoner som försvann redan förra året, och de pengarna lyser med sin frånvaro även detta år i ministerns budget. Det är väldigt mycket pengar för en normalstor svensk kommun. Det var 16,8 miljoner som användes för att äntligen avskaffa de delade turerna för omsorgspersonalen. De täckte inte hela kostnaden, men tillsammans med kommunala satsningar kunde man genomföra det här. Nu har dock delade turer fått göra comeback på grund av regeringens nedskärningar.

De statsbidrag till kommunerna som regeringen ger för att finansiera svensk välfärd är långt ifrån tillräckliga. Både regioner och kommuner tvingas till nedskärningar. Behovet är just nu enormt. I ett sådant skede väljer regeringen att i år höja de generella statsbidragen till kommunerna med 0 kronor.

Noll! Jag kan inte låta bli att fundera över om det är en medveten strategi från regeringen att pressa kommunerna till ruinens brant och tvinga dem att höja sin platta kommunalskatt för att klara av att uppfylla lagkraven samtidigt som man själv på Regeringskansliet kommer med nästa jobbskatteavdrag. Det är en ganska cynisk skattepolitik.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kommer ministern att presentera några ökade statsbidrag till kommunerna för att hindra de omfattande nedskärningar som regeringen tvingar kommunerna att genomföra, framför allt inom äldreomsorgen?

Herr talman! Sverige är större än Stockholm. Runt om i vårt fantastiska land finns fantastiska verksamheter som erbjuder invånare i hela Sverige tillgång till professionella kulturupplevelser samt skapar arbetstillfällen för kulturskapare i hela landet.

Statens insatser för den regionala kulturen och de regionala kulturinstitutionerna sker genom kultursamverkansmodellen. Genom modellen fördelas statliga medel till regionerna, som i sin tur fördelar dessa vidare till regionala kulturverksamheter i sina län såsom länsteatrar, länsmuseer, konsertverksamhet, regionala operor, arkiv, konserthus och så vidare.

Staten står för ungefär en fjärdedel av kostnaden. Merparten finansieras av regioner och kommuner. Men över tid har statens andel av medlen minskat medan regionerna och kommunerna har ökat sina andelar. Regeringens beslut inför det här året om att inte kompensera för pris- och löneökningar har fått stora konsekvenser för de regionala kulturinstitutionerna. Det larmas nu om detta från flera regioner runt om i Sverige.

Utvecklingen leder inte bara till färre föreställningar eller utställningar. Den riskerar att också leda till att hela kulturinstitutioner får hålla stängt eller i värsta fall avvecklas. Trots detta fortsätter regeringen med nedskärningarna på kultur utanför Stockholm och föreslår i sin budget en årlig minskning över landet på 15 miljoner kronor nästa år, och fram till 2027 ska staten minska anslaget med 41 miljoner.

Herr talman! 15 miljoner är inte mycket pengar i statsbudgeten och inte heller fördelat på Sveriges regioner. Men det ska ses i ljuset av just den uteblivna pris- och löneuppräkningen i år och statens över tid minskade ansvarstagande. Regeringen fortsätter att pressa fram regional och kommunal kompensation för det minskade statliga ansvaret för kultur i hela landet. Det är en kompensation som kommuner och regioner har gjort i flera år men som blir allt svårare att klara av.

Det handlar om att tillgängliggöra kulturen och skapa större likvärdighet för medborgarna, oavsett var i landet man bor. Med sin politik riskerar regeringen nedskärningar på just det som hjälper till att nå det statliga kulturpolitiska målet om att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet.

Vi socialdemokrater ser behovet i och betydelsen av den regionala kulturverksamheten och föreslår därför en förstärkning av det statliga anslaget med 200 miljoner till kultursamverkansmodellen.

Herr talman! Kulturskolan ska finnas tillgänglig på jämlika villkor i hela landet för alla barn oavsett bakgrund. Den tidigare regeringen införde ett nationellt kulturskolecentrum men också ett utvecklingsbidrag för att främja den kommunala kulturskolans möjligheter att erbjuda såväl fördjupning som bredd i undervisningen och för att nå grupper som inte vanligtvis söker sig till kulturskolan.

Vi socialdemokrater vill utöka förutsättningarna för fler barn och unga att hitta kulturskolans fantastiska verksamhet. Vi vill därför att regeringen utreder hur staten kan bidra till att stärka kulturskolan i Sverige, både vad gäller den framtida tillgången till utbildade kulturskolelärare och hur tillgången till kulturskola i landets alla kommuner kan säkras. Vi föreslår att det statliga utvecklingsbidraget till kulturskolan förstärks från 100 miljoner till 277 miljoner kronor för nästa år.

Herr talman! Tillgången till konst och kultur för barn och unga tillgodoses inte bara genom kulturskolans verksamhet. Skolan har en otroligt viktig roll att spela för att alla barn och unga, oavsett var i landet de bor, ska ha rätt till de upplevelser och den personliga utveckling som ryms i det egna skapandet och den professionella kulturen.

Tillgången till konst och eget skapande för barn och unga är ojämlikt fördelad. I vissa skolor och kommuner finns det redan ett föredömligt arbete, inte sällan kopplat till de statliga medlen för Skapande skola, vars anslag vi i likhet med regeringen föreslår höjs med ytterligare 50 miljoner.

Men vi ser också att det finns elever som sällan eller aldrig under sin skoltid kommer i kontakt med kulturupplevelser. Vi vill se en utredning om en nationell kulturgaranti, en modell för hur alla barn och unga i Sverige garanteras att kontinuerligt få uppleva professionell konst och eget skapande under sin skoltid. Det skulle ge alla barn bättre möjligheter att ta del av det svenska kulturlivet och den gemenskap och växtkraft som finns i att utöva kultur och dela kulturella upplevelser.

Här kan det, som tidigare nämnts, finnas inspiration att hämta från den norska modellen Den kulturelle skolesekken.

Herr talman! Runt om i vårt land finns en imponerade mängd allmänna samlingslokaler som drivs av föreningslivet. De föreningsdrivna allmänna samlingslokalerna är en stor tillgång över hela landet. Festligheter, teaterupplevelser, körsång, dansuppvisningar, film- och biokvällar, föreningsmöten, konserter, träffar för motorburen ungdom - i de allmänna samlingslokalerna händer verkligen allt.

Inte minst fyller de en viktig funktion i den kulturella infrastrukturen, både som egna arrangörer och som arena och möjliggörare för dem som söker platser för publika framträdanden. De utgör en hörnsten i svenskt kulturliv och bidrar till att göra konst och kultur tillgängligt i hela Sverige.

Samlingslokalernas betydelse inom demokratiuppbyggnaden ska inte heller underskattas. De har en avgörande roll för civilsamhällets förutsättningar att verka, inte minst i lands- och glesbygder.

Herr talman! Samlingslokalernas funktion som mötesplatser runt om i vårt land gör dem också till en resurs i samhällets krisberedskap och vårt civilförsvar. Det uppmärksammades också av Försvarsberedningen i rapporten Kraftsamling.

Vi socialdemokrater ser det som viktigt att statens stöd till samlingslokalerna prioriteras och ges långsiktigt. Vi föreslår en förstärkning av statens bidrag till de allmänna samlingslokalerna med ytterligare 50 miljoner utöver regeringens förslag.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag påpeka det anmärkningsvärda i att kulturministern inte heller detta år deltar i denna debatt för att debattera sin egen kulturbudget. Detta är den tredje kulturbudgeten den här mandatperioden. Inte en enda gång har kulturministern prioriterat att delta. Jag tycker att det säger någonting om regeringens värdering av kulturen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Lawen Redar (S).

Herr talman! Jag tackar ministern för hennes förtydliganden. Jag tror att de är väldigt viktiga.

Jag förutsätter att kulturministern förstår att många människor uppfattar att det som regeringens utredare ger uttryck för också är det som regeringen står bakom och att det krävs en oerhörd tydlighet från kulturministern för att klargöra hur det faktiskt förhåller sig. En del i detta är debatten här i dag.

Kulturministern har tidigare uttalat att kommittén bedriver sitt arbete självständigt utifrån de direktiv som regeringen har beslutat. Det är inget konstigt med det. Det är precis så det ska vara, och det säger kulturministern även här. Men anser ministern att det sätt på vilket hennes utredare bemötte de nationella minoriteterna samt den attityd till de nationella minoriteterna som han givit uttryck för i medierna är i enlighet med de direktiv som regeringen beslutat? Och när ministerns utredare meddelar de nationella minoriteterna att det inte är aktuellt med dialog, är det i enlighet med de direktiv som regeringen beslutat?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I efterdyningarna till detta har även en av medlemmarna i utredningskommittén, Marlen Eskander, lämnat kommittén med hänvisning till att hon upplever att tolkningen av uppdraget har blivit alltför subjektiv. Återigen: Anser ministern att utredaren agerar i enlighet med de direktiv som regeringen beslutat? Om inte, hur kan regeringen säkerställa att så sker i det fortsatta arbetet? Blir det fler möten för statssekreteraren att ta, eller finns det andra saker man kan göra för att se till att direktiven följs och att den skada som detta har inneburit repareras?

Herr talman! Tack till Mirja Räihä för en mycket viktig interpellation!

När regeringen och Sverigedemokraterna satte sig ned i de fina salarna på Tidö slott för att förhandla fram sin politik var en av delarna införandet av en kulturkanon. Kulturministern har sedan tillsatt en utredning. I direktivet framgår tydligt att utredaren ska ha en dialog med urfolket samerna och de andra nationella minoriteternas organisationer, precis som vi hörde i föregående inlägg. Gott så, för i minoritetslagen framgår att nationella minoriteter ska beredas inflytande i frågor som berör dem, vilket man väl får säga att framtagandet och verkställandet av en statlig kulturkanon i allra högsta grad gör.

Representanter för de svenska minoritetsgrupperna har nu uttryckt att mötet med kulturministerns utredare var en stor besvikelse. De säger: "Det framstod som ett sätt från den intellektuella eliten att återigen peka på oss nationella minoriteter som inte bildade nog." Dessa ord kommer alltså från representanter för de nationella minoriteterna efter det uppmärksammade mötet med kulturminister Parisa Liljestrands utredare Lars Trägårdh.

En utredning är en statlig, om än tillfällig, myndighet. Jag kan inte låta bli att ställa frågan: Vid vilken annan myndighet skulle man vid kontakt med representanter för medborgarna, som ju indirekt är ens uppdragsgivare, möta människor genom att säga att man träffar dem för att man är tvungen? Skulle någon annan myndighet meddela företrädare för de nationella minoriteterna att man är mer intresserad av intelligenta individer än representanter för olika intressen?

Utredaren har senare uttalat sig angående reaktionerna efter mötet och sagt: "Allt det här med nationella minoriteter borde läggas ner på en gång."

Vad säger ministern till samerna, till sverigefinnarna, till romerna och till tornedalingarna? Vad säger kulturministern till judarna i Sverige om detta uttalande?

Jag tänker inte i denna debatt diskutera en statlig kulturkanons vara eller icke vara. Men jag konstaterar att för dem som står bakom ett införande av en statlig kulturkanon tycks ett av argumenten vara att just öka samhällsgemenskapen genom att skapa tydliga gemensamma kulturella referensramar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min uppföljande fråga till kulturministern blir därför: Anser kulturministern att hennes utredares agerande ökar eller minskar förutsättningarna för samhällsgemenskap i Sverige?

Utredaren menar vidare att "minoriteterna är välkomna att skicka in förslag och fotografier på lite av varje". Han säger vidare: "Jag har ingen gräddfil för tornedalingar före bandyälskare." Nu är jag förvisso själv bandyälskare, men detta ämne är för allvarligt för att skojas bort.

Frågan blir ju: Är detta regeringens syn på de nationella minoriteterna och de åtaganden Sverige förbundit sig till genom undertecknandet av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen?

Herr talman! Tack, ministern, för debatten! Jag vill vara tydlig: Mitt inlägg i denna debatt handlar om lagen om valfrihetssystem och den fria etableringsrätten för privata aktörer, som staten tvingar regionerna att ha. Det handlar inte om möjligheten för medborgare att välja vårdgivare, som är en helt annan fråga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror att vi alla delar uppfattningen att det i grunden finns något positivt i att människor kan välja vilken hälsocentral eller vårdcentral de vill vara listade hos, men det betyder inte att det inte finns problem med LOV och den fria etableringsrätten inom exempelvis primärvården, som jag tydligt redogjorde för.

I dagens verklighet får vi alltså fyra hälsocentraler på ett ställe där det kanske finns behov av två, samtidigt som vi blir helt utan hälsocentral i ett område där det faktiskt finns behov av åtminstone en. Detta gör att den valfrihet som kanske ser bra ut på papperet i praktiken är en falsk frihet. Det är en frihet för marknadskrafterna, för aktieägarna i företagen och för de friska i storstaden, men det är långt ifrån alltid en frihet för dem som är i allra störst behov av vård eller för dem som till äventyrs inte valt att bosätta sig i en storstad eller ett större samhälle.

Dagens system innebär att skattebetalarnas pengar faktiskt inte används på det bästa och mest effektiva sättet och att primärvården inte kan finnas tillgänglig där den skulle behöva finnas. Min avslutande fråga är därför: Avser ministern att genomföra förändringar som låter regionerna själva besluta om LOV?

Herr talman! Jag tackar Eva Lindh för interpellationen som gör det möjligt för oss att i dag få diskutera en oerhört viktig fråga: LOV och den fria etableringsrätten för företag inom välfärden.

Låt mig ta avstamp i min hemregion. För två år sedan, i oktober 2022, fick Region Gävleborg in en ansökan från bolaget Premicare om att säga upp avtalet för hälsocentralen i Ljusne utanför Söderhamn. Den var helt enkelt inte tillräckligt lönsam för det privata företaget. Samtidigt som Ljusne i dag står utan en hälsocentral har man inne i Söderhamn fyra hälsocentraler varav tre privata.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu har alltså det fenomen som varit tydligt i landets storstäder också kommit till Hälsingland - och även till andra delar av landet. Sjukvårdshuvudmän etablerar sig i områden där det bor många personer med oftast lindriga besvär, det vill säga i klartext stadskärnor och områden med goda socioekonomiska villkor. Samtidigt väljer de bort glesbygden, mindre orter och förorter med sämre socioekonomiska förutsättningar. Idealet för bolagens aktieägare är så många patienter som möjligt som gör många korta besök för besvär som inte kräver omfattande vård.

Orsaken till att man kan göra så här är det extrema svenska marknadsexperimentet i välfärden. Den fria etableringsrätten gör att vård inte finns där behoven finns utan där det är lönsamt för den privata vårdgivaren att finnas. Det gör att regionerna inte kan lägga resurserna där vi faktiskt vet att de största behoven finns. Det är klart att Region Gävleborg skulle klara av att driva en hälsocentral i Ljusne om man inte som nu behöver finansiera en överetablering inne i Söderhamn. Men detta är en konsekvens av den fria etableringsrätten och vinstjakten. Denna extrema marknadslogik i svensk välfärd gör alltså att regionen inte har resurser att öppna en hälsocentral i Ljusne även om behovet finns. Regionen får inte heller styra nya privata etableringar till Ljusne eller avvisa ytterligare nya etableringar i socioekonomiskt starka områden. Låt detta sjunka in.

Det här innebär ju inget mindre än att samhällsplaneringen inte styrs av folkets företrädare och medborgarnas behov utan av marknaden, som om primärvården vore vilken korvkiosk som helst. Det är skattepengar vi pratar om. Ska vi ha svensk skattefinansierad primärvård till salu på en oreglerad marknad? Eller ser regeringen detta problem, och finns viljan att faktiskt göra något åt detta?

Tänker ministern vidta några åtgärder för att komma till rätta med den ojämlikhet vad gäller tillgång till vård som den fria etableringsrätten och lagen om valfrihet fört med sig? Är ministern beredd att genomföra begränsningar av den fria etableringsrätten och göra det möjligt för regionerna att planera sin sjukvårdsorganisation utifrån medborgarnas behov snarare än företagens vinstintressen?

Fru talman! Tack, ministern, för en intressant debatt!

Jag vet inte var i debatten det sades att regeringens politik tvingar regioner till kommersiell finansiering. Det jag sa var att regeringens politik tvingar regionerna till nedskärningar i den verksamhet som ska vara till för att uppfylla de kulturpolitiska målen.

Jag vill också påstå att det inte är en tredjedel av kultursamverkansbudgeten som kommer från staten utan en fjärdedel, men det där kan vi reda ut senare.

Det här handlar inte bara om nästa års budget - det är 20 miljoner i kompensation och sedan 5 miljoner, så det blir en neddragning med 15 miljoner - utan det handlar om att staten över tid har minskat sin andel. Det handlar också om utebliven pris- och löneuppräkning i år. Det handlar om ökade kostnader även inom kultursektorn, såsom löneökningar och hyreshöjningar, som behöver kompenseras på något sätt.

Att hänvisa till att kommuner och regioner kan använda de generella statsbidragen för att fylla på sin andel i samverkansmodellen är ett påstående som på något sätt vittnar om en oförståelse för hur kultursamverkansmodellen är uppbyggd. Det är en trepartsfinansiering. Annars kan ju ministern lägga ned hela den statliga finansieringen av samverkansmodellen och lägga in de pengarna i de generella statsbidragen till kommunerna, och så kan vi se om det blir någon kulturverksamhet för pengarna eller inte. Är det så vi ska tolka Moderaternas syn på kultur utanför Stockholms innerstad och på de kulturpolitiska målen?

Vi socialdemokrater ser behovet i den regionala kulturverksamheten och föreslår därför en förstärkning med 200 miljoner. Regeringen sänker skatten för 27 miljarder. Regeringen hade ju kunnat sänka skatten för 26,8 miljarder i stället - det hade fortfarande varit en ganska hyfsad skattesänkning, men samtidigt hade man undvikit neddragningarna inom kultursektorn utanför Stockholms innerstad.

Tack för debatten, ministern!

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Jag misstänker att även om regeringens ointresse för kultur tycks bottenlöst måste det ändå finnas ett uns av engagemang hos kulturministern för att de kulturpolitiska målen ska uppnås. Staten är med och finansierar delar av den regionala kulturen för att uppnå målet om kultur för alla. Ministern fortsätter att successivt dra sig undan det statliga ansvaret för finansieringen och tycks i den här debatten, fru talman, efterfråga att regionerna - som redan tar ett större ansvar än vad staten gör - ska prioritera ytterligare resurser till kultursamverkansmodellen för att kompensera för bristerna i ministerns egen budget. Jag tror att de allra flesta som lyssnar till debatten hör det orimliga i detta.

Om vi nu ändå på ett seriöst sätt antar kulturministerns synsätt på den här frågan har jag en följdfråga. Givet den sjukvårdskris som regeringens politik har satt Sveriges regioner i - vad ska de skära ned på för att i stället lägga in mer resurser i kultursamverkansmodellen? Det tycks ju vara regeringens strategi, så åtminstone det borde kulturministern kunna svara på.

Sveriges kommuner och regioner har flaggat för att regeringens budget för nästa år fortsatt innebär att regionerna går mot underskott 2025. I sitt svar hänvisade ministern till Skapande skola, och när det gäller anslagen dit är vi helt överens. Det är bra satsningar. Men att blanda in dem i diskussionen om grundfinansieringen för regionala kulturinstitutioner är inte ärligt.

Skapande skola är ett bidrag skolor kan söka för att ge elever konst och kulturupplevelser. Det är bra. Mer sådant! Men om man med andra handen samtidigt sågar av den gren som är regionala kulturinstitutioners grundfinansiering kommer skolor inte att kunna köpa in den där teaterföreställningen som aldrig kunde produceras, anordna besök på det där museet som tvingats stänga eller lyssna på den där symfoniorkestern vars musiker blivit uppsagda. Det är ju det vi pratar om! Skapande skola är bra, men om den kulturella infrastrukturen faller ute i regionerna faller också stora delar av Skapande skola. Jag är uppriktigt chockerad över att ministern inte ser den kopplingen.

På samma sätt är det med det argument som framkommer här i debatten nu, att sänkt skatt ökar hushållens köpkraft och möjliggör ökad konsumtion av regional kultur. Vi kan för ett ögonblick anta att det är så enkelt och anamma det synsättet. Om regeringen då inte tar sitt ansvar i kultursamverkansmodellen riskerar vi att kulturinstitutioner runt om i landet inte finns kvar i framtiden. Vart ska då människor gå för att köpa sin teaterbiljett, finansierad med 27 miljarder i skattesänkningar från kulturministern? Den kulturella infrastrukturen måste finnas på plats. Grundfinansieringen måste finnas där.

Vi är många som är bekymrade. Kulturinstitutioner i hela landet vittnar om försämrad ekonomi. Stora nedskärningar är att vänta. Det som ministern behöver svara på är: Var finns regeringens tanke om likvärdighet - att vi ska kunna ta del av konst och kultur i hela landet?

Fru talman! Tack, ministern, för möjligheten att få debattera denna otroligt viktiga fråga - situationen för den regionala kulturen runt om i Sverige, det vill säga kulturlivets förutsättningar utanför Stockholm!

Regeringen har varit tydlig i sitt budskap om att inflationen är bekämpad. Och statsministern inledde sin regeringsförklaring med att konstatera att det ljusnar vid horisonten.

Regeringen har nu presenterat sin budget för nästa år. Den innehåller reformer för 60 miljarder kronor, men tyvärr kan vi konstatera att kulturens andel av den totala budgeten är mindre än i fjol trots stora behov.

Statens insatser för den regionala kulturen sker genom kultursamverkansmodellen. Genom modellen fördelas statliga medel till regionerna, som i sin tur fördelar dem vidare till regionala kulturverksamheter i sina län. Det handlar om länsteatrar, länsmuseer, regionala operor, arkiv, konserthus och så vidare. Staten står för ungefär en fjärdedel av budgeten. Resterande del finansieras av regioner och kommuner. Över tid har dessutom statens andel av medlen minskat medan regionerna har ökat sina andelar. Regeringens beslut inför i år, 2024, att sluta kompensera för pris och löneökningar har fått stora konsekvenser för de regionala kulturinstitutionerna. Följden av detta larmade också tio politiker i fem regioner om för några veckor sedan i ett öppet brev till kulturministern.

På allt fler håll i landet höjs nu röster för att den pågående utvecklingen inte bara leder till färre föreställningar och utställningar utan också riskerar att leda till att hela kulturinstitutioner runt om landet avvecklas. Trots detta fortsätter regeringen med nedskärningar på kultur utanför Stockholm, och man föreslår i sin budget en årlig minskning över landet på 20 miljoner. Mellan 2024 och 2027 minskar staten sitt anslag med 41 miljoner.

Statens neddragningar på regional kultur får en betydande negativ effekt för de två andra finansierande parterna i samverkansmodellen, regioner och kommuner, och inte minst för de kulturinstitutioner som drabbas. Regionerna meddelar att de även nästa år går mot ett underskott, och kommunerna får inga höjda generella statsbidrag från regeringen kommande år.

SVT gjorde som bekant en granskning av de regionala kulturbudgetarna, och 55 procent av kommunerna aviserade att de tvingas göra nedskärningar på kulturområdet under detta år. Samtidigt som regioner och kommuner är hårt pressade ökar ministern trycket på regional och kommunal kompensation för det minskade statliga ansvaret för kultur i hela landet. Regeringen tvingar nu med sin politik regioner och kommuner till nedskärningar på just den kulturverksamhet som hjälper till att nå de statliga kulturpolitiska målen om att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet.

Därför skulle jag vilja höra mer detaljerat från ministern hur regeringen menar att dessa neddragningar innebär en ljusning för det regionala kulturlivet, alltså kulturen utanför Stockholms innerstad. Vilka åtgärder tänker ministern vidta framåt för att regionala kulturinstitutioner inom kultursamverkansmodellen inte ska tvingas till avveckling?

Fru talman! Mot bakgrund av den rapportering vi har fått från Försäkringskassan måste vi väl alla kunna konstatera att det finns en del bekymmer med införandet av fritidskortet.

Försäkringskassan konstaterar redan nu, våren 2024, ett år efter att fritidskortet enligt ursprungsbeslutet skulle ha varit lanserat, att man fortfarande har svårt att få till föreningsregistret. Försäkringskassan konstaterar att en enkel administration inte är möjlig att kombinera med kontroll och säkerhet - såklart - och trots en hög kontrollambition ser Försäkringskassan att bland annat regelverket för ideella föreningar innebär en hög risk för kriminellt utnyttjande.

Vidare varnar man för att införandet av detta register innebär en undanträngningseffekt på andra delar av Försäkringskassans verksamhet. Detta säger man är "bekymmersamt". Min fråga är: Vad är det Försäkringskassan ska prioritera bort?

Om vi kollar på kostnaderna är bedömningen att den totala kostnaden för it-utveckling uppgår till 291 miljoner kronor. Löpande administrationskostnader årligen uppgår till 218 miljoner kronor. Antalet årsarbetare går från 20 första året till 160 från och med andra året som kortet är infört. Därtill ska 730 miljoner kronor betalas ut.

Vi är alltså uppe i miljardbelopp. Samtidigt tvingas kommun efter kommun att skära ned på kultur och fritid för barn och unga, och föreningslivet lever under stora ekonomiska svårigheter. Hittills har heller inte en enda unge sett ett öre av de här pengarna.

När är kortet på plats? Kommer Försäkringskassans anslag för administration att öka ytterligare?

Fru talman! Fritidskortet är väl regeringens i princip enda satsning på kultur och fritid för barn och unga. Gång på gång skjuts införandet upp. Alla har hört talas om det - ingen har sett det. Frågan är väl snart om vi någonsin kommer att få se det.

I år finns det 731 miljoner som avses att betalas ut. Men systemet finns ännu inte på plats. Vi socialdemokrater har därför föreslagit att de här pengarna i stället ska användas till fler idrottsplatser och idrottsanläggningar, vilket det är stor brist på i landet. Varför säger regeringspartierna nej till det?

Försäkringskassan har haft uppdraget att utreda och förbereda förvaltningen av ett utförarregister, alltså vilka föreningar som man ska kunna använda sitt fritidskort hos. Försäkringskassan flaggar för betydande kostnader för att införa och administrera detta register över föreningar. Myndigheten säger själv att även om resurser tillförs finns en stor utmaning i att ha ett utvecklat register med adekvat kvalitet under 2025. Det finns alltså en risk att man inte klarar uppdraget ens till nästa år.

Mina frågor till ledamoten är: Vilka effekter får det för alla inblandade myndigheter att administrera fritidskortet? För Försäkringskassan krävs betydande resurser och personalökningar. Kommer myndigheten att få utökade anslag för att klara detta, eller är tanken att det ska tas inom befintligt anslag till myndigheten? Vilket arbete är det som Försäkringskassan ska sluta göra för att kunna administrera regeringens fritidskort?

Fru talman! Jag befinner mig fortfarande i Göteborgs kommunfullmäktige, vilket jag finner besynnerligt. Men jag uppfattar egentligen inte något konkret över huvud taget från Roland Utbult som på allvar skulle göra skillnad för landets kommuner när det gäller att klara välfärden eller att klara kulturskolekrisen. Roland Utbult har ett exempel, och det är Göteborgs kommun, och det ska vi diskutera här i riksdagens talarstol.

Men problemet handlar om att regeringen inte kompenserar kommunerna tillräckligt. De tvingas till neddragningar, inte bara inom vård, skola och omsorg utan också inom till exempel kulturskolan. Det nämnde jag i mitt anförande. Nio av tio kulturskolor tvingas till neddragningar. Det är en konsekvens av regeringens politik. Just nu ser vi ett halverat utvecklingsbidrag till kulturskolorna, och vi ser att det behövs mer resurser till kommunerna. Nio av tio kulturskolor tvingas till nedskärningar, och här står ledamoten svarslös.

Politik är att vilja, men det kan också formuleras: Politik är att välja. Det är tydligt för alla vad denna regering väljer och prioriterar. Det är inte kultur och fritid för barn och unga.

(Applåder)

Fru talman! Jag får känna mig hedrad över att här i dag vara invald i Göteborgs kommunfullmäktige.

Vi socialdemokrater har förutom att inte skära ned det statliga utvecklingsbidraget till kulturskolan föreslagit 10 miljarder kronor mer än regeringen till kommuner och regioner. Det är totalt 26 miljarder kronor till kommunsektorn för 2024 i vår budget. Detta hade på ett betydligt bättre sätt värnat den kommunala grundfinansieringen av kulturskolan. Tyvärr röstade ledamoten själv nej till detta i den här kammaren.

Vi tillsatte en utredning för att kvalitetssäkra och stärka den öppna fritidsverksamheten. Den har ledamotens regering lagt ned. Vi vill att frågan om nationell kulturgaranti för barn och unga utreds. Det har ledamoten själv sagt nej till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur och fritid för barn och unga

Frågan till Roland Utbult blir då: Vad vill ledamoten och ledamotens parti göra för att stoppa såväl kulturskolekrisen som välfärdskrisen, som regeringen orsakar i landets kommuner?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Socialdemokraternas reservation 3.

Alla människor har rätt till kultur och bildning och en värdefull fritid. Här har kulturskolan en otroligt viktig roll i att ge barn och unga möjlighet till kulturutövande. Kulturskolan finns i dag i nästan alla kommuner, såväl i storstad som i lands- och glesbygd. Därför är den av särskild vikt när vi nu pratar om just kultur och fritid för barn och unga i hela Sverige.

Riksdagen har beslutat att staten ska bidra till en mer tillgänglig och jämlik kulturskola av hög kvalitet i såväl utbud som undervisning. Det finns numera ett statligt utvecklingsbidrag att använda för att utveckla verksamheten.

Vi socialdemokrater vill att detta utvecklingsbidrag ska ligga på en högre nivå än i dag, och det är också därför vi i vår budget föreslog en fördubbling från regeringens 100 miljoner till 200 miljoner.

Vi ser hur utvecklingsbidraget har använts för att utveckla och bredda den befintliga verksamheten genom att till exempel starta uppsökande verksamhet och erbjuda nya kultur- och undervisningsformer för att nå barn och unga som inte tidigare hittat till kulturskolan.

Fru talman! Kulturskolan är i grunden ett kommunalt ansvar, men dess betydelse för barns och ungas tillgång till kultur och en aktiv fritid gör den också till en nationell angelägenhet, menar vi socialdemokrater. I en enkät som Kulturskolerådet gjort framgår att 46 procent av de svarande kommunerna tvingas ge ett lägre anslag till kulturskolorna i år, samtidigt som 43 procent ligger kvar på en oförändrad budget, vilket utan kompensation för pris- och löneökningar också är en nedskärning. Att fler än nio av tio kulturskolor nu tvingas till neddragningar riskerar ofrånkomligen att drabba barns och ungas möjlighet att ta del av kulturskolans verksamhet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur och fritid för barn och unga

Bakgrunden är kommunernas tuffa ekonomiska situation och regeringens otillräckliga statsbidrag till kommunerna. Vi ser nu konsekvenserna av regeringens politik. Det handlar inte bara om nedskärningar i vården, skolan och omsorgen utan också om kulturskolans grundfinansiering.

I dag är det tydligt att deltagandet i kulturskola är ojämlikt. Av en rapport framtagen av riksdagens utredningstjänst framgår att 81 procent av eleverna i kulturskolan har minst en förälder med eftergymnasial utbildning. Det ska jämföras med snittet för riket som helhet, som är 60 procent. Vidare kan vi konstatera att kulturskolan finns med ett rikt utbud och bra förutsättningar i många delar av landet, medan det i vissa kommuner inte finns någon kulturskola alls. I vissa kommuner tas det ut höga avgifter, men i andra är både undervisning och instrumenthyra avgiftsfritt.

Att möjliggöra kulturskola till fler är en viktig fråga för oss socialdemokrater, och vi vill därför att regeringen utreder frågan hur staten ytterligare kan bidra till att stärka och tillgängliggöra kulturskolan i Sverige, både vad gäller hur vi tryggar den framtida tillgången till utbildade kulturskolelärare och frågan om alla barns jämlika förutsättningar att delta i verksamheten, liksom hur vi kan säkerställa tillgången till kulturskola i hela landet.

Fru talman! Barns och ungas tillgång till kultur är inte bara en fråga för landets kulturskolor. Skolan är också en viktig arena för att låta barn uppleva professionell scenkonst under sin uppväxttid.

I vissa skolor och kommuner finns det redan ett föredömligt arbete för att garantera barn och unga tillgång till skapande och kulturupplevelser, inte sällan kopplat till de statliga medlen för Skapande skola. Samtidigt finns det elever som sällan eller aldrig under sin skoltid kommer i kontakt med dessa upplevelser.

Tillgången till scenkonst och eget skapande för barn och unga är ojämlikt fördelat. En nationell kulturgaranti skulle kunna vara en modell för hur alla barn och unga i Sverige garanteras att kontinuerligt få uppleva professionell scenkonst och eget skapande under sin skoltid. Vi menar att denna fråga är värd att undersöka vidare. Här kan det finnas inspiration att hämta från den norska modellen, Den kulturelle skolesekken. Sverige bör därför på nationell nivå utreda frågan om hur alla barn och unga ska garanteras tillgång till kultur, scenkonst och eget skapande.

Fru talman! Vi är alla olika. Kulturskola eller föreningsdriven idrott fångar upp många barn och unga, men självklart inte alla. En viktig del för många barn och unga är den öppna fritidsverksamheten. Det är en verksamhet som inte får komma bort i debatten.

I juni 2022 tillsatte den socialdemokratiska regeringen en utredning för att samla kunskap om och analysera den öppna fritidsverksamheten. Det handlade om att identifiera hur den kan kvalitetssäkras och utvecklas för att bli en mer tillgänglig verksamhet. I utredningsuppdraget fanns också att särskilt analysera hur fritidsverksamheten kan inkluderas i det övergripande brotts- och våldsförebyggande arbetet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur och fritid för barn och unga

Utredningen skulle ha redovisats senast den 1 december i fjol, men tyvärr lades utredningen ned av den nya regeringen. Vi socialdemokrater beklagar detta. När regeringen nu har lagt ned denna utredning uppmanar vi regeringen att komma med andra förslag för att stärka ungdomars tillgång till värdefulla fritidsaktiviteter utanför idrottsrörelsen och kulturskolan. Hittills har vi inte sett några förslag.

Fru talman! Jag hoppas att vi alla är överens om att det behövs en medveten och långsiktig politik som skapar förutsättningar för en aktiv och värdefull fritid för barn och unga, där kulturen är en naturlig del av uppväxten. Varför är det viktigt, då? Jo, tillgång till kultur och fritid är ett mått på hur välmående ett samhälle är. Ett samhälle som ser värdet av kultur och orkar verka för att bygga upp en fungerande infrastruktur för kulturen har investerat långsiktigt både i sin befolkning och i samhällsutvecklingen. Det är just vad kultur och fritid för barn och unga handlar om - en livslång investering.

(Applåder)

I detta anförande instämde Lawen Redar (S).

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Det är en otroligt tuff situation för kommunerna runt om i Sverige. Självklart kan ministern inte kommentera exemplen från våra olika hemkommuner. Det är ju inte heller det som är syftet, utan de är till för att visa på vad som händer runt om i kommunerna just nu.

Alla kommuner drabbas av regeringens otillräckliga statsbidrag, men kommuner som redan har en svagare skattekraft, som redan har landets högsta skattesatser och som har ett större behov av välfärdens verksamheter drabbas ännu hårdare när regeringen inte kompenserar för de ökade kostnaderna och behoven som kommunerna har.

Jag har pratat med så många kommuner, och alla säger samma sak: De generella statsbidragen måste öka för att vi ska klara av vårt uppdrag. Hemma i Bollnäs har man till och med diskuterat smöret till skolbarnens smörgåsar i skolmatsalen och om barn i allmän förskola, så kallad 15-timmarsförskola, ska få mat på förskolan eller inte. Det är på den nivån man är nere och diskuterar för att få ihop de kommunala budgetarna. Så ser läget i Kommunsverige ut. Sätt inte kommunerna på svältdiet!

Det är tydligt att vi kanske prioriterar välfärden lite olika, och så kan det såklart vara; man får tycka olika. Ministern får såklart finna sig i att vi socialdemokrater, som vill se till svenska folkets legitima förväntningar på vilken nivå svensk välfärd ska hålla, kommer att fortsätta påpeka för regeringen att det finns behov av mer resurser till kommunerna.

Jag ser väldigt mycket fram emot beskedet om vilka statsbidrag som ska komma till kommunerna och de ökade statsbidrag som kommer när de kommer.

Fru talman! Tack, Sanna Backeskog, för denna mycket viktiga interpellation! De statsbidrag som regeringen lägger till kommunerna för att finansiera svensk välfärd är långt ifrån tillräckliga. Både regioner och kommuner tvingas till nedskärningar. Behovet är just nu enormt.

Regeringen väljer nu att höja anslaget till regionerna och hälso- och sjukvården med 6 miljarder. Det är absolut inte fel. Det är såklart välkommet, men det kommer när många regioner redan har hunnit påbörja nedskärningar och uppsägningar. Det är också alldeles för lite för att täcka upp och stoppa uppsägningarna inom vården.

Det finns som sagt ett stort behov även när det gäller kommunerna. SVT har frågat landets kommuner hur de ser på ekonomin och eventuella besparingar 2024. Det framgick då att två tredjedelar av de kommuner som svarade på enkäten tvingas till nedskärningar under detta år. Flest svarar att det sannolikt kommer att ske inom äldreomsorg, skola och utbildning.

Det är precis det här som vi varnade för redan för ett år sedan. Nu ser vi konsekvenserna av regeringens politik för sjukvården, för skolan och för äldreomsorgen. Vi ser också konsekvenserna för annan kommunal verksamhet. Till exempel fritids- och kulturverksamheten är enormt viktig för att ge barn och unga en bra uppväxt och en aktiv och värdefull fritid. Den utgör också en viktig del i kommuners förebyggande arbete för att minska kriminalitet och utanförskap. Här har vi dels de föreningsdrivna aktiviteterna, där idrottsrörelsen är den största, dels den kommunala verksamheten med allt från kulturskolor, fritidsgårdar, bibliotek och föreningsbidrag. Nu ser vi hur över 90 procent av landets kulturskolor tvingas till nedskärningar som en följd av regeringens politik.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag ska inte ägna den här debatten åt att beskriva hur regeringens politik slår mot det svenska civilsamhället, föreningslivet och idrottsrörelsen. Men jag kan konstatera att dessa inte bara är beroende av de olika statliga stöd som finns; de är i högsta grad också beroende av kommunala stöd och kommunala anläggningar. De kommunala anläggningarna är helt avgörande för att den föreningsdrivna idrotten ska kunna bedriva sin verksamhet. Kommunernas ekonomi just nu drabbar därför också det lokala föreningslivet.

Åter till krisen i välfärden. Jag vill nämna några exempel från verkligheten, där man varje dag hanterar regeringens välfärdssvek.

Jag bor i Bollnäs kommun i hjärtat av Hälsingland. Där märks regeringens politik tydligt. Resultat för för- och grundskolan förra året landade på närmare minus 21 miljoner. Under innevarande år ska man skära ned 16 miljoner kronor som man tidigare fått i riktat statsbidrag. Det är pengar som Bollnäs har använt för att minska delade turer. Även dessa statsbidrag har regeringen skurit ned.

Vidare ser vi att inom vård- och omsorgsverksamheten var prognosen i år minus 18 miljoner redan efter att bara två månader av året hade gått. Totalt i år, 2024, ska kommunen genomföra nedskärningar på 52,6 miljoner. De gör ett tungt jobb. Vård, skola och omsorg värnas såklart så långt det går. Men det är självklart att de ekonomiska förutsättningarna märks även i den kommunala kärnverksamheten. Så ser det ut i min hemkommun, och så ser det ut i många andra kommuner.

Jag menar inte att ministern ska kommentera läget i just Bollnäs kommun; jag använder det som ett talande exempel. Min fråga blir snarare: Kommer ministern att presentera några ökade statsbidrag till kommunerna för att hindra de omfattande nedskärningar som regeringens politik tvingar kommunerna att genomföra?