Yusuf Aydin

Herr talman! Tack, statsministern, för svaret!

I mitt andra inlägg tänkte jag lägga fokus på den humanitära situationen i Mellanöstern, något som också statsministern tog upp. Civilbefolkningen har drabbats väldigt hårt där. De humanitära behoven är väldigt stora. Ett mer aktivt engagemang från ett europeiskt sammanhang är viktigt, både för att lindra den stora nöden och för att hjälpa till med att förbättra situationen.

Libanon nämndes specifikt. En viktig sak där är att Sverige med två stödpaket på totalt 135 miljoner har gett stöd i den humanitära situationen. Men frågan är: Finns det ett stort och viktigt intresse från en bredare europeisk nivå för att fokusera på den humanitära situationen för civilbefolkningen i Mellanöstern?

Herr talman! Tack till statsministern för återrapporten!

Det var onekligen många svåra och viktiga frågor som avhandlades, och det är glädjande och viktigt att stödet till Ukraina kommer på plats och rullar vidare nu, genom dels det stora lånepaketet, dels sanktionerna mot Ryssland.

Det andra jag tänkte nämna gäller energifrågan. Som nämndes i återrapporten har både Sveriges och omvärldens energipriser påverkats av kriget i Iran. Det visar också det beroende som finns av olika länder som på många sätt är oberäkneliga och svåra att ha att göra med. Därför är det viktigt, som statsministern redogjorde för, att vi fokuserar mer på att skapa en mer fossilfri produktion inom unionen och på det arbete som Sverige har gjort för att kärnkraften ska bli en del av energimixen. Jag tror att det är avgörande för att långsiktigt bygga en egen fossilfri produktion.

Vad gäller flaskhalsintäkterna vet vi att energi- och näringsminister Ebba Busch slogs väldigt hårt på ministermötet för att de svenska intäkterna ska stanna i Sverige – något som rådsmötet sedan också säkerställde. Frågan är sedan hur de ska användas. Detta är en viktig seger för den svenska regeringen.

I mitt första inlägg tänkte jag ställa följande fråga: Fördes det en diskussion om en långsiktig energiproduktion och hur man säkerställer en egen oberoende produktion där också kärnkraft är en viktig del av mixen?

Fru talman! Vi debatterar i dag betänkandet om arbetsmiljö. Arbetsmiljö angår oss alla och handlar ytterst om människors liv och hälsa, om trygghet på jobbet och om att ingen ska behöva riskera att skadas eller dö på sitt arbete eller vara rädd för att bli utsatt för våld, hot eller kränkande särbehandling.

För Kristdemokraterna är arbetsmiljöfrågorna också något som är värderingsdrivet. Arbetet är för många en viktig del av livet. Det ger både försörjning, gemenskap och mening, och det bidrar också till den personliga utvecklingen. Därför är det självklart att ingen människa ska behöva riskera sin hälsa eller sitt liv för att kunna försörja sig eller sin familj.

Fru talman! Trots ett utvecklat regelverk ser vi fortfarande alltför många allvarliga olyckor i arbetslivet. Varje dödsolycka är ett misslyckande och en tragedi för de inblandade och också något som är oacceptabelt i ett modernt arbetsliv i vårt land. Det är en bild som många arbetsgivare i Sverige delar.

Samtidigt finns dessvärre arbetsgivare som inte tar sitt arbetsmiljöansvar på allvar och som därmed missköter det. Byggsektorn och transportsektorn är exempel på områden där riskerna är höga både för olyckor och för att människor utnyttjas. Byggbranschen har länge haft stora problem med både säkerhet och fusk.

I detta sammanhang är det nödvändigt att tala klarspråk om arbetslivskriminaliteten. Många oseriösa aktörer bryter mot arbetsmiljöregler, skatteregler och arbetsrättsregler, utnyttjar människor, pressar löner och skapar direkt farliga arbetsförhållanden. Arbetslivskriminalitet är inte bara ekonomisk brottslighet utan också ett angrepp på människovärdet, på lag och ordning och på seriösa företag som gör rätt för sig.

Enligt Riksrevisionen är arbetslivskriminalitet ett växande samhällsproblem som beräknas kosta det offentliga många miljarder kronor årligen. Uppläggen är ofta komplexa och kan också ha kopplingar till organiserad brottslighet.

Regeringen uppmärksammar och prioriterar på bred front arbetet med att bekämpa arbetslivskriminalitet, vilket beskrevs i den senaste budgetpropositionen. Det gäller inte bara den fortsatta kraftiga satsning som görs på rättsväsendet för att bekämpa arbetslivskriminalitet utan också olika myndighetsuppdrag för att bland annat inventera stödbehovet hos människor som är utsatta för arbetskraftsexploatering.

Det handlar om myndighetssamverkan och det gemensamma arbetet för fler myndighetsgemensamma kontroller, som har resulterat i fler identifierade brott och betydande ekonomiska återkrav. Det måste mötas med samverkan. Vi har sett att det är när myndigheter byter information, bryter sekretessen och samverkar som de kan komma åt den brottsligheten. Det är också en del av det bredare ansvaret för ordning och trygghet i samhället, för ingen ska kunna bygga sin affärsmodell på att fuska, dumpa villkor eller utsätta människor för fara.

Fru talman! Mot denna bakgrund är det viktigt och riktigt att regeringen tillförde Arbetsmiljöverket ökade resurser under de tre åren 2025–2027, då man stegvis gjorde en nivåhöjning med totalt 100 miljoner, vilket ger myndigheten bättre möjligheter att bedriva tillsyn, analysera risker och förebygga olyckor i arbetslivet. Dessa betydande och uthålliga satsningar bidrar till en skärpt, mer träffsäker och effektiv tillsyn mot dödsolyckor och andra allvarliga arbetsmiljörisker.

En effektiv arbetsmiljötillsyn ska vara riskbaserad, kunskapsstyrd och finnas där behoven är störst. Detta gäller särskilt i branscher med hög olycksrisk och i miljöer där oseriösa aktörer utnyttjar arbetstagare och bryter mot regler.

Fru talman! Kristdemokraterna vill se en arbetsmiljöpolitik som stärker både arbetstagarnas trygghet och arbetsgivarnas ansvarstagande. Ett gott arbetsmiljöarbete börjar med nära ledarskap, tydliga roller och en kultur där både säkerhet och hälsa tas på allvar. Staten ska ange ramarna och följa upp, men det faktiska och viktiga arbetsmiljöarbetet sker på arbetsplatserna i vardagen.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motionsyrkanden.

Herr talman! Den fruktansvärda attacken av Hamas den 7 oktober ligger ändå bakom den senaste eskaleringen i konflikten mellan Israel och Palestina.

Sverige har stött och stöder även fortsatt en tvåstatslösning, fördömer extremistiska bosättare, agerar mot de övergrepp Israel ibland gör och verkar inom EU för olika typer av åtgärder.

Jag hade velat att Miljöpartiet på samma sätt hade varit konsekventa när terrorgrupper eller andra i Mellanöstern utför attacker eller på annat sätt agerar mot minoriteter som kristna, yazidier och andra och även skapat den instabilitet som kan ha initierat många av dessa konflikter.

Om jag minns rätt nämndes kristna kanske i en av utrikesdeklarationerna under de åtta år Miljöpartiet satt i regering, och under dessa år härjade Islamiska staten som värst mot kristna och yazidier i Mellanöstern. De nämndes inte heller i några andra styrdokument. Då är det svårt att säga att man har agerat konsekvent.

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet, men när ledamoten pratade om regeringens dubbla måttstockar och selektiva agerande kunde jag inte låta bli.

När det gäller situationen i Mellanöstern nämner ledamoten Israel men säger inget om hur det hela startade, nämligen genom att terrorgruppen Hamas utförde den kanske värsta attacken mot judar sedan andra världskriget, vilket i sin tur startade Israels försvarskrig. Ledamoten nämner inte heller att Sverige är en av de största biståndsgivarna till Gaza och ger 800 miljoner kronor.

Tidigare hörde vi ledamoten Fredrik Malm berätta hur Mellanösterns kristna drabbats historiskt men också under de år Miljöpartiet satt i regeringen. År 2014 när Islamiska staten började härja i Mellanöstern, intog storstaden Mosul och sedan fortsatte vidare till andra områden såg jag inte att Miljöpartiet stod upp för de utsatta och förföljda på det sätt som hade krävts.

Det selektiva agerande som ledamoten anklagar regeringen för är nog mer tillämpligt på hur Miljöpartiet självt har agerat både historiskt och nu.

Jag vill gärna höra en kommentar till detta.

I detta anförande instämde Markus Wiechel (SD).

Herr talman! I dag behandlar vi ett betänkande om folkrätten och mänskliga rättigheter. Folkrätten och den regelbaserade världsordningen är viktiga både för stabilitet och för främjandet av mänskliga rättigheter och underlättar också det internationella samarbetet.

Med fokus på dessa ämnen skulle det vara svårt att inte beröra utvecklingen i Iran. Sedan 1979 har Islamiska republiken Iran krossat all politisk opposition och nekat det iranska folket rätten till deras mest grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. I stället för frihet och skydd har regimen bara kunnat erbjuda sin befolkning förtryck och förföljelse.

Diskussionen kring folkrätten bör ställas i relation till de fruktansvärda brott och övergrepp mot mänskliga rättigheter som regimer utövar mot sina egna befolkningar, på samma sätt som den islamiska regimen har förtryckt det iranska folket varje dag. Denna situation väcker stora och allvarliga frågor kring hur väl anpassad till verkligheten folkrätten är. Vad händer när stater som skyddas av folkrätten börjar begå storskaliga och allvarliga övergrepp mot sina egna befolkningar och dödar tiotusentals civila?

Det vi åtminstone med säkerhet vet är att frihet inte ges av förtryckare. Den erövras av människor med mod, uthållighet och tro på demokrati. Det iranska folket har visat prov på ett mod som har varit inspirerande för en hel värld. Vi behöver tydligt stå på det iranska folkets sida, öka trycket mot den islamiska regimen och ge vårt stöd till dem som kämpar för mänskliga rättigheter och demokrati.

Herr talman! Religionsfriheten är en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Detta har dock inte tidigare avspeglats i svensk utrikes- och biståndspolitik, trots omfattande kränkningar. I dag lever cirka tre fjärdedelar av jordens befolkning i länder där religionsfriheten är kraftigt begränsad, antingen av stater eller av andra grupper i samhället. Dessa begränsningar hindrar människor från att leva sina liv i frihet och motverkar skapandet av jämställda, fredliga och demokratiska samhällen.

Detta har Kristdemokraterna och denna regering lyckligtvis ändrat på. Genom ett målinriktat arbete har religionsfriheten blivit en prioritet. I den senaste utrikesdeklarationen, som presenterades för en månad sedan, är religionsfriheten tydligt prioriterad: ”Mänskliga fri- och rättigheter måste försvaras. Varje individs lika värde oavsett kön, ålder, sexuell läggning eller religion är en frihetsfråga. Kränkningar av religionsfriheten är ett växande globalt problem. Religions- och övertygelsefrihet är därför en integrerad del av Sveriges arbete för mänskliga rättigheter världen över.”

I reformagendan och ett flertal strategier för bistånd kan man numera också läsa om att biståndet ska främja religionsfriheten och skyddet för religiösa minoriteter, särskilt kristna som i dag utgör en speciellt förföljd grupp i världen. Detta konstateras också i utskottets ställningstagande. Främjandet av religiösa minoriteters rättigheter ska prioriteras, och man ser positivt på att regeringen fortsätter att uppmärksamma detta i både FN och EU och på så vis tydligt visar Sveriges stöd till kristna minoriteter runt om i världen.

Den ökade förföljelsen är omfattande och särskilt oroande. Open Doors rapport visar att cirka 388 miljoner kristna utsätts för förföljelse varje år. På grund av sin tro riskerar de hot, våld, tortyr och ytterst sina liv. Denna trend är särskilt påtaglig i länder som Nigeria, Sudan, Syrien och Irak, för att nämna några exempel.

Herr talman! I Mellanöstern riskerar kristna att försvinna från sina historiska hemländer. Detta blir relevant inte minst med tanke på utvecklingen i Libanon, dit kriget återigen spridit sig. Under mars har striderna mellan Israel och terrorgruppen Hizbollah intensifierats. Över en miljon människor har tvingats lämna sina hem, och våldet breder ut sig över allt fler delar av landet. Det som började som en regional konflikt har nu blivit ett direkt hot mot Libanons stabilitet och civilbefolkning.

Kristendomen i Libanon har en kontinuerlig historia sedan apostlarnas tid, och arameiskan var tidigare det dominerande språket. I över 100 år har Libanon varit en av de sista platserna i Mellanöstern där kristna kunnat leva som en naturlig del av samhället och inte som en marginaliserad minoritet. Att bevara landets suveränitet och stabilitet är därför avgörande för att skydda den religiösa mångfalden och de historiska kristna samhällena.

Trots att Libanons kristna inte är en part i den pågående konflikten hamnar de ofta i kläm, fångade mellan regionala makter och terrorgruppen Hizbollah. Därför bör vi stödja de kristna som vill stanna kvar i sina samhällen för att skydda sina kyrkor och bevara sin kristna närvaro som en självklar och oumbärlig del av landet. För oss kristdemokrater kommer detta alltid att vara en prioritet i ord och handling.

Herr talman! Syrien har i 2 000 år varit ett av kristendomens viktigaste kärnområden, där Paulus omvändelse i Damaskus och den tidiga kyrkans framväxt lade grunden för mycket av den kristna tradition vi känner till i dag. Men under de senaste åren har landets historiska kristna befolkning drabbats hårt av krig, våld, förföljelse och flykt.

Samtidigt och i dagarna pågår en oroande utveckling i al-Hasakahregionen i nordöstra Syrien, som i generationer varit hem för Syriens ursprungsbefolkning syrianer, assyrier och kaldéer. Myndigheterna har nu börjat ta bort det arameiska språket från offentliga skyltar – endast arabiska och kurdiska återstår. Språk är inte bara kommunikation; det är identitet, historia och kultur. Detta är en åtgärd som underminerar och riskerar att marginalisera ett av Mellanösterns kristna urfolk och dess språkliga arv.

Sverige och omvärlden måste agera för att stoppa att ett av världens äldsta kristna språk, arameiskan som Jesus själv talade, trängs bort. Vi måste skydda de människor och traditioner som burit detta arv i över 2 000 år.

Herr talman! Kristdemokraterna vill att Sverige via FN och EU ska driva på för att införa sanktioner mot personer, enheter och i vissa fall länder som inte respekterar religionsfriheten i praktiken. Vi vill att man tar fram handlingsplaner för att skydda och säkra kristnas fortsatta existens där de är hotade, som i exemplet i Mellanöstern. Vi vill att Sverige utser en särskild ambassadör för religionsfrihet och använder biståndet som ett verktyg, riktat så att en del av det kan gå via lokala kyrkor och andra organisationer som bäst och effektivast når de mest utsatta.

En osäker och oförutsägbar värld som är i snabb förändring kräver ett värderingsorienterat ledarskap. Det har den här regeringen visat, och det finns mycket mer att göra. Kristdemokraterna kommer att vara garanten för en utrikes- och biståndspolitik som fortsätter att prioritera kampen mot förföljelsen av kristna och främjandet av religionsfrihet.

Fru talman! Även jag är här tillfälligt. Jag ersätter min kollega Mikael Oscarsson, som har förhinder. Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Vi lever i ett fortsatt oförutsägbart och osäkert omvärldsläge. Rysslands fullskaliga aggressionskrig mot Ukraina gick nyligen in på sitt femte år, och fortfarande syns ingen tydlig fredsupplösning i sikte. Ryssland skyr inga medel i sin krigföring, och man riktar sig konstant och medvetet mot den ukrainska civilbefolkningen samt andra mål som inte anses vara av militärt värde. Den gångna vintern har varit särskilt hård, då den ukrainska energiförsörjningen har varit det explicita målet för ryska missil- och drönarangrepp. Ryssland försöker inte bara vänta ut det ukrainska folkets lidande utan också frysa ut ukrainarna till underkastelse.

Hur detta krig slutar kommer att forma Europas säkerhet i generationer. Därför är stödet till Ukraina såväl en moralisk solidaritetshandling som en investering i vår säkerhet. Sverige står på Ukrainas sida – politiskt, militärt och ekonomiskt – så länge som det krävs. Det är inte bara ord. Sverige har visat, och ska fortsatt visa, detta även i handling.

Herr talman! Längs Natos östra flank, inklusive mot Finland, bygger Ryssland nu upp den infrastruktur som är nödvändig för att man snabbt ska kunna skala upp sin förmåga. Enligt Must råder det ingen tvekan om att Ryssland kommer att flytta en ansenlig mängd soldater från fronten i Ukraina till Natos östra flank i händelse av ett varaktigt vapenstillestånd i Ukraina. Bedömningen är att Ryssland kan vara redo för att föra ett lokalt krig redan ett par år efter ett eventuellt stridsuppehåll.

Enligt Säpos årliga lägesbild, som publicerades i dag, varnar man också för att hoten från Ryssland kan komma att öka.

Det är dessa oönskade och oroväckande scenarier som vi är förpliktade att förbereda vårt land inför. Det är precis vad den här regeringen, med brett stöd, gör. Och det görs med besked.

Herr talman! Jag är stolt över att representera ett parti och en regeringskoalition som tydligt har gått från ord till handling gällande att värna svensk säkerhet. Vi har varit med och tagit in Sverige i Nato. Vi har med brett stöd antagit ett nytt försvarsbeslut som avsevärt höjer ambitionen och förmågan. Men takten i försvarets tillväxt behöver öka. Vi har därför intensifierat upprustningen ytterligare genom att anta Natos mål om att spendera 5 procent på vårt totalförsvar, varav 3 ½ på det militära.

Totalförsvaret består av två ben – det militära och det civila. De är beroende av och en förutsättning för varandra. Därför sker upprustningen simultant, och stora investeringar görs i båda dessa delar. För det militära försvaret tillförs över 170 miljarder kronor till och med 2030, bland annat till materielsatsningar och anskaffning och modernisering av stridsfordon, fartyg och flygplan. I ljuset av erfarenheterna från kriget i Ukraina görs även särskilda satsningar på ytterligare luftvärn, på mer ammunition och på att fylla förnödenhetslagren. Och krigsorganisationens storlek ska under samma period öka från cirka 88 000 till 115 000.

För att stärka det civila försvaret investeras det över 37 miljarder kronor till och med 2030. Pengar går till att säkerställa tillgång till läkemedel, sjukvårdsmateriel och livsmedel vid en kris eller krigssituation. Investeringar görs för att skydda elförsörjning, dricksvatten och viktiga kommunikationsnät. Det satsas även på att erbjuda stöd till kommuner och regioner för att de ska kunna upprätthålla skola, vård och omsorg under höjd beredskap. Beredskapslager för spannmål i form av omsättningslager i de fyra nordligaste länen har återupprättats, och medel har avsatts för att påbörja etableringen av beredskapslager för spannmål i resten av landet. Regeringen har återinfört och utökat civilplikten generellt samt skyldigheten att fullgöra repetitionsutbildning.

Detta sammantaget är utan konkurrens en upprustning som saknar motstycke efter andra världskriget. En farlig omvärld kräver ett starkt Sverige, och styrka är just vad upprustningen medför. Detta kräver stora investeringar, men detta är helt avgörande. Det är därför vi till och med initialt lånar pengar för att nå våra mål till 2030. Ingen i vår omvärld, vare sig allierade eller antagonister, kan längre tvivla på den svenska beslutsamheten och vår förmåga och ambition.

Sveriges fred, frihet och oberoende beror på de åtgärder som vi vidtar nu och på de beslut vi fattar nu och på de beslut som fattas de kommande åren. Genom ett starkt nationellt försvar, kombinerat med ett starkt samarbete med våra allierade inom Nato, kan vi gemensamt avskräcka Rysslands imperialistiska ambitioner. Ett starkt totalförsvar är den yttersta garanten för ett Sverige i fred. Ingenting är i slutändan viktigare än detta.

(Applåder)

Herr talman! Det kanske är skillnaden mellan vänsterblocket och oss borgerliga: Vi tror att företagen vill göra rätt och det som är bra både för verksamheten och för arbetstagarna och därför gör det som de bedömer är bäst utifrån verksamhetens förutsättningar.

Jag skulle säga att kärnan i den svenska modellen är att parterna utifrån sina förutsättningar förhandlar och kommer överens om villkor och så vidare. I det här fallet har det inneburit att många företag har bedömt att det är bra med kollektivavtal. Det skapar förutsägbarhet, bra villkor och kanske också en stabilitet på arbetsmarknaden. Därför ska de kunna göra det, men det är inte vår roll som politiker att försöka styra i en viss riktning eller på annat sätt detaljreglera.

Parterna, i det här fallet många gånger de arbetsgivare som har valt att teckna kollektivavtal, har tagit sitt ansvar och gör det på ett bra sätt, och vi ska inte lägga oss i det. Det är det sättet som har varit framgångsrikt, och det tycker jag att vi fortsatt ska värna.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Jag tycker att det speglar modellen, det vill säga att den bygger mycket på överenskommelser utifrån parternas behov och prioriteringar. Vad gäller kollektivavtalen tror jag också, som jag nämnde, att många har anslutit sig eftersom det har varit en framgångsrik modell. Många arbetsgivarparter har nog velat teckna kollektivavtal eftersom det har tjänat både arbetsgivarna och arbetstagarna väl, och detta har skapat en stabilitet på arbetsmarknaden med exempelvis få strejker och andra typer av stridsåtgärder. Det tror jag också har gjort att modellen har varit framgångsrik.

Som jag sa i mitt anförande är dock detta inget som politiken ska detaljstyra på olika sätt, utan man ska lämna det till arbetsmarknadens parter att själva avtala om det. Sedan får företagen bestämma om de vill ingå den typen av kollektivavtal eller komma överens på annat sätt.

Herr talman! I Sverige har vi en arbetsmarknadsmodell där stora delar av arbetsrätten formas genom förhandlingar mellan parterna. Arbetsgivare och arbetstagare kommer tillsammans överens om villkor och ansvar, vilket skapar både flexibilitet och förutsägbarhet i arbetslivet. Det är en ordning som har tjänat Sverige väl under lång tid och som vi bör värna.

Politikens roll är naturligtvis att sätta ramarna för detta, men inom dessa ramar behöver parterna ha utrymme att själva hitta lösningarna. När politiker håller armlängds avstånd möjliggör det för arbetsgivarorganisationer och fackförbund att förhandla fram avtal utifrån sina respektive behov och prioriteringar. Detta är en viktig förklaring till att Sverige har så få strejker och en i grunden mycket stabil arbetsmarknad.

Det är just tack vare denna modell som Sverige i dag har en av världens mest konfliktfria arbetsmarknader. Nio av tio anställda omfattas av kollektivavtal, en nivå som har legat stabil sedan mitten av 1990-talet. Det är ett bevis inte bara på stark organisering utan också på parternas förmåga att ta ansvar och hitta fungerande lösningar nära verksamheten. Samtidigt är det viktigt att det fortsatt är frivilligt med kollektivavtal. Företag måste själva kunna avgöra om ett kollektivavtal är rätt väg för dem.

Herr talman! Om arbetsmarknadens parter vill förhandla fram exempelvis kortare arbetstid är det en fråga som hör hemma just där, vid förhandlingsbordet, nära verksamheten, där kunskapen om arbetsplatsens förutsättningar faktiskt finns. Det finns också sådana överenskommelser mellan parterna inom olika branscher där det är avtalat om lägre arbetstid. När politiken vill lagstifta om arbetstidsförkortning riskerar man att slå sönder den balans som modellen bygger på.

Historiskt sett har arbetstidsförkortningar kunnat genomföras när produktiviteten har ökat så mycket att samhället haft råd. I dag är dock situationen en helt annan. Produktivitetsökningen i Sverige har minskat ganska dramatiskt. Före finanskrisen 2008 ökade produktiviteten med cirka 2,7 procent per år. Efter krisen har den bara ökat med cirka 1 procent per år, en tredjedel av tidigare nivåer. Om politiken förkortar arbetstiden och produktiviteten inte ökar i samma takt vältras kostnaderna över på företagen, på välfärdens verksamheter eller på skattebetalarna. Det är varken ansvarsfullt, hållbart eller i linje med den svenska modellen.

Produktivitetstillväxten är avgörande för framtida reallöneökningar, finansieringen av välfärden, ökat välstånd och ökad levnadsstandard. Det var också därför som regeringen 2023 tillsatte en produktivitetskommission med uppdrag att analysera vilka faktorer som påverkar tillväxten och lämna förslag för att stärka den, både i näringslivet och i den offentliga sektorn.

Olika branscher har nämligen olika förutsättningar och helt olika verkligheter. I många branscher skulle det innebära att samma arbete ska utföras på kortare tid, vilket medför högre arbetsbelastning och mer stress, eller så måste arbetsgivaren anställa fler, vilket kanske inte är en ekonomisk möjlighet för alla. Den kompetensbrist som finns inom vissa branscher kan också förvärras. Olika branscher och verksamheter ser olika ut, och detta bör vi respektera. Politikens roll är att sätta ramarna, inte att detaljstyra arbetsmarknaden.

Herr talman! För oss kristdemokrater är arbetet mer än en ekonomisk faktor. Det är gemenskap och egenmakt. Därför är det avgörande att skapa ett samhälle där både kvinnor och män kan kombinera arbete och familjeliv, där arbetsgivare vågar anställa, där människor vågar byta jobb och utvecklas.

Vi vill ha en arbetsrätt som förenar trygghet med flexibilitet, som uppmuntrar utveckling och som möjliggör för företag att växa. Vi vill ha regler som är tydliga men inte kvävande. Vi vill att arbetsmarknaden ska stärkas, inte styras sönder. Politikens roll är att skapa goda förutsättningar, inte att detaljreglera lösningar som bäst avgörs av dem som lever mitt i verkligheten. Arbetsmarknadens parter har under lång tid visat att de kan ta ansvar. Låt oss fortsätta att lita på dem!

Herr talman! Mot denna bakgrund, med respekt för den svenska modellen och med hänsyn till produktivitetsutvecklingen yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motionsyrkanden.

(Applåder)

Fru talman! Jag skulle säga att vi är ganska konsekventa även på det här området. Däremot är sanktionsmekanismer och många av de andra åtgärder som diskuteras verktyg som man inom EU tillämpar gemensamt.

Sverige har vid olika tillfällen, som också utrikesministern redogjort för, drivit på för ytterligare sanktioner och ibland också någon annan typ av åtgärd, som kritik.

Man har inom ramen för EU använt de verktyg som finns och drivit den linje som den svenska regeringen har haft om den humanitära situationen i Gaza.

Det har också gett effekt. Tillträdet har kunnat öka efter en viss tid. Det har också framförts tydlig kritik från tid till annan.

Fru talman! I utrikesdeklarationen, som en del av regeringspartierna står bakom, står det tydligt att det humanitära tillträdet inte ska begränsas utan möjliggöras. Det gäller också att man inte ska använda det humanitära tillträdet för att förvärra människors utsatthet.

Där har regeringen, som också vi är en del av, varit tydlig när tillträdet har begränsats. Vi har kritiserat det vid olika tillfällen. Vi har varit aktiva också när det har varit befogade åtgärder som har varit föremål för kritik.

Fru talman! Även om den specifika delen har reviderats finns det som tidigare nämndes möjligheter att genom olika tematiska områden och särskilt inom civilsamhällesstrategin fortsatt jobba med projekt som syftar till att bistå med utbildning och stärka utbildningsnivån i många länder.

I det specifika fallet med Afghanistan är det också andra parametrar som har begränsat verksamheten, som talibanregimens återkomst och en del andra kopplingar. Det gjorde att svenska organisationer och andra tyvärr fick svårare att verka där.

Det är en oerhört dyster och negativ utveckling som vi ser där. Det har varit svårt för en del organisationer att fortsätta sin verksamhet av andra skäl än den reformagenda som vi har lagt fram.

Fru talman! Utbildning är en viktig del, liksom många andra tematiska områden i biståndsagendan. Vad gäller bilaterala landstrategier är inriktningen att man ska försöka få färre sådana för att fokusera mer, som en kollega tidigare nämnde. Givetvis har också Ukrainabiståndet gjort att man delvis behöver omprioritera. Men det betyder inte att vissa teman helt försvinner. Det finns som sagt många tematiska strategier. Det finns också en civil samhällsstrategi. Det har varit väldigt viktigt för oss att både bevara och stärka den för att ge civilsamhällesaktörerna möjligheter att jobba med många tematiska områden utifrån de behov som man ser i de länder och hos de partner som man samarbetar med.

Fru talman! Numera står det tydligt i olika beslut och strategier att bistånd inte ska gå till extremistiska och islamistiska grupper. I vissa fall kan projekt på något sätt ske i samarbete med exempelvis myndigheter i ett land, men jag kan inte svara för exakt alla projekt. Man får återkomma i den delen.

Vi tycker också att följeslagarprogrammet har haft ett viktigt värde under perioden och historiskt. Egentligen finns det inget konkret eller specifikt beslut om att avveckla det. Utifrån vissa ändringar och uppdateringar i strategier har Sida bedömt att det kanske inte ryms numera, men det finns inget specifikt beslut om att just den insatsen ska avvecklas.

Fru talman! Jag vill först tacka för engagemanget för religionsfrihet. Samtidigt är det lite märkligt. Jag tittade på utrikesdeklarationerna från den förra regeringen, som Vänsterpartiet stödde. Under åtta år i sträck, tror jag, kunde jag inte hitta några skrivningar som berörde religionsfriheten och vikten av att stå upp för den i utrikespolitiken. Det går lite emot det man säger här och nu. Men det är bra att man ändå till slut väljer att ansluta sig till den linjen.

Vad gäller frågan om bistånd är det självklart så att det finns människor som har fått utvisningsbeslut och behöver komma till sina hemländer. Jag tycker att det är viktigt att man kan använda olika instrument för att främja det på olika sätt. Men pengarna ska inte gå till några islamistiska eller terroristiska organisationer.

Fru talman! Min kollega Magnus Berntsson har på ett förtjänstfullt sätt redogjort för viktiga delar av vår utrikespolitik vad gäller Iran, Ukraina och andra delar samt för biståndspolitiken. I mitt anförande ska jag fokusera på ett annat viktigt område, som vi kristdemokrater har arbetat för under lång tid: religionsfrihet och förföljda kristna.

Religions- och övertygelsefrihet är en grundläggande rättighet. Ändå är kränkningarna omfattande, och utvecklingen i många delar av världen går i fel riktning. I dag lever omkring 70 procent av världens befolkning i länder där religionsfriheten är inskränkt på olika sätt, antingen av regimer eller av olika extremistiska grupper. Religionsförtryck bidrar ofta till fattigdom, marginalisering och social instabilitet och motverkar inkluderande och fredliga samhällen.

Fru talman! Förföljelsen av kristna är särskilt omfattande och har ökat de senaste åren. Open Doors publicerar varje år en lista över de 50 länder där förföljelsen av kristna är värst. Enligt den senaste rapporten, som publicerades i januari, har det förvärrats ytterligare. Omkring 388 miljoner kristna, det vill säga var sjunde kristen i världen, bedöms vara utsatta för förföljelse på grund av sin tro. Det kan jämföras med 2015, då omkring 100 miljoner ansågs vara utsatta. Det är en dramatisk försämring på ett decennium.

Trots denna utveckling har religionsfrihet och förföljelsen av kristna under lång tid haft en näst intill obefintlig roll i svensk utrikes- och biståndspolitik. Men med Kristdemokraterna i regeringen blir detta en tydlig prioritering. I årets utrikesdeklaration, liksom de senaste tre årens, uppmärksammas förföljda kristna, och arbetet för religionsfrihet lyfts fram. Det återspeglas också i regeringens reformagenda för bistånd och i flera biståndsstrategier.

Fru talman! I Mellanöstern riskerar kristna att försvinna från sina historiska ursprungsländer, från kristendomens vagga. De senaste två decennierna har den kristna befolkningen i Irak och Syrien minskat med närmare 80 procent. Damaskus var tidigare huvudstad i det arameiska riket, redan tusen år före Kristus, och där var aramenskan lingua franca och det språk som Jesus talade. I dag används det fortfarande av kristna araméer, syrianer, assyrier och kaldéer men bara av ett fåtal människor som är kvar i regionen.

Den syrisk-ortodoxa kyrkan, som jag själv är medlem i, är en av de äldsta. Den grundades år 37 efter Kristus av aposteln Petrus. Just nu är det kanske fler syrisk-ortodoxa kristna som är i Sverige än som finns kvar i delar av Mellanöstern. Det var i Antiochia som lärjungarna först började kallas kristna, som det står i Bibeln.

För de kristna i Syrien innebär Assadregimens fall visst hopp men också osäkerhet. Landet befinner sig i ett känsligt läge. Det finns möjlighet att bygga ett demokratiskt och inkluderande styre, men utvecklingen är långtifrån självklar. Därför är det av största vikt att Sverige och EU engagerar sig aktivt i Syriens framtid och ställer krav på ett demokratiskt och inkluderande styre som garanterar alla syrier, inklusive religiösa och etniska minoriteter, lika rättigheter och skydd i hela landet.

Situationen i Irak är på många sätt lika allvarlig. Efter många år av krig och terror från Islamiska staten har den kristna befolkningen minskat med cirka 80 procent, från tidigare 1,5 miljoner till kanske 200 000–300 000. När storstaden Mosul sommaren 2014 intogs av Daish och tömdes på sin kristna befolkning var det första gången på 1 700 år som kyrkklockorna tystnade. Särskilt hårt drabbad är Nineveslätten, det historiska området för många kristna grupper. Trots att en del har återvänt är det ett kraftigt decimerat och reducerat antal. Ett förslag vore att långsiktigt stärka deras närvaro och ge Nineveslätten status som en administrativ provins inom Iraks konstitutionella ram. En sådan lösning skulle kunna stärka lokalt självstyre, säkerhet och representation för kristna, yazidier och andra minoriteter samtidigt som Iraks territoriella integritet respekteras.

Fru talman! I en tid präglad av osäkerhet och växande konflikter behöver Sveriges utrikespolitiska röst vara tydlig, både i vårt närområde och globalt. Sverige och EU måste stå upp mot förtryck och förföljelse. Vi ska främja fred, frihet, mänskliga rättigheter och demokrati. Vi har ett ansvar att stå upp för dem vars röster tystas och vars frihet inskränks. Sverige ska vara en röst för religionsfrihet och för förföljda kristna och andra utsatta minoriteter i världen.

(Applåder)

Fru talman! Återigen: Vårdköerna och frågan om vård tillhör våra hjärtefrågor och också de frågor som vi kanske prioriterar mest, för patienter, människor, som väntat olagligt länge drabbas i långa vårdköer. Jag nämnde flera av de åtgärder som vidtas. Förutom olika åtgärder har vi också tillfört mer resurser, både till olika vårdformer och för att öka incitamenten att öka produktionen i vården och korta köerna.

Men som jag sa innan hade det varit önskvärt att till exempel Socialdemokraterna också såg över systemfrågan. Det är nämligen ett föråldrat system med 21 olika regioner som gör att en tydlig statlig styrning saknas i dag. Man behöver jobba med många olika regioner och därmed olika system, och det fungerar inte.

Sedan finns det regioner som den S-ledda Region Stockholm, till exempel. Av ideologiska skäl har man sagt upp avtal med ätstörningsvård och andra privata aktörer, på grund av principer. Där blir det ungdomar som är beroende av att få stöd som drabbas. Vi har i stället försökt tillföra mer resurser till vården.

På område efter område inom vården har vi alltså gjort satsningar. Det som också som sagt är positivt är att trenden verkar vara bruten. Vi fick höra förra veckan av sjukvårdsministern att det börjar genomföras fler operationer. Sakta men säkert betar vi av den vårdkö som har byggts upp under tidigare år.

Fru talman! Vårdköerna är fortfarande alldeles för långa. Jag konstaterade också att vi menar att de är olagligt långa. Många regioner fullgör inte sina åtaganden om levererad vård. Som jag nämnde i mitt anförande har tydliga och riktade insatser gjorts. Kommande år kommer ytterligare insatser att göras. Framför allt handlar det om att vi nu satsar mer pengar på prestationsbaserade åtgärder. När man levererar – genomför – olika operationer och andra sjukvårdsinsatser ska man också få ersättning.

Därtill har det satsats mycket mer på att tillgängliggöra vård genom nationell vårdförmedling. Där det finns kapacitet ska man också kunna få vård i en annan region.

Den tredje insatsen är att vi nu börjar se över uppföljning och krav på att regionerna lever upp till vårdgarantin. Gör man inte det har man inte fullgjort de åtaganden man har. På flera sätt skärper vi nu detta arbete.

Som jag nämnde har vi de senaste kvartalen sett att trenden är bruten. Mer vård börjar levereras. Vårdköerna börjar minska, och det sker tack vare dessa insatser.

Det stora problemet handlar om systemet. 21 olika regioner och 21 olika system gör att det är svårt att ha en tydlig statlig styrning när regionerna jobbar på lite olika sätt och prioriterar olika.

Vi gör dessutom väldigt tydliga, starka satsningar på familjen, på bup och på många andra åtgärder för att skapa bättre förutsättningar för familjer. Det får jag återkomma till senare.

Fru talman! Vi debatterar i dag utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommunsektorn. Det är ett av budgetens mest avgörande utgiftsområden eftersom det ytterst handlar om hur välfärden fungerar i människors vardag och om vården, skolan och omsorgen. För Kristdemokraterna är detta kärnfrågor. Redan vår första partiledare Birger Ekstedt konstaterade att det är i kommunerna vi bygger Sverige. Det gäller än i dag.

Kommuner och regioner är välfärdens ryggrad. Det handlar om personal som tar hand om våra barn och äldre, om vård när vi är sjuka och om stöd när livet är som mest krävande. För 2026 kommer det att handla om drygt 180 miljarder i statsbidrag till kommunsektorn. Utöver detta görs många viktiga satsningar i form av riktade statsbidrag för att stärka just vården, skolan och omsorgen på sammantaget omkring 300 miljarder.

I detta sammanhang är vården och att korta vårdköerna en av våra högst prioriterade frågor. En rad insatser har gjorts under mandatperioden för att fler människor ska få vård i tid. Det har gjorts stora satsningar för att korta vårdköerna. I budgetpropositionen för 2026 finns ytterligare 6,6 miljarder avsatta för detta. Det är bland annat prestationsbaserade medel för att korta vårdköerna och för ytterligare förstärkning av den nationella vårdförmedlingen, ökade resurser till cancervården etcetera.

I förra veckan kunde vi höra sjukvårdsminister Elisabet Lann berätta om att satsningen ger resultat. Fler patienter har fått sin operation. Vårdköerna har börjat minska, men det är fortfarande för många människor och patienter som väntar olagligt länge på vård. Vi ser också att skillnaderna mellan regionerna är för stora. Det är därför Kristdemokraterna sedan många år driver frågan om att förstatliga sjukvården. Vi vill öka både tillgängligheten och jämlikheten. Vi är övertygade om att staten behöver ha huvudansvaret för sjukvården så att en högkvalitativ, effektiv och jämlik vård kan ges på lika villkor oavsett var i landet man bor.

Fru talman! Sverige har de senaste åren gått igenom en svår ekonomisk period. Den höga inflationen som vi ärvde från den förra regeringen slog hårt mot både hushåll och företag men också kommunsektorn. Kostnaderna skenade och utrymmet för välfärden pressades kraftigt.

I det läget prioriterade regeringen välfärden och använde stora delar av reformutrymmet för att stötta kommunsektorn. Det var nödvändigt, ansvarsfullt och rätt. Tack vare regeringens målmedvetna arbete för att bekämpa inflationen ser vi också en tydlig förbättring även i den kommunala ekonomin. När inflationen pressas tillbaka minskar kostnadstrycket i välfärden, och kommunernas och regionernas pensionskostnader minskar markant eftersom dessa till stor del är just inflationsberoende.

Detta är ingen liten detalj. Det handlar om miljarder som frigörs i kommunernas och regionernas budgetar och resurser som kan användas till en mer tillgänglig och jämlik sjukvård, fler händer i äldreomsorgen, bättre arbetsmiljö i skolan och ett starkare socialt arbete.

Fru talman! Den budget som regeringen har lagt fram är en offensiv budget med reformer för cirka 80 miljarder. Det handlar om mer pengar i plånboken för hårt arbetande människor, om att stärka arbetslinjen och bryta utanförskapet men också om investeringar i välfärd och trygghet. Budgeten är också en satsning för att bryta lågkonjunkturen och stötta återhämtningen. Genom dessa reformer får i princip alla det bättre. Det gör också att det stärker konsumtionen och tillväxten, vilket i sin tur leder till ökade skatteintäkter för kommuner och regioner och därmed också mer resurser för välfärden.

Att få fart på tillväxten och stärka sysselsättningen är avgörande även för kommunsektorn. Det är så kommunernas skatteunderlag växer och en långsiktigt stark välfärd kan säkras, inte alltid genom ökade statsbidrag utan genom att den kaka som ska fördelas växer. Vi ser också att skatteintäkterna förväntas öka under 2026 och 2027 i takt med en stärkt konjunktur. I kombination med lägre pensionskostnader förbättrar detta ytterligare förutsättningarna för kommunsektorn.

Fru talman! Den demografiska utvecklingen kommer att påverka kommunsektorns ekonomi framöver. Det handlar om fler äldre i relation till antalet förvärvsarbetande men också om ett minskat barnafödande. För många kommuner kommer detta att innebära utmaningar i och med att man inte längre hanterar ett växande uppdrag utan också att man behöver anpassa verksamheten till förändrade behov. Förskola och grundskola påverkas särskilt där elevkullarna fortsätter att minska samtidigt som antalet äldre ökar. Kommunerna står därmed inför svåra men nödvändiga beslut. Prioriteringar och effektiviseringar är avgörande för att säkra kärnverksamheterna.

Samtidigt visar flera studier på betydande skillnader i produktivitet och effektivitet mellan kommuner och regioner. Det är därför viktigt att skattemedel används på ett effektivt sätt och går till välfärden så som det är tänkt.

Fru talman! Med denna budget har vi kristdemokrater ansvar för att stötta landets kommuner och regioner så att vi har tillgång till välfärd när vi behöver den som mest. Den är till för att ge omsorg om de sköraste i vårt samhälle och för att göra livet lite lättare för dem som är sjuka och för familjer som kämpar i vardagen.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och önska utskottets ledamöter, medarbetare samt talmanspresidiet en riktigt god jul.

(Applåder)