Anders Ådahl (C) om (forts. från § 9) Forskning och innovation för framtid, nyfikenhet och nytta (forts. UbU15)

Herr talman! Tidigare i dag debatterades regeringens förslag om att ruinera generationer av svenska medborgare genom kärnkraftsfinansiering. På plats var regeringens finansmarknadsminister Niklas Wykman. Det var bra. Vid större debatter är det brukligt att ansvarig minister är på plats för att ge regeringens syn på lagd proposition och försvara densamma. Men utbildningsministern är inte i kammaren i dag för att debattera mandatperiodens forsknings- och innovationsproposition.

Utbildningsministern är inte på plats. Så har det varit under hela mandatperioden. Utbildningsminister Pehrson – oavsett om det varit Mats Persson eller Johan Pehrson – har ständigt lyst med sin frånvaro. Det är ett mönster. Jag kan inte tolka det som något annat än ett ointresse. Samtidigt vet vi att forsknings- och innovationspolitiken banar väg för svensk konkurrenskraft och demokratisk utveckling.

Herr talman! Debatten om forsknings- och innovationspropositionen måste med nödvändighet handla om akademisk frihet, inte minst i ljuset av vad som händer i Trumps USA men också i ljuset av vad som händer i svensk politik. Centerpartiet är det enda parti i riksdagen som fullt ut står upp för akademisk frihet och som har förslag som entydigt går i den riktningen. Övriga partier halkar på ett eller annat sätt ned i diket genom att via politiken vilja styra, domdera och dämpa akademins egen inneboende kraft. En kort sammanfattning är att regeringspartierna vill direktstyra genom finansiering medan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna vill direktstyra genom organisering.

Herr talman! Vi har byggt in mekanismer som gör forskningen ofri – så skriver vi i vår 31 sidor långa följdmotion. Ja, så är det faktiskt. Det är illavarslande om vi vill se en starkare forskning i Sverige, en ökad konkurrenskraft och en demokratisk utveckling av samhället

Sverige har länge ansetts vara en akademisk toppnation – innovativ och med framstående forskning. Vi har kunnat locka hit högkompetent arbetskraft. Det har stärkt företagandet och skapat tillväxt, men nu är vi i en situation då vi tappar alltmer mark.

Regeringens respons i forsknings- och innovationspropositionen har varit mer pengar till samma system – samma system som inte levererar det som behövs. Det är en frånvaro av reformer. Jag undrar retoriskt: Vad hjälper pengar när själva strukturen är defekt?

Sverige har nästan bara ett sätt att växa ekonomiskt. Det handlar om hög kunskap i våra företag och i det offentliga. Vår framtida välfärd riskeras när vi nu som forskningsnation har hamnat på efterkälken. Det är en allvarlig utveckling som i längden riskerar att skada Sveriges situation. Kvaliteten i svensk forskning bestämmer kvaliteten på våra innovationer, våra startup-företag, våra scaleup-företag och våra etablerade företag. Det är en välfärdskedja där ingen länk får vara svag.

Även om satsningar på forskning fortfarande utgör en stor andel av vår bnp har Sverige kvalitetsmässigt inte hängt med i den internationella utvecklingen. Vi ser även en betydande passivitet från regeringen när det kommer till att locka amerikanska och internationella forskare till Sverige från en sönderfallande amerikansk akademi.

Vi i Centerpartiet har lyft fram fyra förslag för att öka attraktionen på både kort och lång sikt.

För det första föreslår vi en nationell strategi för spetskompetens. Vi tycker att det behövs en nationell strategi vars syfte är att skapa bättre förutsättningar för svenska företag och universitet att attrahera, rekrytera och behålla spetskompetens.

För det andra tycker vi att det här och nu behövs en öronmärkt satsning för toppforskare. Universiteten bör utnyttja sitt interna kapital, och staten kan matcha det med nya anslag. Universitetens motprestation bör vara att de forskare som anställs håller en extraordinär kvalitet. Vi tycker att Vetenskapsrådet ska kunna stå för en sådan granskning.

För det tredje vill vi införa en one-stop shop. Många arbetskraftsinvandrare och forskare väljer bort Sverige för att det av praktiska skäl är svårt att flytta hit. Det kan handla om svårigheter att hitta en bostad men även om att hitta en skola för medföljande barn. Det ska vara enkelt för hela familjen att komma hit. Därför behövs en så kallad one-stop shop för arbetskraftsinvandrare.

För det fjärde behöver vi stärka den akademiska friheten på hemmaplan.

Herr talman! Centerpartiets utgångspunkt är att det inte i huvudsak är för lite pengar som är problemet utan hur vi har riggat hela sektorn. Det handlar om hur vårt finansieringssystem ser ut, hur sektorn är organiserad och hur politiserad vi har tillåtit den att bli.

Vi vill från vår sida se två djupa reformer, dels en ny organisering av sektorn, dels en ny och långsiktigt stabil finansiering av sektorn.

Vi välkomnar regeringens initiativ till att utreda associationsformer. I Sverige är i stort sett alla lärosäten förvaltningsmyndigheter. Det leder både till en konformitet och till en alltför nära relation till statsmakten som håller tillbaka kreativitet och idérikedom. Universitetsledningar måste ägna mer tid åt myndighetsuppgifter, administration och politiska nycker än åt att vara akademiska ledare. Man kan säga att politikens makt är total.

Vi i Centerpartiet vill se friare lärosäten och faktiskt en pluralism av associationsformer. Vi delar sålunda regeringens bedömning att en utredning i frågan måste tillsättas.

Detta är alltså Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna emot.

Låt mig i sammanhanget, herr talman, få citera Hans Ellegren, som är ständig sekreterare i Kungliga Vetenskapsakademien. Han skriver i dagens Altinget så här:

”I en tid där populism, faktaresistens och desinformation breder ut sig är autonoma lärosäten en nödvändighet för att oberoende kunskap ska utvecklas och förmedlas inom samhället. Det är en grundpelare i en fungerande demokrati. Det borde ligga i alla politiska partiers intresse att verka för en sådan utveckling.”

Vi i Centerpartiet ställer oss naturligtvis helt bakom en sådan kommentar.

Herr talman! Den akademiska ofriheten stannar inte vid associationsformer för lärosätena. I forskningspropositionen ser vi att såväl den institutionella autonomin som den individuella friheten ytterligare försvagas genom hur finansieringssystemet göds med pengar. I princip alla nya tillskott av medel ska fördelas av forskningsråden. Universiteten och högskolorna reduceras alltmer till administrativa enheter i statens vård. Och forskarna transformeras från proaktiva forskare till reaktiva. Det blir de facto ett alltmer inlåst system för forskning, och det är tyvärr inte ett system som levererar när ofrihet blir dogm. Utbildningsminister Pehrson cementerar landet lagom och gör kanske till och med saker värre än de är. Satsningarna är som tidigare tillfälliga och tyngda av administration.

För våra två djupa reformer behövs en tågordning. Det börjar med en friare organisering och fortsätter med en friare finansiering. Friheten som ges i organisation måste mötas upp av ett akademiskt ansvar. Därför måste organiseringen ske först och finansieringsreformen sedan, men de hänger samman.

Herr talman! Låt oss vara noggranna med att säga att frihet kommer med en lika stor portion ansvar. Hög akademisk frihet medför högt akademiskt ansvar. Högskoleledningar och högskolestyrelser har ett stort ansvar att utveckla sina miljöer. Det är frihetens nödvändiga konsekvens – ansvar. Om detta måste universitetssektorn tala mycket mer för att nå politikens öra brett. För det sorgliga är att politikens ryggmärgsreflex är att öka den politiska detaljstyrningen i stället för att utveckla det akademiska ansvaret. Däri ligger också den stora skillnaden mellan Centerpartiets ansatser och övriga partiers.

Herr talman! Vi i Centerpartiet har väldigt många reservationer i detta betänkande, närmare bestämt 32 stycken. Vår politik är bred och omfattande, och vi presenterar en uppsjö av förslag jämte akademisk frihet för en bättre framtid för svensk forskning och innovation.

Jag vill kort lyfta fyra områden.

För det första ser vi att jämställdheten måste öka i akademin. Det är många kvinnor som läser högre utbildningar, men i fråga om andel är det färre och färre kvinnor som går upp för hela karriärstegen till professor. Vi missar mycket kompetens med det ojämställda system vi har i dag. Unga kvinnor är de som missgynnas mest. Vi anser därmed att det forskningspolitiska delmålet om att jämställdheten ska öka måste vara kvar.

För det andra behövs det ett tydligare system för kvalitetsuppföljning av svensk forskning och innovation. Det finns därför ett behov av att införa ett system för en samlad och oberoende analys av vilka resultat och effekter statliga investeringar i forskning, utveckling och innovation har. Det är något som faktiskt finns i de flesta jämförbara länder. Vi anser att en utredning bör tillsättas som ska lämna förslag på hur ett sådant system kan inrättas.

För det tredje anser vi att antalet forskningsfinansiärer behöver minska. Färre finansiärer och färre överlappande utlysningar gör att forskarnas arbetsbörda när det gäller att skriva projektansökningar minskar. Det skulle också bidra till en mer ändamålsenlig och effektiv forskningsfinansiering. Dessutom, herr talman, är det inte ovanligt att mediokra projektförslag som får nej hos första, andra och tredje forskningsfinansiären i stället får ja hos den fjärde eller femte. Det är inte ett kvalitetsdrivande system.

För det fjärde är det viktigt att de satsningar som görs inom innovation bidrar till att stärka Sveriges konkurrenskraft och minska sårbarheten. Statens roll i innovationssatsningar bör vara utformad som en katalysator, så att det skapas förutsättningar för framväxande och banbrytande tekniker och så att satsningarna sker nedifrån och upp. Sverige har inte möjlighet att vara världsledande inom alla tekniker, utan statens satsningar måste ta sin utgångspunkt i Sveriges unika industritradition, kompetenser och möjligheter.

Herr talman! Av alla våra 32 reservationer väljer jag att yrka bifall till reservationerna 12 och 86.

Herr talman! När Universitetskanslersämbetet fick ett uppdrag av regeringen att undersöka vilka de största hoten mot akademisk frihet är hamnade det som Robert Stenkvist är inne på – woke – långt ned på listorna. Om jag minns rätt var det 3 procent som lyfte upp det som ett problem.

Ja, det finns ett problem med woke, men det finns ett betydligt större problem med politikers direktstyrning och den ofrihet som forskarna känner. Om vi ska locka hit amerikanska forskare ska vi snarare snegla på toppuniversiteten i USA. Vad är det som gör att de har velat vara där från början? Harvard, som Stenkvist inte är alldeles förtjust i, har en betydande frihet. Man har stått emot Trumps nycker, och man har en egen stor endowment. Det finns en massa pengar fonderade som man kan leva på, och man är därmed inte direkt beroende av politikens finansiering.

Om vi ska locka hit amerikanska forskare behöver vi tänka på vilka lönenivåer som kan vara aktuella och hur vi kan möta dem, övriga omständigheter med familj och så vidare.

Problemet med woke som Stenkvist lyfter fram ser jag inte som det första problemet att ta itu med. Jag kan inte exemplet i Uppsala, så jag kan inte kommentera det specifikt. Jag får passa på det.

Totalt sett är det som lockar toppforskare förutsättningarna att bedriva toppforskning. Det handlar mycket om den miljö man är verksam i. Om vi klarar av att öka friheten på våra lärosäten förutsätter jag att lärosätesledningarna kommer att vara oerhört intresserade av att skapa de miljöer som attraherar de bästa – även i Luleå.

Herr talman! Jag måste först säga några ord om kampanjen Come to Sweden. Jag fick en fråga av Stenkvist om min kollega Paarup-Petersen har varit i USA och satt upp lappar. Nej, det har han faktiskt inte. Centerpartiet ingår nämligen i ett internationellt konglomerat med grenar över hela världen och har bulvaner som sätter upp lappar varhelst vi önskar. Så gick det till.

Lärarundantaget, som Lili André lyfter fram, är en svensk möjlighet. Det är så Centerpartiet ser på det. Vi pratade tidigare om att kunna locka internationella och kanske amerikanska forskare till Sverige. Centerpartiet tycker att det där är en unique selling point för Sverige. Det skapar en attraktionskraft som andra länder i Europa inte kan matcha.

Det handlar, precis som ledamoten var inne på, om möjligheten att om man har en idé om något som man kan patentera stannar ägandeskapet för idén hos forskaren, inte hos lärosätet. Centerpartiet är entydigt för att behålla lärarundantaget. Inte minst i ljuset av den oro som råder i den akademiska världen skulle Sveriges attraktionskraft faktiskt kunna stiga för internationella forskare.

Det skapar också möjligheter för våra forskare att inte stanna på labbet utan dessutom gå ut och bli entreprenörer och kommersialisera sina idéer. Det är faktiskt en unik situation.

Min tidigare arbetsgivare Chalmers jobbar intensivt med att pussla samman forskare med dem som har bättre kunskaper om att starta och leda företag. För vår del är det en framgångsfaktor.

Herr talman! Jag vill tacka ledamoten Lili André för att hon lyfter fram en fråga vi sällan pratar om men som är väldigt viktig för svensk konkurrenskraft.

Många av oss ledamöter har pratat om att forskningen egentligen är grunden för svensk konkurrenskraft. Då måste vi absolut prata om hur vi får ut forskningsidéerna i näringslivet på olika sätt. För en del idéer kan det ske genom samverkan. Som ledamoten är inne på kan forskarna kanske samverka med de stora multinationella företagen, som Sverige har väldigt många av. Det görs väldigt intensivt på universiteten i dag. Lärarundantaget sätter inga käppar i hjulet för det.

Den andra delen är att gå från en egen idé till att kanske starta ett företag eller sälja sin idé till någon som startar det företaget. Jag skulle vilja säga att den möjligheten är enorm för Sverige.

Innan jag blev politiker och riksdagsledamot arbetade jag faktiskt med de här frågorna på stiftelsehögskolan Chalmers. De gör nu så att de har högskolan som en organisationsform, som är ett aktiebolag under stiftelsen. De har dessutom startat ett innovations- och utvecklingsbolag som de kallar Next Labs. Därefter går det ut till ett företagande.

Idén är att forskaren ska kunna vara forskare på högskolan och kunna följa med sin idé till Next Labs för att sedan kanske följa med ut i ett företagande på några procent. Det visar sig även hos entreprenörer att det inte är en stafettpinne. Det funkar inte så att en forskare kan komma på en idé och sedan lämna över idén till en entreprenör. Det viktiga är att forskaren är med hela vägen, men det räcker att forskaren är med på några procent för att kunna följa processen.

Lärarundantaget är alltså utmärkt för Sverige, och högskolorna har goda möjligheter. Stiftelseformen ger extra goda möjligheter.