Herr talman! Sverigedemokraterna säger ju ofta att de står på landsbygdens och de små kommunernas sida. Det låter bra i valrörelser, men i praktisk politik gör Sverigedemokraterna något helt annat.

Sverigedemokraterna ställer sig alltså bakom en budget där de generella statsbidragen urholkas, där utjämningen försämras och där små kommuner lämnas ensamma med ökande behov och ökande kostnader. Små kommuner har inte samma möjligheter i normalläget. De har heller inte samma möjligheter att ta tag i de svårigheter de står inför. De kan inte skära bort det som inte behövs, för redan nu är det som finns kvar kärnverksamhet: skola, äldreomsorg och socialtjänst.

När staten drar sig tillbaka slår det direkt mot människors vardag. Man kan inte säga sig värna hela landet och samtidigt stå för en politik som gör att välfärden försämras just där den redan är som mest sårbar. Det är inte att stå upp för landsbygden – det är att svika den.

Jag vill fråga Mattias Eriksson Falk: Vad säger du till de små kommuner som nu kämpar ännu hårdare för att bevara en bra välfärd så att vi får en god välfärd i hela landet?

Herr talman! Jag får be Sverigedemokraterna att ta ansvar för den politik man för, inte hela tiden försöka skylla ifrån sig eller ge en bild av vad den socialdemokratiska politiken ska innebära som faktiskt inte är sann.

I dag pratar vi om välfärden. Jag ställde en fråga om välfärden i de små kommunerna, i de glest befolkade kommunerna på landsbygden, som nu har fått ett mycket tuffare läge än innan Sverigedemokraterna fick makten att bestämma över situationen och läget i Sverige.

Det som har hänt är att man tog bort det särskilda stödet som var riktat till de små kommunerna i glesbygd och på landsbygden som har det särskilt tufft. Det som dessutom har hänt är att det förslag till utjämningssystem som har funnits ganska länge, som skulle innebära bättre förutsättningar för de små kommunerna i glesbygd och på landsbygden, inte har lagts fram. Det man i stället lägger fram är ett förslag som innebär att man tar från några småkommuner och ger till andra småkommuner, vilket kommer att innebära stora försämringar för de små kommunerna om det blir verklighet.

Jag hoppas att Sverigedemokraterna genom Mattias Eriksson Falk kan ge ett svar på varför man inte står upp för de människor som bor i glesbygd och på landsbygden i Sverige. Varför står man inte upp för hela Sverige i dag?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för ett anförande som i och för sig inte handlade jättemycket om välfärden, som jag trodde var det vi debatterade i dag. Det var mest annat, men något litet var det ändå om den offentliga sektorn och välfärden.

Det är positivt att det finns fler anställda läkare än förut, men ledamoten sa inte speciellt mycket om sjuksköterskorna, undersköterskorna och specialistsjuksköterskorna. Här vet vi att det finns stora tapp, och här vet vi att det inte finns tillräckligt många som vill eller kan jobba inom vården och ta de tjänster som finns. Vi vet också att underfinansieringen leder till att man inte kan anställa. Det är därför de enormt långa vårdköerna finns i dag. Vi kan inte öppna avdelningar eftersom det inte finns någon som kan ta hand om patienterna som ska ligga där.

Här hör jag inte att Sverigedemokraterna ger något som helst svar. Vad vill man egentligen göra för att korta köerna i vården? Man lägger inte till mer pengar i allmänna bidrag, och man stöttar inte på andra sätt.

Vi behöver locka människor till vården, och vi behöver locka fler som vill arbeta i eller komma tillbaka till yrket. Finns det några förslag i Sverigedemokraternas tankar för den här budgeten, eller går allt ut på att skrämma alla i den svenska debatten för en stor migrationsfara som egentligen inte finns?

Herr talman! Jag tackar för svaret. Tyvärr fanns det inte speciellt mycket lösningar utan mer av samma om att det handlar om migrationspolitiken.

Jag vet inte om ledamoten inte är medveten eller om han försöker låtsas som att det inte är så, men hur den demografiska utvecklingen ser ut i Sverige kommer inte i första hand av att vi fick in människor med större vårdbehov i Sverige utan av att utvecklingen går mot en åldrande befolkning. Det är en utveckling som vi delar med övriga Europa. Det kräver mer vårdinsatser.

Samtidigt har vi färre människor i vårt land som är beredda att ta dessa arbeten därför att de är för lågt betalda och man får slita för hårt. Här hade det varit välkommet ifall regeringen och Sverigedemokraterna hade levererat lite på att göra det lättare att få fler medarbetare och en bättre arbetsmiljö.

När det kommer till välfärdskriminalitet är det ändå lite intressant. Mycket av det som orsakar välfärdskriminaliteten är ju just att vi tillåter vinster i välfärden. Det gör att man som kriminell har mycket bättre förutsättningar att gå in och lägga anbud eller ta över verksamheter för att sedan bedriva en helt oseriös verksamhet där man plockar ut pengar.

Jag tänkte egentligen ställa en annan fråga, men jag måste ändå fråga ledamoten: Vad har ni i Sverigedemokraterna för svar på det här? Kan ni tänka er att minska eller ta bort incitamentet vinster i välfärden och därmed komma åt den brottslighet som vi ser är så utbredd i dag?

Herr talman! Allmänna bidrag till kommunerna, statsbidrag och kommunal ekonomi kan låta tekniskt och byråkratiskt, men bakom dessa ord finns något större. Där finns våra barns trygghet, där finns våra äldres omsorg och där finns varje människas möjlighet att leva ett gott liv. Det är själva kärnan i den svenska välfärdsmodellen.

Det är ingen hemlighet att välfärden är satt under hårt tryck. Regioner och kommuner från norr till söder vittnar om samma sak: ökande behov och ökande kostnader, men inte ökande resurser.

Förskolan har allt större barngrupper, skolan kämpar med stödbehov som växer men inte finansieras, socialtjänsten går på knäna, ungas psykiska ohälsa ökar, vårdens personal pressas och springer allt fortare och äldreomsorgen pressas av allt tuffare arbetsvillkor.

Det är den verklighet som varje förtroendevald gör vad de kan för att lappa och laga. På många håll är de riktigt bra på det. Det är den verklighet som många lärare, undersköterskor och socialsekreterare möter varje dag. Det är den här verkligheten som regeringen och Sverigedemokraterna väljer att göra mindre.

Regeringens politik innebär att de generella statsbidragen till kommuner och regioner inte räknas upp i takt med behoven, utan de står i praktiken still medan kostnaderna rusar. Detta får konsekvenser för välfärden och därmed för människors vardag. Det är inte bara olyckligt, utan det är ett svek – ett svek mot välfärdens personal, ett svek mot äldre som behöver omsorg, ett svek mot barn som behöver trygghet och ett svek mot ett samhälle som vill hålla ihop.

Låt oss vara tydliga: När regeringen och Sverigedemokraterna talar om ansvarstagande, budgetdisciplin och svåra tider är det egentligen något helt annat de säger. De säger att skattesänkningar är viktigare än välfärden. De säger att vinster i välfärden är viktigare än trygghet. De säger att undersköterskan, läraren och socialsekreteraren ska lösa sina uppdrag med mindre, därför att staten har valt att ge mindre. Det är en politisk värdering, och den är fel.

Den svenska välfärden är inte en kostnadspost bland andra. Den är vårt samhälles infrastruktur. Den är grunden för tillit, trygghet, utveckling och jämlikhet. Den är en del av vår värdegrund – tanken att alla människor har lika värde och lika rätt att lyckas, oavsett var man bor eller vilka föräldrar man har.

Välfärden är vår gemensamma trygghet. Den är grunden för ekonomisk jämlikhet men också för ekonomisk utveckling. Välfärden gör oss fria. Det är därför de allmänna statsbidragen är så viktiga. De är själva verktyget för att garantera likvärdig välfärd.

Man borde i stället stärka äldreomsorgen när allt fler lever längre och har omfattande vård- och omsorgsbehov. Man borde stärka skolan när lärarbristen tilltar och fler elever behöver stöd. Man borde stärka socialtjänsten när den psykiska ohälsan bland barn och unga når nya nivåer. Man borde stärka vården när köerna växer och personalen går på knäna.

Det här är inte bara en fråga om kronor och ören, utan det är en fråga om vilka vi vill vara som samhälle. Välfärden formade Sverige. Den byggde vår demokrati, vår tillit och vår trygghet. Den gjorde att generationer av barn kunde växa upp med framtidstro. Den gjorde att människor kände att samhället bar dem när livet blev svårt.

Att nu låta välfärden försvagas är att låta sammanhållningen försvagas. Det är att skapa ett mer ojämlikt, mer otryggt och mer splittrat Sverige. Ett land som inte investerar i välfärden investerar i ojämlikheten.

Herr talman! Regeringen sviker särskilt de små kommunerna. För att uppnå en mer likvärdig välfärd finns ett utjämningssystem som ska jämna ut skillnader i skattekraft och kostnadsnivåer mellan kommuner och regioner. Trots detta kvarstår stora skillnader.

Många mindre kommuner och många kommuner och regioner i glesbygd kämpar med växande ekonomiska underskott, svårigheter att rekrytera personal och ökande krav inom välfärden. De pressas nu väldigt hårt. Det gäller även kommuner som har omfattande socioekonomiska utmaningar.

Mindre kommuner har högre kostnader per invånare. Detta är välkänt, och det är därför utjämningssystemet finns. Den parlamentariska kommitténs förslag låg färdigt redan i början av den här mandatperioden. Regeringen hade kunnat lägga fram ett genomarbetat helhetsförslag för att skapa en mer likvärdig välfärd.

I stället valde man att gå fram med en liten del som innebär stora negativa effekter för de små kommuner som nu kommer i kläm. Regeringen vill nu alltså genomföra en liten del av det förslag till utjämningssystem som vi lade på bordet. Det slår väldigt hårt mot de kommuner som man säger sig vilja hjälpa. Det är orättfärdigt. Om förslaget går igenom i riksdagen förlorar många kommuner betydande resurser, trots att deras förutsättningar redan är tuffa.

Det här är inte vad Sverige behöver. Sverige behöver i stället en mer jämlik välfärd i hela landet. Vi behöver en regering som ser hela landet, inte en som vänder ryggen åt de små kommunerna.

Herr talman! Konsekvenserna av åratal av privatiseringar och avregleringar borde vid det här laget vara uppenbara. När skattemedel som är avsedda för skolböcker, lärarlöner, omsorgsplatser och sjukhusplatser i stället tas ut som vinster är det inte välfärden som prioriteras. Då är det vinstjakten som prioriteras.

Resultatet ser vi tydligt. Ojämlikheten i vården har ökat. Segregationen i skolan har fördjupats. Barns utbildning har gjorts till en marknad, där pengar som behövs i klassrummen i stället hamnar hos internationella riskkapitalbolag. Sverige är i dag det enda land i världen som tillåter obegränsade vinstuttag i ett fullt skattefinansierat skolsystem. Samma mönster ser vi i äldreomsorgen och i vården. På många håll innebär detta mindre resurser till det som resurserna är avsedda för. Det innebär otryggare anställningar och sämre kontinuitet.

Vinstjakten hör inte hemma i svensk välfärd. De resurser som vi gemensamt avsätter ska gå till bättre skolresultat, trygg äldreomsorg och en jämlik vård, inte till stora vinstuttag eller välfärdsbrottslighet. Det är dags att se verkligheten i vitögat och agera. Sätt stopp för vinsterna i välfärden, stoppa möjligheterna till välfärdsbrottslighet och låt välfärdens resurser gå dit där de hör hemma – till människor, inte till vinster.

Herr talman! Socialdemokratin har alltid stått för någonting annat. Vi har stått för tanken att välfärden är vårt gemensamma ansvar och vår gemensamma stolthet. Vi tror på en välfärd som håller ihop landet. Vi tror på att resurser ska fördelas efter behov. Vi tror på att jämlikhet inte kommer av sig själv utan byggs varje dag med politiska beslut.

Det behövs långsiktighet, stabilitet och reella resurser. Därför vill vi ge välfärden just det. En avgörande del i det är att införa en bottenplatta för välfärden genom att de generella statsbidragen räknas upp med inflationen. Det ger kommuner och regioner möjlighet att planera, anställa egen personal och minska beroendet av tillfälliga lösningar.

Vi vill investera i personal, utbildning och arbetsvillkor. Det är så vi kortar köer, stärker skolan och skapar trygghet i äldreomsorgen. Vi vill satsa på fler lärare och mindre barngrupper, på språklyft i förskolan och på bättre stöd till elever som riskerar att halka efter. Vi vill stärka sjukvården genom personalsatsningar och säger nej till nedskärningar inom förlossningsvården och kvinnosjukvården. Vi vill förbättra äldres livskvalitet genom fler kollegor i äldreomsorgen, språksatsningar för personalen, vaccin för de mest utsatta och insatser som bryter ensamhet. Vi vill se ett landsbygdslyft som stärker service, framtidstro och näringsliv i hela landet, inte ett samhälle som drar sig tillbaka.

Det här handlar ytterst om vilken riktning Sverige ska ta. Ett land som låter välfärden försvagas investerar i ojämlikhet. Vi väljer en annan väg, med en stark gemensam välfärd, jämlika livschanser och ett samhälle som håller ihop.

Herr talman! Jag vill avsluta där jag började: hos människorna. Bakom varje diskussion om statsbidrag finns en verklig människa. Det är barnet som behöver stöd i skolan men får vänta för att resurserna saknas. Det är undersköterskan som går ett dubbelpass för att bemanningen inte räcker. Det är den äldre som inte får samma kontinuitet i omsorgen som tidigare. Det är familjen som väntar oroligt på en bup-tid som aldrig kommer. Det är socialsekreteraren som känner att uppdraget är större än tiden, större än dygnet och större än rimligheten.

Välfärd är inte abstrakt. Välfärd är människors liv. Därför är det vår skyldighet att se till att de resurser som ska gå till kommuner och regioner för att klara välfärden är tillräckliga. Vi socialdemokrater kommer alltid att stå på den sidan. Vi kommer alltid att försvara välfärden. Vi kommer alltid att kämpa för de resurser som krävs. Det är så vi bygger ett starkare Sverige tillsammans.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Cecilia Rönn för frågan. Jag uppskattar verkligen att vi pratar om förutsättningarna för dem som jobbar i välfärden.

Precis som ledamoten säger är det väldigt många kvinnor som jobbar i välfärden, och för många är det tuffa arbetsvillkor. Som ledamoten lyfter handlar det om både löner och arbetsvillkor. Ofta känner man sig otillräcklig. Man springer fortare för att göra det som man känner behövs för dem man jobbar med.

Inom äldreomsorgen har jag många gånger träffat förtvivlad personal som känner att förutsättningarna är så svåra att de inte kan möta de äldre som de jobbar med. Många lärare känner att de inte kan ge det stöd som behövs till de elever som de jobbar med. Man jobbar ju med det man gör för att man brinner för det. Det är ju inte så att lärare går till jobbet varje dag utan att hoppas kunna ge det stöd och den undervisning som eleverna är värda. Det här är en viktig fråga.

Ska jag som riksdagsledamot vara med och förhandla om lönerna? Nej, det tänker jag inte göra. Det vi ska göra är att ge kommuner och regioner förutsättningar att stärka den verksamhet som de ansvarar för – äldreomsorg, skola och annat – men också stärka arbetsvillkoren. Det ger förutsättningar för att människor ska vilja jobba där, inte bara i dag utan också i framtiden. Det är helt avgörande för välfärden.

Herr talman! Jag vill börja med att säga att våra budgetar och de budgetförslag som vi gör innebär skillnader för människor i vardagen. Nio av tio personer i Sverige skulle ha fått det bättre privatekonomiskt om en socialdemokratisk budget i stället hade blivit verklighet.

De resurser som vi skickar med till kommuner och regioner spelar roll för vilka ambitioner som kommuner och regioner kan klara av att ha. De företrädare som är lokalpolitiker i kommuner och regioner får det inte lättare att skapa bättre arbetsvillkor om resurserna från staten hela tiden minskar.

Det ger inte förutsättningar för de lokalpolitiker som finns därute och som verkligen vill ge bättre resurser till både arbetsvillkor och förutsättningar för verksamheterna att de får allt mindre resurser i den budget som Sverigedemokraterna och regeringspartierna lägger fram och som man röstat igenom.

Det som nu behövs är att vi stärker arbetsvillkoren. Jag har höga förväntningar på lokalpolitikerna. Det ska inte jag sitta och förhandla. Men det är naturligtvis helt avgörande att människor vill och orkar jobba kvar i välfärden. Annars har vi ingen välfärd framöver.

Det handlar också om att vi ska ge tillräckliga resurser så att man kan prioritera att både förstärka förutsättningarna och förbättra arbetsvillkoren. Det är helt avgörande. Jag tror att det också var ganska tydligt i mitt anförande, men stort tack för frågan.

Herr talman! Det är lite magstarkt att Mattias Eriksson Falk står här och säger att jag far med osanning och sedan ägnar två minuter av sin repliktid till att göra det om socialdemokratisk politik.

Vi vill ha en stram migration. Det vet Sverigedemokraterna. Det står vi också för. Vi har inte förslag på tvångsblandning. Det är Sverigedemokraternas skrämselpropaganda om vad vår politik innebär.

Däremot vill vi göra någonting för att minska segregationen och öka jämlikheten i Sverige. Det är precis det som vi står för. Det är vår politik.

Dessutom tror jag att Mattias Eriksson Falk kanske ska titta lite på de siffror som han har fått. Många av regionerna har till exempel minskat bemanningspersonalen. Man har gått över till fast personal. Det kan ge lite skillnad i de siffror som Mattias Eriksson Falk har fått.

Jag vill passa på att ställa en fråga till Sverigedemokraterna. Det är sällan man har möjlighet att göra det. Jag tänker att det är bra att göra det här.

En hel del av de resurser som vi avsätter till välfärden försvinner i och med att Sverigedemokraterna och regeringspartierna vill fortsätta med den marknadslogik som finns i välfärden.

Varför har Sverigedemokraterna övergett sin tidigare gamla politik om att man vill begränsa vinsterna i välfärden? Det skulle innebära mer resurser till välfärden i stället för mindre.

Herr talman! Jag undanber mig den här typen av retorik här i riksdagens kammare. Det borde vara mer seriöst här än vad riksdagsledamoten är när han står och påstår saker om vår politik som inte är sanna.

Vi har vänt migrationspolitiken. Det gjorde vi när vi styrde. Vi står för en stram politik när det gäller migration därför att vi tycker att det är viktigt med en bra integrationspolitik. Det innebär också att vi gör någonting för integrationen. Vi stärker välfärden, och vi menar någonting när vi pratar om att stoppa nyrekrytering till gäng och annat. Vi ger resurser till det.

Vi står inte för en tvångsblandning, men vi står för att vi vill ha ett mindre segregerat Sverige. Vi står för en politik där vi ska ha mer jämlikhet och bättre förutsättningar för människor att leva ett gott liv.

Riksdagsledamoten kan stå här och skaka på huvudet hur mycket som helst, men jag tror att jag vet mer om socialdemokratisk politik än vad Sverigedemokraternas företrädare gör.

När det gäller bemanningsföretagen tycker naturligtvis jag också att det är mycket bättre med fast personal. Det är ju det som många av de socialdemokratiska företrädarna ute i regionerna har drivit på för. Man vill minska beroendet av bemanningspersonal, och det är väldigt bra.

Jag har fått inte svar på min fråga, och eftersom Mattias Eriksson Falk inte har rätt till fler repliker får väl den vara utestående. Jag undrar fortfarande varför Sverigedemokraterna tycker att det är så väldigt bra med vinster i välfärden och fortsatt står bakom detta trots att det innebär att pengar dras från skolan och människor och ges till riskkapitalbolag.

Herr talman! Jag har ganska ofta hört Adam Reuterskiöld säga att mer pengar inte är allt och att vi socialdemokrater vill ha mer resurser till alla. Här skiljer sig väl också politiken mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Mer resurser och pengar är ju inte oviktigt för Moderaterna, förutom när vi pratar om vissa människor och vissa verksamheter. Det verkar ju vara väldigt viktigt att ge mer pengar till dem som redan har. Det sker på bekostnad av resurser till välfärden, till dem som inte har.

Om nu pengar och resurser inte skulle vara så himla viktiga kan Moderaterna sluta sänka skatten så otroligt mycket för dem som redan har. Då skulle vi få lite mer resurser till välfärden för att minska ojämlikheten i Sverige i stället för att öka den.

Jag har inte fått svar på min fråga: Varför är det så otroligt viktigt att prioritera vinster i välfärden framför mer resurser till välfärden? Det är ju ändå ett val. När vinstjakten får vara det som fortsatt prioriteras innebär det glädjebetyg och att många skolor inte har exempelvis den elevhälsovård de förtjänar. Neddragna resurser i äldreomsorgen innebär färre anställda.

Just i äldreomsorgen är detta oerhört viktigt. Det kan nämligen inte lösas med digitalisering, som riksdagsledamoten lyfter upp.

Min fråga kvarstår: Varför prioritera vinster i välfärden framför kvalitet i välfärden?

Herr talman! Inför regeringens presentation av budgeten räknade Sveriges Kommuner och Regioner upp vad de bedömde som viktigt:

Halvera antalet riktade statsbidrag och finansiera långsiktigt! Värdesäkra statsbidragen! En utebliven värdesäkring är en urholkning.

Ta krafttag i välfärdens investeringar och rusta landet!

Lyssna på kommunerna och satsa på reformer som ger jobb! Fokus i arbetsmarknadspolitiken behöver vara att få fler i arbete.

Med facit i hand kan vi konstatera att budgeten inte prioriterar kommuner och regioner. Antalet riktade statsbidrag halverades inte. Tvärtom ökade det. De generella statsbidragen värdesäkrades inte, och inget tillskott gjordes. Inga resurser lades på kommuners och regioners stora behov av investeringar.

I stället för att presentera reformer som ger jobb sänkte regeringen aktivitetsstödet och försörjningsstödet i tron att det är sänkta ersättningar som ger fler jobb. I stället leder det till ökad fattigdom.

Inför nästa år fanns det utrymme att satsa på välfärden och ge kommuner och regioner tillskott, men regeringen valde att sänka skatter.

Sedan regeringen tillträdde har vi sett ständiga nedskärningar i kommuner och regioner. Det är en regering som ökar klyftorna och har dubblerat antalet fattiga. Nu lever cirka 700 000 vuxna svenskar i materiell och relativ fattigdom. Det är lika många som i hela Göteborg och hela Sundsvall tillsammans.

Dessutom driver regeringen en politik som ökar barnfattigdomen. Rädda Barnens rapport visar att barnfattigdomen ökade mellan 2022 och 2023 efter att ha minskat tidigare år. I dag beräknas 276 000 barn leva i ekonomisk utsatthet. En genomsnittsfamilj har fått mindre i skattesänkningar i år än vad statsministern själv fått på en enda månad.

Under högerregeringens tid vid makten har vräkningarna ökat kraftigt. Sedan 2022 har antalet vräkningar via Kronofogden ökat med nästan 50 procent. Totalt berördes 442 barn under första halvåret i år. Det tyder på att över 800 barn kommer att ha vräkts från sitt boende under 2025.

Fru talman! Forskning visar att det finns ett samband mellan socioekonomisk bakgrund och delaktighet i brott. Barn till föräldrar med sämre socioekonomiska förutsättningar löper ökad risk för kriminalitet jämfört med personer från en mer välbärgad bakgrund. Det finns också ett samband mellan en uppväxt utan meningsfulla aktiviteter och riskerna för att barn hamnar i isolering eller i värsta fall dras in i destruktiva miljöer och kriminalitet.

För att minska kriminaliteten skulle vi behöva minska klyftorna och se till att varje barn får en uppväxt som minskar risken för destruktivt beteende eller kriminalitet. Högerregeringen väljer en annan väg. Fler lever i fattigdom, men regeringen har ändå lagt fram förslag om att öka fattigdomen. Det gör man i tron att de som får sänkta bidrag eller sänkt ersättning i stället väljer att jobba, trots att man driver en politik som gör att vi har EU:s tredje högsta arbetslöshet. Jobben finns helt enkelt inte. Med regeringens politik kommer ännu fler unga att växa upp i fattigdom.

När Danmark sänkte socialbidragen resulterade det i sämre skolresultat och ökad kriminalitet. En dansk forskare konstaterade att när man gör nedskärningar, särskilt bland unga, ökar kriminaliteten. När kommunerna tvingats till nedskärningar på socialtjänsten, fritidsutbudet, skolan och stödet till ideella organisationer ökar barns utsatthet ännu mer. Välfärden brister för alla dem som behöver den. Trenden med försämrade skolresultat kommer med den här regeringen att fortsätta.

Nedskärningarna inom äldreomsorgen fortsätter liksom besparingarna inom LSS och sjukvården. Neddragningarna inom äldreomsorgen försvårar schemaläggningen, och personalen går på knäna. Då drabbas också de äldre av en sämre vård. Att äldre far illa är oacceptabelt, säger den moderata äldreministern. Hon uppmanar kommunerna att göra modiga prioriteringar i budget. Men var ska pengarna till äldreomsorgen tas när man prioriterar den? Ska neddragningarna ske inom skolan, inom förskolan eller kanske inom LSS? Kanske är det gatuunderhållet och snöröjningen som ska prioriteras ned eller den sista fritidsgården som ska läggas ned? Ska man sluta med skötseln av idrottsanläggningarna? Vad som är modiga prioriteringar tar regeringen inte ansvar för.

Fru talman! Region Skåne lade fram ett sparpaket på 2,2 miljarder kronor för i år, där hälften utgjordes av neddragningar på personal. Ett stort underskott rullar vidare till 2026, då ytterligare nedskärningar planeras. Skåne är inte ensamt. Flera regioner har gjort stora neddragningar 2025, beräknas få stora underskott och behöver fortsätta skära ned under 2026.

Regeringen kallar stora, omfattande nedskärningar i sjukvården för satsningar. Men om man vill att pengarna ska gå till sjukvården lägger man den på sjukvården, inte på skatteavdrag till mångmiljonärer. Alla vet att svensk sjukvård är i kris även om regeringen väljer att sticka huvudet i sanden och kalla det de gör för prioriteringar. Det går att rädda den svenska sjukvården, men regeringen föredrar plakatpolitik och låtsas satsa när de i själva verket drar ned.

Jag håller med regeringen om en sak: Vi kan prioritera bättre, och vi kan sluta slösa med skattemedel. Det gör vi genom att stoppa marknadsexperimentet i vården och skolan. Vi kan inte behålla ett system som inte fungerar för att stora skolkoncerner och vårdbolag ska göra vinst på svensk välfärd och kriminella få driva HVB-hem och hemtjänst.

Fru talman! Jag nämnde inledningsvis det stora investeringsbehov som finns i våra kommuner. Vatten- och avloppssystemen är allra mest akut att åtgärda, men det behövs också investeringar för att klara klimatförändringar. Det krävs investeringar i samhällsviktiga funktioner, inte minst mot bakgrund av kommunernas ansvar för det civila försvaret. Anläggningar som badhus och idrottshallar har i många fall nått gränsen för sin livslängd.

Utan överskott i sina ekonomier tvingas kommunerna låna mer. Under den här mandatperioden har kommunernas skulder ökat kraftigt. Regeringen ignorerar kommunernas rop på hjälp. Vänsterpartiet har lagt fram förslag om att staten ska stå för hälften av investeringskostnaden för planerade projekt i kommuner och regioner. Vi har också föreslagit ett statligt anställningsstöd. På så sätt stöttar vi kommunerna och regionerna med upprustning och investeringar samtidigt som vi minskar arbetslösheten.

Vänsterpartiet föreslog i sin budgetmotion att de generella statsbidragen ska öka i takt med inflationen, lönerna och befolkningens tillväxt de kommande åren, alltså en värdesäkring av statsbidragen. Ökade generella statsbidrag till kommuner och regioner är den plattform som krävs för att verksamheterna ska få arbetsro.

Vänsterpartiet föreslog också ytterligare 8 miljarder kronor i generella statsbidrag för 2026 och att sektorsbidraget utökas med 5 miljarder. Därutöver föreslog vi bland annat 1 miljard kronor till ett generellt statsbidrag för glesbygdstillägg inom sjukvården.

Det är min och Vänsterpartiets absoluta övertygelse att en stark, gemensamt finansierad och jämlik välfärd med väl fungerande skola, fritidsverksamhet, äldreomsorg, sjukvård och socialtjänst, låg arbetslöshet och ett starkt socialt försäkringssystem är det bästa sättet att motverka klassamhället. Dagens stora klyftor mellan människor och mellan kommuner måste minska. Hela Sverige behövs, och alla människor behövs. Med Vänsterpartiets förslag till budget hade kommuner och regioner kunnat fortsätta att leverera en bra välfärd. Men riksdagen har ju fastställt en rambudget som inte ger mer resurser till välfärden, och därför kommer Vänsterpartiet att avstå från att delta i beslutet i dag.

(Applåder)

Fru talman! Ledamoten Aydin talade om vårdköer, och före valet talade Kristdemokraterna om de olagligt långa vårdköerna. Men förutom ett par, händelsevis S-ledda, regioner har vårdköerna inte kortats utan blivit längre. Jag undrar därför: Är vårdköerna fortfarande olagligt långa?

Jag har ytterligare en fråga. Kristdemokraterna talar ofta om att de står upp för barn och familjer. Men med tanke på hur verkligheten ser ut undrar jag vad Kristdemokraterna säger till barnet som behöver stöd i skolan men får vänta eller till familjen som kämpar med ett barn med psykisk ohälsa och möts av köer och neddragningar.

Familjepolitik handlar inte bara om värderingar. Det handlar också om en fungerande välfärd och om skola, elevhälsa, barn- och ungdomspsykiatri och socialtjänst. När kommuner och regioner saknar resurser faller ansvaret tillbaka på familjerna. Det är inte familjevänligt; det är att lämna familjer ensamma.

Så vad säger Kristdemokraterna till de familjer som har fått vänta länge och som är uppgivna för att de inte får det stöd de behöver till sina barn?

Fru talman! Det är bara lite sorgligt att man inte tar det stora och övergripande ansvaret för till exempel sjukvården men också skolan på ett helhetssätt. Det SD-regeringen gör är att man plottrar. Man pluttar lite pengar här, och så drar man ned på andra ställen. Helheten blir ändå att det är mindre resurser än det har varit.

Kristdemokraterna pratar ofta om värdighet i sjukvården och äldreomsorgen. Det är stora och viktiga ord. Men värdighet uppstår inte av sig själv. Det kräver tid, personal och resurser. När äldreomsorgen saknar bemanning, personalen springer mellan brukare och kontinuiteten brister urholkas värdigheten. Det är precis vad som händer när resurserna till kommuner och regioner inte räcker till. Man kan inte tala om värdighet i teorin och samtidigt acceptera en politik som gör den omöjlig i praktiken. Värdighet måste finansieras.

Just nu är det tufft för många familjer ute i Sverige, inte bara ekonomiskt utan också för att man inte får den välfärd man skulle behöva för att barnen ska få en bra skola, barngrupperna i förskolan ska bli mindre eller köerna till sjukvården ska minska.

Fru talman! Vi diskuterar i dag utgiftsområde 25, som handlar om kommunernas ekonomi, och jag vill börja i arbetslösheten.

Fru talman! Vi har drygt en halv miljon arbetslösa i Sverige. Den senaste siffran var 9 procent arbetslösa, bland de högsta i hela västvärlden. Vi har 200 000 långtidsarbetslösa.

Berör detta dig? Känner du dig berörd av denna massarbetslöshet? Du kanske känner någon som är arbetslös, kanske en ung person i din närhet. Du kanske berörs av att människor befinner sig i utanförskap och inte får gå till jobbet på morgonen.

Men jag ska säga att alla och envar i Sveriges land och rike berörs av arbetslösheten. Den kostar nämligen oss alla. Bara skillnaden på 3 procentenheter mellan EU:s genomsnittliga arbetslöshet – som ju inte har ökat som i Sverige, där den ökat kraftigt under den här regeringen, med 100 000 personer – och Sveriges arbetslöshet motsvarar 45 miljarder kronor till kommunernas och regionernas ekonomi.

Det innebär att miljarder går förlorade för vården, skolan och omsorgen. Det motsvarar 80 000 sjuksköterskor, 75 000 lärare eller 115 000 vårdbiträden. Det är en lärare, en läkare, en sjuksköterska och ett vårdbiträde nära dig som inte får pengarna på grund av att vi har så mycket högre arbetslöshet än man har i vår omvärld och i Europa. Det är därför vi för vårdens, skolans och omsorgens skull måste satsa på att våra företag, inte minst våra småföretag, kan anställa lättare och anställa fler och på att fler kan få utbildning för att komma i jobb.

Men jag vill också tala om klyftorna. Vi har stora klyftor när det gäller kommuners och regioners förutsättningar i fråga om vård, skola och omsorg i Sverige. Dödligheten i behandlingsbara sjukdomar är dubbelt så hög i glesbefolkade landsbygdskommuner som i storstadskommuner. Små, glesbefolkade kommuner på landsbygden har 10 procent färre behöriga lärare än storstadskommuner. Utslagningen av i synnerhet unga pojkar inför gymnasiet är mycket större på den svenska landsbygden och även i våra utsatta förorter än i storstadskommuner. Siffran är 13 procent i städerna mot 20 procent på landsbygden.

Därför vill vi i Centerpartiet satsa 3 miljarder kronor mer på primärvård, tillgänglighet och närhet för dig när du söker vård på landsbygden och i hela landet. Vi vill satsa 3 miljarder mer än regeringen på behöriga lärare och på att minska utslagningen och ojämlikheterna i skolan.

Sedan finns det extrema exempel. Här tar jag en paus, fru talman, för att prata specifikt om Region Gotland. Jag har besökt deras sjukhuschef och sett att de har gjort allt för att effektivisera. Men med den kostnadssmäll man just nu har i Tidösverige går man över en halv miljard back. Läget är så akut att moderater men även socialdemokrater är beredda att ge bort regionen till Stockholm. Frågan är vad som är värst och om man inte kommer att ångra att man blir en ö i Stockholms skärgård. Vi i Centerpartiet vill i stället ha en rejäl öpolitik för Gotland, där dessa ojämlikheter för vår stora, strategiska ö utjämnas.

Men jag vill också prata om klyftorna när det gäller den kommunala skatteutjämningen; vi pratar ju i dag om kommunernas ekonomi. Kommittén för kommunal skatteutjämning sammanträdde och kom fram till resultat. Vi i Centerpartiet var inte nöjda med resultatet. Vi tycker att hänsyn måste tas till gleshet och demografiska utmaningar och att alla de klyftor vi ser när det gäller vård, omsorg och skola måste utjämnas mycket mer.

Men sedan kom ett tillägg i departementsserien, en promemoria från Finansdepartementet: Justerad beräkning av administration i kostnadsutjämningen för kommuner. Det låter kanske inte så spännande. Men det blir alltför spännande för en rad kommuner. Med ett litet pennstreck bestämmer man till exempel att en liten kommun inte är en kommun med högst 8 000 invånare, utan det kan också vara en kommun med högst 10 000 invånare. Har man lite mer än 10 000 invånare är man plötsligt inte längre en gynnad, liten kommun.

Det är det lilla pennstrecket, den lilla promemorian som ingen från regeringen vill kännas vid, allra minst Sverigedemokraterna, som egentligen bestämmer. Det innebär att Högsby får 9 miljoner mindre efter ändringen. Vansbro får 12 miljoner mindre, Orsa 12 miljoner mindre, Ockelbo 10 miljoner mindre, Nordmaling 12 miljoner mindre och Robertsfors 12 miljoner mindre. Förstår ni vad det innebär för en liten kommun? Förstår ni vad det innebär för skolan, omsorgen och vardagen i den offentliga sektorn i sådana små kommuner? Det är en enorm förändring.

Man har gjort det på det mest smärtsamma sättet, för man vill använda pengarna till att gynna andra kommuner som inte har fått tillräckligt med skatteutjämning. Man tar från fattiga för att ge till fattiga. Det är inte en kommunal skatteutjämning värd namnet.

Regeringen och Sverigedemokraterna måste stå upp för att de har föreslagit detta och att de har skickat ut det på remiss. De får inte låtsas som om det är någonting som bara händer eller som någon tjänsteman gör. Det är ett politiskt beslut. Det drabbar en massa kommuner. Gör om! Gör rätt! Säg att det här inte ska ske!

Man ska inte ta från fattiga för att ge till fattiga. Nu handlar det förstås inte om fattiga kommuner, för de jobbar jättehårt med företagsamhet. De växer. Men just när det gäller den offentliga sektorn och skatteutjämningen är de hårt drabbade. De ska inte drabbas mer.

Jag vill också prata om hur skatterna till kommunerna fördelas i dag. Det finns kommuner som står för produktion. Ta en kommun som Ragunda, som står för nästan var tionde kilowattimme el som Sverige producerar från vattenkraft. Vad får kommunen tillbaka för det? Ingenting. Vad har de stora vattenkrafts- och vindkraftskommunerna fått tillbaka? Vi hoppas också att vindkraftskommunerna i framtiden ska bli fler, för Sverige kan få tillbaka så mycket resurser av att man bygger vindkraft. Det är för Sveriges bästa.

Har dessa kommuner fått något med den här regeringen? Efter många år har regeringen gått med på att kommunerna kanske ska få tillbaka en del av den skatt som de betalar för vindkraften. Det ska de få tillbaka som en belöning för att de står för Sveriges gröna elkraft. Det är ett slags bidrag som fortfarande inte har betalats ut ordentligt.

Hur ska ni få kommuner att satsa på ny grön kraft när de inte får någonting tillbaka? Det är inte att undra på att de väntar och att de tvekar.

I Finland, Danmark, Norge och Tyskland kan kommunalpolitiker gå i sin kommun och peka på enskilda vindkraftverk och säga: Det där vindkraftverket ger oss en halv miljon, och kraftverket där borta ger oss en miljon! Det kan driva skolan och förbättra servicen. Kommunen har gjort det för sitt land och får pengar tillbaka. De närboende får pengar tillbaka, och kommunen får också tillbaka.

Även här måste vi visa respekt för kommunerna, inte minst landsbygdskommunerna, som gör så mycket för Sverige.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag hylla några kommuner som stod upp för det bästa av vad Sverige är. Regeringen kallade dem till ett möte om det så kallade återvandringsbidraget, som bygger på att människor ska lämna vårt land. Man är beredd att betala så mycket som 600 000 kronor per familj för att folk ska dra från Sverige. Det är många miljarder det kommande året.

Kommunerna fick en inbjudan att komma till regeringen för att diskutera hur bra detta var. Till dags dato är det 76 kommuner som har svarat: Tack, men nej tack!

Jag säger till dem: Tack, Borlänge och Leksand! Tack, Heby och Haparanda! Tack, Ovanåker och Orsa! Tack, Grums och Göteborg, som tackade nej till återvandringsmötet! Ni, som trodde på att era kommuner inte ska krympa utan växa och att era medborgare och framtida medborgare inte ska krympa och lämna utan växa, stod upp för det som verkligen är svenska värderingar: När man kommer till Sverige ska man bidra och inte dra. Ni stod upp för de värden som byggt vårt land och för att era kommuner ska gå framåt och inte bakåt. Ni påminde oss om vad som är det allra viktigaste vi har i vårt land.

Apropå detta med att bidra i stället för att dra är det lätt att glömma att var sjätte sjuksköterska, var fjärde läkare och varannan tandläkare är utlandsfödd. De bygger upp vårt land. Tack till er för att ni kom ihåg att våra medmänniskor alltid är en möjlighet och en resurs och inte en börda! Tack för alla er som stod upp för att ni vill växa som kommun och som människor!

Fru talman! Då måste jag fråga: Vad står Sverigedemokraterna egentligen bakom? Hela poängen är ju att ni samarbetar med regeringen och alltså ska stå bakom politiken. Men nu verkar man plocka lite som man vill. När man ser att det drabbar kommuner och att det är det som är resultatet av det man gjort, ja, då gömmer man sig.

Man gömmer sig bakom en massa hittepå om Centerpartiets politik. Man påstår att vi skulle stå för något slags fri invandring. Vi står för en mycket stram invandringspolitik. Och att vi skulle ta emot ytterligare några få tusental flyktingar i denna hårt drabbade värld är inte anledningen till att vi har fått 100 000 fler arbetslösa under er tid vid makten.

Ni påstår att invandringen har minskat under er period. Tydligen har detta lett till att arbetslösheten har ökat. Jag ska säga ledamoten att det finns ett antal länder i Europa som har haft ett lika stort inflöde av invandring men inte ens har hälften så hög arbetslöshet som Sverige. Jag talar om Holland, Tyskland och så vidare. Det är för att man sköter sin sysselsättnings, företags- och tillväxtpolitik.

Jag hör inga lösningar från ledamoten från Sverigedemokraterna. Till skillnad från Centerpartiet har ni inga satsningar på företag – till exempel småföretags möjlighet att anställa – eller tillväxt, och inga stora satsningar på möjligheter till utbildning. Ni bara skyller ifrån er.

Vi kommer att få ytterligare fyra år av detta om vi inte sätter stopp för det i valet nästa år. Sluta! Vad är detta för framtidsvision? Hur ska vi kunna lösa massarbetslösheten? Hur ska vi kunna lösa problemen med tillväxt och företag i landet om man bara ägnar sig åt att skylla på andra? Man skyller på invandrare och skuldbelägger dem utan att ha några som helst lösningar.

Fru talman! Jag tror nog att det är SD som ganska tydligt har klistrat sig själv på Kristersson och på den här regeringen men som vägrar ta ansvar för all den misär och alla de misslyckanden man har lyckats skapa.

Jag tror att de som lyssnar på den här debatten – den handlar egentligen om kommunernas ekonomi – ska tänka efter. Sverige har mycket hög arbetslöshet, svag ekonomi, rusande utsläpp, stora klyftor mellan kommuner och många landsbygdskommuner som drabbas av försvagade resurser till välfärden.

Vill vi fortsätta med den politiken? Ska det vara den här visionen, som handlar om att gnälla och skylla ifrån sig och där det inte finns ett enda tydligt förslag på hur vi ska kunna få företag, tillväxt, utveckling och utbildning? Det är då bara en massa – ursäkta mig, fru talman – gnäll. Är det detta ni vill ha de kommande fyra åren, eller vill ni ha lösningar, framtidsorientering och en tro på att många små företag kan anställa fler så att vi kan bryta den massarbetslöshet som blott Tidösverige har? När andra länder har fallande arbetslöshet stiger arbetslösheten i det här landet.

Ska vi bryta detta? Tycker vi att det är bra att 6 procent av de inrikes födda är arbetslösa? Nej. Vad är då visionen? Vad är då inriktningen?

Jag tror att alla bör fundera på om det inte är dags för ett nytt alternativ, för någonting annat än det här Tidötillståndet av uppgivenhet och skuldbeläggande. Det är dags för en period med en ny vision för Sverige och en ny riktning för Sverige. Det handlar om att få ned arbetslösheten med tillväxt, med företagande och med en grön industrialisering och med en grön tillväxt som vänder den här utvecklingen. Ge resurserna till välfärden i kommunerna, och åtgärda klyftorna på riktigt på den svenska landsbygden!

Fru talman! Jag vill bara först kommentera ledamoten Rönns anförande, för jag tycker att det är väldigt signifikant. Det pratas ofta om att resurser inte spelar så stor roll, och pengar är inte viktigt. Samtidigt står man och säger att man har den största budgeten för skolan i mannaminne, vilket för övrigt inte är sant, men i alla fall. Någonstans måste ändå Liberalerna bestämma sig.

Det var dock inte därför jag begärde replik, utan jag vill prata om vinsterna i välfärden och förhoppningsvis få ett svar från Liberalerna om var man står i frågan.

Vinster i välfärden är det som drar undan resurser till välfärden, vilket får stora konsekvenser. Vi har ju sett nyheter om att sju barn får dela på en banan och att barnen inte får äta sig mätta. Exemplen är ganska många.

Ett annat exempel som den kristdemokratiska riksdagsledamoten tog upp var ätstörningsenheten i Stockholm, vilket är väldigt märkligt; det är nämligen svårt att se hur man kan försvara en verksamhet som har ägnat sig åt felfakturering och som inte haft legitimerad personal, trots att man sagt att man skulle ha det. Och när denna ätstörningsenhet sedan ersätts med en annan enhet ökar tillgängligheten från 33 procent till nästan 100 procent. De exempel som ofta ges är därför felaktiga.

Min poäng är att vinster i välfärden innebär en fokusering på jakt efter vinst, inte på att få den kvalitet som barn, äldre och patienter behöver. Frågan är därför var Liberalerna står.

Fru talman! Då kan jag konstatera att vi är överens om två saker: Det spelar roll vart pengarna går, och vi är tydligen också överens om att det finns ett problem med vinster i skolan. Vi är däremot inte överens om att det finns avarter inom andra sektorer.

Det förvånar mig, för jag tror att vi ändå är ganska många som är besjälade av att minska välfärdsbrottsligheten: det kriminella utnyttjande som innebär att man tar pengar från välfärden som egentligen skulle ha gått till patienter och till äldre. Här skiljer vi oss åt. Men vi verkar i alla fall vara eniga om att vi ser en problematik i skolan.

Det är därför förvånande att varje gång Socialdemokraterna lägger ett förslag på bordet som innebär en möjlighet för Liberalerna att rösta emot vinster i välfärden så gör ni ändå inte det. Vi lägger ju upp det för Liberalerna att handfast visa att man inte tycker att det ska vara tillåtet med vinster i skolan.

Det här påverkar nämligen skolan otroligt mycket. Bara de senaste åren har 19 miljarder kronor rullat ut ur klassrummen och ned i fickorna på friskoleägare. Är det okej? Ta chansen – rösta med oss socialdemokrater och se till att stoppa vinstjakten åtminstone i skolan! Det handlar om att få bättre resultat för eleverna och bättre arbetsvillkor för lärare och annan personal i skolan. Kom med, Liberalerna!

Fru talman! ”Vi lever i möjligheternas tid.” Så inleds Miljöpartiets budgetmotion, och det är verkligen sant.

Sverige är ett av världens rikaste länder och har stor möjlighet att göra en rättvis klimatomställning. Vi kan göra en omställning där vi sänker utsläppen och samtidigt gör livet och samhället bättre för människor – för alla som lever i vårt land, inte bara för de rika. Det går om bara viljan finns, men tyvärr saknar Tidöregeringen den viljan.

Inför valet 2022 lovade Ulf Kristersson att han och hans regering skulle få ordning på Sverige. Det har han misslyckats totalt med. I dag är arbetslösheten rekordhög, välfärden har satts på svältkur och politiken har aktivt ökat utsläppen. Dessutom är hushållen hårt pressade, och pengarna räcker till allt mindre. Vårdköerna ringlar sig långa, kriminaliteten kryper allt längre ned i åldrarna och skolan saknar de resurser som krävs för att ge alla barn en bra och rättvis start i livet.

Så här behöver det inte vara. Sverige både kan och förtjänar bättre.

Under mandatperioden har välfärden urholkats på grund av att Tidöregeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har valt att sänka skatten för rika i stället för att värna välfärden. Många kommuner och regioner har därför tvingats till nedskärningar och skattehöjningar för vanligt folk. Det är allvarligt, för det är välfärden som bär människor genom livet.

Välfärden är tryggheten när barnen växer upp, genom allt från mödravård och BVC till förskola och skola. Den är tryggheten när sjukdom drabbar oss och vi behöver vård och omsorg – ja, när livet prövar oss, helt enkelt. En stark välfärd är fundamentet för att människor ska kunna känna trygghet och tillit till samhället och till varandra, och tilliten och tryggheten är i sin tur fundamentet för ett starkt Sverige.

Alla de som arbetar i kommuner och regioner är välfärdens ryggrad, men de har gått på knäna länge nu. Så kan vi inte ha det. Välfärden ska gå att lita på, vem du än är och var du än bor, och de som arbetar i välfärden måste ha rimliga villkor.

Fru talman! Det kommunerna och regionerna har gått igenom de senaste åren har gjort att verksamheterna nu är utarmade. Vårdköerna ringlar långa, landets socialtjänster är överbelamrade och barn och unga lämnas utan stöd och hjälp i skolan samtidigt som gängkriminaliteten tränger allt längre ned i åldrarna. Sjukvården har under lång tid dragits med resursbrist. Patienter, anhöriga och personal drabbas hårt när resurserna är små och behoven ständigt växer.

Vi har vetat i många år att ett av de största problemen inom vården, förutom köerna, är den stora bristen på tillgänglighet. Alltför många har svårt att få kontakt med sin vårdcentral och en läkare i rimlig tid. Därför går Miljöpartiet i den här budgeten fram med en primärvårdsreform.

För att stärka kommuners och regioners möjligheter att satsa på skola, vård och omsorg föreslår vi ett tillskott på 2,5 miljarder kronor i generella statsbidrag för nästa år. Förutom de miljarderna vill vi se 1,5 miljarder för att stärka tillgängligheten till en nära vård och ett sektorsbidrag om 3 miljarder bara till vården. Dessutom avvisar vi den neddragning på kvinnosjukvård som regeringen gör. Vi vill att de 600 miljoner kronor som regeringen drar bort ska finnas kvar.

Alla barn som växer upp i Sverige ska ges rättvisa förutsättningar att växa upp och bli trygga vuxna. För det krävs stora satsningar på en jämlik skola med långsiktiga ekonomiska förutsättningar. Svensk skola ska vara en skola som är bra för alla, och här behöver staten ta ett större ansvar så att vi får en likvärdig skola med en stark kunskapsutveckling. För det krävs riktade resurser. Vi ökar anslaget till en likvärdig skola med 2 miljarder under nästa år.

Alla barn och unga ska ges rätt förutsättningar att inte bara ta till sig av undervisningen utan också må bra. Elevhälsan behöver stärkas, och jämfört med regeringens förslag vill vi se större satsningar på kuratorer i skolorna.

Arbetet för att bryta såväl våldsutvecklingen som nyrekryteringen till gängen måste också fortsätta och utvecklas. En fullgjord skolgång och en bra utbildning är det främsta vaccinet mot kriminalitet och utanförskap. Därför är stora satsningar på skolan helt centrala, men för att bryta den utveckling vi ser i dag behövs också flera breda satsningar på det förebyggande arbetet här och nu. Här har regeringen dock inga svar.

I stället för att ta tag i problemet har regeringen de tre gångna åren vägrat att både sätta in de pengar som behövs och göra de systemförändringar som krävs. Förändringar behövs nämligen: Med dagens system urholkar inflationen finansieringen av välfärden, och dessutom har den ryckighet i tilldelningen som har vi sett de senaste åren gjort det väldigt svårt för kommunerna att planera långsiktigt. Vi i Miljöpartiet vill därför se en automatisk uppräkning av statsbidragen till kommuner och regioner. Det handlar helt enkelt om att kompensera för inflationen och undvika ryckighet.

Fru talman! När vi talar om välfärd talar vi egentligen om människor – om trygghet, frihet och möjlighet. Vi talar om läraren som vill orka finnas där för sina elever, om sjuksköterskan som borde ha fler kollegor och om barn som ska känna sig trygga i skolan. Vi talar om äldre som ska få värdig omsorg.

Miljöpartiet vill bygga ett Sverige där välfärden är stark och där hjälpen finns för den som behöver den. En stark och jämlik välfärd förutsätter också att de resurser vi gemensamt avsätter faktiskt också går till det de är avsedda för, det vill säga till barnen i klassrummen, till patienterna i vården och till de äldre i omsorgen. Så är det inte i dag, utan i dag ser vi hur skattemedel läcker ut som privata vinster samtidigt som personalen pressas och kvaliteten är undermålig.

Miljöpartiet menar att välfärden inte ska vara en marknad där avkastning går före omsorg utan en gemensam angelägenhet där varje krona används för att stärka kvalitet, arbetsvillkor och trygghet. Pengarna till välfärden ska stanna i välfärden – punkt. När vi investerar i skola, vård och omsorg ska det vara människors behov, inte vinstintresset, som styr. Det är en fråga om rättvisa, kvalitet och respekt för skattebetalarnas pengar.

Skolan är det tydligaste exemplet på varför vinstintresset måste bort från välfärden. I dag har vi ett system där skattemedel som ska gå till undervisning, elevhälsa och trygghet i stället kan delas ut som vinst samtidigt som skolor skär ned på specialpedagoger, skolbibliotek och stöd till de elever som behöver det mest. Det är ett enormt svek.

Vi i Miljöpartiet vill att skolan ska styras av kunskap, likvärdighet och omsorg om barnens bästa – inte av marknadslogik. När konkurrens och vinstkrav tillåts styra ser vi gång på gång ökad segregation och minskad kvalitet.

Skolan ska vara den plats där klyftor minskar, inte den plats där de cementeras. I dag ser vi hur ett vinstdrivet skolsystem bidrar till att skolor konkurrerar om ”rätt” elever samtidigt som ansvaret för de största behoven koncentreras till vissa skolor. Resultatet blir ökade skillnader i kvalitet, arbetsmiljö och resultat.

Vi i Miljöpartiet vill se ett stopp för detta. Barns rätt till en likvärdig utbildning måste alltid väga tyngre än ägarnas rätt till avkastning. En jämlik skola är ju inte bara en utbildningsfråga utan också en demokratifråga och en framtidsinvestering för hela Sverige.

Den här regeringen talar gärna om kunskap och ordning i skolan. Man blundar dock för det grundläggande problemet, nämligen att vårt skolsystem tillåter vinstuttag med skattemedel samtidigt som lärarbristen växer och stödet till elever urholkas. Det är ett politiskt vägval, och den här regeringen och Sverigedemokraterna går fel väg.

För oss i Miljöpartiet är det självklart att skolans uppdrag är att ge barn kunskap och framtidstro, inte att leverera vinster.

Fru talman! Eftersom riksdagsmajoriteten i det första steget av budgetprocessen har gett budgeten en annan inriktning än den Miljöpartiet önskar avstår jag från ställningstagande när det gäller anslagsfördelningen inom utgiftsområde 25.

Vi i Miljöpartiet lägger fram ett budgetalternativ som stärker kommuner och regioner, som rustar Sverige för framtiden och som sätter människor och samhällsnytta före kortsiktig politik som sänker skatten för rika. Sverige förtjänar bättre. Välfärden förtjänar bättre. Framför allt förtjänar de människor – du och jag – som bor i det här landet bättre.

Jag vill önska god jul och gott nytt år till mina kollegor i utskottet. Jag vill också rikta en särskild hälsning till våra medarbetare i finansutskottet, till talmanspresidiet och till alla andra som arbetar här i kammaren. Stort tack till er!

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)