Herr talman! har frågat mig om jag avser att vidta några generella åtgärder mot bakgrund av utredarens uttalanden i medierna. Frågan är ställd mot bakgrund av det möte kommittén med uppgift att ta fram en svensk kulturkanon hade med företrädare för de nationella minoriteterna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vid framtagandet av en kulturkanon har det varit centralt för regeringen att arbetet genomförs på ett sätt som garanterar armlängds avstånd från politiken. Kommittén bedriver sitt arbete självständigt, men givetvis utifrån de direktiv som regeringen har beslutat om. I direktiven ingår att skapa en öppen och inkluderande process vid framtagandet av en svensk kulturkanon.

Av direktiven framgår uttryckligen att kommittén ska ha en dialog med urfolket samerna och de andra nationella minoriteternas organisationer. Jag utgår ifrån att kommittén arbetar i enlighet med de direktiv som regeringen beslutat om.

De nationella minoriteternas historia och kultur är en självklar del av vårt gemensamma kulturarv. Inflytande och delaktighet är centralt i minoritetspolitiken, och jag ser en möjlighet att diskutera frågan vidare på de samråd jag har med minoritetsorganisationerna nu under hösten.

Herr talman! Tack till Mirja Räihä för en mycket viktig interpellation!

När regeringen och Sverigedemokraterna satte sig ned i de fina salarna på Tidö slott för att förhandla fram sin politik var en av delarna införandet av en kulturkanon. Kulturministern har sedan tillsatt en utredning. I direktivet framgår tydligt att utredaren ska ha en dialog med urfolket samerna och de andra nationella minoriteternas organisationer, precis som vi hörde i föregående inlägg. Gott så, för i minoritetslagen framgår att nationella minoriteter ska beredas inflytande i frågor som berör dem, vilket man väl får säga att framtagandet och verkställandet av en statlig kulturkanon i allra högsta grad gör.

Representanter för de svenska minoritetsgrupperna har nu uttryckt att mötet med kulturministerns utredare var en stor besvikelse. De säger: "Det framstod som ett sätt från den intellektuella eliten att återigen peka på oss nationella minoriteter som inte bildade nog." Dessa ord kommer alltså från representanter för de nationella minoriteterna efter det uppmärksammade mötet med kulturminister Parisa Liljestrands utredare Lars Trägårdh.

En utredning är en statlig, om än tillfällig, myndighet. Jag kan inte låta bli att ställa frågan: Vid vilken annan myndighet skulle man vid kontakt med representanter för medborgarna, som ju indirekt är ens uppdragsgivare, möta människor genom att säga att man träffar dem för att man är tvungen? Skulle någon annan myndighet meddela företrädare för de nationella minoriteterna att man är mer intresserad av intelligenta individer än representanter för olika intressen?

Utredaren har senare uttalat sig angående reaktionerna efter mötet och sagt: "Allt det här med nationella minoriteter borde läggas ner på en gång."

Vad säger ministern till samerna, till sverigefinnarna, till romerna och till tornedalingarna? Vad säger kulturministern till judarna i Sverige om detta uttalande?

Jag tänker inte i denna debatt diskutera en statlig kulturkanons vara eller icke vara. Men jag konstaterar att för dem som står bakom ett införande av en statlig kulturkanon tycks ett av argumenten vara att just öka samhällsgemenskapen genom att skapa tydliga gemensamma kulturella referensramar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min uppföljande fråga till kulturministern blir därför: Anser kulturministern att hennes utredares agerande ökar eller minskar förutsättningarna för samhällsgemenskap i Sverige?

Utredaren menar vidare att "minoriteterna är välkomna att skicka in förslag och fotografier på lite av varje". Han säger vidare: "Jag har ingen gräddfil för tornedalingar före bandyälskare." Nu är jag förvisso själv bandyälskare, men detta ämne är för allvarligt för att skojas bort.

Frågan blir ju: Är detta regeringens syn på de nationella minoriteterna och de åtaganden Sverige förbundit sig till genom undertecknandet av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen?

Herr talman! Det är väl jättebra att ministerns statssekreterare har haft detta samtal. Jag har dock en fundering kring detta. Här inleder man alltså relationen till minoritetsgruppernas företrädare med att säga: Jag vill egentligen inte prata med er, men jag måste. Sedan har statssekreteraren ett möte med samma utredare och säger: Du måste. Hur tror då ministern att någon tillit kommer att byggas upp mellan utredaren och minoritetsgrupperna? Jag tror att det blir rätt svårt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vet att det är många från minoritetsgrupperna som lyssnar på den här debatten. De kan uppleva det som att nu har man tagit honom i örat, så nu kommer det att bli bra. Tilliten är dock borta.

Jag tillhör själv en minoritetsgrupp. Jag kom hit 1976 som 17-årig arbetskraftsinvandrare till Marabou. Det var min väg till riksdagen. Den finska gruppen har funnits här åtminstone sedan 1600-talet och svedjefinnarna. Det finns till och med en nationalrätt i Värmland, herr talman, som är finsk från början. Den heter nävgröt. Judarna har alltid funnits här, och naturligtvis urfolket samerna och romerna. Minoritetsgrupperna har en lång kulturhistoria i Sverige, mycket längre än just min minoritetsgrupps historia.

Det är anledningen till att det känns i hela hjärtat att bli behandlad på det sätt som man här blev behandlad: Jag pratar lika gärna med frimärkssamlare eller bandyälskare som med samer och tornedalingar! Här ligger min rädsla.

Jag vet att ministern har fått en skrivelse från minoritetsgrupperna. Jag hoppas att de har fått svar på den.

Jag håller fullständigt med om att man ska värna armlängds avstånd. Den här debatten handlar egentligen inte om att blanda sig i utredningsarbetet utan om att en regeringens utredare har betett sig fruktansvärt klumpigt gentemot de grupper som var kallade till detta möte. Det är det jag pratar om, inte om att blanda sig i utredningen. Det gör jag absolut inte. Jag värnar om den dialog som minoritetsgrupperna ska ha och som nu lite grann är skjuten i sank.

En fortsatt fråga är givetvis: Hur kan Kulturdepartementet försöka bygga tillbaka tilliten mellan utredningen och de nationella minoriteterna? Hur kan man ta emot tips om att det finns en samisk konstnär som har designat rosa bandet i år eller om att det finns en finsk tangoorkester som har spelat för fulla hus i 20 år med lika många svenskar som finnar i publiken? Utredaren behöver få reda på sådana saker snarare än att prata om bandy och frimärkssamlande. Att bygga tillit är viktigt.

Herr talman! Precis som jag sa i mitt tidigare anförande är det alldeles uppenbart utifrån reaktionerna från de nationella minoritetsorganisationer som var med vid mötestillfället att ordföranden inte uttryckte sig respektfullt och att bemötandet var sådant att man inte kände sig sedd. Det var en mycket tråkig hantering.

Det är naturligtvis inte rimligt att det är på det viset, och det är därför regeringen är så tydlig i direktiven med att det i framtagandet av en kanon ska finnas en dialog med våra minoritetsgrupper och med urfolket samerna. Det är särskilt framskrivet i direktiven att så ska ske.

Det är klart att jag tar allvarligt på den kritik som har framkommit kring kommitténs efterlevnad av direktiven. Det är därför vi från departementets håll har valt att ha ett möte för att säkerställa att kommittén även fortsatt arbetar efter de direktiv som regeringen har satt upp, att vi är överens och att det finns en samsyn kring vad direktiven innebär. Så har också skett, och därför känner jag mig just nu trygg i att kommittén fortsatt kommer att arbeta utifrån de direktiv som regeringen har gett för arbetet med framtagandet av en kulturkanon.

Herr talman! Jag tycker, tror och hoppas att interpellanten upplever att jag har varit tydlig i mina svar på hennes frågor hittills. Men jag ska svara även på den sista frågan, det vill säga hur man ska bygga upp ett förtroende.

Det är naturligtvis ett arbete som nu ligger i händerna på kommittén. Departementet och jag har säkerställt att det finns en samsyn kring vad det är som gäller när vi menar att kommittén ska följa direktiven och att det finns en samsyn kring vad direktiven faktiskt innebär. Men jag tror också att detta att bygga fortsatt förtroende är någonting som vi behöver jobba med inte bara från kommitténs håll när det gäller framtagandet av en kanon. Det arbetet ligger hos dem, men vi som regering behöver naturligtvis också bygga förtroende. Även i det här huset, i riksdagen, är det någonting man behöver jobba med kontinuerligt, tror jag.

Våra nationella minoriteter är oerhört viktiga, och precis som interpellanten tidigare redogjorde för går våra historier ihop på ett väldigt fint sätt bakåt i tiden. Det är någonting som jag tror att vi alla har ett ansvar för att informera vidare kring, det vill säga att det är vår gemensamma historia det handlar om.

Därför har jag också återkommande samråd med samtliga minoritetsorganisationer för att prata om förutsättningarna för minoriteterna. Det handlar både om hur man ska arbeta framåt och om vilka svårigheter och problem som människor stöter på i sin vardag samt hur vi på bästa sätt kan hantera dem. Samråden är naturligtvis en oerhört viktig del av det fortsatta förtroendearbetet. Jag ser fram emot samråden, som jag faktiskt kommer att starta redan nu på fredag, med en av minoriteterna.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.