Karin Sundin

Herr talman! Jag har den största respekten för de lokala producenterna av både öl, vin och sprit. Det finns många fantastiska produkter som tillverkas småskaligt i Sverige i dag och för övrigt också i stor skala. De finns på Gotland, de finns i mitt hemlän i dag – Örebro län – och de gör stora insatser för den lokala besöksnäringen. De bidrar till glädje och njutning för de svenska konsumenterna, och det ska vi värna.

Jag håller helt med ledamoten Hultberg om att Sverige har rört sig i en oerhört positiv riktning från att vi i början av 1900-talet konsumerade 6 liter sprit och 50 liter öl om året. Vi höll ju på att supa ihjäl oss i det här landet!

I dag är vi i en helt annan situation. Jag vill påstå att det till stor del beror på en restriktiv alkoholpolitik, där vi har gett Systembolaget uppdraget att balansera försäljning med upplysning och att bedriva sin försäljning utan vinstintresse. Systembolaget omfamnas i dag av de flesta och är det företag i Sverige som man har absolut störst förtroende för när Förtroendebarometern gör sina mätningar, år efter år.

Detta är tack vare Systembolaget, och vi socialdemokrater menar att vi ska utnyttja den styrkan. Låt oss använda Systembolaget för att fortsätta ge de lokala producenterna goda villkor i deras arbete! Låt oss se till att de fortsatt har sin plats i Systembolagets sortiment, men låt oss också samverka kring att ge dem bättre förutsättningar att visa upp och också sälja sina produkter utifrån lokala besök. Detta behöver dock inte innebära att man bär med sig flaskorna direkt från gården.

Herr talman! Regeringens proposition och socialutskottets betänkande om så kallad gårdsförsäljning har rubriken Bättre förutsättningar för besöksnäringen i fråga om småskalig produktion av alkoholdrycker.

Man kan fråga sig varför socialutskottet ska debattera förslag som rör besöksnäringen. Borde det inte vara en fråga för, typ, näringsutskottet eller kanske miljö- och jordbruksutskottet? Skälet till att det är socialutskottet som behandlar den här frågan om villkoren för besöksnäringen är att frågor som rör alkoholförsäljning är av betydelse för folkhälsan. Vi socialdemokrater tycker att det är en klok ordning. Alkohol är inte vilken vara som helst, och den ska inte heller få säljas som vilken vara som helst.

Ungefär 300 000 svenskar bedöms vara beroende av alkohol. Fler än så – 320 000 barn – lever tillsammans med en vuxen som dricker för mycket och påverkas negativt av det. Barn som växer upp under sådana förhållanden riskerar att själva få problem när de blir vuxna.

Huvudfrågan i dag handlar om hur vi skapar så trygga förhållanden som möjligt för de här barnen. Hur får de en trygg uppväxt, och hur ser vi till att skydda dem från att växa upp i ett samhälle där alkohol finns tillgängligt överallt och när som helst?

Huvudfrågan i dag handlar om vilka förutsättningar vi skapar för oss själva – för Sverige som land. Ska vi kunna besluta om den svenska alkoholpolitiken i framtiden, eller ska vi överlämna beslutsmakten till framtida domstolsprocesser?

Huvudfrågan i dag handlar om folkhälsan och om det svenska detaljhandelsmonopolets framtid.

Huvudfrågan handlar inte om villkoren för besöksnäringen i Sverige, och huvudfrågan handlar inte om huruvida det är rimligt att lokala producenter ska få sälja sina produkter själva och under vilka villkor det i så fall ska ske.

Den restriktiva alkoholpolitiken – och med den Systembolagets detaljhandelsmonopol – har tjänat Sverige väl. Så sent som i februari i år släppte FN en rapport som säger att länder med statligt ägda monopol har lägre alkoholkonsumtion per capita jämfört med EU-genomsnittet och generellt lägre andel alkoholrelaterade skador.

Utan Systembolaget hade sannolikt fler svenskar varit alkoholister. Fler barn hade vuxit upp med alkoholiserade föräldrar, och samhällets kostnader för sjukdom, olycksfall och sjukfrånvaro hade varit ännu högre än de är i dag. Men 320 000 barn säger oss att vi har en hel del kvar att göra.

Herr talman! När Sverige ansökte om att bli medlem i EU slogs vi för rätten att behålla det svenska detaljhandelsmonopolet för alkohol trots att monopolet strider mot idén om rörlighet och frihandel. Sverige fick behålla monopolet eftersom det är en del av en systematisk och sammanhängande reglering av alkoholförsäljningen, i syfte att värna folkhälsan.

Med det förslag som vi har på bordet i dag vill regeringen bryta upp detaljhandelsmonopolet och tillåta försäljning av alkohol av näringspolitiska skäl – fast bara lite grann, låter det som när regeringen och Christian Carlsson ska förklara hur de tänker. Det görs bara för att gynna besöksnäringen och bara för att gynna svenska lokala alkoholproducenter framför andra alkoholproducenter. Det vore ju väldigt trevligt, rent av lite kontinentalt. En frihetsreform, utropade statsministern.

Man kan tycka vad man vill om förslaget, men det är inte ett förslag som gör den svenska folkhälsopolitiken vare sig systematisk eller sammanhängande, tvärtom. Förslaget innebär att monopolet per definition bryts upp och att det skapas en helt ny säljkanal utanför Systembolaget med många olika försäljningsställen. Systematiken i alkohollagstiftningen överges när detaljhandel dels ska ske på Systembolaget av folkhälsopolitiska skäl, dels ska ske direkt av de lokala producenterna av näringspolitiska skäl.

Herr talman! Jag misstänker att alla som ställer sig i den här talarstolen i dag kommer att säga att de står upp för det svenska detaljhandelsmonopolet. Regeringen säger att de gör bedömningen att förslaget om gårdsförsäljning är förenligt med EU-rätten och att det inte äventyrar det svenska detaljhandelsmonopolets ställning. Men precis som regeringen själv skriver i sin proposition är det endast EU-domstolen som kan avgöra om det är förenligt med EU-rätten att kombinera den form av gårdsförsäljning som nu är aktuell med ett bevarat detaljhandelsmonopol.

Problemet är att långt ifrån alla delar regeringens bedömning. Tunga remissinstanser, jurister och experter på handelsrätt har påtalat risken för att den svenska hållningen inte kommer att hålla i EU-domstolen och att det inte är en fråga om det kommer att överprövas utan om hur snabbt det kommer att gå.

Vi socialdemokrater menar att det här är en risk som vi så långt det är möjligt ska undvika att ta. Vi menar att det finns andra och bättre sätt att gynna den viktiga besöksnäringen och den småskaliga produktionen av öl, sprit och vin i Sverige. Det är viktiga näringar som ska gynnas, men det skulle gå att göra inom ramen för dagens detaljhandelsmonopol i samverkan med Systembolaget. Det har vi socialdemokrater presenterat förslag om, men regeringen har inte varit intresserad.

Herr talman! Den som har följt debatten kan konstatera att ingen verkar vara särskilt nöjd med det här förslaget. Innan förslaget ens har blivit antaget här i riksdagen höjs många röster för att man borde ändra på förutsättningarna för gårdsförsäljning. Redan i dag har vi hört att det borde omfatta större producenter – då skulle det verkligen kunna bli fart på besöksnäringen! Besökarna borde få handla mer under sitt besök – tre liter vin är ju knappt värt besväret. Kravet på kunskapshöjande inslag drar ett löjets skimmer över frågan, och tidsbegränsningen om sex år gör det omöjligt att få detta lönsamt.

På samma sätt duggar just nu förslagen tätt om hur det borde bli lättare att ha öppet längre på krogen. Man borde slopa kravet om matservering på krogen, och det borde vara liberalare regler för att servera alkohol i pausen på teatern.

Det är i debatten i dag ett stort fokus på alkohol som avkoppling och upplevelse, som något roligt och festligt. Och alkohol är ju allt det där. Det har och bör ha sin plats. Men det är också på sin plats att påminna om de 320 000 barn som växer upp i hem där de vuxna dricker för mycket, hem där ”Glad påsk!” inte nödvändigtvis har inneburit en glad påsk för barnen.

Det är för deras trygghet vi bör diskutera den här frågan. Det är deras bästa vi ska ha för ögonen. Det är för deras skull vi ska vara rädda om det svenska detaljhandelsmonopolet. Det är inte intresset hos dem som producerar, säljer och gör sin vinst på att så många som möjligt köper så mycket alkohol som möjligt som bör ligga till grund för den svenska alkoholpolitiken.

Herr talman! Jag vill avsluta med att citera en man som kan mer om den svenska alkoholpolitiken än de flesta andra.

Gabriel Romanus har varit riksdagsledamot för Folkpartiet, socialminister och vd för Systembolaget. Han var med och såg till att Sverige kunde gå med i EU med bibehållet detaljhandelsmonopol. Han var också med och banade väg för att Systembolaget i dag är det företag som svenskarna har absolut störst förtroende för i mätning efter mätning.

Gabriel Romanus sammanfattar diskussionen om gårdsförsäljning så här: ”I själva verket finns det stor risk att det skulle hota monopolet. Många av dem som talar för gårdsförsäljning vill ha det som ett redskap för att bli av med alkoholpolitiken. Det känns som hyckleri när de påstår att monopolet kan vara kvar.”

Herr talman! Jag yrkar avslag på propositionen och bifall till reservation 1.

(Applåder)

Fru talman! Min fråga riktar sig till socialtjänstministern Camilla Waltersson Grönvall.

Inspektionen för socialförsäkringen har utvärderat de lagändringar för personlig assistans som trädde i kraft 2023 och hur dessa har påverkat assistansersättningen och Försäkringskassans handläggning. Man införde då två nya grundläggande behov: löpande stöd och förebyggande av skada. Man gjorde också om konstruktionen för hur avdrag ska göras för det som kallas normalt föräldraansvar för barn som behöver personlig assistans.

Enligt utvärderingen har antalet nya mottagare av assistansersättning ökat, men inte alls i förväntad omfattning. Inspektionen bedömer inte heller att det kommer att ske någon sådan större ökning framöver. Det står med andra ord klart att ändringarna av lagen inte har fått den effekt som var syftet med förändringen.

Min fråga är vad regeringen tänker göra utifrån utvärderingens slutsatser.

Herr talman! Ledamoten! Jag vill betona att det inte är ett tillkännagivande i sig som är av betydelse här, även om det är en kraftfull signal.

Det jag tror att många hör i den här diskussionen är precis motsatsen till det ledamoten Olin säger. Det låter precis som att man har släppt frågan om ledsagning. Man säger att den är viktig, men man säger att man vill ta den diskussionen direkt med regeringen. Frågan är då på vilket sätt man gör det. Signalen i den här kammaren, att man inte ställer sig bakom samma beslut som man gjorde förra året, är ju att man inte driver frågan.

Vad, mer specifikt, har Sverigedemokraterna för avsikt att göra för att se till att vi får till en utredning som syftar till att ledsagning ska regleras i en särskild lag och att den kan vara avgiftsfri och därmed tillgänglig för dem som behöver ledsagning? Vad tänker Sverigedemokraterna göra?

Herr talman! Tack, ledamoten Olin, för anförandet! Det var mycket klargörande när det gäller Sverigedemokraternas hållning i förra årets diskussion och de beslut som fattades då.

De ställningstagandena ledde fram till tillkännagivanden om bland annat ledsagningarna och att regeringen borde se över förutsättningarna för avgiftsfri ledsagning för personer med synnedsättning och för att reglera den insatsen i en särskild lag. Då stod Sverigedemokraterna bakom det. Det gjorde också mitt parti. Det gjorde även Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet.

I det betänkande vi debatterar i dag står Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet fortfarande bakom att ledsagning behöver regleras i särskild lag och vara avgiftsfri. Det behöver ske skyndsamt.

Sverigedemokraterna står inte bakom det i år. Ledamoten Olin sa i debatten att man hade kunnat göra det men att det inte vore konstruktivt. Ledamoten sa också att det tyvärr inte har hänt så mycket men att man hoppas att det kommer att hända någonting snart.

När jag lyssnar till diskussionen undrar jag varför Sverigedemokraterna helt plötsligt har lagt sig platt i den här frågan. Vi här i kammaren vet ju att det är ett faktum att den regering vi har i dag kan gå till Rosenbad varje dag helt och hållet beroende av att Sverigedemokraterna ger dem tillåtelse att göra det. Det är Sverigedemokraterna som legitimerar den politik som bedrivs av den här regeringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Frågan är därför varför det här inte längre är av betydelse för Sverigedemokraterna.

Herr talman! Den här debatten handlar om jämlikhet, rättvisa och mänskliga rättigheter. Precis som det står i betänkandet är det nationella målet för funktionshinderspolitiken jämlika levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning.

Det är ett bra mål att sträva efter. Men det går ärligt talat inte särskilt bra. Tvärtom går utvecklingen på vissa områden åt helt fel håll. Det blir för många allt svårare att leva med en eller flera funktionsnedsättningar i Sverige i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Det har gått nio månader sedan vi diskuterade de där frågorna i kammaren senast. Vi debatterade och beslutade om förra årets betänkande den 12 juni. Mycket har hänt på nio månader. Stödet till personer med funktionsnedsättning har fortsatt att krympa genom beslut som fattats av svenska myndigheter och kommuner, och beslut som begränsar rätten till stöd för enskilda har bekräftats i domstol.

Det är genom en oändlig rad av domar i domstol som dagens snäva svenska funktionshinderspolitik i stor utsträckning har utformats. Förskjutningen av rättspraxis har bland annat lett till att människor helt nekas eller får betydligt färre timmar personlig assistans beviljade än tidigare. Det har lett till, som vi hörde nyss, att synskadade och dövblinda inte längre anses vara i behov av stöd. De anses inte längre tillhöra personkretsen enligt lagen om stöd och service, och då har de inte rätt till insats.

Under de senaste nio månaderna har vi också hört och sett hur enskilda personer har blivit skyldiga att betala tillbaka för personlig assistans som har varit beviljad, som redan har blivit utförd och som därmed redan är betalad. Så skapar samhället oöverstigliga skuldberg för personer som lever på väldigt små inkomster.

Herr talman! En del av det som har hänt under de senaste nio månaderna har vi mött i mediernas rapportering om hur enskilda personer drabbas av svensk funktionshinderspolitik. Evelina i Piteå, Mathias i Vårgårda och Maria i Karlsborg är kött och blod i en utveckling som i praktiken krymper människors frihet, jämlikhet och delaktighet. Betydligt fler blir till en siffra i en kolumn eller i en tabell. De får sina avslag utan någon större uppmärksamhet. De blir berövade sin frihet och möjligheten till ett jämlikt liv under offentlig tystnad.

För personer med behov av samhällets stöd har alltså mycket hänt på nio månader. Jag håller med de ledamöter som tidigare lyfte fram att det i Regeringskansliet inte verkar hända så särskilt mycket.

Tolktjänsten för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet har länge haft allvarliga brister. Det gäller inte minst när det kommer till möjligheten att studera och arbeta. Därför tillsattes en tolktjänstutredning. Den lämnade sitt slutbetänkande i mars 2022. Den är utredd och remissbehandlad. Det har gått tre år. I Regeringskansliet pågår det fortfarande beredning, och i övrigt är det tyst.

Inte heller i frågan om hur den personliga assistansen ska vara utformad tycks det hända särskilt mycket. Det finns en bred politisk enighet om att dagens system, där vi har delat hanteringen av den personliga assistansen mellan kommunala beslutsfattare och Försäkringskassans beslutsfattare, inte är något bra system. Det vore bättre att samla det under en huvudman. Frågan är ordentligt utredd och remissbehandlad. I Regeringskansliet pågår beredning, och i övrigt är det tyst.

Inte heller händer det någonting när det gäller hur bedömningarna görs av de grundläggande behov som ligger till grund för rätten till personlig assistans. Det hölls ett möte, som riksdagens funktionshinderpolitiska nätverk ordnade, med företrädare för funktionsrättsrörelsen och ansvarig minister om hur man gör behovsbedömningarna. Budskapet var glasklart: Man måste se över hur behovsbedömningarna görs innan man kan gå vidare i processen mot ett statligt huvudmannaskap. Det var strax före jul, men ingenting har hänt.

Regeringen tycks resonera som så att om man inte kan göra det ena utan det andra är det bättre att inte göra någonting alls. Men regeringen har gett besked på ett område: I budgeten för 2025 skriver regeringen att man har för avsikt att undersöka införandet av en indexering av schablonbeloppet i syfte att öka förutsägbarheten för assistansmottagare och assistansanordnare. Det är bra. Det ligger helt i linje med den uppmaning, eller det tillkännagivande, som riksdagen riktade till regeringen i juni förra året.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Då krävde Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet tillsammans med Sverigedemokraterna en mer transparent och förutsägbar finansieringsmodell för den personliga assistansen. Vi väntar med spänning på vad regeringens undersökning ska leda fram till, om den nu leder fram till något. Men det är bra att man har sagt att man har en ambition.

Herr talman! Det finns mycket att säga om regeringens passivitet och tystnad och hur det påverkar förutsättningarna för ett mer jämlikt samhälle för personer med funktionsnedsättning. Det sista området jag vill lyfta fram är rätten till ledsagning.

Precis som vi hörde här tidigare har Riksorganisationen Unga med Synnedsättning i dag stått utanför riksdagen och delat ut flygblad med rubriken: Hur skulle du må om du inte kunde gå ut? Det är en bra fråga som jag tänker att många skulle behöva ställa sig. Det gäller inte minst de ledamöter som ska rösta om det betänkande vi behandlar i dag.

Det borde vara den mest självklara insatsen att den som inte själv kan se, eller kanske varken ser eller hör, får stöd för att vara delaktig i samhället. Det är vad ledsagning handlar om – att den som inte kan se får en seende följeslagare för att kunna delta i exempelvis fritidsaktiviteter eller i kulturlivet.

Men ledsagning enligt lagen om stöd och service har minskat kraftigt de senaste åren. I stället hänvisas man till bistånd enligt socialtjänstlagen. Det innebär en sämre service men också väldigt kostsamma avgifter. Det är avgifter som många helt enkelt inte har råd att betala.

Riksorganisationen Unga med Synnedsättning skriver: Tänk att inte själv kunna styra när du vill träna, träffa vänner, köpa kläder eller att gå på festival. Tänk att leva sin ungdom så! Eller tänk att leva hela sitt liv så!

För mig är det obegripligt att regeringen inte har agerat tydligare för att bromsa utvecklingen och att den inte har agerat utifrån det tillkännagivande som riktades till den under förra året. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna talar vackert i regeringsställning om att ta ansvar för Sverige. Men i den här frågan är de inte särskilt stressade. Beredning pågår.

För mig är det obegripligt att det tycks som att Sverigedemokraterna har ändrat ståndpunkt. För nio månader sedan såg Sverigedemokraterna problemet och gjorde gemensam sak för att åstadkomma förändring. För nio månader sedan stod man bakom ett tillkännagivande. I dag gör man det inte. Vi har inte kommit närmare målet om jämlika levnadsvillkor för den som lever med en synnedsättning i dag jämfört med för nio månader sedan.

Vi socialdemokrater menar fortfarande att det behövs en lag. Därför behövs en utredning om att reglera insatsen ledsagning. Det gäller att göra den tillgänglig för alla som behöver den – så snart som möjligt. Det brådskar. Det är ingen stor grupp vi talar om. Att se till att den som är synskadad, blind eller dövblind får den ledsagning hen behöver skulle inte gräva några stora djupa hål i statskassan. Men det skulle föra Sverige en bit närmare målet om ett mer jämlikt samhälle för personer med funktionsnedsättning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Herr talman! Jag står bakom alla Socialdemokraternas reservationer. Men jag vill särskilt yrka bifall till reservation 15, som gäller just förutsättningarna för och rätten till ledsagning.

(Applåder)

Herr talman! Det har nu gått ett år sedan statsministern lovade en statsbudget som skulle innebära att ingen skulle sägas upp i svensk sjukvård. Nu vet vi att statsbudgeten innehåller betydligt mindre pengar till sjukvården än tidigare. Vi har sett rekordstora varsel inom vård och omsorg, drygt 6 000 personer under 2024. Och trots att regeringen hävdar att det ljusnar vid horisonten fortsätter varslen att komma. Så här långt in på 2025 gäller det drygt 500 personer inom vård och omsorg.

Samtidigt hopar sig problemen för sjukvårdens chefer och medarbetare när man inte har resurser eller personal för att klara uppdraget.

Vad vill sjukvårdsministern säga till alla dem som lägger sjukvårdens scheman för 2025 och som ska lösa dagar, kvällar, helger och semestrar? När ljusnar det för dem?

Herr talman! Nyss debatterade vi folkhälsofrågor här i kammaren. Viktiga aspekter i det svenska folkhälsoarbetet är utan tvekan det vi kallar ANDTS. Man kan inte säga annat än att alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel på olika sätt leder till omfattande folkhälsoproblem. Den yttersta konsekvensen av detta är att ungefär 15 000 svenskar varje år dör till följd av skadligt bruk och beroende.

Vi har en nationell strategi för ANDTS-arbetet som löper fram till och med i år. Det är dags för nästa, och vi socialdemokrater menar att vi måste ha höga ambitioner inför åren som kommer. Det behövs i en tid när folkhälsan utmanas både av nya levnadsvanor - som vi hört talas om här i dag - och av företag och kriminella nätverk som tjänar grova pengar på produkter som är skadliga för människors hälsa.

En av de produkterna är snuset. De senaste åren har vi sett en kraftig ökning av den dagliga snusanvändningen i Sverige, framför allt bland unga tjejer. Enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning uppger i dag 29 procent av gymnasieeleverna i årskurs två att de snusar regelbundet. Bland tjejerna har det ökat från 4 till 26 procent på tio år. I årskurs nio snusar nu 14 procent av tjejerna. Det är en historiskt hög nivå, och det handlar nästan uteslutande om det tobaksfria, vita nikotinsnuset.

På samma sätt har det också skett en kraftig ökning av ungdomar som provar, och använder, e-cigaretter. Vi hör i debatten i dag att det vita snuset, nikotinsnuset, är ett hälsosammare alternativ än det bruna snuset och att nikotincigaretter är ett hälsosammare alternativ än tobakscigaretter.

Men det är barn och det är ungdomar som framför allt lockas till att använda dessa starkt beroendeframkallande och nikotinstinna produkter som har smaker hämtade från lördagsgodishyllan. Det är barn och ungdomar som aldrig använt brunt snus eller vanliga cigaretter. Det här är ingen bra utveckling.

Vi socialdemokrater vill till att börja med begränsa nikotinhalten i det vita snuset, så att det i alla fall inte är mer beroendeframkallande än det traditionella tobakssnuset. Vi vill också ha ett langningsförbud för snus, och vi vill inte att det ska vara tillåtet att sälja enstaka, eller små, förpackningar av vitt snus till ungdomar.

Ett annat område, herr talman, som vi har sett en snabb och mycket oroande utveckling inom är användandet av lustgas. Det är uppenbart att det krävs ny lagstiftning som förbjuder användning av lustgas både i berusningssyfte och i försäljning till barn under 18 år. Vi socialdemokrater välkomnar att regeringen har meddelat att man arbetar för att få till stånd en sådan lagstiftning så snabbt som möjligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel

Och så har vi alkoholen. Den är en källa till njutning för många. Den är fest, guldkant och en del av vårt kulturarv. Den är också en källa till en rad allvarliga sjukdomar, som cancer, hjärt-kärlsjukdomar och depressioner, och den är en källa till ökat våld och olika typer av olycksfall.

Lägg därtill att vart femte barn i Sverige, upp till 430 000 barn, under uppväxten har haft minst en förälder med alkoholproblem. Av de svenska barnen har 15 procent påverkats negativt av att ha vuxit upp med en förälder med alkoholproblem, och 10 procent - 215 000 barn - har påverkats mycket negativt.

Jag tror att vi här inne är rätt överens om att vi önskar så goda och trygga uppväxtvillkor som möjligt för våra barn och ungdomar. Men den alkoholpolitiska debatten handlar - vi har hört det här i dag - till största delen om större frihet för vuxna och större frihet för näringslivet.

Den handlar om frihet för den enskilde att få handla mer och enklare och om friheten i söndagsöppet på Systemet. Den handlar om frihet för företag att slippa krångliga regler, till exempel att slippa behöva servera mat på krogen för att få serveringstillstånd, och om friheten för lokala producenter att få sälja direkt till konsumenten. I debatten om den så kallade gårdsförsäljningen är de tydligaste argumenten från Tidöpartierna just att Sverige ska bli lite friare, lite trevligare och lite mer som övriga Europa.

Vi socialdemokrater menar att stor frihet också kräver stort ansvar och stor försiktighet. Vi står fast vid en restriktiv alkoholpolitik, och vi tycker inte att riksdagen ska fatta beslut som undergräver Systembolagets detaljhandelsmonopol och folkhälsouppdrag.

Herr talman! Avslutningsvis: Den tidigare socialdemokratiska regeringen var med och sjösatte de utredningar som har lyfts här tidigare i dag. Utgångspunkten var en fortsatt restriktiv narkotikapolitik kombinerat med ett effektivt förebyggande arbete, en god missbruks- och beroendevård samt en bättre sammanhållen vård för personer med samsjuklighet, det vill säga människor som både lider av psykisk ohälsa och har ett skadligt bruk eller beroende.

Det finns en bred politisk enighet om att det krävs stora förändringar, och det är dags för regeringen att återkomma med en proposition för att de förändringarna ska kunna komma till stånd.

Herr talman! Jag står bakom alla Socialdemokraternas yrkanden men yrkar särskilt bifall till reservation 17.

(Applåder)

Herr talman! Det övergripande målet för den svenska folkhälsopolitiken är att skapa förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen och att sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation.

Det är ett väldigt ambitiöst mål. Tyvärr kan vi konstatera att det arbetet inte går särskilt bra, i alla fall inte i den del som handlar om att sluta de påverkbara hälsoklyftorna.

Vi vet att folkhälsan påverkas av en rad faktorer som levnadsstandard, utbildningsnivå, levnadsvanor och tillgång till hälso- och sjukvård. I Sverige har vi på många sätt ett bra utgångsläge och goda förutsättningar för hälsa. Men vi lever i en tid när klyftorna ökar allt snabbare, inte minst när det gäller olika aspekter av levnadsstandard.

SCB konstaterade i en analys nyligen att andelen av befolkningen som lever i materiell och social fattigdom i dag är 6 procent. Det är en ökning med 2 procentenheter mellan 2021 och 2023. Det innebär att drygt en halv miljon svenskar lever i fattigdom. Många av dem är kvinnor.

Enligt SCB har i dag 57 procent av Sveriges ensamstående mammor svårt att klara en större oförutsedd utgift. Det är ingen överraskning för någon. Larmrapporterna har duggat tätt de senaste åren om familjers och ensamståendes ekonomiska utsatthet i Sverige, från både offentliga aktörer och civilsamhället.

Vi vet att det finns ett starkt samband mellan ekonomisk utsatthet och ohälsa. Det är väl belagt i både svensk och internationell forskning. Det finns också ett starkt samband mellan inkomst och medellivslängd, där de med lägre inkomster har kortare medellivslängd än de med högre inkomster.

Medellivslängden i Sverige ökar för befolkningen som helhet. Men i vissa grupper går utvecklingen åt fel håll; medellivslängden minskar. Allra mest minskar den för ensamstående kvinnor födda i Sverige med förgymnasial utbildning. Hårdraget är det inte bara så att en majoritet av de ensamstående mammorna inte klarar oförutsedda utgifter. De dör också i förtid.

Dessa utmaningar löser vi inte med dagens betänkande. Det politiska ansvaret för människors livsvillkor är spritt över flera politikområden, över flera av riksdagens utskott och över flera av regeringens departement.

Det handlar om utbildningsfrågor och om att var fjärde elev lämnar grundskolan utan godkända betyg och riskerar en tuff start på vuxenlivet och yrkeslivet.

Det handlar om arbetsmarknadsfrågor och att vi i dag har den högsta arbetslösheten på tio år, bortsett från under pandemin.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Folkhälsa

Det handlar om socialförsäkringssystemet och om att allt fler får allt svårare att klara sig på dagens ersättningsnivåer när priser och avgifter rusar i höjden.

Det handlar även om tillgången till sjukvård och läkemedel. Vi ser att många inte har råd att hämta ut sina läkemedel, och många är oroliga att de kommer att bli fler när regeringen nu genomför en kraftig försämring av högkostnadsskyddet för läkemedel.

Herr talman! Det förslag vi har på bordet i dag handlar om folkhälsa ur ett betydligt snävare perspektiv. Det handlar om det folkhälsopolitiska ramverket, smittskydd, vaccinationer, hälsosamma levnadsvanor och psykisk hälsa. Det är förstås också väldigt viktiga frågor. Sammanfattningsvis är Socialdemokraternas ståndpunkt i de här frågorna att Sverige behöver en ny, bred strategi för psykisk hälsa. Socialdemokraterna välkomnar regeringens initiativ på det området.

Vi vill att Sverige ska få ett samlat, nationellt vaccinationsregister där svenskarna och sjukvården får gemensam överblick över vilka vaccinationer man har tagit - och inte har tagit - genom livet. Vi menar också att TBE bör läggas till i det allmänna vaccinationsprogrammet för barn.

Vi menar att det behövs fler insatser för ökad fysisk aktivitet i alla åldrar. Fritidskortet för barn och ungdomar som regeringen vill införa måste kunna användas i kollektivtrafiken. Annars är risken stor att många barn inte kommer att kunna utnyttja sitt fritidskort på grund av att de inte har råd att ta sig dit där aktiviteterna sker.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 4, som handlar om att vaccination mot TBE ska läggas till i det allmänna vaccinationsprogrammet för barn. Jag gör det för att det är ett tydligt exempel på de växande klyftorna i dagens Sverige. Vissa barn har föräldrar som har råd att betala för de dyra TBE-vaccinationerna. Andra barn, som inte har föräldrar som har råd, löper större risk att bli allvarligt sjuka om de vistas i natur där det finns fästingburen TBE. Så kan vi inte ha det. Sverige kan bättre än så här.

(Applåder)

Herr talman! Användningen av e-cigaretter eller vejp har ökat dramatiskt, visar undersökningar. Den senaste månaden har var fjärde tjej i årskurs 2 på gymnasiet vejpat.

E-cigaretter marknadsförs som hälsosammare produkter än vanliga cigaretter, men de används av barn och ungdomar som aldrig har rökt en vanlig cigarett. Forskning, bland annat vid Karolinska institutet, visar att användningen av vejp ger ungefär samma effekter på kroppen som vanliga cigaretter. Blodkärlen blir stelare, luftvägarna trängre och cirkulationen sämre, och risken för blodproppar ökar. Det kan i sin tur leda till en rad sjukdomar precis som vanlig rökning gör.

Vi vet än så länge inte mycket om de långsiktiga konsekvenserna, men det finns ingenting som talar för att skadligt bruk skulle vara hälsosamt på lång sikt.

Min fråga till socialministern är vad regeringen avser att göra för att skydda våra ungdomar från vejpande.

Fru talman! Utbildningsministern pratar om samverkan, och samverkan är bra. Studieförbunden har samverkat under många år, bland annat i Balsta musikslott i Eskilstuna. Men man kan inte samverka bort en besparing på en halv miljard; det går inte.

Politik handlar om att prioritera, och som socialdemokrater skulle vi aldrig prioritera så som den nuvarande regeringen gör. Man prioriterar sänkt skatt för höginkomsttagare före i stort sett allt annat - före sjukvårdens behov, före grundläggande infrastruktur, före klimatomställning och före folkbildning och studieförbundens verksamhet. Tidöregeringen prioriterar dem som redan har före det som vore bra för Sverige på både kort sikt och lång sikt.

I den här debatten i dag borde Johan Pehrson förklara på vilket sätt det är en klok prioritering att rycka undan mattan för studieförbundens verksamheter runt om i landet - i Örebro län i Karlskoga. På vilket sätt är det en klok prioritering att rycka undan mattan för studieförbundens möjligheter att bidra till arbetstillfällen och den svenska musikexporten? På vilket sätt bidrar det som sker i Karlskoga till ett bättre samhälle?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tar mig friheten att avsluta mitt sista inlägg i den här debatten med att citera Lars Winnerbäck igen, ur Östgöta Correspondenten i september förra året:

"Varför ska JAG betala för att några tomtar ska få spela oboe? Klart att du ska! Vi gör det tillsammans för att samhället ska kännas attraktivt nog att delta i. För att vi ska känna samhörighet och tillhörighet. För att vi vet att dom som halkar utanför och inte känner den samhörigheten söker sig till mörkare utkanter. Och dom blir inte lönsamma."

På vilket sätt är det här lönsamt för Sverige?

Fru talman! Jag har under november besökt fyra av studieförbunden i Örebro län för att få en bild av vad som sker i deras verksamheter när statsbidragen nu genomgår en brutal förändring, som Kalle Olsson sa. Det är fyra studieförbund med lite olika inriktning på sin verksamhet och helt olika förutsättningar att verka.

Jag mötte verksamhetschefer som å ena sidan är taggade och glada över det gedigna arbete som Folkbildningsrådet har gjort med att se över hur bidragen ska fördelas mellan studieförbundens olika verksamheter. Man ser att det ger stora möjligheter till större fokus på kvalitet i verksamheten och bättre förutsättningar för samverkan mellan olika förbund. Man tycker att man skapade sig en bra grund för framtiden. Å andra sidan har samma verksamhetschefer sett regeringen rycka undan mattan för finansieringen av den verksamheten. I stället för att utveckla får man avveckla stora delar av verksamheten. Konsekvenserna av det ser vi över hela landet just nu.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsrådet Johan Pehrson och jag är båda från Örebro. På flera orter i Örebro län monterar studieförbunden nu ned sina skyltar. Det blir mörkare och tystare i vårt län i Hällefors, Laxå och sannolikt fler orter framöver.

Jag vill lyfta fram en särskild aspekt av nedskärningarna som nu sker. Det handlar om musikverksamheten. Jag vet att Johan Pehrson, precis som jag själv, gärna lyssnar på Lars Winnerbäck. Det är väl inte konstigt; jag har förstått att det är de svenska partiledarnas absoluta favoritartist. Lars Winnerbäck är en av de artister som har varit noga med att berätta att han aldrig skulle ha blivit den han är utan den kommunala musikskolan och Studiefrämjandet.

Jag ser själv fram emot att Kent nästa år ställer sig på scen igen, 35 år efter att de bestämde sig för att bilda band ihop. Det gjorde de enligt legenden i en replokal på Balsta musikslott i Eskilstuna. Balsta musikslott drivs av Studieförbunden i samverkan.

Det här är inte bara anekdoter, utan listan över band och artister som uppstått ur studiecirklar och studieförbunds replokaler är lång - så lång att man inte kan bortse från den när man konstaterar att Sverige näst USA är världens största nettoexportör av musik. Men med den här regeringen stryps studieförbundens verksamheter. Nu läggs replokalerna ned på bred front i Sverige. Det sker i Göteborg, Borås, Umeå, Luleå, Gävle, Falun, Kristianstad, Västerås, Norrköping, Linköping och i Örebro län i Karlskoga.

I Karlskoga lägger Studieförbundet Vuxenskolan och Studiefrämjandet ned sammanlagt 15 lokaler. I de replokaler som blir kvar höjs avgiften för dem som deltar. Vi ser samma sak - att avgifterna höjs - i de verksamheter som blir kvar. Då blir det färre, framför allt bland dem med liten plånbok, som kan ägna sig åt musikverksamhet i Sverige. Mångfalden minskar. Färre ungdomar kommer att ha möjlighet att bilda band som kan bidra till svensk musikexport.

Jag har hört Johan Pehrson förklara och försvara slakten på studieförbunden med att man prioriterar utbildningar som ger jobb. Men jag undrar vilka jobb som skapas av att det blir 15 replokaler färre i Karlskoga. Vilka jobb skapas av att unga musiker inte får möjlighet att öva tillsammans, och på vilket sätt leder det till fler arbeten?

Fru talman! Min fråga till finansminister Elisabeth Svantesson var på vilket sätt produktiviteten i Sverige kommer att öka av att personer som lever på sjuk- och aktivitetsersättning har högre skatt än andra i samhället. Jag kan inte påstå att jag har fått något svar. Finansministern pratar om allt annat än situationen för just personerna som lever på sjuk- och aktivitetsersättning.

Jag ska kanske inte vara förvånad. Jag har som många andra läst intervjun i Svenska Dagbladet där reportern frågade Elisabeth Svantesson vad hon själv skulle göra med den skatteåterbäring på ungefär 30 000 kronor som hon kommer att ge sig själv och andra höginkomsttagare nästa år. Hon svarade: Jag har inga som helst tankar på vad jag ska göra för pengarna.

Jag tänker att en regering som menar att vägen till ökad produktivitet och ökad tillväxt går genom sänkta skatter borde sänka skatten mest för människor som lever på sjuk- eller aktivitetsersättning. Människor som lever på små marginaler vet nämligen exakt vad de skulle göra med pengarna. För dem skulle en skattesänkning på 1 900 kronor om året göra stor skillnad, mycket större skillnad än 30 000 kronor gör för den som redan har allt den behöver och lite till. En slopad funkisskatt skulle omvandlas till ökad konsumtion, ökad produktivitet och ökad tillväxt.

Jag tror att om Sverige slutar upp med att straffbeskatta kroniskt sjuka och personer med funktionsnedsättningar och i stället ger dem bättre förutsättningar att leva ett värdigt liv blir vi alla tillsammans, som samhälle, mycket tryggare och rikare.

Fru talman! Ministern lyfter upp vikten av att stärka köpkraften, så låt oss tala om köpkraften. För ett par år sedan presenterade Inspektionen för socialförsäkringen en rapport som tydligt visar hur de svenska socialförsäkringarnas värde i relation till löneinkomster har urholkats under långa perioder.

Även om vi nu har haft en period med hög inflation har inte den skillnaden försvunnit, utan vi pratar om en grupp som lever på sjuk- och aktivitetsersättning och som över tid har fått allt sämre köpkraft.

Det som händer nu med Tidöregeringens politik, med ännu ett jobbskatteavdrag för dem som lönearbetar och motsvarande avdrag för pensionärer, är att skillnaderna i levnadsstandard ökar ännu snabbare för alla. Allra tydligast blir det för den grupp som har lägst inkomster. De har låg inkomst, de kommer inte att kunna återgå till arbete och de har inte förutsättningar att ta några extrajobb för att få extrainkomster. Det är ju detta Försäkringskassan har bedömt genom att säga att den gruppen behöver sjuk- och aktivitetsersättning. Det är därför funkisskatten är så djupt orättvis. Den straffar dem som faktiskt inte kan arbeta - människor för vilka också en liten skattesänkning skulle göra stor skillnad.

Så låt oss prata om köpkraft, och låt oss prata om vilka pengar det handlar om. Jag vill göra en jämförelse. Statens ersättning till statsråd ligger i dag på 156 000 kronor i månaden. Statens ersättning till dem som lever på sjukersättning ligger i dag på mellan 11 842 och 23 171 kronor i månaden som maxbelopp. Ett statsråd får med regeringens budget en skattesänkning på ungefär 30 000 kronor om året. Den som lever på sjukersättning får 0 kronor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi har låtit riksdagens utredningstjänst räkna på hur mycket en person som lever på sjukersättning skulle få i sänkt skatt om personen fick motsvarande jobbskatteavdraget nästa år. Då ska vi komma ihåg att vi har haft jobbskatteavdrag under ganska många år nu, men låt oss prata om nästa år. I genomsnitt handlar det om 1 900 kronor om året eller 158 kronor i månaden. Det är inte så mycket jämfört med 30 000 kronor om året, men det är mycket mer än 0 kronor. Det är pengar som skulle göra stor skillnad.

Jag har de senaste dagarna frågat personer som lever på sjukersättning vad de skulle göra med 158 kronor mer i månaden. Någon sa: Jag skulle kunna gå till affären och ibland köpa det jag faktiskt är sugen på och inte bara det allra billigaste. Någon påpekade att 158 kronor räcker precis till den billigaste biobiljetten. Det räcker inte till popcornen, men det räcker till att gå på bio ibland.

Nu när november är här kan vi alla göra en snabb googling på vad goretexkängor eller vinterjackor kostar och konstatera att det med 1 900 kronor om året blir svårt att betala båda delarna.

Det jag framför allt mötte när jag frågade om funkisskatten var sorg, ilska och uppgivenhet. Jag fick berättelser om människor som i dag inte har råd att tillfredsställa sina mest grundläggande behov. Jag mötte ord som diskriminering, funkofobi, perverst och ovärdigt. Jag kan inte annat än hålla med. Det här är ovärdigt.

Fru talman! Det ska alltid löna sig att arbeta, svarar finansministern. Hon säger att ett förstärkt jobbskatteavdrag är en strukturellt riktig åtgärd för att fler ska lämna bidragsberoende och i stället försörja sig själva och att det krävs bättre drivkrafter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är klart att det ska löna sig att arbeta. Det är genom människors arbete vi bygger landet. Det är genom människors arbete Sverige har blivit ett rikt land. Det är genom människors arbete vi kan finansiera barnomsorg, äldreomsorg, skola och sjukvård. Det är genom människors arbete vi kan försvara Sverige och allt vi håller kärt.

Fru talman! Problemet är att de frågor finansministern fått i denna interpellationsdebatt och som hon är här för att svara på handlar om människor som inte kan arbeta. Frågorna handlar om personer som lever på sjukersättning eller aktivitetsersättning, och det är människor som staten i form av Försäkringskassan har bedömt inte kan arbeta eller inte kan arbeta fullt ut.

Försäkringskassan gör bedömningen utifrån lagar och regler som utgår från beslut vi har fattat i den här kammaren. För att få sjukersättning ska man ha en sjukdom eller funktionsnedsättning som gör att man inte kan arbeta alls eller arbeta max 75 procent. Sjukdomen eller funktionsnedsättningen ska vara bestående.

Fru talman! Finansministern vet ju det här. Ändå har hon lyckats svara på två olika interpellationer som handlar om personer med funktionsnedsättning utan att ens nämna ordet funktionsnedsättning. Hennes svar handlar om löntagarna och om att skapa tillväxt för att Sverige ska bli rikare på sikt. Men de som blir rikare i Elisabeth Svantessons Sverige är ju de som redan är rika, tjänar mycket och har råd att spara mycket på ISK. De tjänar mest på Tidöregeringens politik.

De som lever på de lägsta inkomsterna och har det allra svårast att få pengarna att räcka till - de som lever på sjukersättning eller aktivitetsersättning - blir inte rikare med den här regeringens politik. De får ingen sänkt skatt. De får tvärtom högre skatt än nästan alla andra och blir i praktiken straffbeskattade för att de inte kan arbeta. De får funkisskatt. Det är det frågan handlar om och som jag vill ha svar på.

Jag upprepar alltså min fråga till ministern: På vilket sätt kommer produktiviteten i Sverige att öka av att personer som lever på sjukersättning eller aktivitetsersättning har högre skatt än andra i samhället?

Herr talman! Alldeles nyss hölls det här i kammaren en debatt om den svenska sjukvårdskrisen. Fyra socialdemokratiska ledamöter beskrev situationen med varsel och uppsägningar i sjukvården i sina hemlän: 1 000 varslade i Skåne, 900 varslade i Östergötland, 700 varslade i Sörmland och 500 varslade i Värmland. Drygt 3 000 varslade medarbetare i fyra regioner är väldigt många fler än när statsminister Ulf Kristersson i våras lovade en budget som innebar att inga människor - noll - skulle behöva sluta i svensk sjukvård. Det finns ytterligare 17 regioner i Sverige, alla i ekonomisk kris. Där man inte har varslat råder det anställningsstopp.

Min fråga till sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson är: Tror inte regeringen längre att de här tusentals varslade medarbetarna behövs i svensk sjukvård?

Fru talman! Tack för svaret! Vi delar uppfattningen att det i alla fall just nu sker för lite och för långsamt på området.

Jag delar också uppfattningen att förslag som ska läggas på riksdagens bord ska vara väl förberedda. Vi ska göra arbetet bra oavsett vilken roll vi har i processen. Det ska göras varsamt. Men bilden skevar när ledamoten Danielsson målar upp att arbetet pågår, för det är inte den bild som någon annan har i frågan. Vi har hört vittnesmål från talarstolen i dag om att organisationer som arbetar med frågorna inte uppfattar att det pågår något arbete alls. Från min oppositionspolitikerhorisont ser inte heller jag att det pågår något arbete alls.

Mot den bakgrunden måste jag ändå fråga ledamoten Danielsson med det klappande liberala hjärtat: Är Liberalerna verkligen nöjda med hur arbetet med funktionshinderspolitiken bedrivs i Sverige just nu? Det är för lite, och det är för sent. På vilket sätt ser ni till att det blir mer verkstad på Socialdepartementet än vad som till synes pågår där just nu?

Fru talman! Ingen som följer de här frågorna i riksdagen kan tvivla på att Liberalerna har drivit på i frågor kring att utveckla funktionshinderspolitiken. Ingen kan tvivla på engagemanget kring LSS. Jag har lärt känna Malin Danielsson som en oerhört påläst och engagerad förkämpe för stödet till funktionshindrade.

Vi står här i riksdagen i dag och har ett förslag på bordet som syftar till att förbättra en av de frågor som ledamoten Danielsson har drivit hårt, det vill säga ledsagarservicen för personer med synnedsättning och den personliga assistansen. Men när det alltså ligger förslag på bordet för att förbättra kommer Liberalerna ändå att rösta nej.

Det är svårt att få ihop dessa bilder. Jag krokar i det som ledamoten Bergenblock just frågade om. Jag har tidigare ställt frågor till regeringspartierna om när den viktiga frågan om ett samlat huvudmannaskap för den personliga assistansen egentligen kan komma. Jag skulle säga att ledamoten Bergenblock fortfarande inte fick något svar, för tidsplanen är att den kommer när den kommer. Det är en svår tidsplan att förhålla sig till både som otålig oppositionspolitiker och, kan jag föreställa mig, som personer som direkt berörs av den dysfunktionella lagstiftning vi har i dag.

Jag upprepar därför frågan: Hur, mer specifikt, ser tidsplanen ut för en proposition om det statliga huvudmannaskapet?