Alireza Akhondi

Fru talman! Vi debatterar alltså regeringens förslag om krav på kommunala lantmäterimyndigheters verksamhet. Ja, debatterar och debatterar. Det är bara Centerpartiet som har ett skarpt förslag i betänkandet. Jag yrkar därmed bifall till bägge våra reservationer.

Vi reserverar oss inte för att vi motsätter oss höga krav eller modernisering. Tvärtom. Men vi reserverar oss för att det finns en viktig princip värd att försvara, nämligen att makt och ansvar så långt det är möjligt ska finnas nära människor. Det som fungerar väl behöver inte nödvändigtvis centraliseras. Utvecklingen sker inte alltid genom att samla mer makt hos staten.

Det handlar i grunden om tillit – tillit till kommuner, tillit till professionen och tillit till att människor och lokalsamhällen kan ta ansvar.

Fru talman! Kanske är det därför passande att jag i just detta ärende håller mitt sista anförande i Sveriges riksdag. Mitt första anförande i denna kammare för snart åtta år sedan handlade också om tillit. Då skakade knäna, och nervositeten gjorde sig gällande.

Men om någon skulle fråga mig vad som har gjort Sverige till ett av världens bästa länder skulle jag fortfarande svara samma sak: Det är inte våra naturresurser, inte vår geografi, inte ens vår ekonomi, utan det är tilliten mellan människor, till våra institutioner, tilliten till att den som arbetar, utbildar sig och gör rätt för sig också kan bygga sig ett bättre liv.

Tilliten är kanske det mest värdefulla vi har, och den får aldrig tas för given.

Fru talman! Åtta år är lång tid. Ändå känns det ibland som att det har varit ett ögonblick. Jag har fått uppleva mycket. Jag har fått glädjas, tvivla, vinna och förlora. Jag har haft rätt ibland, och jag har haft fel ibland. Så är det i politiken. Men ingen ska kunna säga att jag inte försökte, och jag har gjort mitt yttersta för att förvalta det förtroende jag har fått. Om jag har lyckats eller inte får andra avgöra.

Politiken är hård ibland. Vi kan utbyta tuffa ord mellan oss. Politiken kan vara otacksam. Den kan vara brutal, men den är också något så vackert.

Ytterst handlar det inte om oss själva, utan det handlar om nästa generation. Det handlar om att lämna samhället lite bättre än vi fann det. Ingen människa är större än demokratin. Vi är bara tillfälliga förvaltare.

Andra människor satt här före oss. Andra kommer att sitta här efter oss. Så ska det vara.

Men, fru talman, vilket Sverige hoppas jag att mina barn och kommande generationer ska få ta över? Jag hoppas på ett Sverige med framtidstro, ett Sverige som vågar tro på sig självt, ett Sverige där arbete och utbildning lönar sig, där lagar gäller lika för alla. Jag hoppas på ett Sverige där människor tar ansvar men också ges möjligheter, ett Sverige där vi fortfarande kan vara oense utan att bli fiender.

Vi möter argument med argument, och vi glömmer aldrig att den som tycker annorlunda också är en medmänniska.

Jag hoppas på ett Sverige där vi håller fast vid friheten. Frihet utan ansvar överlever inte. Och ansvar utan frihet är inte värdigt människan.

Fru talman! Jag kom till Sverige från Iran en blåsig dag den 27 april 1992. Jag kom från ett land där människor inte fick välja sina ledare, där det fria ordet fruktades, där människor fängslades för sina åsikter, där kvinnor förtrycktes, där makten var viktigare än människovärdet.

Kanske är det därför jag aldrig har tagit den svenska demokratin för given. Jag vet nämligen hur motsatsen ser ut. Jag vet vad som händer när friheten försvinner. Därför kommer kampen för frihet aldrig att vara abstrakt. Den är personlig.

När jag lämnar denna kammare lämnar jag inte den kampen. Jag tänker på alla dem som fortfarande lever utan frihet. Jag tänker på dem som sitter i iranska fängelser. Jag tänker på dem som drömmer om det som vi så ofta tar för givet, nämligen att få säga vad man tycker, att få leva utan rädsla, att få välja sina ledare, att få vara fri.

Till alla iranier, både inne i Iran och runt om i världen – drygt 150 000 här i Sverige – vill jag säga: Ge inte upp. Låt inte bitterheten bli större än hoppet. Låt inte splittringen bli starkare än kärleken till vårt land. Ingen diktatur varar för evigt. Inget tyranni är starkare än människans längtan efter frihet. Mörkret kan vara långt. Men morgonen kommer.

Fru talman! När jag en dag ser tillbaka på dessa år kommer jag inte främst att minnas motionerna eller voteringarna. Jag kommer att minnas människorna – kollegorna, medarbetarna, tjänstepersonerna. Jag kommer att minnas alla de människor som varje dag, ofta utan att synas, får vår demokrati att fungera. Och jag kommer att känna tacksamhet över att ha fått vara en liten del av Sveriges historia.

Fru talman! Jag började min tid i denna kammare med att tala om tillit. Jag lämnar den med samma övertygelse. För i en tid då många tvivlar väljer jag att tro. Jag tror på friheten. Jag tror på demokratin. Jag tror på människans förmåga att resa sig när hon faller. Jag tror att hopp alltid är starkare än cynism. Och jag tror att Sverige fortfarande har sina bästa år framför sig.

Detta land gav nämligen en pojke från Iran en framtid. Det gav mig frihet och möjligheter. Och det gav mig den nästan osannolika förmånen att få stå här, i Sveriges riksdag, som folkvald ledamot. Det kommer jag att bära med mig så länge jag lever.

Vi är bara tillfälliga gäster här. Andra satt i dessa bänkar före oss. Och andra kommer att sitta här efter oss. Men Sverige består.

När jag nu för sista gången lämnar denna talarstol gör jag det med tacksamhet, med ödmjukhet och med hopp. För jag tror fortfarande på vårt vackra avlånga land. Jag tror fortfarande på friheten. Och jag tror fortfarande på demokratin.

Jag tror fortfarande, lika starkt som när jag höll mitt första anförande för åtta år sedan, att tillit är ett samhälles viktigaste kapital. Och så länge människor tror på friheten kommer det mesta att lösa sig. Så länge människor vägrar ge upp kommer mörkret aldrig att segra. Och så länge det finns människor som vågar hoppas finns det alltid en morgondag.

Tack, fru talman! Och tack, Sverige!

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för ärligheten! Sverigedemokraterna ser alltså en utveckling där människor inte är välkomna till det sverigedemokratiska Sverige.

Detta är samma samhälle som förr i tiden en dag tog emot både mig och den sverigedemokratiska ledamoten, som just nu står och propagerar för hårdare tag mot människor som har kommit från länder där man förtrycks eller utsätts för krig och annat.

Det som skrämmer mig, fru talman, är att Sverigedemokraterna byter retorik med jämna mellanrum. Tidigare hette det ”hjälpa på plats”. Det var stort fokus på det. Men när Sverigedemokraterna får möjlighet slaktar de biståndspotten. När Sverigedemokraterna kommer till makten talar de om en historisk satsning på integration, men vi har inte sett röken av de satsningar som ledamoten påstår att man har genomfört.

Det värsta är att ledamoten sår split mellan alla de människor som vaknar varje morgon, som går till sitt jobb och som bidrar så enormt mycket till Sveriges välstånd. Att ledamoten har mage att stå här i talarstolen och inte se det enorma bidrag som de här människorna tillför vårt gemensamma land – det är för mig en gåta, fru talman.

Fru talman! Tack så hjärtligt för frågan! Nu kan jag äntligen lämna det förskrivna manuset och ta ut svängarna lite mer.

Fru talman! Jag har en motfråga till Nima Gholam Ali Pour. Har det blivit tryggare i Syrien eller i Afghanistan, eller i andra konfliktområden som vi de senaste 10–15 åren har sett stora migrationsströmmar från?

Mig veterligen har det inte blivit det. Vi ser tvärtom i vissa delar, till exempel i Afghanistan, att unga flickor inte längre kan gå till skolan. Det är en regim som Tidögänget väljer att legitimera.

Fru talman! Sverigedemokraterna gömmer sig bakom teknikaliteter. Men på punkt efter punkt gör de det allt svårare för människor att etablera sig i Sverige, att vilja vara i Sverige och att vilja vara med och bidra till det svenska samhället.

Jag ska berätta en illa dold hemlighet för min sverigedemokratiska kollega. Närmare hälften av Sveriges befolkning har i dag en utrikeskoppling. Det finns en fara i att så splittring mellan människor i ett samhälle. Konsekvenserna av er politik har vi ännu inte sett.

Fru talman! Migrationspakten måste bli svensk lag. Därför röstar Centerpartiet för förslaget i dagens betänkande. Men det är inte utan stora reservationer.

För i stället för att anta migrationspakten går regeringen direkt emot själva syftet med pakten, nämligen att utjämna skillnaderna i migrationslagstiftning mellan Europas länder.

Samtidigt tar regeringen chansen att än en gång underminera rättsstaten Sverige och att än en gång visa att regeringens övergripande syfte är att människor som kommit hit aldrig ska få känna sig trygga i Sverige.

Låt oss ta det steg för steg. Centerpartiet anser att det är positivt med en ökad likriktning av migrationspolitiken inom EU. Därför har Centerpartiet varit drivande i att få till en europeisk migrationspakt. Men regeringen går längre än den gemensamma pakten.

Det så kallade gränsförfarandet för asyl ska till exempel tillämpas i fler situationer än de som är obligatoriska i EU-rätten. Det är inte att arbeta för en gemensam politik i EU, som regeringen annars säger sig vilja.

Fru talman! Det finns ju inget i denna regerings migrationspolitik som handlar om något annat än att uppnå miniminivån för vad som är tillåtet enligt EU-rätten. Det handlar inte om vad som blir bra eller vad som är rättssäkert.

Därför har vi fått tonårsutvisningar och kompetensutvisningar. Därför leder två fortkörningsböter till att företagare och medarbetare får nej till uppehållstillstånd. Därför ser vi allt från domstolar till polis, universitet och advokater ge regeringen kritik på en nivå vi aldrig har sett förut.

Kritiken handlar konsekvent om avsaknaden av rättssäkerhet. Det betänkande vi debatterar i dag är ett utmärkt exempel på regeringens likgiltighet inför rättsstaten.

Migrationsverket säger att de inte längre kan veta hur de ska besluta efter 12 juli. De har påpekat att de inte har resurserna de behöver för att genomföra regeringens ogenomskådliga politik på ett rimligt sätt. Men regeringen förvägrar dem de resurser de behöver. Det säger mycket om regeringens dolda agenda.

Samtidigt som komplexiteten ökar begränsar regeringen nu också rätten till offentligt biträde så mycket som det bara går. Lagrådet kritiserar precis som Centerpartiet den föreslagna regleringen och anser att det finns gränser för hur långt minimilinjen får drivas i det enskilda fallet, inte minst när det gäller barn. Men regeringen är indifferent, för mindre rättssäkerhet leder ju till fler utvisningar, och då är Tidöregeringen nöjd.

Sedan gäller det utmönstringen av permanenta uppehållstillstånd. Centerpartiet vill inte utmönstra permanenta uppehållstillstånd, inte minst för att det är ett förslag som slår särskilt hårt mot kvotflyktingar. Om permanenta uppehållstillstånd tas bort borde det åtminstone finnas längre tillfälliga uppehållstillstånd. Men även det säger regeringen nej till.

Jag avslutar med att yrka bifall till reservationerna 3 och 4.

Fru talman! Problemen har inte varit okända för politiker i allmänhet och utbildningspolitiker i synnerhet. Att det ska krävas att en bostadspolitiker läxar upp Patrick Reslow säger mer om Patrick Reslow och Sverigedemokraterna än om bostadspolitikern.

Fru talman! Jag tänker som följande. När man upplever att det finns problem på ett område – vad gör man då? Skyller man på tidigare ansvariga? Ja, det kan vara superkul en gång, två gånger, hundra gånger. Men till sist måste man ha modet att ta tag i problemet, sätta in resurser där de behövs. I stället kommer Sverigedemokraterna och säger att de med utrikes bakgrund är roten till problemen som finns i dag.

Men gör någonting åt saken! Är betygssystemet lösningen? Vad händer med resurserna till skolan? Vad händer med att skapa förutsättningar för eleverna att lära sig? Betyg är bara ett mått. Det är inte betyg som vi vill att barnen ska ha med sig in i vuxenlivet, utan det är kunskap.

Om jag nu får ge ett betyg är det F, och det får Patrick Reslow dras med i sex år till.

(Applåder)

Fru talman! Eftersom Patrick Reslow tog upp dans vill jag passa på att upplysa ledamoten om att jag är ganska duktig på att dansa. Det kanske ledamoten borde prova på. Man blir glad av dans.

Om ledamoten hade ägnat sig åt att lyssna på vad som sades från talarstolen skulle ledamoten ha hört att kritiken även gällde Centerpartiet. Den gällde oss alla i kammaren. Vi som kollektiv har under 15 års tid inte lyckats förhindra att 20 000 barn slås ut varje år. Det borde varenda tänkande politiker reflektera över dag in och dag ut.

Om jag har förstått det nya betygssystemet korrekt införs det fullt ut om sex år. Ytterligare 120 000 elever hinner slås ut under tiden. Men Tidögänget säger att det inte ska vara några övergångsbestämmelser, utan vi ska fortsätta att dunka huvudet mot den vägg som hittills har förstört framtidsdrömmarna för många barn.

Att gång efter gång, i varenda sakpolitiska debatt, återkomma till migrationen visar hur torftig sverigedemokratisk politik de facto är.

Fru talman! En gnutta självkritik och ödmjukhet hade varit på sin plats. Sedan 2010, 2011 eller när det nu var det senaste betygssystemet infördes har 250 000–300 000 elever lämnat svensk grundskola utan betyg och fått sin framtid i bästa fall satt på paus.

Att sitta och lyssna på den här debatten – jag jobbar normalt inte med utbildningsfrågor – var faktiskt rätt sorgligt. Inte en enda ledamot reflekterade över det faktum att vartenda parti i denna kammare bär ett ansvar för att flera hundratusen elever har lämnats bakom.

Skolan, fru talman, handlar inte bara om att få betyg. Den handlar faktiskt om att få lära sig saker – saker som man har nytta av i vuxenlivet och i livet i övrigt.

Fru talman! Denna vecka lämnar Sveriges elever skolan för sommarlov. För de allra flesta är det med en härlig känsla de nu lämnar ännu ett år i skolans värld efter sig, inte minst för dem som nu lämnar nian och grundskolan för gott. Men för runt 20 000 elever lär det i stället vara med en klump i halsen. Så många elever får nämligen varje år ett nej till att gå vidare till gymnasiet och den utbildning som skulle ta dem till studier eller jobb. Och det har aldrig någonsin varit så många som under Tidöregeringen.

Låt mig vara supertydlig här, fru talman: Aldrig någonsin i svensk historia har skolan levererat så många misslyckanden som under denna regering. Därför har det heller aldrig varit viktigare än nu att byta ut regeringen i september. I dag börjar vi dock med att byta ut vårt vedervärdiga betygssystem.

”Vedervärdiga” låter kanske aningen hårt, men detta är ett betygssystem som har släckt framtider och förstört skolgångar för hundratusentals elever – helt i onödan, ska tilläggas.

Tidigare kunde en mindre teoretiskt lagd elev få gå vidare till en yrkesutbildning med det som då hette en etta eller en tvåa, trots att det egentligen krävdes en trea för godkänt. I dag är den dörren helt stängd. Vi utesluter nästan var sjätte elev från att gå vidare till gymnasiet – till ett yrke, till en framtid. I våra grannländer är det var 20:e elev eller färre.

Att vi nu tar ett steg bort från detta är mycket glädjande. Men det måste konstateras att Tidöpartierna har hindrat denna övergång år efter år och varit bromsklossar även i tidigare betygsutredningar.

Jag ser att min talartid rinner iväg. Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! Ledamoten anklagar mig för att inte ge svar på frågan. Jag fick inte svar från ledamoten på mina frågor heller: Vem betalar för det här valfläsket? Någonstans måste ju någon betala för de 300 miljarder som nu har försvunnit över en natt och som gått till insatser som dessutom inte leder till något annat.

Trots att replikskiftet är slut och frågorna därför blir ganska meningslösa väljer jag ändå att ställa några retoriska frågor. Varför har regeringen inte gjort någonting rörande skuldsanering? Är det inte bättre att den överskuldsatte får en skuldsanering och därmed en möjlighet att åter kliva in i samhället än att få två kronor i rabatt på en förpackning pasta?

Varför har regeringen inte valt att till exempel öka utbildningsinsatserna om privatekonomi för ungdomar i skolor? Varför har regeringen aktivt undvikit att stärka kommunernas möjligheter att ge konsumentrådgivning?

Det är väldigt många frågor om vad regeringen de facto borde ha gjort men som man aktivt har valt att inte göra. I stället gömmer man sig bakom meningslöst lånefinansierat valfläsk, Lars Beckman, och tycker att man har gjort ett bra jobb. Det är för mig ett kraftigt underbetyg till en sittande regering att man känner sig nödgad att köpa röster.

(Applåder)

Fru talman! Jag svarar med att ställa en fråga till Lars Beckman: Vem betalar för allt det valfläsk som regeringen går till val på? Den här regeringen har lånat upp närmare 300 miljarder kronor den här mandatperioden och lagt det på ofinansierat valfläsk.

Nu ska jag inte citera den sosse som sa att den som är satt i skuld aldrig är fri, men det ligger något i vad den socialdemokraten sa, för 300 miljarder kronor är rätt många kronor.

Gårdagens besked om sex månaders halverad avgift för kollektivtrafik gynnar stockholmare. Jag förstår inte hur det där hushållet i Vilhelmina har nytta av att vi stockholmare tillfälligt får halverade biljettpriser. Det kanske Lars Beckman kan svara på.

Kan Lars Beckman också svara på om dessa satsningar beror på att man vill göra något åt att man ligger 10 procent under oppositionen i väljarundersökningarna?

Tillfälliga lösningar ger ett tillfälligt andrum, Lars Beckman, men de hjälper inte de människor som i dag inte ens har tak över huvudet eller kan teckna ett mobilabonnemang, en försäkring eller något annat. Skulderna hos Kronofogden ökar med 52 miljoner kronor per dag. Kan du berätta för mig vad regeringen har gjort för att få bukt med det?

Fru talman! Någon kollega sa till mig att det var mitt fel att vi har den här debatten i dag. Jag ska passa på att säga varför vi valde att väcka en följdmotion med anledning av propositionen. Skälet är 52 miljoner, det vill säga den summa som svenskarnas skuldberg hos Kronofogden växer med varje dag, 365 dagar om året.

Låt mig börja med att säga att Centerpartiet välkomnar flera delar av förslaget. Det är bra att konsumentskyddet stärks, det är bra att reglerna moderniseras och det är bra att man försöker komma åt den växande överskuldsättningen i Sverige. Men vi måste också vara ärliga med att regeringens politik på området är både saktfärdig och ofullständig. I hederlighetens namn ska jag säga att det även gäller tidigare regeringar.

Det här handlar inte bara om juridik. Det handlar om människor. Det handlar om människor som fastnar i skuldspiraler och om unga som lockas in i konsumtionskrediter de inte förstår konsekvenserna av – vi har väl alla någon gång sett Lyxfällan. Det handlar om barnfamiljer som redan pressats hårt av inflation, höga räntor och ökade levnadskostnader. Jag kan lova Lars Beckman att de inte får det bättre av allt tillfälligt valfläsk som regeringen går fram med.

Här måste man våga säga som det är: Regeringen har varit alldeles för passiv alldeles för länge.

Den nya lagen genomför i stora delar ett EU-direktiv. Detta är alltså inget som regeringen självmant har valt att ta sig an. Den innebär bland annat skärpta krav på kreditprövningar, tydligare informationskrav, nya regler kring marknadsföring samt att fler typer av krediter, även vissa räntefria delbetalningslösningar, omfattas av regleringen.

Det är viktiga förändringar. Men frågan är varför regeringen har varit så defensiv nationellt. Sverige har under många år sett hur snabblånemarknaden vuxit fram. Vi har sett aggressiv marknadsföring. Vi har sett kreditgivning som ibland nästan byggt på att människor inte ska klara återbetalningen. Samtidigt har regeringen gång på gång reagerat för sent.

Fru talman! Överskuldsättning är inte bara ett privatekonomiskt problem. Det är också ett samhällsproblem. Den som lever med kroniska skulder får svårare att få bostad, jobb och trygghet i vardagen. Psykisk ohälsa ökar. Barn påverkas. Människor tappar framtidstro. Vi har sett konsekvenserna även på utskottets andra politikområde, bostadspolitiken. Väldigt många barn vräks i välfärdslandet Sverige.

Därför krävs mer än bara tekniska lagändringar. Det krävs en tydlig politisk vilja att förebygga överskuldsättning från början.

Här tycker jag att regeringen fortfarande saknar ett helhetsgrepp. Samtidigt som man nu talar om ansvarstagande har nämligen hushållen under flera år fått bära stora delar av den ekonomiska krisen själva. Vanliga människor har fått se sina marginaler försvinna. 25 års reallöneökningar raderades över en natt. Då ökar också beroendet av krediter.

Fru talman! Centerpartiet menar att kreditmarknaden måste fungera bättre, men också smartare. Vi behöver ett starkt konsumentskydd, men vi måste samtidigt värna seriösa aktörer och innovation på marknaden. Det gäller särskilt i en tid när betalningslösningar och fintech utvecklas snabbt. Därför är det viktigt att regleringen är proportionerlig och rättssäker. Vi ska slå hårt mot oseriösa aktörer, men vi ska inte skapa ett regelverk som gör det omöjligt för seriösa företag att verka eller utveckla nya tjänster.

Här finns fortfarande frågetecken kring hur delar av regelverket kommer att fungera i praktiken, inte minst för mindre företag och aktörer som hamnar under nya tillståndskrav och nya tillsynsregler.

Vi ser också risker med att regeringen återigen lägger fram omfattande regleringar utan att fullt ut ha säkerställt att myndigheterna har resurser och förutsättningar att genomföra tillsynen effektivt.

Fru talman! Det finns ytterligare en dimension här som jag tycker förtjänar lite större uppmärksamhet: den digitala utvecklingen. I dag kan människor ta lån direkt i mobilen på några minuter. Marknadsföringen är algoritmstyrd, precis som stora delar av våra liv är numera. Krediter integreras i köpflöden på ett sätt som suddar ut gränsen mellan konsumtion och skuldsättning.

Detta ställer helt nya krav på lagstiftaren, och då räcker det inte att bara uppdatera gamla regelverk. Det krävs ett mycket mer offensivt arbete kring digital konsumentpolitik, finansiell folkbildning och skydd för unga konsumenter. Tyvärr har regeringen även där varit mer reaktiv än proaktiv.

Fru talman! Centerpartiet står bakom flera delar i den här lagen eftersom konsumentskyddet behöver stärkas. Vi tänker dock inte ge regeringen något frikort, för sanningen är att detta arbete borde ha påbörjats tidigare och varit bredare och mer framåtblickande.

Vi behöver en politik som både skyddar människor från överskuldsättning och stärker människors ekonomiska egenmakt. Vi behöver fler vägar till arbete och företagande. Vi behöver bättre privatekonomisk utbildning, en bostadsmarknad som fungerar och ett samhälle där människor inte tvingas lösa vardagsekonomin med dyra krediter.

I grunden handlar det nämligen om just detta – inte bara paragrafer eller direktiv utan människors frihet och trygghet i vardagen.

Fru talman! Med allt detta sagt yrkar jag bifall till reservation 1 i betänkandet.

Det finns flera reservationer, och kort sagt handlar delar av dem om att man också ska strypa bankernas möjligheter att ta ut ränteskillnadsersättning hur som helst. Det handlar också om hur upplysningsföretagen väljer att tolka gällande lagstiftning.

Vi har flera bra förslag, och jag hoppas att regeringen väljer att ta in kloka råd även från oppositionen.

Fru talman! Världen känns uppochnedvänd i dag – alla ska vara med och finansiera. Det lät så vänsterpartistiskt att jag måste titta utanför och se om världen har gått under.

Fru talman! Jag var i Tensta centrum för en vecka sedan. Det är där jag är uppvuxen, Larry Söder. Det offentliga finns ju knappt kvar. Så ser det ut – inte bara i Tensta. Ta en liten ort i norra Sverige eller i någon av inlandskommunerna! I vartenda köpcentrum lyser staten med sin frånvaro. Den enda statliga närvaro som finns är Systembolaget – så har utvecklingen blivit.

Låt mig ta ytterligare ett exempel där staten har abdikerat från sitt ansvar: Stockholms tunnelbana. Där kryllar det av vakter, som finansieras genom högre biljettavgifter för resenärerna. Det är ytterligare ett exempel där staten har överlåtit sitt ansvar för tryggheten till någon annan. Så blir det alltid, och i det här fallet blev det till resenärerna. Så ser det ut på område efter område, fru talman.

Någonstans hade jag hoppats att mina borgerliga kompisar skulle klara av den här ekvationen.

Jag tycker genuint synd om Larry Söder, för jag vet att han innerst inne tycker som jag, att tryggheten är det offentligas ansvar.

Larry Söder är en vän av företagen och företagarna. Ändå måste han stå här i talarstolen och försvara ren idioti. Larry Söder förstår mycket väl vad som kommer att hända när fastighetsägarna i de här områdena blir tvungna att betala för samverkan. De kommer att ta sitt pick och pack och dra. Det kommer i ännu högre grad att lägga en död hand över dessa områden – när företag efter företag och det offentliga, genom nedläggning av diverse kontor, Skatteverket, vårdcentraler, Försäkringskassan och så vidare, lämnar dem åt deras öde eller, ännu värre, åt kriminella gäng att styra.

Fru talman! Jag vet att Larry Söder innerst inne är en klok person. Larry Söder förstår den här ekvationen väl. Det är djupt beklagligt att jag i stället måste applådera Vänsterpartiet, som klokt nog går upp i talarstolen och försvarar våra jobbskapare.

Fru talman! Vi debatterar nu regeringens förslag till lag om avgift för områdessamverkan, och låt mig säga direkt: Det finns något djupt talande för regeringen i detta förslag, för ännu en gång ser vi hur staten steg för steg flyttar över sina egna kärnuppgifter på privata aktörer. Det som tidigare var det offentligas ansvar ska nu lösas av fastighetsägare genom nya avgifter, nya organisationer och nya strukturer, och regeringen försöker sälja in detta som ”samverkan”. Men i praktiken handlar det om något annat: Det handlar om att staten inte längre klarar av sitt grunduppdrag.

Fru talman! Trygghet är ingen tilläggstjänst. Det är inte något som ska organiseras fram kvarter för kvarter beroende på vilka fastighetsägare som har råd eller kapacitet. Trygghet är en kärnuppgift för staten och kommunerna. När människor inte längre känner sig trygga i sina bostadsområden är lösningen inte att skicka fakturan vidare till privata aktörer. Det här är principiellt viktigt, för regeringen säger i praktiken: Det offentliga räcker inte till, och därför får ni organisera er själva och finansiera delar av utvecklingen själva.

Det är faktiskt anmärkningsvärt att en högerregering driver fram en lagstiftning som innebär nya obligatoriska avgifter för företag och fastighetsägare. Plötsligt är Tidöpartierna inte särskilt bekymrade över ökade kostnader eller nya pålagor för näringslivet.

Fru talman! Det mest ironiska i denna debatt är nästan att det är oppositionen som får stå upp för företagens perspektiv. För många fastighetsägare, inte minst mindre aktörer, kommer detta att innebära ytterligare ekonomiska åtaganden i en tid då kostnadsläget redan är pressat. Räntor, byggkostnader, energipriser, otrygghet och vakansgrader är vad Tidöregeringen har lyckats åstadkomma under sina fyra år vid makten. Ovanpå detta ska staten nu skapa ytterligare en modell där privata aktörer förväntas täcka upp för nya politiska misslyckanden. Det är fel väg.

Låt mig vara tydlig med att frivillig områdessamverkan kan vara mycket bra. Den finns redan i dag på många håll och fungerar ofta väl. När människor, företag och fastighetsägare själva väljer att samarbeta lokalt är det positivt. Men frivillighet och tvång är inte samma sak, Larry Söder, och det är precis där regeringens förslag blir problematiskt.

Fru talman! Sverige behöver inte fler konstruktioner där staten abdikerar från sitt ansvar. David Josefsson kan hålla låda med exempel från andra länder, men det förändrar inte sakfrågan: att staten de facto abdikerat från sitt ansvar. Vad vi behöver är ett samhälle där staten faktiskt klarar sina grundläggande uppgifter: att upprätthålla ordning, säkerhet, trygghet och fungerande offentliga miljöer. Det offentliga ska inte bli en projektledare som hoppas att privata aktörer löser problemen åt dem. Det offentliga ska fungera. Mig veterligen sa vår nuvarande statsminister just denna mening inför valet: Det offentliga ska fungera.

Därför är Centerpartiet kritiskt till regeringens förslag, och jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Vi från Centerpartiet kommer att rösta för detta förslag, och vi accepterar därmed regeringens förslag.

Låt mig dock vara tydlig redan från början: Anledningen till att jag går upp i debatten är inte att jag vill hylla regeringens bostadspolitik. Jag gör det inte för att beskriva förslaget som någon stor reformagenda, för det är det inte. Jag gör det definitivt inte heller för att låtsas att Sverige efter snart fyra år med denna regering har fått en fungerande bostadspolitik.

Betänkandet är ett best case scenario – ett steg mindre i det förmynderi som till stor del har präglat det offentliga Sverige. Den subjektiva sanningen är att den här mandatperioden till stora delar har varit fyra förlorade år för svensk bostadspolitik.

Fru talman! Vi diskuterar i dag förändringar som ska skapa en mer flexibel hyresmarknad. Och visst är vissa av dessa förändringar rimliga. Om en del av förändringarna hade varit genomförda skulle kanske inte tusentals människor behöva bo i baracker i Skellefteå.

Sverige behöver mer rörlighet. Vi behöver bättre användning av det befintliga bostadsbeståndet. Vi behöver minska onödiga hinder och regelkrångel. Det är i grunden sunt, och det tror jag att de allra flesta kan skriva under på. Men problemet är att regeringen verkar tro att mindre justeringar i marginalen är samma sak som att ha en bostadspolitisk riktning. Det är det inte.

Under den här mandatperioden har bostadsbyggandet kollapsat. Konkurserna i byggsektorn har ökat kraftigt. Tusentals människor har förlorat sina jobb. Unga människor kommer längre och längre från möjligheten till en egen bostad. Detta är inget som den här reformen tar sikte på.

Samtidigt står regeringen i praktiken utan större strukturreformer – fyra år in på mandatperioden! Det saknas riktning. Det saknas tempo. Framför allt saknas förståelse för hur allvarlig situationen de facto är.

Fru talman! Bostadsmarknaden är inte ett särintresse. Den är fundamental för svensk ekonomi – över 10 procent av Sveriges bnp. När människor inte kan flytta dit där jobben finns fungerar arbetsmarknaden sämre. Vi har en situation där 100 000 fler människor har blivit arbetslösa under mandatperioden. Vi vill att människor ska kunna ta ett arbete, och då måste människor kunna flytta dit där jobben finns.

När unga vuxna bor kvar hemma långt upp i åldrarna påverkar det familjebildningen – jag tror att framför allt Kristdemokraterna har lyft behovet av att fler barn tillkommer – men också studier och framtidstro.

När företag inte kan rekrytera därför att människor inte hittar bostad påverkar det också tillväxten. Ska vi kunna hantera den demografiska utvecklingen behöver vi tillväxt i det här landet. Bostadspolitik är därför tillväxtpolitik. Bostadspolitik är därför arbetsmarknadspolitik. Bostadspolitik är därför också i grunden framtidspolitik.

Jag var på ett seminarium med Kairos Future för kanske 15 år sedan. Där hörde jag något som fastnade i mitt sätt att tänka, fru talman. Man sa att det som ger människor framtidshopp är byggkranar. Mot den bakgrunden kan man också se att regeringen har misslyckats.

Fru talman! Det mest anmärkningsvärda är kanske ändå ambitionsnivån. Sverige befinner sig i den djupaste byggkrisen på decennier, och regeringens svar har varit förvånansvärt passivt. Man talar gärna om att marknaden ska lösa situationen. Problemet är bara att marknaden inte fungerar i ett vakuum. När räntor stiger kraftigt, investeringar fryser inne och hushållens köpkraft pressas behövs politiskt ledarskap. Då behövs reformer som faktiskt får hjulen att börja snurra igen. I stället har vi fått en regering som mest administrerar krisen.

Jag tror att jag har tre fyra sidor till med förskrivna argument för varför denna mandatperiod bör anses vara fyra förlorade år. Jag tror dock inte att dessa tre fyra sidor skulle föra debatten närmare något slags konsensus. Jag kan därmed konstatera att vi, i brist på vettiga saker att rösta för, kommer att rösta för det här lilla förslaget som regeringen har lagt fram.

Fru talman! Vi från Centerpartiet kommer att rösta för detta förslag, och vi accepterar därmed regeringens förslag.

Låt mig dock vara tydlig redan från början: Anledningen till att jag går upp i debatten är inte att jag vill hylla regeringens bostadspolitik. Jag gör det inte för att beskriva förslaget som någon stor reformagenda, för det är det inte. Jag gör det definitivt inte heller för att låtsas att Sverige efter snart fyra år med denna regering har fått en fungerande bostadspolitik.

Betänkandet är ett best case scenario – ett steg mindre i det förmynderi som till stor del har präglat det offentliga Sverige. Den subjektiva sanningen är att den här mandatperioden till stora delar har varit fyra förlorade år för svensk bostadspolitik.

Fru talman! Vi diskuterar i dag förändringar som ska skapa en mer flexibel hyresmarknad. Och visst är vissa av dessa förändringar rimliga. Om en del av förändringarna hade varit genomförda skulle kanske inte tusentals människor behöva bo i baracker i Skellefteå.

Sverige behöver mer rörlighet. Vi behöver en bättre användning av det befintliga bostadsbeståndet. Vi behöver minska onödiga hinder och regelkrångel. Det är i grunden sunt, och det tror jag att de allra flesta kan skriva under på. Men problemet är att regeringen verkar tro att mindre justeringar i marginalen är samma sak som att ha en bostadspolitisk riktning. Det är det inte.

Under den här mandatperioden har bostadsbyggandet kollapsat. Konkurserna i byggsektorn har ökat kraftigt. Tusentals människor har förlorat sina jobb. Unga människor kommer längre och längre från möjligheten till en egen bostad. Detta är inget som den här reformen tar sikte på.

Samtidigt står regeringen i praktiken utan större strukturreformer – fyra år in på mandatperioden! Det saknas riktning. Det saknas tempo. Framför allt saknas förståelse för hur allvarlig situationen de facto är.

Fru talman! Bostadsmarknaden är inte ett särintresse. Den är fundamental för svensk ekonomi – över 10 procent av Sveriges bnp. När människor inte kan flytta dit där jobben finns fungerar arbetsmarknaden sämre. Vi har en situation där 100 000 fler människor har blivit arbetslösa under mandatperioden. Vi vill att människor ska kunna ta ett arbete, och då måste människor kunna flytta dit där jobben finns.

När unga vuxna bor kvar hemma långt upp i åldrarna påverkar det familjebildningen – jag tror att framför allt Kristdemokraterna har lyft behovet av att fler barn tillkommer – men också studier och framtidstro.

När företag inte kan rekrytera därför att människor inte hittar bostad påverkar det också tillväxten. Ska vi kunna hantera den demografiska utvecklingen behöver vi tillväxt i det här landet. Bostadspolitik är därför tillväxtpolitik. Bostadspolitik är därför arbetsmarknadspolitik. Bostadspolitik är därför också i grunden framtidspolitik.

Jag var på ett seminarium med Kairos Future för kanske 15 år sedan. Där hörde jag något som fastnade i mitt sätt att tänka, fru talman. Man sa att det som ger människor framtidshopp är byggkranar. Mot den bakgrunden kan man också se att regeringen har misslyckats.

Fru talman! Det mest anmärkningsvärda är kanske ändå ambitionsnivån. Sverige befinner sig i den djupaste byggkrisen på decennier, och regeringens svar har varit förvånansvärt passivt. Man talar gärna om att marknaden ska lösa situationen. Problemet är bara att marknaden inte fungerar i ett vakuum. När räntor stiger kraftigt, investeringar fryser inne och hushållens köpkraft pressas behövs politiskt ledarskap. Då behövs reformer som faktiskt får hjulen att börja snurra igen. I stället har vi fått en regering som mest administrerar krisen.

Jag tror att jag har tre fyra sidor till med förskrivna argument för varför denna mandatperiod bör anses vara fyra förlorade år. Jag tror dock inte att dessa tre fyra sidor skulle föra debatten närmare något slags konsensus. Jag kan därmed konstatera att vi, i brist på vettiga saker att rösta för, kommer att rösta för det här lilla förslaget som regeringen har lagt fram.

Fru talman! Jag sa i mitt förra anförande att det är viktigt med saklighet, och jag vill upprepa det. Centerpartiet skrev i januariavtalet att vi ville se friare hyressättning i nyproduktion. Låt mig upplysa alla som lyssnar och även ordföranden i civilutskottet – varmt välkommen till oss – om att fastighetsbolag redan i dag kan sätta hyrorna för att få kalkylen att gå ihop. Att kalla det för marknadshyra när det kostar fastighetsbolaget att bygga är felaktigt.

Det förslaget handlade om, Andreas Lennkvist Manriquez, och varför Hyresgästföreningen gick bananas var att denna modell på hundra års sikt skulle urholka Hyresgästföreningens hittepåroll på svensk bostadsmarknad. Det var därför man gick ut med dessa lögner om marknadshyror.

Jag vädjar en sista gång: Håll saklighetens fana högt! Det är oerhört viktigt att vi i denna beslutande församling klarar att ha sakliga debatter utan att fästa etiketter på frågor som de facto aldrig ens har varit på tapeten.

Fru talman! Jag sa i mitt förra anförande att det är viktigt med saklighet, och jag vill upprepa det. Centerpartiet skrev i januariavtalet att vi ville se friare hyressättning i nyproduktion. Låt mig upplysa alla som lyssnar och även ordföranden i civilutskottet – varmt välkommen till oss – om att fastighetsbolag redan i dag kan sätta hyrorna för att få kalkylen att gå ihop. Att kalla det för marknadshyra när det kostar fastighetsbolaget att bygga är felaktigt.

Det förslaget handlade om, Andreas Lennkvist Manriquez, och varför Hyresgästföreningen gick bananas var att denna modell på hundra års sikt skulle urholka Hyresgästföreningens hittepåroll på svensk bostadsmarknad. Det var därför man gick ut med dessa lögner om marknadshyror.

Jag vädjar en sista gång: Håll saklighetens fana högt! Det är oerhört viktigt att vi i denna beslutande församling klarar att ha sakliga debatter utan att fästa etiketter på frågor som de facto aldrig ens har varit på tapeten.

Fru talman! Om det är något som ligger mig varmt om hjärtat så är det politisk hederlighet. Även om jag valde att ta replik på Andreas Lennkvist Manriquez syftar mitt anförande egentligen på det förra replikskiftet då det talades om Centerpartiet, och om vad det de facto står för, i tredje person med diverse felaktigheter.

Det är ingen, fru talman, som vill införa marknadshyror. Inget av landets åtta riksdagspartier vill införa marknadshyror. Hyresgästföreningen hittar på och ljuger för att värva medlemmar, men detta ska inte hitta till landets beslutande församling.

Fru talman! Det finns inget parti här som är en garant för något som inte kommer att införas. Jag vill därför att mina kollegor i kammaren är sakliga och hederliga. Detta betänkande handlar om att man ska kunna hyra ut sin bostad när det händer saker i livet, till exempel när man skaffar sambo eller får en bostad på en annan ort. Att som Andreas Lennkvist Manriquez utgå från att folk sitter på flera miljoner och har diverse bostäder att hyra ut är bortom orimligt.

Fru talman! Om det är något som ligger mig varmt om hjärtat så är det politisk hederlighet. Även om jag valde att ta replik på Andreas Lennkvist Manriquez syftar mitt anförande egentligen på det förra replikskiftet då det talades om Centerpartiet, och vad det de facto står för, i tredje person med diverse felaktigheter.

Det är ingen, fru talman, som vill införa marknadshyror. Inget av landets åtta riksdagspartier vill införa marknadshyror. Hyresgästföreningen hittar på och ljuger för att värva medlemmar, men detta ska inte hitta till landets beslutande församling.

Fru talman! Det finns inget parti här som är en garant för något som inte kommer att införas. Jag vill därför att mina kollegor i kammaren är sakliga och hederliga. Detta betänkande handlar om att man ska kunna hyra ut sin bostad när det händer saker i livet, till exempel när man skaffar en sambo eller får en bostad på en annan ort. Att som Andreas Lennkvist Manriquez utgå från att folk sitter på flera miljoner och har diverse bostäder att hyra ut är bortom orimligt.

Fru talman! En dag som denna är jag väldigt glad över att min kollega Markus Kallifatides höll ett långt anförande, så att jag hann till kammaren.

Fru talman! Det här är ett betänkande som på ytan låter varmt, omtänksamt och socialt hållbart. Vem vill inte hjälpa människor till ett hem? Vem vill inte att barnfamiljer ska slippa otrygghet? Men ju längre man läser propositionen, desto tydligare blir det att regeringen ännu en gång försöker behandla symtomen på Sveriges bostadskris i stället för orsakerna.

Sanningen är obekväm för den här regeringen: Människor står inte utan bostad därför att kommunerna saknar fler garantier utan därför att Sverige under lång tid har byggt för lite, reglerat för mycket, beskattat sönder flyttkedjorna och skapat en bostadsmarknad där helt vanliga människor inte längre kommer in.

Vad är då regeringens svar? Jo, man lägger ännu mer ansvar på kommunerna och ännu fler åtaganden. Det är ännu fler förväntningar på att kommunerna ska lösa statens misslyckanden.

Fru talman! Det finns något nästan sorgligt i svensk politik numera. När systemet inte fungerar bygger man inte om systemet – man bygger ett stödhjul till stödhjulet. Kommunala hyresgarantier ska alltså bli ännu ett verktyg för att försöka få en dysfunktionell bostadsmarknad att tillfälligt se fungerande ut. Men en garanti skapar ingen bostad. En garanti bygger inga nya hyresrätter. En garanti trollar inte bort köerna. En garanti förändrar inte att människor nekas bostad för att hyrorna är för höga och utbudet för litet.

Samtidigt sitter unga vuxna kvar hemma hos sina föräldrar långt upp i åldrarna. Barnfamiljer flyttar mellan tillfälliga kontrakt. Vanliga löntagare med helt normala inkomster nekas förstahandskontrakt. Detta är inte ett system värdigt ett av världens rikaste länder.

Fru talman! Nästan det mest provocerande är faktiskt språket. ”Socialt hållbar bostadsförsörjning” låter väldigt elegant, eller hur? Det låter så välformulerat och genomarbetat. Men bakom orden finns människor som inte kan planera sina liv. Det är människor som inte vet var deras barn ska bo nästa skoltermin. Det är människor som arbetar och betalar skatt men ändå inte får tillgång till ett hem. Då hjälper det väldigt lite att regeringen producerar ännu en proposition med nya paragrafer och sekretessbestämmelser.

Fru talman! Sverige behöver en bostadspolitik som faktiskt vågar angripa grundproblemen. Det handlar om fler bostäder, snabbare processer, fungerande flyttkedjor och rimligare villkor för byggande och investeringar – inte om ännu ett lager av kommunala speciallösningar ovanpå ett system som redan knakar.

Till slut måste någon säga det uppenbara: Om allt fler människor behöver kommunala garantier för att få ett vanligt hyreskontrakt är det inte människorna som är problemet. Då är det systemet som har misslyckats.

Fru talman! Jag tänker lite högt. Engagemanget i den här debatten borde vara lite större, i synnerhet eftersom jag vet att det finns kollegor som värnar till exempel barn som vräks. Tyvärr lyser förslagen för att komma till rätta med den typen av problematik med sin frånvaro.

Vi har valt att ha en reservation. Den rör uppföljning och utvärdering av det här förslaget. Jag väljer att yrka bifall till den i dag.