Herr talman! Sverige är en stark och imponerande industrination. Att vi är det är ingen självklarhet utan ett resultat av att vi som nation under sekler förstått att ta vara på och förädla de naturresurser vi turligt nog har tillgång till. Det har inte alltid varit enkelt eller helt utan risk, men våra förfäder har antagit utmaningarna, spottat i nävarna och med en kombination av kunnande, list och envishet utvecklat tekniker som placerat oss i absolut världsklass, inte minst vad gäller gruvbrytning.

I gruvbranschen, som jag själv har arbetat inom, är det historiskt sett många som pliktat med livet. Jag vill här i denna talarstol betona att mina tankar går till alla dem som under stora umbäranden och med en arbetsmiljö vi i dag inte kan föreställa oss har bidragit till att bygga industrinationen Sverige. Vi vet också att det historiskt sett begåtts många miljömässiga försyndelser. Detta har lett till skärpta arbetsmiljöregler och miljökrav, som vi arbetar efter i dag. Detta ska vi applådera.

Varför nämner jag då det? Jo, för att det vi debatterar här i dag hakar på de gruvrelaterade frågorna och den för industrin så viktiga energipolitiken. Betänkande NU27 Ändamålsenliga säkerhets- och strålskyddskrav för utvinning och bearbetning av kärnämnen kan på sätt och vis anses vara en logisk följd av såväl Tidöpartiernas energipolitik och riksdagens beslut att åter tillåta prospektering efter och brytning av uran som det skakiga omvärldsläge vi sedan en tid tillbaka befinner oss i.

Herr talman! Uran är ett i Sveriges berggrund vanligt förekommande grundämne. I sin naturligt förekommande form är det inte farligare eller giftigare än många av de andra grundämnen som vi har under våra fötter ute i skog och mark. Uranet har emellertid på grund av sina fissila egenskaper blivit nära nog mytomspunnet och har av kärnkraftsmotståndare utmålats som unikt farligt.

Tyvärr blir debatten om detta grundämne oftast osaklig och känsloladdad, och ren skrämselpropaganda är mycket vanligt förekommande. I grund och botten handlar det faktiskt om huruvida man tror på moderna kraftslag som kärnkraft eller om man fortfarande vill klamra sig fast vid vindkraft som på väderkvarnarnas tid.

För oss som drivit på för att upphäva det så kallade uranförbudet är denna proposition en logisk följd. Vi vill att uran i lagens mening behandlas precis som vilken annan metall eller vilket annat mineral som helst i prospekterings- och brytningsskedet. Enligt vår uppfattning är det först vid anrikning som det kan anses röra sig om en kärnteknisk verksamhet. Det är i huvudsak detta synsätt som förslaget handlar om.

Att behandla och tillståndspröva prospektering och brytning av uran enligt precis samma strikta miljöbalk som för alla andra metaller och mineral är därför logiskt och konsekvent. Detta kommer dessutom förhoppningsvis att leda till att framtida beslut vilar mer på evidens, fakta och sakkunskap än på propaganda, skrämsel och lokala drev. Det är i grunden något som är bra för alla inblandade.

I sammanhanget har brytning i bergarten alunskiffer seglat upp som ett inslag i debatten, detta för att alunskiffer ofta innehåller uran. Men allt uran finns inte i alunskiffer, och alunskiffer innehåller inte bara uran. Frågan är mer komplex än så.

I alunskiffer återfinns inte sällan andra kritiska metaller och mineral som antimon, vismut, fosfor, gallium, litium, nickel, sällsynta jordartsmetaller och vanadin. Flera av dessa är kritiska eller centrala inte minst för totalförsvarets och andra samhällskritiska verksamheters funktionsförmåga.

Den förra regeringen utredde huruvida ett förbud mot brytning av alunskiffer var eftersträvansvärt, men inte ens deras utredare förordade detta. Däremot landade man i att särskilda lämplighetskrav ska gälla för dem som ansöker om att bedriva verksamhet i bergarten i fråga. Det är ett beslut som bottnar i att alunskiffer genom sin struktur är komplext att bryta råvara ur och att riskerna är erkänt större.

Det för oss tillbaka till det jag inledde detta anförande med. Om något är svårt eller farligt ändrar man spelreglerna och kraven, i detta fall miljökraven. Sedan är det upp till industrin och akademin att visa att man kan leverera på det, men man ger inte upp. Man varken bygger eller upprätthåller en innovationsdriven tekniknation genom att kasta in handduken.

Politikens mål ska vara att inte försvåra eller omöjliggöra brytning i en viss bergart. Däremot ska vi naturligtvis ha fortsatt högt ställda nationella miljökrav som är tydliga, förutsägbara och lika för alla. På så sätt skapar man begripliga spelregler samtidigt som man värnar vår gemensamma natur och en av de viktigaste resurser vi har, nämligen vatten.

Vi sverigedemokrater tror på en stark gruvnäring som hävdar sig väl, inte minst miljömässigt, i en internationell kontext. Vi tror på svensk kärnkraft och att den har en given del i den framtida svenska energimixen. Vi tror också på svensk miljölagstiftning och de myndigheter och domstolar som tillämpar och prövar enligt dessa regelverk.

Därför, herr talman, avslutar jag med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i sin helhet. Med det sagt önskar jag i denna debatt talmanspresidiet, kammarkansliet och ledamöterna en god sommar. Detta är inte bara min sista debatt för riksdagsåret utan även för denna mandatperiod.

Herr talman! Tack, ledamoten Luhr, för de frågorna!

Det är intressant att betrakta Miljöpartiets hållning i frågan. Man var i Miljöpartiet var inte så måna om det kommunala vetot när det handlade om vindkraft, något som Sverige inte behöver. Däremot behöver Sverige energi dygnet runt även när det inte blåser, och vi behöver uran. Då är det kommunala vetot tydligen viktigt enligt Miljöpartiets synsätt.

Vi delar inte fullt ut uppfattningen att vi behöver ett kommunalt veto för just bergarten alunskiffer. Vi menar att det ska prövas sakligt och evidensbaserat av myndigheterna och domstolarna enligt miljöbalken. Det ska inte avgöras av lokala kritikerstormar som ofta blåser upp och inte alltid är helt sakliga. Det nämnde jag också i mitt anförande.

Nu får vi se vad utredningen visar. Vi har inte varit med om att ta fram utredningsdirektiven till den. Förslaget kommer att landa här i kammaren. Då får vi ta ställning till vad det innehåller.

Men det är ingenting vi har efterfrågat. Vi anser inte att det är bergarten i sig som är begränsande, utan det är de potentiella konsekvenser som kommer av brytning som är det vi måste beakta och bevilja tillstånd utifrån.

Herr talman! Tack återigen, Katarina Luhr, för frågorna!

Precis som ledamoten Luhr påpekade tidigare är informationen om det här ganska knapphändig, och den kom dessutom i dag, när jag satt och förberedde mitt anförande. Det står inte så mycket där. Jag vill därför inte sia om vad enmansutredarens slutprodukt kommer att bli och vad utredningen kommer att leda till och än mindre om vad Sverigedemokraterna kommer att landa i med eventuella framtida samarbetspartner.

Jag håller fast vid Sverigedemokraternas grundhållning: Det är dåligt att ersätta ett veto med ett annat. Det är teknikhämmande att begränsa brytning i en viss berggrund eller en viss bergart; man hämmar teknisk utveckling på det sättet. Det är inte så vi förvaltar en tekniknation och innovationskraft.

Det är dock naturligtvis helt omöjligt att stå här och säga var och på vilken fot Sverigedemokraterna kommer att landa när det gäller en produkt som vi ännu inte har sett. Jag får i det fallet bli ledamoten svaret skyldig.

Herr talman! Tack, Isak From, för frågan! Jag tyckte i och för sig att frågan var lite vag. Jag skulle visst bekräfta något, men jag uppfattade inte riktigt specifikt vad det var.

Tack även för inflygningen över de propositioner som regeringen har ändrat eller dragit tillbaka! I det här fallet vidhåller vi sverigedemokrater vår ståndpunkt. Som jag sa i det tidigare replikskiftet med Katarina Luhr anser vi att det är direkt dåligt att ersätta ett veto med ett annat. Vi anser inte att bergarten i sig utan de potentiella miljörisker som föreligger i varje enskild miljöprövning är det som ska vara styrande. Det är Sverigedemokraternas grundhållning, och den håller vi fast vid.

Jag värjer mig mot det ledamoten anförde om att Sverigedemokraterna skulle ha något slags apart hållning när det gäller uranet och vetorätten i det här fallet. Jag fick en fråga om detta, och jag bollar tillbaka den till ledamoten Isak From.

Vilket annat mineral känner ledamoten till som man tillämpar ett kommunalt veto för? Vilken annan bergart tillämpar man kommunalt veto för? Är uranet ett så speciellt mineral att just detta och just alunskiffer är det som man är fixerad vid att ha ett kommunalt veto för? Jag kan inte erinra mig något annat, men ledamoten Isak From får gärna svara på den frågan.

Herr talman! Tack, ledamoten From, för frågorna eller kanske snarare synpunkterna!

Jag håller med ledamoten From så långt att det finns kommuner som uttrycker oro inte bara när det gäller uran utan också när det gäller exempelvis bly, kadmium och arsenik. Det är grundämnen som är väldigt besvärande och giftiga i vår natur – kanske till och med potentiellt giftigare än uranet.

Det är lite grann det här som jag har varit inne på både i tidigare replikskifte och i mitt huvudanförande i talarstolen: Uranet i sig kräver inte någon särlagstiftning. Vi ska ha en stark miljöbalk, starka miljöprövningar och myndigheter som kan pröva detta på ett adekvat sätt och utifrån den samlade evidensbaserade kunskap man har.

Jag vill minnas att ledamoten From, liksom jag själv, är kommunpolitiker i hemkommunen. Precis som ledamoten sa handlar det här mycket om rädsla. Man bygger en opinion kring rädsla och kring den information som intresseorganisationer sprider och som inte alltid är helt relevant. Det blir lätt så att man av rädsla säger nej till något man inte har i stället för att bygga sitt ställningstagande på kunskap.

Sverigedemokraternas hållning är den som jag har redogjort för i talarstolen, och jag tycker att den tjänar Sverige väl. Däremot ser jag fram emot det förslag som utredningen kommer att redovisa. Om utredningen kan visa att man på något sätt kan ha en lokal förankring välkomnar jag det, för det är eftersträvansvärt i all gruv- och mineralpolitik och i alla tillståndsprocesser och något som ledamoten Isak From vet att jag brukar värna. Men vi måste först se vilka slutsatser utredningen kommer att redovisa.

Herr talman! Tack, ledamoten Nordin, för frågorna och synpunkterna!

Det korta svaret är att vind finns överallt. Uran finns inte överallt. Sverige behöver inte heller vindkraft. Sverige behöver däremot kärnkraft.

Dessutom behövs våra mineral för annat än bara energiproduktion, exempelvis, som jag nämnde, för försvaret. Vindkraften är något som försvaret på ganska många ställen uttrycker att man inte behöver. Det är egentligen det korta svaret.

Ska vi prata arealer kan vi prata Markbygden, och sedan kan vi komma igen efter det. Markbygden är helt enorm. Det var den typen av vindkraftsprojekt som ledamoten för Centerpartiet tillsammans med de andra rödgröna partierna under förra mandatperioden var ganska måna om att kunna driva igenom och faktiskt också tittade på möjligheten att ta bort det kommunala vetot för.

Jag stannar där, men jag konstaterar att vi har väldigt olika syn på detta. Det är väl egentligen det vi kan konstatera i detta första replikskifte.

Herr talman! Tack, Rickard Nordin, för de framförda synpunkterna!

Ja, Piteå sa ja till Markbygden. Var det bra med Kinakontrollerad vindkraft som går med extrema förluster och har fått stora markarealer som är så gott som förstörda, dåligt djurliv och liknande som följd? Blev det bra att en kommun fattade det beslutet? Är det den formen av beslut som man är beredd att köra över kommunerna med? Jag tycker inte det.

Ledamoten lyfter också de låga koncentrationerna. Med det resonemanget skulle vi inte ha någon koppargruva i Aitik heller. Aitik har en av de lägsta koncentrationerna av koppar i världen, men vi har också en av de bästa teknikerna för anrikning. Vi är suveräna på anrikning, för vi har en bra akademi och en duktig industri som gör detta.

Det kan vi översätta till den här industrin. Det är ju inte så att man bara för att man har låg koncentration inte kan vara duktig på att anrika. Jag förstår inte det förhållningssättet. Det skulle innebära att flera av våra svenska gruvor som i dag går med stora vinster inte skulle vara attraktiva att ha, med Centerpartiets logik. Jag förstår inte det, och jag värjer mig mot den hållningen.

Jag vet att vi snart ska ha frågestund, så för allas trevnad stannar jag där. Jag kan ju ändå inte ställa någon fråga till ledamoten och få den besvarad.

(forts. § 9.)