Åsa Eriksson

Fru talman! Jag är som sagt glad över de initiativ som regeringen har tagit efter februari, men det räcker inte. Givetvis ska alla typer av välfärdsbrottslighet beivras; det är vi helt överens om. Men jag tycker att det är trist att statsrådet hellre misstänkliggör läkare som utan uppsåt skriver felaktiga intyg på grund av att de har för dålig kunskap än gör någonting åt orsaken till den dåliga kunskapen. Där har vi olika synsätt.

Karolinska institutet fick tidigare i år uppdraget att samordna kompetensförsörjningen inom företagshälsovården. Det är bra. Det är ett steg i rätt riktning, men det är som sagt förödande att specialistutbildningen i arbetsmedicin inte ingår i detta uppdrag. Där tycker jag att regeringen har begått ett fatalt misstag.

Det är positivt att statsrådet bara för någon minut sedan sa att hon tar med sig detta. Det är jättebra – man kan göra om och göra rätt. Det är dock brådskande, för utan specialistläkare saknas den medicinska expertis som arbetslivet kräver. Jag tror att vi är många som vill att den här regeringen värderar expertkunskap lite högre än vad man verkar göra.

Fru talman! Den utredning som vi har pratat om flera gånger lyfter fram behovet av ett nationellt kompetenscentrum. Det tror jag skulle kunna ge långsiktiga resultat. Det är välkommet med mer pengar, vilket regeringen har i årets budget. Det är bra, och det kommer att ge resultat. Men om vi ska få resultat lite mer långsiktigt tror jag att vi behöver just den här typen av kompetenscentrum, där samarbete mellan professioner kan utvecklas till en mer kontinuerlig struktur. Sjukskrivande läkare måste få stöd genom samarbete med vården, Försäkringskassan och andra aktörer för att förbättra sina arbetsförmågebedömningar. Jag uppmanar Anna Tenje att göra någonting åt den saken.

Fru talman! Ett annat förslag som finns med i utredningen Rätt förutsättningar för sjukskrivning är förenklade intyg vid korta, okomplicerade sjukskrivningar. Det tycker Socialdemokraterna är ett bra förslag som är väldigt intressant. Vi pratar ju ofta – i alla partier – om att vi vill dra ned på onödig administration och förenkla saker och ting. Här tycker Socialdemokraterna att det finns en lågt hängande frukt som regeringen borde plocka – annars gör Socialdemokraterna det 2026. Det skulle minska administrationen. Vi skulle spara på dyrbara resurser. Det skulle också förkorta tiden det tar för sjukskrivna att återgå till arbete, vilket skulle vara den allra största vinsten.

Jag vill därför fråga statsrådet: Kommer regeringen att ta initiativ till att införa den här efterlängtade förenklingen av intyg vid okomplicerade sjukskrivningar?

Fru talman! Det är trevligt att vara här igen i kammaren med socialförsäkringsministern.

Sjukförsäkringen är ett av våra viktiga samhällskontrakt, en trygghet när vi saknar arbetsförmåga. Men den tryggheten rubbas om de sjukskrivande läkarna saknar kompetens att bedöma patientens arbetsförmåga på ett korrekt sätt och när det saknas skickliga företagsläkare som kan jobba förebyggande på arbetsplatserna.

Utredningen om läkarintygets betydelse i sjukpenningärenden, som den socialdemokratiska regeringen tillsatte, konstaterar i sitt betänkande Rätt förutsättningar för sjukskrivning att många läkare tyvärr saknar tillräcklig kunskap för att skriva korrekta utlåtanden, vilket leder till att intyg ofta saknar nödvändig information för arbetsgivare, för Försäkringskassans handläggare och för rehabiliteringsprocessen. Den undermåliga kvaliteten orsakar tyvärr onödigt merarbete hos Försäkringskassan. Det skapar frustration för den sjuke, som känner sig ifrågasatt och bollad mellan olika instanser, och det förlänger sjukskrivningsförloppet, vilket vi alla vill förhindra.

Fru talman! Jag är glad över statsrådets svar. Det är tydligt att Anna Tenje har satt fart efter vår senaste interpellationsdebatt i februari. Sedan dess har statsrådet, som vi nyss hörde, givit inte mindre än fem olika uppdrag till olika myndigheter för att förbättra arbetet med sjukskrivning och läkarintyg. Interpellationsdebatter gör tydligen stor skillnad, och det är bra. Tack för det, regeringen!

Men den viktigaste frågan och det största problemet gör regeringen tyvärr ingenting åt. Det handlar om tillgången på specialistläkare i arbetsmedicin. Alla andra specialistläkarutbildningar finansierar vi tillsammans, som med andra utbildningar. Men just specialistutbildningen i arbetsmedicin saknar långsiktig finansiering. Det gör att vi har en skriande brist på just den kompetensen.

Fru talman! Jag vill citera direkt ur en debattartikel från Altinget som kom nu i helgen:

”Inom kort kommer regeringen att lägga fram sin budget inför nästa år. Inför detta vill vi som representerar landets kvalitetssäkrade företagshälsovård – verksamma som privata företag, inbyggda inom industri, kommuner, regioner och stat – uppmärksamma ansvariga ministrar på den akuta kris som hotar både folkhälsan och förmågan att arbeta: den allvarliga bristen på företagsläkare! Om inte kraftfulla åtgärder vidtas nu riskerar vi att inom några få år stå helt utan denna samhällsviktiga kompetens. … När vi kan arbeta proaktivt med att förbättra arbetsmiljön för dem som har störst utmaningar, förbättras den i slutändan för alla. Detta gör oss till en central aktör i såväl arbetslivs- och jämställdhetspolitiken som folkhälsopolitiken och i arbetet med att förebygga höga sjukskrivningstal.”

Jag kan inte uttrycka det bättre själv. Därför snodde jag detta långa citat. Det är alltså en akut brist på läkare i arbetsmedicin. Vad vill ministern svara företagsläkarna? Kommer regeringen att göra någonting åt det akuta hotet och föreslå en långsiktig gemensam finansiering av specialistutbildningen i arbetsmedicin?

Fru talman! Jag kan börja där statsrådet slutade. Det här är verkligen en fråga som inbegriper många olika portföljer och delar av regeringens arbete. Jag har tidigare debatterat ungefär samma fråga med både kulturministern och jämställdhetsministern. Jag kommer också att fortsätta interpellera fler statsråd.

Som tips kan jag säga att man i regeringen gärna får driva att vi behöver en utredning om porrens konsekvenser och skadeverkningar på samhället samt vad vi samlat kan göra åt detta. Jag tror att det vore bra att ta ett helhetsgrepp.

Fru talman! Statsrådet nämnde skolan. Skolan har verkligen en viktig roll; det var därför vi ändrade i läroplanen när vi satt i regeringsställning så att det i dag är tydligt att man ska jobba med porrkritik i samtliga ämnen. Det är jag väldigt stolt över, men jag är också orolig över att det i dag finns en utredning som föreslår att detta ska tas bort ur läroplanen. Statsrådet får alltså gärna lyfta vid regeringssammanträden att det vore väldigt olyckligt.

Till sist vill jag ta upp det här med signalvärde, som statsrådet var inne på. Jag är helt övertygad om att det är väldigt starkt om man inför åldersverifikation. Jag vill hänvisa till ett möte jag hade i onsdags kväll med amerikanska kvinnoorganisationer, som berättade om en mängd delstater som har infört åldersgräns på just sidor med våldsamt pornografiskt innehåll och där tittandet har minskat drastiskt även bland vuxna – i vissa delstater så mycket som 80 procent – på Pornhub.

Det är alltså väldigt tydligt att det inte bara är barn man skyddar om man går in och reglerar. Jag tror i stället att det skulle få stor effekt även på vuxnas tittande, vilket vore väldigt bra inte minst för de kvinnor som utnyttjas när porren produceras.

Fru talman och statsrådet! Jag blev väldigt glad över att höra att regeringen är öppen för åldersverifiering, för jag tror verkligen att det är en väg vi måste gå. Det är absolut inte hela lösningen, utan det finns mycket annat som också måste göras, men jag är helt övertygad om att det skulle ha ett väldigt stort signalvärde.

Studier visar att den typ av porr som framför allt unga killar kommer i kontakt med nästan alltid innehåller våld. De uppfattar dock sällan själva det här innehållet som våld. Bland de vanligaste handlingarna finns sådant man knappt vill ta i sin mun: att mannen kväver kvinnan med penis, strypningar, att mannen först penetrerar kvinnan analt och sedan direkt oralt samt olika typer av slag. Detta är alltså de vanligaste handlingarna i den vanliga gratis mainstreamporren.

I princip utövas all denna förnedring, denna aggression och dessa våldsamma handlingar av män mot flickor och kvinnor. De vanligaste reaktionerna från flickorna och kvinnorna på denna förnedring är – som det ser ut på filmerna, i alla fall – neutrala eller positiva. Budskapet till den som tittar är alltså att förnedrande, aggressiva och våldsamma sexualiserade handlingar förhöjer sexuell njutning för både män och kvinnor. Vad bidrar det till för typ av sexuella relationer?

Jag är som sagt väldigt glad över att statsrådet också ser problemet och vill göra någonting åt det. Vi har dock än så länge inte sett något resultat av detta.

Enligt Datainspektionen, Statens medieråd och Barnombudsmannen krävs åtgärder för att videodelningsplattformerna ska vidta lämpliga åtgärder så att filmer med ingående våldsskildring eller pornografiska bilder inte tillhandahålls på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn ska se dem. Ändå sker detta varje dag, året runt, dygnet runt.

Fru talman! Vi socialdemokrater menar att situationen är oacceptabel. Vi har på vår partikongress efter lång debatt fattat beslut om att verka för införandet av ålderskontroller på pornografiska webbplatser. Fokus ska särskilt vara att begränsa barns tillgång till våldsglorifierande pornografi.

Vi inser att detta inte kommer att lösa hela problemet, men vi menar att det är ett viktigt steg att ta – inte minst för att skydda de minsta barnen, som kan hamna på den här typen av sidor av misstag. Det har också ett otroligt viktigt signalvärde. Vuxenvärlden måste vakna.

Statsrådet sa i sitt svar att DSA har börjat ge resultat. Det tycker jag låter bra, men jag vill höra vilka resultat statsrådet menar att vi kan redovisa för svenska internetanvändare. Är det i dag färre barn som har tillgång till våldsporr? Har några plattformar tvingats ta bort material eller stänga ned, eller kan statsrådet visa på andra resultat?

Fru talman! Tack till statsrådet för svaret!

Jag vill börja med att ge en bakgrund till den här debatten.

Den övervägande delen av nätporren innehåller fysisk aggression, incest och verbalt våld. En del av porren riktar sig direkt till barn genom spel och tecknade figurer, och inte sällan är det dessutom unga människor som utnyttjas i filmerna.

Fru talman! Porren påverkar. Det våld och den kvinnoförnedring som förekommer i porren påverkar inte bara framtida sexuella beteenden hos barn och unga utan normaliserar också en skrämmande kvinnosyn som går stick i stäv med vår strävan efter ett jämställt samhälle där alla, oavsett kön, respekteras.

Fru talman! Porren flyttar gränser för vad tittarna tänder på och hur de behandlar andra sexuellt. Det är väl dokumenterat i forskning. Den normaliserar våld och övergrepp samtidigt som den bygger förväntningar om hur sex ska vara – förväntningar som ökar pressen att ställa upp på sådant som inte känns okej. Nio av tio scener innehåller fysisk eller verbal aggression, och det som tidigare uppfattades som extremporr är i dag normalporr. Och i princip alla barn och unga i Sverige har i dag tillgång till en smart telefon där det här innehållet finns, helt ofiltrerat och helt utan krav på åldersverifiering.

Fru talman! Regelbunden konsumtion av pornografi online, särskilt våldsam sådan, är kopplat till ökad risk för sexuellt tvång och övergrepp i nära relationer. Det leder också till stereotypa och förminskande uppfattningar om kön och sexualitet, vilket normaliserar att dominera eller utöva kontroll över en partner.

I samtal med Unizons jourer berättar många tjejer att deras partner är våldsamma när de har sex. De upplever att porren lär killar att deras vilja är norm och att om tjejer bara håller tyst och låter det ske är det okej. Det här är alltså vardag för mängder av unga människor i Sverige i dag – de allra flesta, skulle jag vilja påstå.

Fru talman! Statsrådet Erik Slottner har varit digitaliseringsminister i snart tre år. Under den tiden har problematiken bara ökat, så jag undrar vad Erik Slottner egentligen har gjort åt frågan.

Svaret han nyss gav berörde många bra saker som EU har gjort. Vi behöver verkligen reglera plattformarna på EU-nivå; det är det absolut mest effektiva. Men för att uppnå det som Digital Services Act stipulerar och för att uppnå allt det fina och bra som statsrådet räknade upp i sitt svar och som redan finns reglerat i lag måste svenska myndigheter agera. Det ser vi tyvärr ingenting av i dag. Statsrådets svar haltar rejält där, menar jag.

Jag vill därför gärna höra vad statsrådet har vidtagit för åtgärder i Sverige, genom svenska myndigheter, och vad de har lett till.

Herr talman! Det blir tyvärr skrämmande tydligt vad som kan hända med individer när samordningsuppdraget inte fungerar.

I veckan kunde vi läsa i en artikel i Arbetsvärlden att Arbetsförmedlingen nu har ett projekt där de försöker avsluta besvärliga fall, det vill säga arbetslösa människor som har ohälsa. Det skulle inte förvåna mig om många av de individer som ingår i det här projektet är sådana som har varit sjukskrivna men inte fått samordnad hjälp. Samordningsuppdraget har fallerat så att de har flyttats över till Arbetsförmedlingen trots att de inte har tillräcklig arbetsförmåga för att klara av ett jobb. Det är därför vi har till exempel den utmärkta skyddsnätslagstiftningen Finsam för att fånga upp de här individerna.

Herr talman! Jag tog i går initiativ till att kalla generaldirektörerna för Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan till riksdagen för en gemensam utfrågning om varför de inte använder skyddsnätslagstiftningen Finsam för att hjälpa människor som är arbetslösa och har ohälsa i stället för att starta ett projekt för hur man ska avsluta dem. Frågan är vad som händer med deras arbetsförmåga då.

Herr talman! Återigen: Jag menar att Anna Tenje och regeringen behöver ta ISF:s rapport på allvar. Jag menar att man behöver tillsätta en utredning om hur Försäkringskassans samordningsansvar ska kunna tydliggöras för individernas skull. Det är dags att regeringen slutar ducka. Sätt individens rätt till stöd först!

(Applåder)

Herr talman! ISF:s rapport är väldigt tydlig: Det räcker inte med de uppdrag som Anna Tenje har givit i årets budget. De är bra; vi motsätter oss inte dem, men det är inte tillräckligt. Det kommer inte att göra den stora skillnaden.

Det räcker inte att statsrådet står här och säger fina ord om gemensamt ansvar. Det låter bra, men det händer ju inte. Det är fortfarande så att Försäkringskassan bör efterfråga en plan för återgång i arbete. Regeringen har inga som helst sanktionsmöjligheter när arbetsgivare inte tar fram en plan för återgång i arbete.

Vi socialdemokrater menar att det måste finnas. Vården ska göra sitt. Arbetsgivarna ska göra sitt. Försäkringskassan måste få ett tydligare uppdrag att samordna insatserna så att den enskilde får stöd och hjälp att komma tillbaka till arbete.

Det stämmer att vi socialdemokrater inte gjorde det här när vi satt i regeringsställning. Det var för att vi prioriterade att ta bort den moderata stupstocken i sjukförsäkringen som gjorde att cancersjuka och andra kastades ut utan försörjning och fick klara sig själva trots att de var sjuka. Vi prioriterade att göra om regelverket så att man inte blev uppsagd från sitt jobb efter 180 dagar för att man inte hade hunnit bli frisk, kanske för att man inte hade fått tillräckligt med insatser.

Ja, det handlar om prioriteringar. Men vi socialdemokrater är inte nöjda. Vi ger oss inte förrän Sverige har en sjukförsäkring värd namnet, en sjukförsäkring som alla löntagare kan lita på när arbetsförmågan tryter.

Herr talman! Regeringen har makten att agera men gör inte det. Vi vet alla, både Anna Tenje och jag och flera andra som sitter här i kammaren, att när samordning verkligen fungerar gör den skillnad på riktigt. Då händer det saker med människor. Då lyckas man få ihop sitt liv. Med stöd och hjälp kan man öka sin arbetsförmåga och i lugn och ro och i trygghet komma tillbaka till arbete. Det är det vi ska göra i stället för att bolla runt individer mellan olika myndigheter eller lämna dem ensamma och låta Försäkringskassan ha det här otydliga samordningsuppdraget, som enligt ISF:s rapport inte fungerar.

Vi socialdemokrater kommer att fortsätta kämpa för trygghetssystem som ska finnas där när livet vänder. Det är så det ska vara i en solidarisk välfärdsstat. Vi vill se krav på bättre samverkan för tillgång till rehabiliteringsstöd och en sammanhållen sjukförsäkring. Det är så vi bygger Sverige tryggt och starkt tillsammans.

Jag vill än en gång fråga statsrådet Anna Tenje: Kommer regeringen att ta till sig av ISF:s rekommendation och tillsätta en översyn av Försäkringskassans samordningsansvar, och i så fall när?

Herr talman! Tack, statsrådet, för möjligheten att återigen debattera den livsviktiga sjukförsäkringen!

Den här debatten vill jag tillägna alla oss som just nu är friska men som är väl medvetna om att det kan förändras väldigt snabbt. Tänk dig att du blir sjukskriven, att du har en läkardiagnos, att du har ett jobb som du vill tillbaka till men att kroppen eller kanske psyket inte bär just nu. Då förväntar du dig förstås att samhället ställer upp. Så ska det vara. Men i dagens Sverige är det inte en självklarhet längre.

Herr talman! Som vi hörde här ska Försäkringskassan enligt lag samordna rehabiliteringen så att man får hjälp att återfå sin arbetsförmåga. Det är ett grundläggande uppdrag. Men när samordningen inte fungerar, så som det alltför ofta är i dag, är det inte arbetsgivaren eller vården som får ta den största smällen, utan det är den individ som är sjuk. Det är den som lämnas ensam och som riskerar att bli utan ersättning om det går för lång tid, trots att hen fortfarande är sjuk.

Herr talman! När det gäller Inspektionen för socialförsäkringens granskning av samordningsuppdraget är det egentligen ingen nyhet att det brister, men det är en väckarklocka. Många har erfarit att samordningsuppdraget inte funkar, men alldeles för lite har tyvärr gjorts åt det.

Det framgår av rapporten att Försäkringskassan saknar verktyg för att se till att vården och arbetsgivaren gör sitt. De har ofta andra prioriteringar, och arbetsgivare saknar ofta kunskap. Vem är det då som blir lidande? Jo, den som redan är sjuk. Det här är inte värdigt ett tryggt välfärdsland. Vi ser nu att sjukförsäkringen ibland har blivit mer upptagen av att bedöma än av att stödja människor tillbaka i arbete.

Vi socialdemokrater står för en annan linje. Vi vill se en sjukförsäkring som man kan lita på och ett samhälle som i alla delar anstränger sig för att den som är sjuk ska få stöd, hjälp och rehabilitering att återfå sin arbetsförmåga och snabbt komma tillbaka i arbete. Staten ska inte vara passiv, utan staten ska hjälpa till att hålla ihop samhället. Försäkringskassan ska vara mer av ett ombud, inte bara en grindvakt.

Det är dags att den SD-styrda regeringen tar detta problem på allvar. Ni moderater pratar varmt om arbetslinjen, vilket är bra, men ni verkar ha glömt att sjukdom inte är ett val. När staten inte samordnar insatserna sviker ni den enskilde, och det måste få ett slut.

I dag är det tydligt i lagstiftningen att Försäkringskassan bör efterfråga arbetsgivarens plan för återgång i arbete för den som är sjukskriven. Jag undrar: Tänker statsrådet agera för att samordningsuppdraget ska funka för alla sjukskrivna och ändra så att Försäkringskassan ska efterfråga en plan för återgång i arbete från arbetsgivaren?

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 38.

Sjukförsäkringen ska givetvis vara en trygghet för alla som jobbar. När livet vänder, när kroppen eller psyket säger ifrån, ska vi kunna lita på att samhället finns där. De borgerliga partierna valde en annan väg när de gjorde om sjukförsäkringen, en väg där sjuka misstänkliggjordes och pressades och där ekonomin många gånger till slut tvingade tillbaka människor i arbete innan de var redo. Det försökte vi steg för steg ändra på när vi hade regeringsmakten. Vi gjorde vad vi kunde, men det fanns inte majoritet i riksdagen för att göra sjukförsäkringen tillräckligt bra.

Herr ålderspresident! Vi socialdemokrater säger att det inte är människan det är fel på utan systemet. Vi vill att fokus flyttas från att pressa sjuka människor till att hjälpa människor tillbaka till arbetsförmåga. Det kräver att arbetsgivare, sjukvård och ibland även Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tar ett större ansvar. Det är inte rimligt att den som är sjuk ska bära hela bördan själv.

Vi socialdemokrater har många förslag för att göra sjukförsäkringen mer rättvis, solidarisk och effektiv, men jag vill i dag lyfta fram tre delar.

För det första: Det orättvisa karensavdraget måste tas bort. Karensavdraget slår allra hårdast mot de arbetare som varje dag behöver finnas på sin arbetsplats för att ta hand om de gamla, köra bussen eller fortsätta bygget man jobbar på. En barnskötare som är sjuk två gånger på en månad, kanske för att hen har blivit smittad av sjuka barn, förlorar i dag 2 256 kronor i minskad lön på grund av karensavdrag. Det är väldigt mycket pengar för den som inte har en särskilt hög lön.

Herr ålderspresident! Hälften av LO-medlemmarna uppger att de det senaste året har gått till jobbet minst en gång fast de varit sjuka. Detta gäller 7 av 10 handelsanställda. Sverige är det enda landet i Skandinavien med dubbla, eller egentligen trippla, självrisker i sjukförsäkringen. Inget annat nordiskt land har karensavdrag. Ändå verkar de finska, danska och norska arbetsplatserna fungera alldeles utmärkt.

Trots det här vill SD-regeringen behålla systemet med karensavdrag. Det är kortsiktigt och orättvist. Vi menar att det inte bara är rätt för individen att ta bort det orättvisa karensavdraget utan också samhällsekonomiskt klokt. När sjuka har råd att stanna hemma för att bli friska minskar också smittspridning, och långvariga sjukskrivningar kan förebyggas.

För det andra: Garantiersättningen i sjukersättningen måste höjas. I dag är den på en så låg nivå att knappt någon kan leva på den en hel månad. Det är ett hån mot de människor som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning inte har arbetsförmåga. Med en höjd garantiersättning visar vi att samhället står bakom de här människorna och att vi värderar deras liv och deras insats. Det är en fråga om värdighet men också om jämlikhet.

För det tredje vill vi socialdemokrater bredda samverkan inom Finsam. Det handlar om att ge människor med komplexa behov, som kanske har varit sjukskrivna länge, som har psykisk ohälsa eller samsjuklighet, en verklig chans att hitta tillbaka till arbetslivet. Vi hörde nyss Caroline Högström beskriva den utmärkta verksamheten i samordningsförbundet i Surahammar. Det finns väldigt många fler runt om i landet.

Jag frågar mig varför SD-regeringen inte styr de statliga myndigheterna så att man använder verktyget Finsam på ett effektivt sätt. I dag faller tyvärr alldeles för många människor mellan stolarna. Vi läste senast i går i Arbetsvärlden om att Arbetsförmedlingen nu har ett projekt för att bli av med de jobbiga fallen i stället för att använda verktyget Finsam, som hade varit alldeles utmärkt för att hjälpa gruppen människor som har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom.

När myndigheter går samman i gemensamma insatser kan förmåga byggas i trygghet och individen få stöd att försörja sig själv. Finsam har visat att samverkan funkar, men i dag når man inte tillräckligt många. Vi socialdemokrater vill alltså se en breddad lagstiftning som gör att fler grupper kan få samordnat stöd. Regeringen måste nu akut se till att styra Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen så att de redan i dag använder det superpotenta verktyget Finsam som det var tänkt.

Den som betalar priset för regeringens och generaldirektörernas nonchalans är de sjuka och de arbetslösa, som får fortsätta ett liv i utanförskap. Det är skamligt.

Herr ålderspresident! Riksrevisionens rapport om användningen av övervägande skäl vid 180 dagars sjukskrivning, som också ingår i betänkandet, är en förändring av regelverket som Socialdemokraterna och Miljöpartiet gjorde när vi hade regeringsmakten för att inte tvinga bort sjuka människor från yrken och arbetsplatser som de har utbildning och kompetens för.

Den rapporten visar något viktigt, nämligen att Försäkringskassan saknar beslutsstöd för hur övervägande skäl ska tolkas. Det skapar osäkerhet för handläggarna men framför allt för de människor som behöver stöd i en tuff livssituation. Att man blir uppsagd och kastas ut i arbetslöshet i stället för att få den rehabilitering, det stöd och kanske den anpassning som krävs för att komma tillbaka till det jobb man kan och de kollegor man känner ska givetvis undvikas när övervägande skäl talar för att det finns en väg tillbaka.

Jag är stolt över de förändringar av lagstiftningen vi gjorde. Vi socialdemokrater motsätter oss en skärpning av bedömningarna. Men i stället för att se till att handläggarna på Försäkringskassan får bättre verktyg och stöd för att göra rättssäkra och individuella bedömningar väljer regeringen att gå i en annan riktning. De vill se över hur begreppet används, och vi socialdemokrater befarar att det är ett sätt att ytterligare strama åt bedömningarna. Det är fel väg att gå, och därför har vi ett särskilt yttrande om det.

Herr ålderspresident! Sjukförsäkringen ska finnas där när människor inte klarar av att arbeta på grund av sjukdom. Den ska inte vara en kontrollmaskin där människor bollas runt utan ge trygghet medan arbetsförmågan tryter. Vi socialdemokrater menar att det måste finnas utrymme för individuella bedömningar. Alla sjukfall ser inte likadana ut. Människor är inte mallar. De är individer. De har olika möjligheter till återgång i arbete, och de ska få stöd att nå sin fulla arbetsförmåga så fort det bara går.

Vi vill ge Försäkringskassan i uppdrag att säkerställa att arbetsgivarna kommer in tidigare i rehabprocessen, att stödet ges snabbare, att insatser sätts in i tid och att fler får stöd att återfå sin arbetsförmåga i stället för att fastna i passivitet och utanförskap.

Vi socialdemokrater tror på en sjukförsäkring som både ger trygghet när man är sjuk och bidrar till att människor kommer tillbaka till arbete. Det är rättvist, humant och hållbart. Vi tror på ett samhälle där trygghet går hand i hand med ansvar, där ingen lämnas efter och där systemen byggs för människan – inte tvärtom.

Sverige ska ha en sjukförsäkring att lita på. Men det kräver politisk vilja. Det har vi tyvärr inte sett röken av från SD-regeringen. Vi socialdemokrater vill bygga en sjukförsäkring som håller i både motvind och medvind. Men för det krävs helt uppenbart en progressiv majoritet här i riksdagen, och det hoppas jag att väljarna röstar för om drygt ett år, för då blir det åka av.

(Applåder)

Fru talman! Jag har som sagt väntat på den här debatten sedan den 14 februari, då jag lämnade in interpellationen. Jag vet att många som arbetar på olika samordningsförbund runt om i Sverige följer den här debatten. Men tyvärr tror jag inte att någon av dem har blivit klokare. De har nämligen alldeles nyss fått utskick om att samordningsförbund inte får sammanblanda sina medel eller tjänster med ESF-medel över huvud taget, men nyss stod statsrådet här och sa att man har rätat ut alla frågetecken och att det ska ske via Finsams beredningsprocesser. Jag tror att statsrådet kommer att få ett antal frågor från ett antal samordningsförbund efter det här.

Oavsett vilket är det precis som ledamoten Lennström säger: Finsam finns till för de individer som inte får stöd och hjälp med det de behöver av de ingående parterna, därför att de ingående parterna – vad statsrådet än säger – inte har rätt verktyg i sina verktygslådor.

Den här regeringen bryr sig kanske inte om att detta är en unik och efterlängtad lag, som enligt alla utvärderingar är oslagbar i fråga om att ge dem som står längst ifrån arbetsmarknaden den hjälp de verkligen behöver för att öka sin förmåga. Men nu vantolkas den så att fungerande verksamheter och effektiva insatser raseras. Eller så har man inte förmåga eller kompetens att styra de statliga myndigheterna dit man vill. Jag vet inte vilket som är värst. Men jag vet att det drabbar invånarna i Sverige och alla dem som behöver de här insatserna.

Jag tycker att ledamoten Dzenan Cisija sa det bra: Finsam borde vara ryggraden i vår aktiva välfärdspolitik. Det var banne mig det vackraste jag har hört på länge. Tänk om statsrådet kunde skriva det i sitt nästa regleringsbrev till Försäkringskassan! Då skulle många fler människor kunna få hjälp med att förbättra sin hälsa och sin arbetsförmåga och att försörja sig själva, eftersom de ingående parterna inte klarar det själva.

(Applåder)

Herr talman! Det finns en hel del jag vill kommentera i statsrådets svar och i ledamoten Högströms tidigare inlägg i debatten.

Ledamoten Högström säger att det har hänt mycket på kort tid sedan Anna Tenje blev ansvarigt statsråd. Det är sant. Dessvärre har det gått i helt fel riktning, om ni frågar vilket samordningsförbund som helst. Det är sedan den här regeringen tillträdde som Försäkringskassan och nu också Arbetsförmedlingen på punkt efter punkt snävar åt tolkningen av lagstiftningen och stoppar projekt som de tidigare har varit positiva till. De stoppar ansökningar om ESF-medel med olika märkliga motiveringar.

Att det händer saker snabbt är inte alltid bra, om det går i fel riktning. Jag skulle vilja uppmuntra både ledamoten Högström och statsrådet Anna Tenje att läsa förarbetena till Finsamlagstiftningen, bland annat den Ds som togs fram och tydliggjorde intentionerna med lagstiftningen, det vill säga att vara den hängränna som saknas i välfärdssystemens stuprörssystem. Det är inte rimligt att tro att människor med komplexa problem ska passa in i ett av stuprörens verktygslådor. Det behövs hängrännor, det vill säga ett samordningsförbund med verksamhet som kan hjälpa till med det som individen behöver.

Fru talman! Statsrådet Tenje sa nyss att hon har gett i uppdrag att tydliggöra hur man ska kunna använda socialfondsmedel, just eftersom Försäkringskassan har vägrat samordningsförbund att använda socialfondsmedel. Samordningsförbund får inte ens låna ut personal som är med och skriver ansökningar. Man får inte blanda Finsampengar och ESF-medel, enligt Försäkringskassan. Detta stoppar massor av bra verksamhet för de utsatta individerna.

När Tenje säger att Finsam inte ska vara en rehabmyndighet vill jag hemskt gärna veta vilken myndighet som ska vara det. Jag vill återigen upplysa om en person som har fått stöd av en Finsamverksamhet, som jag har berättat om tidigare. Det handlar om en man som var sjuk men inte hade någon SGI och därför inte kunde få ersättning från Försäkringskassan. Därför hade han gått på försörjningsstöd i många år. Han stod så långt ifrån arbetsmarknaden att det inte var aktuellt för honom att söka stöd hos Arbetsförmedlingen. Dessutom bodde han i sin bil därför att han inte hade tillräcklig inkomst för att ha en lägenhet.

Vilken myndighet menar Anna Tenje ska ta sig an den här personen? Han behöver arbetslivsinriktad rehabilitering, sjukvård, försörjning och hjälp med utbildning så att han kan komma in på arbetsmarknaden. Det fick han. I dag arbetar han, har egen försörjning, bor i en lägenhet, mår bra, bidrar, betalar skatt – precis det som vi vill att alla människor ska göra.

Om samordningsförbunden inte får vara hängrännan i välfärdssystemen, vem menar Anna Tenje ska ta ansvar för en person med komplexa problem som behöver hjälp från alla fyra ingående parter? Det vill jag gärna veta.

Kommer statsrådet att ta initiativ till en annan typ av styrning av Försäkringskassan? Eller kommer de att få fortsätta att snäva åt tolkningen av regelverket så att ännu färre får stöd?

(Applåder)

Herr talman! Jag har glömt vilken gång i ordningen det är som vi debatterar Finsam. Nummer sex, visar statsrådet här – tack för det! Det är för att det är en sådan otroligt viktig fråga, åtminstone för oss socialdemokrater.

Herr talman! Sverige har som bekant Europas näst högsta arbetslöshet just nu. Vi har precis passerat Grekland. Det smärtar mig att säga det.

Mellan åren 2023 och 2024 ökade antalet sjukskrivna personer med psykiatrisk diagnos med 5 096 personer.

Socialtjänsten och data från Kolada vittnar om en förändrad målgrupp som behöver försörjningsstöd hos kommunerna. Det är allt fler som lider av ohälsa.

Herr talman! Samordningsförbunden känner målgrupperna. De vet av erfarenhet vilken typ av stöd som människor med komplex problematik som befinner sig långt från arbetsmarknaden behöver för att öka sin hälsa och sin arbetsförmåga och kunna försörja sig själva. Samordningsförbunden har metoder och arbetssätt som ger effekt, och utvärdering efter utvärdering visar att samordnat stöd är effektivt och långsiktigt hållbart.

Herr talman! Statsrådet Tenje är inte ansvarig för myndigheten Arbetsförmedlingen, men hon är ansvarig för att styra myndigheten Försäkringskassan – och Finsamverksamheten.

För oss socialdemokrater är Finsam ett effektivt och bra verktyg som ska användas för att fler människor ska få bättre hälsa, ökad arbetsförmåga och egen försörjning. Vi förstår inte varför regeringen inte agerar när utvecklingen helt uppenbart går i motsatt riktning.

Jag har i flera debatter med statsrådet framfört att Försäkringskassans alltmer restriva tolkning av den 20 år gamla Finsamlagstiftningen – som, nota bene, inte har ändrats; ändå gör man nu helt andra tolkningar – har bidragit till stora problem för effektiva och välfungerande Finsamverksamheter. Det här leder förstås till att färre människor får det stöd och den hjälp som de behöver.

Herr talman! I förra veckan höll Nationella nätverket för samordningsförbund årskonferens. Alla förbund som jag då pratade med, både tjänstemän och politiker av olika partifärg, vittnade om att samverkansklimatet nu är så dåligt att kärnuppdraget – att hjälpa individer att öka sin arbetsförmåga och försörja sig själva – kommer i skymundan och försvåras därför att de ingående parterna lägger betydligt mer fokus på organisatoriska frågor, exkluderingskriterier och vilka pengar man får söka, inte får söka, får blanda och så vidare i stället för att göra det som man vet behövs för att hjälpa människor in på arbetsmarknaden.

Lagstiftningen ser som sagt exakt likadan ut i dag som den har gjort i 20 år. Jag har lusläst regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan. Ordalydelsen som gäller Finsam är ordagrant likadan. Ändå gör Försäkringskassan en helt annan tolkning i dag.

Vi har väntat på den här debatten sedan den 14 februari, då jag lämnade in interpellationen, så nu förväntar jag mig stora nyheter från Anna Tenje. Alla parter ska bidra till att fler får hjälp, säger Tenje. På vilket sätt menar Tenje att Försäkringskassan har bidragit till att fler människor får samordnat stöd?

Fru talman! Jag tror att vi på det stora hela är överens. Jag tänker att ett alternativ till att kommuner anlitar väktare är att regeringen satsar mer pengar på psykiatri och socialtjänst så att dessa personer, som enligt min erfarenhet ofta lider av psykisk ohälsa och missbruksproblem, i stället kan få hjälp. Men det är en annan debatt.

Jag vill avslutningsvis tacka för engagemanget och uppmana justitieministern att så gott det går snabbspåra frågan om ett likvärdigt tillträdesförbud i hela landet så att personal kan arbeta och kunder handla utan att behöva vara rädda för att väl kända personer stjäl, trakasserar, hotar och misshandlar. Det kan vi aldrig acceptera, och åtgärder brådskar.

Fru talman och justitieministern! Det är flera saker som justitieministern säger som jag tycker är bra och som jag delar hans syn på.

Jag vill bland annat ge en eloge för Straffreformutredningen, som ska kika på hur man kan skärpa straffen för flerfaldig brottslighet. Det är det som är problemet. Varje brott som begås, kanske varje dag, har en så låg straffskala att man ändå inte kan inkapacitera personen. Vederbörande kan i princip stå och skratta handlaren upp i ansiktet och säga: Titta nu när jag stjäl från dig, och du kan inte stoppa mig! Detta är alltså bra.

Jag har dock ett par invändningar. För flera handlare kan det säkert vara aktuellt med väktarnärvaro. Men jag tror att det är en kostnad som få handlare vill ha. Det gäller framför allt små handlare på små orter, som har svårt att få det att gå runt på det kundunderlag de har. Där kan utgiften för väktare vara skillnaden mellan att gå med plus eller med minus. Jag tror därför inte att detta hjälper så mycket, men det finns mycket annat bra som kan göras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill tacka för att det kommer att hända saker i närtid, och det tror jag att alla handlare som har de här problemen uppskattar. Men när jag ändå har chansen vill jag ändå höja ett rejält varningens finger för det som justitieministern sa om att handlare själva ska kunna välja vilka som ska ha tillträde till deras butiker.

Här ser jag en stor risk för rättsosäkerhet. Vad händer om en handlare börjar agera diskriminerande och väljer att porta människor baserat på ursprung, funktionsvariation eller någonting annat? Vad händer på en liten ort, där det bara finns en handlare, om denna handlare har en aversion mot någon? Var ska man då handla? Jag bor själv i en liten ort, och jag vet precis hur det kan bli med konflikter i jaktlaget, till exempel, när man inte vill prata med varandra på flera år. Om man blir portad i butiken – måste man då åka till en annan kommun för att handla?

Jag önskar att justitieministern håller fast vid sin tidigare bakgrund – att kämpa för antidiskriminering och rättssäkerhet – och ser till att det är rättsvårdande myndigheter som avgör när man får tillträdesförbud. Jag tycker att rättsvårdande myndighet, i det här fallet åklagarkamrarna, bör utfärda förbudet mycket oftare än i dag. Där är vi överens, och det är detta jag vill driva på för. Men att det ska vara upp till varje handlare tycker jag är ytterst tveksamt; det vill jag ha sagt.

Fru talman! Jag har ytterligare en fråga. När vi socialdemokrater satt i regeringsställning ändrade vi i lagstiftningen om tillträdesförbud och ville inkludera tillträdesförbud inte bara för enskilda butiker utan också för gallerior. Jag har för mig att Moderaterna då motsatte sig det. Justitieministern får gärna hjälpa mitt minne på traven. Stämmer detta, eller missminner jag mig? Och om jag har rätt, har Moderaterna då ändrat sig och är nu beredda att ge tillträdesförbud även för hela köpcentrum och gallerior?

Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret och engagemanget i den här frågan.

På vissa håll i landet finns det väldigt stora problem med stök, våld, stölder och trakasserier i butiker. Det var därför vi socialdemokrater lade fram det här förslaget när vi hade regeringsmakten. Jag är glad att det fick starkt stöd i riksdagen och att det fanns en stor samsyn kring att det behövs en möjlighet att porta individer som allvarligt stör ordningen eller begår upprepade brott.

Fru talman! När jag för några veckor sedan praoade på Ica i Skinnskatteberg insåg jag dock att lagen inte alls fungerar som det var tänkt. De två butiksägare som driver den här butiken, Andreas och Jaana, berättade då om personer som frekvent – i stort sett varje dag – går in i butiken och använder den som sitt eget skafferi. De tar det de vill ha och går ut utan att betala. Om personal eller andra kunder försöker stoppa personen uppstår handgemäng. Det är hot, trakasserier, rena slagsmål och misshandel. Vid ett tillfälle har en i personalen blivit släpad i håret ut på parkeringen.

Trots detta beviljas de här Icahandlarna inte tillträdesförbud för personerna i fråga. Då kan inte lagen fungera, menar jag. Såvitt jag vet har hundratals handlare fått tillträdesförbud mot olika personer beviljade. Om det är så att lagen tillämpas likadant i hela Sverige undrar jag vad dessa hundratals personer har gjort som är värre än det här. Själv har jag svårt att föreställa mig en situation i en butik som skulle kunna vara värre än det som Andreas och Jaana berättade för mig.

Fru talman! Det är inte bara jag som menar att lagen om tillträdesförbud tillämpas olika i Sverige. Justitieministern sa nyss i sitt svar att Åklagarmyndigheten gör bedömningen att det inte är ”några betydande regionala skillnader i landet när det gäller hur lagstiftningen tillämpas”. Men organisationen Svensk Handel har en helt annan uppfattning.

Icahandlarna Jaana och Andreas, som ofta träffar kollegor runt om i landet, vittnar om att butiksägare i andra delar av landet har beviljats tillträdesförbud för stökiga personer som upprepade gånger begår brott i deras butiker – brott som har varit mindre frekventa eller mindre allvarliga än dem som jag nyss berättade om.

Fru talman! Det här känns inte rättssäkert. Jag vill därför fråga justitieministern vad han har för kommentarer till åklagarkammarens bedömning att det inte är några större regionala skillnader i tillämpningen av lagstiftningen. Delar han Åklagarmyndighetens bedömning, eller avser justitieministern att göra någonting åt detta?

Fru talman! Jag tycker att det är magstarkt av statsrådet att säga att kommunerna kan stå för ersättning till föreningar och andra som har drabbats när statsrådets regering har underlåtit att inflationssäkra statsbidraget och därmed undandragit 6 miljarder kronor från kommunsektorn. Kommunerna blöder och går på knäna, men regeringen sänker i stället skatten för dem med högst inkomst. Pengarna finns, så regeringen hade kunnat kompensera föreningar, Vafabmiljö och företag som drabbats av svinpest om man hade velat. Men jag hör att statsrådet inte vill det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag hör också att statsrådet inte har något annat besked till västmanlänningar, Hebybor och Eskilstunabor än att det är taxekollektivet som kommer att få stå för de kostnader Vafabmiljö hade i samband med att man följde svinpestrestriktionerna och gjorde det regeringen och alla andra bad att man skulle göra för att stoppa smittan. Det är ett beskt besked att ta med hem.

Det är också ett beskt besked till alla dem som någon gång framöver kommer att behöva fundera på vad de ska göra när afrikansk svinpest bryter ut igen i Sverige.

Detta var inte vad jag hade förväntat mig, men jag inser att jag inte kommer att få något annat besked.

Fru talman! Att den som inte är nöjd med Jordbruksverkets beslut och inte har fått kompensation för sina utlägg kan få fallet prövat i rätten har vi hört förut. Så är det givetvis, men då undrar de småföretag som har drabbats och även kommunalförbundet Vafabmiljö vem som ska stå för kostnaden för denna rättsliga prövning. Den kostar också pengar. Som fåmansföretagare riskerar man ju att stå med ytterligare kostnader som man inte kompenseras för. Denna risk är få beredda att ta när de inte har ekonomiska muskler utan tvärtom kämpar med de konsekvenser restriktionerna fick och utebliven ersättning för de utlägg de har haft.

Fru talman! Jag tror att statsrådet, jag och de flesta andra bedömare i Sverige är överens om att det här var första gången Sverige hade ett utbrott av afrikansk svinpest men förmodligen inte den sista. Frågan är när det sker igen och var någonstans. Det vi vet är att om smittspridningen hade varit större hade kostnaderna med stor sannolikhet varit betydligt högre. Varför skulle företag, kommuner, föreningar och kommunalförbund nästa gång det blir ett utbrott av afrikansk svinpest anstränga sig för att bidra till att begränsa smittspridningen, följa restriktioner och göra allt de kan för att stoppa smittan när de nu ser att de inte får kompensation för sina kostnader? Det undrar jag. Är statsrådet medveten om att man här sätter en standard att vi vid nästa utbrott, oavsett var i Sverige det sker, riskerar att företag, kommuner, föreningar och kommunalförbund inte följer statens restriktioner och uppmaningar för att de vet att de riskerar att stå med svartepetter, få ta notan och inte bli kompenserade?

Fru talman! Socialdemokraterna står för en annan politik. Vi vet att det är regeringen som har budgetverktyget och förmågan att om epizootilagen inte är tillräcklig göra andra satsningar som kan kompensera dem som har tagit ansvar, hjälpt till och fått extra kostnader. Med vår politik tar Sverige sig an utmaningar gemensamt, kraftsamlar och hjälps åt, och alla ska kunna lita på att de blir kompenserade för det.

Hur tänker sig statsrådet att andra avfallskollektiv ska agera nästa gång afrikansk svinpest bryter ut i Sverige?

Fru talman! Det är inte första gången statsrådet och jag står här och debatterar ersättning till dem som drabbats av svinpestrestriktionerna. Jag har också debatterat detta med näringsministern. Vi socialdemokrater menar att det inte räcker med att hänvisa till epizootilagen, eftersom den inte ger ersättning till alla dem som har drabbats, som inte kunnat bedriva verksamhet och som tvingats vidta extraordinära åtgärder under dessa restriktioner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsrådet och jag är helt överens om att samverkan i samband med denna smitta och bekämpningen av den har varit väldigt lyckosam. Fantastiska insatser har gjorts, men det har också kostat på. Jag och Socialdemokraterna anser att de som har haft stora kostnader i samband med de restriktioner som staten har ålagt olika aktörer i norra Västmanland ska ha rätt att få ersättning för sina omkostnader. Här är jag och statsrådet dock tydligen inte överens.

Fru talman! Vafabmiljö är ett kommunalförbund som bedriver samhällsviktig verksamhet genom avfallshantering. Vafabmiljö ansvarar bland annat för avfallsanläggningen Sänkmossen i Fagersta, där man tror att grisar kan ha smittats när de ätit avfall.

Vafabmiljö vidtog mängder av åtgärder när svinpesten bröt ut. Bland annat stängde man den avfallsanläggning jag nyss nämnde. Man aktiverade också sin krisledning, styrde om transporter till andra avfallsanläggningar, sanerade fordon och byggde staket runt hela anläggningen. Man gjorde det bra och snabbt. Jag tror att detta var en stor anledning till att smittan kunde begränsas så snabbt, men när Vafabmiljö i efterhand ansökte om ersättning från Jordbruksverket fick man nobben gällande de flesta av sina utlägg.

Fru talman! Precis som lagstiftningen stipulerar är Vafabmiljö ett taxefinansierat kommunalförbund. Varför ska taxekollektivet – alltså avfallskunderna, det vill säga alla som bor i Västmanland, Heby och Enköping – stå för kostnader som har uppstått efter en statlig myndighets begäran? Det förstår inte jag, och jag vill gärna att statsrådet svarar på det.

Precis som statsrådet sa i sitt svar vet vi alla att smittskyddsarbetet var lyckat tack vare snabba åtgärder och bra samverkan. Då är det väl inte mer än rimligt att pengarna kommer tillbaka till de aktörer som har stått för detta arbete.

Vi västmanlänningar är tacksamma för Jordbruksverkets snabba åtgärder. Vi tackar också Vafabmiljö för deras snabba åtgärder, precis som vi tackar de jägare, företagare, kommuner, föreningar och privatpersoner i norra Västmanland som tillsammans gjorde arbetet. Vi menar dock att alla som följde statens restriktioner och därmed fick extra kostnader ska kompenseras för sina utlägg och annan ekonomisk skada.

Taxekollektivet får nu stå för den allra största delen av kostnaderna för att förbundet följde statens restriktioner. Vad tänker statsrådet göra åt det?

Fru talman! Jag får tillstå att det uppenbarligen händer en del i kanten. Statsrådet räknade upp en imponerande mängd åtgärder, men hon sa inte ett ord om Karensutredningen. När kommer dess förslag? Hon sa heller inte ett ord om när diabetesföräldrar och föräldrar till barn med psykisk ohälsa ska få bättre möjlighet att vabba. Hon sa inte ett ord till ledamoten Arber Gashi om ett modernare socialförsäkringsskydd för gravida. När kommer det? Vi väntar fortfarande på de stora riktiga förändringarna. Statsrådet är svaret skyldig.

När tänker man satsa på detta? Det handlar ju om pengar. När tänker man satsa rejält med pengar för att förbättra villkoren för gravida, arbetande och sjukskrivna?

Vi vet att Sverige kan mycket bättre än så här. Det finns färdigutredda skarpa förslag, men nu behövs propositioner och pengar. Statsrådet stoltserar med 100 miljoner i sitt svar, men det är faktiskt ganska pinsamt. Det räcker ingenstans.

Vi vet vad som krävs för att skapa en sjukförsäkring som man kan lita på. Vi vet vad som krävs för att förebygga stressrelaterad ohälsa. Och vi vet vad som krävs för att få tillbaka sjukskrivna till arbete snabbare än i dag. Det åligger regeringen att genomföra de reformer och tillföra de medel som krävs för alla de människors skull som i dag lider för att Sverige inte har ett hållbart arbetsliv och en tillräckligt bra sjukförsäkring.

Fru talman! Vad "väldigt mycket" är har statsrådet och jag helt olika syn på. Med de sju utredningarna med färdiga förslag som skulle förbättra för väldigt många människor i våra trygghetssystem händer just ingenting, och det kan jag inte tycka är "väldigt mycket". Men statsrådet verkar nöjd.

En av de utredningar som statsrådet själv har tillsatt är den departementsutredning som ersatte den stora, breda utredningen som vi socialdemokrater tillsatte om att göra karensavdraget mer rättvist. Som jag sa tidigare, fru talman, är statsrådet väldigt bra på att säga fina saker om sådant som regeringen vill göra när vi debatterar här - om sjukskrivningar, om Finsam och annat. Men den enda gången som vi märker att det blir reell verkstad är ju när det handlar om att sänka skatten för de rikaste eller att försämra för vanligt folk.

Vad händer med de färdigutredda förslagen som ministerns egen departementsutredning om karensen kom fram till? Vi socialdemokrater sa direkt när den presenterades att det inte löser problemet men att det ändå är små steg på vägen. Att sänka maxtaket för antal karensavdrag som kan göras på en tolvmånadersperiod och ett enklare regelverk för de människor som har upprepade sjukfall säger vi ja till. Det finns alltså majoritet i riksdagen för detta om regeringen väljer att lägga fram dessa färdigutredda förslag. Varför görs inte det, undrar jag.

En annan fråga är utredningen om SIG, den sjukpenninggrundande inkomsten, som är väldigt angelägen för flera grupper. Där finns det också färdiga förslag som regeringen skulle kunna lägga fram på riksdagens bord. Senast i torsdags blev jag uppringd av Riksidrottsförbundet, som undrade vad som händer med utredningen. Elitidrottare har nämligen stora problem och undrar vad regeringen gör för att även de ska få möjlighet till ett bra sjukförsäkringsskydd. Det finns ju färdiga förslag, sa de från Riksidrottsförbundet. Varför gör inte regeringen någonting?

Detta lovade jag att framföra i dagens debatt.

Fru talman! Det finns många bra förslag i många av dessa sju utredningar. Ett förslag från Utredningen om läkarintygets betydelse i sjukpenningärenden är att det borde införas ett nationellt kompetenscentrum för försäkringsmedicin, för det är väldigt tydligt både i den här utredningen och när man pratar med experter att kunskapen inom försäkringsmedicin på sina håll är skrämmande låg. Det skulle därför underlätta för många sjuka människor om kunskapen om försäkringsmedicin var bättre inom hälso- och sjukvården så att vi, precis som statsrådet säger, kan få fler människor tillbaka i arbete snabbare. Men dessa förslag har vi inte heller sett någonting av från regeringen.

Det är därför svårt att förstå vad statsrådet egentligen vill. Anna Tenje pratar vackert, men vi får inga konkreta förslag som kan göra skillnad på riktigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När tänker socialförsäkringsministern lägga ett konkret förslag på riksdagens bord som förbättrar arbetslivet på riktigt? Ge gärna mig och alla andra här i kammaren som lyssnar ett svar: När kommer det någonting konkret från regeringen?