Yusuf Aydin (KD) svarade Adrian Magnusson i en replik om Arbetsrätt och arbetstid i debatten ”Protokoll 2025/26:79 Torsdagen den 26 februari” den 26 feb 2026.
Adrian MagnussonS· i en replikJag delar ledamotens uppfattning om att kollektivavtalen har tjänat både arbetsgivare och arbetstagare i det här landet väl. Hade vi inte haft den goda kollektivavtalstäckning vi har haft i Sverige och den – i brist på…Herr talman! I Sverige har vi en arbetsmarknadsmodell där stora delar av arbetsrätten formas genom förhandlingar mellan parterna. Arbetsgivare och arbetstagare kommer tillsammans överens om villkor och ansvar, vilket skapar både flexibilitet och förutsägbarhet i arbetslivet. Det är en ordning som har tjänat Sverige väl under lång tid och som vi bör värna.
Politikens roll är naturligtvis att sätta ramarna för detta, men inom dessa ramar behöver parterna ha utrymme att själva hitta lösningarna. När politiker håller armlängds avstånd möjliggör det för arbetsgivarorganisationer och fackförbund att förhandla fram avtal utifrån sina respektive behov och prioriteringar. Detta är en viktig förklaring till att Sverige har så få strejker och en i grunden mycket stabil arbetsmarknad.
Det är just tack vare denna modell som Sverige i dag har en av världens mest konfliktfria arbetsmarknader. Nio av tio anställda omfattas av kollektivavtal, en nivå som har legat stabil sedan mitten av 1990-talet. Det är ett bevis inte bara på stark organisering utan också på parternas förmåga att ta ansvar och hitta fungerande lösningar nära verksamheten. Samtidigt är det viktigt att det fortsatt är frivilligt med kollektivavtal. Företag måste själva kunna avgöra om ett kollektivavtal är rätt väg för dem.
Herr talman! Om arbetsmarknadens parter vill förhandla fram exempelvis kortare arbetstid är det en fråga som hör hemma just där, vid förhandlingsbordet, nära verksamheten, där kunskapen om arbetsplatsens förutsättningar faktiskt finns. Det finns också sådana överenskommelser mellan parterna inom olika branscher där det är avtalat om lägre arbetstid. När politiken vill lagstifta om arbetstidsförkortning riskerar man att slå sönder den balans som modellen bygger på.
Historiskt sett har arbetstidsförkortningar kunnat genomföras när produktiviteten har ökat så mycket att samhället haft råd. I dag är dock situationen en helt annan. Produktivitetsökningen i Sverige har minskat ganska dramatiskt. Före finanskrisen 2008 ökade produktiviteten med cirka 2,7 procent per år. Efter krisen har den bara ökat med cirka 1 procent per år, en tredjedel av tidigare nivåer. Om politiken förkortar arbetstiden och produktiviteten inte ökar i samma takt vältras kostnaderna över på företagen, på välfärdens verksamheter eller på skattebetalarna. Det är varken ansvarsfullt, hållbart eller i linje med den svenska modellen.
Produktivitetstillväxten är avgörande för framtida reallöneökningar, finansieringen av välfärden, ökat välstånd och ökad levnadsstandard. Det var också därför som regeringen 2023 tillsatte en produktivitetskommission med uppdrag att analysera vilka faktorer som påverkar tillväxten och lämna förslag för att stärka den, både i näringslivet och i den offentliga sektorn.
Olika branscher har nämligen olika förutsättningar och helt olika verkligheter. I många branscher skulle det innebära att samma arbete ska utföras på kortare tid, vilket medför högre arbetsbelastning och mer stress, eller så måste arbetsgivaren anställa fler, vilket kanske inte är en ekonomisk möjlighet för alla. Den kompetensbrist som finns inom vissa branscher kan också förvärras. Olika branscher och verksamheter ser olika ut, och detta bör vi respektera. Politikens roll är att sätta ramarna, inte att detaljstyra arbetsmarknaden.
Herr talman! För oss kristdemokrater är arbetet mer än en ekonomisk faktor. Det är gemenskap och egenmakt. Därför är det avgörande att skapa ett samhälle där både kvinnor och män kan kombinera arbete och familjeliv, där arbetsgivare vågar anställa, där människor vågar byta jobb och utvecklas.
Vi vill ha en arbetsrätt som förenar trygghet med flexibilitet, som uppmuntrar utveckling och som möjliggör för företag att växa. Vi vill ha regler som är tydliga men inte kvävande. Vi vill att arbetsmarknaden ska stärkas, inte styras sönder. Politikens roll är att skapa goda förutsättningar, inte att detaljreglera lösningar som bäst avgörs av dem som lever mitt i verkligheten. Arbetsmarknadens parter har under lång tid visat att de kan ta ansvar. Låt oss fortsätta att lita på dem!
Herr talman! Mot denna bakgrund, med respekt för den svenska modellen och med hänsyn till produktivitetsutvecklingen yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motionsyrkanden.
(Applåder)
Herr talman! Tack så mycket till ledamoten Aydin för anförandet!
Ledamoten Persson var inne på det tidigare, och även jag hade gärna haft ett replikskifte med ledamoten från Liberalerna, företrädaren för arbetsmarknadsministerns parti. Men nu finns ingen ledamot från Liberalerna här, så då får jag ta chansen att ha ett replikskifte med en företrädare för ett annat regeringsparti.
Ledamoten hade inledningsvis ett resonemang om vikten av kollektivavtalens betydelse för upprätthållandet av den svenska modellen och för värnandet av de framsteg som har gjorts på svensk arbetsmarknad under de senaste snart hundra åren. Det var ett resonemang som jag tror att både jag och stora delar av den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle kunna instämma i.
Sedan gled ledamoten över i ett annat resonemang, och i slutet av det resonemanget började han i stället prata om vikten av frivillighet. När det helt plötsligt pratas om att man ska få lov att göra lite som man vill kändes det som hade sagts innan lite ihåligt. Den tankegången skulle ju kunna innebära att den svenska modellen som ledamoten pratade så varmt om i inledningen faller. Argumentationen blir något tvetydig.
Jag skulle därför vilja be ledamoten att utveckla det resonemanget. Hur tänker han att de två delarna ska gå ihop?
Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.
Jag tycker att det speglar modellen, det vill säga att den bygger mycket på överenskommelser utifrån parternas behov och prioriteringar. Vad gäller kollektivavtalen tror jag också, som jag nämnde, att många har anslutit sig eftersom det har varit en framgångsrik modell. Många arbetsgivarparter har nog velat teckna kollektivavtal eftersom det har tjänat både arbetsgivarna och arbetstagarna väl, och detta har skapat en stabilitet på arbetsmarknaden med exempelvis få strejker och andra typer av stridsåtgärder. Det tror jag också har gjort att modellen har varit framgångsrik.
Som jag sa i mitt anförande är dock detta inget som politiken ska detaljstyra på olika sätt, utan man ska lämna det till arbetsmarknadens parter att själva avtala om det. Sedan får företagen bestämma om de vill ingå den typen av kollektivavtal eller komma överens på annat sätt.
Herr talman! Jag delar ledamotens uppfattning om att kollektivavtalen har tjänat både arbetsgivare och arbetstagare i det här landet väl. Hade vi inte haft den goda kollektivavtalstäckning vi har haft i Sverige och den – i brist på bättre ord – samförståndsanda, liksom vilja att nå överenskommelser, som i någon mening ändå har rått hade vi haft en mycket mer konfliktfylld arbetsmarknad. Det är bara att gå tillbaka och se hur det var i Sverige på tidigt 30-tal, så ser man hur det kunde ha varit i Sverige under lång tid framöver om parterna inte hade lyckats enas.
Jag tycker som sagt att ledamoten i början förde ett resonemang som jag kunde instämma i, men sedan måste det återigen flikas in att det ska bygga på något slags frivillighet och att det ska vara upp till företagen själva att teckna kollektivavtal. Att politiken inte ska lägga sig i och detaljstyra håller jag med om, men från politikens sida kan man ju uttala att man tycker att det är bra om så många som möjligt tecknar kollektivavtal.
Jag uppfattar det dock som att ledamoten inte är villig att gå så långt. Ledamoten resonerar kring att det är bra med kollektivavtal men vill inte säga att han tycker att fler företag borde teckna kollektivavtal. I stället tycker han fortfarande att det ska finnas något slags frivillighet. Jag märker själv när jag säger det att resonemanget är lite svårt att hänga med i.
Ledamoten kanske kan förtydliga ännu lite mer hur han ser att de här två parametrarna går ihop, för som ledamoten märker har jag lite svårt att förstå hur det ska gå ihop. Man pratar om vikten av att många tecknar kollektivavtal men trycker samtidigt, uppfattar jag det ändå som, på att företag inte ska behöva teckna kollektivavtal. Ledamoten får alltså gärna utveckla det ytterligare.
Herr talman! Det kanske är skillnaden mellan vänsterblocket och oss borgerliga: Vi tror att företagen vill göra rätt och det som är bra både för verksamheten och för arbetstagarna och därför gör det som de bedömer är bäst utifrån verksamhetens förutsättningar.
Jag skulle säga att kärnan i den svenska modellen är att parterna utifrån sina förutsättningar förhandlar och kommer överens om villkor och så vidare. I det här fallet har det inneburit att många företag har bedömt att det är bra med kollektivavtal. Det skapar förutsägbarhet, bra villkor och kanske också en stabilitet på arbetsmarknaden. Därför ska de kunna göra det, men det är inte vår roll som politiker att försöka styra i en viss riktning eller på annat sätt detaljreglera.
Parterna, i det här fallet många gånger de arbetsgivare som har valt att teckna kollektivavtal, har tagit sitt ansvar och gör det på ett bra sätt, och vi ska inte lägga oss i det. Det är det sättet som har varit framgångsrikt, och det tycker jag att vi fortsatt ska värna.