Yusuf Aydin (KD) svarade Lotta Johnsson Fornarve i en replik om Utrikespolitisk debatt i debatten ”Protokoll 2025/26:73 Onsdagen den 18 februari” den 18 feb 2026.
Lotta Johnsson FornarveV· i en replikJag fick inget jättetydligt svar från ledamoten. Ska svenska biståndsmedel gå till att muta en islamistisk, korrupt premiärminister? De här 100 miljoner kronorna har faktiskt gått direkt till projekt som är mycket…Fru talman! Min kollega Magnus Berntsson har på ett förtjänstfullt sätt redogjort för viktiga delar av vår utrikespolitik vad gäller Iran, Ukraina och andra delar samt för biståndspolitiken. I mitt anförande ska jag fokusera på ett annat viktigt område, som vi kristdemokrater har arbetat för under lång tid: religionsfrihet och förföljda kristna.
Religions- och övertygelsefrihet är en grundläggande rättighet. Ändå är kränkningarna omfattande, och utvecklingen i många delar av världen går i fel riktning. I dag lever omkring 70 procent av världens befolkning i länder där religionsfriheten är inskränkt på olika sätt, antingen av regimer eller av olika extremistiska grupper. Religionsförtryck bidrar ofta till fattigdom, marginalisering och social instabilitet och motverkar inkluderande och fredliga samhällen.
Fru talman! Förföljelsen av kristna är särskilt omfattande och har ökat de senaste åren. Open Doors publicerar varje år en lista över de 50 länder där förföljelsen av kristna är värst. Enligt den senaste rapporten, som publicerades i januari, har det förvärrats ytterligare. Omkring 388 miljoner kristna, det vill säga var sjunde kristen i världen, bedöms vara utsatta för förföljelse på grund av sin tro. Det kan jämföras med 2015, då omkring 100 miljoner ansågs vara utsatta. Det är en dramatisk försämring på ett decennium.
Trots denna utveckling har religionsfrihet och förföljelsen av kristna under lång tid haft en näst intill obefintlig roll i svensk utrikes- och biståndspolitik. Men med Kristdemokraterna i regeringen blir detta en tydlig prioritering. I årets utrikesdeklaration, liksom de senaste tre årens, uppmärksammas förföljda kristna, och arbetet för religionsfrihet lyfts fram. Det återspeglas också i regeringens reformagenda för bistånd och i flera biståndsstrategier.
Fru talman! I Mellanöstern riskerar kristna att försvinna från sina historiska ursprungsländer, från kristendomens vagga. De senaste två decennierna har den kristna befolkningen i Irak och Syrien minskat med närmare 80 procent. Damaskus var tidigare huvudstad i det arameiska riket, redan tusen år före Kristus, och där var aramenskan lingua franca och det språk som Jesus talade. I dag används det fortfarande av kristna araméer, syrianer, assyrier och kaldéer men bara av ett fåtal människor som är kvar i regionen.
Den syrisk-ortodoxa kyrkan, som jag själv är medlem i, är en av de äldsta. Den grundades år 37 efter Kristus av aposteln Petrus. Just nu är det kanske fler syrisk-ortodoxa kristna som är i Sverige än som finns kvar i delar av Mellanöstern. Det var i Antiochia som lärjungarna först började kallas kristna, som det står i Bibeln.
För de kristna i Syrien innebär Assadregimens fall visst hopp men också osäkerhet. Landet befinner sig i ett känsligt läge. Det finns möjlighet att bygga ett demokratiskt och inkluderande styre, men utvecklingen är långtifrån självklar. Därför är det av största vikt att Sverige och EU engagerar sig aktivt i Syriens framtid och ställer krav på ett demokratiskt och inkluderande styre som garanterar alla syrier, inklusive religiösa och etniska minoriteter, lika rättigheter och skydd i hela landet.
Situationen i Irak är på många sätt lika allvarlig. Efter många år av krig och terror från Islamiska staten har den kristna befolkningen minskat med cirka 80 procent, från tidigare 1,5 miljoner till kanske 200 000–300 000. När storstaden Mosul sommaren 2014 intogs av Daish och tömdes på sin kristna befolkning var det första gången på 1 700 år som kyrkklockorna tystnade. Särskilt hårt drabbad är Nineveslätten, det historiska området för många kristna grupper. Trots att en del har återvänt är det ett kraftigt decimerat och reducerat antal. Ett förslag vore att långsiktigt stärka deras närvaro och ge Nineveslätten status som en administrativ provins inom Iraks konstitutionella ram. En sådan lösning skulle kunna stärka lokalt självstyre, säkerhet och representation för kristna, yazidier och andra minoriteter samtidigt som Iraks territoriella integritet respekteras.
Fru talman! I en tid präglad av osäkerhet och växande konflikter behöver Sveriges utrikespolitiska röst vara tydlig, både i vårt närområde och globalt. Sverige och EU måste stå upp mot förtryck och förföljelse. Vi ska främja fred, frihet, mänskliga rättigheter och demokrati. Vi har ett ansvar att stå upp för dem vars röster tystas och vars frihet inskränks. Sverige ska vara en röst för religionsfrihet och för förföljda kristna och andra utsatta minoriteter i världen.
(Applåder)
Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet. Jag håller verkligen med om att det är viktigt att agera mot förföljelse av kristna och andra religiösa grupper. Religionsfrihet är verkligen en viktig fråga. Vi har jobbat med detta tillsammans vid flera tillfällen.
Men jag tänkte ställa en helt annan fråga, och den gäller Somaliabiståndet. Regeringen har skickat iväg 100 miljoner till en av världens mest korrupta ledare, nämligen den somaliska premiärministern. Det är en premiärminister som inte bara är korrupt utan även har uttalat sitt starka stöd till den islamistiska organisationen Hamas. Hur är det här möjligt?
Stödet ges i utbyte mot att Somalia lovar att ta emot ett antal somaliska flyktingar som Sverige vill utvisa. Långtifrån alla är dömda brottslingar, har det visat sig. Bland annat finns det personer som är både skötsamma och väletablerade med egen försörjning.
Ska svenska biståndsmedel gå till att muta en islamistisk, korrupt premiärminister? Vad anser ledamoten?
Fru talman! Jag vill först tacka för engagemanget för religionsfrihet. Samtidigt är det lite märkligt. Jag tittade på utrikesdeklarationerna från den förra regeringen, som Vänsterpartiet stödde. Under åtta år i sträck, tror jag, kunde jag inte hitta några skrivningar som berörde religionsfriheten och vikten av att stå upp för den i utrikespolitiken. Det går lite emot det man säger här och nu. Men det är bra att man ändå till slut väljer att ansluta sig till den linjen.
Vad gäller frågan om bistånd är det självklart så att det finns människor som har fått utvisningsbeslut och behöver komma till sina hemländer. Jag tycker att det är viktigt att man kan använda olika instrument för att främja det på olika sätt. Men pengarna ska inte gå till några islamistiska eller terroristiska organisationer.
Fru talman! Jag fick inget jättetydligt svar från ledamoten. Ska svenska biståndsmedel gå till att muta en islamistisk, korrupt premiärminister? De här 100 miljoner kronorna har faktiskt gått direkt till projekt som är mycket närstående den här premiärministern.
Jag skulle vilja ta upp en annan fråga också, nämligen stödet till Ekumeniska följeslagarprogrammet på Västbanken. Det stöds även av Kyrkornas världsråd. Sverige har varit starkt pådrivande. Det är ett väldigt viktigt projekt som handlar om att stödja palestinier som är utsatta, till exempel genom att följa palestinska barn till skolan, men också dokumentera olika övergrepp mot palestinierna.
Sverige har nu dragit tillbaka sitt stöd till detta otroligt viktiga projekt. Vad anser ledamoten om det?
Fru talman! Numera står det tydligt i olika beslut och strategier att bistånd inte ska gå till extremistiska och islamistiska grupper. I vissa fall kan projekt på något sätt ske i samarbete med exempelvis myndigheter i ett land, men jag kan inte svara för exakt alla projekt. Man får återkomma i den delen.
Vi tycker också att följeslagarprogrammet har haft ett viktigt värde under perioden och historiskt. Egentligen finns det inget konkret eller specifikt beslut om att avveckla det. Utifrån vissa ändringar och uppdateringar i strategier har Sida bedömt att det kanske inte ryms numera, men det finns inget specifikt beslut om att just den insatsen ska avvecklas.
Fru talman! Jag tackar ledamoten så mycket för ett väldigt fint inlägg som särskilt handlade om utsatta kristna minoriteter.
Jag minns när vi hade gemensamma samtal inför reformagendan. Jag och personen från Kristdemokraterna lyfte de religiösa samfunden, men vi lyfte också utbildning. Det var faktiskt just våra partier som var väldigt måna om att få in utbildning i reformagendan.
Nu när Tanzanias landstrategi fasas ut kan jag konstatera att utbildning finns kvar i endast en av de tematiska strategierna. De pengar som har avsatts till detta motsvarar bara 0,3 procent av den svenska biståndsbudgeten, trots att man vet hur otroligt viktigt det är med utbildning för att komma ur fattigdom. Hur ser ledamoten på detta?
Fru talman! Utbildning är en viktig del, liksom många andra tematiska områden i biståndsagendan. Vad gäller bilaterala landstrategier är inriktningen att man ska försöka få färre sådana för att fokusera mer, som en kollega tidigare nämnde. Givetvis har också Ukrainabiståndet gjort att man delvis behöver omprioritera. Men det betyder inte att vissa teman helt försvinner. Det finns som sagt många tematiska strategier. Det finns också en civil samhällsstrategi. Det har varit väldigt viktigt för oss att både bevara och stärka den för att ge civilsamhällesaktörerna möjligheter att jobba med många tematiska områden utifrån de behov som man ser i de länder och hos de partner som man samarbetar med.
Fru talman! Jag tackar för svaret, och jag håller med – civilsamhällets engagemang är oerhört stort och viktigt. Men vi kan inte frångå det faktum att utbildning, särskilt av barn, är en av de absolut viktigaste faktorerna för att lyfta människor ur fattigdom.
Det är också någonting som man behåller. Även om det nu är kris och katastrof i Afghanistan vet vi att de flickor som har fått en utbildning där har någonting att bygga på, vilket ger en resiliens. Hur kommer det sig att vi bara avsätter 0,3 procent av vår biståndsbudget till utbildning?
Fru talman! Även om den specifika delen har reviderats finns det som tidigare nämndes möjligheter att genom olika tematiska områden och särskilt inom civilsamhällesstrategin fortsatt jobba med projekt som syftar till att bistå med utbildning och stärka utbildningsnivån i många länder.
I det specifika fallet med Afghanistan är det också andra parametrar som har begränsat verksamheten, som talibanregimens återkomst och en del andra kopplingar. Det gjorde att svenska organisationer och andra tyvärr fick svårare att verka där.
Det är en oerhört dyster och negativ utveckling som vi ser där. Det har varit svårt för en del organisationer att fortsätta sin verksamhet av andra skäl än den reformagenda som vi har lagt fram.
Fru talman! Tack, ledamoten, för ett viktigt anförande! Vi är helt överens om att ingen ska förföljas på grund av sin religion.
Jag vill tala om en annan fråga som jag tror att vi egentligen står bakom, nämligen upprätthållandet av de humanitära principerna. Vi har de senaste åren sett hur dessa inte har upprätthållits av olika stridande.
Vi har sett hur konflikter har förändrats och blivit betydligt farligare för hjälparbetare. Många kollegor i organisationer runt om i världen som historiskt har varit fredade är nu inte längre det.
Det är ännu viktigare att skydda humanitärt utrymme och internationell humanitär rätt. De riktigt flagranta exemplen som vi har sett den senaste tiden är alla sjukvårdsarbetare som har dödats i Gaza samt Israels lagstiftning som stoppar etablerade humanitära organisationer från tillträde.
Jag vill fråga ledamoten: Varför agerar inte Kristdemokraterna hårdare mot det?
Fru talman! I utrikesdeklarationen, som en del av regeringspartierna står bakom, står det tydligt att det humanitära tillträdet inte ska begränsas utan möjliggöras. Det gäller också att man inte ska använda det humanitära tillträdet för att förvärra människors utsatthet.
Där har regeringen, som också vi är en del av, varit tydlig när tillträdet har begränsats. Vi har kritiserat det vid olika tillfällen. Vi har varit aktiva också när det har varit befogade åtgärder som har varit föremål för kritik.
Fru talman! Ledamoten Aydin!
Det är välkommet att det står om humanitärt tillträde och humanitära principer i utrikesdeklarationen. Samtidigt är det kanske inte ord i en deklaration som kan sätta den avgörande pressen här.
Det handlar om att det finns en politisk vilja att ta till de verktyg som behövs. När vi ser överträdelser mot de humanitära principerna och när det inte finns något tillträde, borde man då inte agera hårdare?
När det gäller Rysslands överträdelser är vi väldigt tydliga och använder sanktioner och precis allt vi kan i boken. Men det gäller inte när Israel gör överträdelser.
Hur kommer det sig att den dubbelheten finns från regeringens sida?
Fru talman! Jag skulle säga att vi är ganska konsekventa även på det här området. Däremot är sanktionsmekanismer och många av de andra åtgärder som diskuteras verktyg som man inom EU tillämpar gemensamt.
Sverige har vid olika tillfällen, som också utrikesministern redogjort för, drivit på för ytterligare sanktioner och ibland också någon annan typ av åtgärd, som kritik.
Man har inom ramen för EU använt de verktyg som finns och drivit den linje som den svenska regeringen har haft om den humanitära situationen i Gaza.
Det har också gett effekt. Tillträdet har kunnat öka efter en viss tid. Det har också framförts tydlig kritik från tid till annan.
