Herr ålderspresident! Anna Wallentheim har frågat mig hur jag och regeringen kommer att verka för att åtgärder inom kriminalpolitiken inte ska strida mot barnkonventionen.

Låt mig börja med att understryka att Sverige har en utomordentligt allvarlig utveckling med en systemhotande gängkriminalitet som påverkar hela vårt samhälle. Och det är tydligt att även väldigt unga personer, inte sällan barn, ingår i dessa kriminella nätverk och också begår väldigt allvarliga brott. Dagens regelverk är inte anpassat till den utveckling som har skett. Det betyder bland annat att påföljdssystemet när det gäller barn och unga måste vara utformat på ett sådant sätt att det också trovärdigt kan möta en sådan kriminalitet. Det inkluderar också frågan om straffens längd. Lite förenklat kan man säga: Även straffen för unga brottslingar måste höjas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Med det sagt särbehandlar ändå straffsystemet unga personer. Det kan till exempel innebära att ungdomar som begår allvarliga brott också får straffet nedsatt just på grund av att de är unga. Barn och unga som begår allvarliga brott måste förstås mötas av tydliga och adekvata reaktioner, och en kriminell livsstil måste kunna avbrytas i tid. Människor har också rätt till skydd mot allvarlig brottslighet, också när den begås av unga lagöverträdare. Genom att föra en politik av det slaget kan man också tillgodose den rätt som barn och unga har till skydd mot att dras in i kriminalitet och att utnyttjas av kriminella nätverk.

För att minska brottsligheten, öka tryggheten i samhället och förhindra att barn och unga hamnar i kriminalitet behövs också ett mycket effektivt brottsförebyggande arbete. Socialtjänsten har förstås en central roll i det arbetet, och regeringen vill därför stärka socialtjänstens förebyggande och brottsförebyggande arbete samtidigt som olika program för föräldraskapsstöd byggs ut.

Som Anna Wallentheim anger har samarbetspartierna i Tidöavtalet kommit överens om att straffrabatten för unga lagöverträdare ska utredas och att en sänkning av straffmyndighetsåldern ska övervägas. Barnkonventionen gäller förstås som svensk lag, och barnrättsperspektivet ska givetvis ingå som en del i det lagstiftningsarbetet.

Sammanfattningsvis behöver det tas krafttag mot ungdomsbrottsligheten, och all lagstiftning och övriga åtgärder kommer förstås att utformas i överensstämmelse med barnkonventionen.

Herr ålderspresident! Tack för en utomordentligt fin möjlighet att diskutera viktiga och angelägna frågor!

Låt mig börja med en beskrivning av den brottslighet vi nu ser och i vad mån den tränger allt djupare ned i åldrarna, och det gör den.

Ett väldigt starkt intryck under mina första sex månader är att vi har byggt en rättsordning och en ordning när det gäller socialtjänsten, alltså snittet mellan rättsstat och socialstat, som är anpassat till en helt annan verklighet än den som vi som samhälle nu möter.

Låt mig bara nämna den 15-årsgräns som kommer igen i väldigt många olika sammanhang. Det är inte bara en fråga om straffmyndighetsåldern; det är också en fråga om när polisen exempelvis får sätta in hemliga tvångsmedel. Om man griper 14-åringar i en bil med sprängmedel och vapen får polisen inte ta mobiltelefonerna och tömma dem på information eftersom barnen inte har fyllt 15 år. Socialtjänsten har inte heller haft rätt att sätta in insatser mot barn utan föräldrarnas medgivande med mindre än att barnen har fyllt 15 år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I en situation när rekryteringen in i de kriminella nätverken börjar när barnen när barnen är åtta, nio eller tio år och de är fullfjädrade brottslingar när de är tretton, fjorton år gamla måste vi se oerhört nyktert på detta. Jag menar att den uppdelning mellan hårt och mjukt i synen på hur man ska hantera barn som ibland görs är förlegad. Den rätts- och socialstat som måste kliva fram måste vara krävande och uppfordrande och gå längre i en rad olika avseenden än vad vi har gjort hittills, annars kommer vi inte att ha en chans att bryta den här utvecklingen.

Alla de delar som jag nu nämner är föremål för reformer som är grundade i Tidöavtalet, men det tillkommer hela tiden nya aspekter som vi måste ta itu med.

Låt mig nämna en aktuell händelse, nämligen fritagningen av en 17åring som var intagen och inlåst på ett så kallat särskilt ungdomshem, dömd för ett mord. Det fallet har aktualiserat många principiella frågor kring hela vår ordning runt unga brottslingar. Straffet tror jag att många tycker är provocerande lågt när det i grund och botten handlar om ett konstaterat mord. Det handlar också om det faktum att rymningar inte är kriminaliserade, och det handlar om att personen i fråga blev svensk medborgare under det att han var misstänkt för det här allvarliga brottet, det vill säga: Det finns inte något skötsamhetskrav för unga som ansöker om svenskt medborgarskap.

Detta har också satt ljuset på en rad frågor som närmar sig de barnrättsliga frågorna, till exempel i vilken utsträckning man kan använda mobiltelefoner eller surfplattor och kommunicera med omvärlden även om man är dömd för ett bestialiskt mord och man råkar vara under 18 år. Det handlar också om de begränsningar som finns för personalen på dessa hem i förhållanden till barn och unga när det gäller att kroppsvisitera dem eller söka igenom deras rum efter mobiltelefoner, vassa föremål eller droger.

Allt det här är en illustration av att vår ordning inte är ägnad att möta den systemhotande grova organiserade brottslighet som dessvärre alltför många barn och unga redan är en del av. Det måste vi ändra på.

Då är frågan om man kan göra det med den kraft som regeringen med stöd av Sverigedemokraterna här i kammaren nu aviserar och fortfarande respektera de rättigheter för barn och unga som framkommer av barnkonventionen. Min bestämda uppfattning är att ja, det kan man göra.

Det som följer av barnkonventionen, bara för att ta ett par exempel, är att man ska ha en straffmyndighetsålder. Detta slås fast; i övrigt är det rekommendationer. Olika länder gör på olika sätt när det gäller exakt var man ska lägga straffmyndighetsåldern. Skulle vi bestämma oss för 12, 13 eller 14 år skulle inte det på något sätt strida mot barnkonventionen. Vi kan även stänga möjligheten att använda mobiler och surfplattor på de här ungdomshemmen utan att agera i strid med barnkonventionen.

Jag är fullt medveten om att barn har rättigheter som vuxna inte har, men vi har väldigt goda möjligheter att åstadkomma detta.

Herr ålderspresident! Låt mig först säga att det är alldeles uppenbart att vi allra helst vill förebygga och förhindra att barn över huvud taget hamnar i de här sammanhangen. Vikten av det förebyggande arbetet är, uppfattar jag, en okontroversiell ståndpunkt. Om man läser Tidöavtalet noggrant kommer man också att finna att det finns en offensiv på det brottsförebyggande området som jag har saknat under tidigare år i form av strategi, struktur, systematik och effekt.

Jag kan peka på ett par saker som vi har vidtagit åtgärder kring under de senaste månaderna. Låt mig nämna tydligare och entydiga direktiv till pågående utredning om att riva sekretesshinder. Och låt mig peka på en fråga som man hör överallt om man talar med kommuner, socialtjänst, polis eller skola, nämligen att polis, skola och socialtjänst måste kunna dela information och skapa en gemensam systemkraft, främst för att förebygga och förhindra att barn och unga över huvud taget dras in i kriminella sammanhang men också för att med stor kraft kunna dra ut dem därifrån om de ändå har hamnat där. Jag är förvånad över att detta inte har gjorts tidigare. Jag är fullt medveten om de svåra intresseavvägningar som ligger i detta.

Så sent som i onsdags gav vi ett särskilt uppdrag till polisen, Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse att med hög precision ge oss en gemensam lägesbild av exakt var vi befinner oss när det gäller frågan om rekryteringen av de yngsta i nätverken. Man ska föreslå nya effektiva samarbetsformer med förebild i andra delar av arbetet mot den grova organiserade brottsligheten och komma med en uppdaterad åtgärdskatalog när det gäller hur vi ska möta detta. Det handlar i hög grad om att förebygga och förhindra.

Med detta sagt måste vi också se sanningen i vitögat. Det är många av de allvarligaste brotten - dödsskjutningarna och de allvarliga sprängningarna - som utförs av barn och unga. Då är de brottsliga, och då ska de lagföras och straffas för det. Det handlar både om brottsoffrens upprättelse och om det omgivande samhällets behov av ett skydd mot den grova organiserade brottsligheten.

Jag tror att en viktig sak för att åstadkomma både och är att särskilja de grövsta unga brottslingarna från de andra barnen och ungdomarna. Därför kommer vi att gå fram med en reform om särskilda ungdomsfängelser som har ett dubbelt syfte. Ett syfte är att säkerställa att brottslingar som den 17-åring som fritogs förra veckan - jag är fullt medveten om att vi inte har alla detaljer och att det är en pågående rättsprocess - måste tas om hand av en del av vår ordning som har erfarenhet, resurser och lagstiftning på sin sida. Det kommer också att lätta på trycket gentemot andra delar av samhällslivet, som då kommer att kunna mobilisera sina resurser för barn och unga som ännu inte har trillat ned i den allra grövsta kriminaliteten.

När det gäller de frågor som togs upp om visitationszoner och ökad möjlighet att använda preventiva tvångsmedel som hemlig avlyssning och sådant finns det mycket beprövad erfarenhet i andra länder som har lyckats vända utvecklingen. Den typen av verktyg är utomordentligt viktiga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad gäller visitationszonerna har vi en 25-årig dansk erfarenhet att luta oss mot. Vad gäller hemliga tvångsmedel är det ingen tillfällighet att svensk polis och svenska åklagare pekar på värdet av möjligheten att använda till exempel hemlig avlyssning inte bara när man har en konkret brottsmisstanke utan också för att man ska kunna rikta det mot de kriminella nätverken för att förhindra och förebygga att skjutningar och sprängningar över huvud taget äger rum.

Jag är medveten om avvägningarna mellan personlig integritet och effektiv brottsbekämpning, men samhällsutvecklingen har fört oss till en punkt där den effektiva brottsbekämpningen måste få flytta fram sina positioner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr ålderspresident! Jag vill också tacka för debatten, Anna Wallentheim!

Det känns oerhört angeläget att så snart tillfälle ges prata om det som måste sägas vara en av de största strukturella utmaningar vi har när det gäller den grova organiserade brottsligheten, nämligen det jag skulle kalla insocialiseringen av barn och unga i kriminella nätverk i väldigt tidig ålder. Nyrekrytering känns som ett överspelat ord. Det gör också att de blir väldigt grova och brutala brottslingar alldeles för tidigt. Helst ska de inte bli det över huvud taget, naturligtvis, men det är en utveckling som vi har allra största anledning att ta på utomordentligt stort allvar.

Jag vill också bekräfta att det självklart är så att barnkonventionen, som är svensk lag, ska efterlevas. Med hygglig egen erfarenhet av att arbeta med rättighetsfrågor vill jag också säga att de här rättigheterna - kanske i synnerhet i en lagstiftning av barnkonventionens natur - inte är trumf, utan det sker alltid en intresseavvägning. Tittar man på de motiv som ligger bakom konventionen ser man också väldigt tydligt ett starkt brottsofferperspektiv, och ett starkt behov av ett samhälleligt skydd mot grov brottslighet är sådant som ingår i den avvägning som ska göras i varje enskilt fall, oavsett om det gäller straff eller preventiva tvångsmedel eller vad det nu kan vara. Den avvägningen avser vi att göra på ett mycket seriöst sätt, och jag välkomnar verkligen fler partier om de vill vara med i det arbetet.

Jag vill avsluta med att säga att den här indelningen i mjukt och hårt som vi ibland hör - att det förebyggande är mjukt och det straffrättsliga hårt, att rättsstaten är hård och socialstaten mjuk, det perspektivet - måste vi verkligen lämna. Den rättsstat och den socialstat som nu måste kliva fram måste göra det gemensamt och tala samma språk. Det språket ska vara varmt men också krävande, uppfordrande och tydligt. Annars kommer vi inte ha någon som helst chans att bryta den här utvecklingen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.