Alireza Akhondi (C) om (forts. från § 16) Hyresrätt m.m. (forts. CU14)

Herr talman och ärade kollegor! Sverige har i dag många bostadsmarknader. Två av dem sticker ut lite extra. En gäller i storstäderna, där människor köar i decennier för att få en hyresrätt. En annan gäller på landsbygden, där lägenheter ibland står tomma eller rent av behöver rivas. Det är samma land och samma lagstiftning men helt olika verkligheter. Det säger något viktigt: Den svenska bostadsmarknaden fungerar inte.

Herr talman! Vi har skapat något ganska märkligt i Sverige: köer som ingen riktigt tror på. Vi har en bostadsmarknad där människor samlar köpoäng som andra samlar frimärken. Barn ställs i bostadsköer innan de ens har börjat skolan. Människor står kvar i köer i 20 eller 30 år, även när de redan har en bostad. Jag är en av dem. Till slut vet ingen riktigt vad köerna betyder. Är de ett mått på bostadsbrist, eller är de ett mått på hur många som spelar systemet? När bostadskön blir ett livslångt projekt har bostadspolitiken slutat fungera.

Samtidigt finns det kommuner där bostadsbolag brottas med ett stort antal vakanser, alltså tomma lägenheter. Det beror inte på att människorna där inte behöver de bostäderna utan på att systemet är för stelbent för att fungera i olika delar av landet. Samma regler gäller i glesbygden som i Stockholms innerstad. Det är ungefär lika rimligt som att tro att samma trafikregler fungerar lika bra på en motorväg som på en skogsstig.

Sedan har vi Vänsterpartiets lösning, herr talman. Här får vi ta ett djupt andetag. Mitt i denna situation går Vänsterpartiet ut och kräver frysta hyror – inte bara reglerade hyror utan frysta hyror. Det är ett förslag som är så verklighetsfrånvänt att inte ens Hyresgästföreningen vill ställa sig bakom det. När till och med Hyresgästföreningen säger nej borde man kanske stanna upp.

Vad händer när hyrorna fryses? Investeringarna uteblir, underhåll skjuts på framtiden och byggandet minskar – precis det som Vänsterpartiet säger sig vilja motarbeta. Det är uppenbart för alla som kan räkna att detta inte är en lösning på bostadsbristen. Det är en garanti för att den blir värre.

Herr talman! Låt oss också prata om elefanten i rummet. Problemet i dag är inte att hyrorna är för låga. Vänsterpartiet har rätt; det är många familjer, ensamstående med barn, som brottas med att kunna betala hyran varje månad. Problemet är att byggkostnaderna har rusat iväg och därmed också hyrorna. En nyproducerad tvåa kan i dag kosta 18 000–20 000 i månaden. Det är verkligheten, och tyvärr är det inte alla i Sverige som har en riksdagslön.

Det är lätt att stå här i kammaren och diskutera modeller, men för många människor handlar frågan om något mycket enklare: Har jag råd att flytta? Kan jag flytta hemifrån? Kan jag flytta från villan? När till och med skilsmässor hänger på svårigheten att hitta boende får man fundera på vad vi har gjort fel.

Om vi inte lyckas få ned byggkostnaderna och öka byggandet kommer vi att fortsätta producera hyresrätter som vanliga människor helt enkelt inte har råd med.

Samtidigt står Sverige inför en annan utveckling som vi talar alldeles för lite om: den demografiska förändringen. Under de kommande decennierna kommer antalet äldre att öka kraftigt. Det innebär att behovet av seniorbostäder, trygghetsboenden och äldreanpassade bostäder kommer att växa snabbt. Om vi inte planerar för detta i tid, vilket vi sällan gör, kommer konsekvensen att bli att äldre människor sitter fast i bostäder som inte fungerar för dem samtidigt som barnfamiljer inte kan flytta in. Det är ett system som skapar inlåsning för alla generationer, och det tvingar kristdemokrater att komma med dumma förslag om att avskaffa reavinstskatten för en redan välbeställd generation.

Herr talman! I detta betänkande gör majoriteten i princip det man har gjort i svensk bostadspolitik i decennier, oavsett regering. Man säger nej till reformer, man hänvisar till utredningar och man skjuter problemen på framtiden.

Sju terminer har gått av denna mandatperiod – det känns som att jag varje gång vi har denna debatt har en tävling med mig själv där jag anger antalet terminer – men när det gäller bostadspolitiken i stort och särskilt hyresmarknaden sitter regeringen i sina renoverade lokaler och fikar.

Herr talman! Vad är då Centerpartiets väg framåt? Vi tror på något ganska enkelt, nämligen en bostadsmarknad som till att börja med måste fungera i hela landet. Det betyder fler upplåtelseformer, fler ägarlägenheter och nya modeller, som hyrköp. Jag besökte Riksbyggen som berättade om sina hyrköpslägenheter. Det verkar vara fantastiskt och även en drivkraft för människor att konstatera: ”Även jag har möjlighet att en dag äga min lägenhet.” Framåtdrift, möjlighet att förverkliga sig själv och möjlighet att bryta utanförskap borde premieras i vårt land.

En fungerande bostadsmarknad kräver också en fungerande hyresmarknad. Det betyder i klarspråk att inte frysa hyror och att byggandet måste bli billigare.

Vi är det land av alla jämförbara länder som investerar minst i bostadspolitiken. Hela mandatperioden har gått, och huruvida större attefallshus ska vara bygglovspliktiga eller inte är denna lata regerings hela bedrift. Sverige förtjänar ärligt talat mycket bättre.

Låt oss göra reglerna smartare och planera för den demografiska verklighet som väntar. Framför allt måste vi ta upp huvudet ur sanden och adressera finansieringsfrågan – det som de facto styr utvecklingen framåt.

Herr talman! Avslutningsvis: Sverige behöver en bostadspolitik som klarar tre saker samtidigt. Den måste öka byggandet, öka rörligheten och fungera i hela landet. Det låter som raketforskning för kristdemokrater, men jag lovar att det inte är särskilt komplicerat. Det är faktiskt enkelt att genomföra, inte bara i teorin utan i människors verkliga liv. I slutändan handlar bostadspolitik inte om system utan om något mycket enklare: att människor ska ha råd att bo och möjlighet att leva sina liv.

Centerpartiet vill reformera bostadsmarknaden, inte frysa den och hoppas på mirakel.

Jag står bakom alla Centerpartiets reservationer men yrkar bifall till reservation 3.