Anna Wallentheim

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att kommentera detta med sekretesshindren. Det står vi socialdemokrater helt bakom. Det var en utredning som den socialdemokratiska regeringen påbörjade och som vi nu ser fram emot ska komma med sina förslag. Precis som justitieministern säger är detta otroligt viktigt för att fånga upp barn och unga i rätt tid.

Som jag nämnde i mitt första replikskifte med statsrådet Strömmer är vi socialdemokrater villiga att se över lagstiftningen för att försäkra att vi kommer till rätta med ungdomsbrottsligheten och se till att vuxna som utnyttjar barn i brottslig verksamhet får kännbara straff. Vi är villiga att öka maximitiden för sluten ungdomsvård med mera. Men vi ser också att det finns saker som behöver åtgärdas.

Framför allt vill vi jobba mer förebyggande, för mer behöver göras. Vi kan inte tillåta att vi i Sverige har ett skolsystem inte ger alla barn rätten till en likvärdig skola. Vi kan inte tillåta att klyftorna växer och att barnfattigdomen ökar. Vi kan inte acceptera den trångboddhet som vi ser i utsatta områden som framför allt gör att barn hamnar i kläm.

Vi kan inte acceptera att barn inte får se sina föräldrar gå till jobb eller utbildning, för det är otroligt viktigt att barn också får vuxna förebilder. Vi kan därför inte acceptera att föreningslivet drar sig tillbaka eller att det inte finns vuxna förebilder i områden där det är viktigt att de finns.

Vi kan inte acceptera att vi i Sverige 2023 gör skillnad på barn och barn.

Jag vill passa på att tacka statsrådet för den här interpellationsdebatten och för de svar som getts. Även om jag såklart hade önskat lite tydligare svar på vissa frågor eller helst hade sett att regeringen var beredd att backa från några av sina förslag väljer jag att snälltolka ministern.

Men jag vill också vara tydlig med att vi socialdemokrater kommer att följa den här utvecklingen. Vi kommer att följa arbetet noggrant. Jag kommer att ta med mig de svar jag har fått om att barnperspektivet ska ingå i lagstiftningsarbetet.

Herr ålderspresident! Jag vill avsluta med att säga att ministern ska vara medveten om att ifall detta inte genomförs kommer han att få höra det av mig och mitt parti i andra debatter, och jag tror att han också kan räkna med att få höra det av alla barnrättsorganisationer som vill se till att barnkonventionen faktiskt efterlevs.

Herr ålderspresident! När jag träffat polisen har jag också fått höra att den dag polisen kommer i kontakt med våra barn och unga kan det många gånger vara för sent. Man önskar att komma i kontakt med unga tidigare. Dock lyfter många av de poliser jag har träffat fram att det är andra saker som måste sättas in mycket tidigare. Vi måste börja redan i förskolan med att stärka våra barn och unga och så vidare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är också osäker på om de barnrättsorganisationer jag har talat med skulle hålla med Gunnar Strömmer om det han sa i sitt svar nu. Jag hoppas att departementet och ministern utnyttjar möjligheten att sitta ned med dem för att se att man verkligen går hand i hand. Detta är viktiga frågor.

Enligt barnkonventionen ska rättssystemet ta hänsyn till barnets ålder och främja att barn återanpassas till samhället. Rättsväsendets agerande mot unga är därför otroligt viktigt när det gäller att se till hur framtidens vuxna formas.

Vi är många i justitieutskottet som i olika debatter har lyft fram den forskning som pekar på att det är skadligt för barn att exponeras för det straffrättsliga systemet för tidigt och att detta många gånger begränsar deras möjligheter att växa upp som ansvarstagande vuxna. Studier visar också att unga som kommer i kontakt med det straffrättsliga ibland till och med kommer ut som värre kriminella, för de har kommit i kontakt med kriminella gäng eller andra nätverk och så vidare. Det är därför otroligt viktigt att vi ser till att de får den rätta vården när de kommer i kontakt med rättssystemet.

Att förhindra att barn utnyttjas och rekryteras till kriminalitet är en av våra viktigaste uppgifter i samhället, såklart. Vi vet att alla barn skiljer sig åt och att barn skiljer sig från vuxna i både sin fysiska och sin psykiska utveckling. Detta är bland annat bakgrunden till barns lägre straffrättsliga ansvar och att vi har ett separat system där barn och unga behandlas på ett mer individbaserat sätt.

Herr ålderspresident! FN:s konvention om barns rättigheter har som mål att ge barn oavsett bakgrund rätt att behandlas med respekt och att få komma till tals. Barnkonventionen klargör vilka rättigheter alla barn i hela världen har. I beslut och åtgärder som rör barn ska barnets bästa alltid beaktas. Staten har ett ansvar för att skydda barnet mot vanvård, utnyttjande och övergrepp. Och barnkonventionen gäller alla barn.

Alla barn som befinner sig i Sverige ska ha samma rättigheter utan åtskillnad. Det gäller oavsett om ett barn är medborgare, har tillfälligt uppehållstillstånd, är asylsökande eller EU-medborgare eller vistas i Sverige utan tillstånd.

Det finns förslag i Tidöavtalet som syftar till att upptäcka kriminella tidigare. Det är i grunden något bra och positivt. Men de förslag och tillvägagångssätt som nämns där menar jag och barnrättsorganisationerna riskerar att kränka barns rättigheter. Bland annat föreslår ju regeringspartierna och Sverigedemokraterna olika tvångsmedel och visitationszoner där man utan brottsmisstanke ges rätten att kränka människors integritet, privatliv och rörelsefrihet. Det är något som bryter mot artikel 16 i barnkonventionen.

Vi hör tyvärr redan i dag barn berätta att de utsätts för visiteringar på väg till och hem från skolan bara för att de bor i ett visst område eller att de utsätts för identitetskontroller bara på grund av sin hudfärg.

Flera av dessa repressiva åtgärder saknar dessutom tydligt underlag i forskning och riskerar att kränka barns integritet, privatliv och rörelsefrihet. Det blir oproportionerligt och leder inte till önskad effekt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därför undrar jag: Hur ser statsrådet på att de förslag som regeringen lägger fram ska grunda sig i forskning och bevisligen ha den effekt som regeringen önskar, utan att kränka barns rättigheter?

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att tacka justitieminister Gunnar Strömmer för svaret på en fråga som jag och många med mig har känt en oro för. Framför allt vill jag lyfta fram sista delen av svaret som extra glädjande, nämligen denna: "Barnkonventionen gäller som svensk lag och barnrättsperspektivet ska ingå som en del i lagstiftningsarbetet. Sammanfattningsvis behöver det tas krafttag mot ungdomsbrottsligheten och all lagstiftning och övriga åtgärder kommer att utformas i överensstämmelse med barnkonventionen."

Jag är helt enig med Gunnar Strömmer om att vi behöver göra mer för att få bukt med ungdomsbrottsligheten. Det måste handla både om rättsliga föreskrifter och åtgärder och om det förebyggande arbetet.

Tidigare i veckan hade vi i justitieutskottet debatt kring unga lagöverträdare. Där var det jag som föredrog delen om hur vi socialdemokrater ser på dessa frågor. I debatten valde jag bland annat att prata om att samhällets kamp mot kriminaliteten måste vara skoningslös och att vi måste se till att den som begår brott i Sverige och är tillräckligt gammal ska få kännbara straff, detta både för att visa vilka värderingar vi har i Sverige och för att visa att samhället står på offrens sida.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men, herr ålderspresident, vad jag också lyfte i debatten är att barn är barn och att vårt största ansvar som politiker och samhälle såklart är att alla barn i Sverige kan bli sitt bästa. När barn begår brott och gör andra illa är anledningen till detta ofta att vuxna har misslyckats.

Både jag och justitieministern är säkert väl medvetna om att barn och unga som bor i områden som är extra utsatta och där kriminaliteten har en stark grogrund ofta löper större risk att hamna i kriminalitet än andra barn. Vi vet att när barn och unga misslyckas i skolan löper de större risk att hamna snett i livet, och vi vet att långa köer till bup och socialtjänst liksom en svag elevhälsa också ökar risken för att barn och unga inte får den hjälp de behöver.

Detta gör att vi måste prata om barn och unga lagöverträdare som både förövare och offer. Barn är offer i den extrema kriminalitet och brottslighet som vi ser i dag. De blir offer som tvingas in i brottsliga strukturer. De är offer som tvingas att bli förövare.

Denna interpellation bottnar dock i en oro för att vi ibland glömmer att barn är barn och att vi genom oproportionella straffskärpningar, sänkt straffmyndighetsålder med mera riskerar att göra våra barn till grövre kriminella och framför allt att vi bryter mot flera delar i barnkonventionen.

Herr ålderspresident! Jag är otroligt stolt över att barnkonventionen är svensk lag sedan den 1 januari 2020. Men sedan Tidöavtalet presenterades har det kommit en del kritiska röster just kring de delar som rör kriminalområdet när det handlar om barn.

Bland dessa kritiska röster kan bland annat Bris och Rädda Barnen nämnas. Det är två välkända organisationer som vi alla vet står på barns sida. Detta är röster som menar att det finns punkter i Tidöavtalet som riskerar att strida mot barnkonventionen.

Jag har haft möjlighet att sitta ned med dessa och andra barnrättsorganisationer under de senaste veckorna för att diskutera detta. Därför skulle jag i mitt första inlägg vilja ställa följande frågor: Hur ser ministern på den kritik som har lyfts upp? Har ministern och departementet suttit ned med de olika barnrättsorganisationerna för att verka för att de framtida förslag som regeringen är beredd att lägga fram faktiskt är kompatibla med barnkonventionen?

Herr talman! Låt oss börja med att vara tydliga: De flesta människor i vårt land begår inte brott. De flesta människor tar sig upp ur sängen varje dag för att ta sig till jobb, skola, sfi-utbildning, högskoleutbildning med mera. Människor gör rätt för sig. Det är en bild vi borde prata betydligt mer om i stället för att ständigt försöka svartmåla situationen i Sverige, därför att de flesta människor i vårt land är goda människor som gör rätt för sig.

Sverigedemokraterna vill gärna prata om en politik där man vill jobba både brottsförebyggande och brottsbekämpande, och ni har tillsammans med regeringspartierna lagt fram Tidöavtalet med flera punkter som ni tycker skulle leda till en bättre politik på kriminalområdet. Men låt mig vara tydlig med att samtidigt som ni gör det handlar ni helt annorlunda. Sverigedemokraterna tillsammans med regeringen valde ju att sänka skatten för höginkomsttagare och ta bort stödet till billiga hyresrätter. Ni valde att sätta välfärden på svält.

Om vi på allvar ska prata om brottslighet, ledamoten Jomshof, måste vi också titta på att öka stödet till kommunerna, där det brottsförebyggande arbetet är av största vikt. För min egen del är de här politiska besluten helt ofattbara. Jag förstår faktiskt inte hur nedskärningar i skola och socialtjänst och på arbetsmarknadsutbildningar och investeringar i samhället ska bidra till ökad sammanhållning eller att bryta kriminaliteten.

Regeringen varken ser, hör eller förstår människors rop på hjälp. Regeringen har chansen, men gör trots det inte skillnad för folk. Ni gör skillnad på barn och barn! Där måste ni ta ansvar.

Herr talman! Richard Jomshof begär replik på mig och börjar bland annat med att prata om skolan. Sedan vill han också prata om system och att Sverigedemokraterna inte står bakom problematiken.

Låt mig då vara tydlig: Vi har ett orättvist skolsystem i Sverige, som vi är helt unika i världen med att ha. Andra länder tittar på Sverige och säger att så ska vi absolut inte göra. Den socialdemokratiska regeringen försökte förra mandatperioden att göra skillnad på detta. Vi försökte stoppa vinster i välfärden, och vi ville göra begränsningar just för att vi såg att detta ledde till att människor, framför allt våra barn, riskerade att hamna i banor som vi inte ville att de skulle hamna i. Där är Sverigedemokraterna en del av problemet, för ni valde att inte följa den förra regeringens beslut kring detta. Alltså är skolproblematiken något som ni också måste ta ansvar för.

När det sedan gäller det andra är jag inte förvånad vare sig över påhoppen eller frågorna. Sverigedemokraterna och regeringspartierna vill många gånger hoppa på den förra regeringen och säga att den gjorde för lite. Då vill jag påminna ledamoten om att den socialdemokratiskt ledda regeringen under den förra mandatperioden införde 80 nya straff eller straffhöjningar. Vissa straff var helt nya. Vi ökade också pengarna till Polismyndigheten i en historisk höjning. Vi har öppnat fler polisutbildningar med mera. Att säga att vi inte har tagit tag i detta är att försöka förneka sanningen eller dölja fakta.

Sedan har Richard Jomshof helt andra lösningar på detta. Han vill peka på att det är invandringen som är problematiken. Jag vill peka på att det är den ökade privatiseringen, nedskärningen av myndigheter och nedskärningar av staten - att kasta människor under bussen och säga att de ska klara sig själva och att tillåta privata sjukförsäkringar och att människor får köpa sig förbi sjuksystem och så vidare. Där har vi en problematik som Sverigedemokraterna och Richard Jomshof alltid vill förneka.

Herr talman! Då är vi åter här i kammaren för att debattera justitieutskottets betänkande Unga lagöverträdare, ett betänkande som innehåller motioner från allmänna motionstiden om sådant som samordning, ungdomsvård, brottsförebyggande insatser med mera.

Åter står jag i talarstolen för att jag, liksom andra, ser att mer behöver göras. Men jag står också här för att säga att vi måste se hela bilden, inte bara delar av den. Politik är att vilja, men det är också att våga se och våga säga att justitieutskottet bara är en liten bit av ett stort pussel vi alla har ansvar att lägga och att den politiska viljan måste finnas också i andra utskott för att faktiska resultat ska nås.

I just detta betänkande finns två reservationer från oss socialdemokrater, som vi såklart står bakom, men jag väljer att yrka bifall endast till reservation nummer 5, som just är en av de där viktiga hörnbitarna för att man ska kunna lägga pusslet.

Herr talman! Låt mig börja med att vara tydlig: Samhällets kamp mot kriminaliteten måste vara skoningslös. Den grova brottsligheten bland unga är ett problem för vårt demokratiska samhälle, och den måste såklart bekämpas.

Från politiken och från rättssamhället ska vi vara tydliga med att den som begår brott och är tillräckligt gammal kan räkna med ett kännbart straff. Vi ska också vara tydliga med att vi står på offrens sida och att samhället backar upp när någon blir utsatt för brott.

Men när vi debatterar unga lagöverträdare måste vi komma ihåg att barn är barn, och samhällets största ansvar och vårt största politiska ansvar är att skydda barnen och ge alla barn och unga i Sverige möjligheten att bli sitt bästa jag.

Här har vi misslyckats. Barn som begår brott och gör andra illa är nämligen det yttersta beviset på att vi vuxna har misslyckats.

Alla här vet att barn och unga som växer upp i områden där kriminella har stort inflytande löper en ökad risk att involveras i organiserad brottslighet. Vi vet att när barn och unga misslyckas i skolan ökar risken att de hamnar snett redan i ung ålder, vilket försvårar möjligheten till ett första jobb och en första bostad och att leva upp till de krav samhället ställer på vuxna. Vi vet att långa köer till bup och socialtjänst och brist på god elevhälsa gör att barn inte får den hjälp de behöver, oavsett om det handlar om fysiskt eller psykiskt mående eller en ohållbar familjesituation.

Herr talman! Så sent som förra veckan fick jag höra historier från Järva om hur barn redan från tidig skolålder riskerar att hamna i skuld till de gäng som verkar i deras hemmiljöer. Genom att lyssna på dessa barn och andra barn från utsatta områden får vi nämligen veta att något så litet som att tacka ja till en glass kan göra att man hamnar i skuld till de kriminella gängen. Efter det är spiralen igång, och genom hot mot det enskilda barnet eller mot familjen är man sedan fast i något man inte vågar eller kan bryta sig loss ifrån.

Därför måste vi prata om barn, om unga lagöverträdare, som både förövare och offer. Det är vi vuxna som har misslyckats. Det är samhället som har misslyckats, och därmed blir barnen offer för den brottslighet som pågår. De blir offer som tvingas in på en brottslig bana, offer som tvingas bli förövare.

All brottslighet sker lokalt och måste därför också förebyggas lokalt. Ungdomar som hamnar i kriminalitet behöver en väg ut från de miljöer som förvärrar deras problem, och ingen ungdom som är i farozonen för att hamna i kriminalitet ska hamna mellan stolarna.

För att stoppa nyrekryteringen till gängen och bryta denna negativa utveckling behövs fler tidiga och samordnade insatser. För att detta ska ske måste sekretesshinder för att information om unga ska kunna delas mellan polis, socialtjänst, skola och andra relevanta aktörer undanröjas.

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte våren 2022 en utredning kring dessa frågor för att bland annat underlätta en samordning mellan olika aktörer och myndigheter. Detta är nu ett arbete vi följer med stort intresse. Det är vad vår reservation 5 bland annat handlar om, och vi hoppas att den nya regeringen skyndsamt återkommer med förslag till riksdagen kring detta arbete.

Herr talman! Vi lever i en tid när larmen om kriminalitet, bilbränder, dödsskjutningar med mera tyvärr är något återkommande. Parallellt med det samhället uppvisar den svenska skolan allt större klyftor. Det finns ett flertal skolor i socialt utsatta områden där inte ens hälften av eleverna klarar kraven för nionde klass. Det finns till och med skolor i utsatta områden där majoriteten av eleverna inte blir behöriga till gymnasiet. Detta måste klassas som ett rent skolmisslyckande. Vi vet ju att det är just de ungdomar som misslyckas i skolan som riskerar att hamna i fel miljöer och att begå brott och sugas upp av kriminella nätverk. Polisen har i sina rapporter bekräftat att elever som inte lyckas i skolan lättare rekryteras till de kriminella gängen och begår grova brott. Att få unga att klara sin skolgång är med andra ord ett måste för samhället.

Precis som i andra debatter ger dock detta mig chansen att ännu en gång kritisera det svenska skolsystemet. Vi har ett skolsystem där vi tillåter vinstdrivande företag som får verka och behandla våra barn och unga som kunder - vinstdrivande företag som med uppenbara brister, såsom färre utbildade lärare, svagare elevhälsa, fusk med betyg och ökad skolsegregation, ändå får verka. Men detta är också skolor som brister i det förebyggande arbetet. För vad många inte vet är att eftersom vi har ett skolsystem där skolor inte behöver följa offentlighetsprincipen så deltar dessa skolor inte alltid i det förebyggande arbetet.

Jag har besökt flera lokala poliskontor, och detta är något som återkommande har dykt upp som en oro inför kommunernas brottsförebyggande arbete. Där står det klart att när de privata skolorna inte deltar i detta arbete riskerar det lokala brottsförebyggande rådet, polisen, kommunen, socialtjänsten med flera att stå utan information och utan möjlighet att agera. Detta varken kan eller ska vi acceptera. Skolan är ramen i det pussel vi alla måste lägga.

Herr talman! Det är när tron på framtiden går förlorad som gängen och våldet blir ett alternativ. Vi måste fortsätta att bekämpa brotten, men också brottens orsaker. Det effektivaste sättet att hindra unga människor från att välja kriminalitet är att erbjuda något som är bättre: en bra utbildning, något meningsfullt att göra på fritiden, ett första jobb och möjlighet att flytta hemifrån.

Tillsammans måste vi arbeta för att vi inte ska ha några utsatta bostadsområden där unga inte klarar skolan. Tillsammans måste vi se till att det inte finns några delar av vårt samhälle där barn inte får se sina föräldrar gå till jobbet för att de inte har lärt sig svenska. Tillsammans måste vi stoppa den negativa utvecklingen av områden där föreningslivet drar sig tillbaka och där vuxna förebilder saknas. Tillsammans måste vi lösa bostadskrisen, trångboddheten, narkotikahandeln och frånvaron av staten och myndigheter i våra utsatta områden och glesbygdskommuner. Tillsammans måste vi se till att bryta människors utanförskap. Först då kan vi bryta de kriminellas framfart och rädda våra barn och unga från att bli både offer och förövare.

(Applåder)

Fru talman! I frågestunder, anföranden och debatter har jag tagit tillfället i akt vid ett flertal tillfällen att lyfta fram min bakgrund som lärare. Det är en yrkestitel jag bär med stolthet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Dock är jag inte lika stolt över det världsunika skolsystem vi har i Sverige, vars problem lyfts upp gång på gång, internationellt, i medier, i debatter här i kammaren och i rapporter.

När jag tog min lärarexamen 2011 fick jag möjligheten att kombinera två olika lärartjänster; en på en kommunal skola och en på en gymnasiefriskola. I efterhand fick jag reda på att alla mina F hade ändrats av rektorn till minst betyget E - detta utan min vetskap och utan att ta diskussionen med mig och min profession. Jag tror att alla som sitter här och alla som lyssnar hemma kan lista ut vilken av skolorna det skedde på.

Jag har följande fråga till statsrådet Edholm: Hur ser statsrådet på att friskolorna är värst när det kommer till att sätta högre betyg än vad som förtjänats?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. I både själva interpellationssvaret och nu här i debatten saknar jag dock statsrådet svar på om hon är beredd att stärka elevernas rätt till språkutveckling på modersmålet. Jag hoppas att så är fallet och att statsrådet i så fall är beredd att förtydliga det i sitt nästa inlägg.

Fru talman! Som lärare, mamma och skåning skapar diskussionen en känsla av olust i mig, detta då Sverigedemokraterna tydligen har en helt annan syn på modersmålsundervisningen än vad jag har och då de i dag är med och styr många skånska kommuner. Men de har ju också ingångar till regeringen och Regeringskansliet.

Ledamoten Stenkvist sa att han inte hittat någon forskning. Då kan jag hänvisa honom till Nationellt centrum för svenska som andraspråk eller Institutet för språk och folkminnen, som ganska lätt kan hänvisa honom till den forskning som finns.

Att regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna genom Tidöavtalet valt att låta tillsätta en utredning med uppgift att se över modersmålsundervisningen i syfte att den inte negativt ska påverka integrationen eller elevers kunskapsutveckling i svenska språket är för mig en ingång som snarare handlar om att underminera modersmålsundervisningen än att stärka den.

I min hemkommun Hässleholm och i flera andra skånska kommuner har Sverigedemokraterna försökt att driva frågan om en ny policy för modersmålsundervisningen. Det är en policy som inte vare sig stärker individen eller har samhällets bästa i fokus. Det handlar snarare om att minimera modersmålsundervisningen och att försvåra barns tillgång till den.

Min slutfråga till statsrådet blir därför: Kan statsrådet i dag lova att regeringen inte har som utgångspunkt för den kommande utredningen att vare sig minska eller försämra modersmålsundervisningen i Sverige?

Fru talman! För de flesta av oss går ord att sätta in i ett sammanhang. När vi hör ord som "arg", "ledsen", "glad" och "kärlek" förstår vi inte bara deras sanna betydelse utan känner också vad de innebär. Vi kan förstå hur man mår och vilka ansiktsuttryck orden skulle gestaltas av. Tack vare den förståelsen går dessa uttryck att förstå även på andra språk. När vi hör orden "angry", "sad", "happy" eller "love" på engelska är det inte bara ordens verkliga mening vi förstår, utan vi har också möjlighet att sätta in dem i ett sammanhang.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Dock kan man inte ta för givet att alla barn alltid har denna förståelse. Låt mig ge ett exempel. Innan jag 2014 blev riksdagsledamot jobbade jag som lärare i min hemkommun Hässleholm. I en av klasserna hade jag en elev som talade flytande svenska. Faktum var att de flesta av oss många gånger glömde att den här eleven talade ett annat språk hemma.

Det ändrades när vi från skolans sida på grund av upprepade incidenter var tvungna att kalla elevens föräldrar till ett samtal där det visade sig behövas tolk eftersom varken mamman eller pappan hade tillräckliga kunskaper i svenska. Det var först under det samtalet som jag förstod att eleven inte hade förmågan att uttrycka känslor, vare sig på svenska eller på sitt hemspråk. Orden fanns där rent språkligt, men eleven kunde inte sätta in dem i ett sammanhang eller förstå innebörden av dem.

Modersmålsundervisningen i Sverige tjänar ett mycket högre syfte än att bara ge barn och unga verktyg till att kommunicera rent språkligt. Undervisningen har stor betydelse för såväl individen som skolan och samhället.

Fru talman! Genom Nationellt centrum för svenska som andraspråk går det att ta del av forskning som visar att den som enbart talar ett språk hemma inte automatiskt utvecklar färdigheter i språket, tillägnar sig kulturen eller skaffar sig förståelse av modersmålet. Dessutom visar forskningen att läsfärdigheter utvecklas i modersmålsundervisningen trots modersmålsämnets begränsade undervisningstid, vilket indikerar att ytterligare lärande skulle möjliggöras med ett utökat utrymme för ämnet.

Även Institutet för språk och folkminnen pekar tydligt på forskning som visar vilken stor betydelse modersmålsundervisning har för utvecklingen av ett barns identitet, begreppsutveckling och språk. Därmed visar man också att även om barn till exempel kan beskriva vad de ser i ett rum eller konkreta händelser, kan de ha svårt att förklara abstrakta företeelser eller upplevelser utanför vardagen.

Av statsrådets svar förstår jag att regeringen bland annat menar att det finns för få studier av den svenska modersmålsundervisningen och att det finns behov av mer kunskap. Må så vara, fru talman, men det finns faktiskt internationell forskning som tydligt visar hur viktig modersmålsundervisningen är för övriga utbildningsresultat. Det borde vara tillräckligt.

Mot bakgrund av detta vill jag ställa följande frågor till statsrådet: Hur ser statsrådet på modersmålsundervisningen i allmänhet? Om utredningen visar på ett större behov av modersmålsundervisning, är då regeringen beredd att titta på det?

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaren både i det första inlägget och i det andra. Jag förväntar mig såklart också att det kommer fler i det tredje.

Men jag måste också erkänna att jag är lite förvirrad. Visst låter det bra att regeringen anser att regionerna ska använda sina medel och att de ska se över arbetsmiljön. Det låter bra att regeringen har tagit fram ett uppdrag om en nationell plan och så vidare.

Men faktum är att flera delar av regeringens politik går lite emot det som presenteras i dag. Jag tänker bland annat på det förslag som har lagts fram inom vuxenutbildningar och de neddragningar man har gjort. Bland annat har regeringen under sin första tid vid makten kraftigt skurit ned på all yrkesutbildning inom utbildningsväsendet. Man har skurit ned anslagen till universitet och högskolor. Man lägger ned branschskolor för bristyrken från och med sommaren. Man skär kraftigt ned på komvux och folkbildningen. Det här kommer såklart att påverka folks möjligheter att både utbilda sig till yrken inom hälso- och sjukvården och att göra ett andra karriärsval.

Sammantaget är det här något som också riskerar att öka ojämlikheten och försvaga Sveriges möjligheter att konkurrera med kunskap och kompetens, vilket också kommer att påverka hälso- och sjukvården. Vi måste ju få in fler människor i hälso- och sjukvården. Vi kan inte bara se till att förbättra arbetsmiljön; det som behövs är såklart fler händer i vården.

Därför undrar jag, fru talman, hur statsrådet ser att de förslag som har presenterats i dag ska gå hand i hand med de nedskärningar man gör på vuxenutbildningen och andra utbildningsinsatser.

(Applåder)

Fru talman! De stora nedskärningar som interpellanten lyfte fram är såklart inte bara ett problem i Skåne utan i hela Sverige. Däremot ser jag som skåning detta på nära håll - hur de långa köerna och den stora kompetensbristen påverkar mig och människorna i mitt närområde.

Julen 2021, dagen innan julafton, berättade min pappa att han hade hittat en knöl i sin hals som gjorde ont. Några dagar efter nyårsafton fick vi veta att han hade fått cancer. 2022 var därför ett år som präglades av cellgifter, sjukhusbesök, strålning med mera. Vi var såklart tacksamma för att pappa fick den hjälp som behövdes. Men ganska snabbt fick vi också se vilka brister som fanns inom vården.

Min pappa reagerade extremt hårt på cellgifterna. Det gjorde att han fick spendera mer tid på sjukhuset än hemma. Jag och min familj kunde många gånger uppleva att vi ändå var tacksamma att han var där. Där fanns personal som var utbildad och kunde ta hand om honom när han fick de väldigt farliga febertoppar som man kan få när man har cancer.

Min pappa bröts ned av cellgifterna. Det var så till den grad att han hamnade i rullstol och fick väldigt begränsad rörlighet. Det går hand i hand med både sjukdomen och behandlingen. Men vi blev också uppmärksammade på att han hade fallit mellan stolarna.

Min pappa låg inne i veckor utan att få den vård han hade rätt till. Det kunde gå veckor utan att han någonsin fick komma upp. Han fick ingen rehabträning. Han fick inte ens sitta upp. Han fick inte ens möjlighet att duscha.

Till slut röt min syster till och sa att det inte var acceptabelt. Det var då vi fick reda på att han tyvärr hade fallit mellan stolarna, som jag nämnde.

Vi fick också reda på att kompetent personal med en gemensam erfarenhet på 200 år inom vården på kort tid lämnat sjukhuset. Ensamma kvar fanns nyutbildad personal som inte fick den hjälp och det stöd de behövde för att förstå hur rutinerna skulle gå till.

Jag vill dock betona att många i personalen såklart var fantastiska och extremt kunniga på det medicinska. Men de hade inte av kompetent personal fått reda på hur de skulle ta hand om rutinerna, det som var det vardagliga.

De stora nedskärningarna och personal- och kompetensbristen påverkar därför inte bara människors rätt till säker vård utan också arbetsmiljön för alla dem som arbetar inom vården.

Man hör med jämna mellanrum om den låga lönen. Men som statsrådet, interpellanten och ledamoten Magnusson har nämnt är det inte bara lönen som är problemet. Det är det faktum att människor inte har möjlighet till kompetensutveckling och fortbildningar och att bli sedda. Det är problematiska scheman, och arbetsmiljön är ett stort problem.

Därför är min fråga till statsrådet: Hur ämnar regeringen se till att öka kvaliteten på arbetsmiljön och framför allt se till att fler människor väljer den karriärbanan så att alla som sliter i vården varje dag får fler kollegor?

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för att hon är här i dag och deltar i denna viktiga debatt. Men jag är tveksam till att svaret är lika mycket att tacka för. Fler initiativ behövs; det pekar både interpellanten och LO på.

Det är oroande att varje gång vi har en borgerlig regering på plats - en regering som nu också stöttas och många gånger även styrs av Sverigedemokraterna - är det arbetare och LO-kollektivet som måste stå tillbaka.

Nu i veckan när löner och arvoden betalades ut i januari fick jag som riksdagsledamot stora skattesänkningar, och mitt arvode är 70 000 kronor i månaden. Men vad får min syster med sin undersköterskelön? Ja, inte får hon några extra tusen kronor i plånboken.

Häromdagen presenterade regeringen att man lägger ned den viktiga karensutredningen. Detta är en otroligt viktig fråga för väldigt många arbetare i vårt land, och vi ser på det här med en stor sorg. Människor som arbetar inom dessa yrken kan inte jobba hemifrån när de känner sig sjuka, och många gånger har de inte heller råd att stanna hemma. För människor i vården, lärare, handelsanställda, lokalvårdare, industriarbetare med flera gör det här skillnad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns mycket som behöver göras i Sverige för att minska klyftorna både i samhället och på svensk arbetsmarknad. Karensavdraget är en del, och barnomsorg på obekväm arbetstid är en annan. Här borde statsrådet och regeringen ta fler initiativ för att ge fler människor rätten att kunna kombinera jobb och familj.

Vi socialdemokrater anser att människor, precis som min syster, både ska kunna känna yrkesstolthet, bära Sverige, kräva heltid och ha familj!

Herr talman! Hemma i Hässleholm har jag en syster som i hela sitt vuxna liv har jobbat inom äldreomsorgen och framför allt inom demensvården. Det är ett tufft yrke. Det är ett yrke som innebär tunga lyft. Det är ett yrke där hon vid flera tillfällen har kommit hem med blåmärken och rivmärken. Demens är en hemsk sjukdom att jobba med - men det är inte hemskt att jobba med människorna, vill jag tillägga. Det är också ett yrke med väldigt låga löner med tanke på det ansvar de som jobbar där tar för vår äldre generation. Det är också ett yrke som kräver att min syster och hennes kollegor arbetar obekväm arbetstid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Under många år har familj, släkt och vänner frågat min syster om hon inte ska vidareutbilda sig till något annat eller byta yrke. Men, herr talman, min syster bär sin underskötersketitel med stolthet, och hon har i nuläget inte några planer på att göra något annat.

Min syster jobbar inte heller vilka tider som helst. Hon jobbar natt, och hon jobbar två av fem helger. Samtidigt är hon mamma till två fantastiska pojkar som är fem och snart fyra år. Vad gör hennes sambo då? Förra året blev han färdig lokförare och kör tåg på dagar, kvällar och nätter. Han jobbar dessutom varannan helg.

Deras liv hade inte varit möjligt om inte Hässleholms kommun förra året hade öppnat sin första kommunala förskola och fritidshem på obekväm arbetstid. Men innan den var på plats fick de ihop sina liv tack vare att jag, mina föräldrar, vänner och barnens farmor ställde upp och passade barnen och sov hos dem de nätter som båda föräldrarna jobbade. Långt ifrån alla har dock denna tur.

Herr talman! Sveriges jämställdhetsbarometer 2022 visar att LO-förbundens medlemmar inte har samma möjligheter och rättigheter som andra att kombinera arbete och familj. Detta måste såklart ändras.

För oss socialdemokrater är det självklart att familjepolitiken måste vara både jämställd och jämlik. Och ett av kraven är att det finns barnomsorg på obekväm arbetstid oavsett yrke.

Statistik visar att majoriteten av kvinnorna inom LO arbetar på tider då barnomsorgen inte är öppen. Vad får då detta för konsekvenser? Jo, det innebär att kvinnor som jobbar på tider när förskolan inte är öppen inte kan jobba heltid, vilket leder till att familjer får sämre ekonomi och att kvinnors pension blir lägre. Jag sitter också i justitieutskottet, och jag vet att en av konsekvenserna blir att kvinnor inte har möjlighet att lämna våldsamma män för att de inte har råd med det.

I dag behöver kommuner inte erbjuda barnomsorg utanför kontorstider. Och som vi hörde i statsrådets svar till interpellanten verkar regeringen ganska nöjd med att skollagen säger att kommuner ska sträva efter att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid.

Att nästan sju av tio kommuner erbjuder detta är såklart inte något som man ska tycka är positivt eftersom det i praktiken innebär att människor i nästan en tredjedel av landet inte har rätt till detta och inte kan kombinera jobb och familjeliv.

Dessutom visar detta inte heller på det faktiska behovet. Ska vi vara nöjda med att en storkommun har endast ett nattis? Hur långa är köerna i den kommunen?

Ett av de viktigaste medskicken jag har fått sedan öppnandet av ett nattis i Hässleholm är att behovet faktiskt var större än man trodde.

Därför måste jag ställa en fråga till statsrådet: Är det rimligt att de som tar ansvar för att samhället fungerar, alltså Sveriges arbetare, inte får det stöd med barnomsorg som de behöver?

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet Andreas Carlson för svaret. Snälltolkar jag det skulle jag kunna känna en liten lättnad just nu, men faktum är att jag fortfarande känner en väldigt stor oro för sträckningen mellan Hässleholm och Lund. Det behövs inte fler utredningar. Vi vet att den behöver byggas ut, och det nu snarare än sedan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För Hässleholm och tätorterna inom Hässleholm, för mina grannkommuner Kristianstad, Osby, Östra Göinge, Bromölla med flera och för Skåne och Sydsverige är järnvägsstationen i Hässleholm ett viktigt inslag - dels i vardagen med skol- och arbetspendling, dels på fritiden på väg till kultur- och idrottsevenemang eller till släkt och vänner.

Konsekvenserna av att inte bygga ut är inte bara stora för persontrafiken; vi ser också att det kan medföra stora brister för näringslivet och göra att vi riskerar att mista arbetstillfällen i Skåne.

Den socialdemokratiska regeringen presenterade historiska satsningar på järnvägen med bland annat nya stambanor, inte minst för att prioritera klimatet. Detta ser nu högerregeringen tillsammans med Sverigedemokraterna ut att rasera, och det ser jag med stor oro på.

Jag anser att det är otroligt viktigt att vi alla och framför allt regeringen förstår att det inte räcker att lappa, laga och underhålla gammal infrastruktur när det är kapaciteten som måste höjas. Vi måste göra både och. Vi måste underhålla, vi måste utveckla och vi måste framför allt bygga - och det nu!

(Applåder)

Fru talman! Jag har sedan valet 2014 varit riksdagsledamot, och tågresandet är min naturliga väg mellan Hässleholm och riksdagen. Detta alternativ har dock varit långt ifrån smärtfritt. Inställda tåg, stora tågförseningar och fullbokade tåg har tyvärr blivit en del av vardagen för oss tågpendlare. Varför? Jo, därför att stambanorna är gamla och slitna. Men de är framför allt fullbelastade.

När regeringen därför den 23 december, dagen före julafton, presenterade att man nu skrotar flera av dessa viktiga satsningar var det mer att likna vid en kolbit än en julklapp. Och vi var många som kände oss besvikna.

Skåne är, som många vet, en storstadsregion som består av Sveriges tredje största stad Malmö men också av flera andra stora städer och ett nätverk av kollektivtrafiknära och befolkningstäta orter. De är sammanbundna av en infrastruktur som möjliggör arbetskraft, arbetstillfällen, utbildning, kultur och idrott, bostäder samt rekreation i hela min region.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Skåne är också en region som präglas av stor befolkningstillväxt, av världsledande forskning och av ett expansivt näringsliv.

En av de största flaskhalsarna i Skåne, och som inte bara påverkar min region utan faktiskt också Sverige och norra Europa, är sträckan Hässleholm-Lund. Där är nämligen kapacitetstaket i princip nått vad gäller tåg som kan köra på denna sträcka - 97 procent.

Tacksamt är dock att vi nu är många röster som hörs i denna debatt från hela den politiska skalan. Den 12 januari lämnade man till exempel från skånsk horisont in ett positionspapper för utbyggnad av spårkapacitet genom Skåne med fokus på Lund-Hässleholm. Detta är underskrivet av kommunstyrelseordförande och vice kommunstyrelseordförande från i princip varenda kommun som berörs. Detta är ett papper underskrivet av de tyngsta politiska personerna i Skåne från hela den politiska skalan, från socialdemokrater, till moderater, till sverigedemokrater och till liberaler. Det betyder något. Så viktig och prioriterad är nämligen denna fråga att man i Skåne är beredd att politiskt kroka arm för att visa regeringen att detta är ett beslut som är fel och att något måste göras.

På detta papper kan man bland annat läsa: Järnvägssystemets funktion och utveckling, både för personer och gods, är avgörande för att knyta samman såväl Sverige som Europa och bidrar till samhällsutveckling samt att stärka näringslivets konkurrenskraft.

Södra stambanan är en av Sveriges viktigaste järnvägsförbindelser för såväl persontransporter som gods, och åtgärder krävs i Skåne, främst mellan Lund och Hässleholm, för att upprätthålla funktionalitet och stärka både den regionala och nationella trafiken.

Men det är inte bara i Skåne dessa röster hörs. Vi har nämligen i debatten hört att inte bara projekt i Skåne skrotas. Och detta upprör stora delar av landet.

Om regeringen väljer att inte lyssna på de politiska rösterna kanske man ska lyssna på Trafikverket, som tydligt på sin hemsida förklarar att Södra och Västra stambanan är nationellt viktiga för både person- och godstrafik och att dessa banor i dag redan är hårt belastade.

Därför måste jag fråga statsrådet: Räcker dessa röster för regeringen för att göra om och göra rätt och fortsätta det redan påbörjade arbetet? Eller är man beredd att riskera att rasera en infrastruktur som är nödvändig för att invänta en utredning som kommer att påpeka exakt allt det som redan har nämnts i dag?

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Allmänpolitisk debattKultur och idrott

Herr talman! Precis som Roland Utbult säger har fritidspengen nu blivit ett fritidskort som ska slå betydligt mer generellt än i det första förslaget, som inte heller nådde den effekt jag tror att ni ville ha.

Jag ser det dock som oroväckande att priser ökar, att vi har för få anläggningar och att man inte får del av elstödet. Jag hoppas att det är sådant vi kommer att få se. Det är lätt att stå här och säga att vi lägger fram motioner och säger detta svart på vitt, men faktum är att det är i budgeten det kommer att synas. Jag hoppas att pengar inte ska tas från idrottsrörelsen och gå till ett fritidskort utan att man hittar andra pengar. Idrotten behöver nämligen pengarna nu mer än någonsin.

Herr talman! Om herr talmannen bara visste hur glad jag är att Roland Utbult begärde det här replikskiftet med mig! Jag tänkte nämligen begära replik på Roland Utbult och säga att en kultur- och idrottsdebatt inte är fulländad om jag inte har fått ha ett replikskifte med ledamoten Utbult om fritidskortet. Sådana har vi haft många gånger tidigare.

Jag ska ge dig ett erkännande, Roland Utbult, för jag läser de förslag som läggs fram. Fritidskortet har utvecklats med tiden, och det är en utveckling som jag kan se som ganska positiv. Det ska nå ut bredare, och det ska varieras utifrån vilken socioekonomisk bakgrund man har; det ska slå olika.

Men vi står också inför det faktum att priserna skenar inom idrottsrörelsen. Även med ett fritidskort ser vi att medlemsavgifterna stiger. Det finns för få arenor; man tvingas säga nej. Och när priserna stiger är risken att även medlemsavgifterna ökar. Hur ser Roland Utbult att vi ska kunna möta den kostnadsökningen? Det kommer inte att kunna lösas med fritidskortet.

Herr talman! Så ofta jag kan tar jag tillfället i akt att prata om vad idrotten och föreningslivet betyder för människor och för samhället, för den fysiska och psykiska hälsan, för samhällsgemenskapen och för städer, förorter och landsbygd över hela vårt land.

Inom idrotten, föreningslivet och civilsamhället pratas det ofta om förebilder. Det är dock sällan de stora idrottarna och superstjärnorna som inspirerar. Många gånger är det lärare, idrottstränare och ledare som får människor att våga tänka större och längre.

Detta är något som också påverkar mig i mitt arbete. Vuxna och närvarande förebilder är enligt mig lösningen på så många frågor och problem. Och förebilder kan vara så otroligt mycket. Det kan vara allt från föräldern som varje dag går till jobbet till lärare och vuxna i skolan liksom fältarna som går på våra gator. Det kan vara fritidsledaren på fritidsgården och våra ledare och tränare inom föreningslivet.

Förebilder är vuxna som inspirerar och motiverar, som ser, som hör och som visar förståelse, medkänsla och vågar sätta gränser. Samhället behöver dessa vuxna. De skapar nämligen en trygghet som varken poliser eller ordningsvakter kan lösa.

Herr talman! Efter sju år i kulturutskottet, där jag var ansvarig för idrottsfrågorna, fick jag hösten 2021 byta till justitieutskottet. Det var såklart en stor förändring, men det ligger också nära det jag har jobbat med.

Den erfarenhet jag har med mig som lärare och föreningsförespråkare är nämligen något jag tar med mig i mitt fortsatta arbete i justitieutskottet, och i dagens debatt är det framför allt idrotten jag kommer att fokusera på.

För där samhället och politiken svajar, där finner vi idrotten. När verksamheter, företag och organisationer drar sig bort från förorten och landsbygderna är oftast idrotten en av de få verksamheter som finns kvar. Idrottsrörelsen hittar vi i hela Sverige. Den finns i våra storstäder, och den finns i nästan varenda liten by.

I många debatter och inlägg på sociala medier har jag sagt att i ett samhälle där barn och unga har en meningsfull fritid skapas samhällsgemenskap som har styrkan att bryta utanförskapet och vara en stark motkraft till en brottslig bana.

Men vi får aldrig, herr talman, använda idrotten bara som ett medel mot brottslighet. Vår uppgift som politiker är att ge idrotten de förutsättningar den behöver för att fortsätta utveckla sina styrkor - som folkrörelse, demokratiskola, mötesplats och något som ger chans till fysisk rörelse - samt att stötta och pusha i dess fortsatta jämställdhetsarbete.

Som politiker behöver vi inte peka finger och berätta för idrotten vilken kraft den besitter; inom idrotten vet man redan detta. Vad som behövs är att ge idrotten de förutsättningar den behöver för att fortsätta utvecklas - att vi bygger våra städer och samhällen med arenor och grönytor där man kan röra sig och att vi ger kompensation och stöd när priserna stiger så att de låga trösklarna och de låga medlemsavgifterna kan finnas kvar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Allmänpolitisk debattKultur och idrott

Herr talman! Fler verktyg till polisen, hårdare straff, sänkt straffålder med mera är inte brottsförebyggande - det är brottsbekämpning. Brottsförebyggande kräver fler förebilder, mötesplatser, gemenskap och framtidshopp. Brottsförebyggande kräver en jämlik skola, en trygg arbetsmarknad, ett brett föreningsliv och en stark idrottsrörelse. Så bygger vi Sverige tryggare och starkare.

(Applåder)