Rickard Nordin

Herr talman! Enligt alla internationella bedömningar har Sverige världens bästa elsystem. Att påstå något annat är lögn. Det finns inget sönderslaget elsystem. Vi har världens bästa elsystem.

När det gäller effekttilldelning till företag i södra Sverige är det stora problemet att vi inte har lokal produktion där, alternativt inte en vettig överföring.

Alla som i dag behöver el får el. Däremot får man inte alltid en tilldelning på nätsidan, men det är ju en nätfråga. Detta löser man inte genom att bygga kärnkraft i stora noder. Det blir inte bättre lokalnät av det. Möjligtvis är det bättre om man fokuserar lite mer på de saker som kan ge effekt här och nu till en vettig peng, till exempel kraftvärmen. Den har regeringen helt försummat. Det finns en potential i kraftvärme som är ungefär 2 000 megawatt. Det är nästan lika mycket som det regeringen ska lägga 983 miljarder på – kärnkraft. Kostnaden för detta skulle vara någon enstaka procent. Dessutom skulle det kunna realiseras i närtid. Sveriges Ingenjörer har visat att man skulle kunna få på plats kraftvärme motsvarande ungefär ett kärnkraftverk på tre år. Det skulle alltså ha kunnat vara klart den här mandatperioden.

Hur mycket ny effekt har den här regeringen levererat? Ingenting när det kommer till kraftvärmen. Man har möjligtvis förlängt ett fossileldat kraftverk i Malmö.

Problemet med den här regeringen är att man har fastnat i ett spår, ett spår som man sa var billigt och snabbt och som visade sig vara dyrt och långsamt. Det är det i alla andra länder också.

Om man på riktigt ska kunna lösa problemen när det gäller mer effekt i elsystemet och hantera volatila elpriser, som ledamoten säger, behöver man flexibel kraft. Har man en kraft som går hela tiden trycker man bara ned priserna, och volatiliteten kvarstår.

Det är uppenbart att Josef Fransson, Sverigedemokraterna och de andra Tidöpartierna inte förstår elmarknaden, för det finns inte en enda bedömare som tror att kärnkraften är lösningen på de problem vi har.

Herr talman! Nu korrigerar sig Josef Fransson och säger att det inte finns något absolut samband. Nu pratar han om hur det ser ut över året. Ja, då kan det vara vilken el som helst. Det fysiska sambandet missar han då uppenbarligen helt. Men faktum är att det finns en poäng. Vi har byggt ut elsystemet, och det har vi gjort för att vi vet att vi behöver elektrifiera för att vi ska bli av med de fossila bränslena.

Det som har hänt är att den här regeringen, tillsammans med Sverigedemokraterna, har bromsat elektrifieringen och sett till att det fossila är det kraftslag som ökat mest den här mandatperioden.

Men det allra mest intressanta tycker jag är att Josef Fransson får det att låta som att överskott av el och att vi exporterar el är något dåligt. Hade vi inte haft ett överskott av el hade vi haft högre elpriser. Ökad produktion pressar ned prisnivåerna. Det är ett mycket enkelt ekonomiskt samband.

Josef Fransson säger alltså: Vi borde inte ha haft någon vindkraft. Vi borde ha haft mindre produktion i Sverige.

Då hade vi också haft högre priser. Sverigedemokraterna och Josef Fransson säger alltså att det vore bra om vi hade högre elpriser. Det är ett viktigt besked till svenska folket. Det är ett viktigt besked den här sommaren, när priserna enligt de prognoser som finns kommer att öka. Detta är väldigt viktigt för alla som ska rösta i valet den 13 september. Sverigedemokraterna vill öka elpriserna i Sverige. Det blir högre elräkningar med Sverigedemokraternas politik. Det är ett besked till svenska folket.

Herr talman! Sverige står mitt i en historisk elektrifiering. Industrin ställer om, transportsektorn ställer om och hela vårt samhälle behöver mer fossilfri el. Ska vi klara omställningen, stärka vår konkurrenskraft och skapa jobb i hela landet måste vi bygga ut elproduktionen. Vindkraften kommer att spela en viktig roll i den utvecklingen.

Oaktat diskussionen om ny kärnkraft är landbaserad vind det kraftslag som behöver byggas ut mest i samtliga realistiska scenarier om den ökade elförbrukningen. Jag vill gärna skicka en liten passning och en upplysning till Sverigedemokraterna om att vi har fantastiska reglerresurser i Sverige. De kallas vattenkraft. De kallas kraftvärme. Där finns en potential som är mångdubbelt större än de resurser som regeringen nu vill tillskapa med sin nya kärnkraft. Jag vill också upplysa Josef Fransson om att det är skillnad mellan korrelation och kausalitet när det kommer till vindkraft och export.

Men för att utbyggnaden ska lyckas krävs också lokal förankring. Människor som bor nära vindkraftsanläggningar och kommuner som tar ansvar för Sveriges energiförsörjning måste få del av de värden som skapas. Därför välkomnar jag och Centerpartiet den ambition som regeringen nu har när man vill införa en ersättning till närboende. Det är rimligt att människor som påverkas av en etablering också får del av den ekonomiska nyttan.

Samtidigt har vi känslan av att regeringen gör det här för att man känner sig tvungen. Det har tagit mer än tre år från det att utredningen presenterades till att vi nu kommer att fatta beslut. Under tiden har kommuner, oftast ledda av Tidöpartier, avslagit ansökningar om vindkraft – ansökningar som hade kunnat ge mer el, mer effekt och lägre elpriser, speciellt vintertid eftersom det är då det blåser mest, vilket Camilla Brodin glömde att berätta.

Regeringens modell är dessutom onödigt krånglig. Vi i Centerpartiet vill se enklare, mer transparenta och mer långsiktiga system för den lokala nyttan. Om människor ska känna förtroende för regelverket måste det också vara lätt att förstå och lätt att administrera. Vi riskerar annars att skapa byråkrati där vi borde skapa drivkrafter.

Regeringens förslag innebär att ägare av bostadsbyggnader som vill ta del av ersättningen skriftligen ska anmäla sitt anspråk på ersättning till verksamhetsutövaren varje år. Snacka om att skapa onödig byråkrati, långsamma tillståndsprocesser och ökat regelverk! Det är helt orimligt krångligt.

I stället hade man kunnat betala ut ersättningen automatiskt genom att kolla i fastighetsregistret vem som faktiskt äger fastigheten. Det hade varit mycket enklare, mycket smidigare och mycket snabbare för alla inblandade.

Utredningen föreslog också att reglerna skulle gälla från utredningens överlämnande. När Sverigedemokraterna står och säger att man hade velat se en retroaktivitet och att det var bättre att fler hade fått ta del av det här har de faktiskt själva förhandlat bort den möjligheten i det förslag som nu läggs fram. Det lades fram för mer än tre år sedan, och de människor som berörs hade kunnat få ta del av de här sakerna om bara Sverigedemokraterna hade velat. Men uppenbarligen vill man inte.

Vi hörde också att det borde finnas avfallsfonder för vindkraft. Vindkraften avsätter redan pengar – i förväg, till skillnad från kärnkraften. Det skrivs in i miljötillstånden.

Och forskningen om infraljud, som det talades om här, är mycket tydlig. Det finns ingen forskning som säger att det är ett jättestort problem. Vill man ta det seriöst ska man avfärda den.

Det snackas väldigt mycket skit i den här talarstolen. Det är dessutom saker som Wind Europe har visat sprids i sociala medier som desinformation. Infraljud är ett typexempel på detta. Mikroplaster är ett annat. Och det sprids också av medlemmar av den här församlingen. Det är inte att ta ansvar.

De som däremot tar ansvar är många kommuner. De tar ansvar för Sveriges energiförsörjning. De upplåter mark, hanterar planfrågor och lever med de konsekvenser som stora energianläggningar innebär. Ändå går den största delen av värdena tillbaka till staten, till Stockholm eller någon annanstans. Detta behöver förändras.

Vi vill att de kommuner som bidrar till den nationella elförsörjningen också ska få en stabil, långsiktig ekonomisk nytta tillbaka. Ett naturligt sätt att åstadkomma det här är att låta fastighetsskatten, inte bara från vindkraft utan från samtliga energianläggningar, stanna lokalt i större utsträckning. Det ska inte bara ske genom enskilda budgetbeslut, som den här regeringen vill, utan genom lagstiftning. Det skapar starkare incitament för ny elproduktion. Det bidrar till att fler kommuner ser värdet av energiomställningen.

Vindkraften är ett första steg, men det måste gälla samtliga kraftslag. Jag yrkar bifall till reservation 6 i betänkandet just med anledning av fastighetsskatten.

Vi måste ha respekt för de människor som påverkas av en etablering. Att regeringen inte har fått med frågan om inlösen i propositionen är ett underbetyg. Man har haft tre år på sig att komma fram till att tillsätta utredningen – en utredning som dessutom den första utredningen i sitt betänkande, Värdet av vinden, sa behövde göras. Det har funnits gott om tid.

Detta är ytterligare ett sätt för den här regeringen att försena, fördröja och behålla kulturkrigskonflikten kring vindkraft.

Frågan om inlösen är en av de allra viktigaste. När jag möter människor som kommer att få vindkraft i sin närhet är det detta de frågar mig om. Detta är ett sätt för dem att få veta hur det blir – en garanti för att kunna testa och att inte behöva sälja sin fastighet i förväg, innan man får besked om det blir vindkraft eller inte. Man får möjlighet att se hur det blir i slutändan, och man får en garanti att kunna bo kvar.

Man kan titta på statistiken. Faktum är att de som bor nära vindkraft är mer nöjda med sin livsmiljö än de som inte har vindkraft i sin närhet. Därför behöver regeringen återkomma omgående med förslag när det gäller inlösenrätten.

Slutligen, herr talman! Sverige behöver mer el. Sverige behöver snabbare tillståndsprocesser. Sverige behöver lokalt engagemang och lokala drivkrafter. Det uppnår vi inte genom att ställa stad mot land eller nationella intressen mot lokala intressen. Det uppnår vi genom att se till att människor och kommuner som bidrar till energiförsörjningen får rätt incitament och får ta del av värdet. Det handlar om att man tävlar om vindkraftsparker på samma sätt som man tävlar om industrietableringar. Dit når vi när incitamenten är de rätta och när de som berörs är de som vinner mest. Det är Centerpartiets politik, och det är en politik för ett Sverige som kan mer.

Fru talman! Uranförsörjningskedjan är ju mycket större än bara brytningen. Centerpartiet har inget emot kärnkraft men tycker inte att skattebetalarna ska betala för den – det är något helt annat.

Det här är en fråga om kommunalt självstyre och om lokala möjligheter att påverka sin livssituation. Ett företag vill ta ett område som är större än halva Öland i anspråk, och regeringen vill ta bort lokalinvånarnas möjligheter att sätta stopp för det. Det är mycket svårt att förstå varför man ska behålla vetot mot vindkraft när man vill slopa vetot mot uranbrytning. Detta måste regeringen förklara.

Fru talman! Min fråga går till Johan Britz.

Regeringen har tidigare lagt fram förslag om att slopa förbudet mot att bryta uran. Nu vill man också slopa det kommunala inflytandet över uranbrytningen. Detta har orsakat stor osäkerhet i Jämtland, Västergötland, Skåne, Öland, Östergötland och många fler bygder.

Halterna av uran i den svenska berggrunden är måttliga. Tillgångarna är blygsamma – 0,2 procent av världens tillgångar bedöms finnas här i Sverige. Halten är 300 gram per ton. I Kanada är halten 20 procent, alltså 200 kilo per ton. Det gör att man måste ha enorma volymer och enorma arealer för att få lönsamhet i Sverige.

I Oviken i Jämtland har ett enda företag mutat in 80 000 hektar. Det är fyra gånger Stockholms kommun. Det är mer än halva Öland. Det är 100 000 fotbollsplaner. Ändå vill regeringen avskaffa det kommunala inflytandet över kommunens egen mark och möjligheten att sätta stopp för uranbrytning om man så önskar. Hur kan man motivera det när ingreppen är så gigantiska?

(Applåder)

Herr talman! Hur ökar vi det svenska kunnandet, om vi nu ska använda det, med elmoppar i Ghana eller skogsplanteringar någon annanstans? Svaret är: Inte alls.

Om vi nu ska använda oss av dessa klimatkrediter – inte ”får”, som det står i regelverket – är den stora frågan hur Kristdemokraterna ska få ihop det. Sverigedemokraterna vill nolla biståndet och kraftigt skära ned på klimatinsatser. Detta är ett parti som väntas få ungefär hälften av alla ministerposter efter valet och som uppenbarligen redan har fått ett väldigt gott genomslag när det gäller att skära i biståndet. Det är ju i bistånd och klimatinsatser som de här pengarna finns att hämta. Förutsättningarna för att göra detta är väldigt dåliga med Tidöregeringen och det samarbete som väntas efter valet.

Vi ska alltså använda svenskt kunnande för att öka Sveriges export och konkurrenskraft. Hur går det ihop med att göra insatser någon helt annanstans? Det hade varit mycket bättre att lägga pengarna på svenska klimatinsatser som minskar vårt oljeberoende, stärker vår säkerhet, hanterar vår konkurrenskraft och vårt kunnande och ser till att vi minskar luftföroreningar och andra problem som dyker upp när vi förbränner fossila bränslen. Allt det missar vi. Det är inte att använda skattepengar klokt. Det är inte borgerlig politik. Det är bara en politik för att skylla ifrån sig, och det tror jag att Kjell-Arne Ottosson vet.

Herr talman! Kjell-Arne Ottosson sa att det ena inte får förta det andra, men ändå ska vi alltså räkna av åtgärder i andra länder från våra klimatmål. Då förtar ju det ena per definition det andra. Jag har lite svårt att förstå hur Kjell-Arne Ottosson tänker att det inte gör det, för det är ju per definition resultatet av att räkna av ett klimatmål. Det får han jättegärna förklara.

Det andra jag vill ta upp är att Kjell-Arne Ottosson sa att vi ska använda skattebetalarnas pengar klokt. Trots all den kritik som Riksrevisionen lägger fram kan man tänka sig att det finns åtgärder på klimatsidan som är mer effektiva att göra i andra länder. Men hur minskar ett outsourcat klimatarbete det svenska oljeberoendet? Hur minskar det vår sårbarhet? Hur ökar det den svenska konkurrenskraften? Hur minskar det svenska luftföroreningar? Hur blir det med andra synergier som uppstår i och med ett minskat oljeberoende och ett förbättrat klimatarbete ifall vi outsourcar det?

Hur är det att värna svenska skattebetalares pengar att outsourca detta och stötta elmoppar i Ghana? Det har jag väldigt svårt att förstå, och Kjell-Arne Ottosson får gärna förklara det för mig.

Herr talman! Klimatförändringarna väntar inte på politiska processer. De väntar inte på nästa mandatperiod. De väntar inte på att regeringen ska känna sig redo.

Vi vet att klimatomställningen också innebär möjligheter. Sverige kan bli världsledande i den här omställningen. Vi kan skapa jobb, stärka konkurrenskraften och bygga ett robust samhälle för framtiden. Då måste klimatpolitiken vila på en mycket enkel princip: Vi ska minska utsläppen på riktigt, och vi ska gärna göra det i Sverige. Det är därför Centerpartiet har reserverat sig i det här betänkandet. Jag yrkar bifall till reservation 2.

Riksrevisionens granskning är tydlig. Domen är hård mot internationella klimatinsatser och utsläppskrediter. Man säger att resultaten är ojämna, att uppföljningen brister, att målen är otydliga och att utvecklingen framåt är osäker.

Självklart behövs det internationella samarbeten. Klimatkrisen är global. Sverige ska bidra internationellt, dela teknik, dela investeringar och dela kunskap. Men det får aldrig någonsin bli en genväg bort från vårt eget ansvar.

Internationella klimatkrediter bygger på idén att utsläppsminskningar i ett land kan räknas av mot utsläpp i ett annat. Det bygger på idén att det går att göra saker effektivare någon annanstans. I teorin kan det låta smart, men i praktiken finns det betydande risker, precis som Riksrevisionen kommit fram till. Hur säkerställer vi att utsläppsminskningen faktiskt sker? Hur vet vi att den är varaktig? Hur undviker vi dubbelräkning? Och framför allt: Hur undviker vi att internationella krediter används som en ursäkt för att skjuta upp den omställning som vi vet måste ske här hemma?

När regeringen ökar utsläppen i Sverige och samtidigt säger att vi ska göra saker mer effektivt någon annanstans klingar det väldigt falskt. Man har dessutom monterat ned alla de åtgärder i Sverige som, enligt Riksrevisionen, har visat sig vara just effektiva.

Centerpartiets svar är tydligt. Vi vill stegvis fasa ut användningen av internationella krediter till förmån för inhemska åtgärder som garanterat minskar de fossila utsläppen och bygger permanenta upptag av koldioxid. Det handlar inte om att vi ska sluta ge klimatbistånd eller göra insatser i andra länder. Vi ska bara sluta att använda det som ursäkt för att inte göra åtgärder själva.

Egentligen är det en mycket borgerlig princip. Den som har ägande över något har också anledning att vårda det. Om länder har ansvar och rådighet över sina egna åtgärder – oavsett vem som stöttar dem; det ska Sverige vara med och göra – kommer de att vårdas bättre. Då behövs mindre oro över kontinuitet. Dubbelräkning sker då inte. Det blir ordning och reda samt minskade utsläpp.

Klimatpolitiken handlar inte bara om att nå siffror i ett Excelark. Den handlar om att bygga ett fossilfritt samhälle, om elektrifiering, om fossilfri industri, om hållbara transporter, om innovation, om bioekonomi, om att stärka skogens och markens roll i klimatarbetet och om att ge människor och företag verktyg att ställa om. Inget av det når vi här i Sverige genom att outsourca klimatarbetet och försöka köpa oss fria.

Man behöver inte vara nationalist för att tycka att det är vansinne att göra investeringar i utsläppsminskningar i andra länder i stället för att lägga pengarna här, speciellt inte då vi ändå vet att vi kommer att behöva göra investeringarna här hemma senare.

Vi vet att svensk industri står redo. Företag investerar redan miljardbelopp i grön teknik. Landsbygden kan vara motorn i omställningen. Biogas, biodrivmedel, elektrifiering och hållbart skogsbruk är inte bara klimatpolitik. Det är framtidspolitik. Det är säkerhetspolitik. Vi blir av med fossila beroenden. Det blir vi inte om pengarna läggs någon annanstans. Det är därför det är fel när staten lutar sig mot osäkra kreditsystem i stället för att fullt ut fokusera på att minska utsläppen på hemmaplan.

Riksrevisionen pekar också på att regeringen behöver tydligare målsättningar, bättre styrning och bättre uppföljning av kostnadseffektiviteten. Det är viktiga slutsatser. Vi som är borgerliga brukar värna skattebetalarnas pengar, men den här regeringen lyssnar inte på kritiken. Klimatpolitiken måste vara transparent, effektiv och långsiktigt hållbar. Det är den när vi har kontroll över den, inte när den outsourcas till andra länder.

Det finns en föreställning om att klimatpolitik och ekonomisk utveckling står emot varandra. Vi delar inte den bilden, och det gör inte forskningen heller. Det är precis tvärtom. Den gröna omställningen är vår tids största ekonomiska möjlighet. De länder som leder klimatomställningen kommer också att leda den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Sverige ska vara ett sådant land.

Nu har vi låg tillväxt och ökade utsläpp. Det ska vara precis tvärtom. Utsläppen ska ned, och jobben ska bli fler. Men för att komma dit krävs det mod att ställa krav och mod att prioritera långsiktighet framför kortsiktiga lösningar. Vi behöver mindre klimatbokföring och mer verklig klimatnytta, mindre fokus på att köpa oss fria någon annanstans och mer fokus på att ställa om på riktigt.

Klimatkrisen kräver internationellt samarbete, men den kräver också nationellt ansvar. Sverige ska bidra globalt. Vi ska göra vår hemläxa. Vi ska hjälpa andra länder. Vi ska öka vårt klimatbistånd när regeringen har sänkt det och Sverigedemokraterna vill slopa det helt.

Vi i Centerpartiet kommer att driva på för en klimatpolitik som minskar utsläppen här hemma, stärker svensk konkurrenskraft och bygger framtidens hållbara samhälle. Vi kommer att fortsätta stötta klimatbistånd och utveckling i andra länder. Klimatomställningen handlar ytterst om vilket Sverige vi lämnar efter oss – ett Sverige som duckade eller ett Sverige som tog ansvar. Vi i Centerpartiet väljer ansvar, för vi vet att Sverige kan mer.

(Applåder)

Herr talman! Det blir väldigt svårt att jobba vidare med de här åtgärderna efter att Martin Kinnunens partikollega Oscar Sjöstedt i dag sagt i Dagens Nyheter att ni ska nolla biståndet och lägga ned Sida. Det blir väldigt svårt med ett klimatbistånd och internationella klimatinsatser och att jobba vidare med andra länder för att utveckla regelverk om vi inte har några pengar att göra det med.

Ni ska dessutom dra ned på klimatinsatserna. Det var Oscar Sjöstedt mycket tydlig med. Hur ska man kunna jobba utan pengar? Det är svårt att göra klimatinsatser utan att man har en budget för det.

Det här är typiskt Sverigedemokraterna. Någon annan ska göra något någon annanstans, och sedan när man ska försöka göra det har man dragit in resurserna så att det inte blir någonting över huvud taget.

Är det inte bättre, Martin Kinnunen, att du säger som det är, det vill säga att ni inte prioriterar klimatfrågan? Ni skiter i det i stället. Var ärlig med det! Låtsas inte om som att ni ska göra insatser där det ger mest effekt; ni vill ju ta bort alla de pengar som vi har lagt på klimatbistånd.

Ni vill nolla biståndet och lägga ned Sida. Då blir det inga klimatinsatser utomlands. Det är bättre att vara ärlig med det så att vi kan ha en reell debatt i riksdagen.

Herr talman! Martin Kinnunen hyllar insatser globalt för att minska utsläppen framför att minska dem i Sverige. Det finns såklart ingen motsättning i att göra båda delarna.

Det intressanta är att Martin Kinnunen också säger att det inte finns en fungerande marknad och att uppföljningen är svår. Men vilka slutsatser drar Sverigedemokraterna av det?

Är det inte en rimlig slutsats att dra att om det inte finns en ordentlig marknad, om det är svårt att följa upp, att vidta så många åtgärder på hemmaplan som möjligt? Då får vi dessutom intressanta nyttor i form av att vi ökar vår säkerhet när vi minskar vårt oljeberoende, och vi får fler jobb och företag i Sverige eftersom vi lägger pengarna här i stället för i insatser på andra ställen. Är inte det också värt att satsa på framför att vidta åtgärder på andra platser när det är svårt och osäkert med uppföljningen?

Herr talman! Tranås Energi är jätteduktiga. Det är kul att småländska företag från min egen hembygd lyfts fram. Det gör jag varje dag i veckan. Men man ska inte tänka sig att alla energibolag kommer att få 50-procentiga kundökningar om de vidtar rätt åtgärder. Antalet kunder är begränsat, så alla kan inte öka.

Tillbaka till Emma Nohréns förslag! Att man ska titta på avrinningsområden håller jag helt med om. Problemet är att det är det som inte görs i grundlagsstiftningen. Det är den som har lett till situationer där man bygger fisktrappor trots att det finns naturliga vandringshinder som gör att fisken inte kommer fram ändå, utom gädda och abborre. Jag tycker inte att det är dem vi ska bygga fiskvägar för; det är slöseri med resurser.

I ursprungs-NAP:en, som Emma Nohrén hänvisar till och tycker att man ska gå tillbaka till, är man mycket tydlig med att målet är att vi ska spilla en och en halv terawattimme och få så mycket miljöåtgärder för det som möjligt. Men det har ju inte funkat. Här är det uppenbart att det behövs bättre styrning, så att vi värderar miljönyttan bättre.

Jag tycker att det är bra att Emma Nohrén säger att vattenförvaltningen inte fungerar och att vattenmyndigheten inte har skött sig som man hade önskat. För Centerpartiets del är det tydligt att vi skulle behöva en hel miljöinventering att lägga ovanpå energiinventeringen, så att vi får så mycket miljöåtgärder som möjligt för de en och en halv terawattimmar som vi är överens om och som vi tillsammans, Miljöpartiet och Centerpartiet, förhandlade fram med moderater, socialdemokrater och kristdemokrater.

Problemet är att det inte är dit vi är på väg. I Svartårundan, där Tranås Energi var med, kom man till exempel fram till att det fanns ett antal felaktiga normsättningar. Det hade varit bra att åtgärda dem innan man kom till domstolen och innan verksamhetsutövare tvingades anpassa sig till icke fungerande normer.

För vår del anser vi att det finns en mängd olika åtgärder som skulle behövas för att få en bra balans. Men det hjälper inte om man bara ska gå tillbaka till ursprungsförslaget, för det är det som har skapat det nuvarande problemet. Sedan lyckas inte Tidöregeringen åtgärda det – där är vi helt överens. Men att bara backa tillbaka är inte lösningen.

Herr talman! Jag fastnade för en mening som Emma Nohrén sa i sitt anförande. Hon sa att det inte är någon mening med att ta bort någon plutt i mitten om det är stopp uppströms och nedströms. Det håller jag helt med om. Jag tycker att det är ett jättebra citat. Problemet är att det är precis det som sker just nu. Vi har ju ställen där vi bygger vandringsvägar för gädda och abborre trots att det finns stopp, kanske framför allt nedströms. Hur det är uppströms spelar kanske lite mindre roll om det finns bra lekområden precis där man bygger en vandringsväg.

Vi delar kanske inte uppfattning i alla delar om vad som ska göras när det gäller detta betänkande och denna proposition. Jag är lite nyfiken på vad Miljöpartiet vill vidta för åtgärder för att se till att det blir rätt miljöinsatser. Det är ju uppenbart att det nu inte görs rätt insatser. Öring- och laxbestånd förtvinar samtidigt som vi bygger felaktiga fiskvägar på onödiga ställen. Vad vill Miljöpartiet göra för att få rätt åtgärder på plats?

Herr talman! Det är här det blir lite spännande. Sverigedemokraterna sa att det behövs mer. Moderaterna sa att det behövs mer. Kristdemokraterna sa att det behövs mer. Nu säger Elin Nilsson, Liberalerna, att det kanske behövs mer. Men regeringen har i sin skrivelse till riksdagen sagt att det inte behövs mer.

Då blir det svårt att förstå. Om Liberalerna öppnar för fler åtgärder, varför säger man inte det? Var är det stopp någonstans om man säger att man är nöjd? Bland Tidöpartierna är tre för fler åtgärder och ett säger att det kanske behövs – var är problemet?

För mig är det uppenbart att det behövs mer åtgärder. Alla är ju missnöjda. De som vill ha tillbaka den vandrande fisken i Norrlandsälvarna är missnöjda. De som är verksamhetsutövare i söder är missnöjda. Det finns ingen som är nöjd här, vilket i sig är ganska fascinerande. Oftast brukar åtminstone någon vara nöjd med lagstiftningen, men i det här fallet är alltså ingen nöjd.

Om man då öppnar för fler åtgärder, kan Elin Nilsson nämna något som man skulle kunna tänkas göra? Kanske hon också kan förklara varför regeringen i skrivelse 75 har sagt att man inte behöver tillkännagivandena om småskalig vattenkraft utan att de är tillgodosedda. I praktiken säger man att man tycker att man är klar när man listar de åtgärder som har gjorts, och därför tycker man inte att det behövs några ytterligare. För mig är det svårt att förstå detta, när alltså tre och ett halvt parti tycker att man behöver mer åtgärder.

Herr talman! Kul att Elin Nilssons föräldrar sitter på läktaren! Jag hoppas att de är stolta och vet vilket gott arbete du gör i Sveriges riksdag.

Jag tog fasta på lärdomen från Ukraina, som Elin Nilsson pratade om i sitt anförande. När jag pratade med en general där, som sysslar med energiförsörjning, sa han: Vi bygger inget storskaligt längre; bombar Ryssland en anläggning bygger vi tio små.

Då kommer vi väldigt tydligt till vattenkraften och den småskaliga vattenkraften – ett decentraliserat energisystem som är otroligt viktigt ur ett sårbarhetsperspektiv. Jag blir lite nyfiken. Elin Nilsson sa: Vi har gjort ”allt vi kan” för att få till de här bättre förutsättningarna. Betyder det att Liberalerna och Elin Nilsson nu är nöjda och tycker att vi har de förutsättningar vi behöver, eller finns det ytterligare åtgärder som borde vidtas för att vi ska få bättre förutsättningar för småskalig vattenkraft, och för fiskvägar och andra miljöåtgärder som såklart också behövs?

Herr talman! Nu tror jag att Björn Tidland inte lyssnade, för jag talade inte alls om vind eller sol. Jag talade om effektpotentialen i vattenkraft, kraftvärme och energieffektivisering. Lägger vi dessutom ihop dem kan vi få ungefär dubbelt så mycket eller kanske till och med tre gånger så mycket effekt, vilket är det som behövs den kalla vinterdagen, jämfört med regeringens kärnkraftssatsningar. Det kan vi få till inte ens halva priset.

Om man tycker att kärnkraften är så fantastisk – jag har inget emot kärnkraft som teknik – borde man våga konkurrensutsätta den. Varför inte införa ett teknikneutralt stöd där alla kraftslag får konkurrera på lika villkor? Där skulle en biogasturbin, ett vattenkraftverk som effektiviseras, ett kraftvärmeverk som körs mer optimalt eller en vindanläggning som är kombinerad med batterier få möjlighet att leverera el den kalla vinterdagen.

Det här vågar inte Sverigedemokraterna eller regeringen införa, eftersom de vet att det inte skulle vara lönsamt.

Det finns några frågor som får bli retoriska eftersom Björn Tidland inte kan svara på dem, och det kan inte regeringen heller. Vem ska betala? Lägger man ihop kreditgarantier, en låneram på 400 miljarder, ett garantipris på 400 miljarder och nu avfallsbeskattningen, som antagligen strider mot Euratomfördraget, på 183 miljarder är vi uppe i nästan 1 000 miljarder.

Och när ska det vara på plats? De första reaktorerna ska vara på plats 2035, säger man, men Polen och Tjeckien, som ligger längre fram i sin planering, säger att det antagligen kommer senare än så i deras länder. Hur vi ska kunna köra om dem är väldigt oklart.

Beskedet från regeringen är att det antagligen är skattebetalarna och hushållen som får betala. Vi kommer inte att ha det på plats förrän i bästa fall om ett decennium. Under tiden blir det inga investeringar. Därigenom har man dödat hela energimarknaden. Det blir en dyr nota den kalla vinterdagen. Den notan ska regeringen betala.

Herr talman! Till skillnad från Sverigedemokraterna sysslar inte Centerpartiet med planekonomi. Men låt mig ge några exempel.

Vi kan titta på vad Sveriges Ingenjörer har räknat fram. Som jag sa i talarstolen finns det ungefär dubbelt så mycket effekt i befintliga vattenkraftsanläggningar att få till ungefär en fjärdedel av priset. Ur kraftvärmen, som också är reglerbar och flexibel, kan vi få ungefär 2 000 megawatt för 10–15 miljarder, vilket är nästan lika mycket som regeringen lägger i kärnkraftsplaner. Det är mellan 1 och 2 procent av vad regeringen vill lägga på sina kärnkraftsplaner.

Skillnaden mellan regeringens planer och vattenkraft och kraftvärme är att kärnkraft är en baskraft som levererar jämnt, oavsett om det är minuspris eller inte. Den tillför bara effekt utan någon typ av reglerkraft, till skillnad från vattenkraft och kraftvärme som kan anpassa sig, vilket är mycket smartare.

Vi kan titta på energieffektivisering. Energimyndigheten har sagt att det finns 20–25 terawattimmar lönsam potential som inte utnyttjas, eftersom det inte finns tillräckliga incitament.

Björn Tidland talar om Hormuzsundet och krisen där. Under den här mandatperioden och den här regeringen är det den fossila energin som har ökat mest. Vi har blivit mer beroende av olja utifrån. Det är ett jätteproblem. Vi hade nämligen kunnat vara mindre beroende.

Nu har elbilsutvecklingen helt stannat av för att regeringen har tagit bort alla kraftfulla incitament. Tittar vi på Danmark ser vi att man där har fördubblat sin elbilsandel under samma tid.

Det finns jättemånga lösningar – och då har jag inte ens pratat om vehicle-to-grid, elbilsbatterier, lagring och flexibilitet. Det finns mängder med lösningar. Tekniken finns. Det stora problemet är att det politiska ledarskapet helt saknas. Det har snöat in på ett område: kärnkraft. Det syns tydligt. Det enda som kommit på vattenkraftens område den här mandatperioden är en proposition som inte räcker, och det är alla överens om.

Herr talman! Sverige befinner sig mitt i den största energiomställningen i modern tid. Industrin elektrifieras, och transportsektorn ställer om. Företag runt om i landet investerar miljardbelopp för att minska utsläpp och stärka svensk konkurrenskraft.

Behovet av fossilfri el växer snabbt. I den utvecklingen finns det en sak som måste vara tydlig: Vi kommer att behöva mer el, men inte bara mer el utan mer elproduktion som kan regleras och styras. Det är det som kallas effekt och flexibilitet, och där är vattenkraften inte bara avgörande utan helt outstanding.

Låser vi upp vattenkraftens potential får vi ett starkare, stabilare, mer robust och mer konkurrenskraftigt elsystem med reglerförmåga och flexibilitet. Det ger oss möjlighet att klara elektrifieringen utan att lägga hundratals miljarder på skattebetalarnas nota. Under lång tid har det funnits en bred politisk samsyn. Sverige ska modernisera miljövillkoren för vattenkraften. Det var Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna som kom överens om den lagstiftningen. Jag tror till och med att fler partier röstade för den när den kom till riksdagen.

Vi ska stärka vattenmiljöerna. Vi ska skydda biologisk mångfald. Men vi ska också säkra tillgången till vattenkraft. Det är ingen slump att den balansen skrevs in i lagstiftningen. Vi kan inte bedriva energipolitik utan hänsyn till miljön. Vi kan inte heller bedriva miljöpolitik utan hänsyn till energisystemet. Centerpartiet står fast vid den grunden. Det gör exempelvis Erik Evestam och Markus Bäckström i Värmland också. De skrev under debattartikeln i Svenska Dagbladet, tvärtemot vad Lars Beckman sa i talarstolen.

Det är också rimligt att regelverket använder det utrymme som EU-rätten ger att väga viktiga samhällsintressen mot varandra. Propositionen handlar om just tydligare möjligheter att använda undantag i art- och habitatdirektivet vid omprövning av vattenkraften. Det är bra, men det betyder inte att regeringen har hanterat den här frågan väl. Tvärtom! Det är därför jag yrkar bifall till reservation 3 i betänkandet.

Det som borde ha präglats av långsiktighet har i stället präglats av ryckighet. Det som borde ha gett tydliga spelregler har i stället skapat nya frågetecken. Det som borde ha gett trygghet för investeringar har skapat osäkerhet.

Vi ser med oro på att regeringen i allt högre grad driver energipolitik genom punktinsatser. Pausen i miljöprövningen för vattenkraften är ett typexempel. Det var bra med en paus. Det var Centerpartiet som tog initiativ till det tillkännagivande som riksdagen förra mandatperioden också fattade beslut om. Men regeringen nyttjade inte pausen. Man lade inte fram lagstiftning för att justera balansen och behoven. Fisktrappor byggs fortfarande för gädda och abborre i söder medan viktiga bestånd av öring och lax i norrländska älvar förtvinar.

Runt om i landet finns människor som påverkas direkt av de här besluten. Det är småskaliga vattenkraftsägare. Det är lokala företag, entreprenörer, sportfiskare och badare. Regeringen har misslyckats i sin hantering och lyckats med konststycket att göra alla missnöjda.

Den här lagstiftningen löser inte problemet med badplatsen i Ockelbo. Människor som levt i åratal med osäkerheter kring tillståndsprocesser, regelverk och framtida krav behöver besked. Ska jag investera i min anläggning? Tvingas jag riva ut den mot min vilja för att länsstyrelsen ställer orimliga krav? Kan jag åter få se öringen leka i vattnet där jag växte upp? Det finns gott om frågor, men väldigt få svar från regeringen.

Det är allvarligt att regeringen nu anser sig vara klar och att inga fler åtgärder behövs. Man gör inget mer kring det småskaliga – och ingenting kring miljöåtgärderna heller, för den delen. Det är det budskap regeringen mycket tydligt skickar och den motivering man ger när man i sin skrivelse 75 säger att man är klar med de här tillkännagivandena. Det arbete som gjorts nu är det som blir.

En sak som alla som bryr sig om vattenkraft och vattenmiljö är eniga om är att vi är långtifrån klara. Centerpartiet tror på företagande, innovation och lokalt engagemang och på kraften i att människor själva bygger utveckling. Det gäller också energisystemet.

Vi ser en enorm potential i modernisering, teknikutveckling och effektivare lösningar. Faktum är att Sveriges Ingenjörer i en rapport visar att vattenkraften i Sverige kan öka effekten i befintliga anläggningar dubbelt så mycket som regeringens kärnkraftsplaner kan ge – till en fjärdedel av kostnaden. Vi ser också en fantastisk möjlighet att göra sådant i samklang med den biologiska mångfalden. Problemet är att ingen gjort den inventeringen. Inventeringen för energi är gjord. Verk har klassificerats och gränser har dragits upp – åtminstone ur ett nationellt perspektiv. Den lokala och regionala nyttan har man inte klarat av att inventera.

Ingen har tittat på hur man får mest miljönytta för de 1,5 terawattimmar i åtgärder som vi är överens om. Just nu slösas tid och pengar bort i domstolsprocesser för att samråden inte fungerar. Samtidigt finns mängder av energi och vatten i fisktrappor där man aldrig kommer att få se lax vandra på grund av att det finns naturliga vandringshinder nedströms. Det är vansinne.

Vi har miljökvalitetsnormer som inte utgår från verkligheten utan från skrivbordsbedömningar, eftersom myndigheterna inte har tillräckliga resurser. Det har också visats tydligt i exempelvis Svartårundan, som verksamhetsutövare och branschen tillsammans med intresseorganisationer och myndigheter genomförde när man reste runt och tittade på hur det såg ut i verkligheten.

Så här kan vi inte ha det. Det är dags för politiken att ta ansvar. Det är dags för regeringen att ta ansvar. Om det här är resultatet efter fyra år med den här regeringen är det totalt undermåligt. Sluta lämpa över svåra beslut på myndigheter och domstolar! Sluta skylla på att länsstyrelser fattar felaktiga beslut! Det är ju regeringen som styr länsstyrelserna. Sluta försöka välja mellan biologisk mångfald och konkurrenskraft! Vi behöver inte välja mellan miljö och elektrifiering. Vi kan och vi ska i de allra flesta fall klara båda två.

Det vill verksamhetsutövarna också. Men då krävs det en regering som vet vad den vill, som vet vad som ska göras och som ser till att förankra det hela så att det håller över tid. Tyvärr har den här regeringen, trots ibland vällovliga ambitioner och goda intentioner från inte minst kristdemokrater, misslyckats totalt.

Det är dags att reformera vattenkraftsförvaltningen. Det är dags att lägga resurser på miljöåtgärder i stället för domstolsprocesser. Det är dags att byta ut den här regeringen. De fick chansen, och helt uppenbart misslyckades de. Det är dags för sådana som kan frågorna på djupet. Det är dags för Centerpartiet, och det är dags att visa att Sverige kan mer.

Herr talman! Jag delar Larry Söders och Kristdemokraternas engagemang i det här. Jag tycker att det är väldigt välkommet, men det är väl därför jag även är lite besviken. Om nu Sverigedemokraterna vill göra mer, och Moderaterna vill göra mer och Kristdemokraterna vill göra mer – är det då Liberalerna vi ska anklaga för att förhandlingarna inte har kommit längre? Vad är egentligen problemet? Det verkar ju som om en mycket stor del av Tidösamarbetspartierna vill göra mer. Vi får väl höra vad Elin Nilsson från Liberalerna säger i sitt anförande, men Larry Söder får jättegärna upplysa mig om vad problemet är.

I regeringens skrivelse 75, där man redogör för tillkännagivanden och hur man har arbetat med dem, säger man att man är nöjd med arbetet. Vi kan tyvärr inte förvänta oss mer lagstiftning med tanke på att man har sagt att det nu är färdigt. Jag blir också lite besviken, får jag säga, på att man har vikt sig från Sverigedemokraternas, Moderaternas och Kristdemokraternas sida till förmån för eventuellt Liberalerna – eller om det är någon annan.

Jag vill jättegärna ha en ytterligare redogörelse för vad problemet ligger i. Vad har varit problemet i förhandlingarna? Varför har man inte kommit längre? Varför är man överens om att inte göra mer på området? Det är ju uppenbart att det inte är tillräckligt. Det tycker både Larry Söder och jag.

Herr talman! Nu börjar det bli väldigt intressant! Vi har hört Sverigedemokraterna säga att det behövs mer lagstiftning och fler åtgärder. Vi har hört Moderaterna säga att det behövs mer lagstiftning, fler åtgärder och tuffare regler. Nu hör vi Kristdemokraterna säga samma sak. Ändå har regeringen sagt att man har uppfyllt de tillkännagivanden som finns och inte avser att komma tillbaka med någon ny lagstiftning.

Min fråga till Larry Söder är mycket enkel: Vad är problemet? Varför är man nöjd om man säger att man inte är nöjd?

Fru talman! Först ska jag upplysa Lars Beckman om att Erik Evestam från Centerpartiet skrev under uppropet. Lars Beckman får nog läsa lite bättre om han ska anklaga Centerpartiet för att inte stå upp för den småskaliga vattenkraften. Det var dessutom fler centerpartister som var med där.

För övrigt är det intressant att Lars Beckman talar om vad han tycker för egen del. Det är Moderaterna och regeringen som är relevanta här. Lars Beckman röstar med dem i riksdagen. Han får såklart jättegärna rösta på Centerpartiets reservation, men jag tror inte att vi kan förvänta oss det tyvärr.

Regeringen och Moderaterna säger: Vi är klara med den småskaliga vattenkraften. Det är beskedet man har gett till riksdagen. Det står svart på vitt i skrivelse 75 som man skickade till konstitutionsutskottet, som behandlas av näringsutskottet och som sedan kommer att klubbas av riksdagen i juni. Delar inte Lars Beckman den bilden? Hur kommer han i så fall att agera?

Han talar mer om vad oppositionen gör, eller vill göra, än om vad regeringen faktiskt har levererat. Det beror helt enkelt på att regeringen inte har levererat. Den har inte löst situationen. Det är supertydligt när man läser svaren från remissinstanserna. Varken miljöorganisationerna, som man hänvisar till från Miljöpartiet, eller verksamhetsutövarna är nöjda med den lagstiftning som regeringen lägger fram. Man har helt misslyckats på det här området. Man införde en paus som man inte förvaltade, och sedan är det detta man kommer tillbaka till. Det är en helt undermålig lagstiftning som inte löser grundproblemen och inte hanterar de avvägningar som måste göras.

Det hade varit trevligt om Lars Beckman i stället för att tala om andra partier kunde berätta vad man själv vill göra för att lösa situationen. Som Lars Beckman också sa behöver regeringen vara överens. Regeringen har sagt att man har klar. Man har inga nya förslag. Man tycker att det är färdigbehandlat och att vi inte ska göra mer för den småskaliga vattenkraften. Det är det besked som regeringen har gett. Frågan är om Lars Beckman håller med.