Alireza Akhondi

Fru talman! En dag som denna är jag väldigt glad över att min kollega Markus Kallifatides höll ett långt anförande, så att jag hann till kammaren.

Fru talman! Det här är ett betänkande som på ytan låter varmt, omtänksamt och socialt hållbart. Vem vill inte hjälpa människor till ett hem? Vem vill inte att barnfamiljer ska slippa otrygghet? Men ju längre man läser propositionen, desto tydligare blir det att regeringen ännu en gång försöker behandla symtomen på Sveriges bostadskris i stället för orsakerna.

Sanningen är obekväm för den här regeringen: Människor står inte utan bostad därför att kommunerna saknar fler garantier utan därför att Sverige under lång tid har byggt för lite, reglerat för mycket, beskattat sönder flyttkedjorna och skapat en bostadsmarknad där helt vanliga människor inte längre kommer in.

Vad är då regeringens svar? Jo, man lägger ännu mer ansvar på kommunerna och ännu fler åtaganden. Det är ännu fler förväntningar på att kommunerna ska lösa statens misslyckanden.

Fru talman! Det finns något nästan sorgligt i svensk politik numera. När systemet inte fungerar bygger man inte om systemet – man bygger ett stödhjul till stödhjulet. Kommunala hyresgarantier ska alltså bli ännu ett verktyg för att försöka få en dysfunktionell bostadsmarknad att tillfälligt se fungerande ut. Men en garanti skapar ingen bostad. En garanti bygger inga nya hyresrätter. En garanti trollar inte bort köerna. En garanti förändrar inte att människor nekas bostad för att hyrorna är för höga och utbudet för litet.

Samtidigt sitter unga vuxna kvar hemma hos sina föräldrar långt upp i åldrarna. Barnfamiljer flyttar mellan tillfälliga kontrakt. Vanliga löntagare med helt normala inkomster nekas förstahandskontrakt. Detta är inte ett system värdigt ett av världens rikaste länder.

Fru talman! Nästan det mest provocerande är faktiskt språket. ”Socialt hållbar bostadsförsörjning” låter väldigt elegant, eller hur? Det låter så välformulerat och genomarbetat. Men bakom orden finns människor som inte kan planera sina liv. Det är människor som inte vet var deras barn ska bo nästa skoltermin. Det är människor som arbetar och betalar skatt men ändå inte får tillgång till ett hem. Då hjälper det väldigt lite att regeringen producerar ännu en proposition med nya paragrafer och sekretessbestämmelser.

Fru talman! Sverige behöver en bostadspolitik som faktiskt vågar angripa grundproblemen. Det handlar om fler bostäder, snabbare processer, fungerande flyttkedjor och rimligare villkor för byggande och investeringar – inte om ännu ett lager av kommunala speciallösningar ovanpå ett system som redan knakar.

Till slut måste någon säga det uppenbara: Om allt fler människor behöver kommunala garantier för att få ett vanligt hyreskontrakt är det inte människorna som är problemet. Då är det systemet som har misslyckats.

Fru talman! Jag tänker lite högt. Engagemanget i den här debatten borde vara lite större, i synnerhet eftersom jag vet att det finns kollegor som värnar till exempel barn som vräks. Tyvärr lyser förslagen för att komma till rätta med den typen av problematik med sin frånvaro.

Vi har valt att ha en reservation. Den rör uppföljning och utvärdering av det här förslaget. Jag väljer att yrka bifall till den i dag.

Herr talman! Landsbygdsfrågor har alltid varit en del av Centerpartiets dna. Det är rätt talande att det är tre partier som har anmält talartid i denna debatt.

Det här betänkandet rör mer än en teknisk fråga. Det handlar om huruvida landsbygden ska ges förutsättningar att växa eller bara fortsätta att administreras.

Som ni hörde i det förra anförandet presenterar regeringen förändringar i jordförvärvslagstiftningen. Vi har från Centerpartiets sida använt oss av det verktyg som finns till förfogande, det vill säga en följdmotion. Skillnaden mellan dessa två förslag till beslut är väldigt tydlig: Regeringen väljer att justera systemet, medan Centerpartiet vill förändra förutsättningarna.

För att på något sätt försöka få tydlighet när det gäller skillnaderna mellan de olika synsätten vill jag börja i verkligheten, herr talman. Utmaningarna på landsbygden handlar inte primärt om vem som får köpa eller överlåta mark. Utmaningarna är att företag inte kan växa, att människor inte kan hitta bostäder och att kapitalet inte når fram. Det är där problemet ligger, men det är inte där regeringen väljer att lägga sitt fokus.

I vår följdmotion pekar vi i stället på det som faktiskt krävs: stärkt äganderätt, förenklade regler för byggande och företagande samt bättre villkor för investeringar. Utan detta, herr talman, spelar det ingen roll vem som äger marken – den kommer ändå inte att utvecklas.

Regeringens politik präglas av en återkommande idé: Mer styrning ska lösa problem som i grunden handlar om brist på frihet och förutsägbarhet. Det är en felsyn, vill jag hävda, och den får konsekvenser.

Här måste vi också tala klarspråk om Sverigedemokraterna. De talar ofta om landsbygden och säger sig stå på landsbygdens sida, men när det väl gäller – här i kammaren – röstar de gång på gång för en politik som inte stärker företagen, förbättrar bostadsmarknaden eller skapar tillväxt. Det är mycket retorik men extremt lite leverans.

Herr talman! Det finns också en principiell fråga här: Vem ska ha makten över landsbygden? Är det staten, genom alltmer komplexa regelverk, eller är det människorna som bor och verkar där? För oss är svaret enkelt: Makten ska ligga så nära människan som möjligt, det vill säga lokalt. I vår följdmotion är vi väldigt tydliga: Ja, regelverk kan absolut behöva justeras, men det räcker inte. Det som krävs är en politik som gör det möjligt att bygga och bo, lönsamt att investera och attraktivt att leva och arbeta på landsbygden.

Eftersom jag ser en del studenter på läktaren här inne vill jag säga varför den här frågan är extra viktig. Sverige är ett extremt vackert, avlångt land. Olika delar av Sverige har olika förutsättningar men är extremt viktiga för att helheten ska fungera. När man från regeringens sida väljer att inte ta vara på möjligheterna och underlätta för människor som bor där gör man inte sitt jobb.

Herr talman! Regeringens förslag är inte helt utan värde, men det är ett typiskt exempel på att det görs för lite på ett område som kräver mer. I det vakuumet växer frustrationen, inte minst hos de människor som gång på gång får höra att landsbygden är viktig men sällan märker det i praktiken.

Avslutningsvis, herr talman: Vi har en följdmotion, inte bara för att vi ska ha en sådan utan för att vi ser att det behövs en annan riktning. Vi ser att man behöver gå från kontroll till förtroende, från administration till utveckling och från ord om landsbygden till faktisk politik för den, Roger Hedlund.

Herr talman! Vi har en reservation i detta betänkande som jag naturligtvis yrkar bifall till.

Fru talman! När man har sista ordet i en replikväxling får man vara extra försiktig, så att man inte säger något som den andra sidan inte kan bemöta. Därför väger jag mina ord lite extra noga, av hänsyn till min kollega.

Det är bara att titta i betänkandet. Var står Moderaterna i fråga om aktiekapital? Var står Moderaterna i fråga om revision? Var står Moderaterna i fråga om synen på nyföretagandet? Det är där som orden och handlingarna inte riktigt matchar.

Jag har svårt att se att ens Vänsterpartiet skulle få för sig att säga att de vill att kriminella ska driva företag. Det är ingen i den här kammaren som är för att kriminella utnyttjar välfärden, undviker att betala skatt eller fifflar. Jag har svårt att se det. Ledamoten har alltså rätt. Det finns en grundenighet om det basala.

Frågan uppstår och ställs på sin spets när vi ser problem med något specifikt. Tar vi då fram kirurgverktygen? Eller tar vi fram släggan? Principiellt har jag alltid varit för att man med precision adresserar de samhällsutmaningar som vi är satta att lösa. Jag tror inte på att fara fram med släggan och därmed ta med också frön som det vore bättre att låta växa.

Fru talman! Låt oss slå hål på det här spektaklet. Ledamoten begärde replik långt innan jag kallade Moderaterna för socialdemokrater på steroider. Det här är inte en reaktion på vad jag sa i anförandet.

Det är ingen hemlighet att Moderaterna och Centerpartiet historiskt har stått väldigt nära varandra när det kommer till att förstå värdet av att möjliggöra för företag att frodas och utvecklas.

Det handlar om att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi ska bekämpa kriminaliteten – punkt. Vi ska sätta stopp för gängkriminellas möjligheter att tvätta pengar – punkt. Men vi ska samtidigt stärka svenska företags konkurrenskraft. Den matematiken verkar Moderaterna ha väldigt svårt att hålla i huvudet vid ett och samma tillfälle. Det är detta jag som centerpartist, som en sann vän av företagen och jobbskaparna, vänder mig emot.

Det är jätteviktigt att man med kirurgisk precision slår undan gängens möjligheter att tvätta pengar utan att komma med generella regler som samtidigt slår undan begynnande företags möjligheter att utvecklas.

Fru talman! Företagarfrågor berör många politikområden långt bortom ramverket för den här debatten. Man bör inte skicka ut människor som skulle kunna lösa företagens kompetensförsörjningsproblem. Det är nog en bra start.

För fyra år sedan hade Centerpartiet möjlighet att påverka regeringen och regeringsmakten. Vi gjorde den största reformen på arbetsmarknaden sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 när det gäller reglerna för anställningsskydd. Alla sa att det var omöjligt, men det blev gjort.

Vi avskaffade värnskatten, som är direkt skadlig. Man sa att det var omöjligt, men det blev gjort. Det mesta av JÖK:en som högergänget raljerade över blev gjort.

Företagens villkor vidmakthölls. Vi värnade arbetskraftsinvandringen, som bidrar med enorma summor, miljarder, i skatteintäkter. Det har vi fortsatt att göra.

Det måste vara glasklart även för en sverigedemokrat att vi med ett starkt centerparti både håller anständighetens fana högt och förstår och värnar den enskilde företagaren som tar risker, som kämpar, som offrar sig. Vi står på dennes sida.

Fru talman! Jag tackar Rashid Farivar för frågan.

Jag tror att signalen borde vara kristallklar. Centerpartiet har alltid stått, och kommer att fortsätta att stå, på företagens och jobbskaparnas sida.

Låt oss nyansera verklighetsbilden. Dagens moderater låter som socialdemokrater på steroider. Det moderata samlingsparti som jag en gång hyste enorm respekt för när det kommer till företagarfrågor verkar ha smitit ut bakvägen. Det är viktigt att det i Sveriges riksdag också finns partier, starka röster, som fortsätter att stå på den enskilda företagarens sida. Det ansvaret, uppdraget, har vi i Centerpartiet axlat i över 110 år, och det kommer vi att fortsätta att göra långt efter det att den här ledamoten har gjort sin sista arbetsdag i den här kammaren.

Fru talman! Kollegorna håller väldigt korta anföranden. Jag som hade skrivit en uppsats – skojar bara.

Sverige är ett land byggt av entreprenörer. Jag skulle vilja påstå att de allra flesta på detta jordklot kan nämna åtminstone ett eller ett par varumärken som Sverige har producerat genom åren. Det är företag som startats av människor som vågat bryta ny mark, som tagit risker och som skapat jobb inte bara åt sig själva utan också åt andra.

Alla dessa företag började någon gång med en idé – kanske i ett garage, vid ett köksbord eller i en liten lokal någonstans i landet. Men för att en idé som dyker upp ska kunna växa krävs mer än mod. Det krävs regler som fungerar.

Det är lätt att säga att vi ska strypa den kriminella ekonomin genom att försvåra nyföretagandet. Jag vill dock med all bestämdhet hävda att vi då skjuter oss själva i foten och i princip inte gör någonting för att komma till rätta med de problem som även Centerpartiet vill adressera.

Vi måste också vara ärliga: Många företagare upplever i dag att regelbördan växer. Det är inte jag som säger det, utan detta kommer direkt från företagarna själva. Trots att alla politiker säger att regelbördan ska minska ökar rapporteringskraven, administrationen och byråkratin. Varje nytt krav kan på papperet låta väldigt rimligt, men för den småföretagare som på kvällen sitter och försöker få ihop bokföring, rapporter och regelverk är det ofta något helt annat. Det handlar om tid som tas från kärnverksamheten, det vill säga själva företagandet – för att inte tala om alla andra runt den stackars företagaren.

Småföretagaren bär Sverige, fru talman. Det är lätt att i denna kammare prata om företag som abstrakta strukturer, men bakom varje företag finns också människor. Jag nämnde att vi har en miljon företag. De allra flesta är små. Det är familjeföretag, enmansföretag och lokala verksamheter. De skapar arbetstillfällen i hela landet.

Lanthandlarna på landsbygden utför också samhällsservice. Utan deras risktagande och vilja att göra gott skulle stora delar av Sverige växa igen.

Det finns en syn på företag som är problematisk och som oroar mig, fru talman – en syn där företag främst ses som något som ska regleras, kontrolleras, begränsas och i vissa fall nästan misstänkliggöras. Det är en märklig hållning i ett land där nästan varje välfärdssatsning i slutändan finansieras av företagande.

Utan företag – inga skatteintäkter, kära socialdemokrater och numera också moderater. Utan företag – inga jobb. Utan företag – ingen välfärd.

Regelverken ska skydda, inte kväva. Självklart behövs regler för att skydda anställda, kunder och samhället, men de måste vara balanserade. När de blir för komplexa drabbar det inte de största företagen först. De har ju anställda som kan hantera det. Det drabbar de minsta, där de nya jobben de facto skapas. Det drabbar den lokala entreprenören som sitter ensam och försöker förstå och göra rätt.

Fru talman! Sverige måste, återigen, vara ett land där företag kan växa. Vi konkurrerar inte bara med våra egna regler. Vi lever i en global värld där vi konkurrerar med hela världen, där entreprenörer kan starta företag i många olika länder och där kapital är lättflyttat och innovationer likaså. Då måste den här församlingen ställa sig frågan: Ska Sverige vara ett land där det är möjligt att gå från idé till globalt konsortium som bidrar med åtskilliga miljarder till vår välfärd, eller ska vi kväva företagandet redan på idéstadiet?

Vad Centerpartiets syn är kan väl inte ha undgått någon. Vi står tydligt på företagens sida. Vi vill förenkla regelverken, minska byråkratin och fortsätta säkerställa att det är rimliga villkor när man startar företag.

Företagandet är inte ett särintresse, utan det är motorn i hela den svenska ekonomin. När vi diskuterar associationsrätt diskuterar vi egentligen något mycket större. Vi diskuterar vilket land Sverige ska vara, och för oss centerpartister är det glasklart att ett starkt företagande betyder ett starkt Sverige.

Jag yrkar bifall till reservation 6.

Fru talman! Solidaritet är att ta risker, att slita 50, 60 timmar per vecka och att skapa arbetstillfällen som genererar skatteintäkter som genererar mer välfärd. Det glömmer socialdemokrater gång på gång.

De föreslår mer kontroll och mer administration. Det är en kostnad som företagen får svälja. Jag är ledsen, Markus Kallifatides. Företagen i Sverige bär på en stor regelbörda och en stor administration. De är så pass stora att vi nyvaket i den europeiska kontexten talar om vår konkurrenskraft.

Att i det läget komma in och vilja lägga på ett raster där man i bästa fall silar mygg och sväljer elefanter är inte att skapa möjligheter för små företag att anställa någon av den halva miljon människor som i dag står utanför arbetsmarknaden.

Ledamoten försökte att göra en poäng av att det snarare var en kommentar än en fråga. Men i kommentaren finns det ett stort allvar. Det här är avgörande frågor för både den här generationens och kommande generationers möjligheter att få ta del av samma välfärd som ledamoten säger sig vilja värna.

Fru talman! Det är en märklig kväll. Jag hade lovat att inte ta repliker, men det är svårt.

I Sverige har vi en miljon företag, Markus Kallifatides. Av dessa företag och företagare är 99,9 procent skötsamma. De allra flesta är mindre företag som tar risker för att vi ska få in skatteintäkter och pengar till välfärden. Det är sådant som ligger ledamoten väldigt varmt om hjärtat. Då duger det inte att i mening efter mening peka ut en miljon företag och företagare som potentiella bovar.

Centerpartiet går till val på att jobben ska bli fler och att utsläppen ska ned. Om det är något som borde vara glasklart för alla tilltänkta statsministerkandidater är det att företag och företagande ligger Centerpartiet extremt varmt om hjärtat.

Då bör man på allvar fundera på om att försämra företagsvillkoren i Sverige är rätt väg för att charma oss centerpartister. Jag skulle vilja hävda att det är en helt fel ingång in i detta.

Associationsrätten är superviktig. Den sätter ramverket för företagandet. Företagare är inte bovar utan möjliggörare.

Fru talman! Jag både delar och beundrar Amanda Palmstiernas engagemang för rättvisefrågor. Det är frågor som, givet min egen uppväxt, också har legat mig varmt om hjärtat. Kanske skiljer sig vår metodik åt för vad som är rätt väg framåt, men engagemanget råder det inget tvivel om.

Det som blir problematiskt är att om man adresserar fel sak löser man inte grundproblemet. Vi är ense om att det är skamligt att barn vräks. Att vi i ett land som avsätter 7 miljarder till skattereduktion för ISK inte har råd att se till att barn har tak över huvudet är för mig en gåta.

Det handlar om prioriteringar. Mycket i livet handlar om prioriteringar. Det här är en märklig prioritering. Samtidigt skuldsätter vi kommande generationer med valfläsk som till och med fått Finanspolitiska rådet att sparka bakut.

Vi måste ta ett steg tillbaka och fundera över hur vi får fram billiga hyresrätter. Det sa jag i mitt anförande: Vi adresserar finansieringsfrågan. Byggkostnaderna har stuckit i väg, och det gör att kalkylerna inte går ihop. När kalkylerna inte går ihop är det alltid slutkonsumenten som får betala. Det är så logiken är och alltid har varit. Vi är det land av alla jämförbara länder som avsätter minst till bostadspolitiken. Det måste vi ändra på. Jag hoppas att väljarna ger oss förtroendet att efter valet adressera den här frågan korrekt.

Fru talman! Jag lovade Amanda Palmstiernas företrädare i utskottet att inte begära replik i dag, eftersom vi annars riskerar att inte få komma hem förrän vid midnatt i kväll. Men när Amanda Palmstierna, som normalt brukar vara väldigt duktig på att hålla sig saklig och korrekt i debatten, pratar om friare hyressättning och kallar det marknadshyror måste jag reagera.

Vi går mot ett val. Det är ett val som är superviktigt för många människor. Jag tycker att vi här i kammaren har ett särskilt ansvar att varudeklarera korrekt. Att kalla Centerpartiets förslag om friare hyressättning för marknadshyror är inte en korrekt varudeklaration.

Det andra som jag studsade på, fru talman, var frågan om barnvräkningar. Jag tog i ett tidigare anförande upp att de rödgröna partierna, däribland Miljöpartiet, styr i de stora kommunerna, och det är där de flesta barn vräks. Man måste därför först sopa rent framför egen dörr och inte enbart peka finger och säga att det är någon annans fel.

Jag har egentligen ingen konkret fråga till min bänkgranne, som är väldigt klok ska tilläggas.

Herr talman! Skatt är stöld. Sådana argument har jag hört i 25 års tid, och jag har förmodligen använt dem själv också. Jag har aldrig röstat rött. Tro det eller ej, Larry: Jag är en ultraborgerlig politiker.

Samtidigt vet vi att vi under allianstiden lyckades pressa ned skattetrycket rejält i Sverige. Vi vet också att det behövs finansiering i takt med att befolkningen blir äldre, beredskapsfrågan blir allt viktigare, försvarsutgifterna ökar och så vidare, och då handlar det om avvägningar. Vad är rimligt att göra och när?

Någonstans borde även Kristdemokraterna ställa sig frågan vad de är villiga att offra för att lösa problemet – ett problem där det finns flera möjliga lösningar. I den avvägningen är jag övertygad om att Larry Söder och Kristdemokraterna har landat helt fel.

Jag ska berätta en illa dold hemlighet, herr talman. Alliansen avskaffade inte fastighetsskatten. Man kommunaliserade den. Ibland gör det ont att kritisera sig själv, men jag tror på hederlighet i den politiska debatten. Då är det viktigt att också säga att det man föreslår är på bekostnad av något annat.

Herr talman! Jag fick just en déjà vu från 2006 när Kristdemokraterna stod på torg och berättade om pensionärer som fick sälja tegelpannor för att ha råd att betala fastighetsskatten. Vi är några som minns Kristdemokraternas argument.

Låt mig berätta något för Larry Söder. Problemet med äldres rörlighet är inte reavinstskatten på 22 procent. Problemet är bland annat att bankernas finansiering inte fungerar och att många äldre inte ansöker om det de har rätt till, nämligen bostadsbidrag och bostadstillägg. Det som byggs blir också så dyrt att det i många fall lönar sig att bo kvar i stället för att flytta till något mindre.

Att strunta i alla andra frågor och populistiskt gå på plånboksfrågan och säga att man ska få behålla mer är ingen lösning på riktiga problem. Det är att fortsätta stoppa huvudet i sanden och hoppas på det bästa.

Herr talman och ärade kollegor! Sverige har i dag många bostadsmarknader. Två av dem sticker ut lite extra. En gäller i storstäderna, där människor köar i decennier för att få en hyresrätt. En annan gäller på landsbygden, där lägenheter ibland står tomma eller rent av behöver rivas. Det är samma land och samma lagstiftning men helt olika verkligheter. Det säger något viktigt: Den svenska bostadsmarknaden fungerar inte.

Herr talman! Vi har skapat något ganska märkligt i Sverige: köer som ingen riktigt tror på. Vi har en bostadsmarknad där människor samlar köpoäng som andra samlar frimärken. Barn ställs i bostadsköer innan de ens har börjat skolan. Människor står kvar i köer i 20 eller 30 år, även när de redan har en bostad. Jag är en av dem. Till slut vet ingen riktigt vad köerna betyder. Är de ett mått på bostadsbrist, eller är de ett mått på hur många som spelar systemet? När bostadskön blir ett livslångt projekt har bostadspolitiken slutat fungera.

Samtidigt finns det kommuner där bostadsbolag brottas med ett stort antal vakanser, alltså tomma lägenheter. Det beror inte på att människorna där inte behöver de bostäderna utan på att systemet är för stelbent för att fungera i olika delar av landet. Samma regler gäller i glesbygden som i Stockholms innerstad. Det är ungefär lika rimligt som att tro att samma trafikregler fungerar lika bra på en motorväg som på en skogsstig.

Sedan har vi Vänsterpartiets lösning, herr talman. Här får vi ta ett djupt andetag. Mitt i denna situation går Vänsterpartiet ut och kräver frysta hyror – inte bara reglerade hyror utan frysta hyror. Det är ett förslag som är så verklighetsfrånvänt att inte ens Hyresgästföreningen vill ställa sig bakom det. När till och med Hyresgästföreningen säger nej borde man kanske stanna upp.

Vad händer när hyrorna fryses? Investeringarna uteblir, underhåll skjuts på framtiden och byggandet minskar – precis det som Vänsterpartiet säger sig vilja motarbeta. Det är uppenbart för alla som kan räkna att detta inte är en lösning på bostadsbristen. Det är en garanti för att den blir värre.

Herr talman! Låt oss också prata om elefanten i rummet. Problemet i dag är inte att hyrorna är för låga. Vänsterpartiet har rätt; det är många familjer, ensamstående med barn, som brottas med att kunna betala hyran varje månad. Problemet är att byggkostnaderna har rusat iväg och därmed också hyrorna. En nyproducerad tvåa kan i dag kosta 18 000–20 000 i månaden. Det är verkligheten, och tyvärr är det inte alla i Sverige som har en riksdagslön.

Det är lätt att stå här i kammaren och diskutera modeller, men för många människor handlar frågan om något mycket enklare: Har jag råd att flytta? Kan jag flytta hemifrån? Kan jag flytta från villan? När till och med skilsmässor hänger på svårigheten att hitta boende får man fundera på vad vi har gjort fel.

Om vi inte lyckas få ned byggkostnaderna och öka byggandet kommer vi att fortsätta producera hyresrätter som vanliga människor helt enkelt inte har råd med.

Samtidigt står Sverige inför en annan utveckling som vi talar alldeles för lite om: den demografiska förändringen. Under de kommande decennierna kommer antalet äldre att öka kraftigt. Det innebär att behovet av seniorbostäder, trygghetsboenden och äldreanpassade bostäder kommer att växa snabbt. Om vi inte planerar för detta i tid, vilket vi sällan gör, kommer konsekvensen att bli att äldre människor sitter fast i bostäder som inte fungerar för dem samtidigt som barnfamiljer inte kan flytta in. Det är ett system som skapar inlåsning för alla generationer, och det tvingar kristdemokrater att komma med dumma förslag om att avskaffa reavinstskatten för en redan välbeställd generation.

Herr talman! I detta betänkande gör majoriteten i princip det man har gjort i svensk bostadspolitik i decennier, oavsett regering. Man säger nej till reformer, man hänvisar till utredningar och man skjuter problemen på framtiden.

Sju terminer har gått av denna mandatperiod – det känns som att jag varje gång vi har denna debatt har en tävling med mig själv där jag anger antalet terminer – men när det gäller bostadspolitiken i stort och särskilt hyresmarknaden sitter regeringen i sina renoverade lokaler och fikar.

Herr talman! Vad är då Centerpartiets väg framåt? Vi tror på något ganska enkelt, nämligen en bostadsmarknad som till att börja med måste fungera i hela landet. Det betyder fler upplåtelseformer, fler ägarlägenheter och nya modeller, som hyrköp. Jag besökte Riksbyggen som berättade om sina hyrköpslägenheter. Det verkar vara fantastiskt och även en drivkraft för människor att konstatera: ”Även jag har möjlighet att en dag äga min lägenhet.” Framåtdrift, möjlighet att förverkliga sig själv och möjlighet att bryta utanförskap borde premieras i vårt land.

En fungerande bostadsmarknad kräver också en fungerande hyresmarknad. Det betyder i klarspråk att inte frysa hyror och att byggandet måste bli billigare.

Vi är det land av alla jämförbara länder som investerar minst i bostadspolitiken. Hela mandatperioden har gått, och huruvida större attefallshus ska vara bygglovspliktiga eller inte är denna lata regerings hela bedrift. Sverige förtjänar ärligt talat mycket bättre.

Låt oss göra reglerna smartare och planera för den demografiska verklighet som väntar. Framför allt måste vi ta upp huvudet ur sanden och adressera finansieringsfrågan – det som de facto styr utvecklingen framåt.

Herr talman! Avslutningsvis: Sverige behöver en bostadspolitik som klarar tre saker samtidigt. Den måste öka byggandet, öka rörligheten och fungera i hela landet. Det låter som raketforskning för kristdemokrater, men jag lovar att det inte är särskilt komplicerat. Det är faktiskt enkelt att genomföra, inte bara i teorin utan i människors verkliga liv. I slutändan handlar bostadspolitik inte om system utan om något mycket enklare: att människor ska ha råd att bo och möjlighet att leva sina liv.

Centerpartiet vill reformera bostadsmarknaden, inte frysa den och hoppas på mirakel.

Jag står bakom alla Centerpartiets reservationer men yrkar bifall till reservation 3.

Herr talman! Jag vill faktiskt börja med att påminna Malcolm Momodou Jallow om att många av de barnvräkningar som ledamoten vänder sig emot – det gör för övrigt jag också – sker i storstadskommuner där Vänsterpartiet är med och styr. Jag tycker att det vore hederligt om man började med att städa framför egen dörr.

Den andra delen är att vi i Centerpartiet aldrig någonsin har sagt att vi är för marknadshyror – aldrig någonsin. Den fråga vi har drivit är friare hyressättning i nyproduktion. Att Vänsterpartiet och megafonen Hyresgästföreningen lögnaktigt anklagar oss för att föreslå marknadshyror säger mer om Vänsterpartiet än om Centerpartiet.

Våra förslag handlar om saker som går att genomföra utan skadliga bieffekter. Malcolm Momodou Jallow håller brandtal om att det inte byggs hyresrätter. Varför byggs det inte hyresrätter? Jo, det är för att kalkylerna inte går ihop. Då kommer Vänsterpartiet med genidraget att vi ska försämra kalkylerna ännu mer, så att det byggs ännu färre hyresrätter. Jag får inte ihop det.

Jag hoppas innerligt att civilutskottets engagerade ledamot – och dessutom ordförande – kan svara på hur kalkylen ska gå ihop. Jag vill verkligen förstå.

Herr talman! Två saker kan man ge Malcolm Momodou Jallow, tillika civilutskottets ordförande. Ledamoten är duktig på att filibustra, och ledamoten är duktig på att lägga fram verklighetsfrånvända förslag.

När till och med Vänsterpartiets megafon Hyresgästföreningen går ut och sågar Vänsterpartiets förslag om frysta hyror får man ställa sig frågan hur väl förankrat Vänsterpartiet är i hur verkligheten de facto fungerar.

Jag vet att det finns ett genuint engagemang för hyresgästernas förutsättningar. I motsats till Sverigedemokraterna, som inte nämnde hyresrätten en enda gång i sitt anförande, hade Malcolm Momodou Jallow anständigheten att prata om hyresrätten. Men man ska också ha anständigheten att komma med sådant som faktiskt går att genomföra.

Att tro att den svenska bostadsmarknaden är som Mamdanis New York och att samma retoriska grepp fungerar här är att lura väljarna. Då ger man förhoppningar om saker som inte är möjliga.

Hur ser Vänsterpartiet på nyss nämnda kritik mot förslaget om frysta hyror?

Fru talman! Undertecknad uppskattar tredje vice talmannens ödmjukhet men inte Roger Hedlunds försök till svar.

Trygghetsfrågorna diskuterar vi i de forum som de faktiskt berör. När vi debatterade frågan om vräkning av hyresgäster diskuterade vi den här frågan ganska djupt och ingående. Vi har också fört fram våra olika synpunkter under utskottets behandling av ärendet.

Det som var kristallklart i Roger Hedlunds anförande var att Sverigedemokraterna inte har några förslag att komma med över huvud taget. I stället lyfter de Centerpartiets förslag, vilket jag i och för sig är tacksam för.

Centerpartiet är för friare hyressättning i nyproduktion. Det står vi för, och det har vi stått för i flera år. Vi var också det första parti som krävde att man skulle tillsätta en bostads- och fastighetskommission för att komma till rätta med de allvarliga konsekvenserna av den Tidöledda regeringens politik under den här mandatperioden, med extremt många konkurser, väldigt många som blivit arbetslösa och så vidare. Vi har dessutom som enda parti öppnat för moms på hyra i syfte att bättra på kalkylerna, så att man ska kunna bygga fler hyresrätter, öppnat för mer kreditgarantier, så att man ska få till hyresrätter på landsbygden, och så vidare.

Vad har Sverigedemokraterna bidragit med?

Fru talman! Jag lyssnade väldigt noggrant på Roger Hedlunds anförande. Jag hörde prat om tvångsblandning, kriminalpolitik och migrationspolitik, men tyvärr hörde jag inte ordet hyresrätt, vilket är ämnet för debatten.

Generös som jag faktiskt ändå är tänkte jag ge ledamoten tillfälle att berätta hur Sverigedemokraterna avser att förbättra hyresmarknaden – tillgängligheten till hyresrätter – för den miljon människor som i dag bor i hyresrätt. Det är nämligen det vi ska debattera. Är ledamoten intresserad av andra politikområden finns det andra debatter att ansluta sig till.

Alltså: Vänligen berätta vilka förbättringar av hyresmarknaden för Sveriges hyresgäster som Sverigedemokraterna har bidragit till under sju terminer, det vill säga tre och ett halvt år, Roger Hedlund! Det tror jag att väldigt många är intresserade av att höra. Vräkning av hyresgäster i all ära, men vilka andra saker har Sverigedemokraterna bidragit till under en hel mandatperiod?

Herr talman! De här kvällsdebatterna brukar det sällan vara något större drag i. Jag ska försöka röra om i grytan lite, så får vi se om kollegorna vaknar till.

Vi är inne på den sista terminen av mandatperioden. Sju terminer har gått. Vi är inne på den åttonde. Efter nästan fyra år borde man kunna visa upp resultat – reformer, genomförda förändringar och tydliga förbättringar. Men för den som granskar leveransen är det svårt att hitta mer än pågående arbete, tillsatta utredningar och uppskjutna besked. Det är som att följa en utbildning där sju terminer har passerat men examensbeviset fortfarande lyser med sin frånvaro.

Sverige förtjänar mer än administrativa anteckningar i marginalen. Sverige förtjänar politiskt ledarskap.

Herr talman! Regeringen säger att Sverige ska vara robust. Regeringen säger att vi ska stärka beredskapen. Regeringen säger att vi ska få fart på tillväxten. Men när det gäller den kanske mest grundläggande frågan, hur vi använder vår mark och vårt vatten, levererar regeringen ingenting annat än tomma ord.

Det känns glädjande att höra Larry Söder i talarstolen. Min kollega levererar bra förslag. Men ledamotens partikollega i Regeringskansliet, statsrådet, levererar ingenting. Varje politiskt förslag som läggs fram av oppositionen möts av samma svar: Arbete pågår.

Herr talman! Sverige kan inte byggas på pågående arbete. Sverige måste byggas på fattade beslut. Det här betänkandet är ett kvitto på en regering som förvaltar men som inte reformerar.

Herr talman! Sverige importerar omkring hälften av den mat vi äter. Vår självförsörjningsgrad ligger alltså på runt 50 procent – detta i en alltmer orolig omvärld. Samtidigt exploateras brukningsvärd jordbruksmark steg för steg utan en tydlig nationell prioritering. Mark som en gång asfalterats kommer aldrig tillbaka. Om regeringen menar allvar med beredskap måste jordbruksmark ges verklig tyngd i planeringen.

Centerpartiet vill skärpa skyddet av brukningsvärd jordbruksmark, göra livsmedelsberedskap till en obligatorisk del av samhällsplaneringen och säkerställa att exploatering endast sker när samhällsintresset tydligt överväger. Det är konkret politik. Det är inte hänvisningar till framtida utredningar.

Herr talman! Investeringarna i vatten- och avloppssystem uppskattas behöva uppgå till flera hundra miljarder kronor fram till 2040. Jag studsade till när jag läste det. Flera hundra miljarder kronor – det är många skattekronor.

Samtidigt höjs va-taxorna kraftigt runt om i landet. Kollegan i talarstolen talade om en fördubbling. Jag tror att det är i underkant. Skyddet av vattentäkter är ojämnt. Kommunerna lämnas ensamma att lösa uppgiften. Och regeringen avvaktar, trots Larry Söders goda omdöme.

Centerpartiet vill stärka skyddet för strategiska vattentäkter och skapa långsiktiga ekonomiska förutsättningar för investeringar. Det är så man tar ansvar.

Herr talman! Nu till det som verkligen kräver en reform, nämligen riksintressesystemet – eller snarare systemet som har spårat ur. Tanken var enkel: att skydda nationellt viktiga värden. I dag har systemet dock vuxit till ett administrativt lapptäcke – och då är jag snäll.

Sverige har i dag över 300 riksintresseområden. Vi har riksintressen för riksintressen. När nästan allt är ett riksintresse är inget längre prioriterat. Vad leder då detta till? Jo, det leder till överlappande och konkurrerande intressen, otydliga avvägningar, sena statliga ingripanden i kommunala processer och förseningar på flera år. I slutändan leder det till en situation där kommuner planerar och investerare satsar, och långt in i processen kommer något intresse och stoppar projektet. Det är inte så man skapar tillväxt, herr talman. Det är inte rättssäkert, det är inte förutsägbart och det hämmar utveckling i hela landet.

Vi har i praktiken skapat ett system där staten pekar ut enorma ytor som riksintressen, men utan tydlig rangordning, utan konsekvensanalys och utan ansvar för effekterna. Centerpartiet vill förtydliga vad som faktiskt ska utgöra riksintresse, rensa bort överlappande och obsoleta områden och införa tydligare proportionalitetsbedömningar – det var ett långt ord. Riksintressen ska vara undantag, inte normalstatus. Det krävs kanske politiskt mod att säga det. Regeringen väljer dock att ducka, och det finns säkert fog för det.

Här blir Sverigedemokraternas roll väldigt intressant, herr talman. Det är ett parti som ofta talar om att värna äganderätten, men när markägare får sina möjligheter begränsade av otydliga riksintressen – då är det knäpptyst. När kommuners självstyre urholkas genom statliga överprövningar – då är det tyst. När planprocesser försenas i åratal – ska vi gissa? Då är det tyst.

Det är lätt att tala om suveränitet i stora ord, men svårare att försvara den när det gäller konkret makt över marken i Sverige. Centerpartiet står konsekvent upp för äganderätten, kommunalt självstyre och förutsägbarhet i regelverk – inte bara i talarstolen utan också i lagstiftningsarbetet.

Herr talman! Skillnaden är tydlig. Regeringen förvaltar ett system som blivit trögt, otydligt och ineffektivt. Centerpartiet vill modernisera det. Vi vill kombinera hållbarhet, tillväxt, rättssäkerhet och lokal utvecklingskraft. Det går att både skydda naturvärden och skapa utveckling, men det kräver att man faktiskt vågar jobba.

Mark och vatten är inte detaljer i miljöbalken. Det är grunden för vår livsmedelsförsörjning, vårt dricksvatten, vår industri, våra bostäder och vår beredskap. Att avvisa samtliga reformförslag med hänvisning till att arbete pågår är inte handlingskraft. Det är att rulla baklänges och hoppas på en kristdemokratisk hotline till högre makter. Sverige behöver en regering som leder, inte en regering som utreder.

Vi i Centerpartiet står naturligtvis bakom alla våra yrkanden i detta betänkande, men för tids vinning yrkar vi bifall till reservation 20.

Fru talman! Det finns två sorters politiker. Den ena sorten pekar på problem och säger: Vi utreder. Vi ser över. Arbete pågår. Det är någon annans fel. Den andra sorten tar ansvar och genomför förändring. I september har ni som lyssnar en chans att tycka till om vilken kategori som den här regeringen tillhör.

Fru talman! Det finns en sak som förenar alla svenska familjer: behovet av ett hem, av tak över huvudet. Ändå befinner vi oss i den djupaste byggkrisen på decennier.

Som exempel påbörjades 2021 omkring 67 000 bostäder i Sverige. Två år senare var det drygt 30 000. Det är ett ras på 50 procent.

Samtidigt har vi en situation där väldigt många unga inte kan flytta hemifrån och där väldigt många människor, i synnerhet i storstäder, får betala ockerhyror på den svarta marknaden. Och vi har en regering som i stället för att genomföra reformer pratar om huruvida det ska vara avgiftsfritt eller inte att anmäla attefallshus.

Larry Söder! Det kostar – jag kollade det – ungefär 1–1,5 miljoner kronor att bygga ett attefallshus i dag. Många kommuner tar lika stor avgift oavsett om det är anmälan eller bygglov. Att under en hel mandatperiod få debatten att handla om en sådan fråga är under all kritik.

Vi vet att vi enligt Boverkets egna bedömningar behöver bygga 60 000–70 000 bostäder per år för att komma i kapp det ackumulerade underskott som diverse regeringar är skyldiga till. Men vi är inte där. Vi bygger ungefär hälften. Det är verkligheten bakom dagens betänkande.

Centerpartiet lägger fram förslag om förenklade planprocesser, tydligare tidsgränser, snabbare bygglov, stärkt äganderätt, underlättande av strandnära byggande och modernare regler för återbruk och klimatsmart byggande. Vad svarar regeringen? Avslag med hänvisning till att arbete pågår.

Fru talman! Sverige kan inte byggas med hänvisningar.

Bygg- och fastighetssektorn står för omkring 10 procent av Sveriges bnp. Över 300 000 människor arbetar direkt i sektorn. Byggsektorn är med andra ord en viktig tillväxtmotor, men den hackar rejält. När bostadsbyggandet rasar påverkar det inte bara bostadssökandet. Det påverkar små byggföretag, underleverantörer, arkitekter, transportsektorn, hantverkare och kommunernas skatteintäkter. Tusentals varsel har lagts de senaste två åren, och vad gör regeringen? De sitter still. De talar om konjunkturen som om politiken saknar betydelse. Men regelverk påverkar investeringar. Handläggningstider påverkar investeringar. Rättssäkerhet och förutsägbarhet påverkar investeringar. När det tar fem, sju eller ibland tio år att få igenom en detaljplan vågar färre investera. Det är politikens ansvar.

Fru talman! Jag vill också säga några ord om Sverigedemokraterna. Det är ett parti som ofta säger sig stå på landsbygdens sida. Man talar varmt om småföretagare, man talar om lokalt självbestämmande och man talar om att hela Sverige ska leva. Jag ser att min sverigedemokratiska kollega nickar. Men när konkreta förslag ligger på bordet för att göra det enklare att bygga i strandnära lägen, ge kommuner större flexibilitet, förkorta planprocesser och underlätta investeringar utanför storstäderna röstar Sverigedemokraterna nej.

Detta är en märklig syn på landsbygdspolitik. I pressmeddelanden och på presskonferenser är man en rebell, men i voteringar är man regeringens mest lojala stödparti.

Fru talman! Landsbygden behöver inte fler tal om stolthet. Den behöver reformer som gör det möjligt att bygga och investera. När det gäller detta har Sverigedemokraterna valt maktens bekvämlighet framför förändring.

Bostadspolitiken är i mångt och mycket också en frihetsfråga. Det handlar om friheten att bygga sitt hus, friheten att utveckla sin mark och friheten att starta ett projekt utan att drunkna i byråkrati. I dag upplever många att systemet är emot dem. Det är otydliga besked och långa handläggningstider, och överklagandeprocesser som kan pågå i åratal driver upp kostnaderna. Exemplen på tillfällen när detta har skett är oändligt många.

Varje extra år i planprocess innebär ökade finansieringskostnader, osäkerheter och risker. Det gör att projekt inte blir av, och vad händer när projekt inte blir av? Jo, då byggs inga bostäder. När bostäder inte byggs stängs unga ute från bostadsmarknaden. Det är den logiska kedjan.

Fru talman! Byggsektorn står också för en betydande del av Sveriges klimatutsläpp. Klimatsmart byggande kräver handling och inte bara ord. Om vi menar allvar med klimatmålen måste vi underlätta återbruk av byggmaterial, modernisera byggreglerna så att innovation inte bromsas och göra det enklare att bygga energieffektivt.

Centerpartiet har lagt fram många förslag i den riktningen. Vad gör regeringen? Jo, den svarar: Utredning pågår. Det är skillnad mellan att hålla presskonferenser om klimatet och att faktiskt ändra regelverket så att det blir enklare att bygga hållbart.

Regeringen talar ofta om arbetslinjen. Detta är någonting som ligger oss centerpartister varmt om hjärtat, men arbetslinjen börjar med investeringar. När bostadsbyggandet halveras påverkar det tillväxten. När investeringarna faller påverkar det sysselsättningen. Över en halv miljon människor står utanför arbetsmarknaden i dag. Det är långt fler än när den här regeringen, som slår sig för bröstet, tillträdde.

När osäkerheten ökar påverkar det framtidstron. Det är inte konjunkturen som ensam skapar detta, utan det är också en regering som saknar reformtempo. Den här regeringens passivitet kostar Sverige enorma summor pengar varje år.

Låt oss prata klarspråk. Sverige behöver reformer – inte förvaltning. Vad Centerpartiet har föreslagit är att införa tydliga tidsgränser i planprocessen, förenkla bygglov för mindre projekt, ge kommunerna större flexibilitet, stärka äganderätten och göra det enklare att bygga klimatsmart. Vi vill se till att hela landet kan växa – inte bara storstäderna.

Detta är inte radikala idéer. Det är rimliga reformer i en byggkris. I stället för reformer får vi dock avslag, eller i bästa fall svaret att utredning pågår. I stället för handlingskraft får vi hänvisningar. Det är inte så Sverige ska skötas.

Fru talman! Sverige befinner sig i en byggkris. Bostadsbyggandet har halverats, och tiotusentals bostäder som behövs byggs inte. Hundratusentals människor påverkas indirekt. Det är fakta. Det är läget. Och i det läget väljer regeringen att säga: Vi återkommer.

Centerpartiet accepterar inte denna passivitet. Vi kommer att fortsätta driva på för reformer som gör det enklare att bygga, enklare att investera och enklare att leva i hela landet. Vi anser att Sverige ska byggas framåt, inte administreras stillastående.

Nu har jag sagt en massa ord. Jag kan avsluta med att säga att Centerpartiet naturligtvis står bakom alla sina yrkanden i det här betänkandet, men för tids vinning nöjer vi oss med att yrka bifall till reservation 28.