Rickard Nordin

Fru talman! Jag kan påminna Lars Beckman om att det var Moderaterna tillsammans med Centerpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Kristdemokraterna som satt på Regeringskansliet 2017 och 2018 och förhandlade fram precis den lagstiftning som man beskyller Miljöpartiet för.

Det var nuvarande statssekreteraren Lars Hjälmered som förhandlade för Moderaternas räkning. Man blir lite nyfiken på om hans hållning då var rabiat, eller om det var hans fel att Miljöpartiet fick igenom sin politik, något som Lars Beckman nu beskyller lagstiftningen för.

Man undrar också varför regeringen inte har gjort mer de här fyra åren om det är så problematiskt. Eller är det så att Miljöpartiets politik, som verkar ha styrt och styr utrivningarna, fortfarande har inflytande på regeringens politik? Jag är lite nyfiken på hur det går till i så fall, med tanke på att Miljöpartiet befinner sig i opposition och Tidöpartierna har majoritet.

Jag är också nyfiken på om Lars Beckman kan garantera att badplatser utanför Ockelbo blir kvar med den här lagstiftningen. Den rör framför allt den storskaliga kraften som får lättnader och inte de småskaliga dammarna.

Förutom den här propositionen finns regeringens skrivelse 75 till riksdagen där man redogör för tillkännagivanden som ska behandlas av riksdagen, och med den säger man att man är klar och färdig med lagstiftningen och med de uppdrag som finns till myndigheter. Med de lagstiftningsförslag som ligger på bordet är man klar. Man tycker inte att man behöver göra mer.

Lars Beckman säger att han inte tycker att det är tillräckligt. Jag kan tipsa om att Centerpartiet har en reservation i betänkandet som han då kan rösta för. Regeringen tycker uppenbarligen att det är tillräckligt.

Min stora fråga blir: Delar Lars Beckman inte regeringens bedömning att man är färdig med lagstiftningsarbetet om vattenkraften?

Fru talman! Nu sitter jag i både näringsutskottet och miljö- och jordbruksutskottet, men det här är ju en vattenkraftsfråga. Det spelar ingen roll vilket utskott man sitter i. Är det så att Sverigedemokraterna inte pratar med varandra mellan utskotten? Hur ska man då kunna lita på någon politik som Sverigedemokraterna för?

Fakta är att i näringsutskottet säger Sverigedemokraterna att det inte behövs några ytterligare åtgärder för den småskaliga vattenkraften. Jag bryr mig inte om Björn Tidland inte pratar med sina partikollegor, men man måste ju kunna lita på vad Sverigedemokraterna fattar beslut om.

Ingen vore gladare än jag om Sverigedemokraterna ändrade sig och stöttade fler åtgärder för den småskaliga vattenkraften. Men då måste de ändra sig i näringsutskottet också, och det har de inte gjort.

Det är väldigt mycket snack från Sverigedemokraterna, men det är väldigt lite av riktiga besked. Det är jättebra att man vill göra saker, men det är konkreta beslut som spelar roll. Och de beslut som finns i näringsutskottet säger: Vi behöver inga fler åtgärder. Det räcker med dem som är planerade och dem som genomförs nu.

Där är vi djupt oeniga. Det är helt uppenbart för alla som sysslar med både vattenkraft och vattenmiljö att det här inte duger. Det finns en mängd olika förslag som skulle kunna skapa förbättringar på båda sidor, men alla är överens om att det inte stämmer att vi är klara nu.

Min fråga till Björn Tidland är återigen: Vad vill Sverigedemokraterna egentligen? Pratar han inte med sina partikollegor i näringsutskottet? Hur kan man fatta ett beslut i näringsutskottet och sedan stå i civilutskottets debatt här i riksdagen och säga något helt annat? Det är helt orimligt. Nu får man snacka ihop sig och komma tillbaka, och så får man se till att man ändrar sig och fattar rätt beslut i näringsutskottet.

Fru talman! Jag tackar Björn Tidland för redogörelsen för hur ledamoten sorterar sin mejlkorg och vilka mejl han har fått. Det verkar dock som att ledamoten inte är benägen att lyssna på mejlen. Om man lyssnar på vad Västsvensk Vattenkraftförening har sagt, i remissvar och i mejl, är det att den nuvarande lagstiftningen är alldeles för otillräcklig. Den som läggs fram nu riskerar att göra situationen för småskalig vattenkraft värre.

Det som också är intressant är att Sverigedemokraterna tillsammans med Tidöpartierna säger att det inte behövs fler åtgärder för den småskaliga vattenkraften. Det sa man i näringsutskottet i maj, skrivelse 75, som regeringen skickade till riksdagen om färdigbehandlade tillkännagivanden. Då tyckte Sverigedemokraterna att det inte behövdes mer.

Centerpartiet drev på tillsammans med S och V om att det behövs ytterligare åtgärder för den småskaliga vattenkraften, men det höll Sverigedemokraterna inte med om. Man ansåg att det ärende som gällde tillkännagivandet om att värna den småskaliga vattenkraften var slutbehandlat. Det behövdes inte ytterligare åtgärder än de som redan är beslutade.

Trots de fina orden, Björn Tidland, hur kan ni stå bakom beslutet om att det inte behövs fler åtgärder? Det är ju uppenbart för alla, både verksamhetsutövare och miljöorganisationer, att vi är långtifrån färdiga med åtgärdsplanerna.

Fru talman! Sverige står mitt i en historisk energiomställning – inte bara för att det finns en kris i Hormuzsundet utan för att vi har en klimatkris. Vi ska byta ut oljan, och vi ska byta ut det fossila. Vi ska nyttja bioenergin, och vi ska inte minst elektrifiera industrin, transporter och stora delar av samhället. Detta stärker vår konkurrenskraft, och det minskar våra utsläpp. Det är en omställning som kräver mer el och mer bioenergi, men framför allt krävs det att vi använder energin smartare.

För Centerpartiet är inte energieffektivisering en sidofråga, utan det är en avgörande del av lösningen. Varje kilowattimme – oavsett om den kommer från el, bioenergi eller något annat – som används smartare innebär en vinst. Det blir mer energi över till nya jobb, till ny industri och till stärkt konkurrenskraft i hela landet.

Det handlar inte om att människor ska frysa eller duscha kortare eller om att företag ska bromsa utvecklingen. Tvärtom handlar det om att skapa ett energisystem som är effektivt, robust och modernt. Med effektivare användning sänks nämligen kostnaderna. Mer el, bioenergi och annat blir över jämfört med alternativet.

Enkel ekonomisk teori säger att om vi då ökar utbudet – eftersom det blir mer över – sjunker också priset. Det sker dessutom betydligt snabbare än vi kan få fram ny produktion. Den som vill att svenska folket ska få lägre elräkningar bör lägga störst fokus vid smart energianvändning.

I betänkandet behandlas regeringens förslag om ett nytt mål för effektiv energianvändning och flera förändringar kopplade till byggnaders energiprestanda. Det är bra att energieffektiviseringen kopplas tydligare till elektrifiering, flexibilitet och energilagring. Det är också bra att energirenoveringar och förbättrad energideklaration lyfts fram i propositionen.

Potentialen här är enorm, för svenska byggnader står för en mycket stor del av vår energianvändning. Genom smartare styrning, bättre isolering, effektiv ventilation, lokal energiproduktion och digitala lösningar kan energibehovet minskas kraftigt samtidigt som människors boendemiljö förbättras.

I grunden är det här en frihetsfråga, för när energianvändningen blir effektivare blir hushåll och företag mindre sårbara för höga priser, störningar och auktoritära ledares morgonnycker. Vi bygger helt enkelt ett mer motståndskraftigt samhälle. Detta betyder lägre kostnader för hushållen, stärkt konkurrenskraft för företagen och minskad belastning på elsystemet. Det betyder också att ny el och biobränslen kan användas där de gör störst nytta.

Det är också därför det är så tragiskt att regeringen sumpar chansen. När man lämnar det kvantitativa målet, som går att mäta, och ersätter det tydliga och uppföljbara mål vi hade med ett otydligt mål utan indikatorer och delmål är det att gå bakåt.

Det räcker inte med en bra riktning. Det krävs mätbarhet, annars frigör vi inte potentialen och får de här nyttorna. Vi realiserar då inte de 20–25 terawattimmar som Energimyndigheten säger finns i lönsam potential.

Låt oss vara ärliga. Det finns en enda anledning till att regeringen skrotade det förra målet och nu kommer tillbaka med detta. Det handlar om att det gamla målet missgynnade kärnkraft. Den energi som kyls bort i havsvattnet vid reaktorerna räknades in, och det förlorade kärnkraften på. I stället för att justera det problemet – och det var ett problem, det är självklart – kastade man ut allt.

Om vi ska frigöra potentialen i effektiviseringen krävs det tydliga signaler till marknaden och till fastighetsägare, kommuner och företag. Investeringar sker inte av välvilja. De sker när spelreglerna är långsiktiga och förutsägbara, och det är de inte nu.

Ett enbart kvalitativt mål är för otydligt. Centerpartiet vill därför att regeringen ska återkomma med ett kvantitativt effektiviseringsmål som innehåller relevanta delmål, indikatorer och tydlig uppföljning. Vi yrkar därför bifall till reservation 2 i betänkandet. Det handlar inte om symbolpolitik, utan det handlar om styrning. När vi mäter resultat kan vi nämligen se vilka reformer som fungerar, vilka investeringar som ger effekt och var ytterligare insatser behövs.

Vi måste också prata om effektiviseringarnas ekonomiska potential, för i den debatt om energi som jag ofta för – och som jag förde på Kistamässan, som jag kommer direkt från – hamnar vi nästan alltid i ny elproduktion.

Det behövs också ny elproduktion, men den billigaste och snabbaste energin – och effekten – är oftast den som aldrig behöver användas. Då är det bra att man fokuserar mer på flexibilitet, men man måste också lägga fram åtgärder för att öka flexibiliteten.

Effektiviseringar kan minska effekttoppar, kapa kostnader och skjuta upp dyra investeringar i exempelvis nätutbyggnader. För många företag kan effektiviseringar vara skillnaden mellan att kunna expandera och att behöva säga nej till nya investeringar. Det kan för en kommun vara skillnaden mellan att säga ja till ett nytt bostadsområde, för att det finns kapacitet i nätet, och att tvingas säga nej.

Potentialen i effektiviseringar när det gäller att kapa effekttoppar är betydligt större än regeringens samtliga kärnkraftssatsningar. De kan dessutom realiseras nästa mandatperiod – inte decennier framåt i tiden. För småhusägare, bostadsrättsföreningar och landsbygdens företagare kan dessa lägre energikostnader skapa helt nya ekonomiska möjligheter.

Vi har också en betydande innovationspotential här i Sverige. Vi har goda möjligheter att bli ledande inom smart energistyrning, digital fastighetsoptimering, energilagring och hållbara bygglösningar. Vi har ingenjörer i Sverige som kan det här. Vi har tekniken som kan det, och vi har bolagen som kan det, men om vi vägrar att låta den politiska viljan slå igenom kommer det inte att hända.

Vi har den här kunskapen. Vi har energigemenskaper, och vi har kunniga privatpersoner. De kan skapa exportmöjligheter, nya företag och gröna jobb i hela landet. Det är också därför vi behöver klimatdeklarationer på byggnader, som betyder någonting och är värda att jobba fram, och inte den papperstiger som vi i dag har fått det till.

Vi i Centerpartiet vet att det går att kombinera ett energisystem med tillväxt och ansvar där vi får mer fossilfri energi och snabbare elektrifiering och där vi använder bioenergin där den gör störst nytta och är effektivast. Vi behöver också ett mycket större fokus på hur vi använder den energi vi har.

Energieffektivisering är inte ett hinder för utveckling. Det är en möjliggörare av utveckling. Det är inte ransonering, vilket vi har hört moderata företrädare säga och som vi för så sent som en halvtimme sedan hörde företrädare för Sverigedemokraterna säga. Det är inte ransonering, utan det är optimering.

Sverige kan bli världsledande här. Centerpartiet kommer att driva på den utvecklingen, för jag vet att Sverige kan mer.

Fru talman! Sverige bygger sitt välstånd på företagande, innovation och öppen konkurrens. När konkurrensen fungerar pressas priser, kvaliteten höjs och nya idéer får en chans att växa. När den inte fungerar drabbas både företagare och konsumenter.

Det är därför bra att vi i dag behandlar förslag som syftar till att stärka konkurrensen i både privat och offentlig verksamhet. Det finns i dag tydliga problem på flera marknader.

Regelverket är i många fall utformat för att hantera enskilda överträdelser – karteller eller missbruk av dominerande ställning – men fungerar betydligt sämre för att hantera strukturella problem där hela marknader fungerar dåligt. Konkurrensverket behöver mer muskler. Det är bra att det får det med den här lagstiftningen, men jag hade gärna sett ännu kraftfullare lagstiftning på temat.

En annan del i detta är kanske det mest anmärkningsvärda eller uppseendeväckande. Det handlar om offentlig säljverksamhet. Här finns ett problem som många småföretagare känner igen: När kommuner eller myndigheter agerar på marknader där privata företag redan finns gör de det ofta med andra villkor. Det är oacceptabelt.

Det kan handla om korssubventioner, lägre risk eller tillgång till skattemedel. Det kan vara verksamheter som gym, restauranger, hotell och mycket mer som toppar listan över kommunala verksamheter. Staden där jag bor, Göteborg, toppar listan över antalet kommunala bolag, som vi tidigare hörde.

Det snedvrider konkurrensen. Därför är det bra att regelverket skärps och att en ny lag införs för att komma åt otillbörlig offentlig konkurrens. Men här krävs också balans.

Offentlig sektor ska inte konkurrera ut privata företag, men den ska heller inte hindras från att utföra sitt kärnuppdrag. Exempelvis är kommunala energibolag ofta en viktig del av samhällsutvecklingen. Ägandet av lokala elnät har hållit nere priserna betydligt mer än vad större aktörer har gjort.

Viktiga kulturbärare som Liseberg ska inte tvångssäljas för att regeringen fått feeling. Det är upp till göteborgarna att avgöra. Men osund konkurrens ska självklart stävjas. Därför yrkar jag också bifall till reservation 2 i betänkandet.

Otydligheten i lagstiftningen och bristen på konkreta utpekade undantag är ett problem. Det blir uppenbart enbart i den här debatten. Kjell Jansson från Moderaterna lyfte fram att kommuner inte ska äga nöjesfält. Han syftar direkt på Liseberg. Samtidigt säger Ebba Busch att Liseberg inte träffas av lagstiftningen. Det säger också det moderata kommunalrådet i Göteborg.

Frågan är: Vad gäller egentligen? Kjell Jansson säger att lagstiftningen är till för att man inte ska kunna äga nöjesfält. Ebba Busch säger att det inte träffas av lagstiftningen.

Det är helt uppenbart att regeringen borde ha förtydligat undantagen så att vi inte får en situation där exempelvis fjärrkyla från ett kommunalt energibolag slås ut därför att det finns andra kyllösningar i exempelvis värmepumpar som körs för kyla. Det är ett jätteproblem. Det skapar stor osäkerhet, inte minst på energimarknaden.

Det hade därför varit bättre att ha fler tydligt utpekade undantag i lagstiftningen, vilket Centerpartiet också har yrkat på i reservation 2.

För Centerpartiet är utvecklingen tydlig och inriktningen glasklar: Vi ska ha fler företag, inte färre. Vi ska ha lägre trösklar in på marknaden, inte högre. Vi vill att staten sätter spelregler men inte själv blir en dominerande aktör på planen.

Det är därför viktigt att dessa nya verktyg används med precision. De ska lösa verkliga konkurrensproblem och inte bli ett allmänt styrinstrument för marknader.

Det finns också en annan viktig aspekt. Konkurrens handlar inte bara om regler utan också om dynamik – om att nya företag ska kunna starta, växa och utmana etablerade aktörer. Därför måste konkurrenspolitiken gå hand i hand med regelförenklingar, bättre villkor för småföretag och lägre kostnader för att anställa. Där har regeringen fortfarande mycket kvar att bevisa; vi riskerar annars att behandla symtomen och inte orsakerna.

Vi i Centerpartiet vet att Sverige kan få fler företag, fler innovationer och fler jobb. Vi vet att Sverige kan mer.

Fru talman! Det är alltså inte tydligt om detta inkluderas i lagstiftningen eller inte, utan man måste följa utvecklingen. Varför inkluderar man inte detta från början? Om nu detta är ett så viktigt exempel att det tas upp i riksdagens talarstol som det enda exemplet, varför ser man inte till att det är inkluderat? Det hade ju varit det enda rimliga att göra. Annars borde man ha hittat ett annat exempel. Jag har gott om sådana från Göteborg, kan jag meddela; de kommer i mitt anförande.

Den andra frågan är ju: Om Sverigedemokraterna nu tycker att detta är dåligt agerat av Turistrådet Västsverige, varför agerar man inte i den beslutande församling som ansvarar för Turistrådet Västsverige? Det är ju inte riksdagen som ansvarar för detta, utan det är Västra Götalandsregionen. Tittar vi på Sverigedemokraternas politik i Västra Götalandsregionen ser vi att man tycker att Turistrådet Västsverige gör ett bra jobb. Man lyfter fram dem i positiva ordalag i sin budget.

Varför har Angelica Lundberg inte pratat med sina kollegor i Västsverige om hon tycker att det här är så dåligt? Det är där besluten fattas. Det är lätt att säga en sak i riksdagens talarstol, men där besluten fattas – i det här fallet Västra Götalandsregionen – tycker Sverigedemokraterna att det här är bra. Varför då?

Fru talman! Vi hörde ledamoten lyfta upp ett exempel på hur gratistjänster konkurrerar ut privata företag. Nu är det ju så, vilket företagaren i exemplet själv också sa och påpekade mycket tydligt för utskottet, att gratistjänster inte är en säljverksamhet eftersom de är just gratis. Därför täcks de inte av den här lagstiftningen. Min första fråga är alltså om Angelica Lundberg gör en annan bedömning av vad som täcks av denna lagstiftning än vad företagaren i fråga själv gör och i så fall på vilken grund.

Den andra frågan handlar om att just det här exemplet gäller Turistrådet Västsverige. Man kan läsa i Sverigedemokraternas egen budget i Västra Götalandsregionen att de talar väldigt gott om Turistrådet Västsverige. Om det som Turistrådet i Västsverige håller på med är ett så stort problem, varför agerar då inte Sverigedemokraterna i den beslutande församling där man faktiskt har möjlighet att göra det?

Fru talman! Sverige står mitt i en dubbel utmaning. Vi ska klara klimatomställningen och samtidigt säkerställa att företag och hushåll har tillgång till fossilfri, konkurrenskraftig el som byggs ut snabbt för att matcha de kommande behoven. Det kräver ett energisystem som både är robust här och nu och klarar morgondagens behov.

För oss i Centerpartiet är utgångspunkten mycket enkel: Vi behöver mycket mer fossilfri energi, för vi ska bli av med oljan, fossilgasen och kolet. Det betyder att vi måste bygga ut alla kraftslag som bidrar till klimatomställningen, det vill säga vindkraft, solkraft, bioenergi och vattenkraft, och – ja – även ge möjlighet till ny kärnkraft där det är relevant och ekonomiskt försvarbart. Dessutom måste vi effektivisera det vi redan har och styra smartare.

Men, fru talman, det räcker inte med viljan att bygga; Sverige måste också kunna fatta beslut. Dagens tillståndsprocesser är ofta långa, oförutsägbara och svårnavigerade. Det skapar osäkerhet för investerare, fördyrar projekten, ökar kostnaderna för slutkonsumenterna och riskerar att bromsa både elektrifiering och industriell utveckling.

Vi välkomnar ambitionen i detta betänkande: att göra prövningen av kärntekniska anläggningar mer ändamålsenlig, mer förutsägbar och bättre anpassad till verkligheten. Problemet är att regeringens lagförslag inte klarar det. Inte ens Vattenfall, bolaget som ska bygga regeringens kärnkraft, vill ha den här lagstiftningen. Osäkerheterna är för stora och risken för förseningar betydande.

Varför går man då fram med sådan här lagstiftning? Detta är inte effektivisering utan någon typ av krånglifiering.

Kärnteknisk verksamhet ställer extrema krav på säkerhet, strålskydd, avfallshantering och långsiktigt ansvarstagande. Då måste rättssäkerheten vara stark, expertmyndigheterna självständiga och miljöprövningen fortsatt rigorös. Detta vill nu regeringen luckra upp. Det är helt oansvarigt. Dessutom säger de aktörer som vill bygga kärnkraft att detta försvårar och försenar. Det är bara ett sätt att signalera vad man vill utan att tänka på konsekvenserna.

För oss i Centerpartiet är också kommunernas roll helt central. Beslut om stora energianläggningar påverkar människor, näringsliv och lokalsamhällen under mycket lång tid framöver. Därför måste man ha ett lokalt inflytande. Kommuner ska inte köras över av staten – de ska vara medskapare i Sveriges energiomställning och tjäna på att hysa energianläggningar. Men då måste man ha ett val.

I det här förslaget föreslår regeringen ytterligare inskränkningar i det lokala beslutsfattandet. Regeringen ska kort sagt få köra över folk. Det är i och för sig kanske inte konstigt att regeringen vill ta sig den rätten med tanke på att bara en tredjedel av befolkningen vill ha kärnkraft i den egna kommunen.

Låt mig också passa på att slå hål på några myter. Vi hörde här att de svenska elpriserna åker jojo och att man löser detta med ny kärnkraft. Då har man inte förstått hur marknaden fungerar. Om man subventionerar in ny kärnkraft blir den för först och främst inte billig. Då kommer man att få ett sätt att trycka ned elpriserna, men marginalprissättningen finns kvar. Och lägst marginalpris har de förnybara kraftslagen, nämligen sol- och vindkraft. De kommer fortfarande att ligga på toppen. Det kommer fortfarande att vara precis lika mycket jojo men från en lägre nivå på elpriset och en högre nivå på elräkningen därför att någon ska betala för subventionerna.

Om man vill se mindre av jojopriser ska man ha flexibel kraft, inte baskraft. Man ska ha mer effekt i vattenkraften och kraftvärmen, mer styrbar flexibilitet, fler batterilager och fler smarta hemlösningar. Det är lösningen på volatila elpriser.

Om man tycker att volatila elpriser är jobbiga kan jag tipsa om att det finns fasta elkontrakt att teckna. Det blir lite dyrare eftersom det är en försäkring, men det finns alla möjligheter att teckna sådana.

Jag vill också slå hål på myten att Sveriges elsystem är raserat, som vi har hört från talarstolen. Vi kan titta på World Energy Councils rankning, som är den mest gångbara internationella rankning som finns när det gäller just energisystem. År 2022 rankades Sverige som etta i världen, och 2025 rankades Sverige som tvåa. Jag skulle inte hävda att regeringen har raserat Sveriges energisystem, men vi har uppenbarligen tappat i rankningen snarare än klättrat.

Det som påtalades i förra årets rankning var att det finns ett mycket tydligt orosmoln i det svenska energisystemet, nämligen att vi blir mer fossilberoende. Vår transportsektors externa beroende ökar. Detta pekar World Energy Council på. Det ligger långt från retoriken i den här kammaren.

Vi har också hört att kärnkraft behövs för att sänka elpriserna. Det är det enda sättet att få lägre elpriser i Skåne, har det sagts, men i så fall får man vänta 15–20 år. Jag tror att skåningarna vill ha sänkta elpriser lite snabbare än så. Men på sätt och vis har man rätt: Det kommer antagligen att bli sänkta elpriser, men elräkningen kommer att bli högre därför att någon ska betala för subventionerna.

När det gäller vad regeringen är beredd att betala för kärnkraften säger Moderaterna att man inte lovar allt till alla. Nej, men man lovar allt till dem som ska bygga ny kärnkraft. Vi pratar om ungefär 100 000 kronor per vuxen svensk. Det är en rejält höjd antingen skatt eller elräkning; båda sakerna går emot vad man gick till val på.

Man gick till val på att subventioner till kärnkraften inte behövs. Möjligtvis kreditgarantier, sa man – det var det enda. Sedan har vi sett hur man steg för steg har lagt mer på notan – i praktiken har man undertecknat en blankocheck. Nu ska staten dessutom ta ansvar för avfallet, trots att vi historiskt har varit mycket tydliga med att det är den som skapar avfallet eller utsläppet som ska betala för att ta hand om det.

Om vi vill få Sverige att växa och tycker att kärnkraft är enda sättet att uppnå det, som Moderaterna sa, får vi alltså vänta i 15 år. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att vi har haft en väldigt låg tillväxt i landet under den här mandatperioden. Det lär väl fortsätta. Om inte annat borde det här göra att man överväger en annan regering efter valet.

Om vi i stället vill ha snabb effekt – vi kan prata effekt, som Camilla Brodin säger – finns det potential i den kraftvärme som finns i södra Sverige, motsvarande ungefär två reaktorer. Sveriges Ingenjörer har sagt att åtminstone hälften av det kan realiseras på tre år, till en kostnad av 10–15 miljarder. Det är ungefär 2 procent av det som regeringen vill lägga på kärnkraft.

Vi har potential i vattenkraften motsvarande ungefär fyra reaktorer. Det är ungefär dubbelt så mycket effekt som det blir med det som regeringen vill lägga på kärnkraft, och vi kan göra det till hälften eller en fjärdedel av kostnaden.

Då har vi ändå inte pratat om den effekt som redan finns i befintlig kraftvärme och som inte nyttjas, motsvarande ytterligare ett kärnkraftverk. Det kan vi antagligen få loss för 3–4 miljarder, vilket är ungefär en halv procent av det som regeringen vill lägga på ny kärnkraft.

Det finns gott om potential i befintliga system, men det är klart att kraftvärme och eldning av flis och sopor inte passar lika bra in i kulturkriget. Det passar inte lika bra på valaffischer, och det låter inte lika slagkraftigt i talarstolen. Men det är verkligheten, och för den som vill ha lägre elpriser och mindre jojopriser är det väl bättre att förhålla sig till verkligheten än till kulturkriget.

Vi behöver helt enkelt mindre energipolitisk ryckighet och mer långsiktighet. När spelregler ändras fram och tillbaka på det här sättet tappar vi både investeringar och tempo. Det gäller oavsett kraftslag. Allt blir dyrare att bygga.

Den politiska risken för havsbaserad vind är i praktiken 100 procent. Det är ju ingen som får bygga det, utan man har i praktiken avslagit alla relevanta projekt. Vi måste komma tillbaka till ett teknikneutralt angreppssätt, utan de skygglappar som regeringen har satt upp och där det är klimatnytta, leveranssäkerhet och kostnadseffektivitet som styr, inte framtvingade regelverk som den lagstiftning som vi nu debatterar.

Vi borde ha en energiberedning som tillsätts efter valet, där vi kan hitta gemensamma lösningar. Det finns förvånansvärt mycket som vi är överens om. Man sitter ju och nickar här när jag talar om kraftvärme, men varför fokuserar vi inte på det då? Om kraftvärme nu är den snabbaste och billigaste lösningen, varför lyfter regeringen aldrig fram det? Det här är ett problem.

Klimatet väntar inte. Industrin väntar inte. Svenska hushåll förväntar sig att det ska funka, att företagen ska gå bra och att omställningen ska skyndas på. Det levererar inte den här propositionen. Jag yrkar därför avslag på den och bifall till reservation 1.

Vi vet att Sverige kan mer.

Fru talman! Bygg på de sajter vi har i dag då, Camilla Brodin, där acceptansen finns! Då kan vi väl enas om att vi inte ska öppna för att bygga ny kärnkraft längs hela kustbandet, till exempel, där man inte vill ha kärnkraft. Valdemarsviks skärgård, till exempel, är ett jättedåligt ställe att bygga på. Det finns inget stöd i den kommunen. Faktum är att det kom en undersökning häromdagen som sa att en tredjedel av befolkningen vill ha kärnkraft i den egna kommunen. Det är hälften så många som de som vill ha vindkraft i den egna kommunen.

Om man nu tycker att kärnkraften är det bästa och billigaste och det bästa sedan skivat bröd, varför litar man då inte på den egna befolkningen? Låt dem bestämma! Om man nu tycker att det är så bra, varför ska då regeringen kunna köra över kommuner i de här frågorna?

Jag fick inte heller något svar på vilken faktamässig grund och vilka säkerhetspolitiska antaganden som gör att regeringen och Camilla Brodin tycker att ett centraliserat elsystem är bättre än ett decentraliserat. Vad är det för erfarenheter som har kommit sedan 2017, när vi var överens om detta? Snarare är det tvärtom: All erfarenhet från Ukraina visar att det är vansinne att bygga stora produktionsanläggningar, därför att de är sårbara. Och kan produktionsanläggningen skyddas slår man i stället ut nätet runt omkring. Det är helt enkelt mycket bättre med små, decentraliserade anläggningar. Det säger ukrainarna själva, dessutom.

När det gäller rimliga priser tycker jag att Camilla Brodin ska berätta för svenska folket vem som ska betala, hur man ska ersätta det hela och hur man ska få fram de 440 miljarderna i lån och sedan garantipriserna som ska betala tillbaka lånen. Vem ska stå för dem egentligen? Det är ju inte de privata företagen som ska göra det, utan det ska skattebetalarna göra i slutändan.

Jag är också nyfiken – Camilla Brodin säger att vi inte ska ha ett helt väderberoende energisystem. Jag har inte sett någon som har föreslagit det. Vill man titta på hur vi ska få mer effekt kan man läsa en jättebra rapport som Centerpartiet har släppt, baserad på Sveriges Ingenjörers och Energimyndighetens rapporter gällande ökad effekt från både kraftvärme och vattenkraft samt energieffektivisering, vilket kan ge ungefär fyra gånger så mycket effekt på hälften av tiden jämfört med regeringens förslag.

Fru talman! Jag fastnade för två saker som Camilla Brodin sa i sitt anförande.

Till att börja med sa hon att energiförsörjningen är ett statligt ansvar, och därför ska man slopa det kommunala vetot mot kärnkraft. En inskränkning av kommunens rätt är en del av en kommande proposition. Men om energiförsörjning är ett statligt ansvar, varför är det bara för kärnkraft som det kommunala vetot ska slopas?

Vi i Centerpartiet tycker att man ska behålla det kommunala vetot både för kärnkraft och för vindkraft. Men i alla scenarier som finns för ett utbyggt energisystem som ska nå de 300 terawattimmar som vi är överens om är landbaserad vindkraft det kraftslag som byggs ut mest. Om man nu argumenterar för att det är ett statligt ansvar och att det därför inte ska finnas ett kommunalt veto mot kärnkraft undrar jag varför man då ska ha det på vindkraft. Inskränkningarna är betydligt större i nyttjandet av mark när det kommer till kärnkraft.

Camilla Brodin pratar också om säkerhet och vikten av ett energisystem som är robust i kris- och krigstid. Alla erfarenheter från Rysslands invasion av Ukraina visar att ett decentraliserat energisystem är ett starkare och mer robust energisystem. Det sa också en enig totalförsvarsberedning 2017.

Vilka fakta har Camilla Brodin som grund för att göra en annan analys? Det hon själv förespråkar är ett centraliserat energisystem med flera stora enheter, vilket Ukraina säger är vansinnigt. De bygger så litet och så smidigt de kan, så nära användningen som möjligt och så decentraliserat det bara går, därför att det är mindre sårbart.

Vilken faktamässig grund har Camilla Brodin för att göra en annan analys, med tanke på att hon säger att det som regeringen förespråkar är mer säkert, trots all den erfarenhet vi har från Ukraina?

Fru talman! Sveriges klimatpolitik måste vara både trovärdig och strategisk. Den måste minska utsläppen, stärka konkurrenskraften och samtidigt bygga motståndskraft i en tid präglad av geopolitisk oro, energikris och ökade krav på nationell beredskap. Det är därför djupt problematiskt att Riksrevisionen har riktat skarp kritik mot regeringens klimatpolitiska styrning.

Kritiken handlar inte bara om enskilda åtgärder utan om bristande långsiktighet, otillräckliga underlag och avsaknad av en sammanhängande strategi för att faktiskt nå Sveriges klimatmål. När centrala beslut fattas utifrån bristfälliga beräkningar och överoptimistiska antaganden riskerar hela omställningen att försvagas. Särskilt tydligt är det i jordbrukspolitiken, och det får allvarliga konsekvenser för svenskt lantbruk.

Lantbruket är inte bara en näring bland alla andra; det är en grundpelare för svensk livsmedelsförsörjning, energiberedskap och landsbygdens ekonomi. Samtidigt är jordbruket i dag starkt beroende av fossila drivmedel, fossila importerade insatsvaror som mineralgödsel och globala värdekedjor som gör sektorn sårbar för prisökningar, konflikter och störningar. Det är en sårbarhet som Sverige inte har råd med.

Branschen har återkommande betonat behovet av långsiktiga spelregler som gör det möjligt att investera i fossilfri teknik, biodrivmedel, biogas, elektrifiering och inhemsk produktion av strategiska insatsvaror. Svenska bönder är redo att vara en central del av klimatomställningen, men då krävs politik som stärker deras förutsättningar och inte ökar osäkerheten.

När regeringen river upp eller försvagar viktiga styrmedel utan tydliga ersättningar skickar det fel signaler till en sektor som behöver investera för decennier framåt. När lantbrukets biogas kastas ut ur Klimatklivet, sedan införs igen och samtidigt hindras av stelbenta miljötillståndsbegränsningar är det inte konstigt att investeringar hämmas.

Centerpartiet ser lantbrukets omställning som en nyckelfråga, inte bara för klimatet utan också för Sveriges säkerhet och självförsörjning. Därför yrkar jag bifall till reservation 1.

Vi behöver en plan för omställningen. Vi behöver minska beroendet av fossil diesel, importerad mineralgödsel, fossila insatsvaror och osäkra globala leveranskedjor. Det här handlar om att göra gårdar mer självförsörjande på energi, skapa bättre villkor för investeringar i lokal energiproduktion och ge de gröna näringarna möjlighet att vara så avgörande i omställningen som de faktiskt kan vara. De sitter på lösningarna för hela landets behov – de behöver bara få chansen.

Här finns en enorm potential. Allt man kan göra med fossil olja kan man också göra med svensk jord och skog. Man kan producera livsmedel, energi och biodrivmedel och göra klimatnytta, men då måste staten skapa stabila och trovärdiga spelregler.

Riksrevisionens kritik visar tydligt att dagens politik inte räcker. Regeringens kommunikation har ofta varit mer optimistisk än verkligheten motiverat samtidigt som flera beslut har ökat osäkerheten omkring de investeringar som krävs. Viktiga styrmedel saknas faktiskt också helt, som en biopremie för att täcka kostnaderna mellan förnybart och fossilt eller det färdigutredda jordbruksavdrag som näringen efterfrågat i stället för subventioner av fossil diesel.

Centerpartiet vet att Sverige behöver en politik som förenar klimatmål, försörjningsberedskap och lantbrukets konkurrenskraft. Vi vill se en omställning där svenska bönder får bättre möjligheter att öka sin livsmedelsproduktion, ställa om maskinparken och investera.

Omställningen av lantbruket är inte en kostnad utan en investering i säkerhet, konkurrenskraft och hållbarhet. Vi behöver mindre kortsiktig ryckighet och mer strategisk framtidstro. Sverige behöver en klimatpolitik som är verklighetsförankrad, ekonomiskt hållbar och säkerhetspolitiskt klok.

Centerpartiet står för just det. Vi står för en grön omställning där lantbruket inte är ett problem utan en möjlighet och en avgörande del av lösningen. Vi vet att Sverige kan mer.

Fru talman! Även om det inte är Moderaterna som styr Landsbygdsdepartementet är det ju Moderaterna som styr Finansdepartementet. Det är där man lägger fram budgeten, och det är det detta handlar om. Det är ju budgetsatsningar. Och jordbruksavdraget är definitivt något som ligger på den moderata finansministern med tanke på att det är ett avdrag och en skattenedsättning. Då ligger också huvudansvaret där.

Vi har ju ett färdigt förslag. Vi har ett utrett förslag. Betyder det här att regeringen inte har tagit ställning till det förslag som är utrett och färdigt och som branschen själv vill ha? Jag tycker i så fall att det är lite svagt av regeringen att inte kunna fatta beslut om viktiga utredningar.

Min fråga blir då den här: Är det här något som Moderaterna kommer att prioritera framöver? Det har uppenbarligen inte prioriterats tillräckligt mycket, för då det ju genomförts. Det hade varit ett typexempel på sådant som branschen vill ha, som minskar utsläppen och som sänker kostnadsbördan för de gröna näringarna.

Fru talman! Jag roade mig med att titta lite på vad Moderaterna lovade i valrörelsen 2022.

En av de saker som Moderaterna då pratade om var ett grönt bränslestöd för att överbrygga kostnaden mellan det fossila och det förnybara i jordbrukssektorn – HVO, till exempel, som skulle funka i dagens maskiner. Vi i Centerpartiet brukar kalla det här en biopremie. Men det har inte hänt något på det här temat denna mandatperiod. Min enkla fråga är: Varför inte? Det hade ju varit toppenbra. Kostnadsskillnaden är också något som lyfts fram av till exempel Klimatpolitiska rådet.

En annan sak som brukar lyftas fram är det jordbruksavdrag som skulle ersätta den skattenedsättning på fossila drivmedel som finns. Det är ett förslag som är utrett, som ger precis lika mycket tillbaka till de gröna näringarna och som också har omfamnats av branschen själv – kanske också för att utredaren var en före detta ordförande för branschen själv. Inte heller där har det hänt någonting.

Egentligen är min fråga till Helena Storckenfeldt: Varför har vi inte fått ett grönt bränslestöd och ett jordbruksavdrag, trots att vi vet att det är sådant som är efterfrågat av branschen själv och som skulle hjälpa till med kostnadsbördan och samtidigt sänka utsläppen?

Fru talman! Sverige behöver en klimatpolitik som är långsiktig, trovärdig och förankrad i verkligheten. Klimatomställningen är inte ett särintresse; den är en nödvändighet för vårt lands konkurrenskraft och vår energisäkerhet och den är vårt ansvar gentemot kommande generationer.

Just därför är det allvarligt att regeringens politik på detta område präglas av motsägelser, överoptimistiska antaganden och en kommunikation som riskerar att vilseleda både svenska folket och näringslivet. Påståenden utan täckning, grafer som korrigeras, cherry-picking av scenarier och rena lögner är sådant den här regeringen sysslat med under mandatperioden.

Regeringen säger att klimatmålen ligger fast, men samtidigt genomför man reformer som kraftigt ökar utsläppen här och nu. Det fossila är det energislag som ökat mest under mandatperioden, genom helt medvetna beslut.

Samtidigt försöker regeringen ge intryck av att klimatpolitiken inte påverkas nämnvärt. Finansminister Elisabeth Svantesson påstår att vårändringsbudgeten sänker utsläppen, men några beräkningar för påståendet lägger man inte fram. Flera gånger har man dessutom påstått saker om oppositionens politik. Man hänvisar till beräkningar på Regeringskansliet, beräkningar som man sedan inte lämnar ut.

Det här håller inte. Det är oseriöst, antiintellektuellt och direkt farligt. I en värld av fake news, gaslighting och desinformation hade det varit hedervärt om det åtminstone gick att lita på regeringen. Var ärliga i stället. Säg att ni inte prioriterar klimatfrågan. Då hade vi kunnat debattera det – på riktigt. Vi hörde i en tidigare debatt Lars Beckman från Moderaterna ta detta ett steg längre än vad regeringen lyckats göra. Det är ovärdigt den svenska demokratin.

Att hävda att klimatmålen ska nås, samtidigt som man försvagar centrala styrmedel utan trovärdiga ersättningsåtgärder, skapar osäkerhet. Regeringen hävdar att man för en effektiv klimatpolitik. Det enda man effektivt har gjort är att montera ned de effektiva åtgärderna.

De beräkningar som presenterats bygger i hög grad på framtida tekniker, styrmedel som ännu inte finns på plats och antaganden om utsläppsminskningar som framstår som alltför optimistiska. Klimatpolitik bygger inte på önsketänkande eller politisk bokföring. Därför yrkar jag bifall till reservationen i betänkandet.

Centerpartiet delar uppfattningen att klimatpolitiken måste vara kostnadseffektiv och fungera i hela landet. Landsbygden, hushållen och företagen måste ges rimliga villkor i omställningen. Men lösningen är inte att backa från klimatansvaret. Lösningen är att reformera styrmedel så att de funkar bättre, samtidigt som utsläppen faktiskt minskar.

Vi behöver därför en politik som kombinerar realistiska klimatåtgärder med stärkt konkurrenskraft. Vi har världsledande företag i Sverige. Utan en stark hemmamarknad flyttar företagen någon annanstans. Det är precis det som sker med den här regeringen. Vi har sett hur världsledande elflygstillverkare lämnar Sverige. Man får inte konkurrenskraftiga villkor. Vi ser hur utbyggnaden av biodrivmedelsproduktion har avstannat och skjutits på framtiden på grund av stoppade möjligheter.

Vi har en fantastisk potential för produktion av hållbara biodrivmedel, snabbare elektrifiering, bättre laddinfrastruktur och reformer som gör det möjligt för fler människor att producera och använda egen fossilfri energi.

Omställningen måste också demokratiseras. Det ska inte bara vara den som äger sitt eget hus som kan investera i solel, laddning eller energilagring. Vi har precis debatterat möjligheten och rätten att ha en laddplats hemma utan att behöva ta hela investeringskostnaden.

Centerpartiet vill göra det enklare för fler att bidra med energigemenskaper, bättre möjligheter till laddning i flerbostadshus, delad energianvändning och lokala lösningar som stärker både hushållens ekonomi och energisystemets robusthet. Det här är viktigt i en tid av osäkerhet, när auktoritära ledares morgonhumör kan påverka drivmedelspriset på eftermiddagen.

Det handlar också om trovärdighet. Sverige behöver en regering som är ärlig med konsekvenserna av sina beslut. Om utsläppen ökar ska det sägas. Om klimatmålen försvåras måste det erkännas. Och om nya styrmedel krävs ska de presenteras, inte med förhoppningar utan med realism.

Centerpartiet står för en klimatpolitik som tar ansvar både för klimatet och för människors vardag. Med vår politik får man mer i plånboken, samtidigt som utsläppen sänks. Det har riksdagens utredningstjänst – som är oberoende – räknat fram. De beräkningarna delar vi gärna med oss av.

Vi tror på innovation, teknikneutralitet, företagande och decentraliserad energiproduktion. Och vi tror också på politiskt ansvarstagande. Vi är beredda att ta vårt ansvar för den här politiken och för kommande generationer. Vi kan nå våra klimatmål. Men då kan vi inte säga en sak före valet, göra en andra sak efter valet och sedan påstå en tredje sak.

Sverige behöver helt uppenbart en ny regering. Vi behöver mindre symbolpolitik, mindre vilseledande retorik och betydligt mer konkret handling. Klimatomställningen genomförs inte på tomma löften, utan den kräver reformer som håller över tid, skapar investeringstrygghet och faktiskt minskar utsläppen. Sverige kan mer!

Fru talman! Jag har läst propositionen, men det verkar inte Lars Beckman ha gjort.

Svaren på mina frågor framgår alltså inte av propositionen. Det här är frågor som har ställts av remissinstanser, men svaren har inte blivit tydliggjorda.

Det vore därför väldigt bra om Lars Beckman kunde redogöra för svaren på de fyra frågorna: Vem äger laddstolpen? Hur hanterar man elnätsabonnemanget? Var går gränsen för installationen? Får man ta med sig installationen vid flytt? Det är mycket tydliga frågor från remissinstanser som inte har fått några svar. Det är jättebra på de platser där det faktiskt funkar – toppen! Det är så det ska vara.

Om Lars Beckman hade brytt sig om att lyssna på vårt förslag hade han vetat att det inte är att man ska smeta ut kostnaderna på alla andra hyresgäster. Det är att fastighetsägaren tar investeringen och sedan höjer hyran, precis som man gör vid en renovering med standardhöjning, så att den som nyttjar laddstolpen betalar tillbaka detta över tid. Det är inte något som någon annan får betala.

Det gör också att det blir enklare för den som får laddstolpen. Det blir enklare för fastighetsägaren, som inte har en massa andra elinstallationer som gäller för andra ägandeformer och kan ta in andra entreprenörer. Det blir mycket lättare att göra på det här sättet.

Återigen: Det vore bra om Lars Beckman kunde redogöra för vem som äger laddstolpen, hur abonnemanget ska hanteras, var gränsen går för ägandeskapet och om man får ta med sig installationen vid flytt eftersom man då har fått betala för den själv.

(Applåder)

Fru talman! Lars Beckman har pratat om nästan allting utom just det lagförslag som vi i dag har uppe i kammaren.

Jag tänkte ge honom chansen att förtydliga ett antal saker som många undrar över. Låt oss anta att en person som bor i lägenhet nyttjar det nya lagförslaget och sätter upp en laddstolpe. Jag har ett par mycket enkla frågor till Lars Beckman.

För det första: Vem äger laddstolpen?

För det andra: Hur hanterar man elabonnemanget?

För det tredje: Var går gränsen för ägarskapet? Är det vid själva laddstolpen, om man nu äger laddstolpen, eller är det där ledningen ansluter till installationen?

För det fjärde: Om jag då äger allting, eftersom jag har betalat för det själv, får jag ta med mig det vid flytt?

Detta är enkla och rimliga frågor som den som vill nyttja det nya lagförslaget har rätt att få svar på. Kan Lars Beckman svara på dem?

Fru talman! Lars Beckman är nog desinformationens mästare i den här kammaren. Han klarar inte av att svara på vem som ska betala för det lagförslag som han själv talar för. Han pratar däremot gärna om kärnkraft och reaktorer som skulle ha lagts ned enligt Vattenfall självt. Styrelseordföranden säger att det blev politiskt i efterhand när besluten redan var fattade.

Lars Beckman pratar om att det inte finns el för att ladda elbilar. Men vi vet att elexporten, som den var förra året, kan elektrifiera hela personbilsflottan två gånger om. Han pratar om att det inte finns effekt. Det här är dumheter. Titta på valfritt scenario från Energimyndigheten, Svenska kraftnät, Chalmers eller KTH! Detta är inte ett problem, och det är bara dumheter att stå i riksdagen och påstå något annat. Det här är bara ett sätt att försena och försämra omställningen. Man gör det dyrare för svenska bilister. Putin skrattar hela vägen till banken när man fortsätter att gynna hans krigskassa med fossil olja och gas, som Europa fortsätter att importera.

Lars Beckman och Moderaterna borde skämmas som fortsätter att driva den här politiken, för detta är ett säkerhetspolitiskt hot mot Sverige. Man klarar inte heller av att föra en vettig debatt i Sveriges riksdag utan fastnar i en massa andra saker.

Det jag ville ha svar på är: Vem betalar i förlängningen när jag vid min bostadsrätt sätter upp en laddstolpe på egen bekostnad? Får jag ta med mig den när jag flyttar därifrån? Det är det som det här lagförslaget handlar om. Men Lars Beckman klarar inte av att svara på det, trots att han företräder regeringspartierna.

Det här är dåligt. Det är klent och ynkligt att hålla på med desinformation, fake news och annat skitsnack. Det duger inte. Det är inte värdigt Sveriges riksdag. Lars Beckman borde komma tillbaka och redogöra för de verkliga sakerna.

(Applåder)

Fru talman! Först får Lars Beckman ta och tvätta öronen, eftersom talmannen i föregående replikskifte sa åt ledamoten att inte prata om något annat än just hemmaladdning av elbilar. Det är det jag tänker hålla mig till, för det är det som den här debatten handlar om. Ska vi prata om annat är Lars Beckman välkommen till klimatdebatterna, exempelvis i miljö- och jordbruksutskottet. Där kan vi mycket väl diskutera vansinnet i att vara beroende av fossil olja och diesel från Ryssland och andra, något som vi ser konsekvenserna av just nu.

När det gäller kommunfullmäktige i Gävle tycker jag att Lars Beckman ska ta diskussionen i Gävle. Det är ju hans hemkommun. Om han däremot vill ha lite inspiration kan han komma till Göteborg, där det kommunala bostadsbolaget garanterar en rätt att sätta upp en laddstolpe för alla som vill.

Om Lars Beckman på riktigt vill göra skillnad borde han ändra den lagstiftning som man nu lägger fram förslag om och som tvingar de boende att betala kostnaden för laddstolpen. Det riskerar att göra fastighetsägare extremt passiva. Det gör det också dyrare för den som vill ha en egen laddstolpe och gör att man i praktiken är rättslös den dag man flyttar. Då har man gjort en investering som man inte kan ta med sig.

Om man har drivit saker och ting i tio år är det uppenbarligen så att man inte har fått igenom någonting. Det var inte så att Moderaterna drev det här när vi satt tillsammans i Alliansen. Jag var själv med och diskuterade de sakerna då. Under förra mandatperioden, då vi hade januariavtalet, drev Moderaterna definitivt inte den här typen av politik. Då satt jag själv och förhandlade med de rödgröna partierna och Liberalerna. Det var inte så att Moderaterna drev på för den här typen av reformer i kammaren då. Det var snarare tvärtom. Vi i Centerpartiet har dock drivit på för en mängd olika lösningar, såsom smart laddning, vehicle-to-grid och flexibilitet.

Politiken för att få fler elbilar på plats har helt saknats den här mandatperioden. Det har vidtagits en mängd olika åtgärder, såsom en skrotningspremie, men de har inte fungerat. Nu kom det en liten elbilspremie på slutet. Den är bra, men alldeles för komplicerad. Säg mig, Lars Beckman: Är inte den som bor i Vadstena eller Boden tillräckligt mycket bilbehövande för att få elbilsstöd och kunna ladda sin bil hemma?

Herr talman! Sverige behöver en energipolitik och en transportpolitik som gör det enklare för människor att leva klimatsmart oavsett boendeform – oavsett om man bor i villa, bostadsrätt eller hyresrätt. Elektrifieringen av transportsektorn är avgörande för att vi ska nå klimatmålen, stärka den svenska konkurrenskraften och minska beroendet av fossila drivmedel. Med det beroende som vi ser i dag riskerar vi ransonering. Det är vansinne att fortsätta med den politik som regeringen har fört.

Omställningen får dock inte bli ett projekt bara för dem med egen garageuppfart. I dag sker 80–90 procent av all elbilsladdning i eller nära hemmet, helt enkelt därför att det är mest ekonomiskt. Samtidigt saknar många människor som bor i lägenhet rimliga möjligheter att ladda sin bil. Det skapar en tydlig orättvisa i omställningen.

Regeringens proposition om ökade möjligheter till hemmaladdning är ett steg i rätt riktning. Vi välkomnar de åtgärder som regeringen föreslår, som stärker den enskildes rätt att ladda vid bostaden. Dessa åtgärder räcker dock inte.

Den lagstiftning som man nu lägger fram är otydlig och skapar stora osäkerheter. Om ansvar och kostnad läggs på den enskilde är risken stor att fastighetsägare avvaktar och låter de boende ta kostnaden. När regeringen sedan inte tydliggör vem som faktiskt äger installationen blir det ännu knepigare. Vad händer om jag flyttar? Äger jag installationen? Kan jag ta den med mig, eller har den blivit fastighetsägarens? Är det rimligt att jag då får ersättning, och hur stor ska den i så fall vara?

Frågorna är många, men regeringens svar är få. Det duger inte i så viktiga frågor som elektrifieringen av transportsektorn. Därför yrkar jag bifall till reservation 1 i betänkandet.

För att elektrifieringen ska demokratiseras på riktigt krävs en bredare reformagenda.

För det första vill vi stärka laddningsrätten ytterligare. Bostadsrättsinnehavare och hyresgäster ska inte behöva fastna i långdragna processer eller få godtyckliga nej. Regelverket ska vara enkelt och rättssäkert och utgå från individens möjlighet att bekosta sin egen laddpunkt där det är praktiskt möjligt. Fastighetsägaren ska ta investeringen, och kostnaden ska sedan betalas tillbaka över tid av den som nyttjar laddplatsen. På så vis blir det också väldigt enkelt att veta vem som äger det hela, vem som ska drifta det hela, vem som ansvarar för saker och ting när man flyttar och vem som över tid tar kostnaden. Det är inte konstigare än att göra andra uppgraderingar i en lägenhet. Man får en bättre standard och betalar för det över tid – inte direkt.

För det andra måste man skapa ekonomiska incitament som gör att ett större antal flerbostadshus installerar laddplatser. Man måste säkra stödet till bostadsrättsföreningar och hyresvärdar för att gemensam laddinfrastruktur ska komma på plats. Man måste också underlätta smart lastbalansering för att hålla nere kostnaderna.

För det tredje vill vi möjliggöra energigemenskaper. Boende i flerbostadshus ska på ett enkelt sätt kunna dela lokal solel, kombinera laddning med gemensam energiproduktion och investera tillsammans i ladd- och energisystem. Samfälligheter ska självfallet kunna installera laddstolpar utan ny förrättning hos Lantmäteriet. För mig är det superenkelt: Laddning är i dag en del av parkeringen. Det här stärker både elnätet och hushållens ekonomi.

För det fjärde vill vi utveckla laddningen där människor faktiskt bor. Vi vill se fler laddplatser på boendeparkeringar och gatuparkeringar. Man bör se till att belysningsnätet används till normalladdning. Man bör tydliggöra kraven på laddförberedelse vid nyproduktion och större renoveringar och se till att få fler kvartersnära publika normalladdare.

För det femte vill vi främja teknikutvecklingen. Vi ser utmaningarna i elsystemet, men de går att överbrygga. Det går till och med att stärka systemet om man gör det på rätt sätt. Med smart laddning, vehicle to grid, batterilagring och lokal flexibilitet stärker vi systemet samtidigt som vi investerar i det.

Sverige kan och ska ligga i framkant. Centerpartiets linje är tydlig: Omställningen ska vara möjlig i hela landet och för alla boendeformer. Elektrifiering är inte ett klass- eller boendeprivilegium. Vi behöver mer frihet, mindre krångel, fler investeringar och större lokal energimakt. Det ska vara lika enkelt att köra och ladda en elbil för någon som bor i lägenhet som det är för någon som bor i villa. Vi behöver en klimatomställning i Sverige som skapar tillväxt och rättvisa och som sänker utsläppen. Sverige kan mer.

Fru talman! Vi står i dag inför en av vår tids största utmaningar: att ställa om vårt samhälle från de fossila bränslena till hållbara energi- och råvarukällor. Vårt energisystem är inte alls fossilfritt, som någon sa i talarstolen. Elsystemet är det, ja, men när det gäller energisystemet finns mycket kvar att önska. Det här handlar om Sveriges konkurrenskraft, om jobben, om industrins framtid, om vår säkerhet och om oberoende från skurkstater som Ryssland. Det handlar om att kunna verka och leva i hela landet.

Den proposition vi nu behandlar, om tillståndsprövning enligt förnybartdirektivet, handlar inte om en teknisk detalj utan om en avgörande del när det gäller hur snabbt och framgångsrikt Sverige klarar att ställa om. Vi välkomnar att regeringen nu tar steg för att korta och förenkla tillståndsprocesserna. Det är bra, speciellt när det handlar om förnybar energi. Vi vet att det i dag tar alldeles för lång tid. Det är långsamt, oförutsägbart och svårt att navigera.

Men vi ska också vara ärliga: De här reformerna borde ha kommit på plats för länge sedan. Regeringen har dragit benen efter sig när det gäller genomförandet av förnybartdirektivet. Under tiden har investeringar försenats. Projekt har skjutits på framtiden. Osäkerheten har ökat för företag. Det enda man på riktigt har fokuserat på att förkorta är processerna för kärnkraft. Det är bra, men när allt annat hamnar på undantag sänder det en signal till näringslivet och investerarna om att det inte spelar någon roll. I ett läge när industrin skriker efter el och klimatomställningen är akut har Sverige inte råd att vänta.

Det är också positivt att propositionen inför tydliga tidsgränser för tillståndsprocesser och att man skapar en kontaktpunkt, en one-stop shop, som ska hjälpa aktörer genom processen. Detta är inte regeringens egna idéer, utan det är krav från EU-kommissionen och EU:s regelverk.

Vi har faktiskt fått vänta alldeles för länge – så länge att EU-kommissionen har en nagel i ögat på Sverige när det gäller genomförandet av detta. Trots att man hela den här mandatperioden har pratat om att korta tillståndsprocesserna är vi inne på sista halvåret innan man faktiskt börjar genomföra saker.

Man har inte heller levererat när det gäller andra centrala delar av miljöprövningssystemet. Viktiga förslag från Miljöprövningsutredningen saknas fortfarande. Det finns mängder av färdigutredda förslag vars genomförande näringslivet skriker efter men som inte kommer till riksdagens bord. Det är reformer som skulle göra verklig skillnad, inte bara för den förnybara energin utan för hela samhällsbygget – för industrier, för nya produkter och för vår konkurrenskraft. Att plocka vissa delar ur utredningen och lämna resten därhän riskerar inte bara att skapa ett halvt fungerande system; det skapar ett helt problem.

Centerpartiet har länge drivit på för att förenkla tillståndsprocesserna. Vi vet att företag i dag möter ett lapptäcke av regler, myndigheter och prövningar. Det kan till och med vara så att myndigheter överklagar varandras beslut. Den som vill bygga någonting i Sverige, oavsett om det är ett hus eller en produkt, måste navigera mellan kommuner, länsstyrelser, domstolar och statliga verk utan en tydlig väg framåt. Centerpartiet har tagit fram en lista på de 101 sämsta reglerna, som omgående borde skrotas. Flera av dem finns på miljöområdet.

Vi behöver nu samla regelförenklingen i en sammanhållen process. Där måste regeringen ta ett helhetsgrepp.

För det första handlar det om implementeringen. Att införa nya regler på papperet är en sak, att också få dem att fungera i praktiken en annan. Här måste myndigheter få rätt resurser, rätt kompetens och tydliga uppdrag. Annars riskerar den här reformen att stanna vid bara ambitioner.

För det andra handlar det om tempot. Vi befinner oss i ett läge där andra länder springer snabbare. Investeringarna i grön industri är rörliga, inte Sverigesentimentala. De går dit där förutsättningarna är bäst. Om Sverige uppfattas som långsamt, ointresserat och oförutsägbart väljer investerarna andra länder. Det ser vi nu på område efter område. Därför är det djupt problematiskt att regeringen inte har gått vidare med de förslag som redan finns färdigutredda.

En central del i den här propositionen är att verksamheter för förnybar energi ska ses som ett väsentligt allmänintresse. Det är en viktig markering som innebär att klimat- och energinytta ska väga tungt i olika avvägningar. Det här är bra och viktigt när länsstyrelser och andra ska göra sina bedömningar. Det är också rimligt, för vi befinner oss i en situation där elektrifiering och fossilfri energi är helt avgörande för samhällsutvecklingen och definierar vilket samhälle vi ska ha. Ska vi vara en importberoende ekonomi som är beroende av fossila bränslen, eller ska vi vara en elektrostat där vi producerar vår energi själva och kan exportera produkterna till resten av världen?

Vi värnar klimatet, men vi värnar också den lokala förankringen. En del pratar om acceptans, men för mig handlar det inte om att man ska acceptera en utveckling. Man ska vilja vara en del av utvecklingen. När människor känner att beslut fattas över deras huvuden är det ett problem. Därför måste vi säkerställa att lokalsamhället får inflytande och att man behåller ett kommunalt veto för vindkraft. Människor behöver känna att de får del av någonting när besluten fattas.

Regeringens beslut om att dela ut vindkraftspengar är bra. Men de behöver lagstadgas, så att man kan lita på att de kommer år efter år och inte bara i en enskild budget som kan ändras över en natt. De förslag som snart kommer till riksdagens bord, tre år efter att vindkraftsutredningen blev klar, behöver verkställas, så att man har rätt till inlösen av en fastighet om man känner att man inte vill bo kvar när vindkraftverken tornar upp sig. Den här saktfärdigheten från regeringen skadar vårt land. Sverige kan mer.

Den gröna omställningen sker inte bara i storstäderna. Den sker i högsta grad på landsbygderna, där vinden, skogen, vattnet och marken för nya investeringar finns. Det är också där många av jobben skapas. Men då måste regelverken fungera även där. Små och medelstora företag måste kunna delta. Kommuner måste ha kapacitet att hantera processerna. Staten måste vara närvarande – inte bara med krav utan också med stöd.

Återigen får en ny myndighet som skapas sitt huvudsäte i Stockholm, trots att vi vet att det är runt om i landet som de stora investeringarna sker. Om nu huvudkontoret ska ligga i Stockholm måste det finnas lokal förankring. Annars kommer det här inte att funka. Det är helt vansinnigt med den centralisering som sker.

Avslutningsvis vill jag säga att vi stöttar den här propositionen. Den går i rätt riktning, adresserar ett verkligt problem och är nödvändig. Men den är inte tillräcklig. Regeringen måste öka tempot. Vi kommer att öka tempot efter valet, när vi är med och styr Sverige. Vi kommer att leverera de återstående delarna av miljöprövningsutredningen. Vi kommer att ta ett samlat grepp om tillståndsprocesserna.

Jag yrkar därför bifall till reservation 1, för Sverige har inte råd med fler förlorade år. Den gröna omställningen måste gå snabbare. Sverige kan mer.

(Applåder)