Karin Sundin

Fru talman! Vi har under denna debatt hört en lång uppräkning av olika utredningar som samlats på hög inom funktionshinderspolitikens område på Socialdepartementet. Jag håller med om att frågan är viktig, men vi har hört länge nog att detta bereds. Det gäller såväl huvudmannaskapsutredningen som andra utredningar som nu ligger på departementet och väntar.

Hur länge ska beredningen pågå? Hur kan man som ledamot i socialutskottet vara tillfreds, som ledamoten Hovskär säger sig vara? Är det inte dags att Kristdemokraterna, som är ansvariga för socialpolitiken och för det departement som har till uppgift att lägga propositioner på riksdagens bord, kräver åtminstone en tidsplan av det ansvariga statsrådet Camilla Waltersson Grönvall? Är det inte rimligt att vi i alla fall får en tidsplan för när det kan tänkas komma förslag till riksdagens bord?

Fru talman! Jag har en fråga till den kristdemokratiske ledamoten Hovskär, som företräder det parti som har huvudansvaret för socialpolitiken i regeringen och som har en partivän, Jakob Forssmed, som departementschef. Det är samma fråga som jag ställde till ledamoten Höglund för en stund sedan: Vad händer egentligen på Socialdepartementet?

Jag vill också fråga ledamoten Dan Hovskär om Kristdemokraterna verkligen är nöjda med hur Socialdepartementet levererar i frågan om ett samlat huvudmannaskap för den personliga assistansen. Det finns en bred politisk enighet om att detta är alldeles nödvändigt för att vi ska få en ökad likvärdighet och en ökad förutsägbarhet för dem som är i behov av personlig assistans. Är ni nöjda med leveransen?

Herr talman! Jag har en fråga till ledamoten Höglund som företrädare för det parti som också har regeringsansvaret för funktionshinderspolitiken. Jag, liksom många med mig, undrar vad som egentligen händer på Socialdepartementet. Det finns en lång rad färdiga utredningar som väntar på att bli propositioner till riksdagen. Ledamoten Bergenblock lyfte precis fram tolktjänstutredningen i diskussionen.

Med koppling till dagens debatt vill jag fråga Moderaterna om en annan utredning. Vad händer egentligen med Huvudmannaskapsutredningen, det vill säga den som föreslog att all personlig assistans ska samlas under statligt styre och inte som i dag vara delad mellan kommunal assistans för en del och statlig för andra? Jag har uppfattat att det finns en bred politisk enighet kring vikten av den reformen. Det behövs en ökad likvärdighet och ökad förutsägbarhet för assistansanvändarna.

När frågan ställs till ansvarigt statsråd är svaret alltid att arbete pågår. Jag vet att ledamoten Höglund tycker att frågan om den personliga assistansen är viktig. Därför vill jag fråga om hon verkligen är trygg med och säker på att arbetet verkligen pågår på Socialdepartementet. Ur riksdagens perspektiv verkar det inte pågå så särdeles mycket arbete i frågan i departementet.

Herr talman! Det är något av en historisk dag i dag när vi nu ska debattera och besluta om hur samhällets stöd till personer med funktionsnedsättning ska vara utformat. Utifrån hur diskussionerna har förts i socialutskottet inför den här dagen kommer riksdagen i dag att skjuta en alldeles för passiv regering framför sig i arbetet för bättre levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning.

Men den här debatten handlar inte bara om konkreta insatser och stöd till en avgränsad grupp människor. Den handlar om hur vi som samhälle ska bete oss mot varandra, oavsett vilka vi är och vilka behov vi har. För ett samhälle, vårt samhälle, blir aldrig bättre, starkare eller varmare än den väv som vi tillsammans väver kring dem som behöver mer stöd än andra för att kunna leva livet fullt ut.

Samhällets stöd till personer med funktionsnedsättning handlar om en lång rad åtgärder för att människor ska kunna vara del av samhällsgemenskapen oavsett deras kroppars funktionalitet. Inte alla perspektiv ryms inom ramen för socialutskottets arbete, och inte alla ryms inom ramen för LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Det krävs mycket mer än en lag för att skapa ett gott samhälle för alla. Men i år, när LSS firar 30 år, finns det anledning för oss som samhälle att utvärdera oss själva.

När lagen kom var det en stolt reform som gav personer med funktionsnedsättning rätten att leva ett så bra och självständigt liv som möjligt. Men de senaste årens utveckling har lett till allt större revor i det stöd som LSS-lagstiftningen var tänkt att ge.

Jag kommer i dag att belysa två perspektiv - de två perspektiv där socialutskottet går fram med förslag om tillkännagivanden till regeringen. Det handlar om rätten till ledsagning för personer med synnedsättning, och det handlar om en översyn av modellen för finansieringen av assistansersättningen.

Herr talman! Vi talar nu om stöd till personer med funktionsnedsättning. En av de mest självklara insatserna borde vara att den som inte själv kan se kan få en seende följeslagare ut i samhället. Men så är det inte i dag - inte längre.

På läktaren i dag har vi åhörare som lyssnar till debatten men som inte kan se den. De kan inte se den stora vackra gråa väven bakom mig, som består av en lång rad gråa nyanser av lin från Sveriges alla landskap. De kan inte se mig som talar just nu. Nu syntolkar jag lite grann. Jag kanske smälter in lite grann i den där gråa väven med mitt gråa hår och min linnekavaj.

Det hade kanske varit fler på läktaren i dag om fler hade haft den rätt till ledsagning som samhället borde ge dem.

Dessa personer kan berätta för oss om hur revorna i samhällets väv fungerar och om skillnaden mellan att ha en ledsagare och att inte ha en ledsagare, både vid livets viktigaste tillfällen och när det gäller livets alla vardagliga behov och önskemål.

Den tidigare socialdemokratiska regeringen såg dessa revor. Den såg att allt färre beviljades ledsagning enligt LSS. Den dåvarande regeringen gav därför i juli 2022 Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga förändringarna. Kartläggningen visade med all önskvärd tydlighet att insatsen ledsagarservice enligt LSS minskat mycket kraftigt mellan åren 2010 och 2022, både sett till hur många som beviljats ledsagning och sett till omfattningen av den. Störst har försämringen varit för ungdomarna.

Vi har under det senaste året också kunnat ta del av flera rättsfall och av vittnesmål i medier om det utanförskap och den isolering som bristen på ledsagning leder till. Det gäller inte minst för gruppen dövblinda. Inte ens om man är både döv och blind har man i dag en självklar rätt till ledsagning. Vi har en lag som inte längre fungerar som det var tänkt att den skulle fungera.

Jag vill tacka för alla berättelser och underlag som vi politiker har fått ta del av, som ligger till grund för det beslut som riskdagen ska fatta i dag.

Förslaget är att regeringen ska se över förutsättningarna för avgiftsfri ledsagning för personer med synnedsättning och att regeringen ska se över om inte ledsagningen bör regleras i en särskild lag.

Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna har i regeringsställning haft alla möjligheter att leva upp till sina tidigare vackra ord om vikten av människors frihet. Men friheten för dem som behöver ledsagning talar de tyst om.

Att inte rösta för en översyn av den lagstiftning vi har i dag kan inte sägas vara annat än ett svek mot dem som mer än de flesta behöver samhällets stöd för sin frihet och för att kunna leva livet fullt ut.

Herr talman! Frågan om utformningen av ersättningsnivåerna för den personliga assistansen är precis som frågan om ledsagning ett exempel på en reform som har urholkats över tid.

Personlig assistans handlar, precis som det låter som, om stöd till personer som behöver assistans för att klara sitt liv och sina grundläggande behov. Den assistansberättigade kan välja mellan att vara arbetsgivare för sina assistenter på egen hand eller att köpa assistans från en kommun, ett företag eller ett kooperativ som hen är medlem i. Det är bra att den enskilde har stort inflytande över vem som anställs som assistent, men det gör att frågan om finansieringen blir väldigt svår.

De senaste åren har vi sett hur allt fler, framför allt mindre utförare och enskilda familjer, har fått allt svårare att få assistansverksamheten att gå ihop eftersom ersättningsnivåerna inte har hängt med i kostnadsutvecklingen. Inflationen har grävt djupa hål i systemet. Det gör att det i dag är svårt att rekrytera och behålla kompetenta assistenter.

Samtidigt kan vi se hur stora företag, som har administrativa och bemanningsmässiga stordriftsfördelar, fortsätter göra mångmiljonvinster på den personliga assistansen. Vi ser fortfarande att skattepengar som var tänkta att gå till välfärd i stället går till aktieutdelningar. Därför är jag glad att en majoritet i socialutskottet nu sluter upp kring det som vi socialdemokrater har skrivit i vår kommittémotion om att dagens system inte längre är hållbart.

Jag hade kunnat säga att jag är förvånad över att vi inte har ett enigt socialutskott i denna fråga, med tanke på hur det lät från dagens regeringspartiers sida innan de blev regering. Men, som det har sagts från Tidöregeringens sida i andra sammanhang: Man säger en sak innan valet. Sedan blir det val, och sedan säger man någonting annat.

Nu åläggs regeringen enligt förslaget att tillsätta en utredning med målet att ta fram en långsiktigt hållbar finansieringsmodell för assistansersättningen som bättre tar hänsyn till olika utförares faktiska kostnader. Det är bra. Det är en förutsättning för att personer i behov av personlig assistans ska kunna fortsätta få detta i framtiden. Det är ett sätt att börja laga de revor som har uppstått i väven kring personer med funktionsnedsättning, och det är nödvändiga åtgärder för att denna väv inte ska trasas sönder helt.

Herr talman! Sammanfattningsvis står jag alltså bakom socialutskottets förslag om tillkännagivanden till regeringen. Jag står förstås bakom alla Socialdemokraternas reservationer, men jag vill särskilt yrka bifall till reservation 5 om att regeringen bör genomföra den så kallade Huvudmannaskapsutredningens förslag.

(Applåder)

Fru talman! Det stämmer som ledamoten Bergenblock sa att den utredning som ligger till grund för dagens debatt hade ett tydligt direktiv, som inte följdes. Det visar bland annat Socialdepartementets interna rättsutredning.

Jag vill tro att det betyder något när företrädare för FN genom WHO skriver till Sveriges regering och påminner om Sveriges internationella åtaganden och om det ramverk för alkoholpolitiken som Sverige har anslutit sig till. Jag tycker att ett brev från WHO förtjänar mer än ett muntligt svar i en debatt initierad av mig nästan ett år efter att brevet skrevs.

Jag konstaterar att Systembolaget år efter år toppar rankningen av Sveriges mest omtyckta företag. Svenskarna förstår att Systembolaget är annorlunda av en anledning, och Systembolaget klarar på ett alldeles utmärkt sätt sitt uppdrag att ge god service i hela landet och samtidigt värna folkhälsan och hälsan för den som riskerar att dricka för mycket. Låt därför Systembolaget hantera också gårdsförsäljningen så att vi inte riskerar att det svenska detaljhandelsmonopolet faller.

Jag menar att vi bör göra vårt yttersta för att värna den svenska folkhälsan före privata vinstintressen. Vi förstår alla att det finns miljoner att hämta för de privata aktörer som i ett första steg tillåts gårdsförsäljning och i ett andra steg, med övriga producenter och handelns företrädare, tjänar på att det svenska detaljhandelsmonopolet faller och i förlängningen på att svenskarna börjar dricka mer. Samhällets kostnader för detta skulle dock bli mycket högre.

Jag rekommenderar socialministern att ta emot WHO:s utsträckta hand med erbjudande om stöd och rådgivning.

Fru talman! Tack, socialministern, för svaret!

Gårdsförsäljning ska införas men med bibehållet monopol. Frågan är hur det ska gå till. Jag vet att socialministern, precis som svenskarna, förstår varför Systembolaget säljer alkohol utan vinstintresse och varför det inte finns lockvaror eller rea på vin. Socialministern och svenskarna förstår varför Systembolaget inte är öppet dygnet runt. Man förstår varför man får visa legitimation långt efter att man har passerat den magiska gränsen för att få handla på Systembolaget.

Systembolaget handlar om att vi tar gemensamt ansvar för att skydda barn, unga, kvinnor, män och alkoholister från alkoholens skadeverkningar. Det är vi överens om, men i denna debatt pratar vi sällan om det. Vi pratar bara om den trevliga upplevelse som gårdsförsäljning innebär och om att detta vore önskvärt, men det andra behöver sägas. De förslag som har presenterats visar inte att vi kan skydda det svenska monopolet.

Jag tror socialministern när han säger att frågan är svår. Han sliter nog hårt för att hålla ihop detta utan att slitas i stycken av dem som faktiskt vill att denna fråga ska reduceras till att handla om producenternas villkor och trevliga upplevelser för normalkonsumenterna.

Det finns andra vägar att gå, fru talman. Det går att införa gårdsförsäljning utan att riskera Systembolagets framtid och utan att lokala producenter blir missgynnade av att svenska lokala producenter får bättre möjligheter att visa upp och sälja sina produkter. Det finns vägar som inte skulle leda till att WHO skickar bekymrade brev till ansvariga ministrar och frågar vad sjutton Sverige egentligen håller på med.

Vi socialdemokrater har länge sagt att även vi är öppna för gårdsförsäljning, men bara under förutsättning att det inte finns någon risk för det svenska detaljhandelsmonopolet. Det förslag som diskuteras i dag och som ligger till grund för denna diskussion - det som ledamoten Bergenblock så ivrigt propagerar för - uppfyller inte det kriteriet.

Vi socialdemokrater presenterade därför i förra veckan en annan modell för gårdsförsäljning. Vi föreslår att Sverige ska införa ett särskilt gårdsförsäljningssortiment som lokala producenter av öl, vin och sprit kan ansluta sig till. Genom att man gör det öppet för lokala producenter från hela Europa hotas inte monopolet, och producenterna får också bättre möjligheter att visa upp sina varor.

Infrastrukturen för detta - en särskild gårdsförsäljningsapp - skulle kunna hanteras inom Systembolagets försäljningsstruktur. Efter att man har handlat skulle Systembolaget se till att varorna levereras hem till konsumenten. På det sättet skulle monopolet inte hotas, och det skulle underlätta för både konsumenter och producenter.

Detta kan göras i morgon; det behövs ingen ny utredning. Detta kommer inte att påverka oss EU-rättsligt, och det kommer inte att hota den svenska folkhälsan.

Vi vill också se över möjligheten för lokala producenter att bli ombud för Systembolaget och då lämna ut sina egna och andras produkter.

Det finns säkert fler vägar man skulle kunna gå. Min poäng är att det finns fler och bättre vägar än den som utredningen föreslår, som ju tydligt innebär att vi riskerar att förlora det svenska detaljhandelsmonopolet. Frågan är vilken väg socialministern och regeringen väljer att gå.

Fru talman! Det var en ja- eller nej-fråga som jag ställde i min interpellation. Har regeringen övervägt att ta emot Världshälsoorganisationens erbjudande om stöd och rådgivning i processen kring så kallad gårdsförsäljning - ja eller nej? Jag tackar socialministern för svaret, och jag konstaterar att det väl får tolkas som ett nej.

Jag tänker att en annan väg hade varit möjlig för regeringen. När Världshälsoorganisationen skickar ett officiellt brev där den uttrycker sin oro för konsekvenserna av svensk politik skulle man kunna säga: Vi borde kanske lyssna. Vi borde kanske tacka ja.

Jag förstår att denna fråga inte är enkel att hantera för socialministern när det finns stora slitningar i regeringsunderlaget och när det av allt att döma också finns slitningar i hans eget parti. Icke desto mindre är det ministerns fråga att hantera.

Vi är många som liksom WHO känner en stark oro för vad som kommer att hända med det svenska detaljhandelsmonopolet. Den oron växer när man lyssnar till gårdsförsäljningens främsta förespråkare. Jag gissar att vi strax kommer att få höra ledamoten Bergenblock ännu en gång vifta bort alla farhågor och upprepa att Systembolaget enligt utredaren inte alls hotas av gårdsförsäljning - som om inte tunga remissinstanser har påpekat att EU knappast kommer att tycka att det svenska detaljhandelsmonopolet kan gälla om det uppstår hundratals nya privata försäljningsställen, som om inte Socialdepartementets interna rättsutredning hade kommit fram till att utredningens förslag inte uppfyller utredningens direktiv om att monopolet ska säkras och som om inte den europeiska vinnäringens branschförening redan i förväg har sagt att man kommer att ställa till med en rättsprocess.

Under den här processen är vi många som undrar hur grundmurad den politiska viljan att bevara Systembolaget egentligen är i Regeringskansliet i dag. Är det så att den här så kallade gårdsförsäljningen bara är ett steg på vägen mot ett Sverige som är lite mindre som Sverige och lite mer som andra länder, ett Sverige där både producenterna och handeln skulle kunna tjäna stora pengar om konsumenterna kunde köpa sitt öl och sitt vin i samma butik som de köper maten? Köp tre flaskor och betala för två av veckans kampanjvin på Ica!

Fru talman! Oron för vart Sverige är på väg blir inte mindre av att regeringen inte svarar på offentlig korrespondens från WHO, som undrar vad Sverige egentligen håller på med. Ministern säger sig ha svarat vid ett möte men inte i skrift. Varken jag, mediernas granskare eller medborgarna kan därför i dag riktigt veta hur regeringen bemöter WHO:s oro - inte mer än det vaga svar vi får i dag.

Ministern tackar för stödet, och han har tydliggjort den svenska ståndpunkten. Men vilken är då den svenska ståndpunkten? Gårdsförsäljning eller inte? Hur ska den så kallade gårdsförsäljningen utformas så att den säkerställer det svenska detaljhandelsmonopolets fortlevnad? Det är ju svaret vi alla går och väntar på. Vad är egentligen folkhälsan värd i Regeringskansliet i dag?

Herr talman! Tålamodet är på väg att ta slut i svensk sjukvård. Vi har hört hoten om strejk från Kommunal, och nu är det övertidsblockad från Vårdförbundet.

I år är det återigen svårare än någonsin att få ihop sommaren och schemat när personalen ska ha sin välförtjänta och lagstadgade semester. Samtidigt vilar stora besparingskrav och varsel över sjukvården, och det är lätt att förstå att personalens tålamod tryter.

Vi socialdemokrater har visat att det går att prioritera sjukvården före annat. I vår vårändringsbudget dubblerar vi för tredje gången regeringens satsningar på sjukvården. Vårt förslag är permanenta pengar - pengar som behövs.

I dag vill jag fråga sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson hur hennes strategi egentligen ser ut. Hur ska socialministern få finansministern att förstå att det behövs mer pengar till svensk sjukvård?

Fru talman! Begränsningar och kontroll på särskilda ungdomshem - rubriken för denna debatt känner vi igen. Vi har pratat om fler åtgärder länge nu, och vi kommer att fortsätta att prata om det efter dagens debatt och dagens beslut.

På Statens institutionsstyrelses ungdomshem bor och behandlas ungdomar som under sin uppväxt har utsatts för missförhållanden, kränkningar, orättvisor, hot, våld och övergrepp. Många av dessa ungdomar har i sin tur själva gjort orätt - hotat och skadat sig själva eller andra - eller sugits in och utnyttjats av kriminella nätverk. En del har redan, trots sina unga år, många års missbruk bakom sig. Det är också numera väldokumenterat att många barn och ungdomar inom Sis har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ofta i kombination med missbruksproblem.

Som samhälle har vi bedömt att dessa ungdomar på grund av omständigheter i deras hemmiljö eller på grund av sådant som de har gjort behöver omhändertas. För en del är det trots allt första gången de är långt ifrån sina familjer och sina tidigare trygga punkter i tillvaron, medan det för andra kanske inte finns någon trygghet alls i tillvaron.

Min poäng med att lyfta upp detta är att vi måste vara på det klara med att det vi pratar om i dag - att begränsa tillgången till kommunikation med omvärlden och att begränsa tillgången till besök på Sis - handlar om åtgärder riktade mot en redan utsatt och ganska heterogen grupp. Vi måste vara varsamma när vi inför nya begränsningar och hårdare regler, också när det är solklart att det behövs sådana begränsningar.

Fru talman! Tillsammans med fackförbundet Seko besökte jag i måndags Sis ungdomshem Bergsmansgården i Fjugesta. Det var ett besök som var planerat långt innan jag visste att jag skulle stå här i dag. Jag har klivit in med lite kort varsel. Med dagens debatt i åtanke är det intressant att bland det första som personalen på Bergsmansgården berättade var att de kommer att få nya möjligheter att göra ett bra jobb den 15 maj. För personalen var det solklart att de nya begränsningarna behövs, och de står klara och väntar.

Jag konstaterar att en stor del av den politiska debatten handlar om att skydda samhället från de kriminella pojkarna på Sis. Det gäller också till stor del den lagstiftning vi diskuterar här i dag. Gängkriminella pojkar på Sis ska inte kunna använda sina telefoner för att planera hur de ska rymma. De ska inte kunna ta in vapen eller narkotika på Sis, och de ska inte kunna samordna och planera fortsatt kriminell verksamhet på Sis. Självklart ska de inte kunna göra det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Begränsningar och kontroll i fråga om elektroniska kommu-nikationstjänster och besök på särskilda ungdomshem

Sis-hemmet Bergsmansgården, som jag besökte, är ett hem för flickor i övre tonåren. Med detta besök i minne är det tydligt att flickorna ofta glöms bort, trots att vi har tagit del av kartläggningar som visar att flickor är en större och mer aktiv del av de kriminella gängen än vad vi tidigare har trott.

Personalen på Bergsmansgården påminde mig om att dessa flickor behöver skyddas både från sin omgivning och från sig själva. De berättade om hur flickor på Sis-hem i dag kan sälja sig själva genom telefonens webbkamera och Swish. De här flickorna kan utnyttjas av en tidigare förövare och av nya.

Därför är dagens förslag oerhört viktigt. Det handlar om att skydda unga människor från omgivningen och från sig själva samtidigt som vi inte kan beröva dem kontakten med omvärlden eller sin familj.

Vi vet också genom återkommande rapporter och uppgifter att ungdomarna på Sis-hem tragiskt nog behöver skyddas även från personalen som arbetar inom Sis. Organisationerna Childhood och Barnrättsbyrån rapporterar om över 200 fall av någon form av sexuellt våld eller kränkning på Sis-hem under perioden mellan januari 2019 och maj 2022. Det är fullständigt oacceptabelt att ungdomar som har satts under samhällets beskydd utsätts för övergrepp från just dem som är satta att skydda dem. Så kan vi bara inte ha det.

Ett sätt att undvika det är att se till att Sis-medarbetare inte lämnas ensamma med de här ungdomarna, alltså med sina klienter. Det har påpekats av Ivo, och vi socialdemokrater har motionerat om dubbel bemanning i alla klientnära kontakter på Sis-hem. Det är ett sätt att skydda barn och ungdomar.

Det är också ett sätt att skydda personal som, om de lämnas ensamma med klienterna, kan utsättas för både hot och våld - och dessutom bli oskyldigt anklagade för att ha begått övergrepp som de inte har begått. Personalomsättningen på Sis är dessutom hög, och många medarbetare är unga utan den långa erfarenhet de skulle behöva för sitt yrke. De behöver stöd från sina kollegor. En god bemanning ger en bättre arbetsmiljö för alla.

Det är i frågan om bemanning som Socialdemokraterna har en avvikande mening i betänkandet. Vi vill att kravet på dubbel bemanning ska gälla även vid visitation av besökare. I det förslag vi har på bordet står det att kroppsvisitation "om möjligt" ska utföras i närvaro av en annan person än den som genomför visitationen. Givet hur situationen ser ut på Sis befarar vi socialdemokrater att skrivningen ger utrymme för att dubbel bemanning blir ett undantag och inte en regel.

Med detta öppnar vi för nya problem kopplat till Sis. Också den som ska besöka en anhörig på ett Sis-hem är nämligen i beroendeställning till Sis. Även för besökaren till ett Sis-hem är visitationen en potentiell kränkning av den egna integriteten. Det är en utsatt situation där man utlämnar sig själv till förmån för att säkerheten ska kunna upprätthållas för de boende som man besöker.

Även personalen som ska visitera en besökare kan hamna i en utsatt situation om de lämnas ensamma vid visitationerna. Det kan exempelvis komma hot från en besökare som försöker smuggla in någonting. Hot om våld mot den anställde eller någon av den anställdes anhöriga innebär en risk att den anställde känner sig tvungen att släppa igenom sådant som inte skulle släppas igenom.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Begränsningar och kontroll i fråga om elektroniska kommu-nikationstjänster och besök på särskilda ungdomshem

Därför håller vi socialdemokrater fast vid vår princip att dubbel bemanning ska vara regel på Sis också vid visitationer av besökare. Fler som bevittnar det som sker skapar möjlighet att förstå det som händer och att uppdaga oegentligheter, vilket skapar en större trygghet. Vi vill därför att man stryker skrivningen om dubbelbemanning "om möjligt". Vi vill att det ska ske i närvaro av en annan person.

Med det, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 3.

(Applåder)

Herr talman! Personer med ett långvarigt narkotikamissbruk behöver vård utifrån sina individuella behov. De ska inte skickas ut på en privat marknad där det övergripande målet för verksamheten är ekonomisk vinst och utdelning till aktieägare. De behöver vård utifrån individuella behov, ett professionellt bemötande och välfungerande vårdkedjor, inklusive en fungerande eftervård.

Delar av dagens privata vårdmarknad kan inte beskrivas som något annat än ett haveri. Bilden vi får av LARO-verksamheten i Skåne visar ett haveri. Dessutom ser vi att det inom beroendesjukvården runt om i landet är svårt att bemanna med rätt kompetens. Det beror dels på att vi har en allmän kompetensbrist, dels på att man just nu konkurrerar med bland annat Kriminalvården, som ju i sin kraftiga expansion söker kompetens liknande den inom psykiatri- och beroendevård.

I det här läget behövs mer än någonsin en väl fungerande tillståndsprövning och en väl fungerande tillsyn, och det är bra att regeringen efter åtskilliga påtryckningar från oss i oppositionen om oegentligheter i privata vårdföretag har gett Ivo i uppdrag att förhindra och motverka välfärdsbrottslighet inom omsorg och hälso- och sjukvård. Men det räcker ju inte med tydliga uppdrag till Ivo om Ivo inte har resurser nog att fullgöra dem.

Den här debatten handlar om att vi inom riksdag, regering, de statliga myndigheterna, regioner och kommuner har ett gemensamt ansvar för att samhällets mest utsatta och sjuka ska få den vård och behandling de behöver. Därför behöver Samsjuklighetsutredningens förslag landa på riksdagens bord. Vi behöver inte ministrar som skyfflar ansvaret mellan sig. Ivo behöver mer pengar för sitt jobb, vi behöver ordning och reda i sjukvården - och vi behöver LARO-verksamheter som ser till patientens bästa och inte till patientens förmåga att generera ekonomisk vinst.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Herr talman! När min kollega här i debatten, Yasmine Bladelius, berättade för mig om situationen i Skåne och att man har lagt LARO, läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende, under LOV trodde jag först att jag inte hade hört rätt.

Det måste vara en av de verksamheter där det lämpar sig absolut sämst att skicka iväg patienter till privata aktörer. Det som är uppenbart och som Yasmine Bladelius har redogjort för i sitt inlägg är att vårdgivarna - de privata LARO-klinikerna - inte klarar av sitt uppdrag utan ser genom fingrarna när patienterna missbrukar under behandlingen.

Det är inte konstigt att detta sker, vare sig att patienten missbrukar, eftersom beroendet är själva kärnan i den problematik som patienten behöver vård för, eller att det finns privata aktörer som inte fullgör sitt åtagande på ett korrekt sätt. Det är ju grundläggande marknadsmekanismer - det finns pengar att tjäna på att göra kunden, i det här fallet patienten, nöjd även om det inte är syftet med vården och det inte ligger i patientens långsiktiga intresse.

LARO måste vara en av de verksamheter där det lämpar sig sämst att skicka iväg patienterna till privat vård också därför att det är beroendesjuka patienter som har stora och sammansatta vårdbehov eftersom långvarigt missbruk kan leda till en rad följdsjukdomar.

Studier visar att så mycket som 80-90 procent av de personer som får LARO-behandling är rökare, att en stor andel har sjukdomar som hypertoni, diabetes, astma och kol och att en majoritet av patienterna har hepatit C. Det är allvarliga sjukdomar, och det handlar om patienter som mer än många andra patientgrupper behöver vårdkontakter som ser och tar ansvar för patientens hela vårdbehov.

Herr talman! Denna patientgrupps särskilda och stora behov av sammanhållna vårdkedjor var skälet till att den dåvarande socialdemokratiska regeringen tillsatte Samsjuklighetsutredningen, vars slutbetänkande lämnades till Socialdepartementet i januari 2023.

Utredningen föreslår att all behandling av skadligt bruk och beroende ska vara ett ansvar för regionernas hälso- och sjukvård och att behandling för skadligt bruk och beroende ska ges samordnat med behandling för andra psykiatriska tillstånd.

Utredningen konstaterar att en sammanhållen vårdkedja i patientens närmiljö kräver samarbete mellan olika vårdgrenar och att det finns kompetens och resurser som kan utföra de olika delarna i behandlingen och en nära samverkan med andra aktörer som ger stöd till patienten, till exempel socialtjänsten. Utredningens bedömning är att en vård som ges av en huvudman som har tillgång till både sluten- och öppenvård nära patienten ger bäst förutsättningar för att utveckla vården i en sådan riktning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I de samtal som jag för med olika företrädare för missbruksvården ställer alla just nu samma fråga: Vad händer med Samsjuklighetsutredningen? Vi går ju och väntar på de förslag som ska göra att vi kan ge våra patienter en bättre och mer sammanhållen vård med bättre samspel mellan vårdens olika aktörer.

Utöver den fråga som ställs i interpellationen om att se till att Ivo har tillräckliga resurser för att kunna sköta sitt tillsynsuppdrag undrar jag: Vart har Samsjuklighetsutredningen egentligen tagit vägen?

(Applåder)

Fru talman! Det är inte alla dagar vi debatterar ett förslag från regeringen där vi över partigränserna är överens om huvuddragen, men i socialutskottets behandling av frågan om genomförandet av nya krav på upphettade tobaksvaror har alla partier ställt sig bakom kravet och förslaget till ny lagstiftning - även om några partier har förslag på hur informationen borde utformas eller hur uppföljningen borde gå till. Det tänker jag att de kommer att redogöra för längre fram i debatten.

Jag tänker att det nog finns mer än ett skäl till att vi är överens den här gången. Förslaget handlar om att förbjuda smaktillsatser i så kallade upphettade tobaksvaror. Det är ett EU-direktiv som inte lämnar något utrymme för Sverige, eller andra EU-medlemsstater, att göra som vi vill. EU har fattat beslut om att det ska införas ett förbud mot smaksättning av upphettade tobaksvaror, och Sverige är medlem i EU. Vi gör därför som vi ska och lever upp till våra åtaganden. Förslaget ligger också helt i linje med den europeiska och den svenska tobakspolitiken, som redan i många år har förbjudit tobaksvaror med en annan doft eller smak än just tobak. Det är klok politik.

Förslaget innebär att vi tydliggör att tobak är skadligt för hälsan och att vi inte ska ha regler som uppmuntrar till användning av tobak. Därför ska tobak inte smaka annat än tobak; det ska inte få smaka choklad eller kanel, för då skulle sannolikt fler lockas till att använda tobak. Därmed skulle fler drabbas av tobakens skadeverkningar, vilket vore dumt. Eftersom så kallade upphettade tobaksvaror är just tobak bör inte heller dessa varor få smaka choklad eller kanel.

Fru talman! Möjligen är det också så att dagens politiska enighet underlättas av att det här är produkter som inte riktigt har fått fäste på den svenska marknaden än. För en gångs skull ligger vi som lagstiftare steget före. Jag erkänner att jag har fått googla för att begripa vad en upphettad tobaksvara egentligen är. Det är precis vad det låter som: Det är tobak som hettas upp, vilket gör att det produceras ett utsläpp som man sedan andas in.

Det är något annat än rökning, där ju röken skapas genom att man förbränner tobaken, och det är förstås något annat än att stoppa tobak under läppen i form av snus. Men det handlar som sagt om tobak, vilket vi vet innehåller nikotin som är beroendeframkallande. Det försämrar blodkärlens funktioner, ger ökad hjärtfrekvens och högre blodtryck, och det kan leda till en rad olika sjukdomar.

Även om det inte finns tillräckligt mycket forskning kring de upphettade tobaksvarorna vet vi vad traditionell rökning kan leda till: cancer, KOL och hjärtinfarkt - bland annat. Principen att tobak och även de ångor som uppstår från tobak ska smaka tobak, inte exempelvis choklad, bör alltså gälla också för upphettade tobaksvaror. Det är ett sätt att mota en utveckling där våra medborgares hälsa riskeras. Inte minst vet vi att de här produkterna marknadsförs mot en ung målgrupp som är sårbar för skadeverkningarna.

Det är egentligen bara två remissinstanser som har motsatt sig ett förbud mot smaksättning, och det är Svenska Tobaksleverantörsföreningen och en av dess medlemsorganisationer, JTI Sweden AB. De representerar alltså den bransch som tjänar sina pengar på att människor använder tobak eller nikotinprodukter. Det är en bransch som aldrig har haft människors hälsa som sin drivkraft - annat än i marknadsföringssyfte. Mycket riktigt marknadsförs också de här nya tobaksvarorna som bättre, eller i alla fall mindre skadliga, än traditionella cigaretter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Genomförande av nya krav på upphettade tobaksvaror

Regeringen konstaterar torrt i sin proposition att det enligt WHO saknas tillräckliga bevis för att man ska kunna dra slutsatsen att de här produkterna skulle vara mindre skadliga. Och när man lyssnar på marknadsföringen hör man att det låter lite grann som på 1930-talet, när Lucky Strike marknadsfördes som skonsammare för halsen eftersom tobaken rostades i stället för att soltorkas.

Fru talman! Det är bra att vi genom EU-samarbetet försöker hålla jämna steg med produkter som äventyrar människors hälsa och riskerar att leda till stora kostnader för hälso- och sjukvården. På det sättet är den proposition som i dag ligger på bordet ett exempel på EU när EU är som bäst. Ett genomförande av nya krav på upphettade tobaksvaror innebär bland annat att vi underlättar handeln inom EU eftersom vi har gemensamma regler. Det innebär också att vi samarbetar för att alla EU:s medlemsländer ska uppfylla WHO:s ramkonvention om tobakskontroll.

Det innebär dessutom att vi skyddar våra medborgares hälsa från tobakens negativa hälsoeffekter och att vi skyddar våra ungdomar från att lockas att börja använda tobak med smaktillsatser som choklad eller kanel.

Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till socialutskottets förslag till beslut.

Fru talman! Det första håller jag med om: Det är oerhört viktigt att den som kan jobba också jobbar. Det är genom folks arbete som vi bygger förutsättningarna för välfärd, välstånd och omfördelning av våra gemensamma resurser. Men detta behöver inte nödvändigtvis ske genom att de som har jobb får betalt för det också via skattsedeln - inte i en situation med så enorma klyftor som vi faktiskt har.

Jag noterar att Moderaternas svar just nu när det gäller den situation som många svenska barnfamiljer befinner sig i, där man säger att man måste låna pengar för att kunna betala sina mest grundläggande utgifter och inte har råd att köpa färska grönsaker till sina barn, är att det beror på att de inte planerar tillräckligt bra när de handlar - att de inte köper morötter. Vi har också haft en diskussion i Sverige om havregrynsgrötens näringsvärde.

Både morötter och havregrynsgröt är bra mat. Men vi måste väl som välfärdsland ha högre ambitioner än så: att landets barnfamiljer ska kunna sätta annat på bordet och ha en mer varierad kost än morötter och havregrynsgröt.

(Applåder)

Fru talman! Ska man komma till rätta med den stora ojämlikheten i samhället som vi talar om och på lång sikt förbättra förutsättningarna för en god folkhälsa gäller det att klara av att samtidigt ha flera perspektiv i huvudet. Man måste klara att hantera de ekonomiska problemen både på lång sikt och på kort sikt.

Man ska självklart bekämpa inflationen. Det kan man göra på olika sätt. Sanningen är att regeringen har prioriterat ett åttonde jobbskatteavdrag, sänkt skatt och höjt avdrag för rot och rut. Det är en prioritering man gjort. Det vore fint om man klarade av att stå upp för den.

Man behöver långsiktigt skapa goda förutsättningar för svensk ekonomi. Men när man befinner sig i den kris som vi har befunnit oss i och som vi fortfarande gör i Sverige behöver man också se till situationen här och nu.

De barnfamiljer som just nu säger att de inte har råd att köpa frukt och grönsaker till sina barn blir inte hjälpta inför den här helgen, den här påsken, den här sommaren av att inflationen på sikt går ned. Det behöver en regering klara av att hantera.

Det är bra att Moderaterna vurmar för alla barns tillgång till en rik och meningsfull fritid. Ni säger att ni tänker att man ska kontrollera att åtgärderna träffar rätt. Då hade ni kunnat yrka bifall det som Socialdemokraterna har föreslagit för att vi ska se till att reformen kommer att träffa rätt och träffa alla barn.

Det hade varit en väg framåt och en väg att hjälpa till i den här situationen. Men sanningen är att samarbetsviljan inte är särskilt stor från en regering som säger: Nu har vi löst inflationen, och nu ska vi sänka skatten.

Fru talman! En god folkhälsa innebär enligt WHO att hälsan är så god och så jämlikt fördelad som möjligt bland olika grupper i samhället. Vi har ju goda förutsättningar för god hälsa i Sverige, bra sanitära förhållanden och en god ekonomisk standard. Vi har vaccinationsprogram, och vi har en internationellt sett bra sjukvård. Vi har gratis utbildning, gratis skollunch och skolgymnastik. Vi har stora och näst intill oändliga möjligheter att röra på oss och vistas i naturen.

Generellt sett lever vi också längre än någonsin och längre än man gör i de flesta andra länder. Problemet är att hälsan inte är särskilt jämlikt fördelad mellan olika befolkningsgrupper, det vill säga det som är kriteriet för en god folkhälsa.

Barns och ungas uppväxtvillkor har stor betydelse för deras fysiska och psykiska hälsa under hela livet. Nu har vi under en lång följd av år sett en kraftig ökning av psykosomatiska symtom som oro och nedstämdhet, sömnbesvär och stress bland barn och ungdomar, inte minst bland flickor. Vi har också sett en kraftig ökning av neuropsykiatriska diagnoser och fler som vårdas i sjukvården för drogrelaterade problem, depression och ätstörningar.

Vi ser samtidigt, och kanske inte så överraskande, en stor andel elever som inte klarar skolan. Vi vet att dåliga resultat i skolan påverkar både hälsan och livssituationen långt fram i livet.

I går presenterade Hyresgästföreningen, Majblomman, Svenska Röda Korset och Rädda Barnen sin gemensamma rapport Barnfamiljers ekonomiska svårigheter 2024.

Rapporten förstärker bilden jag just redogjort för, men den fokuserar på barnfamiljers ekonomi. Många har svårt att få ihop ekonomin. Fyra av tio ensamstående föräldrar och tre av tio sammanboende föräldrar med låg inkomst har behövt låna pengar för att kunna betala sina grundläggande utgifter under det senaste halvåret. Det är en kraftig ökning från förra året.

Det är också fler i år än i fjol som uppger att de inte har haft råd att köpa näringsriktig mat till sina barn. Fler har haft svårt att köpa kläder efter väder åt barnen. Fler har svårt att betala för barnens fritidsaktiviteter.

Samtidigt som konjunkturinstituten spår ljusare tider för den svenska ekonomin och samtidigt som finansministern slår sig för bröstet för inflationsbekämpningen har många barnfamiljers ekonomi totalkraschat.

Fru talman! De ekonomiska villkorens betydelse för folks hälsa syns tydligt hur vi än angriper frågan om folkhälsa. I min egen hemstad Örebro är skillnaderna i förväntad livslängd 13 år mellan kvinnor i de socioekonomiskt svaga miljonprogramsområdena Vivalla och Västhaga jämfört med kvinnor i det socioekonomiskt starkare Lillån. 13 år! Det är ett ofattbart stort politiskt misslyckande.

Vi vet också att utbildningsnivån spelar stor roll. Grovt förenklat lever man längre ju längre man har studerat.

Också när man mäter olika gruppers skattning av sin egen hälsa syns det stora skillnader. Med kort utbildning skattar man sin hälsa som dålig eller mycket dålig. Har man högre utbildning, eftergymnasial utbildning, skattar man den högre. Hälsa handlar om klass och kön. Det handlar också om personer med funktionsnedsättningar, arbetslösa, nyanlända och hbtqi-personer.

Fru talman! Det här behöver vi se och angripa om vi ska förbättra den svenska folkhälsan. Det övergripande målet för det svenska folkhälsoarbetet är att skapa förutsättningar för en god och jämlik hälsa för hela befolkningen och att sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation. Det är ett väldigt ambitiöst och tufft mål.

Ska vi nå dit måste vi ha ett betydligt större fokus på hur vi utjämnar skillnaderna i människors levnadsvillkor än vad vi har i dag. Det behövs åtgärder för att alla svenska familjer ska ha råd att sätta bra mat på bordet.

Det behövs generella stöd till barnfamiljer som mer i barnbidrag och riktade insatser som bostadsbidrag till dem som har det ekonomiskt allra tuffast. Det är ohyggligt mycket viktigare än sänkt skatt för dem som tjänar mest eller höjt rotavdrag för lyxrenoveringar, som vi tyvärr har sett den nuvarande regeringen prioritera framför annat.

Det behövs rätt stöd som sätts in tidigt för att fler elever ska klara skolan. Det är mycket viktigare än att fortsätta att pumpa in pengar till stora friskolekoncerner som omvandlar skolpengarna till aktieutdelning. Det är mycket viktigare än en väldigt uppskruvad debatt om huruvida eleverna i skolan ska få sin kunskap från skärmar eller pärmar.

Vi behöver titta på barnens fritidsmöjligheter. Alla barn ska naturligtvis ha rätt till en meningsfull fritid. Lösningen på de flesta problemen i fritidsfrågor just nu är det regeringen kallar för ett fritidskort. Det är en insats som förhoppningsvis ska komma alla barn till del och inte bara de barn som redan har en rik fritid och köpstarka föräldrar.

Det finns en risk för att barn inte kommer att kunna utnyttja sitt fritidskort beroende på var de befinner sig och om de har råd att ta bussen till fritidsaktiviteten. Därför föreslår vi socialdemokrater en kontrollstation efter ett år för att vara säkra på att en reform om ett fritidskort verkligen träffar rätt så att de stora resurser vi satsar verkligen kommer alla barn till del.

Det behövs fler insatser för att fler ska komma i rörelse, inte minst barn och ungdomar. Det är viktigt att förslagen från Kommittén för främjande av ökad fysisk aktivitet också tas om hand. Vi måste värna föreningslivet och folkbildningen, eftersom vi vet att det stärker de socioekonomiskt svagare grupperna i samhället.

Och till sist: Vi måste ha en sjukvård som styr mot målet om en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Då måste sjukvården kunna hantera det akuta flödet och samtidigt arbeta långsiktigt, hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande.

Så är det inte i dag i sjukvårdskrisens Sverige. Ställda inför gigantiska budgetunderskott varslar nu regionerna sina medarbetare i stället för att rekrytera nya och fler som behövs för de stora uppgifter de har. Med färre anställda blir det mindre gjort av det som inte är absolut akut.

Det saknades enligt SKR 24 miljarder i landets kommuner och regioner inför 2024. Regeringen har precis tillskjutit 6 miljarder. Det räcker en liten bit men verkligen inte hela vägen. Samtidigt gjorde de fyra största svenska bankerna tillsammans 180 miljarder i vinst förra året. Vi socialdemokrater har föreslagit en särskild bankskatt för att i alla fall en liten del av de vinsterna ska gå till att skapa ett mer jämlikt samhälle.

Fru talman! Det finns inte en enskild åtgärd som skapar en god och jämlikt fördelad hälsa. Det finns inte ett enskilt beslut som kan lösa alla problemen. Det behövs en mängd olika åtgärder.

Jag står förstås bakom alla Socialdemokraternas reservationer på folkhälsoområdet, men jag yrkar bifall till reservation 1 under punkt 2 om jämlik hälsa och reservation 11 om fritidskortet.

Fru talman! Jag tycker att två saker är bra i ledamotens svar. Den ena är att Centerpartiet står starkt bakom Systembolagets detaljhandelsmonopol. Den andra är att han medger att det är en ganska stor spännvidd i remissinstansernas svar i den utredning som vi nu diskuterar och som ligger till grund för den tänkta reformen.

Jag tänker att vi åter behöver ställa de 800 försäljningsställen som man nu menar ska öppnas för personer att kunna handla alkohol från mot de 448 systembolagsbutiker som finns i landet.

Det finns remissinstanser som menar att det här är ett grundskott mot Systembolaget så som vi känner det i dag. Då behöver man än en gång betänka den brådska som uttrycks från Centerpartiets sida. Borde vi inte vinnlägga oss om att processen mot gårdsförsäljning sker på ett sådant sätt att det inte äventyrar monopolet och förutsättningarna för att Sverige ska kunna fortsätta förfoga över det som en huvudsaklig försäljningskanal? Det är ju trots allt, tänker jag och Socialdemokraterna, oerhört mycket viktigare än att man kan sälja alkohol rakt över disk på landsbygden eller i industriområden i våra tätorter.

Fru talman! Det har nog inte undgått någon som lyssnar just nu att Christofer Bergenblock är gårdsförsäljningens främsta tillskyndare. Jag förstår att detta är av stort intresse för besöksnäringen och för många lokala producenter runt om i vårt land, och när vi lyssnar till debatten låter det väldigt idylliskt. Det är nästan så att vi hör fåren bräka i hagen bredvid och vinden susa i träden eller kornåkern.

Jag måste ändå fråga ledamoten Bergenblock: Hur tänker han kring det faktum att det i de allra flesta fall inte är den där idylliska gården det handlar om? De flesta lokala producenter ligger ju inte på landsbygden utan i städernas utkanter eller i tätorter.

Jag gissar att många av de lokala producenter som ledamoten Bergenblock talar om att han har besökt ligger i ett industriområde med gunnebostängsel runt omkring. Av de 800 försäljningsställen som utredaren identifierade som tänkbara ligger många just där, att jämföra med de 448 systembolagsbutiker som finns i landet.

Ledamoten säger att vi självfallet ska ha Systembolaget kvar, men då blir frågan om han inte är det minsta orolig för det som många remissinstanser varnar för, nämligen att detta aldrig kommer att godkännas av EU och att det kommer att innebära att vi bakvägen avskaffar det detaljhandelsmonopol som Centerpartiet säger sig vilja värna. Eller är detta kanske rent av en målsättning i sig, att avskaffa det bakvägen?

Fru talman! Det handlar inte primärt om smakerna - det är en kvasidiskussion. Smakerna är en del i frågan om hur man marknadsför dessa produkter. Det är en del i det faktum att dessa produkter vänder sig till en målgrupp som inte i första hand kommer att använda dem för att sluta med tobaksprodukter.

Smakerna har i många avseenden en precis träffsäkerhet gentemot en ung målgrupp. Jag delar inte riktigt uppfattningen att smakpreferenserna inte skiljer sig åt mellan olika befolkningsgrupper. Men, som sagt var, det är inte den stora frågan.

Den stora frågan är hur dessa produkter - på det sätt som de marknadsförs och under det regelverk som de omfattas av - faktiskt når fram till ungdomar, som börjar använda dem utan att de har rökt och utan att de har använt brunt snus.

Det är bra med många bra vägar för att kunna sluta använda brunt snus och cigaretter. Det är fantastiskt bra att vi har beforskade och beprövade rökavvänjningsprodukter som sedan decennier säljs på vartenda apotek i landet. De är effektiva. De är bra. Dem kan man använda.

Den som i vuxen ålder tänker att vitt snus kanske kan vara sättet att sluta med den bruna prillan under läppen ska naturligtvis kunna använda det. Men det är inte så dessa produkter används. Det är inte de personerna som är målgruppen. Det är bara ett politiskt argument, och det är hyckleri.

Fru talman! Den skillnad som ledamoten redogör för när det gäller cancerfall och hälsorelaterade problem här i Sverige som har att göra med rökning är äldre än det vita snuset. Den är effekten av många års restriktiv tobakspolitik.

Sedan många år finns det väldigt bra rökavvänjningsprodukter på den svenska marknaden, som många rökare har fått hjälp av. Det är förstås också riktigt att en del använder brunt snus för att sluta röka.

Men jag kan inte förstå att det vita snusets tillskyndare inte ser att det vita snuset inte marknadsförs som en rökavvänjningsprodukt. Man använder detta som ett argument i den politiska diskussionen, men man marknadsför det mot unga människor - i stor utsträckning flickor - som inte har använt brunt snus tidigare och som inte heller röker i särskilt stor utsträckning.

Det är inte medelålders manliga snusare man når med strassbeströdda dosor och smaker som "peach" eller hallon. Det är inte de som är målgruppen. I stället är reklamen med unga influencers nischad mot unga människor. Det är dem som man marknadsför dessa produkter mot.

Jag tycker att man skulle kunna våga erkänna att det handlar om att tobaksindustrin har stora ekonomiska intressen att tjäna pengar på sin produktutveckling i stället för att hyckla om att det är tobaksavvänjningsprodukter vi talar om.