Herr talman! Cykelfrågor – så enkelt är namnet på det betänkande som vi har att hantera i dag. Men det ryms faktiskt ganska många frågor inom det här området, där vi ser cykeln som en viktig del i hela transportsystemet.

Intresset för cykeln som transportmedel har ökat hos den svenska befolkningen. Det finns bra cykelleder med bättre vinterväghållning på vägarna, vinterunderhåll på cykelvägarna och bättre bytespunkter mellan cykel och kollektiva färdmedel. Om man gjorde ännu mer av detta skulle cyklingen kunna öka ännu mer. Det görs många bra insatser, inte minst i många regioner kopplat till kollektivtrafiken, men man skulle kunna göra så mycket mer.

Jag skulle vilja lyfta några olika delar i detta. Vi vet ju alla att cykeln tar relativt lite plats i trafiken, så för utrymmet i trafiken vore det bra om fler människor ställde om och började cykla i stället för att ta bilen. Vi vet att cykling inte genererar några utsläpp, och vi vet att det är bra för folkhälsan. Det finns alltså många anledningar att ta cykelpolitiken på ett större allvar än vad jag upplever att regeringspartierna gör.

Vi har i betänkandet lyft fram behovet av mål för cykelpolitiken. Då säger man att det finns transportpolitiska mål och så vidare. Men när vi granskar de målen lite ytterligare ser vi att det ändå fattas en hel del, och jag vill ge några exempel på det.

För bara några år sedan fick VTI, där Cykelcentrum ingår, ett uppdrag att ta fram förslag till mål för en ökad andel cykling. Man gjorde ett bra arbete. Man tog fram en rapport. Den förra regeringen tog fram ett förslag och skickade också ut det på remiss med sista svarsdag i november 2022.

I vårt betänkande finns nu en mening som lyder: ”Enligt uppgift från Regeringskansliet är ärendet med VTI:s förslag till mål för ökad andel cykling lagt till handlingarna utan ytterligare åtgärd.” Detta är inte någon speciellt positiv ansats om vi menar att cyklingen har ett antal viktiga funktioner i vårt samhälle och att vi skulle kunna arbeta mer med det.

I det här läget är det viktigt att man också tittar på mål just för cykelns del. I betänkandet nämns att ett antal motionärer föreslår att cykeln ska ses som ett eget trafikslag, men från regeringens sida menar man cykeln är en del av vägtrafiken. När vi diskuterar cykelsäkerhetsfrågor ser vi dock att en del av det vägtrafikarbete som har gjorts för att göra vägar säkrare för bilisterna, till exempel genom mötesseparering, 1+1-väg eller 2+1-väg, har gjort att utrymmet för cyklister på dessa vägar med ganska höga hastigheter har minskat. Då får man cykla på andra vägar, sägs det ibland. Men ibland finns det faktiskt inte några andra vägar.

Jag är förvånad över att man från regeringspartiernas sida inte lägger större vikt vid cykelfrågorna. Man måste sluta betrakta cykling som cykelställsfrågor och i stället se det som en viktig fråga både för folkhälsan, för miljön och för framkomligheten i våra städer.

Jag skulle också vilja lyfta fram trafiksäkerheten. Det är ingen rolig statistik när det gäller skador på cyklister. Det kan ha många olika förklaringar. Det kan handla om sådant som att använda hjälm och att känna till cykelreglerna. Här räknas också de in som använder elsparkcykel. Det är många olika faktorer som gör att olyckorna ökar, herr talman. Men man kan också säga att trafiksäkerheten har minskat på de mötesseparerade vägarna som jag nämnde för en liten stund sedan.

Trafikverket lyfter fram behovet av samplanering. Det vore bra att planera in cykelvägar samtidigt med annat. Men tyvärr ser det inte ut så i verkligheten. Jag tänker att det blir viktigt för regeringspartierna att verkligen ta upp trafiksäkerhetsfrågorna i sin politik.

Jag vill nästan göra reklam för det här betänkandet. Det är väldigt bra att man gör allt från att definiera vad en cykel är till att hänvisa till en mängd olika delar av utredningar och så vidare. Det är viktigt att lyfta fram de här frågorna. Men att det sedan inte blivit mer handling från utskottsmajoritetens sida förvånar mig mycket.

Jag kan nämna de mötesseparerade vägarna. Ni som lyssnar eller deltar i debatten är ju väldigt medvetna om att vägrenarna har minskat på grund av att man byggt räcken och liknande. Möjligheten att gå ut i det andra körfältet när man kör om en cykel finns inte kvar. Där finns det ett räcke. Det är viktigt att ta de frågorna på något större allvar.

Vi ser att andelen barn som cyklar blir mindre. Det är klart att det också är en tråkig utveckling. Jag kan förstå många föräldrars oro för att låta sina barn cykla i trafiken eftersom man inte tar hänsyn till cykeln på ett sådant sätt som man skulle behöva göra. Jag förstår den oron och kan förstå att cyklandet minskar. Men samtidigt är det ur folkhälsosynpunkt väldigt tragiskt. Vi vet även att kösituationen runt olika skolor är närmast ohållbar med alla föräldrar som skjutsar sina barn när de egentligen skulle kunna cykla i stället.

Vägarnas utformning och underhåll behöver verkligen tittas på. Jag tycker att det är lite synd att man från regeringspartiernas sida inte är mer aktiv när det gäller det. Man konstaterar att cykeln betraktas som ett fordon inom trafikslaget vägtrafik. Alltså tar man ingen särskild hänsyn till det. Man utgår från att planeringen görs så enkelt, effektivt och snabbt som det är möjligt inom ramen för regelverket. Men på vilket sätt följer man upp att det sker? Man säger att det är viktigt att följa upp målen som är satta. Det står i utskottets ställningstagande. Men sedan ger man bara exempel på att man förutsätter att det sker. Det, herr talman, tycker jag är väldigt olyckligt.

Vi menar att det finns stora möjligheter att öka framkomligheten och att i hela landet, i både stadsbygd och landsbygd, verkligen arbeta med att utveckla cykeltrafiken. Man kan upplåta mark för cykelbanor i Trafikverkets vägområden och ge möjligheter för kommunerna att använda dem på ett annat sätt. Det finns också möjlighet att bygga så kallade cykelmotorvägar, vilket kan låta som en motsättning i sig. Men det handlar om att verkligen främja cyklandet. Det skulle öka säkerheten om det fanns ett sammanhållet system och inte var så att man cyklar på cykelvägar vissa delar av sträckan, sedan ute i trafiken och sedan återigen på cykelvägar. Det är jätteviktigt.

Jag skulle i det här sammanhanget vilja slå ett slag för det arbete som NTF gör. De jobbar med trafiksäkerhetsfrågor, inte minst riktat mot barn och unga. Förr i tiden, om jag får uttrycka mig på det sättet, jobbade man ganska mycket med cykelsäkerhet i den svenska skolan. Man gör säkert det fortfarande på vissa ställen. Men jag skulle önska att regeringen såg hela civilsamhällets och skolans möjligheter att vara en aktiv del i att öka cyklandet. Jag saknar de delarna i betänkandet.

Herr talman! Slutligen skulle jag vilja återkomma till möjligheten att använda cykeln som en del i hela trafiksystemet. Det behöver göras ytterligare genomlysningar av på vilket sätt man skulle kunna använda sig av cykeln och också exempelvis ta med den på tåget. Det är en annan viktig del när det gäller det här.

Jag vill som avslutning säga att jag yrkar bifall till reservation 7, som gäller infrastruktur för cykling. Jag tycker att det är viktigt att belysa det området särskilt.

Herr talman! Jag blev uppriktigt sagt bekymrad över kristdemokraten Magnus Jacobssons brist på entusiasm över cyklandets möjligheter. Han nämnde möjligen att cykling har ett egenvärde om man ska ut och motionera sin hund, men annars fanns ingen större entusiasm över hur man kan arbeta med detta.

Ledamoten var inne på att sätta mobilitetsmål, och det tror jag kan vara en viktig del. Därför kan man fråga sig varför mobilitetsmålen inte lyfts fram på ett annat sätt i betänkandet, när det nu finns möjlighet att göra det.

Ledamoten nämnde också att det var bättre förr när man var ung och det gick att cykla till skolan. Nu har bilarna har tagit över. Här vill jag komma till kärnan. Ser ledamoten att cykling som kopplas till ett mobilitetsmål kan vara viktigt för både stads- och landsbygdsutveckling? Det sägs att med ett avstånd på upp till fem kilometer är det möjligt att under stora delar av året, om än inte hela året, använda cykeln som färdmedel. Det skulle på många sätt underlätta trafiken.

Om ledamoten säger att man visserligen kan sätta upp mål men att målen skulle handla om att ingen helst ska åka bil låter det väldigt defensivt. Ett mobilitetsmål borde väl vara mer effektivt och utvecklande? Jag blev lite bekymrad, eftersom det ju finns förutsättningar att se cykling som mer än en fritidssysselsättning. Man skulle kunna använda sig av denna mobilitet.

Jag blev glad över det som ledamoten sa om cykelvägar och att utveckla olika regelverk, men var finns utvecklingsmöjligheterna i fråga om cyklandet?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Jacobsson för svaren på frågorna.

Jag hoppas att ledamoten inte menade att jag som centerpartist och mitt parti specifikt skulle ha ett behov av att styra medborgarna i dessa frågor. Man kan tycka att cykeln är viktig för möjligheten till mobilitet utan att det för den skull är ett sätt att försöka styra medborgarna och säga att de inte får använda bilen. Bilen är en viktig del i transportsystemet, men det är balansen jag talar om. Om ledamoten däremot diskuterar mobilitetsfrågorna borde cykel och bil kunna verka bättre tillsammans. Jag blev lite förvånad över det som sades.

Ledamoten nämnde också att det är kommunerna som bygger ut detta. Men politiken på den nationella nivån har på ett annat sätt ansvar över att ge förutsättningar. Det var det jag efterfrågade. På vilket sätt vill Kristdemokraterna, som också har ministerposten, ge förutsättningar för att man ska kunna bygga samman cykelvägsnäten? Det är ju dessa man pekar på när man nämner bristerna i helheten. Man skulle behöva sammanhängande cykelnät på ett annat sätt för att cykeln ska kunna bli ett alternativ till andra färdsätt. Ge förutsättningar för det! Ledamoten, som ändå tillhör samma parti som ministern, borde lyfta dessa frågor.

Om man tycker att det är ett problem att barn och unga inte rör sig i tillräcklig utsträckning är cykeln en möjlighet. Hur ser ledamoten på att jobba mer med beteendeförändringar och med trafiksäkerhetshöjande men också kunskapshöjande delar för att öka kunskapen hos unga och deras föräldrar?

Herr talman! Ledamoten Magnus Jacobsson pratade i sitt anförande nästan mer om andra trafikslag än om cykel trots att detta är en cykeldebatt. Han var noga med att understryka att bilen är en frihetsreform. Men jag skulle vilja lyfta fram att även cykeln är en frihetsreform, som gör det möjligt för barn och unga att nå sina kompisar och fritidsaktiviteter och för vuxna att kombinera nytta med nöje i sin vardagspendling. Inte minst är det en frihetsreform som minskar våra klimatutsläpp och gör det möjligt för oss att nå våra klimatmål.

När man leder och styr i offentlig verksamhet är mål viktiga för att uppnå resultat. Men ambitiösa mål och resurser för att uppnå dem är något som den här regeringen saknar. Detta speglar egentligen, herr talman, deras brist på vilja och på engagemang för att åstadkomma något.

När vi från Miljöpartiet satt i regering tog vi viktiga steg för ökad cykling genom bland annat stadsmiljöavtal, cykelpott och nationell cykelstrategi. Vi från Miljöpartiet var inte nöjda; vi ville gå framåt ännu mer. Men vi tog viktiga steg. Vad händer nu? Ingenting.

Cykel handlar om utrymme i staden. Det handlar om miljö, resurseffektivitet och folkhälsa men också om samhällsekonomi. Där har cykeln stor potential, om man vågar satsa på cyklingen.

Herr talman! Jag vill korrigera ledamoten Jacobsson. Den regering som Miljöpartiet var en del av avsatte stora resurser och gjorde historiskt stora satsningar på järnvägen och på att förbättra underhållet. Om ledamoten Jacobsson tror att de små men väldigt effektiva resurser som skulle kunna satsas på att öka cyklingen skulle kunna omfördelas för att komma i kapp med underhållet på vägsidan tror jag att han misstar sig.

Bilen har trots allt blivit norm i samhället, och Jacobsson vill bejaka bilnormen. Men den innebär också att biltrafiken gynnas på bekostnad av andra trafikslag. Just därför är det viktigt att våga sätta upp mål och avsätta resurser för att skapa förutsättningar för en ökad cykeltrafik. Det är trots allt den infrastruktur vi har som skapar den miljö som krävs för att man ska känna sig trygg och säker och för att det ska vara smidigt och lätt att ta cykeln.

Precis som ledamoten Jacobsson var inne på finns det en relation mellan kollektivtrafik och cykel. Om man satsar på cykeltrafiken kan man avlasta kollektivtrafiken, vilket är viktigt i våra städer, där kollektivtrafiken ofta är hårt belastad. Det är också kostnadseffektivt; det är inte särskilt dyrt att investera i cykelinfrastruktur. Man behöver inte ha samma bärighet eller samma bredder.

I dagens trafikmiljö är tempot hetsigare än förr i tiden. Vi har större och längre fordon. Det är klart att detta påverkar både barns och vuxnas möjligheter att på ett tryggt och säkert sätt ta sig fram på cykel. Just därför behöver vi underlätta för kommuner och regioner som har en hårt ansträngd ekonomi att vidta de nödvändiga åtgärderna för att skapa bättre och tryggare cykelinfrastruktur.

Herr talman! Vi ska i dag debattera trafikutskottets betänkande Cykelfrågor.

Vi socialdemokrater står bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1.

Varje dag tar människor i vårt land cykeln till jobbet, till skolan, till träningen eller till mataffären. Det är ett val som är både klimatsmart, hälsosamt och platsbesparande. Det är ett val som gynnar hela samhället, men det är också ett val som alltför ofta sker trots bristande infrastruktur, otrygga trafikmiljöer och politisk passivitet.

Vi socialdemokrater vill ändra på detta, för vi vet att cyklingen inte bara är en fråga om valfrihet i transportsystemet utan en del av lösningen på flera av vår tids största utmaningar: klimatförändringarna, trängseln i våra städer och den försämrade folkhälsan. Men om cykeln verkligen ska kunna spela den roll den förtjänar i svensk trafikpolitik krävs politisk vilja och målmedveten styrning.

Därför föreslår vi att ett nationellt mål för cykeltrafiken ska upprättas av regeringen. Det är dags att Sverige går från fina ord till faktisk handling. Vi vill se ett tidssatt, kvantifierat mål, till exempel att cykeltrafiken ska fördubblas till år 2035. Det är fullt möjligt, men det kräver att vi gör cykelpolitiken till just det den bör vara: en integrerad del av samhällsplaneringen, inte en parentes.

VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut, fick år 2021 i uppdrag att ta fram ett underlag för ett sådant mål. Det redovisades 2022. Det är dags att använda det underlaget. Varför väntar regeringen?

Herr talman! Det handlar om att vi behöver bygga ut cykelinfrastrukturen på ett mer systematiskt sätt. I dag är det alltför många som cyklar i miljöer som inte är säkra. Det saknas sammanhängande cykelvägar. Det saknas belysning. Det saknas planering på regional nivå för att underlätta cykelpendling mellan kommuner.

Särskilt viktigt är detta för barn och unga. Att kunna cykla till skolan ska vara en självklarhet, inte ett risktagande. Genom att skapa trygga cykelvägar bygger vi också en kultur där cykeln blir ett naturligt val från tidig ålder. Det är en investering i framtida hälsa, i mobilitet och i trygghet.

Vi vill att fler barn och ungdomar ska få växa upp med cykeln som sitt självklara färdmedel, inte med skjuts till skolan som norm. Det är inte bara klimatpolitik utan också frihetspolitik att barn själva kan ta sig till skolan, till fritidsaktiviteter och till vänner.

Herr talman! Vi måste också prata om något som får alldeles för lite uppmärksamhet i den här debatten: cykelstölderna. Vad hjälper det med nya cykelvägar om människor inte vågar parkera sin cykel av rädsla för att den ska bli stulen? Stölderna har blivit så omfattande att de faktiskt utgör ett konkret hinder för omställningen.

Vi socialdemokrater föreslår därför att regeringen utreder ett nationellt cykelregister. Vi har redan ett bilregister som fungerar väl, så varför inte använda samma princip för cyklar? Det skulle göra det svårare att sälja stulna cyklar, göra det enklare att återfå sin egendom och ge ett tydligt verktyg mot den organiserade brottslighet som vi vet ligger bakom många av stölderna.

Herr talman! Vi behöver också anpassa lagstiftningen till ny teknik. Elcyklar blir allt vanligare. Det är ett glädjande steg mot ett mer hållbart resande, men utvecklingen går snabbare än lagstiftningen hänger med. Vi vill därför att regeringen driver på för en gemensam EU-standard för laddning av elcyklar. Det är en enkel åtgärd som skulle förenkla vardagen för konsumenterna, minska sårbarheten och dessutom stärka säkerheten.

Det gäller inte minst att förebygga bränder och explosioner kopplade till elcykelbatterier – ett växande problem som förtjänar mer uppmärksamhet. Vi vill se mer forskning och bättre reglering. Det handlar om trygghet, det handlar om tillgänglighet och det handlar om att Sverige ska ligga i framkant i den gröna teknikomställningen.

Herr talman! Det här är ingen marginell fråga. Det är inte en cykelpolitisk nischdebatt. Det här handlar om framtidens transporter, framtidens folkhälsa och framtidens klimatmål. Det handlar om en politik där vi inte bara planerar för bilen utan också för människan.

Vi socialdemokrater vill göra livet enklare, tryggare och mer hållbart för dem som väljer cykeln. Det kräver investeringar, men framför allt kräver det en tydlig politisk riktning. Ett nationellt mål för cykling är inte bara ett styrmedel, utan det är en viljeyttring om vilket samhälle vi vill bygga.

Till er i regeringsunderlaget vill jag säga: Ni pratar gärna om frihet, ansvar och långsiktig hållbarhet. Visa då att ni menar allvar! Ställ er bakom ett nationellt mål för cyklingen! Det är klokt, det är konkret och det är vad Sverige behöver.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill inledningsvis säga att vi står bakom samtliga av våra reservationer men att jag för att vinna tid yrkar bifall endast till reservation 11, vilken omfattar att inte tillåta cykling mot enkelriktat samt en likriktning av regelverket för cykelpassager och cykelöverfarter.

Herr talman! Jag tänkte börja med just detta udda regelverk för cykelpassager och cykelöverfarter, som helt i onödan krånglar till det något otroligt för samtliga som är ute i trafiken.

Det ska vara lätt att göra rätt i trafiken – det måste väl vara en grundtanke i arbetet för att stärka en säker trafik. Men regelverket för cykelpassage och cykelöverfart är ett skolexempel på hur man kan krångla till saker och ting. Väldigt få cyklister och bilister känner till skillnaden mellan dessa båda korsningar mellan väg och cykelväg.

Därför yrkar vi från Sverigedemokraternas sida bifall till vår reservation om att lagen ska ändras och att samma regler ska gälla för båda. Vi menar att det vore bäst och säkrast om alla cykelöverfarter helt enkelt gjordes om och blev cykelpassager. Bilisten sitter skyddad, men det gör inte cyklisten. Här måste vi för att minska de allvarliga olyckorna likrikta regelverket så att cyklisterna ska stanna och lämna bilar och andra fordon företräde.

Vi menar också att en regelförenkling bör vara att färgsättningen av cykelbanor regleras. Att som i vissa kommuner färgsätta en cykelbana kan vara ett bra sätt att påkalla uppmärksamhet till exempel i en korsning. Det är då rimligt att samma färgsättning används oavsett i vilken kommun man befinner sig. Det handlar ju om att det ska vara lätt att känna igen sig när man som bilist närmar sig en cykelbana.

Herr talman! Jag vet inte om det beror på att tjuvarna tar bussen i stället för cykeln eller om det är en faktisk minskning eller bara minskad benägenhet att anmäla. I alla fall är det glädjande att minskningen av antalet anmälda cykelstölder fortsatte även i fjol.

Mellan 2022 och 2023 var minskningen 8 procent, och vid årets slut 2024 visade det sig att minskningen var ytterligare 5 procent. Med det sagt anmäldes ändå 54 848 cykelstölder i fjol, varav ungefär en fjärdedel var av elcyklar. Störst var minskningen i Norrbotten, 26,5 procent, medan Gotland något förvånande såg en ökning med 13,6 procent.

Det är ändå så många som är drabbade att det motsvarar fler än alla invånare som bor i staden Kristianstad. Det är också en stor utgift för försäkringsbolagen, som årligen betalar ut mer än en kvarts miljard till ersättning för drabbade.

Visst är det så att brottet cykelstöld är ett av de lindrigare till sin karaktär, men cykelstölder lägger ändå en våt filt över människors lust att cykla.

Jag kan bara se till mig själv – jag har knappt tre kilometer till järnvägsstationen, men jag vill inte ställa min cykel där och sedan gå och oroa mig för att den ska bli stulen. Jag har redan blivit av med två cyklar.

Jag är inte en vän av olika statliga stöd, som dessutom vanligtvis försvinner efter ett par år. Däremot menar jag att kommuner skulle kunna göra betydligt mer för att bygga säkrare parkeringsplatser för cyklar, till exempel vid resecentrum. Jag tror att denna åtgärd ensamt skulle vara den som lockar flest människor att välja cykel framför bil.

När det gäller vilken åtgärd som mest skulle minska antalet cykelstölder tror jag däremot att det är på tullen man ska titta. Hade det gått att stoppa vartenda tungt fordon på väg ut ur landet hade man också stoppat den stora utförsel av stulna cyklar som görs av internationella ligor.

Herr talman! År 2024 omkom 26 cyklister, vilket är samma antal som året dessförinnan. Till detta ska läggas att ungefär 2 000 cyklister skadas allvarligt varje år. Dessa skador ger inte sällan livslånga men.

De senaste två decennierna har antalet allvarligt skadade i trafiken minskat markant – utom i en grupp, och det är cyklisterna. Här är det är inte elsparkcyklisterna som sticker ut; de utgör mindre än en tiondel av de allvarligt skadade även om man kan tro annat. Dock är gruppen elsparkcyklister ökande när det gäller skadade – inte allvarligt skadade utan bara skadade. År 2019 rapporterades cirka 700 olyckor på elsparkcykel. År 2023 hade det stigit till 3 400. Detta är högst oroande.

Jag bor själv i ett barnrikt område, och jag ser fler barn på elsparkcykel än på vanlig cykel. Jag har också läst att cykelhandlare säljer färre barncyklar och att barnen hellre önskar sig en elsparkcykel än en vanlig cykel. Barnen går då inte bara miste om motionen, utan det är också större risk att de skadar sig. Tar barnen med sig vanan att använda elsparkcykel upp i åren går de också miste om de goda effekter som cykling har på hälsan.

Herr talman! För att fortsätta på temat skador på cykel vill jag belysa det faktum att de flesta cykelolyckor är singelolyckor. Ungefär åtta av tio allvarligt skadade cyklister har skadats i singelolyckor.

Om vi ska hitta en ljusglimt är det möjligen att färre cyklister skadas i kollisioner med motorfordon. Cykelhjälm ger ett bra skydd mot skallskador, men kommunerna måste bli mer medvetna om cykelbanornas skick, utformning och dragning. Andra ledamöter har påtalat detta tidigare här. Utöver det personliga lidandet är det ett problem för samhället att så många cyklister skadas allvarligt.

Herr talman! Jag tänkte avslutningsvis gå in på vikten av att lära sig att cykla och att lära sig trafikregler redan i ung ålder. När jag var liten – det börjar tyvärr bli ganska långt tillbaka i tiden – hade kommunerna trafiklekskolor. I dessa fanns en uppbyggd trafikmiljö med autentiska vägmärken och målade vägar där man på ett lättsamt sätt kunde lära sig allt från stopplikt och att lämna företräde till högerregeln och hastighetsgränser. Detta underlättade för barnen fram till att de själva skulle ge sig ut i trafiken. Jag hade välkomnat om trafiklekskolorna återupprättades.

Att tidigt lära barn trafikvett kan faktiskt göra skillnad mellan liv och död, herr talman. I dag är det dessutom så att alla barn inte ens får lära sig att cykla, och allt färre elever cyklar till skolan. Enligt skoltrafikundersökningen som gjordes 2022 sjönk andelen barn som cyklade till skolan från 21 procent till 13 procent på bara tre år. Detta är en dyster trend. Sannolikheten att dagens elever när de sedan blir vuxna kommer att se cykeln som förstahandsalternativ för att transportera sig är såklart låg. Det är kanske läge att man från statligt håll startar en upplysningskampanj för att få fler elever att cykla till skolan.

Lite hopp finns dock. WSP:s mobilitetsstudie pekar i alla fall på att fler storstadsbor tar cykeln till jobbet. Cykeln som transportmedel är yteffektiv och tyst. Den bidrar till att minska trängseln i städerna och tar liten plats att parkera. Vinsterna med ökad cykling är såklart stora.

Fru talman! För övrigt anser jag att väglagen bör ändras till förmån för enklare, genare, tystare och vackrare cykelvägar.

Fru talman! Jag tycker att cykeln på många sätt är ett fantastiskt transportmedel. Det är snabbt och smidigt, och det ger både frisk luft och motion. Att cykla är inte bara bra för individen. Det är samhällsekonomiskt fördelaktigt. Det gynnar samhället genom att miljön blir bättre, och det bidrar också till bättre folkhälsa.

Trots detta har cykling under decennier minskat, om man bortser från städer och större tätorter. Inte minst har cyklandet minskat bland barn och unga. En bidragande orsak till denna trend är att vägnätet i allt mindre utsträckning lämpar sig för cykling. Bredare fordon och högre hastigheter på vägar där vägrenen är minimal eller helt saknas gör det ibland direkt farligt att använda cykeln som vardagstransportmedel på landsbygden. Vägutrymmet räcker inte längre till.

De trafiksäkerhetshöjande åtgärder som satts in för biltrafiken i form av sidoräcken och två-plus-ett-vägar har ställt till det ytterligare för de oskyddade trafikanterna. Det lilla utrymme som fanns kvar har helt enkelt ätits upp. Detta hämmar cyklingen på ett väldigt olyckligt sätt.

Det behöver finnas möjlighet för gående och cyklister att färdas på samma villkor som motorfordonstrafiken. Miljöpartiet vill därför införa ett landsbygdsmiljöavtal för att förbättra för cykling på landsbygden.

Fru talman! Cyklandet i hela Sverige behöver öka för både hälsans och miljöns skull. För att detta ska kunna ske måste förutsättningarna för cykling förbättras avsevärt. Cyklande är en central pusselbit i arbetet med att få till ett hållbart transportsystem. En trygg, säker och gen cykelinfrastruktur är avgörande för att öka cykeltrafiken. Det ska vara lätt, smidigt, tryggt och säkert att cykla.

Många kommuner runt om i Sverige arbetar aktivt för att underlätta för cyklister. Cykelbanor byggs, cykelgarage färdigställs på centrala platser, företag ordnar lämpliga utrymmen för dusch och ombyte, bostadshus får mobilitetsutrymmen, förmånscyklar blir vanligare och cyklingen ökar kraftigt. Det finns tydliga mål om cyklingens andel i det lokala transportsystemet, och cykelns roll är i många fall integrerad på lokal nivå i planeringen.

På nationell nivå i Sverige behandlas cykeln däremot illa, fru talman. Trafikverket, som har huvudansvaret för Sveriges transporter, fokuserar på annat, framför allt på bilen. Det möjliga vägnätet för cykling krymper drastiskt, och tillskotten är försumbara. Transportstyrelsen, som sätter regelverken på myndighetsnivå, vill inte ändra reglerna till cykelns fördel. Det blir hela tiden halvmesyrer som ställer till det för kommunerna när de vill ge cykling en mer central roll.

Man kan fråga sig varför. Svaret är att vi har en regering som inte tycker att cykling är en nationell fråga; det har ju blivit tydligt under denna debatt. Från början hade jag tänkt säga att vi har en regering som inte tycker att cykling är en prioriterad fråga, men den här regeringen tycker ju inte ens att det är en nationell fråga, om jag ska vara krass.

Det finns inga nationella mål när det gäller cykling. Det finns generella målsättningar om ökad cykling, men det finns inga konkreta mål för just cykling. Vi vet så väl att vi förlorar drivkraften hos våra institutioner och myndigheter när det saknas mål. Vi behöver konkreta nationella mål för hur cykeltrafiken ska öka. Då kanske vi kan få lite fart på Myndighetssverige och på dess prioriteringar och bedömningar.

Väg- och transportforskningsinstitutet, VTI, har på uppdrag av den tidigare regeringen tagit fram ett förslag för 2035 som innebär en fördubbling av cyklingen jämfört med i dag. Jag tycker att detta bör fastställas som ett mål av riksdagen. Därför yrkar jag bifall till reservation 3 från Miljöpartiet.

Ett mål behöver såklart också följas upp med tillräckliga resurser. Flera olika platser där cyklingen är framstående har nämnts i debatten, och även jag vill lyfta fram några. Länder som Nederländerna, Irland och Österrike, som verkligen satsar på ökad cykling, avsätter ungefär 10 procent av budgeten för infrastruktur till just cykling. Sverige ligger på cirka 1 procent, och andelen i länsplanerna ökar inte.

Dessutom har den här regeringen beslutat om aktiva försämringar. Bland annat tar man bort stadsmiljöavtalen, som har varit ett stöd till kommuner som vill förbättra för cyklister. Man stoppade även förslaget på ett färdmedelsneutralt reseavdrag, som sju partier i Sveriges riksdag från början var överens om.

Fru talman! Några viktiga förbättringar som skulle behövas och som vi skulle vilja genomföra – förutom ett tydligt mål – lyfts fram i detta betänkande. En sådan är att ändra väglagen för att säkerställa att markåtkomsten för cykelvägar är likvärdig med markåtkomsten för vägar för motorfordonstrafik. På det viset skulle det bli lättare att bygga ut ett cykelvägnät.

Vi skulle vilja se en hänsynsregel vid cykling som betyder att ett avstånd på en och en halv meter ska tillämpas vid omkörning av cyklister för att man ska kunna känna sig trygg när man cyklar. Vi skulle också vilja att det inrättas så kallade skolzoner i närheten av skolor, med en hastighetsgräns på 30 kilometer i timmen, för att säkerställa att barn och unga kan ta cykeln till skolan. Föräldrar ska också kunna känna sig trygga med att barnen tar sig fram utan att bli skadade av medtrafikanter.

Vi skulle dessutom vilja se att man förenklar och underlättar för cyklister genom att exempelvis tillåta högersväng mot rött och cykling mot enkelriktat.

Fru talman! Vi i Miljöpartiet anser såklart att samtliga våra förslag i detta betänkande skulle behöva genomföras, även om jag yrkar bifall endast till reservation 3. Det behöver bli lätt, smidigt, tryggt och säkert att cykla. Då behövs satsningar på alla nivåer – även den nationella – för sammanhängande cykelvägar och förbättrade trafikregler. Då får människor verkligen möjlighet att själva välja transportslag i stället för att, som Tidöregeringen vill, tvingas ta den bil som blir det enda valbara alternativet om man inte satsar på cykel.