Fru talman! Här i kammaren har vi nu två oppositionspartier som tar replik på varandra. Vi ser samtidigt att blockpolitiken inte alls behöver vara så cementerad som politiska reportrar och många tänker sig. Vi kan debattera och ta repliker på varandra även i oppositionen.

Vi debatterar forskningspropositionen, och Linus Sköld har haft ett anförande. Socialdemokraterna och Centerpartiet delar syn i många delar. Det gäller till exempel jämställdhet som ett delmål och att ha en friare finansiering av forskningslandskapet. Vi delar synen på woke och inre hot, men vi delar även synen på att vi behöver högskolor i hela landet – detta sagt som några exempel.

Däremot delar vi inte syn när det gäller hur sektorn ska organiseras. Socialdemokraterna har en reservation som säger att man inte vill utreda associationsformer. Man vill inte från Socialdemokraternas sida öka avståndet när det gäller direktstyrning från politiken in till lärosätenas ledningar.

En rektor vid en högskola är både akademisk ledare och administrativ chef, förvaltningschef. En rektor är regeringens förlängda arm. Det är ingen skillnad.

Därför vill jag fråga Linus Sköld: Hur är det möjligt att i ett tidigare replikskifte säga att det måste finnas en autonomi vid lärosätena utan att samtidigt inse att om det ska finnas en autonomi måste vi också organisatoriskt se till att vi har ett avstånd mellan politik och lärosäten?

Fru talman! Det är just det där sista som är problemet med Socialdemokraternas hållning. Om vi har politiker som respekterar den akademiska friheten, säger Linus Sköld. Men vad händer om vi inte har det? Vad händer om vi har en svensk Donald Trump vid makten?

Jag läste i Dagens Nyheter i dag ett reportage om Sida och deras ställningstagande angående FN-organet UNRWA. DN frågade: Sidas humanitära avdelning kommer fram till att UNRWA kan ge hjälp mest effektivt. Varför blir det ändå en politisk fråga? Generaldirektören svarade: Sida är en förvaltningsmyndighet som jobbar på regeringens uppdrag under lagar och förordningar, som alla svenska förvaltningsmyndigheter gör.

Låt oss för ett ögonblick pröva att byta Sida mot Göteborgs universitet. Låt oss säga att frågan hade varit ställd så här: Göteborgs universitets medicinska fakultet kommer fram till att en viss cancerforskning kan ge hjälp mest effektivt. Varför blir det ändå en politisk fråga? Rektor måste då svara: GU är en förvaltningsmyndighet som jobbar på regeringens uppdrag under lagar och förordningar, som alla svenska förvaltningsmyndigheter gör.

Fru talman! En svensk Donald Trump eller ett svenskt parti, vilket som, som vill direktstyra våra förvaltningsmyndigheter, kan göra exakt vad de vill. För Centerpartiet är det en situation som inte är hållbar och en situation vi inte kan acceptera.

Ska vi växa som samhälle behöver vi friare akademier där politiker som inte respekterar akademisk frihet inte kan bete sig hur de vill. Hur vill Socialdemokraterna ha det?

Fru talman! Att lyssna på Socialdemokraterna i en debatt om universitet, högskolor och forskning är lite som att ha en klocka som går baklänges. Den går åt andra hållet på något sätt.

Låt mig inleda med detta, fru talman: Linus Sköld säger i sitt anförande att den högre utbildningen och forskningen finansieras av det offentliga. Är det så? Vi lägger i Sverige i grova drag 3,6 procent av vår bruttonationalprodukt på forskning och utveckling. Av det står det offentliga för 0,8 procentenheter, och det privata näringslivet står för 2,8 procentenheter.

Våra universitet och högskolor, fru talman, är myndigheter. Det är inte särskilt mycket som skiljer Uppsala universitet från Post- och telestyrelsen eller Trafikverket. Det innebär att det är regeringen som utser rektorer. Våra lärosäten är begränsade i vissa delar när det handlar om att kunna ingå i till exempel internationella forskningssamarbeten, kunna äga fastigheter och mycket annat, vilket man kan på många andra håll i världen. Det här har inte gått obemärkt förbi, utan det har även uppmärksammats internationellt att Sverige skiljer ut sig när det gäller detta.

Regeringen vill göra en översyn av hur pass ändamålsenlig associationsformen är. Det försöker nu Socialdemokraterna blockera med hänvisning till att man är rädd för ”ökad påverkan av marknadskrafter i högskolesektorn”. Men en stor majoritet av forskningen i Sverige i dag finansieras av dessa marknadskrafter. Det är tack vare Volvo, Wallenberg, Ax:son Johnson och en rad andra så kallade filantroper, som Linus Sköld kallar dem, som vi har så pass stora satsningar på forskning som Sverige har i dag.

Fru talman! Handelshögskolan och Chalmers är exempel på andra associationsformer. Menar möjligen Socialdemokraterna då att Chalmers är ett exempel på ett marknadsmisslyckande, att likställa med Thorengruppen när det handlar om friskolor eller någonting sådant? Detta övergår mitt förstånd.

Vi kommer aldrig att kunna stärka och utveckla forskning i Sverige med den medicin som Linus Sköld här ordinerar, som innebär att vi bara ska finansiera med skattepengar och att all högre utbildning ska bedrivas i myndighetsform. Jag uppfattar det som Socialdemokraternas politik.

Då är frågan: Vad vill Linus Sköld göra med Volvo? Hur ska vi utveckla Jas? Är det enbart över statsbudgeten med anslag i budgetpropositioner? Hur blir det med partikelacceleratorn ESS, vår forskningsinfrastruktur och den avancerade forskningen – som såklart är mycket kostnadsdrivande – för att få fram framtidens mediciner och för att lösa klimatutmaningarna?

Vi behöver ännu mer av privat kapital och ännu mer av skattefinansiering in i den högre utbildningen. Vi behöver injicera miljarder och åter miljarder i den här sektorn för att klara av de nya, stora landvinningarna. Då är Linus Skölds svar: Nej, det ska bara vara pengar över skattsedeln till den högre utbildningen, annars blir det marknadskrafterna som styr.

2,8 av de 3,6 procent av vår bnp som vi lägger på forskning och utveckling kommer just från de marknadskrafter som Linus Sköld står här och säger att det vore fruktansvärt att få in i högskolesektorn. Vi är oerhört beroende av näringslivet för detta. Ser inte Socialdemokraterna det?

Fru talman! Det har varit många stora ord om akademisk frihet här. Det har också varit ett stort motstånd för Linus Sköld, har jag noterat. Det har dock inte varit så många egna förslag. Det är tyvärr lite talande för debatten. Därför skulle jag gärna ge Linus Sköld en möjlighet att här beskriva vad som egentligen är Socialdemokraternas politik för att öka den akademiska friheten.

Hittills har jag uppfattat att man är motståndare till att utvärdera de associationsformer som vi vet har fungerat väldigt väl, både i andra delar av världen och i olika delar av Sverige. Man är emot att specialisera och klustra resurser så att vi kan bli bättre genom specialisering där några lärosäten får fokusera på forskning på några områden för att kunna bli världsledande. Detta har jag också noterat att Linus Sköld är emot.

Jag har dock inte hört så mycket om vad Linus Sköld faktiskt är för, fru talman. Det skulle jag väldigt gärna vilja höra från Linus Sköld.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till vår reservation 93. Den handlar om förändringar för att öka andelen akademiker i högskolornas styrelser för att öka den akademiska friheten, som vi har pratat så mycket om här.

Värt att notera är att vi också har två särskilda yttranden i betänkandet. Det första handlar om ett andrahandsyrkande, punkt 45, reservation 85. Det andra särskilda yttrandet handlar om att vi i punkt 49 förklarar vårt ställningstagande som handlar om styrelseformen för lärosätena. Det är det vi har debatterat. Jag kommer att gå in på detta i mitt anförande, men i korta drag handlar det om rimligheten för insyn och inflytande från en demokratiskt vald regering. Det låter här nästan som om Sverige har icke-demokratiskt valda regeringar och att vi mer betonar akademisk frihet än lärosätesfrihet.

Fru talman! Nu till propositionen. Min första reflektion är att den är mer konkret än tidigare forskningspropositioner. Några sådana som jag har tagit del av under min tid i den här församlingen har varit så svamliga att det varit svårt att skriva följdmotioner på dem. Så illa har det varit. Propositionen är också rent sakligt bättre än dem jag tidigare har tagit del av. Den innehåller lite färre plakatord och en hel del bra idéer och tankar. Dessutom är det nog den proposition som har anslagit mest pengar till forskning.

Vad gäller förbättringspotential vill jag framhålla ett par saker – förutom våra egna yrkanden, som vi står bakom – utan att yrka på dem. Jag kommer att nämna sidnummer, så att alla själva kan se vad som skrivits. Det handlar om forskningspropositionen.

På s. 52 behandlas koldioxidens inverkan på klimatet. Det finns ingen analys av koldioxidens påverkan på klimatet jämfört med andra faktorer som solaktivitet och Milanković-cyklerna. Jag efterfrågar sådan forskning – riktig vetenskaplig forskning.

På s. 100 står det att anskaffandet av en ny forskningsisbrytare utreds. Jag anser att det är hög tid att beställa en ny forskningsisbrytare efter Oden II. Den kommer självfallet att heta Oden III. Men skrivningen och ambitionsnivån är för låg. Specificera krav på isbrytaren, beställ den och lägg in den i kommande budget!

Det finns ett högst begränsat antal varv i världen som kan bygga forskningsisbrytare. Det finns bara ett utanför Ryssland, vad jag vet, och det ligger i Finland. Plötsligt har en massa andra nationer blivit jätteintresserade av att beställa forskningsisbrytare. Det innebär att vi kan hamna sist i kön. Jag tror att ni alla har hört om intresset för mineral och liknande uppe i Arktis och på Grönland. Det gäller att vi inte blir sist i kön om vi ska kunna få en ersättare till Oden II. Det är viktigt.

På s. 140 står det om jämställdhetsarbetet inom akademin. Det finns med i forskningspropositionen. Jag har ingenting emot det som står skrivet i propositionen angående detta. Jag undrar bara varför man inte helt enkelt kan gå efter meritokratiska principer. Enkelt!

En annan sak som jag har funderat många gånger över är varför könsfördelningen bland professurer och andra tjänster inom akademin är en stor fråga. Det är ju en icke-fråga inom till exempel gruvnäringen eller sopåkarskrået. Jämställdhet är helt ointressant inom yrken som är tunga och skitiga.

På s. 104 står det att kärnkraftsforskningen är eftersatt och att det nu är dags att sätta fart på den forskningen. Jag håller helt med, och jag har påtalat det långt tidigare i kammaren. Det står att finansieringen av kärnteknisk grundforskning behöver öka. Ska vi ha tillräckligt med el i framtiden för både företag och människor behöver vi forska om kärnkraften och bygga ut den – så enkelt är det. Det finns inga alternativ, om vi inte ska bygga ut älvarna. Bra där, regeringen!

På s. 133 står det om ökat självbestämmande för högskolorna. När det gäller de allra flesta frågor är det enligt mig – jag vill vara tydlig med det – helt upp till lärosätena själva att bestämma. I många frågor är personalen på universitet och högskolor de verkliga experterna. Där ska ingen annan lägga sig i – inga politiker heller. Som jag tidigare varit inne på vill vi i vissa frågor se betydligt mer akademisk frihet än i dag.

Fru talman! Regeringen avser – eller avsåg – att tillsätta en utredning om hur våra lärosäten bäst ska styras. Vi är negativa till att de ska drivas i stiftelseform. För det första ska de fortsättningsvis skattefinansieras. I verksamheter som skattefinansieras är det rimligt med viss insyn och påverkan från regering och riksdag. För det andra har vissa högskolor spårat ur i och med Mellanösternkonflikten.

Fru talman! Jag kan inte låta bli att nämna en artikel i tidningen Curie skriven av en docent i Uppsala, Ylva Söderfeldt. Där beskrivs en förfärlig situation på Uppsala universitet. Det är alltså vårt främsta universitet, som ska locka utländska forskare från USA. En grupp aktivister – antagligen klädda i palestinasjalar – hotar andra, bedriver ren terrorverksamhet och vidtar aktioner, enligt artikelförfattaren.

Styret på Uppsala universitet har bytt namn på en byggnad som hade ett judiskt namn. Här står vi och pratar om akademisk frihet. Vad är det för akademisk frihet, mina vänner? Det är fullkomligt åt skogen. Jag vet inte hur mycket som är sant av vad Söderfeldt skriver eller om det finns överdrifter, men hon uppfattar att universitetsledningen har börjat vika sig när det gäller att driva utrikespolitik och kanske föreslår att Uppsala universitet ska föreslå bojkott av israeliska varor. Det kan regeringen besluta om den så vill. Men vi ska inte ha några universitet – som lyckligtvis är statliga myndigheter – som går så långt.

Söderfeldt beskriver också en atmosfär av rädsla och hot som drabbar dem med avvikande åsikter. Det, mina vänner, är allt annat än akademisk frihet. Det pågår nu. Det är inte någon framtida Trump-verklighet, utan det pågår nu, i dag, och det är bedrövligt.

Det stiftelser till viss del slipper är Akademiska Hus. Jag tror att någon var inne på det. De verkar vara en tung börda för många lärosäten. Det måste dock gå att reformera Akademiska Hus uppdrag utan att röra själva driftsformen. Vi har påpekat det många gånger. Däremot är vi positiva till ökad samverkan mellan högskolorna för att effektivisera verksamheten och höja kvaliteten. En sådan omfattande reform gjorde man i Danmark med mycket goda resultat. Man borde titta på den danska reformen och göra något liknande.

Vi borde öka specialiseringen vid våra lärosäten så att de kan erbjuda spetsutbildningar och spetsforskning på sina nischområden. Vi borde också utnämna ett par av våra universitet till spetsforskningsuniversitet, som har till uppgift att locka till sig utländska forskare. Med det kommer ett extra anslag. Jag hade tänkt att Uppsala universitet skulle vara just ett sådant lärosäte.

På s. 69 står det om ansvarsfull internationalisering. Vad innebär det? Det handlar såklart om att viktig information för vårt samhälle och framtida välstånd inte på ett otillbörligt sätt hamnar i utländska händer. Ett antal myndigheter har fått i uppdrag att dra upp nationella riktlinjer. Uppdraget är tydligen inte slutfört än. Jag har försökt kolla upp det. Det verkar ha funnits ett regelverk om informationssäkerhet sedan åtminstone 2006−2007. Riksrevisionen kollade upp detta 2010, med förfärande resultat.

Det finns en motsättning här, vilket propositionen tar upp, fru talman. Forskningen mår bra av att vara så öppen som möjligt, samtidigt som vi måste skydda viss kunskap. Så ser verkligheten ut. Men det måste gå att avgöra vad som är skyddsvärt och vad som absolut inte är det. Sedan finns det alltid en gråzon. Till det har vi sunt förnuft.

Sammanfattningsvis har informationssäkerheten inte fungerat. Där måste vi se en förbättring.

Fru talman! Vi talar mycket om akademisk frihet. I dag har vi talat väldigt mycket om det. Men vi talar inte alls om akademiskt ansvar. Med frihet kommer också ansvar – ansvar för att verksamheten bedrivs med kvalitet, ansvar för att skattepengarna förvaltas efter bästa förmåga och ansvar för att högskolelagen följs och att all verksamhet bedrivs på vetenskaplig grund. Vid en sammanvägd bedömning kommer vi fram till att våra lärosäten fortsatt ska drivas i myndighetsform.

(Applåder)

I detta anförande instämde Eric Palmqvist och Patrick Reslow (båda SD).

Fru talman! Jag uppfattade att Linus Sköld reagerade på vad jag sa om Uppsala universitet. Jag reagerade på vad docenten från Uppsala universitet skriver. Det är fruktansvärda förhållanden, med upprop till bojkott.

Jag har viss fördragsamhet med att studenter då och då gör uppror. Men här är forskare och lärare med i upproret. Hon skriver om återkommande hot och att det förekommer rena attentat mot forskare. De kräver att Uppsala officiellt ska ansluta sig till en bojkott mot Israel. Det här är utrikespolitik. Sådant kan studenterna kräva, men jag kräver mer av dem som arbetar på ett universitet.

Ylva Söderfeldt, som docenten heter, skriver att det finns tendenser till att ledningen börjar ge vika för opinionen. Är det någonstans där åsikter ska brytas mot varandra – om man inte är rädd för dem – och där vi ska ha olika åsikter och kunna ha olika åsikter, bolla idéer och debattera är det väl på våra universitet? Hon skriver också att det är en stämning som är tvärtemot det. Folk är rädda, och det finns en atmosfär av tystnad och rädsla – på ett universitet! Vad fan är det för akademisk frihet?

Ursäkta, fru talman, men jag blir upprörd när jag läser det här. Hur kan man ställa sig bakom det här?

Linus Sköld! Det här är förmodligen personer beklädda med palestinasjalar. Det finns ibland några personer här i riksdagen som är klädda i palestinasjalar. Det handlar ju om ert tilltänkta regeringsunderlag, om jag har förstått saken rätt.

(Applåder)

Fru talman! Robert Stenkvist säger att han kan ha en viss fördragsamhet med att studenter då och då gör uppror. Robert Stenkvist, hans parti och den regering som lyder honom har visat med önskvärd tydlighet att de inte alls har någon fördragsamhet med studenter som organiserar sig. Tvärtom kommer de att ta bort en tredjedel av finansieringen till studentorganisationerna nästa år. Det finns alltså ingen fördragsamhet med studenter som organiserar sig för en viss sak.

I den här propositionen är varenda tillkommande krona fördelad i konkurrens, enligt politiskt beslutade kriterier, eller till politiskt prioriterade områden. Även de befintliga anslagen ska kunna omfördelas mellan lärosätena enligt de nya politiskt beslutade fördelningskriterierna.

Med excellens som täckmantel har regeringen föreslagit en fördelningsmodell som innebär att man kommer att samla forskningsmedel hos de redan stora lärosätena. Med excellens som täckmantel vill regeringen skärpa konkurrensen, inte bara om de medel som går via externa finansiärer utan också konkurrensen om basanslagen. Med excellens som täckmantel vill regeringen satsa på naturvetenskap och teknik men nämner knappt humaniora och samhällsvetenskap och avstår helt från att omnämna konstnärlig forskning.

Sammantaget kommer det att öka byråkratin och minska förutsättningarna för långsiktighet och därmed trygga anställningar. Det kommer att minska den akademiska friheten och hota den regionala tillväxten och i förlängningen kompetensförsörjningen i hela landet.

När Robert Stenkvist står i talarstolen och pratar om ”riktig” forskning undrar jag om det här är Robert Stenkvists konstruktion för att avfinansiera humaniora, samhällsvetenskap och konstnärlig forskning och i stället finansiera sådant som Robert Stenkvist bedömer är riktig forskning.

Fru talman! Tack, Robert Stenkvist, för anförandet! Det är alltid intressant att lyssna på Robert Stenkvist – jag finner stort nöje i det. Jag kan också läsa delar i Sverigedemokraternas politik på det här området som inte alls är fel. Samtidigt är det inte utan att man studsar på ett och annat. Jag tänkte att vi kunde diskutera två ämnen i vårt replikskifte. Det ena är jämställdhet och det andra, föga överraskande, akademisk frihet.

Låt oss börja med jämställdhet. På högskolan är det i dag betydligt fler tjejer än killar som blir antagna och studerar. Det är lite olika för olika inriktningar, men totalt är det betydligt fler kvinnor. När man sedan ska göra akademisk karriär blir färre och färre kvinnor kvar i systemet. Bland dem som når den högsta nivån i akademin, professor, är andelen kvinnor väldigt mycket lägre.

Vi i Centerpartiet ser detta som ett strukturellt problem, inte bara i akademin utan i samhället i stort. Det är både tråkigt och orättvist mot skickliga kvinnor att vi har ett strukturellt problem som gör att de inte kan göra karriär. Men kanske ännu viktigare: Det är inte bra för landet Sverige att den stora kompetensbasen i form av Sveriges unga kvinnor inte ges lika möjligheter att göra karriär.

Vi vill gärna behålla målet om jämställdhet för att få upp kvaliteten i svensk forskning, men det vill inte Sverigedemokraterna. Vore det möjligt att få höra varför?

Herr talman! Jag tror knappast att kvinnor generellt sett har sämre meriter eller är mer ointelligenta än män. Att gå den vägen känns oerhört vanskligt, herr Stenkvist – den vägen ska vi nog inte ge oss in på.

Det handlar om strukturella problem, som jag var inne på. I första hand skulle jag vilja säga att det är otrygga anställningsförhållanden som gör att det när man är i 25- eller 30-årsåldern och i en familjebildningssituation är väldigt osäkert att inte ha en stabil anställning. Det är mer osäkert för kvinnor än för män. Där har vi nog orsaken. Visst, vi kan gärna forska djupare om detta. Men att stryka målet om jämställdhet känns som en oerhört oklok idé.

Akademisk frihet talade vi också om. Sverigedemokraterna lyckas med konststycket att kryssa i båda boxarna – minska den finansiella friheten och minska den organisatoriska friheten. Det är en bedrift i sig, när exempelvis Centerpartiet vill öka den akademiska friheten i båda avseendena.

Låt mig bara till slut få ställa en fråga. Stenkvist var inne på akademiskt ansvar. Han radar upp ett antal exempel på oegentligheter vid universitet – det handlar om vem som ska bestämma och vem som ska sätta upp regler. Eftersom Stenkvist vill ha kvar förvaltningsmyndigheter som lyder direkt under regeringen blir frågan: Är det Stenkvists mening att politiker direkt ska gå in och säga vad som är rätt och fel på ett universitet så att en rektor måste lyda det, eller finns det förtroende för universitetsledningarna så att de kan ha ett självrannsakande och ett eget akademiskt ansvar?

Herr talman! Sverige är och ska vara en kunskapsnation. Det som har byggt Sverige starkt är inte utjämnande av resurser utan utjämnande av möjligheter. Det ska inte spela någon roll varifrån du kommer; det viktiga är vart du är på väg.

Det är också detta som har byggt ingenjörslandet Sverige. Den resan börjar redan i grundskolan och fortsätter sedan genom hela utbildningssystemet upp till högre utbildning och forskning. Det är därför otroligt viktigt att den forskningsproposition som vi debatterar här i dag lägger grunden för just detta.

Propositionen har en tydlig inriktning: Sverige ska fortsatt vara ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer och en ledande kunskapsnation. Vi lägger nu grunden för en långsiktig och strategisk utveckling av svensk forskning och högre utbildning, där fokus ligger på kvalitet, konkurrenskraft och internationell relevans. Med en global utveckling där kunskap, teknik och innovation spelar en allt större roll för såväl ekonomi som säkerhet och samhällsutveckling är det avgörande att Sverige inte bara hänger med utan också ligger i framkant.

Vi är därför stolta över att denna forskningsproposition, som vi nu har att debattera här i dag, innebär det största tillskottet till forskning och innovation i modern svensk historia.

Det samlade anslaget handlar om 6,5 miljarder kronor i ökade resurser fram till 2028. Redan i år innebär detta att vi har ökat anslaget med 1,5 miljarder. Dessa medel går till universitet och högskolor, till våra statliga forskningsfinansiärer som Vetenskapsrådet, Vinnova, Formas, Forte och Rymdstyrelsen och till forskningsinstitut som Rise. Det är en offensiv satsning som ger stabilitet och långsiktighet i ett läge där konkurrensen om kunskapen är allt hårdare.

Herr talman! Det handlar dock inte bara om att tillföra nya resurser. Det handlar minst lika mycket om hur vi använder de skattemedel som vi tillsammans ansvarar för och värnar i det offentliga systemet. Det handlar om effektivt resursutnyttjande, som vi diskuterade i ett replikskifte tidigare.

Det handlar om att använda resurserna på ett klokt och strategiskt sätt med en tydlig inriktning och prioritering, för vi kan inte ge allt till alla. Det räcker därför inte med att öka volymen. Det som bygger forskningsframsteg, innovationer och samhällsnytta är kvalitet och excellens. Då måste vi också styra mot det.

Sverige har tappat internationellt under flera år i rad. Vi står oss när det gäller antalet publikationer men inte lika väl när det gäller genomslag för dessa publikationer. Detta är någonting som vi behöver ta fasta på. Det ger sämre förutsättningar för banbrytande forskning och för att lägga grunden för framtida genombrott. Därför skärper vi också prioriteringen och inriktningen på de statliga forskningsmedlen i denna forskningsproposition.

Fokus flyttas till forskningsmiljöer som håller högsta internationella klass. Vi stärker konkurrensutsättningen av anslag, och vi premierar de miljöer som visar kvalitet i resultat, förmåga till samverkan, internationalisering och vetenskapligt genomslag.

Sverige behöver starka forskningsmiljöer där forskare får möjlighet att själva formulera sina frågor, pröva nya hypoteser och bedriva långsiktig kunskapsutveckling. Genom satsningar på excellenscenter och fri banbrytande forskning skapar vi utrymme för det nya och oväntade – det som kan leda till framtidens stora genombrott. Detta stärker våra vetenskapliga infrastrukturer och ger förutsättningar för svensk forskning att återta förlorad makt i internationella jämförelser.

Herr talman! Vi ser också ett behov av att kraftsamla kring vissa strategiskt viktiga områden. Därför inrättar vi nu åtta strategiska forskningsområden. Det handlar om life science och AI. Det handlar om kvantteknik, polarforskning, avancerade material, forskning om klimatet och den gröna omställningen, krisberedskap, totalförsvar och om praktiknära forskning om alltifrån brott till vad som händer i grundskolan. Detta är områden där vi vet att Sverige har speciella och särskilda förutsättningar att bidra, samtidigt som vi ser att samhällsbehoven är väldigt stora. Här finns det samhällsutmaningar att möta, och forskningen kan få stort genomslag både vetenskapligt och praktiskt.

Men forskning handlar inte bara om teknik och naturvetenskap. Vi behöver också insikter om samhällsutvecklingen i stort, människors villkor, demokratiska processer och kultur. Därför finns en stark betoning på tvärvetenskap i denna proposition, som handlar om samverkan mellan fält med samhällsrelevans. Vi vet att kunskap som förmår bidra till förståelse och lösningar på stora samhällsfrågor kräver perspektiv från flera håll.

Forskning och högre utbildning måste vara öppna mot samhället. Därför gör vi det möjligt att förena anställning vid lärosäten med arbete utanför akademin. Det är ett viktigt och efterlängtat steg som stärker mobiliteten mellan akademin och det omgivande samhället. Lärare och forskare ska kunna arbeta deltid i skolan, vården och näringslivet, och vice versa. Det tillför kunskap, stärker utbildningens professionsförankring och bidrar till ökat nyttiggörande av forskningen.

Den föreslagna förändringen i högskolelagen träder i kraft i sommar och möjliggör denna viktiga förändring.

Den fria forskningen är en hörnsten i varje kunskapssamhälle, men friheten kräver också ett ansvar. Forskningen måste hålla hög kvalitet, bedrivas med god etik och granskas enligt högt ställda krav. Därför förstärker vi också stödet till etikprövning och forskningskvalitet.

Vi har nyligen tagit emot en utredning som har tittat just på hur etikprövningslagen kan göras tydligare, mer ändamålsenlig och bättre anpassad för olika forskningsfält. Målet är att minska onödig byråkrati. Det är viktigt, men utan att tumma på individens integritet och frihet.

Samtidigt stärker vi arbetet med öppen vetenskap och öppna data. Forskning som finansieras med offentliga medel ska tillgängliggöras för fler. Publicerade resultat, data och metoder ska kunna granskas, upprepas och utvecklas. Detta ökar inte bara kvaliteten och trovärdigheten i resultaten och i forskningen utan stärker också god forskningssed och valideringen av kunskap.

Vi ser också i flera fall att det behövs ytterligare sekretess. Det är andra sidan av detta mynt. Uppgifter som är känsliga för nationell säkerhet behöver värnas. Detsamma gäller känsliga frågor som rör innovationer. Därför utvecklar vi samtidigt forskningssäkerheten, inklusive regler för samarbete med aktörer från länder med andra säkerhetspolitiska intressen. Detta är någonting som flera lärosäten lyfter fram när vi har samtal med dem. Man önskar helt enkelt ökat stöd när det gäller säkerhetsfrågorna. Det bidrar vi nu med.

Herr talman! Regeringens forsknings- och innovationspolitik är inte en isolerad satsning vid sidan av allting annat, utan det är en central del i Sveriges forsknings- och framtidsstrategi.

Forskning och innovation är avgörande för att bygga ett starkt försvar och en effektiv välfärd. Det handlar om ett konkurrenskraftigt näringsliv och en hållbar samhällsutveckling. En stärkt forsknings- och innovationspolitik bidrar till att stärka svensk tillväxt och konkurrenskraft. Det är därför också logiskt att forskningsmedel nu tydligare riktas mot strategiska samhällsutmaningar för att bygga kunskapsmiljöer som förmår bidra till lösningen.

Vi har en forskningspolitik som premierar mod, nyskapande och ansvar. Vi tror på fria och starka forskningsmiljöer. Vi tror på samverkan med det omgivande samhället. Vi tror att Sverige kan bli bäst i världen om vi vågar satsa och vågar välja kvalitet framför volym. Denna proposition tar viktiga steg i just den riktningen.

Avslutningsvis vill jag uttrycka min tacksamhet till forskare, ledningar på lärosäten, lärare, studenter och aktörer i den högre utbildningen som på olika sätt har bidragit i det viktiga arbetet med att ta fram den här propositionen. Det är ett gemensamt ansvar som gör att Sverige nu står starkt i framtidens kunskapsekonomi. Jag är som moderat stolt över en regering som går fram med denna proposition som sätter forskning, bildning och innovation i främsta rummet.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag, med undantag för reservation 92, som jag yrkar bifall till.

(Applåder)

Herr talman! Johan Pehrson är på Harpsund för regeringsöverläggningar. Det är därför han inte är här.

Jag kan inte låta bli att ställa en fråga. Det talades om ett nytt system för utvärdering. Vi införde ett nytt system för utvärdering mandatperioden 2014–2018 för att uppfylla EU:s krav. Nu är det EU som styr hela processen. Då får man antingen vara för eller emot EU-kraven på utvärdering. Jag tycker att EU går alldeles för långt och styr för mycket. Där kan man snacka om styrning och ingen frihet.

Men det var inte den saken jag tänkte ställa en fråga om till Anders Ådahl. Jag tänkte hålla mig kort så att vi kanske hinner till Nationalmuseum senare i kväll.

(ANDERS ÅDAHL (C): Absolut!)

Anders Ådahl och Niels Paarup-Petersen har varit i USA och drivit kampanj för att locka toppforskare från amerikanska universitet. Det är väl att ta till överord att tala om en sönderfallande akademi, men det handlar alltså om att locka hit forskare. Vi är gärna med på det. Det är bra. Ni har använt mycket energi till detta. Niels Paarup-Petersen har varit runt och satt upp lappar på amerikanska universitet, såg jag i någon artikel. Det är beundransvärd energi.

Hur fungerar det när amerikanska forskare får ta del av det som händer på Uppsala universitet? Här förekommer förföljelse, hot och rena attentat mot forskare. Det framgår här att det är ren antisemitism – illa förklädd – och rena hyllningar av Hamas. Hur reagerar toppforskarna på det, Anders Ådahl?

Herr talman! Jag kan hålla med om en hel del som Anders Ådahl säger. Men en sak håller jag inte med om. Jag anser att problemen på Uppsala universitet och även andra universitet för en gångs skull inte är politikernas fel. Tvärtom. Här framgår att universitetsledningen ger efter. Universitetsledningen har bytt namn på en byggnad som råkade ha ett judiskt namn – av en orsak.

Det här problemet hade inte kunnat åtgärdas genom att Uppsala universitet skulle vara en stiftelse – men kanske andra problem. Det finns både för- och nackdelar. Men det här problemet hade varit värre. Nu har vi åtminstone en chans att föra en vettig diskussion. Det här är allvarligt, och egentligen borde man undersöka frågan mer.

Jag har suttit och funderat på min kammare. Jag har uppfattat att många av de amerikanska toppforskarna är av judisk börd. Jag vet inte varför det är så, men det verkar som att de är lite överrepresenterade när det gäller intellektuella verksamheter. De har en överrepresentation som forskare. Hur ska de reagera? Uppsala universitet skulle bli ett av de spetsuniversitet som lockar till sig utländska forskare. De kanske inte åker till Luleå högskola. Jo, det kan de också göra. Där finns en bra verksamhet på vissa områden.

Jag hade tänkt mig Lund och Uppsala som våra spetsforskningsuniversitet. Sedan får forskarna höra detta. Här framgår det att informationen spridit sig ut i världen. Det är bara i den här kammaren som den inte har spridit sig.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Anders Ådahl för hans anförande.

Det är mycket bra saker som ledamoten Ådahl tar upp. Vi kristdemokrater och regeringen står bakom många av dem. Det gäller till exempel att mer pengar inte ökar akademins frihet, men även att staten har ett ansvar att rikta forskningsmedel dit där Sverige är bäst, bland annat inom industrin.

Vi behöver se över organisationen eftersom politisk detaljstyrning inte frigör professionen. Sedan finns Come to Sweden, som Centerpartiet har lanserat. Regeringen vill verkligen locka forskare, speciellt om det finns några från USA som vill komma hit. Tiden har varit kort, så vi får ta en sak i taget och se till att det finns en långsiktighet.

Herr talman! Det var dock inte det jag skulle ställa en fråga specifikt till Anders Ådahl om, utan jag vill lyfta fram lärarundantaget.

Vi står inför stora möjligheter att stärka Sveriges innovationskraft. För att vi ska lyckas med det behövs det goda förutsättningar för samverkan mellan akademi och näringsliv. Det handlar också om kommersialisering av forskning och utveckling av nya lösningar.

En del av detta ekosystem är det så kallade lärarundantaget, som innebär att forskare vid universitet och högskolor äger rätten till sina forskningsresultat. Det är en modell som har gynnat forskningsfriheten, entreprenörskapet och akademin men som också har väckt frågor från näringslivet.

Företag som samarbetar med lärosätena lyfter upp detta. Jag skulle därför vilja rikta frågan till Centerpartiet. Jag har nämligen hört att Centerpartiet och Ådahl precis som Kristdemokraterna och flera andra partier talar varmt om vikten av innovation och samverkan mellan akademier och näringsliv.

Hur ser Ådahl och Centerpartiet på lärarundantaget?

Herr talman! Tack för svaret, ledamoten Ådahl!

Jag vill fortsätta prata lite om lärarundantaget. Vid de flesta internationella lärosäten, till exempel i Storbritannien, äger lärosätet forskningsresultaten, vilket Ådahl också lyfte upp. En del av intäkterna går till forskaren.

Men det finns forskare som ändå behöver vara ute i näringslivet ännu mer. Det finns lite utmaningar kring det i Sverige. Det handlar om att öka samarbetet med näringslivet. Det är inte alla forskare som vill bli entreprenörer, men ansvaret för hur deras idéer kan omvandlas ligger på dem. Forskaren själv får driva den processen och får vända sig till innovationskontor för att få stöd och hjälp.

Vilka incitament ser du för att vi ska kunna öka detta hos forskarna, Anders Ådahl? Skulle de kunna vara ute i näringslivet ännu mer, så att näringslivet verkligen kan ta till vara deras innovationer och deras forskning?

Ledamoten lyfte fram Chalmers, som är en stiftelse och kanske har lite ökade friheter, apropå den vilja som både Centerpartiet och Kristdemokraterna har när det gäller att se över associationsform. Det är bra.

Lärarundantaget främjar som sagt frihet och kontroll för forskaren men försvårar samtidigt samverkan och nyttogörande. Finns det något incitament eller något annat vi kan göra för att öka detta?

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 92 om organisationsform.

Sverige har länge varit en ledande forskningsnation och ska fortsatt vara det. I en värld där kunskap är vår främsta konkurrensfördel och där tekniksprång och vetenskapliga genombrott formar våra samhällen är forsknings- och innovationspolitiken inte bara viktig, utan den är avgörande.

Forskningen är inte abstrakt. Den är livsviktig, bokstavligt talat. Det är forskningen som räddar liv i sjukvården, som möjliggör nya energilösningar och som stärker vår industri och vårt klimatansvar. Det är forskningen som säkrar framtidens jobb, och det är forskningen som gör att små företag i min hemregion Gävleborg men även från Norrbottens län till Skåne kan växa till världsledande aktörer.

För mig är forskningspolitiken inte bara ett politiskt område. Det är också något jag bär med mig genom egna erfarenheter. Jag har arbetat nära forskare och sett deras vardag på nära håll. Jag har sett deras nyfikenhet och uthållighet och den kraft det innebär att drivas av viljan att förstå och förbättra världen. Men jag har också sett deras frustration över krångliga system, stora administrationsbördor, kortsiktiga villkor och otydliga karriärvägar.

Den forsknings- och innovationsproposition som regeringen nu lagt fram för perioden 2025–2028 innehåller flera viktiga besked och en historisk satsning på 6,5 miljarder kronor. Det är ett kraftfullt besked, herr talman.

Men det är inte bara storleken som räknas, utan även riktningen. Och riktningen är tydlig. Sverige ska vara ett land som vågar leda, inte bara följa.

Herr talman! Regeringens proposition sätter excellens och kvalitet i centrum. Det är avgörande. För att Sverige ska kunna vara en forskningsnation i världsklass måste vi våga satsa på de bästa idéerna och öka andelen forskningsmedel som fördelas i konkurrens. Kvalitet ska väga tyngre än kvantitet. Vi vet att det inte räcker att fördela pengarna jämnt – vi måste också skapa förutsättningar till spets.

Excellens kräver långsiktiga och hållbara karriärvägar. Det gäller särskilt för forskare som arbetar tvärvetenskapligt eller i samverkan med andra samhällssektorer. Dagens meriteringssystem är inte alltid anpassat för det. Därför är det bra att regeringen nu ser över hur vi kan förbättra meritering, karriärstöd och utvärdering för att uppmuntra till kreativitet, rörlighet och förnyelse. Vi möjliggör nu också fler förenade anställningar, så att forskare lättare kan röra sig mellan akademi, vård, institut och näringsliv. Det stärker både forskningen och kompetensförsörjningen.

Herr talman! Sverige behöver bli starkare på att dra nytta av forskning. Det handlar om innovation – om att idéer ska kunna bli verklighet. Regeringen stärker nu stödet till testbäddar, demonstrationsmiljöer och inkubatorer. Forskningsinstituten, som ofta är bron mellan akademi och näringsliv, får en tydligare roll.

En särskilt viktig del av propositionen är satsningen på immaterialrätt och innovationsstöd. Om idéer ska kunna skalas upp och skyddas måste forskare och studenter få stöd i hur man hanterar patent, upphovsrätt och andra immateriella tillgångar. Därför får nu innovationskontoren vid universitet och högskolor ett tydligare uppdrag att hjälpa till med just dessa frågor.

Regeringen slår också fast vikten av att värna lärarundantaget, en unik svensk modell som ger forskare rätten till deras egna uppfinningar. Det krävs samtidigt att forskarna får rätt stöd och kunskap om immaterialrätt. Det är en viktig balans.

Herr talman! En forskningsnation i världsklass kan inte isolera sig. Internationalisering är avgörande. Svensk forskning blir bättre när vi samarbetar över gränser och när vi deltar i program som Horizon Europe och kan locka hit toppforskare från hela världen. Det stärker kvaliteten, ökar attraktionskraften och gör oss bättre rustade att möta de globala utmaningarna, från antibiotikaresistens till klimatomställning.

Men om vi vill vara ledande måste vi också ha lärosäten med rätt förutsättningar att bedriva forskning och utbildning av högsta kvalitet. Det är därför Kristdemokraterna tillsammans med regeringen vill se en översyn av lärosätenas organisationsform. I dag är universiteten myndigheter direkt underställda regeringen som vilka andra myndigheter som helst. Men forskning är inte förvaltning. Akademisk frihet kräver självständighet.

Vi menar att det är hög tid att utreda en annan associationsform som kan ge mer autonomi. Det skulle kunna stärka kvaliteten, öka flexibiliteten och minska den politiska detaljstyrningen. Staten ska sätta mål men inte styra innehåll. Det är forskarnas omdöme, inte politikens, som ska styra den fria forskningen. Att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna motsätter sig detta är beklagligt och kortsiktigt. Om vi ska vara konkurrenskraftiga globalt måste vi våga se över styrningen och se till att den håller även i framtiden.

Herr talman! Forskning och utbildning hänger ihop. Alla studenter ska oavsett ämne möta aktuell forskning och tränas i kritiskt tänkande och problemlösning. Det stärker inte bara akademin utan hela samhällets motståndskraft och förnyelseförmåga. Och vi får inte glömma värdet av bredden i forskningen. Humaniora, samhällsvetenskap och konstnärlig forskning är avgörande för att förstå människan, kulturen och våra värderingar. Det är en viktig del av helheten.

Herr talman! Det här handlar om mer än pengar. Det handlar om framtidstro, om tillit och om vilken riktning vi vill att Sverige ska ta. Vi kristdemokrater tror på ett Sverige där kunskap, ansvar och innovation leder vägen och där forskare ges frihet och förtroende att i sin profession bidra till ett bättre samhälle.

Jag yrkar återigen bifall till reservation 92.

(Applåder)

Herr talman! Det är inte vanligt att se mig i utbildningsutskottets debatter. Jag är ledamot i näringsutskottet. Jag får väl i debatten i dag vara den som talar om näringslivets konkurrenskraft.

Herr talman! Det har talats väldigt lite om näringslivets konkurrenskraft i debatten. Det är ändå lite beklagligt med tanke på att det just nu i kammaren finns ledamöter närvarande som också sitter i näringsutskottet.

Herr talman! Sverige har i många avseenden en stark konkurrenskraft. Den har drivits fram genom en välfärd som är i världsklass. Vi har goda förutsättningar med starka industrier som har haft och fortfarande har en hög innovationsförmåga.

För inte länge sedan var vi världens främsta innovationsnation. Vi var bäst i världen på innovation. Men det är vi inte längre, även om vi står oss starka på världsmarknaden.

Herr talman! I inledningen av den här mandatperioden valde Tidöregeringen att kraftigt minska anslaget till innovation. Vinnova räknade med att det var en nedskärning som de facto hade inneburit nedskärningar på 1 miljard kronor.

Detta ledde till att Vinnova fick omprioritera väsentligt i sina program. Det drabbade de små och medelstora företagen. Det är de som står för det mesta av den banbrytande innovationen. Det gjordes av en regering som säger sig prioritera de små och medelstora företagen, herr talman.

Nu är vi i ett annat läge. Regeringen har valt att återföra pengarna som man tog bort efter högljudd kritik från oss i oppositionen men också det samlade näringslivet i Sverige, akademin, forskningen och så vidare.

Det som sker med sådana kraftiga skiftningar i regeringens innovationspolitik är att det skapar en ryckighet i våra innovationssystem. Tilliten till politikens förmåga att tillsammans med näringslivet investera i vår gemensamma innovationskraft har kraftigt försämrats. Det kan jag bara beklaga.

Denna ryckighet har fortsatt under mandatperioden när det nationella inkubatorsprogrammet riskerade att få kraftigt minskade medel. Regeringen vaknade i sista stund och valde att inte genomföra nedskärningarna. Men det skapade återigen tillitsproblem för regeringen från det samlade näringslivet om huruvida man vill satsa på svenska innovationer i näringslivet.

Herr talman! Det är därför som vi socialdemokrater har motionerat om en rad åtgärder om att stärka vår innovationskraft. Det ska bland annat ske genom att ta fram en innovationsstrategi i tät samverkan med arbetsmarknadens parter, näringslivet, akademin och civilsamhället. Det handlar om att tillsammans identifiera strategiska teknikområden som Sverige borde satsa på. Vi ser även att vi behöver bli bättre på hur vi hanterar våra immateriella tillgångar på bästa sätt och inkludera det i innovationsstrategin.

Vi har föreslagit en satsning på landets scaleup-företag, som är i behov av rätt insatser i stadiet där de behöver intensifiera arbetet med att kommersialisera forskningsresultat. Det behöver ske i en mycket snabbare takt, herr talman.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Forskning och inno-vation för framtid, nyfikenhet och nytta

Vi ser även behovet av fler samverkansprogram. Det var något som togs bort av Tidöregeringen. Jag förstår inte riktigt varför den tog bort dem. De var framgångsrika. Det var bland annat där som det gjordes väldigt många satsningar i de gröna industrierna, som många sverigedemokrater tycker om att håna men som regeringen säger att den ställer sig bakom. De kom fram via samverkansprogrammen. De är helt borta nu i regeringens budget, och det beklagar vi.

Vi vill se fler sådana i för Sverige strategiskt viktiga teknikområden. Det handlar om att skapa ytor för samverkan mellan akademi, näringsliv, civilsamhälle och arbetsmarknadens parter.

Herr talman! Vi är litet land, om det har undgått någon, med tio miljoner invånare. Det innebär att om vi inte har ytor för samverkan är vi helt körda. Vi måste samverka för att stärka vår konkurrenskraft. Det är beklagligt att det inte finns sådana ytor på Regeringskansliet i dag.

Herr talman! Detta återfinns inte heller i den forsknings- och innovationsproposition som vi diskuterar här i dag.

Vi välkomnar såklart satsningarna som görs på Vinnova. Det gäller även det stöd som ges till teknisk infrastruktur, inte minst genom ökade anslag till Rise och de investeringar som sker för avancerad forskningsinfrastruktur.

Men det duger inte, herr talman. Vi ser hur andra länder tar ett mycket mer samlat grepp om innovationspolitiken just för att se till att fler forskningsresultat kommersialiseras.

I Draghirapporten, som jag antar att ledamöterna i kammaren och talmannen har hört en del om, lyfter man fram de utmaningar som EU står inför kopplade till vår konkurrenskraft. Enligt den är just långsiktighet och robusthet i våra stödprogram till innovation avgörande.

När EU och Sverige utmanas av Kina och USA både genom tullkaos skapad av högerpopulister på andra sidan Atlanten och genom otillbörliga statsstöd är en förutsägbar innovationspolitik viktig. Men det är något som den här regeringen har misslyckats med.

Vi befinner oss i ett läge där investeringar i innovation blir färre och vår tillväxt sjunker. Då måste vi satsa oss ur de utmaningar vi står inför. Men, herr talman, det ledarskapet har tyvärr uteblivit.

Herr talman! Det är just därför vi socialdemokrater vill se satsningar på forskning som överstiger regeringens och som återigen placerar Sverige på första plats inom forskning och innovation. Vi vill ha särskilt fokus på hur vi kan få fler forskningsresultat att kommersialiseras, för det har vi varit bäst på i Sverige. Innovation och kvalitet – det är så vi konkurrerar med stora ekonomier. Vi gör det genom att vara bäst. Och Sverige är inte bäst längre. Vi måste tillbaka dit.

Vi socialdemokrater föreslår som sagt en nationell innovationsstrategi. Vi vill se att stödet till nationella inkubatorprogram blir mer långsiktigt och att kommersialiseringen av forskningsresultat ökar.

Utöver detta kan man tydligt se att vi socialdemokrater lägger och konsekvent har lagt mer pengar på innovation under den här mandatperioden, för vi vet att staten och det privata kapitalet behöver kroka arm för att klara av att satsa i framtidens branscher.

När staten är med som en aktiv aktör attraherar det privat kapital som senare skapar livskraftiga bolag. Ett sådant exempel, herr talman, är life science-industrin, som enligt regeringen själv är en basindustri i Sverige. Men regeringen brukar ju uttala att allting är en basindustri, och sedan lägger man inte pengar på det. Om det är en basindustri måste det resurssättas, men i den senaste life science-strategin presenterades inga delmål eller ytterligare resurssatsningar för att stärka Sveriges position inom branschen.

Vi vill därför se ett mål för exporten av life science-industrin och ta ett samlat grepp för att satsa på en avgörande bransch och industri för svensk konkurrenskraft och även möjliggöra fler kliniska prövningar i Sverige.

Herr talman! Sverige står inför stora utmaningar, och Socialdemokraternas forsknings- och innovationspolitik är centrala delar för att stärka vår konkurrenskraft och skapa fler jobb i Sverige.

Jag står såklart bakom alla socialdemokratiska reservationer, men för tids vinning yrkar jag endast bifall till reservationerna 7, 29 och 84.

Nu ska vi heja fram Bajens damer till finalvinst!

(Applåder)

Herr talman! Tack, Lili André, för att du bjöd upp till dans i den här debatten!

Först och främst: Lili André har helt rätt när det gäller att Riksrevisionen riktade kritik mot samverkansprogrammen. Men Riksrevisionen sa inte att samverkansprogrammen inte var produktiva. Riksrevisionen sa inte heller att samverkansprogrammen var onödiga på något sätt. Det är verkligen att läsa Riksrevisionens rapport selektivt.

Tvärtom är det så att näringslivet, framför allt de små och medelstora företagen, gång efter annan har sagt att det var via samverkansprogram som de hade möjlighet att samverka och att komma in på Regeringskansliet. Nu knackar de på hos Regeringskansliet, men det är ingen som öppnar.

Ett perfekt exempel på detta är de nedskärningar regeringen gjorde på Vinnova. Lili André säger att de kom till Regeringskansliet, satte sig där och sa: Oj, oj, inflationen är jättehög! Tillväxten sjunker! Vad ska vi göra? Draghirapporten, hela EU och hela världen säger: Vi satsar på innovation! Då säger Sverige: Nej, nej, vi sänker våra anslag till innovationssystemet!

Var det så klokt? Det var det inte. För nu är Sverige inte längre världens främsta innovationsnation, utan långtifrån. Vi halkar efter.

Jag har en följdfråga till Lili André. Vi har debatterat de här frågorna ett par gånger. Vi socialdemokrater har, som jag tydligt lyfte fram i mitt anförande, föreslagit en strategisk innovationsstrategi som pekar ut viktiga teknikområden för Sverige att fokusera på. Regeringen har fortfarande inte återkommit om det här, trots att man i opposition motionerade om just detta. Men i dag, i den immaterialrättsliga debatten, gav Moderaterna ett besked: Man håller på att arbeta fram en nationell innovationsstrategi.

Jag skulle vilja få ett svar från Lili André: När kommer en strategisk innovationsstrategi från Klimat- och näringslivsdepartementet?

Herr talman! Tack, Lili André, för frågorna!

Jag kan konstatera att jag inte fick svar på min fråga om en innovationsstrategi trots att hela näringslivet ber om en sådan. IVA har släppt en förstudie om just detta och hur viktigt det är för att uppnå stärkt konkurrenskraft i Sverige. Vi får helt enkelt lämna den frågan, herr talman, för Lili André kommer inte att ha möjlighet att svara på min följdfråga. Jag ska inte ställa några fler frågor.

Men jag tycker att det är märkligt. Vi föreslår samverkansprogram, alltså en yta där akademi och näringsliv kan mötas. Lili André säger: Vad har ni mer för förslag? Vi har ett konkret förslag som har funkat.

Jag tycker inte om när man far med osanningar kring samverkansprogram. Jag har haft debatter med statsrådet Ebba Busch om detta. Hon har aldrig uttalat att de var dåliga. Ni har andra prioriteringar, och det har jag full respekt för. Men att säga att de var dåliga och inte verkningsfulla tycker jag är anmärkningsvärt, herr talman, för det stämmer inte.

Vi såg hur life science-industrin satsade och accelererade, speciellt här i Stockholm. Även om projekt som Hybrit bland sverigedemokrater sägs vara dröm- och flumprojekt tror våra partier på den gröna omställningen. Det kom från samverkansprogrammen. Är det här inte viktigt? Jag tycker att det är viktigt, herr talman. Det är dock väldigt tydligt att denna yta för samverkan inte är viktig för Kristdemokraterna.

Kristdemokraterna verkar inte ha något svar på hur vi ska satsa på våra innovativa startup- och scaleup-företag. Vi vill göra en långsiktig start i det nationella inkubatorsprogrammet. Vi vill ha en offensiv innovationsstrategi som fokuserar på strategiskt viktiga teknikområden. Vi vill att Sverige återigen ska vara det främsta innovationslandet i världen. Det behöver vårt näringsliv, det behöver svenska arbetare och det behöver svensk tillväxt. Det vi inte behöver är Kristdemokraternas innovationspolitik.

Forskning och inno-vation för framtid, nyfikenhet och nytta

(Applåder)