Fru ålderspresident! Jag vill tacka för anförandet.

Under den här regeringen och Sverigedemokraterna har allt fler människor i Sverige fått vända sig till välgörenhet för att klara sin vardag. Fattigdomen breder ut sig och växer. Människor får välja mellan att kunna sätta mat på bordet till sina barn eller betala hyran.

Det var väldigt stora och inspirerande ord från ledamoten, från partiet som bland annat stoppade ett höjt barnbidrag.

Min fråga handlar om den situation vi är i och hur vi ska kunna vända den här utvecklingen. Över en halv miljon är arbetslösa, och ledamoten pratar alltså om att det ska löna sig att arbeta. Sedan regeringen tillträdde har vi fått 100 000 fler arbetslösa. Jag känner helt ärligt inte till en enda arbetsmarknadsåtgärd som den här regeringen gör, förutom att de byter arbetsmarknadsminister en gång om året. Det finns så många arbetslösa där ute, och ledamoten pratar om att det ska löna sig att arbeta.

Det som har hänt under den här regeringen och Sverigedemokraterna är att de, under en massarbetslöshet, gick fram med försämringar i a-kassan och sänkta ersättningar även i aktivitetsstödet. Det blev inga fler jobb utan bara tomma plånböcker.

Varför, Daniel Persson, har ni inte, under denna massarbetslöshet, skyddat hushållen – barnfamiljer och ensamstående? Köerna till välgörenhetsorganisationerna växer. Fattigdomen breder ut sig. Varför har ni inte skyddat hushållen? Varför har ni inte sett till att barnfamiljer får det bättre? Varför stoppade Sverigedemokraterna exempelvis ett höjt barnbidrag?

Fru ålderspresident! Jag och ledamoten lever i väldigt olika verkligheter. Ledamoten säger att barnfamiljer är vinnare med denna budget, när barnfattigdomen ökar markant i Sverige och när människor får vända sig till välgörenhetsorganisationer för att klara vardagen. De som har det tuffast är bland annat ensamstående. Man får välja mellan att sätta mat på bordet eller betala hyran. Så ser Sverige ut under Sverigedemokraterna.

Ledamoten talar om exempelvis sänkt pris på drivmedel här. Då måste jag fråga: Hjälper det den som inte längre har ett jobb att ta bilen till? Hjälper det den som blir tvungen att sälja bilen på grund av ledamotens politik, där man under en massarbetslöshet ser till att sänka ersättningar? Det är för mig helt obegripligt. Vi lever i helt olika verkligheter. Jag kan inte begripa det.

Faktum är att Sverigedemokraterna valde att, förutom att i förhandlingar sätta ett starkt stopp för ett höjt barnbidrag, prioritera att gå fram med skattesänkningar för de allra rikaste. Det var det man satsade på med den här budgeten. De rika är vinnarna med den här budgeten. De får varje månad de där extra tusenlapparna, som de inte ens behöver men som däremot hade gjort skillnad för barnfamiljer. Det är det jag inte begriper.

Den skattesänkning som man har gjort har en väldigt skev fördelningsprofil. De som lämnas efter av den här regeringen är barnfamiljerna. Så ser verkligheten ut. Under de här åren har man alltså lyckats få Sverige att gå från att vara ett välfärdssamhälle till att vara ett välgörenhetssamhälle.

Här talar ledamoten om en verklighet där de här barnfamiljerna är vinnare. Jag hoppas verkligen att ledamoten ger sig ut i verkligheten och ser hur fattigdomen breder ut sig bland barnfamiljerna.

Fru ålderspresident! Barnfattigdomen har ökat enormt den här mandatperioden. Rädda Barnen konstaterade för någon månad sedan att vart åttonde barn i Sverige lever i fattigdom. Läget har blivit sämre för varje år. Visst är det ett annat mått än vad Rädda Barnen har använt tidigare. Men det är ett bättre mått, och de har ändå jämfört med tidigare år. Att Sverigedemokraterna vägrar att inse detta och vägrar att lyssna på de studierna säger kanske någonting annat än vad Sverigedemokraterna vill.

Vi ser att barnfattigdomen ökar. Men under de här åren har regeringen och Sverigedemokraterna gjort väldigt lite. Man har till exempel låtit bli att höja barnbidraget. Höjningen av bostadsbidraget, som Daniel Persson skryter om, motsvarar mindre än hälften av den sänkning av bostadsbidraget som Daniel Persson och hans kollegor i Tidöpartierna genomförde i sin förra budget. Barnfamiljerna kommer att få mindre i plånboken nästa år än vad de fick förra året. Det är en matematisk formel som är väldigt enkel att räkna ut.

Då har vi inte ens pratat om den fruktansvärda fattigdomsreform som Sverigedemokraterna och regeringen driver på för. Alla experter, vare sig de jobbar på Finanspolitiska rådet, Rädda Barnen eller högskolor och universitet runt om i landet, är överens om att denna fattigdomsreform kommer att öka barnfattigdomen. Den kommer att öka utanförskapet, kriminaliteten och den psykiska ohälsan och sänka skolresultaten.

Jag ställer mig frågande till Daniel Perssons goda stämning och hans bedömning av läget. Min bedömning är att Tidöpartierna gör saken värre.

Fru ålderspresident! Om Daniel Persson inte vill tro på Rädda Barnen kanske han kan tro på Sveriges Stadsmissioner, som släppte sin fattigdomsrapport i oktober. Även den visade på ökad fattigdom i Sverige. Vi har i stort sett varje år den här mandatperioden sett larmrapporter från civilsamhället som visar hur svår den ekonomiska situationen är för Sveriges barnfamiljer. Vill Sverigedemokraterna inte kännas vid det får det stå för dem.

Att regeringen och Sverigedemokraterna nu höjer bostadsbidraget är jättevälkommet. Jag står till hundra procent bakom det. Vi har kämpat länge för det. Vi har massvis med förslag på hur vi kan förbättra bostadsbidraget. Det stämmer att det har urholkats sedan 1997. Men förra året sänkte Sverigedemokraterna bostadsbidraget med upp till 2 100 kronor. De pengarna försvann i år för barnfamiljer. Sedan ska ni stoppa tillbaka 800 till 1 000 kronor nästa år. Ja, men det är fortfarande 1 100 kronor mindre än vad barnfamiljerna fick förra året.

Vad gäller detta med att barnfamiljerna kommer att få det bättre: SCB säger att en ensamstående tvåbarnsmamma kommer att få cirka 1 250 kronor mer i månaden nästa år med regeringens politik. Då har man räknat med höjning av bostadsbidraget, sänkt skatt på lön och så vidare. Det är den totala förbättringen för ensamstående tvåbarnsmammor, enligt SCB. Som sagt: Det är fortfarande mindre än det man sänkte bostadsbidraget med förra året. Även när man räknar ihop allting som blir så mycket bättre med den här regeringens förslag och den här regeringens budget får de mindre pengar i plånboken nästa år än vad de fick förra året. Ni kommer inte ifrån den enkla matematiken, Daniel Persson.

Fru ålderspresident! Jullovet närmar sig. Vissa föräldrar ser fram emot att se barnens ögon tindra vid julklappsöppningen efter julbordet. De ser kanske fram emot att få gå på äventyrsbad eller bio, hälsa på släkten eller åka på semester. För andra innebär däremot jullovet ångest, inte minst för många av landets ensamstående. Där ställs oftare andra frågor, av typen: Kommer jag att behöva gå till Svenska kyrkan i år igen för att be om en julklapp? Hur ska jag ha råd med lunch till barnen när de inte får den i skolan?

Många barnfamiljer i Sverige har det väldigt tufft just nu. Matpriserna är höga, och hyrorna har skenat. Även arbetslösheten har ökat i vårt land. I regeringens egen budget, som vi debatterar här i dag, står det: ”Variationen mellan olika hushållstyper är stor och familjepolitiken har störst betydelse för hushåll med en ensamstående kvinna med … barn.” Låt därför dagens debatt handla om henne och hennes barn och om vad den familjeekonomiska politiken kan göra för dem!

För den politiker som är villig att lära sig om verkligheten är det inte svårt att se hur illa det faktiskt är. En mamma berättade för mig att hon dricker te när barnen äter, så att hon ska kunna spara pengar.

En annan mamma berättar att hon har ångest medan hon leker med sonen och hans plastdinosaurier. Hon vet inte hur hon ska kunna betala för maten som hon tog på avbetalning hos Klarna.

Två mammor berättade för mig att de silvertejpar sina handfat. Ytterligare en mamma berättade att hon får ångest när hon lånar pengar av sin egen mamma, för hon har ju redan en så skral pension.

Här kommer den rimliga motfrågan: Vad är regeringens ansvar i detta? Var är den familjeekonomiska politiken som ska hjälpa den ensamstående undersköterskan som har två barn? Hon jobbar, men hennes lön räcker inte till.

Svantesson fikar med matjättarna. Det hjälper inte. Kristersson talar om ljusare tider. Men det betalar inte en ny vinterjacka. Regeringen slaktar tillägget i bostadsbidraget inför sommaren.

Organisationer inom civilsamhället skriver samtidigt rapporter där man undrar om det är deras ansvar i stället för politikens att hjälpa barnfamiljer med de mest basala behoven.

Socialförsäkringsministern har valt att inte delta i dagens debatt. Men jag vill ändå syna hennes och Moderaternas vanligaste svar när vi debatterar barnfattigdom i kammaren: Skaffa er ett jobb! Jag har redan nämnt att många har ett jobb att gå till, men att lönen ändå inte räcker till om man exempelvis arbetar inom vården.

Men om du inte har ett jobb, vad gör regeringen för att du ska få det? Svaret är enkelt. Titta på propositionslistan! Den ekar väldigt tom. Regeringen gör ytterst lite, trots att vi ligger i Europas absoluta bottenliga när det gäller arbetslöshet.

Var är arbetsmarknadspolitiken som ska ge fler jobb, och som också skulle dra fler barn och deras familjer ur fattigdom? Jag efterlyser den. Jag efterlyser den på samma sätt som jag efterlyser ett höjt barnbidrag. Även det skulle leda till tillväxt.

Ger vi skattesänkningar till rika människor lägger dessa pengarna på ett sparkonto. Men om vi ger 2 400 kronor till en barnfamilj på ett år kommer de pengarna att gå till vinterjackor, stövlar och badbyxor, och entréer till bio kommer att lösas.

Det skapar också jobb. Att som sista land i Norden inte vilja göra en satsning i likhet med att höja barnbidraget är inte bara okänsligt mot barnfamiljerna. Det är också osmart, för det motverkar tillväxt som vi hade behövt.

Orimliga prioriteringar från regeringens sida gör att de svenska barnfamiljerna har burit kostnadskrisen på sina axlar. De är väldigt trötta nu. Målet om god familjeekonomi känns avlägset.

Jämställdhetsmålet i föräldraförsäkringen kommer vi inte heller att nå eftersom Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna vill avskaffa de reserverade månader som vi redan har, vilket även går emot EU som säger att två månader ska vara reserverade. Även där är läget låst.

Jag kan åtminstone glädjas åt att regeringen har lyssnat till vårt socialdemokratiska tjat om att utöka möjligheten till vård av sjuka barn, vab.

Är du exempelvis förälder till ett barn med diabetes underlättar det enormt att nu kunna använda det verktyget till att exempelvis introducera mediciner för skolans personal. Detta kommer från en utredning som tillsattes när vi var i regeringsställning, och vi välkomnar att regeringen åtminstone genomför denna förbättring.

Vi närmar oss ett nytt år, fru ålderspresident. Det är ett år där vi går till val på att höja barnbidraget med 200 kronor och att reformera bostadsbidraget så att det blir rimligt och ger mer till den som behöver det.

Vi vill bygga fler bostäder och minska trångboddheten. Vi vill ge lovlunch så att barnen slipper gå hungriga. Vi vill göra kollektivtrafiken gratis exempelvis på sommaren, så att du kanske kan ta dig till det första sommarjobbet.

Vi ska få igång tillväxten och dra upp Sverige ur det arbetslöshetsträsk som vi just nu befinner oss i. Vi ska skapa ett bättre Sverige även för landets barnfamiljer, och vi ska göra det tillsammans.

(Applåder)

I detta anförande instämde Malte Tängmark Roos (MP).

Fru ålderspresident! I förra veckan ställde jag en fråga till statsminister Ulf Kristersson angående Rädda Barnens rapport från tidigare i höstas, där det konstaterades att 276 000 barn, alltså vart åttonde barn, i Sverige lever i fattigdom. Det motsvarar ungefär att tre elever i en normalstor svensk skolklass växer upp i fattigdom och ekonomisk utsatthet.

Regeringen valde i sin budget, som ledamoten Heindorff står här och förespråkar, att inte höja barnbidraget. Den så kallade historiska höjningen av bostadsbidraget för barnfamiljer motsvarar alltså mindre än hälften av den summa som regeringen sänkte bostadsbidraget med i år, då regeringen tog bort tillägget i bostadsbidraget.

Många experter varnar för att flera av regeringens reformer av trygghetssystemen, exempelvis bidragstaket och kvalificeringskraven till välfärden, riskerar att öka barnfattigdomen när de genomförs. Det är något som det faktiskt är värt att skämmas över, om jag ska referera till ledamotens anförande.

Jag frågade därför statsministern vad regeringen faktiskt gör för att minska barnfattigdomen i Sverige. Svaret jag fick var: I en lågkonjunktur kommer det alltid att bli tuffare. I en högkonjunktur blir det lättare. Så har det alltid varit.

Så säger alltså er statsminister. Jag tycker personligen inte att det var ett så värst bra svar, så jag tänkte fråga ledamoten Heindorff när jag nu har chansen vad Moderaterna och regeringen gör för att minska barnfattigdomen i Sverige i dag. Jag är inte nöjd, i alla fall.

Fru ålderspresident! Ulrika Heindorff påstår att hennes ”bidragsreform” eller fattigdomsreform, som är den korrekta benämningen, kommer att bryta utanförskapet.

Men alla experter är överens om att det är totalt tvärtom; detta kommer att öka fattigdomen, utanförskapet, kriminaliteten och den psykiska ohälsan samt försämra skolresultaten. Man kan läsa alla de olika remissinstansernas svar, man kan fråga forskare, man kan fråga civilsamhället och man kan kolla på vad som hände i Danmark. Det är inte svårare än så.

Vi gillar bidrag; det stämmer. Vi tycker att man ska ge bidrag till dem som behöver det. Det är därför vi har ett trygghetssystem i Sverige. Bidragen ska inte ersätta en bra lön. Det viktigaste vi kan göra för människor i Sverige är att se till att de får en bra lön. Det håller vi med om helt och hållet. Men det är många i Sverige som har en lön, som går till jobbet, som jobbar heltid och som ändå inte klarar att få ekonomin att gå ihop. Varför då? Jo, de får för låga löner. Ska vi låta dem vara? Ska vi bara strunta i dem?

Det är klart att vi ska ha bra trygghetssystem som hjälper dem. Vi behöver ha ett bra bostadsbidrag som stöttar och hjälper människor. Vi behöver ha barnbidrag som täcker de ökade kostnader som kommer med barn. Men regeringen vägrar att satsa på de bitarna.

Vår höjning av barnbidraget kostar mindre än hälften så mycket som regeringens jobbskatteavdrag. Vår kostar 8 miljarder, och ert kostar 17 miljarder. Men höjningen av barnbidraget ger mer pengar i plånboken för både ensamstående låginkomsttagare och samboende medelinkomsttagare. Vår höjning av bostadsbidraget ger mer pengar i plånboken.

Vår politik skulle ge nästan 2 000 kronor mer i månaden till en ensamstående tvåbarnsförälder än vad regeringens politik gör. Det är konkret politik.

Fru ålderspresident! Julen närmar sig i Tidöpartiernas Sverige, och människor tvingas leta extrapriser och välja mellan att sätta mat på bordet och att betala hyran. Blir det julklappar eller mediciner i år?

Allt fler tvingas vända sig till välgörenhet under den här regeringen och Sverigedemokraterna, och de största grupperna som är beroende av välgörenhet är pensionärer, arbetslösa, psykiskt sjuka, ensamstående, sjukskrivna och barnfamiljer.

Man kanske tänker att ingen ska behöva vända sig till välgörenhet i ett välfärdsland, men det är effekten av den förda politiken. Det är effekten av sämre sociala och ekonomiska skyddsnät som inte håller, och det är effekten av att regeringen inte har en enda ambition att lösa arbetslösheten. Man lämnar människor i sticket, för det är ju så viktigt att prioritera att sänka skatten för de allra rikaste. Vi ser hur regeringen tar oss från ett välfärdssamhälle till ett välgörenhetssamhälle.

Regeringen föreslår skattesänkningar med över 50 miljarder kronor för 2026, och fördelningsprofilen är pengar till de allra rikaste. I Vänsterpartiets budgetalternativ finns en helt annan inriktning. Med andra prioriteringar än vad den sittande regeringen och Sverigedemokraterna gjort under mandatperioden hade vi kunnat skydda välfärden, sjukvården, hushållen, barnfamiljer, ensamstående och pensionärer, och vi hade bättre kunnat skydda den som blir sjuk eller arbetslös.

Jag tror inte på sänkta skatter som vi hörde om tidigare. Det har endast gett oss ökade ekonomiska klyftor, massarbetslöshet och en välfärd på svältkur. Den tiden måste vara förbi. Vi behöver investeringar i samhället, i hushållen, i jobben, i bostäder med rimliga hyror och i klimatomställningen.

Vi behöver stärka våra välfärds- och trygghetssystem. Då måste de rika börja bidra så att vi också kan börja omfördela solidariskt mellan arbetande och arbetslösa, mellan friska och sjuka och inte minst mellan dem som lever i överflöd och dem som lever på marginalen.

Det handlar helt uppenbart om prioriteringar. Det är ingen naturlag att priset för medicinerna höjdes rejält, utan det är beslut som fattats av regeringen och Sverigedemokraterna.

Alla nordiska länder har höjt barnbidraget under kostnadskrisen. Det vill inte den här regeringen göra. Då är frågan vad som är viktigast. Är det viktigast att prioritera ekonomiskt pressade barnfamiljer och mediciner till pensionärer, eller är det viktigare med flera extra tusenlappar i fickan varje månad till dem som har det bäst ställt?

För Vänsterpartiet är valet väldigt enkelt, och det syns i vår budgetmotion. Vi gör prioriteringar utifrån andra principer än regeringen. Vi avskaffar karensavdraget, gör kollektivtrafiken billigare och höjer barnbidraget. Vi gör kraftfulla offentliga investeringar och gör satsningar för trygga löntagare.

Så bygger vi Sverige starkare samtidigt som vi jämnar ut de ekonomiska klyftorna.

(Applåder)

Fru ålderspresident! I mina anföranden i kammaren brukar jag fokusera på Centerpartiets förslag i budgetar och olika motioner. Jag tänker försöka hålla mig till det även i kväll, så att vi håller traditionen levande.

De ekonomiska trygghetssystemen och familjers ekonomi handlar mycket om att man ska kunna kombinera arbete och familj. Vi vill utjämna skillnader mellan hushåll med och utan barn och även motverka barnfattigdom. Det är mål som jag och Centerpartiet tycker är viktiga. De behöver vara kvar. Sedan kan man ibland fundera på om man behöver skruva på trygghetssystemen för att de ska bli mer träffsäkra.

När det gäller föräldraförsäkringen tycker vi som parti att det är viktigt att den består av tre olika delar, där en del av dagarna knyts till den ena föräldern och en del till den andra. Sedan ska det finnas valbara dagar som föräldrarna kan dela med sig av till varandra eller till en annan för barnen viktig vuxen. Det är en viktig förändring som har skett det senaste året och som vi var helt överens med regeringen om att genomföra.

Det är viktigt att föräldraförsäkringen utgår från familjer och familjers behov och möjligheter. Det är därför vi behöver ha kvar valfriheten i föräldraförsäkringen. Men vi kan fundera på om vi ska ändra någonting för att få en mer jämställd arbetsmarknad. Många pratar om föräldraförsäkringen som ett problem när det gäller jämställdhetsfrågorna. Det är klart att utformningen av föräldraförsäkringen påverkar människors val. För mig är det viktigt att hitta incitament för kvinnor att snabbare gå tillbaka till arbetsmarknaden.

Fru ålderspresident! Det är inte enbart antalet dagar i föräldrapenningen vi behöver se över utan helheten. Vi behöver se över hur den sjukpenninggrundande inkomsten hanteras. Ska den vara knuten till hur lång ledigheten har varit eller barnets ålder? Är dubbeldagarna tillräckliga, eller ska vi göra dem ännu fler? Är lägstanivådagarna bra, eller ska vi inkludera dem?

Det finns en stor del som jag tror att vi verkligen måste våga börja prata om, och det är rätten till barnledighet. Nu har man rätt till väldigt lång ledighet, vilket gör att man kan vara borta från arbetsmarknaden väldigt länge. Det skulle jag också önska att vi började våga prata om och titta på.

Vi går över till att fundera lite över barnbidraget. Det är viktigt för Centerpartiet att det är lika stort för alla barn oavsett föräldrarnas inkomst. Samtidigt kan vi inte komma ifrån att ensamhushåll har det väldigt svårt. Ekonomin i Sverige bygger ofta på att det finns två inkomster i ett hushåll. Exakt hur vi skulle kunna skruva på det har jag inget svar på, men Centerpartiet vill ändå titta på om det går att hitta ett annat sätt att hantera frågan och ändå utgå från att det är samma bidrag för alla barn.

Vi har också bostadsbidraget att kika lite på. Även det kan man jobba med för att nå de familjer som har sämst ekonomi så att de har råd med sin bostad. Här har regeringen gått fram med att förändra beloppet som gäller för att man ska kunna få bostadsbidrag. Vi har valt en annan väg, för vi vill nå alla familjer med bostadsbidrag. Vi har jobbat med avräkning av bostadsbidraget i förhållande till hur låg eller hög inkomst man har. Då når vi alla familjer, och det funkar i hela landet. Om man bara pratar om hyran kan det ju vara så att man bara når de familjer som bor i större städer, där bostadskostnaderna oftast är högre än för dem som bor på landsbygden.

Vi behöver se över konstruktioner och nivåer och om vi verkligen når de mål vi eftersträvar i den ekonomiska familjepolitiken. Jag upplever att vi är ganska överens om målen. Men kan vi skruva någonstans i de här frågorna?

Det viktigaste för Centerpartiet är att vi, om eller när vi skruvar på socialförsäkringssystemen, har siktet inställt på träffsäkerheten men att det inte får påverka incitamenten att ha ett arbete. Det är den balansgången jag önskar att vi gemensamt i framtiden skulle kunna våga titta på.

Fru ålderspresident! Sverige förtjänar bättre. Jag har tjatat om detta ett par gånger nu: I oktober presenterade Rädda Barnen årets barnfattigdomsrapport. I den konstaterades att barnfattigdomen i Sverige ökar och att 13 procent – ett av åtta barn i Sverige – lever i fattigdom. Det motsvarar ungefär tre elever i en normalstor svensk skolklass. Så många är det som växer upp i fattigdom och ekonomisk utsatthet. Fattigdomen är störst bland barn till ensamstående mammor och bland barn till utrikes födda föräldrar.

Även Sveriges Stadsmissioner presenterade en rapport i oktober, Fattigdomsrapporten 2025, som uppskattade antalet fattiga i Sverige till 700 000 människor. De har för övrigt ett mer återhållsamt fattigdomsmått än vad Rädda Barnen har. Det går alltså att anta att fattigdomen och den ekonomiska utsattheten i den breda befolkningen är mer utbredd än så.

Vi har hört larmrapporter varje år under den här mandatperioden. Dessa rop har blivit högre och högre för varje år som gått. Andelen föräldrar som behöver låna pengar för att betala mat, el och hyra har ökat. Antalet vräkningar som berör barn har ökat. Andelen familjer som inte har råd med näringsrik mat och att äta sig mätta varje dag har ökat.

Statsminister Ulf Kristersson svarade mig i förra veckans frågestund att ”det i en lågkonjunktur alltid kommer att bli tuffare. I en högkonjunktur blir det lättare. Så har det alltid varit”. Jo tack, så är det ju. Men det är faktiskt en regerings och en politikers ansvar att underlätta för hushållen i kriser och att göra så att lågkonjunkturen drabbar samhällets mest utsatta så lite som möjligt. Det går då inte att komma ifrån att regeringen och Sverigedemokraterna har svikit Sveriges barnfamiljer. Regeringen har inte en enda gång den här mandatperioden, trots skenande kostnadsökningar, höjt barnbidraget och underhållsstödet. Barnbidraget har urholkats så mycket att det nu är värt mindre än det har varit på 50 år.

Fru ålderspresident! Jag skulle vilja ställa en snabb mattefråga till dig och till åhörarna här i salen och där hemma. Vad blir 1 000 kronor minus 2 100 kronor? Om du får det till minus 1 100 kronor har du räknat rätt. Om du får det till ”en historisk höjning av bostadsbidraget” är du antagligen företrädare för regeringen och Sverigedemokraterna.

I budgeten för i år sänkte Tidöpartierna bostadsbidraget med 2 100 kronor i månaden när de tog bort det så kallade tilläggsbidraget. I budgeten för nästa år, som vi debatterar nu, höjer de bostadskostnadsgränsen i bostadsbidraget, vilket kommer att höja bidraget med upp till 1 000 kronor i månaden för en stor del av mottagarna. Det är en välkommen förändring som vi har efterfrågat i flera års tid. Men 1 000 kronors höjning efter 2 100 kronors sänkning är fortfarande minus 1 100 kronor i månaden för de allra mest utsatta barnfamiljerna. Att påstå att det är en historisk höjning av bostadsbidraget kallar jag äkta regeringsmatte. Jag kallar det bluff.

Regeringspartierna och Sverigedemokraterna säger att den budget de presenterar gynnar ensamstående föräldrar med låga inkomster allra mest. De pekar på SCB:s budgetanalys och säger att en ensamstående förälder med låg inkomst får 1 250 kronor mer i månaden i disponibel inkomst nästa år jämfört med i år i och med bostadsbidraget och den sänkta skatten.

Det är tekniskt korrekt. Men det är också att siffertrixa något otroligt. Det går inte att komma ifrån att 1 250 kronor i månaden, det vill säga den totala vinsten för de ensamstående barnfamiljerna i den här budgeten, är mindre än enbart de 2 100 kronor som regeringen sänkte bostadsbidraget med i sin förra budget. En ensamstående förälder med låg inkomst får alltså fortfarande mindre i plånboken nästa år än vad hen fick förra året, ett år som redan då var väldigt tufft för många barnfamiljer. Att säga att regeringens politik gynnar låginkomsttagare är verkligen äkta regeringsmatte.

Då har vi inte ens pratat om konsekvenserna av den fattigdomsreform som regeringen och SD vill genomföra nästa år. En enig kör av remissinstanser i form av finanspolitiska experter, forskare, myndigheter och civilsamhällesorganisationer varnar för att Tidöpartiernas reformer av trygghetssystemen riskerar att öka barnfattigdomen, utanförskapet, kriminaliteten och den psykiska ohälsan bland de unga om de genomförs. Det är raka motsatsen till det ansvar som vi politiker ska ta. Miljöpartiet säger nej till Tidöpartiernas fattigdomsreform. Sverige förtjänar bättre, fru ålderspresident.

Miljöpartiet föreslår att barnbidraget höjs med 350 kronor per barn, till 1 600 kronor i månaden. Det skulle ta värdet av barnbidraget upp till samma nivå som 2018, då Miljöpartiet var med och höjde barnbidraget senast. Vi föreslår också att barnbidraget värdesäkras mot inflationen så att det automatiskt höjs när priserna går upp och inte urholkas igen. Vår höjning av barnbidraget kostar mindre än hälften så mycket som regeringens jobbskatteavdrag men ger mer pengar i plånboken för både ensamstående låginkomsttagare och samboende medelinkomsttagare.

Bostadsbidraget har urholkats sedan det infördes 1997 – det har vi alla här konstaterat – eftersom varken inkomstgränser eller bostadskostnadstak har följt samhällsutvecklingen. Resultatet är att allt färre hushåll omfattas, inte för att behovet minskat utan för att reglerna är föråldrade. I dag får man fullt bidrag endast upp till inkomster kring 12 000 kronor i månaden, och kostnadstaken ligger långt under faktiska hyror, särskilt i storstäderna. Detta drabbar barn i ekonomiskt utsatta familjer, med trångboddhet, sämre studiero och ökad ohälsa som följd.

Vi vill därför se en ordentlig reform av bostadsbidraget, med höjda och indexerade maxbelopp, inkomstgränser och bostadskostnadstak till nivåer som speglar dagens inkomster och hyror – så att fler låginkomsttagare får rätt till bostadsbidrag och så att bidraget täcker en större del av hyran.

Här och nu föreslår vi att tilläggsbidraget i bostadsbidraget på 20 procent återinförs för barnfamiljer. Det skulle innebära att en barnfamilj med låg inkomst med den föreslagna höjningen av bostadskostnadstaket skulle få upp till 2 250 kronor mer i månaden i bostadsbidrag.

Dessa satsningar på barnbidraget och bostadsbidraget innebär att en ensamstående tvåbarnsmamma med låg inkomst med Miljöpartiets budget skulle kunna få nästan 3 000 kronor mer i plånboken varje månad nästa år jämfört med i år. Det är mer än dubbelt så mycket jämfört med vad hon får med regeringens och Sverigedemokraternas politik.

Herr talman! Sverige förtjänar bättre än den regering vi har i dag. Sverige förtjänar en regering som arbetar aktivt och engagerat för att bryta barnfattigdomen. Sverige förtjänar en regering som prioriterar barnfamiljer före bankdirektörer och låginkomsttagare framför låga skatter. Sverige förtjänar ett äkta välfärdssamhälle, där alla barn växer upp i trygghet.

Därför satsar Miljöpartiet på hushållen, barnfamiljerna och låginkomsttagarna. Vår åsikt är klar och tydlig: Inget barn ska växa upp i fattigdom eller utanförskap. Med vår politik kan detta också bli möjligt.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 december.)