Fru talman! Kristoffer Lindberg har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att regionala kulturinstitutioner inom kultursamverkansmodellen inte ska tvingas avvecklas. Vidare har Kristoffer Lindberg frågat på vilket sätt regeringens budget innebär en ljusning för kulturlivet utanför storstäderna.

Statens stöd till den regionala och lokala kulturen är betydande, inte minst genom anslaget för regional kultur. Anslaget är ett viktigt stöd för att kultur ska finnas i hela landet och uppgår i budgetpropositionen för 2025 till nästan 1,7 miljarder kronor. Det bör dock poängteras att staten inte har huvudmannaskap för institutioner på regional och lokal nivå, utan det är i regel regioner och kommuner som är huvudmän och uppdragsgivare.

Kulturen finansieras till stora delar och sedan lång tid tillbaka gemensamt av staten, regionerna och kommunerna. Därtill finns även en betydande privat finansiering genom hushållen, som enligt Myndigheten för kulturanalys står för ungefär en fjärdedel av den svenska kulturens intäkter genom exempelvis biljettintäkter. Regeringens åtgärder för att stärka hushållens köpkraft är därmed viktiga för att möjliggöra en ökad konsumtion av regional kultur.

I budgetpropositionen för 2025 föreslår regeringen även att Skapande skola ska förstärkas med 50 miljoner kronor årligen till och med 2027. Bidraget främjar såväl barns och ungas tillgång till kultur som professionella kulturskapares förutsättningar att leva på sitt konstnärskap. Satsningen skapar också arbetstillfällen för lokala och regionala konstnärer och kulturskapare att leva på sin konstnärliga verksamhet.

Regeringen har samtidigt vidtagit flera åtgärder för att stötta regionerna, inte minst i form av permanent förstärkta generella statsbidrag i 2024 års budget. Som en följd av regeringens framgångsrika inflationsbekämpning beräknas även kommunernas och regionernas pensionskostnader under nästa år minska med upp till 50 miljarder kronor, enligt Sveriges Kommuner och Regioner. Dessa åtgärder ökar sammantaget möjligheterna för kommuner och regioner att prioritera andra delar i sina respektive budgetar, där kulturen kan vara en möjlig del.

Jag ser fram emot en fortsatt samverkan och dialog i dessa frågor, så att vi säkerställer att våra offentliga medel används på bästa sätt och att fler kan ta del av kulturen.

Fru talman! Samhälle och kultur går hand i hand, och tillsammans utgör de en grundpelare för en öppen och demokratisk region. I Sveriges kulturlän Värmland har vi länge stolt kunnat njuta av ett rikt kulturliv. Detta kulturliv berikar inte bara våra invånares liv utan stärker också vår region som en innovativ och attraktiv plats att bo och verka på. Kulturens roll för att främja ett demokratiskt, inkluderande och levande offentligt samtal kan inte överskattas.

I år markerar vi 50 år sedan den första kulturpropositionen lades fram. Det var 1974. I denna proposition formulerades en djärv vision för ett Sverige där kulturen är en självklar del av allas vardag och en demokratisk rättighet som är tillgänglig för alla oavsett var man bor. Detta är en vision vi socialdemokrater alltid har hållit fast vid och menar måste förverkligas i hela landet, inte bara i storstäderna.

Men nu står vi inför ett allvarligt hot mot denna vision. Regeringens kulturpolitik håller på att långsamt kväva det fria kulturlivet, folkbildningen och framför allt barns och ungas deltagande i kultur och idrott. Det fria kulturlivet, som länge har varit en katalysator för demokrati och samhällsgemenskap, pressas av ständigt minskade resurser och ökade kostnader. Institutioner som Rackstadmuseet och Kristinehamns konstmuseum, vilka i generationer varit kulturella nav i Värmland, kämpar nu för sin överlevnad.

Nedskärningarna har redan börjat kännas, och konsekvenserna kommer att bli katastrofala om vi inte agerar. Kulturen är ingen lyxvara utan en nödvändighet. Den är en grundläggande del av vårt demokratiska samhälle och vårt kollektiva välmående. När kulturen drabbas, drabbas vi alla. Den fria scenkonsten, museerna och inte minst de fria teater- och dansscenerna för barn och unga går på knäna.

Vad får vi tillbaka? Jo, sänkta anslag till Kulturrådet och ett av Europas lägsta filmstöd. När vi i stället borde investera i kulturens sektorer för att stärka vår beredskap inför framtiden och främja gemenskap och förståelse i en tid av kris och splittring ser vi i stället en regering som blundar för dessa behov.

Fru talman! Vi socialdemokrater är tydliga i vårt motstånd mot denna urholkning av kulturens plats i samhället. Vi vill i stället se en kulturpolitik som stärker infrastrukturen för kulturlivet i hela landet och som skapar förutsättningar för en konstnärlig utveckling. Vi behöver en politik som präglas av tillit till kulturskaparna och som med armlängds avstånd från makten värnar den konstnärliga friheten.

Vi socialdemokrater föreslår en ökning av kulturbudgeten med 1,7 miljarder, och enligt ministerns svar är det en betydande del. Detta är ett nödvändigt steg för att säkra kulturens framtid, särskilt på landsbygden och i mindre regioner som Värmland. Genom att göra detta säkerställer vi att framtidens generationer får tillgång till kultur och idrott och att våra barn och unga får möjlighet att forma sina liv och samhället.

Fru talman! Därför vill jag fråga ministern: Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att säkra den regionala kulturens framtid i Värmland och övriga regioner? Hur ser ministern på den oro som uttryckts om en potentiell nedmontering av kulturella verksamheter under denna mandatperiod?

Fru talman! Boende i Sveriges storstäder är miljonärer och dessutom vinnare när Tidöpartierna har kommit överens om sin budget. Inte nog med att miljonärerna får hutlösa skattesänkningar - nu ska staten dessutom låna för att sänka deras skatter. När kulturministern inledningsvis säger att man måste vara varsam med statens utgifter tycks det enbart gälla Sveriges kulturbudget.

För barn och unga, kulturliv utanför storstäderna, regionala länsmuseer, länsteatrar, scenkonst, studieförbund, konsthallar och folkbibliotek råder ett monumentalt ointresse från kulturministern och Tidöpartierna. Två år in i mandatperioden har man visat att man saknar vilja, ambitioner och visioner för Sveriges kulturliv.

Kulturens andel av den totala budgeten är nu den lägsta på 20 år, och även om allt inte behöver räknas i offentliga kronor och ören finns inget arbete sjösatt på Kulturdepartementet avseende det moderata löftet att stärka näringslivets eller mecenatskapets finansiering av kulturlivet. Även om kulturministern och hennes statssekreterare i var och varannan debatt belyser att Sverige har en låg andel privat finansiering eller mecenatskap inom kulturen händer ingenting på det området. Det bekräftades senast på kulturutskottets sammanträde i riksdagen för någon vecka sedan.

Vi står alltså här med sänkt offentligt anslag och inget sjösatt arbete för ökad privatfinansiering. I stället får vi veta att skattelättnaderna är den stora räddningen. Enligt kulturministern ska de breda skattelättnaderna skapa utrymme för att köpa sig en tavla, en bok eller ett musik- eller konstabonnemang. Kulturens verksamheter utanför storstäderna ska alltså lösa de ökade lönerna och hyrorna. Kostnadsutveckling och långsiktig verksamhetsfinansiering ska lösas med skattelättnader. Det, fru talman, kommer inte bara att göra fler konst- och kulturskapare arbetslösa i Sverige; det kommer att göra vårt land fattigare.

Den infrastruktur som krävs för det demokratiska samtalet kommer inte att möjliggöras utanför storstäderna. Senast i går hörde vi på nyheterna att replokaler för barn och unga håller på att läggas ned i kommun efter kommun.

Det kulturen behöver är finansiering på lång sikt. Det måste finnas visionära investeringar i konsten, musiken, teatern, dansen och litteraturen. Det behöver finnas platser dit barn och unga kan vända sig även om deras föräldrar inte är de bäst bemedlade. Därför ställer jag samma fråga som interpellanten Kristoffer Lindberg. Någonstans måste man ju fundera på vilka insatserna är utanför storstäderna. Hur tänker kulturministern parera de nedläggningar och nedskärningar som sker regionalt nu?

Sverige är större än Stockholm, Göteborg och Malmö, men även Stockholm, Göteborg och Malmö har det riktigt tufft med den svaga finansiering man ger kommunsektorn och regionerna. Någonstans måste man förstå att utan en vision eller ambition kommer det att ta lång tid att parera effekterna av den här kulturbudgeten. Jag hoppas att nästa kulturbudget kan innebära insatser, men väldigt lite talar för det.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Jag misstänker att även om regeringens ointresse för kultur tycks bottenlöst måste det ändå finnas ett uns av engagemang hos kulturministern för att de kulturpolitiska målen ska uppnås. Staten är med och finansierar delar av den regionala kulturen för att uppnå målet om kultur för alla. Ministern fortsätter att successivt dra sig undan det statliga ansvaret för finansieringen och tycks i den här debatten, fru talman, efterfråga att regionerna - som redan tar ett större ansvar än vad staten gör - ska prioritera ytterligare resurser till kultursamverkansmodellen för att kompensera för bristerna i ministerns egen budget. Jag tror att de allra flesta som lyssnar till debatten hör det orimliga i detta.

Om vi nu ändå på ett seriöst sätt antar kulturministerns synsätt på den här frågan har jag en följdfråga. Givet den sjukvårdskris som regeringens politik har satt Sveriges regioner i - vad ska de skära ned på för att i stället lägga in mer resurser i kultursamverkansmodellen? Det tycks ju vara regeringens strategi, så åtminstone det borde kulturministern kunna svara på.

Sveriges kommuner och regioner har flaggat för att regeringens budget för nästa år fortsatt innebär att regionerna går mot underskott 2025. I sitt svar hänvisade ministern till Skapande skola, och när det gäller anslagen dit är vi helt överens. Det är bra satsningar. Men att blanda in dem i diskussionen om grundfinansieringen för regionala kulturinstitutioner är inte ärligt.

Skapande skola är ett bidrag skolor kan söka för att ge elever konst och kulturupplevelser. Det är bra. Mer sådant! Men om man med andra handen samtidigt sågar av den gren som är regionala kulturinstitutioners grundfinansiering kommer skolor inte att kunna köpa in den där teaterföreställningen som aldrig kunde produceras, anordna besök på det där museet som tvingats stänga eller lyssna på den där symfoniorkestern vars musiker blivit uppsagda. Det är ju det vi pratar om! Skapande skola är bra, men om den kulturella infrastrukturen faller ute i regionerna faller också stora delar av Skapande skola. Jag är uppriktigt chockerad över att ministern inte ser den kopplingen.

På samma sätt är det med det argument som framkommer här i debatten nu, att sänkt skatt ökar hushållens köpkraft och möjliggör ökad konsumtion av regional kultur. Vi kan för ett ögonblick anta att det är så enkelt och anamma det synsättet. Om regeringen då inte tar sitt ansvar i kultursamverkansmodellen riskerar vi att kulturinstitutioner runt om i landet inte finns kvar i framtiden. Vart ska då människor gå för att köpa sin teaterbiljett, finansierad med 27 miljarder i skattesänkningar från kulturministern? Den kulturella infrastrukturen måste finnas på plats. Grundfinansieringen måste finnas där.

Vi är många som är bekymrade. Kulturinstitutioner i hela landet vittnar om försämrad ekonomi. Stora nedskärningar är att vänta. Det som ministern behöver svara på är: Var finns regeringens tanke om likvärdighet - att vi ska kunna ta del av konst och kultur i hela landet?

Fru talman! Kulturens frigörande förmåga är en avgörande motvikt mot auktoritära krafter. Kulturen och demokratin går hand i hand. Kristoffer Lindbergs oro över neddragningarna på det statliga åtagandet när det gäller kultursamverkansmodellen och vad de kommer att innebära för folkhälsan, gemenskapen, attraktiviteten, jämlikheten och demokratin utanför storstäderna är fullt rimlig och befogad.

Det är viktigt att zooma ut lite och se att regeringens nedmontering pågår från flera håll. I min hemkommun i Gävle ser det ut så här: minskade generella statsbidrag till kommunen som inte är i närheten av att kompensera för kostnadsökningen, vilket såklart i hög grad påverkar kultur- och fritidsverksamheter, helt borttaget anslag till stärkta bibliotek, vilket kan påverka öppettider och tillgängligheten på närbiblioteken, halvering av stödet till kulturskolan, vilket i förlängningen kan innebära minskat utbud eller avgiftsökningar, och ett precisionspolitiskt angrepp mot studieförbunden som får stora konsekvenser, dels i förmågan att driva egen verksamhet, dels i stödet och administrationen för exempelvis kulturföreningar.

Krönikören Simon Ridell uttryckte det väldigt väl i Arbetarbladet nyligen: "Musikhuset i Gävle är ett litet mirakel som egentligen inte borde kunna överleva när Ulf Kristersson och co skövlar allt vad kultur och musik heter." Han hänvisar till att verksamheten finns kvar trots att Studieförbundet Vuxenskolan tvingats lämna verksamheten och att ett tjugotal musikhus runt om i landet tvingats lägga ned. Landsbygd och ytterområden drabbas som alltid hårdast, och nu måste Rockskolan i Norrsundet säljas.

Jag kan bara konstatera, fru talman, att jag inte ser någon ljusning vad gäller regeringens politik för den lokala och regionala kulturen.

I detta anförande instämde Kristoffer Lindberg (S).

Fru talman! På Socialdemokraterna låter det nästan som att vi från statens håll har retirerat helt från kultursamverkansmodellens finansiering. Jag tycker ändå att det är värt att nämna en gång till att staten bekostar en tredjedel av kultursamverkansmodellen. Nästan 1,7 miljarder kronor går in i modellen från staten. Neddragningarna, kring vilka tonläget är så högt, är alltså 15 miljoner kronor av en ram på 1,7 miljarder, där staten är en av tre finansiärer.

Man kan slå ut detta på antalet kommuner och regioner, även om jag är väl medveten om att kultursamverkansmodellen inte fungerar så. Det är så att säga ingen rak, linjär utslagning över kommuner och regioner, men bara för räkneexemplets skull: De 15 miljoner kronorna blir 50 000 kronor per kommun eller region. Detta tycker jag ändå är värt att lyfta fram.

Jag måste också säga att jag häpnar när ledamoten säger att regeringens politik tvingar fram kommersiella lösningar. Det är för mig en oroande insikt i hur S ser på kulturen. Det är också en tydlig ideologisk skillnad mellan Socialdemokraterna och regeringen med Moderaterna.

Jag har sagt vid ett antal tillfällen att viss typ av kultur alltid kommer att behöva vara offentligt finansierad. Så är det. Men att se på en bransch som bidrar med så mycket till Sverige som att de har tvingats fram på grund av att den offentliga finansieringen inte bekostar allt tycker jag är en häpnadsväckande inställning.

Jag ska också säga att jag tycker att det är en märklig logik att alla utgifter i budgeten skulle behöva skrivas upp i samma takt som de utgifter som nu ökar kraftigt. Vi ser och genomför stora satsningar på försvar, rättsväsen, välfärd och stöd till Ukraina. Det medför att den totala budgetramen ökar betydligt. Men vi satsar också på kulturområdet; under nästa år ökar kulturbudgeten med mer än 230 miljoner. Vi satsar på kulturen, men vi genomför också betydande satsningar på andra områden, vilket ökar det totala budgetutrymmet.

Fru talman! Nu går inläggen så fort att jag inte hinner göra några anteckningar, så jag får försöka wing it, som det heter.

Jag vill ändå börja med att återkoppla till mitt förra inlägg eftersom det kom en fråga om vad det var som hade sagts. Det var alltså ledamoten Lars Mejern Larsson som i sitt anförande sa att regeringens politik tvingar fram kommersiella lösningar.

Fru talman! I den här debatten tycker jag att man har försökt beskriva det som att staten på något sätt skulle ha retirerat från finansieringen av den regionala kulturen, och den bilden stämmer helt enkelt inte. I den budget som vi har presenterat för riksdagen lägger vi nästan 1,7 miljarder kronor på stöd till den regionala och lokala kulturen. Staten har ett ansvar i detta, och det tar vi.

Svaret på den här frågan är inte heller alltid ökade anslag från staten. Vi har genomfört en ansvarsfull finanspolitik som har bekämpat den höga inflationen. Det har minskat kostnaderna för kommuner och regioner ute i landet och gett dem större möjlighet att prioritera inom ramen för sina områden, till exempel kulturen.

En viktig del för tillgången till regional kultur är också att se till att hushållens köpkraft stärks, givet att det i slutändan faktiskt är de som ska konsumera kulturen. Regeringens skattesänkningar gör att helt vanliga människor faktiskt får mer pengar kvar i plånboken och kan välja att spendera dem på kulturupplevelser som att besöka ett museum eller gå på teater. Det tänker jag är bra både för hushållen och för den kommunala och regionala kulturen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.