Kristoffer Lindberg

Fru talman! Tack, ministern, för denna debatt! För mig och för oss i Gävleborg är detta en mycket viktig fråga som behöver adresseras tydligare i den nationella politiken, både för kommuners förutsättningar och ur ett socialt och humanitärt perspektiv.

Jag vill avsluta med att läsa ur ett reportage om social dumpning. Titeln är "Bland mögel och möss":

"Familjen kom till Sverige. 2017 hamnade de i Täby, Sveriges tredje rikaste kommun. Men när etableringstiden på två år var över var de tvungna att flytta, och hamnade i en mindre landsortskommun. Hyresgäster vittnade om kyla, bristande ventilation, fuktskador, skadedjur och läckage. Lägenheten luktar fränt av mögel och avloppsvatten. I badrummet sviktar kaklet och avloppsvatten svämmar upp genom fogarna när man går på golvet."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta är en verklighet som vi också måste berätta om. Här har dessa personer blivit dumpade under dessa omständigheter. Vi borde väl vara överens om att vi måste göra något åt detta fenomen och att det får gå till på detta sätt.

Jag har full respekt för att detta är en komplicerad fråga som berör många aspekter. Vad behöver göras? Jo, bland annat behöver tillräckliga resurser till kommunerna komma till. Men det behöver också byggas fler bostäder. Här finns det ingen politik över huvud taget från regeringen, vad jag kan se.

Vilken är den bostadspolitiska planen för Sverige? Den frågan kanske jag inte ska ställa till civilministern, men jag gör det ändå nu.

Antagligen behöver vi också förstärka lagen när det gäller det ansvar som kommunerna har gentemot sina egna invånare. Detta är något som en utredning kanske hade kunnat utveckla ytterligare.

Det är min och många andras förhoppning att regeringen agerar. Det som systemet skapar i dag leder enbart till ett mer ojämlikt samhälle. Till syvende och sist är det människor det handlar om.

Jag tackar ministern så mycket för debatten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag ska läsa ur en intervju med den som var ansvarig utredare i den utredning som ministern lagt ned:

Motivet till nedläggningen var att man ville hantera frågan på annat sätt, och dessutom skulle det ju inte komma så många nya flyktingar, säger utredaren. Hon säger vidare om sina besök ute i mottagande kommuner: Det var mycket dåliga lägenheter. Och det var historier om familjer som plötsligt stod på järnvägsstationen och inte visste vart de skulle. Vi kunde konstatera att det här är ett allvarligt problem. Men vi hann inte längre än så innan utredningen lades ned.

Ministern efterlyser förslag från Socialdemokraterna för att lösa detta, men i samma andetag erkänner ministern också att detta är en komplex fråga. Ja, det är en komplex fråga, och den berör flera delar av samhället. Det är just därför det är så svårt att förstå varför man lägger ned en utredning som tittar på denna fråga.

Jag tror inte att jag behöver förklara ordningen med det svenska utredningsväsendet för statsrådet. Men lägger man ned en utredning tänker jag att man gör det av en av två orsaker: Antingen har man redan färdiga förslag som man vill genomföra, eller så anser man att frågan inte är prioriterad. Min farhåga för att det snarare är det andra alternativet som är aktuellt för den här regeringen kvarstår. Ministern får gärna försöka övertyga mig om annat.

Jag vet att den parlamentariska Utjämningskommittén har i uppdrag att analysera om utjämningssystemet i dag i tillräcklig grad kompenserar för socioekonomiska faktorer. Att man tittar på detta tycker jag i grunden är bra. Men hur menar statsrådet att rika kommuner plötsligt ska börja bygga bostäder och sluta dumpa socioekonomiskt utsatta människor i fattiga kommuner bara för att utjämningssystemet i större utsträckning tar hänsyn till socioekonomiska faktorer? Detta får ändå falla i kategorin långsökta förklaringsmodeller.

Ministern skriver i sitt svar att man i länsstyrelsernas regleringsbrev för 2024 gett dem i uppdrag att redovisa om kommuner aktivt medverkar till att egna kommuninvånare bosätter sig i en annan kommun. Det är väl bra. Men vilka verktyg har regeringen gett länsstyrelserna eller andra myndigheter för att göra något åt fenomenet? Utan sådana verktyg innebär länsstyrelsernas redovisningar bara ett kallt konstaterande av att detta förekommer. Och det känner vi redan till i dag.

Flera kommuner, ofta mindre och ekonomiskt utsatta med hög arbetslöshet, vittnar om att välmående storstadskommuner systematiskt "hjälper" människor att ta kontakt med små, privata hyresvärdar i deras kommuner och sedan ombesörjer flytt dit. Det handlar om social dumpning, eller social export. Man skickar kostnader vidare till andra kommuner.

Det kan inte vara så att bara några kommuner ska ta ett stort ansvar för ett Sverige som håller ihop, bygga bostäder till så låga kostnader som möjligt och prioritera resurser till jämlikhet, integration och arbetsmarknadsinsatser medan andra kommunledningar ropar hurra för att andelen hyresrätter i kommunen har minskat eller firar för att antalet försörjningsstödstagare har minskat tack vare att man har skickat ansvaret vidare till andra kommuner.

Social dumpning innebär inte bättre förutsättningar för den enskilde att skapa ett självständigt liv, oftast tvärtom. Det enda det bidrar till är att öka klyftorna mellan olika delar av landet. Det drar isär samhället och bidrar till ökad bostadssegregation.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vill regeringen ha det så? Jag hoppas inte det. Hur menar civilministern att vi ska få stopp på detta? Är strategin från regeringen att sitta och invänta förslag från Socialdemokraterna? I så fall tar vi gärna med oss detta och inleder förhandlingar med regeringen om hur vi kan stoppa social dumpning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar statsrådet för möjligheten att debattera frågan.

Tyvärr kan vi konstatera att fenomenet social dumpning har blivit ett problem i flera kommuner, bland annat hemma i Gävleborgs län. Social dumpning innebär att kommuner med få hyreslägenheter får personer i behov av försörjningsstöd att flytta till en annan kommun. Inte sällan är det rika, välbärgade storstadskommuner som både uppmanar och ibland hjälper socioekonomiskt utsatta invånare att flytta till en annan, mindre ort med löfte om bättre möjligheter att skapa ett gott liv oavsett hur arbetsmarknaden och mottagarmöjligheterna ser ut i den aktuella kommunen. Det är en cynisk människosyn.

Herr talman! Ibland i debatten låter det som att det här enbart skulle ha att göra med migration, men det handlar inte bara om migration. Statskontoret har i sin rapport identifierat fyra grupper som är föremål för aktiv medverkan, eller social dumpning, från vissa kommuner till andra. Det är nyanlända, men det är också personer med missbruk eller andra sociala problem som genom flytt förlorar sina kontaktnät. Det är personer, framför allt kvinnor, i behov av skyddat boende. Och det är strukturellt hemlösa. Dessa behöver i hemkommunen inte något annat stöd än hjälp med att hitta ett boende.

Detta är ett ansvarslöst fenomen som bidrar till att öka klyftorna i vårt land. Kommuner med hög arbetslöshet och redan ansträngd ekonomi, ofta i lands- och glesbygd, ska inte behöva ta ansvaret från andra välbärgade kommuner. Dessa storstadskommuner har oftast inte ett tillräckligt bestånd av hyreslägenheter för att möta de behov som finns hos kommuninvånarna. När livssituationen plötsligt förändras och man behöver en ny bostad hänvisas man i stället till andra delar av landet.

Enligt socialtjänstlagen ska biståndsinsatser från kommuner utgå från den enskildes situation, och kommuner kan då inte skjuta över ansvaret på andra kommuner. Även välbärgade storstadskommuner måste ta sitt ansvar och investera i bostäder med olika upplåtelseform som människor med olika inkomstnivå faktiskt har råd att bo i.

Söderhamns kommun hemma i Hälsingland har varit särskilt drabbad av social dumpning eftersom det i vissa områden har funnits lägenheter som har stått tomma. Oseriösa hyresvärdar har köpt upp dem och profiterat på dem. På så sätt ökar segregationen, ojämlikheten och utsattheten.

I en annan kommun, Gävle, har det länge satsats på att minska klyftorna, bland annat genom arbetsmarknadsåtgärder och stadsdelslyft. Gävle kommun lägger tid och resurser på detta för att man tror på en kommun som håller ihop. Men då gäller det att andra kommuner också investerar i bostäder och i sina invånare, det vill säga inte behandlar utsatta människor som brickor i ett cyniskt spel.

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte en utredning för att ta fram förslag för att motverka social dumpning som den nuvarande regeringen skyndsamt lade ned. Med anledning av detta har jag skrivit interpellationen. Jag uppfattar inte att ministern svarade på min fråga om han tänker presentera åtgärder för att förhindra social dumpning. Min fråga kvarstår: Vad tänker ministern göra för att stoppa social dumpning?

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Herr talman! Min fråga går till kulturminister Parisa Liljestrand.

Yttrandefriheten är en av våra grundläggande fri- och rättigheter. I kulturministerns intervju i Svenska Dagbladet för några veckor sedan redogjordes det för ministerns syn på yttrandefrihet. Ministern uttalade där: Den är i allra högsta grad också ett resultat av vad som händer utanför våra egna gränser.

Ska vi tolka detta som att regeringens inställning är att vår yttrandefrihet formas och omformas löpande efter vad som pågår i andra länder? Det är i så fall en ytterst flexibel inställning till yttrandefriheten i vårt land.

Mot bakgrund av detta uttalande vill jag fråga kulturministern: Vad menar kulturministern med detta uttalande? Avser regeringen att ytterligare inskränka svensk yttrandefrihet och i så fall på vilka områden?

Herr talman! Jag vill inledningsvis ställa mig bakom Socialdemokraternas särskilda yttrande.

Kulturskolan har en otroligt viktig roll i att ge barn och unga möjlighet till kulturutövande.

I budgetpropositionen inför detta år sänktes det statliga utvecklingsbidraget till kommuner som bedriver kulturskola från 200 miljoner kronor till 100 miljoner kronor. Vi socialdemokrater föreslår att nivån ska ligga kvar på 200 miljoner kronor. Det är en väldigt liten del av finansieringen av kulturskolan som ju är kommunal, men det är viktiga pengar. Kulturskolorna har sällan någon stor budget. Resurserna är ofta uppbundna i lokaler och personal. I ett sådant läge gör det stor skillnad att kunna få resurser som kan användas för utveckling.

Uppföljningar som Statens kulturråd har genomfört visar att bidraget har använts för att utveckla kulturskoleverksamheten med nya former av kulturuttryck och nya undervisningsformer för att nå barn och unga som vanligtvis inte söker sig till kulturskolan. Det tycker vi är positivt, och det vill vi se mer av.

Herr talman! Med anledning av kommunernas ansträngda ekonomi råder det stor skillnad i kulturskolans utbud och förutsättningar, vilket leder till ojämlika förutsättningar för barn och unga i olika delar av Sverige. Vissa kommuner har infört en omfattande och avgiftsfri verksamhet. I andra kommuner kan kulturskolan i stället vara helt beroende av en ensam eldsjäl. I ett fåtal kommuner finns det ingen kulturskola alls. Och vissa kommuner har valt att höja terminsavgiften, vilket främst drabbar de barn och unga som växer upp under svåra ekonomiska villkor.

Under veckan har vi också kunnat ta del av rapporteringen om att över 90 procent av kommunerna nu flaggar för att de tvingas till neddragningar på sina kulturskolor.

Jag hade i förra veckan glädjen att få träffa Kulturskolerådet tillsammans med några andra av er här i kammaren. Vi samtalade om kulturskolans betydelse och utmaningar framåt. Det framkom i dessa samtal att 40 000-50 000 barn står i kö för att få delta i kulturskolans verksamhet. Det är en siffra som jag tycker att vi ska bära med oss, och även det ojämlika deltagandet. 81 procent av eleverna i kulturskolan har minst en förälder med eftergymnasial utbildning. Det finns också en underrepresentation i deltagandet av elever med utländsk bakgrund. Socialdemokraterna vill utöka förutsättningarna för att fler barn och unga ska hitta kulturskolans fantastiska verksamhet och för att bredda deltagandet.

Herr talman! Behovet av nationell samordning, lagstiftning eller inte lagstiftning och kompetensförsörjning har varit en ständigt återkommande diskussion när det gäller kulturskolan. Även om kulturskolan är ett kommunalt ansvar är den också en nationell angelägenhet. Vi vill därför att regeringen utreder frågan om hur staten kan bidra till att stärka kulturskolan i Sverige, bland annat vad gäller kompetensförsörjningsfrågan. Behovet av kulturskolelärare är på många håll mycket stort. Är Kulturskoleklivet tillräckligt för att möta den utmaning man står inför i fråga om kompetensförsörjningen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Men vi vill också att regeringen utreder frågan om vi på ett bättre sätt än i dag kan trygga alla barns möjlighet att delta i kulturskolans verksamhet, oavsett var i landet de bor och oavsett deras familjs ekonomiska förutsättningar. Vi tror att en sådan utredning skulle kunna ligga till grund för en medveten och långsiktig politik som skapar förutsättningar för att kulturen ska bli en naturlig del av fler barns och ungas vardag.

Den kommunala kulturskolan når barn och unga i hela landet - långt ifrån alla barn, men många. Men den har också potential att nå fler och bidra till fler barns och ungas utveckling och möjlighet att utforska sin kreativitet.

(Applåder)

Herr talman! Jag hade inte fått klarhet tidigare i att fritidskortet kommer att kunna användas för att bekosta kulturskoleavgiften, så jag vill börja med att säga att jag tycker att det var ett välkommet och intressant besked.

Det är tuffa ekonomiska tider. Det behöver vi nog inte debattera, för det tror jag att vi alla är överens om. Men att bibehålla nivån på det statliga utvecklingsbidraget handlar inte om några stora pengar, särskilt inte när vi vet vilken stor nytta det gör.

Nu väljer ministern att fortsätta med halveringen av det statliga utvecklingsbidraget även kommande år. I stället prioriterar ministern och regeringen sänkt skatt på snus nästa år. Det är 130 miljoner kronor som i stället hade kunnat gå till barnens kulturskola.

Barns och ungas tillgång till kultur och fritid är inget som kommer av sig självt. Barn och unga är beroende av sin familjesituation. Ekonomiska förutsättningar och föräldrarnas arbetssituation, kunskap och egna erfarenheter har betydelse. Det krävs en medveten, aktiv och långsiktig politik och en vilja från politiskt håll att ge förutsättningar för en aktiv och värdefull fritid för barn och unga.

Ministerns eget parti beskriver det till och med på sin egen webbplats: "Moderaterna vill att alla barn och unga ska få del av konst och kultur. De kommunala kulturskolorna spelar här en mycket viktig roll, där arbetet med att nå även barn och unga i socioekonomiskt utsatta områden, bör utvecklas."

Herr talman! Utvecklingsbidraget uppfyller exakt det som Moderaterna säger sig stå för. Ändå vidhåller ministern neddragningen på utvecklingsbidraget. Ministern lyfter i sitt svar upp att kulturskolan är viktig och radar sedan upp ett antal socialdemokratiska satsningar. Det är kul och välkommet att vi är överens om detta, men frågan är: Har ministern någon egen politik utöver detta?

Och nu när regeringen i stället prioriterar att sänka skatten på snus: Vad tänker ministern göra konkret för att tillse att alla barn har jämlik tillgång till kulturskolans verksamhet?

(Applåder)

Fru talman! Tack till Linus Sköld för en viktig interpellation! Och god afton till ministern denna sena timme!

Kulturskolan är fantastisk! Den lyfter människor och ger den enskilda eleven möjlighet att växa. Men det går inte heller att överskatta den vikt som kulturskolan har för Sverige som en stark musikexportnation. Kulturskolan, de estetiska programmen på gymnasieskolan, studieförbunden, folkhögskolorna och våra konstnärliga högre utbildningar hänger alla ihop i samma ekosystem och är en omistlig del för fortlevnaden av professionell musik och kultur i Sverige. Kulturskolan måste därför vara tillgänglig på jämlika villkor i hela landet för alla barn oavsett bakgrund.

Jag och ministern har haft denna debatt tidigare. Men regeringen fortsätter nu med en politik som även i år slår dubbelt mot landets kulturskolor. Man fortsätter att vidhålla ett halverat statligt utvecklingsbidrag till barnens kulturskola samtidigt som kommunernas ekonomi blir mer och mer ansträngd när regeringen inte ger kommunerna tillräckliga statsbidrag. Det blir inte bara färre anställda inom vården, skolan och omsorgen med regeringens politik, utan det får också konsekvenser för kulturskolan.

Uppföljningar som Statens kulturråd har genomfört visar att det statliga utvecklingsbidraget har använts för att bredda kulturskoleverksamheten genom att till exempel starta uppsökande verksamhet och nya undervisningsformer för att nå barn och unga som vanligtvis inte söker sig till kulturskolan. I bidragsgivningen har särskilt socioekonomiskt utsatta områden och lands- och glesbygd prioriterats. Det är dessa barn vi pratar om.

Socialdemokraterna vill öka förutsättningarna för barn och unga att hitta till kulturskolans fantastiska verksamhet. Vi vill därför bibehålla utvecklingsbidraget till kulturskolan och se mer resurser till kommunerna för att undvika stora neddragningar.

När vi debatterade denna fråga förra året menade kulturministern att "Socialdemokraterna visserligen vill dubblera nivån på utvecklingsbidraget till kulturskolan till 200 miljoner kronor. Men det vi ska komma ihåg är att det Socialdemokraterna gör är att man höjer skatten för 1 miljon svenskar."

Ministern syftade då på att Socialdemokraterna inte höjde brytgränsen för statlig inkomstskatt förra året. Nu har ministern själv valt att bedriva samma socialdemokratiska politik. Ministern och hennes kollegor i regeringen har valt att lyssna på oss socialdemokrater och höjer därför inte brytpunkten för statlig inkomstskatt kommande år. Det är bra, fru talman. Men när Moderaterna nu höjer skatten för 1 miljon svenskar, för att använda ministerns egen terminologi, väljer man ändå inte att prioritera barnens kulturskola.

Givet detta och under förutsättning att ministern delar min bild av kulturskolans betydelse instämmer jag i Linus Skölds frågor till ministern: Hur avser kulturministern att agera för att undvika att den ekonomiska krisen i kommunerna blir en ännu djupare kulturskolekris? Och hur ska kulturministern tillse att alla barn har jämlik tillgång till kulturskolans verksamhet?

(Applåder)

Fru talman! Anser statsrådet att det är rimligt att invånare i landsorten och glesbygden får betala allt högre kommunalskatt för att få den välfärd de kan förvänta sig, samtidigt som det motsatta gäller i andra kommuner där skattekraften är hög men behovet av välfärd kanske är lägre? Det här leder ju ofrånkomligen till att klyftan mellan stad och land förstärks.

Det är tydligt att samhället i större utsträckning behöver ta hänsyn till de ökade kostnader som följer av gleshet och svagare socioekonomi och till utmaningen som finns i vikande skatteunderlag. Situationen ser såklart olika ut i olika kommuner, som statsrådet också var inne på. Jag omformulerar alltså min fråga. Hur tänker statsrådet verka för att skapa mer jämlika förutsättningar för landets kommuner givet de skilda förutsättningarna, samtidigt som alla kommuner har samma ansvar gentemot sina invånare?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Fru talman! Jag skulle i den här debatten vilja belysa landsbygdens förutsättningar utifrån frågan om välfärdens långsiktiga finansiering kopplat till olika kommuners förutsättningar.

Behovet av att stärka kommuners ekonomiska förutsättningar att bedriva en jämlik välfärd över hela landet är fortsatt stort. Den svenska välfärden vilar på kommunernas axlar. Förskola, grundskola, gymnasieskola, vuxenutbildning, hemsjukvård, äldreomsorg, försörjningsstöd, kultur och fritid för barn och unga, bibliotek och en del av vägunderhållet är bara några exempel på det kommunala ansvaret.

Dessa verksamheter finansieras framför allt av den kommunala skatten och till viss del av statsbidrag. Trots att förutsättningarna ser väldigt olika ut mellan kommuner med hänsyn till geografi, demografi och skatteunderlag har samtliga kommuner samma ansvar för att leverera dessa samhällsfunktioner till sina invånare. Det är i grunden bra, fru talman. Välfärden ska ju se likadan ut. Oavsett var du bor har du rätt till samma tillgång till välfärd.

Vi kan dock konstatera att skillnaderna mellan kommunernas förutsättningar alltjämt är stora. Vi kan till exempel titta på arbetstillfällen, som i allt högre utsträckning koncentreras till de större städerna och deras kranskommuner. Samtidigt är behovet av välfärd många gånger större i de kommuner där skattekraften är lägre, bland annat till följd av utflyttning och en åldrande befolkning.

Det här leder till stora utmaningar. Man ska med en allt lägre skattekraft och högre kostnader klara av att leverera invånarnas behov av välfärd. Om vi vill ha ett samhälle som håller ihop är det inte rimligt att invånare i vissa kommuner successivt får betala alltmer kommunalskatt för att få den välfärd som de ska kunna förvänta sig samtidigt som det motsatta gäller i andra kommuner, inte minst kring våra större städer.

Min fråga till statsrådet blir därför: Ser statsrådet att staten kan ta ett större ansvar än i dag för att skapa en mer jämlik fördelning av resurser och tillgodose hela landets behov av välfärd?

Herr talman! Riksrevisionens granskningsrapport Etablering av myndigheter utanför Stockholm, som jag nämnde, omfattar perioden 2004-2020. Granskningen visar att de olika regeringar vi har haft sedan dess, oavsett om de varit borgerliga eller socialdemokratiska, inte har gjort tillräckligt för att stärka den statliga närvaron utanför Stockholm, detta trots den förra, socialdemokratiska regeringens insatser för att lokalisera myndigheter utanför storstadsregionerna.

Arbetet var framgångsrikt såtillvida att utvecklingen med en ständigt ökande koncentration av statliga jobb till Stockholm saktades ned, vilket Riksrevisionens rapport också visar. Men jag menar att arbetet måste fortgå, särskilt då Riksrevisionen visar att lokaliseringsbeslut medfört ett positivt bidrag till regional utveckling i de arbetsmarknadsregioner där myndigheter har lokaliserats.

Det arbete jag lyfter fram när det gäller en myndighetsetablering i Gävleborg är inte en fråga som är tagen ur luften, utan det är ett gediget arbete som har gjorts och som fortfarande görs. Det är planlagt för att bygga lokaler. Kommunerna har ökat såväl bostadsbyggandet som planberedskapen, och man har byggt ett nytt resecentrum för att möjliggöra bättre kollektivtrafik.

Jag förstår att vi inte kan få ett definitivt svar från ministern på de frågor som ställs här i dag om myndighetsetablering, men jag hoppas ändå få se en myndighetsetablering i Gävleborg i framtiden.

Herr talman! Norr om Dalälven tycks vara bitvis främmande mark för regeringen, och därför vill jag på stående fot bjuda in statsrådet att följa med mig hem till Hälsingland. Jag utlovar en fantastisk dag och självfallet en djupdykning i det arbete som har gjorts och redan görs. Jag hoppas att statsrådet nappar på inbjudan. Varmt välkommen!

(Applåder)

Fru talman! Tack, Jim Svensk Larm, för en viktig interpellation! Precis som lyfts här är arbetslösheten hemma i Gävleborg högre än i de flesta andra delar av landet, i början av detta år näst högst i Sverige. Även jag kan garantera statsrådet att "fett" inte är rätt ord för att beskriva tillvaron för människor som saknar ett jobb att gå till.

Att få människor i arbete handlar om flera saker. Det handlar om utbildning och matchning till lediga jobb. Det handlar om att skapa ett hållbart arbetsliv för att få ned sjukskrivningarna. Det handlar inte minst om goda förutsättningar för företag att starta, växa och utvecklas för att skapa arbetstillfällen.

Men jag skulle i denna debatt vilja lyfta en annan aspekt som också har betydelse: de statliga arbetstillfällena. De är många, men de är ojämnt fördelade över vårt land.

Parlamentariska landsbygdskommittén överlämnade sina förslag till regeringen i början av 2017. Där föreslogs bland annat omlokalisering av arbetstillfällen vid statliga myndigheter från Stockholm till andra delar av landet samt att lokalisering utanför storstadskommunerna alltid ska vara förstahandsalternativet när en ny myndighet inrättas.

Detta är viktigt och strategiskt ur flera synvinklar. Att staten ökar sin närvaro runt om i landet knyter samman stad och land och ökar legitimiteten och förtroendet för våra myndigheter. Men det skapar också arbetstillfällen, inte sällan för dem med eftergymnasial utbildning. Närvaro av statliga myndigheter innebär en breddning och kompletterar den lokala och regionala arbetsmarknaden. Det ökar invånarnas möjligheter och gör det lättare för andra arbetsgivare att hitta kvalificerad arbetskraft på orten. Detta framgår av Riksrevisionens granskningsrapport Etablering av myndigheter utanför Stockholm, som jag förutsätter att statsrådet har tagit del av.

I Gävleborg finns det sedan 2017 ett gemensamt arbete mellan samtliga kommuner, Region Gävleborg, länsstyrelsen, Högskolan i Gävle med flera. Ett samlat län talar med en gemensam röst. Målet är att uppnå en myndighetslokalisering till Gävleborg med Bollnäs som placeringsort. Bollnäs skulle på grund av sitt geografiska läge stärka arbetsmarknadens utveckling i hela länet.

Man har vid upprepade tillfällen kontaktat regeringen och efterfrågar ett samhällskontrakt som svarar upp mot efterfrågad och behövd tillväxt och samhällsutveckling. De lokala och regionala aktörerna är självklart redo att ta sina delar av ansvaret.

Herr talman! Jag konstaterar att regeringen hittills inte har visat något som helst intresse för Sverige utanför Stockholm, kanske särskilt inte för oss norr om Dalälven. Det senaste beslutet om att placera den nya Utbetalningsmyndigheten i Stockholm får ses som ett ganska fantasilöst val, särskilt i ljuset av den skrivelse om alternativ placering av Utbetalningsmyndigheten som i höstas tillsändes regeringen från Gävleborg.

Herr talman! Att minska arbetslösheten handlar givetvis om många olika parametrar. Några av dem nämnde jag i min inledning. Mina kollegor har också nämnt dem. Det är inte sällan ett långsiktigt arbete. Självklart är fördelarna jag har nämnt när det gäller ökad statlig sysselsättning i Gävleborg endast en av pusselbitarna som behövs.

Min fråga till statsrådet är: Varför vill inte regeringen att staten tar sitt ansvar för att öka den statliga närvaron och möjliggöra för statliga arbetstillfällen i fler delar av Sverige och i fler delar av Gävleborg?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Jag förutsätter att alla som deltar i debatten är välbekanta med de olika partiernas budgetförslag. Där framgår klart och tydligt att vi socialdemokrater inte vill halvera utvecklingsbidraget, precis som min kollega Lawen Redar just redogjorde för. Där framgår också att vi lägger dubbelt så mycket som regeringen i statsbidrag till kommunerna för att stärka välfärden. Det är mycket viktiga satsningar.

Låt oss titta på Sverigedemokraternas och Moderaternas politik. En minskning från 200 miljoner ned till 100 miljoner kan knappast kallas en satsning. Detta sker samtidigt som vi alla vet att regeringens generella statsbidrag till kommunerna långt ifrån räcker för att väga upp det tuffa ekonomiska läge som kommunerna befinner sig i. Resultatet av det ser vi nu i den undersökning som Kulturskolerådet har gjort.

Precis som ministern nämner i sitt interpellationssvar är det kommunerna som finansierar kulturskolan. Just därför innebär regeringens politik ett dubbelt slag mot kulturskolan när man dels drar ned på statens utvecklingsbidrag, dels underkompenserar kommunerna som tvingas till neddragningar, inte bara på kulturskolan utan brett över hela den kommunala välfärden.

Tycker ministern att detta är en önskvärd utveckling, eller tänker ministern se till att utvecklingsbidraget fortsatt blir kvar kommande år? Ämnar ministern justera tillbaka bidragets storlek? Tänker regeringen på allvar kompensera kommunerna med ökade statsbidrag, så att vi inte ser nedskärningar på kulturskolan, på vården, på skolan och på omsorgen? Eller är det så, fru talman, att det är neddragningar på välfärden och kulturskolan som fortsatt kommer att vara denna regerings främsta prioriteringar?

Fru talman! Tack, statsrådet, för ytterligare en viktig interpellationsdebatt! Vi har ju delvis även tidigare lyft frågan om halveringen av utvecklingsbidraget till kulturskolan, och jag är glad över att vi kan fortsätta debatten om kulturskolan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Precis som nämns i interpellationen har ju Kulturskolerådet genomfört en undersökning för att synliggöra konsekvenserna av statens nedskärningar på kulturskolan samt prognosen för nedskärningarna på kommunerna. Denna undersökning bygger alltså på vad kulturskolorna själva runt om i landet ser. Det är otroligt värdefullt, för där får vi en direktrapport från verkligheten om hur det ser ut runt om i landet.

Även om jag har kritiserat regeringen tidigare när det gäller halveringen av det statliga utvecklingsbidraget och att man inte tilldelar tillräckliga statsbidrag till kommunerna, måste jag ärligt säga att jag inte trodde att konsekvenserna var så stora för kulturskolan som den här undersökningen faktiskt visar.

I enkäten till landets kulturskolor fanns en fråga om vilka konsekvenser det minskade statliga stödet kan få för kommunernas kulturskoleverksamheter, och 74 procent uppgav att antalet elevplatser kommer att minska. Det fanns också en fråga om huruvida utvecklingsarbetet för att nå nya grupper kommer att påverkas av minskat statligt stöd. Där svarade 97 procent av kulturskolorna att utvecklingsarbetet nu kommer att minska. Det är oroväckande siffror, eftersom det här leder till att kulturskolan når ut till färre elever.

Samtliga som har besvarat enkäten har fått frågan om de tror att resurserna från kommunerna till musik- och kulturskolorna kommer att öka eller minska de kommande fyra åren. Av dessa bedömer 37 procent att resurserna kommer att minska, det vill säga fyra av tio kulturskolor. Här handlar det om den kommunala grundfinansieringen till kulturskolan som ju utgör själva förutsättningen för kulturskolans verksamhet.

Jag och ministern är överens om att det statliga utvecklingsbidraget är till för utveckling och för att få de extra resurser som gör att man kan arbeta med nya arbetssätt, erbjuda nya kulturyttringar i undervisningen, särskilt prioritera lands- och glesbygd eller arbeta extra med till exempel elever i särskolan.

Vi ser hur grundfinansieringen påverkas runt om i landet, och självklart finns det ett samband mellan detta och att regeringen inte kompenserar kommunerna med tillräckliga statsbidrag. Sveriges Kommuner och Regioner aviserade kostnadsökningar på 20 miljarder. Regeringen presterade hälften, och det får konsekvenser. Det blir inte bara färre anställda inom vården, skolan och omsorgen, utan det blir också konsekvenser för icke lagstadgad verksamhet, till exempel för kulturskolan och för kultur och fritid för barn och unga generellt.

Jag vill fråga kulturministern om hon fortfarande står upp för att det var rätt att halvera det statliga utvecklingsbidraget till kulturskolan. Står hon fast vid att det har varit en god idé att inte kompensera kommunerna med ökade statsbidrag för att möta inflationen, kostnadsökningarna och det tuffa ekonomiska läget vi befinner oss i?

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Jag kan inte nog understryka vikten av principen om armlängds avstånd och hur viktigt det är att vi alla står upp för den och agerar mot aktörer, politiska eller ej, som försöker inskränka den. Vilken konst som ska visas på ett museum avgörs av professionen, alltså av de skickliga och kunniga medarbetarna - det hoppas jag att vi är överens om. Det gäller inte minst på vårt fantastiska länsmuseum i Gävleborg. Dessa konstnärliga överväganden kan inte göras av ett länsmuseums politiskt tillsatta styrelse.

Kulturen ska vara fri. Det är då och bara då som den väcker tankar, manar till samtal och låter åsikter komma till uttryck. Det är en avgörande faktor för en välfungerande demokrati. Kulturen ska tillåtas vara ifrågasättande och aldrig en pålitlig bundsförvant till den rådande makten i samhället.

Låt mig kommentera ministerns svar på mitt tidigare inlägg. Regeringen har givetvis ett ansvar för hela sitt regeringsunderlag. Jag och många med mig, inte minst i mitt hemlän Gävleborg, förväntar oss att kulturministern tar avstånd från Sverigedemokraternas agerande på länsmuseet i Gävleborg och att ministern agerar med faktiskt handlande och inte bara ord bakom stängda dörrar för att säkerställa att samtliga i ministerns regeringsunderlag, eller som statsministern brukar uttrycka det "på vår sida av politiken", står upp för den konstnärliga friheten och principen om armlängds avstånd.

När får vi höra kulturministern ta avstånd från Sverigedemokraternas agerande?

Fru talman! Tack, Lawen Redar, för en viktig interpellation!

Principen om armlängds avstånd mellan politik och kultur har under lång tid burits upp av en bred politisk enighet här i Sverige.

Som riksdagsledamot från Gävleborg vill jag lyfta händelserna vid vårt länsmuseum.

På Länsmuseet Gävleborg tog Sverigedemokraterna över ordförandeposten efter valet. Det har numera ändrats, men i anslutning till detta kom principen om armlängds avstånd mellan politik och kultur verkligen att aktualiseras.

Gävleborg är den enda regionen i Sverige där Sverigedemokraterna sitter i regionledningen. Den tidigare tilltänkte sverigedemokratiske ordföranden för länsmuseet gjorde uttalanden om att han som ordförande tänkte styra över innehållet i museets utställningar och att det är den politiskt tillsatte ordförandens uppgift att ha åsikter om museets verksamhet - vilka utställningar som får visas, vilka tavlor som får hängas och vilken konst som får köpas in.

För några veckor sedan besökte vi museet för att träffa delar av personalen där och bilda oss en uppfattning om vad det är som händer.

De här uttalandena har givetvis väckt oro och frågor såväl hos anställda på museet som hos allmänheten om Sverigedemokraterna planerar att ge sig på och förhindra museets fria kulturella arbete och innehåll. Det innebär en inskränkning av den konstnärliga friheten.

Jag ställde tidigare en skriftlig fråga till ministern i just det här ärendet. Ministerns svar bekräftade det jag redan trodde mig veta, nämligen att kulturministern är lika besjälad som jag själv av att värna principen om armlängds avstånd mellan politik och kultur. Tyvärr innehåller ministerns svar inte någonting mer än vackra ord - inga konkreta förslag eller reaktioner på den utveckling vi nu ser.

I sitt svar på min skriftliga fråga i det här ärendet skriver ministern följande: "Att upprätthålla principen om armlängds avstånd inom kulturpolitiken är centralt för regeringen. Det framgår av både regeringsförklaringen och Tidöavtalet."

Svaret innebär alltså att regeringen och regeringsunderlaget Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna är överens om och har skrivit under på att principen om armlängds avstånd inom kulturpolitiken ska upprätthållas? Jag har svårt att se hur jag kan tolka ministerns svar på något annat sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här är klart intressant, fru talman, eftersom den aktuelle tilltänkte ordföranden för Länsmuseet Gävleborg även är ledamot av Sveriges riksdag och en del av det regeringsunderlag som undertecknat ett avtal med regeringen om att principen om armlängds avstånd ska upprätthållas. Här bryter ju Sverigedemokraterna tydligt mot den principen. De bryter mot det avtal som enligt kulturministern finns med regeringen om armlängds avstånd.

Därför vill jag fråga ministern: Innebär detta att Tidöavtalet är att betrakta som en frivillig rekommendation? Eller är det ett avtal som parterna, det vill säga SD, M, KD och L, är förbundna att hedra och efterleva? Om det senare är fallet, hur tänker ministern agera - konkret - mot Sverigedemokraterna för att de ska leva upp till Tidöavtalet och säkerställa att ministerns samarbetspartner och regeringens kungamakare faktiskt inte inskränker principen om armlängds avstånd?

Fru talman! Tack, Roland Utbult, för svaret på frågorna, även om svaren kanske grundade sig på hörsägen. Det var tråkigt att höra att det inte kan användas till utrustning till exempel, eftersom det är ett av de större hindren för barn och unga att delta till exempel i idrottslivet.

Vi socialdemokrater tycker att det finns ganska många obesvarade frågor kring detta fortfarande, och jag hade ytterligare några frågor till ledamoten.

Jag har de senaste veckorna fått rapporter från kommuner där de högerkonservativa partierna styr och där man nu ser höjningar av till exempel avgiften till kulturskolan, något som möjligtvis är en av följderna av regeringens begränsade statsbidrag till kommunerna. Regeringen kompenserar ju inte kommunerna med ökade statsbidrag för att klara av inflationen och det tuffa ekonomiska läget. Jag har också samtalat med föräldrar i olika kommuner, och de ser ju att vissa föreningar har höga avgifter. Risken finns att avgifterna ökar också i spåren av pandemin och den ansträngda ekonomin i föreningslivet.

Mina följdfrågor blir därför: Kommer fritidskortet att följa konjunkturen? Kommer det att kunna följa prisökningarna? Det måste ledamoten ge svar på. Menar ledamoten att fritidskortets 750 miljoner kommer att täcka behovet i den kommunala kultur- och fritidsverksamheten och föreningslivets behov? Om inte, var är då resurserna till kommunerna? Varför har Tidölaget halverat utvecklingsbidraget till kulturskolan och röstat nej till mer pengar till svensk idrottsrörelse? Varför kompenserar man inte kommunerna tillräckligt med ökade statsbidrag?

Fru talman! Tack, Roland Utbult, för ditt inlägg! Jag har några frågor om fritidskortet. Jag tänker inte förminska det, men vi har ännu inte fått se hur det ska användas.

Några frågor som dyker upp är: Ska kortet kunna användas till att köpa utrustning, till exempel nya fotbollsskor? Om svaret är ja på den frågan får ledamoten gärna också svara oss varför man då inte stödde till exempel det socialdemokratiska förslaget om höjt barnbidrag. Det hade ju gett barnfamiljer pengar här och nu. Vi menar att det hade varit bättre.

Vi hade samtidigt velat se ett stärkt stöd till svensk idrottsrörelse så att avgifterna kan hållas nere och också att utvecklingsbidraget till kulturskolan inte skulle halveras. Det här är viktiga resurser för att fortsätta arbetet med att nå nya elevgrupper i kulturskolan.

Det här finns med i vår budget, men regeringen prioriterar i stället uppbyggnaden av ett nytt byråkratiskt system för 50 miljoner. Dessa 50 miljoner som avsatts till 2023 ska gå till att ta fram nödvändig infrastruktur. Vi ser inte att det här är väl använda 50 miljoner för barns och ungas idrottande, för inte en enda krona av dessa pengar under 2023 går ju till barns och ungas ökade tillgång till kultur och fritid.

Jag skulle därför vilja att ledamoten ger svar till Sveriges barn och unga här i dag: Vad kommer fritidskortet att kunna användas till? Kommer det att gälla kulturskolan? Det tror jag i och för sig att vi fick svar på i anförandet. Men kommer det också att kunna gälla kulturföreningar? Kommer det att gälla inköp av utrustning?

Fru talman! Jag kan försäkra ledamoten Emma Ahlström Köster att jag har en mycket god kontakt med mina partikamrater på den kommunala nivån.

Det handlar inte om att de 100 miljonerna räddar kulturskolan. De är en del. Jag tycker att ledamoten kan besöka de olika kulturskolorna och höra vad man säger om vikten och betydelsen av utvecklingsbidraget.

Den andra delen handlar, precis som jag nämnde, om att när regeringen väljer att prioritera skattesänkningar för höginkomsttagare i stället för mer resurser till kommunerna riskerar vi den kommunala grundfinansieringen. Det är därför vi ser signaler om att 58 000 platser på kulturskolan är hotade. Det är inte bara på grund av de 100 miljonerna, utan det är fråga om den kommunala finansieringen. Där har staten ett ansvar när det gäller att kompensera kommunerna.

Jag förstår att det är svårt för ledamoten att ta sig ur det faktum att man själv har röstat på en statsbudget i riksdagen som riskerar att slå dubbelt mot kulturskolan. Det handlar inte om att jag inte tror att ledamoten tycker att kulturskolan är viktig - det är jag helt övertygad om - men ens handlande borde rimligtvis överensstämma med det man påstår sig stå för. Om inte annat är det klädsamt att vara tydlig och säga i kammaren att man inte prioriterar frågorna, det vill säga kulturskolan, den föreningsdrivna idrotten och den öppna fritidsgårdsverksamheten, lika högt som Socialdemokraterna gör. Vi får såklart ha respekt för att vi tycker olika och prioriterar olika. Regeringen prioriterar skattesänkningar för höginkomsttagare, och Socialdemokraterna prioriterar kultur och fritid för barn och unga högre tillsammans med ökade resurser till välfärden. Jag är glad att vi kan tydliggöra detta.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten för denna möjlighet att förlänga mitt resonemang!

Ja, det var varit en riktad satsning som vi socialdemokrater ser ett fortsatt behov av för att nå ut till fler barn och unga i framför allt lands- och glesbygd. I Kulturskolerådets rapport säger man att i sju av tio kommuner minskar nu antalet kulturskoleplatser - man pratar om 58 000 platser.

Detta handlar delvis om den statliga delen med utvecklingsbidraget för att bredda och utveckla verksamheten, men det handlar också om resurserna till kommunerna, statsbidrag till kommunerna, för att inte skära ned på vården, skolan, omsorgen och det kommunala utbudet av kultur och fritid för barn och unga.

Här är det tydligt att denna regering inte prioriterar de frågorna. Man har valt att hellre sänka skatten för höginkomsttagare än att satsa på barns och ungas kultur och fritid. Jag är glad att vi kan se de tydligheterna i politiken.

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 4 och 10.

Alla människor har rätt till kultur och bildning och en värdefull fritid. Jag vill inledningsvis lyfta kulturskolan.

Kulturskolan har en otroligt viktig roll i att ge barn och unga möjlighet till kulturutövande. Den finns i nästan alla kommuner, såväl i storstaden som i lands- och glesbygd. Därför är den av särskild vikt när vi pratar kultur och fritid för barn och unga i hela Sverige. Den måste vara tillgänglig på jämlika villkor i hela landet för alla oavsett bakgrund.

Kulturskolan är ett kommunalt ansvar, men dess betydelse för barns och ungas tillgång till kultur och en aktiv fritid gör den också till en nationell angelägenhet. Riksdagen har därför beslutat att staten ska bidra till en mer tillgänglig och jämlik kulturskola av hög kvalitet i såväl utbud som undervisning.

I budgeten för 2021 förstärktes det statliga bidraget till kulturskolorna och uppgick fram till i fjol till 200 miljoner kronor årligen.

När jag besöker kulturskolorna hemma i Hälsingland visar de hur utvecklingsbidraget har använts just för att utveckla och bredda den befintliga verksamheten, till exempel genom att starta uppsökande verksamhet och erbjuda nya kultur- och undervisningsformer för att nå barn och unga som inte tidigare hittat till kulturskolan. Detta bekräftas också av uppföljningar som Statens kulturråd har genomfört.

Vi socialdemokrater värnar kulturskolans möjlighet att nå fler barn och unga, och därför bibehåller vi utvecklingsbidraget på 200 miljoner. Vi ser också till att öka de generella statsbidragen till kommunerna för att säkra både välfärdens och kulturskolornas grundfinansiering.

Fru talman! Det fria föreningslivet, inte minst vår stora folkrörelse idrottsrörelsen som finns i hela landet, har en avgörande betydelse när det handlar om en värdefull fritid för barn och unga, inte minst på landsbygden - i Bollnäs GIF:s bandyverksamhet, i fotbollsträningen med Rengsjö Sportklubb eller ute i spåren med Kilafors Skidklubb.

Idrottsrörelsen arbetar med att återstarta efter en svår nedstängning under pandemin. Pandemins inverkan på idrottsrörelsen och folkhälsan är omfattande. Allt fler unga är stillasittande och har under pandemin lämnat ett aktivt medlemskap i en idrottsförening. Det finns också stora utmaningar för att få fler ideellt föreningsaktiva ledare, tränare, domare och styrelsemedlemmar att hålla verksamheterna igång.

Vi ser ett fortsatt behov av ytterligare insatser för ungas idrottande, och därför satsade vi 100 miljoner extra i stöd till idrotten i vår budget.

Utöver detta har vi också anläggningsproblematiken. Det är brist på anläggningar runt om i Sverige, inte bara i våra större städer. Detta är ett hinder för ungas idrottsutövande, och halltider är på många håll hårdvaluta. Många kommuner har stora behov av att renovera och att bygga nya idrottshallar. Vi ser också att många kommuner efterfrågar möjlighet till delfinansiering. Mot bakgrund av detta och den anläggningsbrist vi har i Sverige menar vi socialdemokrater att vi från statens håll behöver en utredning om att inrätta en statlig idrottsanläggningsfond.

Fru talman! En aktiv och värdefull fritid handlar inte bara om föreningsliv, om kulturskola och om idrottsrörelsen. Vi är alla olika och dras till olika aktiviteter och sociala sammanhang. Därför måste samhället kunna erbjuda en bredd av alternativ för barn och unga.

En viktig del för barn och unga som inte deltar i det traditionella föreningslivet eller den kommunala kulturskolan är den öppna fritidsverksamheten, fritidsgårdar som kan erbjuda en meningsfull fritid och umgänge och mötesplatser för ungdomar att träffas på fritiden. Detta är en verksamhet som inte får komma bort i den politiska debatten.

I juni 2022 tillsatte den socialdemokratiska regeringen en utredning för att kunskapsbilda och analysera den öppna fritidsverksamheten och identifiera hur den kan stärkas och utvecklas för att bli en än mer jämlik och tillgänglig verksamhet samt hur vi kan bidra till att kvalitetssäkra den öppna fritidsverksamheten. I detta fanns också ett uppdrag att särskilt analysera om den öppna fritidsverksamheten för ungdomar kan inkluderas i det övergripande brotts- och våldsförebyggande arbetet. Uppdraget skulle redovisas senast den 1 december i år.

Tyvärr lades utredningen ned av den nya högerkonservativa regeringen i december 2022. Det är bekymrande. Vi socialdemokrater beklagar detta och menar att det finns all anledning att se över den öppna fritidsverksamheten, att den finns tillgänglig för alla ungdomar och att den håller hög kvalitet. Hittills har vi inte sett några andra förslag från högerpartierna.

Fru talman! Jag beklagar att vi nu ser en politik som riskerar att slå dubbelt mot landets kulturskolor, när man halverar det statliga utvecklingsbidraget till barnens kulturskola samtidigt som kommunernas ekonomi blir mer och mer ansträngd då regeringen inte ger kommunerna tillräckliga statsbidrag för att klara det tuffa ekonomiska läge vi står inför. Minskat statligt utvecklingsbidrag minskar möjligheten att nå ut till fler barn och unga, och utan tillräcklig grundfinansiering till välfärden riskerar den kommunala finansieringen av kulturskolan att påverkas.

Vi vill se mer pengar till kulturskolan, mer resurser till kommunerna och stärkta stöd till svensk idrottsrörelse. Vi vill se att en statlig anläggningsfond utreds och att förutsättningarna och kvaliteten för den öppna fritidsverksamheten stärks och utvecklas. Jag beklagar att regeringen inte tycks prioritera dessa frågor.

Barns och ungas tillgång till kultur och fritid är inget som kommer av sig självt. Barn och unga är beroende av sin familjesituation. Ekonomiska förutsättningar, föräldrars arbetssituation och föräldrars kunskap och egna erfarenheter har stor betydelse. Det krävs en medveten, aktiv och långsiktig politik och vilja hos politiker för att kulturen ska bli en naturlig del av fler barns och ungas uppväxt och en politik som stöder och ger förutsättningar för en aktiv och värdefull fritid för alla barn och unga.

Tillgång till kultur och fritid är ett mått på hur välmående ett samhälle är. Ett samhälle som ser värdet av kultur och fritid har investerat långsiktigt både i sin befolkning och i samhällsutvecklingen. Det är just vad kultur och fritid för barn och unga handlar om: en livslång investering.

(Applåder)