Fru talman! Kalle Olsson har frågat mig om jag kommer att ta några initiativ för att säkerställa framtiden för Riksarkivet i Östersund som en tillgänglig institution för medborgare och lokalsamhälle.

Medborgarnytta och ett effektivt nyttjande av offentliga medel är något som alla myndigheter ständigt behöver ha i åtanke. Det är kostnadsdrivande för en myndighet att verka på flera orter, och verksamheten på enskilda orter kan bli väldigt sårbar. Riksarkivet finns i dag på ett tiotal orter runt om i landet, och en stor andel av myndighetens kostnader avser just lokaler. Det är alltså fullt rimligt att Riksarkivet då och då omprövar verksamhetens lokalbehov och organisation. Samtidigt är det viktigt att våra myndigheter finns på flera ställen i Sverige, då statlig närvaro upprätthåller statsförvaltningens legitimitet och förtroende.

Kalle Olsson har i sin interpellation lyft beredskapsperspektivet och statens insatser för att skydda vårt kulturarv. Detta är också mycket viktigt för regeringen. Regeringen gav i februari 2024 Riksantikvarieämbetet i uppdrag att etablera ett råd för skydd av kulturarvet. I budgetpropositionen för 2025 har Riksantikvarieämbetet tillförts medel för insatser som rör evakueringsmagasin och transporter. Men undanförsel av arkiv kommer i många fall inte att vara praktiskt möjligt i händelse av krig. En avgörande beredskapsåtgärd är därför att staten har arkivdepåer med hög säkerhet.

I höst får Riksarkivet tillträde till en ny, modern arkivdepå i Härnösand som uppfyller höga krav på säkerhet och klimat. Det ger Riksarkivet möjlighet att vid behov höja sin beredskap genom att flytta dit arkiv från depåer som inte håller samma säkerhetsklass.

Det är regeringens uppfattning att Riksarkivet är bäst lämpat att bedöma och avgöra hur myndighetens verksamhet bör organiseras för största möjliga medborgarnytta och ett effektivt nyttjande av statens medel. Jag har stort förtroende för att myndigheten kommer att kunna fatta sina beslut med så stor hänsyn som möjligt till behovet av tillgänglighet för medborgare och lokalsamhället.

Oberoende av vilka beslut Riksarkivet fattar om verksamheten i Östersund innebär den nya depån i Härnösand att Riksarkivet också i fortsättningen kommer att kunna vara verksamt inom det område som brukar betecknas som Sápmi.

Fru talman! I höstas nåddes vi alla av beskedet att framtiden för Riksarkivet i Östersund skulle utredas. Skälen till detta uppges vara ökade lokalkostnader och dålig ekonomi. Inriktningen tycks nu vara att arkivet riskerar att försvinna från Östersund.

Arkivet spelar en viktig roll för forskning, kulturarv och demokrati i regionen, särskilt genom sitt arbete med samiska arkiv och samverkan med lokala institutioner, som ledamoten Kalle Olsson väldigt tydligt redogjorde för. Riksarkivet i Östersund är ett välbesökt arkiv. Vi vet också att digitalisering inte kan ersätta de fysiska arkivens funktioner eller den expertis som personalen erbjuder. Det är bara 5 procent av Riksarkivets material som är digitaliserat i dag.

Utöver det material som finns från statliga myndigheter har Riksarkivet i Östersund även 1 500 hyllmeter enskilda arkiv, och det är arkiv som människor har lämnat till Östersund i tron att materialet stannar i Jämtland. Ministern har tidigare uttalat sig om att det är viktigt att våra myndigheter finns på flera platser i Sverige eftersom statlig närvaro upprätthåller statsförvaltningens legitimitet och förtroende.

Fru talman! Jag delar den uppfattningen. Det är viktigt och strategiskt att staten ökar sin närvaro runt om i landet eftersom det stärker banden mellan landsbygd och storstad. Det bidrar även till jobb, hållbar tillväxt och utveckling i hela landet.

Närvaron av statliga myndigheter i olika delar av landet innebär att den lokala och regionala arbetsmarknaden kan erbjuda en mångfald av yrken och bidrar till att företag får lättare att hitta kvalificerad arbetskraft på orten.

Om man tycker som ministern och jag, nämligen att det är viktigt att upprätthålla statsförvaltningens legitimitet och förtroende, behöver ministern agera. Då kan det inte falla på de enskilda myndigheterna att besluta var de vill finnas någonstans. Nu har ministern tvärtom ändrat i Riksarkivets instruktion för att underlätta att myndighetens verksamhet runt om i landet ska kunna avvecklas. Tidigare fanns det tydligt framskrivet vid vilka orter Riksarkivet skulle bedriva sin verksamhet, men sedan december förra året, två månader tillbaka, står det i instruktionen att Riksarkivet ska bedriva verksamhet på de orter som motiveras av myndighetens uppgifter. Det har kulturministern själv sett till.

Nu står vi här i dag och debatterar och konstaterar att myndigheten försvinner från Östersund. Enligt riksantikvarien finns även risk att arkiven försvinner på de andra orterna som har strukits ur paragrafen, det vill säga att de också läggs ned.

Att myndighetens ledning själv inte ser något problem med detta är en sak. Det är såklart mest effektivt att finnas på så få platser som möjligt. Men för ett statsråd i en regering finns andra värden att ta hänsyn till. En politiker kan ha visioner och ambitioner - om det är ord som känns bekanta. Här agerar ministern på ett sådant sätt som gör att vi ser mindre statlig närvaro och mer centralisering.

Jag tycker fortfarande att frågan är relevant, nämligen vad ministern tänker göra för att bevara Riksarkivet i Östersund och på de andra orter som nu har strukits ur paragrafen.

Fru talman! Det stämmer att Arkivutredningen presenterade sitt betänkande 2019. Det stämmer också att den dåvarande S-ledda regeringen inte gick vidare med frågorna, just för att man såg ett värde i att den statliga arkivverksamheten finns i hela landet.

Det är tydligt att statsrådet i sina svar inte vill ta i frågan utan skjuter den ifrån sig tillbaka till myndigheten - trots att vi talar om en myndighet underställd kulturministern.

Jag i egenskap av riksdagsledamot kan inte kalla Riksarkivets chef hit till kammaren för en interpellationsdebatt, och som väljare kan jag inte avsätta en myndighetschef vid allmänna val genom ansvarsutkrävande. Däremot kan jag begära debatt med myndighetschefens chef kulturministern. Det är kulturministern som styr sina myndigheter genom budget, instruktioner och förordningar.

Statsrådet har alltså alla möjligheter att styra den statliga arkivverksamheten. Men det bygger förstås på att man vill det. I stället har regeringen, precis som vi har hört av föregående talare, valt att ta sin hand från frågan om Riksarkivets lokalisering. I fjol höstas meddelades att regeringen ändrat i förordningen så att myndigheten inte längre behöver verka på ett antal utpekade orter, däribland Östersund.

När denna förändring gjordes var man från regeringens sida högst medveten om Riksarkivets planer på att centralisera och koncentrera verksamheten, precis som för övrigt så många andra myndigheter tvingas göra under den här regeringen. Faktum är att det är regeringen som har gjort att vi har hamnat här. Regeringen visste vad som skulle hända, nämligen att en process snabbt skulle initieras för att avveckla Östersund och kanske också fler orter.

Det finns säkert stor kompetens om arkivfrågor hos Riksarkivet och dess ledning - det betvivlar jag verkligen inte. Men det som jag och min kollega har försökt påvisa är att fler aspekter måste vägas in. Detta är avvägningar som det sist och slutligen faller på en regering att göra.

Ser regeringen ett värde i att staten finns representerad i hela landet? Det är inte direkt så att det kryllar av statliga kulturinstitutioner i Norrlands inland. Ja, svarade statsrådet. Men ändå står hon passivt och tittar på när avvecklingsprocessen inleds.

Är det viktigt att beakta totalförsvaret? Ja, det är jätteviktigt, svarade statsrådet. Men varför då inte låta expertmyndigheten, Myndigheten för totalförsvarsanalys, ta fram ett underlag för hur just arkivverksamheten bäst skyddas i händelse av krig? Den plan som Riksarkivet nu arbetar efter, mot att koncentrera verksamheten och lägga alla ägg i en och samma korg, påminner mer om hur staten jobbade under sent 90-tal och tidigt 00-tal när vi levde i föreställningen om en evig fred och till och med Försvarsmakten byggde egna centrallager. Vi har tack och lov nu gått ifrån det tankesättet - på goda grunder.

Sedan har vi den fråga som jag har ställt många gånger och som Kristoffer Lindberg lyfte upp. Det är en fråga som inte kan mätas i termer av effektivitet eller kilokronor, utan den handlar om förtroende mellan Riksarkivet och alla de personarkiv, gårdsarkiv och företagsarkiv som har lämnats in till Riksarkivet i Östersund, i förvissningen om att materialen skulle bevaras i just Östersund och vara tillgängligt för kommande generationer.

Anser statsrådet att det är rätt att plocka bort detta material? Är det rimligt och moraliskt riktigt att bryta det förtroendet?

Fru talman! S-regeringen valde att inte gå vidare med någonting alls från betänkandet Härifrån till evigheten. Det var ganska symtomatiskt, får jag ändå lov att säga, för den förra regeringens arbete på generell nivå. Om man inte går vidare med något kommer man ingenstans.

Jag tycker att det är intressant att Socialdemokraterna nu bryr sig väldigt mycket om beredskapsfrågan. Under den mandatperiod då de själva styrde gjorde de inte speciellt mycket alls när det kommer till detta. Den här regeringen har arbetat stenhårt med att bygga upp ett försvar värt namnet för Sverige, och både totalförsvar och en beredskapsfunktion för våra myndigheter.

Vi har gett Riksantikvarieämbetet i uppdrag att inrätta ett kulturskyddsråd för att samordna våra myndigheter och för att hjälpa våra kulturarv och kulturinstitutioner med sitt beredskapsarbete. Vi har tittat på arkivens möjligheter att fungera, inte bara i fredstid utan också i kris och i krig. Då måste man ta hänsyn också till andra aspekter. Man måste ta hänsyn till hur lokalerna är utformade och vilka möjligheter de har att fungera under krigstid. Och nu byggs en ny anläggning för att möjliggöra detta.

Vi återkommer hela tiden till att det ska ske en centralisering. Det har inte fattats några beslut om centralisering. Ingen centralisering av Riksarkivets verksamhet pågår i nuläget. Däremot har myndigheten konstaterat att det inte är kostnadseffektivt att arkivdepåerna växer på alla orter. Det är det man har konstaterat. Eftersom det inte är kostnadseffektivt ser myndigheten nu över möjligheten att avveckla externa arkivdepåer på olika verksamhetsorter för att begränsa kostnaderna för lokaler och få en effektivare hantering.

Det här handlar ytterst om att möjliggöra en större tillgänglighet för medborgarna, men den kommer kanske att se annorlunda ut. Jag tänker att vi också behöver följa det med tiden.

Jag tycker att det är positivt att Riksarkivet, som ledamoten nämnde, samverkar med andra verksamheter på olika sätt för att mer effektivt kunna nyttja sina egna resurser och för att begränsa kostnader för olika parter. Men det är, återigen, Riksarkivets ansvar att organisera sin verksamhet på ett sådant sätt att de kan lösa de uppgifter som de har enligt arkivlagen.

Vilken verksamhet som ska bedrivas och på vilken plats, i Östersund eller på annan plats, och i vilken omfattning måste Riksarkivet själva ta ställning till. Och det gör de alltså i detta nu genom en utredning som pågår. Det finns inga beslut som fattats, och det finns ingen pågående centralisering. Det finns endast ett uppdrag som följer ett betänkande som är gjort och där det står att Riksarkivet själva bäst planerar för sin verksamhet och på vilka orter och i vilken utsträckning verksamheten ska ske på de orterna.

I detta anförande instämde Mats Sander (M).

Fru talman! Jag tycker att det är positivt att det finns en sådan omsorg om våra gemensamma arkiv. Det är väldigt bra. Den omsorgen om vårt gemensamma kulturarv, där arkiven är en så viktig del, kommer att behövas.

Däremot kan jag bara beklaga att ledamoten har så lågt förtroende för myndighetens förmåga att själva kunna organisera sig. Ledamoten säger att den här regeringen bara åker med och låter myndigheten själva bestämma, och att man borde ha börjat i platsen och därefter tittat på det övriga. Jag håller inte alls med Kalle Olsson om detta.

För mig är det uppgiften som är i fokus. Uppgiften som myndigheten har att lösa måste rimligen vara det som är i fokus. Därefter får myndigheten själva, utifrån en rad olika perspektiv och parametrar, titta på hur de bäst klarar av att lösa den uppgift som de är satta att lösa för Sverige.

Fru talman! I det här fallet har jag gott förtroende för att myndigheten gör det arbetet och gör det noggrant och genomtänkt. De väger in olika perspektiv och klarar av att göra goda avvägningar även när det gäller såväl tillgänglighet som plats och att arkivet ska fungera i såväl kris som krig.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.