STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Kalle Olsson har frågat mig hur jag så här långt bedömer konsekvenserna av studieförbundens neddragningar och om jag avser att vidta några åtgärder mot bakgrund av detta.

Folkbildningen, både studieförbunden och folkhögskolorna, är viktig för såväl samhälle som individ. Regeringen värnar folkbildningen.

Varje budget handlar om prioriteringar, och förslaget om en justering av statsbidraget föregicks av noggranna avvägningar inom Regeringskansliet. Nivån på statsbidraget till studieförbunden har från och med 2024 justerats till förmån för åtgärder inom folkhögskolan och andra områden, till exempel inom utbildning för vuxna.

Genom regeringens budgetproposition för 2024 förstärktes statsbidraget till folkhögskolorna med 100 miljoner kronor 2024, en nivå som beräknas bestå permanent. I budgetpropositionen för 2025 har regeringen också föreslagit en förstärkning av det särskilda utbildningsstödet med 25 miljoner kronor.

Jag vill framhålla att för 2025 föreslår regeringen att cirka 1,6 miljarder kronor fördelas i statsbidrag till studieförbund och cirka 2,4 miljarder kronor till folkhögskolor. Sammanlagt rör det sig om cirka 4 miljarder kronor till folkbildningens verksamheter. Det är ett fortsatt omfattande statligt stöd till studieförbund och folkhögskolor runt om i landet. Det är också viktigt att påpeka vikten av det delade finansieringsansvaret för folkbildningen. Detta innebär att staten, regionerna, kommunerna, huvudmännen och enskilda har ett gemensamt ansvar för att finansiera folkbildningens verksamheter.

Regeringen följer folkbildningens utveckling noga genom de återrapporter Folkbildningsrådet lämnar till regeringen. I sammanhanget vill jag också nämna Folkbildningsutredningens betänkande Bildning, utbildning och delaktighet - folkbildningspolitik i en ny tid (SOU 2024:42).

På senare år har flera exempel på fusk och fel inom folkbildningen avslöjats. Det är därför viktigt att arbeta vidare med Folkbildningsutredningens förslag, som syftar till att säkerställa en mer ändamålsenlig styrning, uppföljning och kontroll av statsbidraget till folkbildningen. Betänkandet har remitterats, och jag ser fram emot att ta del av remissinstansernas yttranden inför den fortsatta beredningen av utredningens förslag.

Fru talman! Jag har under november besökt fyra av studieförbunden i Örebro län för att få en bild av vad som sker i deras verksamheter när statsbidragen nu genomgår en brutal förändring, som Kalle Olsson sa. Det är fyra studieförbund med lite olika inriktning på sin verksamhet och helt olika förutsättningar att verka.

Jag mötte verksamhetschefer som å ena sidan är taggade och glada över det gedigna arbete som Folkbildningsrådet har gjort med att se över hur bidragen ska fördelas mellan studieförbundens olika verksamheter. Man ser att det ger stora möjligheter till större fokus på kvalitet i verksamheten och bättre förutsättningar för samverkan mellan olika förbund. Man tycker att man skapade sig en bra grund för framtiden. Å andra sidan har samma verksamhetschefer sett regeringen rycka undan mattan för finansieringen av den verksamheten. I stället för att utveckla får man avveckla stora delar av verksamheten. Konsekvenserna av det ser vi över hela landet just nu.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsrådet Johan Pehrson och jag är båda från Örebro. På flera orter i Örebro län monterar studieförbunden nu ned sina skyltar. Det blir mörkare och tystare i vårt län i Hällefors, Laxå och sannolikt fler orter framöver.

Jag vill lyfta fram en särskild aspekt av nedskärningarna som nu sker. Det handlar om musikverksamheten. Jag vet att Johan Pehrson, precis som jag själv, gärna lyssnar på Lars Winnerbäck. Det är väl inte konstigt; jag har förstått att det är de svenska partiledarnas absoluta favoritartist. Lars Winnerbäck är en av de artister som har varit noga med att berätta att han aldrig skulle ha blivit den han är utan den kommunala musikskolan och Studiefrämjandet.

Jag ser själv fram emot att Kent nästa år ställer sig på scen igen, 35 år efter att de bestämde sig för att bilda band ihop. Det gjorde de enligt legenden i en replokal på Balsta musikslott i Eskilstuna. Balsta musikslott drivs av Studieförbunden i samverkan.

Det här är inte bara anekdoter, utan listan över band och artister som uppstått ur studiecirklar och studieförbunds replokaler är lång - så lång att man inte kan bortse från den när man konstaterar att Sverige näst USA är världens största nettoexportör av musik. Men med den här regeringen stryps studieförbundens verksamheter. Nu läggs replokalerna ned på bred front i Sverige. Det sker i Göteborg, Borås, Umeå, Luleå, Gävle, Falun, Kristianstad, Västerås, Norrköping, Linköping och i Örebro län i Karlskoga.

I Karlskoga lägger Studieförbundet Vuxenskolan och Studiefrämjandet ned sammanlagt 15 lokaler. I de replokaler som blir kvar höjs avgiften för dem som deltar. Vi ser samma sak - att avgifterna höjs - i de verksamheter som blir kvar. Då blir det färre, framför allt bland dem med liten plånbok, som kan ägna sig åt musikverksamhet i Sverige. Mångfalden minskar. Färre ungdomar kommer att ha möjlighet att bilda band som kan bidra till svensk musikexport.

Jag har hört Johan Pehrson förklara och försvara slakten på studieförbunden med att man prioriterar utbildningar som ger jobb. Men jag undrar vilka jobb som skapas av att det blir 15 replokaler färre i Karlskoga. Vilka jobb skapas av att unga musiker inte får möjlighet att öva tillsammans, och på vilket sätt leder det till fler arbeten?

Fru talman! Tack för att jag får delta i denna debatt! Jag är egentligen anmäld till två kommande interpellationsdebatter om sjukvårdsfrågor och andra frågor som Tidöpartierna ägnar sig åt, såsom angiveri och tolkavgifter, men jag kan inte avstå från att gå in i denna debatt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag kommer från Halland och bor i Varberg. Där hade vi ett reportage i tidningen för bara några dagar sedan om de neddragningar som man nu tvingas göra inom studieförbunden i Halland. Det kanske inte låter så mycket i detta sammanhang, här i Sveriges riksdag, men 13 tjänster tvingas man nu gemensamt dra bort vid årsskiftet från studieförbundet Vuxenskolan, från ABF, från Sensus studieförbund och från Studiefrämjandet i Halland.

Vad betyder då 13 tjänster? Jo, det handlar i slutändan om studiecirklar som inte kommer att genomföras. Det handlar om kulturaktiviteter som inte kommer att genomföras. Det är människor där ute som drabbas. Det handlar inte i första hand om de 13 personer som blir av med sina arbeten utan om de barn och ungdomar och de gamla och äldre som skulle ha tagit del av verksamheterna och om de invandrare som ville förkovra sig, kanske i svenska, eller bli en mer integrerad del av samhället. Det är de som skulle ha tagit del av verksamheterna.

Det är det här som regeringen slår emot och håller på att slakta genom att ta bort en tredjedel av de statliga anslagen till studieförbunden.

Samtidigt befinner vi oss i en tid där allt mer ansvar kommer att behöva läggas på civilsamhället. Föreningar kommer att behöva ta ett större ansvar i samhället. Studieförbunden borde rätteligen ta ett större ansvar i samhället. Kyrkor och samfund kommer att få göra det för att vi ska klara vårt gemensamma uppdrag inom välfärden framöver.

Att regeringen då samtidigt går in och slår stenhårt mot en av de aktörer som är en viktig del av civilsamhället innebär naturligtvis att det blir mycket svårare att klara uppdragen framöver.

Varför gör då Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna så här, kan man fråga sig. Jo, i den artikel i Hallands Nyheter som beskrev vad som händer i Halland svarade faktiskt en riksdagsledamot från Sverigedemokraterna på just den frågan. Svaret löd: "Vissa av de här studieförbunden har tydliga muslimska och politiska kopplingar och ett intresse av att svartmåla SD och de andra styrande högerpartierna."

Så sa Erik Hellsborn från Sverigedemokraterna i tidningen. Det handlar alltså om att tysta röster som är kritiska mot den sittande regeringen. Vi som har vår bakgrund i folkrörelsen och i civilsamhället vet hur viktiga studieförbunden är för det demokratiska samhället och för utvecklingen av demokratin.

Min fråga till Johan Pehrson är därför: Står statsrådet bakom det som Sverigedemokraterna säger är motivet till att man nu drar ned på anslagen till studieförbunden?

Fru talman! Jag blev lite ställd när Johan Pehrson började prata om samverkan och nämnde föreningslivet och kyrkan. Det är ju precis det som är problemet nu, fru talman: Det blir ingen samverkan när studieförbunden tvingas lämna de mindre orterna. När de inte finns kvar längre och när de har sagt upp sina lokaler går det ju inte att ha någon samverkan. Det är det som är hela problemet här: Det finns ingen att samverka med. Det blir särskilt påtagligt just på de mindre orterna, där det kanske bara finns en - eller snart ingen - anställd kvar.

Jag gav några exempel i mitt första anförande på hur förutsättningarna nu radikalt försämras och hur det ser ut när personal och lokaler sägs upp. Då ska man som sagt veta att vi inte har sett slutet på nedskärningarna. Vi har snart genomlevt det första året, men det kommer ju nya besparingar nästa år. Året efter det kommer det ytterligare besparingar.

Det som händer när man blir väldigt liten är att man också blir sårbar. Det kanske står och faller med en enda person som finns kvar på kontoret på studieförbundet. Det är ofta en person som är väldigt besjälad och vill väldigt mycket. Jag talade med en verksamhetsledare häromdagen som sa: Vi får se hur länge man pallar - man måste brinna så totalt för att orka hålla igång. Han satt ensam på kontoret i Västerbottens inland.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den stora faran nu är just att studieförbunden med tiden inte orkar, inte förmår, upprätthålla den samverkan med det omgivande samhället som Johan Pehrson nämner. Man tappar helt enkelt i relevans och betydelse därför att man har blivit så pass försvagad. Man är inte längre den partner som kommuner, organisationer och andra föreningar vänder sig till, och så tynar man sakta bort.

Det är klart att det här är Sverigedemokraternas våta dröm, långsiktiga plan och förhoppning - kalla det vad du vill - men det tragiska är att Liberalerna, av alla partier, agerar hantlangare för den här politiken. Eller är det så att Johan Pehrson ser någonting som vi inte ser? Ser han hur andra aktörer nu kliver fram och fyller de tomrum som studieförbunden lämnar efter sig? I så fall får han gärna redogöra för det.

Det vi andra ser hända nu är nämligen hur SD-regeringen med hög precision ger sig på folkrörelsesamhället - det där fantastiska trädet med alla sina grenar och utskott som har kopplingar till och samarbeten med ungdomsgrupper, teatergrupper, pensionärsorganisationer och lantbrukarnas organisationer. Det gäller även de politiska partierna; Johan Pehrsons eget parti bedriver sina interna utbildningar inom ramen för studieförbunden. På samma sätt lär vi socialdemokrater och våra fackliga vänner oss mötesteknik och att skriva motioner i ABF:s regi.

Frågan är som sagt om Johan Pehrson ser tecken på att andra aktörer nu kliver fram och fyller de tomrum som studieförbunden lämnar efter sig. Ser han marknadskrafterna leta sig ut i byarna och göra det som de i alla fall aldrig tidigare har gjort? Ser han några tecken på det?

I sitt svar nämner Johan Pehrson också kommunerna och regionerna. Tänker han sig att det är de som nu ska fylla tomrummen? Är det de kommuner som med den här regeringen får mindre pengar som ska städa upp och kompensera när regeringen vänder studieförbunden ryggen?

(Applåder)

Fru talman! I diskussionen om den samhällsutveckling vi har sett under senare år hör vi ofta, inte minst från polisen, att det blir allt viktigare med förebyggande arbete.

Det handlar om att se till att ungdomar hamnar i miljöer som inte är skadliga för dem eller leder in dem på brottets bana. Finns det något bättre än att komma in i idrottsrörelsen, i civilsamhället eller i studieförbundens musik- och kulturverksamhet? Det bästa sättet att vaccinera fram rätt värderingar är genom erfarenheter av att musicera tillsammans, upptäcka glädjen och få självförtroende och självkänsla. Då lockas man inte in i andra karriärer eller andra risker.

Den här regeringen går dock in och skär ned, med precision, på just civilsamhället. Man jagar personer med civilsamhällesbakgrund i en del statliga myndigheter. Man argumenterar för och genomför en politik som drar undan fötterna för studieförbund och föreningsliv. Om svaret från Johan Pehrson är att vi ska samverka måste grundfrågan självklart vara: Med vem då, om det inte finns någon kvar?

Det kanske går an här i Stockholm, med ABF-huset och allting. Här finns det många aktörer. Men i Kosta, som jag kommer ifrån från början, finns det inte så många aktörer att samverka med. Det gäller även andra små orter i landet, eller för den delen mellanstora kommuner. Det är också där vi ser att man nu skär ned på kommunens kulturerbjudanden. Snart är det väl nästan bara kyrkan kvar som kan erbjuda arenor för avgiftsfritt musicerande.

Därför blir grundfrågan, som Johan Pehrson faktiskt inte har svarat på: Varför vill regeringen inte veta hur det står till? Varför vägrar man göra en kartläggning av effekterna av besparingarna på studieförbunden? Är det tryggare att blunda för verkligheten? Plocka fram underlag så att vi kan få se om det är regeringens bild av effekterna av "justeringarna" som stämmer eller om det är oppositionens bild av de dramatiska konsekvenserna som är korrekt! Gör en sammanställning!

(Applåder)