Fru talman! har frågat mig på vilket sätt jag avser att förstärka sjukvårdens resurser för att förhindra stora nedskärningar.

Det är angeläget att lösa de utmaningar som hälso- och sjukvården har och står inför. De brister som Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har uppmärksammat är allvarliga. Det ska alltid vara möjligt att lita på välfärden, och patientsäkerheten ska inte äventyras.

Jag har tidigare svarat på liknande frågor och då bland annat konstaterat att regionernas ekonomiska resultat har varit mycket höga under de senaste åren och att flera regioner har kunnat stärka sin ekonomi. Även om de höga resultaten delvis har berott på tillfälliga faktorer har alltså inte orsaken till situationen i sjukvården enbart varit bristen på ekonomiska medel. Utökade ekonomiska resurser är inte heller framöver den enda lösningen i arbetet med att stärka kompetensförsörjningen och ge regionerna goda förutsättningar att bedriva en god och patientsäker vård. Utmaningarna måste hanteras från flera olika håll.

Sverige befinner sig i en utmanande ekonomisk situation, med ett sämre konjunkturläge och hög inflation, och hushållens, företagens och kommunsektorns ekonomi pressas hårt. Med hänsyn till det ekonomiska läget och den höga inflationen är inriktningen på statens budget svagt åtstramande. Finanspolitiken behöver vara väl avvägd för att få ned inflationen och för att hantera nedgången i ekonomin. I detta sammanhang vill jag dock betona att regeringen vill skapa goda och likvärdiga ekonomiska villkor och förutsättningar för kommuner och regioner. Regeringen har för 2023 avsatt en stor del av reformutrymmet till ökade statsbidrag till välfärden. Sedan den här regeringen tillträdde har en permanent nivåhöjning av de generella statsbidragen till kommuner och regioner på 6 miljarder kronor införts för att stärka sektorn och minska risken för att de höga priserna leder till neddragningar inom hälso- och sjukvården och andra välfärdsverksamheter.

För mig som sjukvårdsminister har huvudfokus även varit att sätta igång grundarbetet för de viktiga reformer som behövs för svensk hälso och sjukvård. Därför genomförs nu flera riktade satsningar som tillsammans ska bidra till en vård som är god och jämlik i hela landet. Ett exempel på en sådan riktad insats är att regeringen avsätter 2 miljarder kronor årligen under perioden för att öka antalet vårdplatser.

En annan viktig del i det fortsatta arbetet med att stärka vården rör kompetensförsörjningen. Arbetssituationen för anställda inom hälso- och sjukvården behöver förbättras. Trygga anställningar, god arbetsmiljö och möjlighet till utveckling i arbetet är centralt för att behålla och attrahera kompetens. Det är ett arbete som behöver göras lokalt utifrån regionala förutsättningar. I överenskommelsen med SKR om god och nära vård avsätter regeringen cirka 6,4 miljarder kronor för 2023, varav drygt 3 miljarder kronor avsätts för att skapa goda förutsättningar för vårdens medarbetare. Medlen ska bland annat användas till att utveckla förutsättningarna på arbetsplatsen, utbilda vårdens medarbetare, ge fler sjuksköterskor möjlighet att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska samt öka antalet platser för verksamhetsförlagd utbildning, VFU.

Kompetensförsörjningen är även ett område där regeringen ser ett behov av att stärka det nationella åtagandet. Av den anledningen har regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att, tillsammans med Nationella vårdkompetensrådet, ta fram ett förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning.

Slutligen vill jag tacka ledamoten för hennes engagemang i denna mycket viktiga fråga om sjukvårdens förutsättningar. Jag ser fram emot fortsatt dialog.

Fru talman! Min kamrat, ledamoten Bladelius, har förtjänstfullt redogjort för sjukvårdens utmaningar. Hemma i Skåne har snart fem år av solitt högerstyre drabbat den skånska sjukvården hårt. Medel som har skjutits till från staten har lagts på hög, och sparbetingen har blivit allt större och slagit allt hårdare.

Det är en i sanning tragisk utveckling där skånska patienter, inte sällan äldre, drabbas hårt. Dessutom slår det hårt mot de skånska kommunerna, som får ta ett allt större ansvar för vården.

Jag tänkte ta tillfället i akt att lyfta fram problemen i min hemstad Ystad. Ystad har ett akutsjukhus som hela staden är väldigt stolt över. Det är en av kommunens största arbetsplatser. De flesta Ystadsbor har en koppling till sjukhuset.

Har en Ystadsbo inte själv jobbat där så har man en moster, en faster, en kusin eller en mamma som har jobbat på sjukhuset. Det är i huvudsak kvinnor som jobbar inom vården, och så även i södra Skåne.

Fru talman! Så sent som i förra veckan skulle sjukhusets internbudget för 2023 behandlas. Besked kom då om att underskottet uppgår till hisnande 155 miljoner kronor. Det är knappt att det går att ta in.

Det är inte nog med det. Statsrådets partikamrat, som är ordförande i sjukhusstyrelsen, sa: Målsättningen är att sparbetinget inte ska märkas. Hur ett sparbeting på 155 miljoner inte skulle märkas är en gåta.

Situationen är tyvärr inte ny, utan den har endast blivit värre. Jag satt själv i sjukhusstyrelsen för lasarettet i Ystad under förra mandatperioden och kan konstatera att underskotten bara har växt för varje år som gått.

Under 2022 var till och med medicinavdelningen, kanske sjukhusets hjärta, på väg att tvingas stänga på grund av personalbrist. Det är en helt oacceptabel utveckling av den skånska vården och vården i sydöstra Skåne. Larmklockorna borde ha gått för fullt redan då. Men så har tydligen inte skett.

Fru talman! Sydöstra Skåne är en av de mest ålderstigna delarna i Skåne rent befolkningsmässigt och kanske den mest ålderstigna. På sommaren mångdubblas också invånarantalet när turister från hela Sverige och inte minst härifrån Stockholm besöker Ystad och Österlen. Dessutom kommer turister från stora delar av Europa. Vårdbehovet ökar då drastiskt.

Sydöstra Skåne behöver ett akutsjukhus som befolkningen kan lita på. Då duger det inte med ständiga nedskärningar och en utveckling som går mot att lasarettet i Ystad snarast kommer att bli en större vårdcentral.

På insändarplats i Ystads Allehanda i dag spekuleras det till och med om att sjukhuset går mot en nedläggning. Det är en fruktansvärd tanke som ger alla Ystadsbor kalla kårar.

Ledamoten Bladelius ställer en högst befogad fråga. Jag vill ta tillfället i akt att upprepa den, för jag tror att den kan få ett ännu tydligare och rakare svar. På vilket sätt avser statsrådet att förstärka sjukvårdens resurser för att förhindra stora nedskärningar?

Samtidigt vill jag passa på att fråga: Tänker statsrådet se till att de pengar som tidigare har avsatts för sjukvården också går till sjukvården?

(Applåder)

Fru talman! Tack, interpellanten och övriga deltagare i debatten! Jag tänker framför allt på ledamoten Anna Wallentheims berättelse. Den bör vara vårt fokus.

Det är så det ser ut i svensk sjukvård. Det är en massa bra insatser och kunnig personal som kan både omvårdnad och medicinska insatser. Samtidigt finns det brister. Ibland brister det i kontinuitet, och ibland brister det i rehabilitering. Det är också väldigt många som inte ens kommer till vården.

Vi har båda de delarna samtidigt i svensk hälso- och sjukvård. Det är precis det som Anna Wallentheim berättade om för sin pappas räkning. Det är svensk hälso- och sjukvård i dag.

Både riksdagens och regeringens uppdrag är att vända utvecklingen. Jag beklagar att jag inte har fixat det på ett par månader. Jag önskar att det gick att fixa så snabbt. Men om den tidigare regeringen inte lyckats på åtta år, hur ska man tro att man gör det på ett par, tre månader?

Vi behöver gemensamt kroka arm och se att det här krävs en ihållighet. Det första är att vi ska vara tydliga med vad som är problemen. Vi har brister i kompetensförsörjningen. Vi har brister i arbetsmiljö. Vi måste i närtid ge våra medarbetare ett kvitto på att vi har sett det och att vi är villiga att vidta alla de åtgärder som vi kan.

Det handlar om arbetsvillkor. Har jag en ledig helg ska jag veta att jag får behålla min lediga helg och inte blir inringd till jobbet. Det blir väldigt många medarbetare i vården återkommande. Det handlar inte bara om semestern som jag blir inringd på, utan även en vanlig helg.

Det handlar om medarbetare som inte får möjlighet till den fortbildning eller vidareutbildning som de önskar i yrket. Det handlar om en hälso- och sjukvård som har svårt att få människor att orka arbeta heltid för att jobbet är för tungt. Det är kanske det allra närmaste steget. Tänk om vi kunde möjliggöra för fler att jobba deltid! Jag vill säga att man har all rätt att jobba deltid, och jag kommer inte att ha några synpunkter på den som gör det. Men om någon gör det enbart för att jobbet är för tungt har man som arbetsgivare ett stort beting framför sig med att vända utvecklingen.

Vi måste möjliggöra för väldigt många fler att gå upp på heltid om man så önskar. Det ska inte bero på arbetets tyngd utan på att man har möjlighet att göra det. Om vi gjorde det skulle vi väldigt snabbt vända utvecklingen i svensk hälso- och sjukvård. Vårdförbundet har visat detta när det gäller barnmorskorna. Tänk er att alla de som jobbar deltid i dag skulle gå upp till heltid. Jag förstår ju att det inte kommer att bli så, men då skulle vi ha 970 - eller 870, jag blir lite osäker - eller ungefär 900 fler heltidstjänster i Sverige. Snabbt vänder man utvecklingen! Detsamma gäller sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och så vidare, varav många jobbar deltid.

Vi har alltså möjlighet att vända utvecklingen, men då måste arbetet ske i hela landet på varje arbetsplats. Därför har regeringen tydliggjort arbetsmiljöns betydelse. Det skedde inte minst senast i torsdags, när vi beslutade om både pengarna för fler vårdplatser och om det uppdrag vi ger till Socialstyrelsen att följa utvecklingen och ta fram en plan för hur många vårdplatser vi borde ha och tillförsäkra oss en fungerande vård i hela landet. Arbetsmiljön poängteras där som en väg för att kunna lyckas framåt.

Låt mig få chansen att i mitt inlägg kommentera några fler av de frågor som har lyfts här i dag. Svenska regioner hade rekordöverskott 2020 - ungefär 20 miljarder. Lika mycket eller lite till hade man i överskott 2021. Det berodde på att det var tillfälliga statsbidrag. Jag förstår att de inte kunde använda dem när de inte visste om de skulle finnas kvar. Men det finns pengar i sektorn. Det finns 10 miljarder i resultatutjämningsreserven. Man kan alltså inte säga att det är bara pengar som skulle vara lösningen. Så är det inte, och det finns pengar för att jämna ut konjunkturen.

Jag är ändå glad att Region Skåne inte lade alla pengar på hög. De gick faktiskt back 2021 som enda region i Sverige, för de använde alla sina pengar. Det var bra att de gjorde det. Jag vill att regionerna använder alla sina pengar.

Jag ska återkomma till fler av svaren i nästa omgång.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Tack också till ledamoten Bladelius och till statsrådet för den här debatten!

Sjukvården står inför stora utmaningar; det tror jag att vi alla kan vara överens om. Som jag har fått tillfälle att redogöra för här i dag gäller detta inte minst på min hemort Ystad. Det kommer att bli en grannlaga uppgift för regeringen att se till att sjukvården kommer på rätt köl och att personal och patienter kan känna tillförsikt till den skånska vården igen.

Fru talman! Jag hoppas att regeringen inte fastnar i frågan om regionernas vara eller icke vara. Nu låter det inte så på statsrådet, och det är glädjande. Det är min förhoppning att regeringen tänker brett och är beredd att pröva flera olika förslag. Resurser som ska gå till vården ska också gå till vården.

Bemanningsföretagens roll i vården måste ses över. Det lyfts för övrigt fram av statsrådets partikamrat hemma i Ystad som en viktig del i att komma till rätta med underskottet på lasarettet i Ystad. Det är positivt.

Kraftfulla insatser behövs också för att förbättra alla vårdbiträdens, undersköterskors och sjuksköterskors arbetsmiljö - kraftfulla insatser!

Hemmavid träffar jag många äldre som är genuint oroliga över att behöva uppsöka vården. De vet att personalen gör allt de kan för att de ska få så bra vård som möjligt. De vet att den redan utarbetade vårdpersonalen, som framför allt är kvinnor, gör precis allt för att just de ska få så bra vård som möjligt. Men ändå finns oron där, för de vet att vården i Skåne och i sydöstra Skåne är hårt pressad. Det borde inte vara så. Det borde inte vara så att bara känslan av att behöva söka vård framkallar stark oro.

Fru talman! Jag hoppas att statsrådet har tagit intryck av debatten i dag och att vi kommer att få se åtgärder som gör att vården kommer att sluta drabbas av stora nedskärningar. Jag hoppas att jag snart kan få läsa insändare hemma i Ystads Allehanda om att vården fungerar problemfritt och att akutsjukhuset i Ystad blomstrar, inte att det ses som ett akutsjukhus på väg mot nedläggning. Uppgiften vilar tungt på statsrådets axlar och på hennes partikamrater hemma i Skåne.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamöterna Bladelius, Magnusson och Wallentheim, för era inlägg och viktiga medskick! Jag hoppas att jag hinner svara på så mycket som möjligt. Jag ska skärpa mig så att jag hinner igenom alla delarna.

Det får aldrig vara någon som känner oro för att söka vård. Behöver du vård akut ska du omedelbart ta dig till akuten. Om det kan vänta någon dag kan du kontakta din vårdcentral i lugn och ro och inte minst få träffa en fast läkarkontakt eller vårdkontakt, som är den du känner igen. I några andra fall, om du är förkyld eller så, kanske du bara ska stanna hemma en dag eller gå till apoteket.

Vi måste ha en behovsstyrd vård som fokuserar på dem som har allra störst behov. Där behöver du och jag ta ansvar, men den som har störst behov ska aldrig känna oro utan kunna söka vård omedelbart.

Här lyftes precis äldre på akuten, vilket är ett problematiskt område. Ofta har man inte tillräckligt med medicinsk kompetens på det särskilda boendet eller i hemsjukvården, och det som då återstår är att få komma till akuten. Men när man kommer dit är man inte triagerad till röd eller orange nivå; det vill säga att det är inte jätteakut. Då kanske det är en bilolycka eller en hjärtinfarkt som behöver gå före - och så ska det vara. Men fortfarande har vi ett behov av omhändertagande och medicinsk vård för äldre som kommer in med ofta ganska sammansatta sjukdomar.

Där är vi inte tillräckligt bra i dag. Socialstyrelsens uppföljning visar att det ofta är dessa som får vänta längst på akuten. Det är inte för att man diskriminerar äldre utan för att man går efter behoven.

Det visar att vi måste bygga ut den kommunala hemsjukvården och förbättra äldreomsorgen så att vi kan möta behoven. Det kan vara mobila insatser eller prehospitala insatser - vi har ganska mycket att göra på många områden för att kunna ge ett bättre omhändertagande än att man får vänta på akuten, för det är inte alltid det bästa stället för alla människor.

Vi har alltså att göra inom många områden, också det som ledamoten Wallentheim lyfter om kompetensförsörjning i det långa perspektivet. Där får ni gärna ta en diskussion med utbildningsministern, som ju ansvarar för de delarna av dessa frågor.

När det gäller bemanningsföretag är jag väldigt glad att den frågan lyfts fram av flera regionpolitiker. Vi har nått en felaktig nivå när vi använder bemanningsföretag konstant i stället för i de toppar som kan uppstå lite då och då. Där har glädjande nog många regioner gått samman för att hitta en annan lösning, en lösning som nu prövas rättsligt och har fallit rättsligt.

I mitt senaste samtal i torsdags med de 21 sjukvårdsdirektörerna påminde jag om att ifall det inte fungerar som de har tänkt får de gärna återkomma, så får vi se vad staten kan bidra med. Vi måste hitta en bättre ordning så att vi får en mer hållbar lösning när det gäller behoven av bemanning i det avseendet.

När det gäller ekonomin för regionerna är det ändå bra att Region Skåne - som de tre ledamöterna har fokuserat på här i dag, fru talman - inte valde att lägga pengar på hög. Man ska förstås inte gå med underskott - jag vet att en del av underskottet beror på avskrivningar på investeringar och sådant - men i stället för att bara lägga pengar på hög ska man se till att använda dem för att jämna ut konjunkturen åren framöver. Har man fått ett jätteöverskott behöver man använda detta åren framöver på ett klokt och hållbart sätt.

Det är inte så att regionerna eller kommunerna ska ägna sig åt förmögenhetsuppbyggnad. Man ska använda de pengar man har fått och se till att det ligger på en rimlig nivå.

Regeringen ansåg att vi behövde mer pengar och har därför anslagit det, till både kommuner och regioner. Men det viktiga för mig som sjukvårdsminister är att pengarna går till sjukvården. Jag är glad över pengar som är generella, men då går ju en väldigt liten del till sjukvården. Av 6 miljarder generellt kommer någonstans runt 1,6 miljarder att gå till sjukvården, för det ska fördelas mellan verksamheterna.

Socialdemokraterna riktar kritik här, men skillnaden mellan regeringens budget och Socialdemokraternas budget är 1,3 eller 1,4 miljarder. Så lite kan inte vara skillnaden mellan att det går bra och att det går dåligt. Den frågan behöver vi kanske grunna vidare på gemensamt.

Fru talman! Jag vill tacka ledamoten för att hon lyfter de här frågorna i dag, inte minst den sista berättelsen, undersköterskans egen berättelse. Det hon berättar om är det som brukar kallas etisk stress: Jag vet vad jag vill, vad jag kan och varför jag är här, och ändå får jag inte möjlighet att göra det. Detta skapar en etisk stress som kan försämra arbetsmiljön och arbetsvillkoren väsentligt. I det långa loppet skulle den kunna riskera patientsäkerheten.

Det är därför det är så viktigt när vi ska förbättra för patienterna och förbättra patientsäkerheten att vi går vägen via förbättrad arbetsmiljö för personalen. Dessa två saker hänger ihop. Det är också därför regeringen återkommande fokuserar på dessa delar. När vi skriver fram vad man får stöd för och vad vi följer upp handlar det just om arbetsmiljön, men inte minst också om att minska de administrativa rutiner som inte är nödvändiga och som ofta belastar personalen när man i stället vill vårda patienten. Detta lyfter regeringen återkommande fram.

Pengar är nödvändiga, annars hade vi inte tillfört nya pengar till sjukvården i vår budget. Men det som skiljer regeringens budget från Socialdemokraternas är alltså 1,4 miljarder. Att det bara är 1,4 miljarder beror på att ni också drog ned 200 miljoner kronor på anslaget till folkhälsa och sjukvård. Det är alltså inte så att ni har gigantiskt jättemycket mer pengar till sjukvården. Det finns behov av mer pengar - men inte de jättehöga nivåer man pratar om, för de pengarna kommer inte att gå till sjukvården.

Mitt uppdrag kommer att vara att säkerställa att sjukvården får förutsättningar organisatoriskt och styrningsmässigt, men också ekonomiskt, så att man klarar sitt uppdrag. Då tror jag att vägen går via mer uthålliga statsbidrag som fokuserar mindre på detaljer och sammanfogas på ett lite annorlunda sätt. Det är ett arbete som vi har börjat skissa på och som kommer att ta lite tid.

Vi vill gå ifrån de många detaljstyrda statsbidrag som nu har funnits under många år. Det har varit goda initiativ; det handlar inte om det, men de behöver plockas ihop i några få boxar i stället där det är myndigheterna som delar ut dem, där vi kan följa upp dem på ett annat sätt och där detaljkraven är färre. Då tror jag att regionerna också kan använda pengarna på ett bättre sätt. Den vägen behöver vi gå.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.