Fru talman! När ett litet barn inte längre kan bo med mamma och pappa utan behöver omhändertas är det inte någon liten sak, men det är beslut som i vissa fall behöver tas för att säkerställa att varje barn får en trygg uppväxt.

Familjen påverkar oss djupt. Det gäller oavsett om familjen fungerar bra eller dåligt. Och den är därför viktig. Den är viktig för enskilda människor, och den är viktig för hela samhället. Familjens grundläggande uppgift är att med kärlek och ansvarsfulla krav alltid stötta och skydda dem som är en del av den. Det innebär att såväl barns som föräldrars rättigheter måste respekteras, även inom familjen.

I de fall som hemmet, som ska vara en borg av trygghet, förvandlas till en plats med hot och våld eller en plats där föräldrarna inte längre kan ge sina barn den kärlek, omsorg och trygghet som de behöver, då behöver vi som samhälle ta vårt ansvar och skydda barnen.

Fru talman! När barn befinner sig i samhällets vård, exempelvis i familjehem, bär vi som samhälle ett särskilt stort ansvar för att säkerställa barnens trygghet och säkerhet. Det gäller också vid beslut om att vården ska upphöra.

Vad som hände den lilla flickan Esmeralda - "Lilla hjärtat", som hon kallades - kom att skaka om Sverige. Esmeralda omhändertogs redan på BB som en följd av hennes föräldrars missbruk. Hon placerades i ett kärleksfullt familjehem. Hon hade bott där hela sitt liv när det en dag beslutades att hon skulle ryckas upp från tryggheten och i stället bo hos sina biologiska föräldrar. Det slutade i katastrof. I januari för tre år sedan hittades Esmeralda, vanvårdad till döds, under sängen i de biologiska föräldrarnas lägenhet. Hon hann aldrig fylla fyra år.

Detta fall påvisade vikten av en skärpt lagstiftning för att säkerställa varje barns rätt till en trygg uppväxt. Lagstiftningen, som har kommit att kallas för lex Lilla hjärtat och som trädde i kraft den 1 juli 2022, var ett steg på vägen i det arbetet.

Socialnämnden skulle inte längre få besluta att vården enligt 2 § LVU ska upphöra förrän de omständigheter som föranleder vården har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt. När socialnämnden prövar om vård enligt LVU ska upphöra ska de särskilt överväga om det finns skäl för flyttningsförbud, och när barnet har varit placerat i samma familjehem i två år ska socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden.

Det här var viktiga förändringar, men flera steg saknades. Socialdemokraterna var tyvärr inte beredda att i regeringsställning göra tillräckligt för att säkerställa barnens bästa.

Socialutskottet konstaterade för det första att när vården enligt LVU upphör bör socialnämnden ha ett uppföljningsansvar minst ett år efter upphörandet.

Utskottet ansåg för det andra att socialtjänsten ska kunna ställa krav på obligatoriska drogtester för föräldrarna inför umgänge och inför prövning av om vården ska upphöra. Det var knappast för mycket begärt med tanke på alla de barn i vårt land som en gång har svikits och behövt lämna sina föräldrar just på grund av missbruk inom familjen.

För det tredje, fru talman, fann socialutskottet anledning att fatta det historiska beslutet att tillsätta utredningen Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU. Fokus för utredningen har varit att utreda förutsättningarna att införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit vid prövningen av om vård enligt LVU ska upphöra.

Självklart är det bästa för ett barn i de allra flesta fall att få komma tillbaka till sin ursprungliga familj, men det behöver inte alltid vara så. Jag är därför glad över att den här utredningen nu har kunnat överlämnas till socialtjänstministern av ett enigt utskott och att vi tillsammans riktar ett uppdrag till regeringen att beakta remissvaren och därefter återkomma till riksdagen med lagförslag som syftar till att stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga.

Socialutskottet har nu lagt grunden, och vi har anledning att känna hopp om att den nya regeringen kommer att återkomma med fler förslag som på allvar stärker tryggheten och ökar skyddet för samhällets mest utsatta barn.

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till hovrättspresident Anders Hagsgård som varit utredare, till utredningssekreterare Mathilda Rydstern, till utredningens experter och till hela utskottskansliet som har jobbat hårt med utredningen.

Jag vill också tacka mina nuvarande kollegor i socialutskottet och våra företrädare för gott samarbete till förmån för barnens bästa. Låt vårt fortsatta arbete präglas av omtanke om vårt samhälles mest utsatta barn så att fler barn får växa upp i trygghet!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande SOU9 Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Alla barn har rätt att växa upp under trygga och säkra förhållanden, få en god omvårdnad och ha stabila förhållanden i hemmet. Men tyvärr ser verkligheten inte ut så för alla barn och unga här i vårt land.

Jag är därför glad över att det är ett enigt utskott som står bakom detta utskottsinitiativ. Vi föreslår ett tillkännagivande till regeringen om att den, med utgångspunkt i promemorian Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU och med beaktande av remissvaren, ska återkomma till riksdagen med ett lagförslag som syftar till att stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga.

Fru talman! Jag är ny ledamot här i riksdagen men har i mina tidigare uppdrag bland annat suttit som ledamot i nämnd och utskott för individ och familjeomsorg under de två senaste mandatperioderna. Jag har tagit del av och varit med och fattat beslut i många ärenden som rör det som berör mig allra mest: utsatta barn och unga.

Det handlar om barn och unga som far illa i hemmet och där vi tvingas fatta beslut om omhändertagande och placering för vård utanför det egna hemmet på grund av trasiga familjesituationer, missbruk, våld eller allvarliga brister i föräldraförmågan. Det kan också handla om det egna beteendet och att barn och unga av olika anledningar hamnar snett i livet och riskerar att skadas i ännu högre grad, antingen för stunden - i situationen - eller i ett livslångt perspektiv.

Lika ont som det gör i hjärtat när man ser barn, unga och familjer befinna sig i en tragisk och destruktiv situation eller miljö, lika mycket värmer det när vi med små eller lite större insatser lyckas vända utvecklingen så att familjerna och individerna blir väl fungerande och välmående igen.

Fru talman! Jag är därför oerhört glad och tacksam över att nu få vara en del av detta utskott och att som ledamot i riksdagen för Sverigedemokraterna få möjlighet att vara med och påverka och bidra till att fler får en god uppväxt och till att vi får en bättre lagstiftning på plats för alla barn och unga och deras familjer här i Sverige.

Sverigedemokraterna arbetar alltid för alla barns rätt till en trygg och säker uppväxt, en god omvårdnad och en värdig fostran. Detta är något som barnens vårdnadshavare i första hand ansvarar för, men i de fall där barn och unga inte får sina grundläggande behov tillgodosedda i sitt hem eller där de riskerar att allvarligt skadas fysiskt eller psykiskt måste samhället träda in och bistå med den hjälp och de resurser som krävs. Inga barn ska behöva uppleva känslan av att samhället sviker dem.

Fru talman! Att skilja barn från deras vårdnadshavare är ett stort ingrepp, men tyvärr är det i vissa fall ytterst nödvändigt. Barn har rätt till sina föräldrar, och föräldrar har rätt till sina barn - men inte om det bedöms vara till skada för barnet eller i de fall där det utifrån barnets bästa bedöms vara nödvändigt att skilja dem åt, oavsett om det gäller en kortare period eller om det är aktuellt i ett livslångt perspektiv. Sverigedemokraterna anser att barnens bästa och barnens trygghet alltid ska prioriteras före föräldrars rätt.

De allra flesta vårdnadshavare har förmågan att tillgodose sina barns behov och ge dem en god och kärleksfull omvårdnad; det ska ändå sägas. Men det finns de som av någon anledning inte klarar av att ta sitt föräldraansvar, tillfälligt eller för en bestående tid. Vikten av tidiga och förebyggande insatser kan inte nog understrykas när det gäller möjligheten att i ett tidigt skede bryta en ogynnsam utveckling och undvika onödiga placeringar. Jag är glad över att företräda ett parti som prioriterar just detta.

För de barn och unga som befinner sig i samhällets vård finns ett extra ansvar. Socialnämnder i landets kommuner ska tillse att de barn och unga som placeras utanför hemmet får den vård och omsorg och det stöd de behöver samt att de placeras i ett boende där de känner trygghet varje dag.

Fru talman! Socialutskottet har under flera års tid aktivt agerat för att få till stånd en förbättrad lagstiftning runt utsatta barn, och jag hoppas innerligt att vi snart kan få en lagstiftning på plats som på riktigt säkrar att beslut tas med barnens bästa i beaktande - alltid.

Barnkonventionens artikel 19 lyder: "Barn ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp." I fallet med "Lilla hjärtat" miste Esmeralda, som den lilla flickan hette, så oerhört tragiskt livet. Det skedde efter att hon varit placerad i familjehem enligt LVU, på grund av allvarliga missförhållanden i hemmet, men åter flyttats hem till sina biologiska föräldrar. Sådant får bara inte hända. Samhället brast i sitt skydd av den lilla flickan.

Vidare skulle en liten pojke som kallades Tintin fylla nio år den 9 februari, fru talman - en liten pojke som bodde med sin mamma, som var ensam vårdnadshavare. Den lille pojken sägs ha uttryckt både oro och rädsla inför, och ville inte åka till, sin pappa. Trots mammans kamp samt larm från polis, socialtjänst och skola beslutades om oövervakat umgänge. Ett par veckor efter beslutet hittades Tintin död hos sin pappa. Ännu en gång har samhället brustit i att skydda ett litet barn. Jag tror jag talar för alla i kammaren när jag säger att man verkligen blir totalt förkrossad.

Dessa två barn är tyvärr inte de enda som har fallit offer som en direkt konsekvens av att samhället brustit i sitt skydd av utsatta barn. Det får räcka nu, fru talman. Barnkonventionen har varit lag i tre år, och det är hög tid att behandla barn som det de faktiskt är - människor med egna rättigheter som har rätt att bli lyssnade på och skyddas från utsatthet. Barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga måste stärkas på riktigt.

(Applåder)

Fru talman! Det finns nog ingenting som utgör en så viktig del av riksdagens arbete som det som handlar om att ge våra barn och unga ett fint liv och en barndom att utvecklas i och leka sig igenom för att sedan bära med sig som en rustning på livets inte alltid så enkla väg.

I förra veckan fick jag träffa min nyfödda systerson för första gången. Det är något så hisnande med att betrakta den här lilla varelsen, som är så oskyldig och sårbar men som i sin lilla, mjuka kropp bär en pusselbit in i vår framtid. Det är ett obönhörligt faktum, fru talman, att det vi gör i dag för våra barn och unga, oavsett om vi lyckas eller misslyckas, kommer att ge avtryck under mycket lång tid framöver. Ett barns barndom är till stora delar fundamentet för vår framtid.

Att säkra barns rätt till ett liv fyllt av lek och lärande och att skydda dem från våld och missförhållanden är ett mycket tungt ansvar som nu vilar på den nya regeringen.

Fru talman! "Lilla hjärtats" öde är så fruktansvärt och så extremt smärtsamt att det omöjligt kan lämna en enda människa oberörd. Det som inte någonsin får hända hände. Det brott som Esmeralda och hennes nära drabbades av är så vidrigt att jag knappt kan sätta ord på vad jag känner för det. Den kamp som hennes familjehemsmamma tvingats utkämpa är så stark att det gör riktigt ont.

Vi ska alla komma ihåg att det inte är vi här i politiken som har sett till att saker äntligen händer, utan det är denna familjs enträgna kamp. Det är den striden som har lett fram till det utskottsinitiativ från Moderaterna som vann utskottets majoritet.

I initiativet finns ett förslag om att göra barns rätt till ett eget rekvisit. Detta är en lagändring som vi i Vänsterpartiet har drivit på för i många år, och vi är mycket glada över att den nu är på väg att bli verklighet. Även om den rent lagtekniska delen i praktiken kommer att beröra väldigt få barn är innebörden av den desto viktigare. I själva verket är detta faktiskt, mycket riktigt, ett paradigmskifte i arbetet med vård av barn och unga.

Med detta förslag är vår vilja att barns röst ska få en större - till och med en avgörande - betydelse i deras eget liv, vilket är något som borde vara helt självklart.

Men även om jag själv är näst intill lyrisk över just den här delen måste vi se nyktert på en sådan förändring. Att omhänderta ett barn är en av de mest drastiska och djupgående inskränkningar samhället kan göra mot en familj. Det har en enorm påverkan på dem som drabbas, såväl på vårdnadshavare som på barn.

Det är lätt att göra det hela mycket enkelt för sig och känna att en förälder som inte tar sitt ansvar har försakat sin rätt att vårda ett barn. Men ett sådant tankesätt är inte bara fel utan kan också vara direkt skadligt. Verkligheten är aldrig, eller i alla fall mycket sällan, så svart eller vit som den kan verka vid ett första ögonkast. Det är därför mycket viktigt att vi får en lagstiftning som beaktar de konventioner och regler som finns om föräldrarätt men som framför allt ger trygghet för våra barn.

Denna utredning och de förslag som presenteras däri har fått en del synpunkter från remissinstanserna. Det är av yttersta vikt att regeringen tar till sig dessa synpunkter och ser till att det här blir en korrekt och rättssäker lagstiftning.

Fru talman! Det är vår skyldighet att se till att inget annat barn möter samma öde som Esmeralda och de runt henne har gjort. Men då måste vi också vara ärliga med att ingen lag i världen kommer att vara till hjälp om den som ska implementera lagen inte får rätt förutsättningar. I många år har socialtjänstens uppdrag vuxit i samma takt som dess behov har eftersatts. Vi kan aldrig någonsin säkra våra barns trygghet om vi inte prioriterar att skapa en urstark socialtjänst. Det är nu regeringens ansvar att se till att bygga upp den igen - annars riskerar detta viktiga arbete att bli ganska verkningslöst.

Det är också viktigt att regeringen säkerställer att socialtjänstlagen och LVU inte blir ett lapptäcke av pigga förslag utan att allt sätts samman till en helhet med lagar som är balanserade och som lever upp till syftet att ge människor - såväl barn som vuxna - rätt till ett bra liv.

Fru talman! Barns utsatthet är inget eget fenomen som uppstår ur tomma intet, utan det är en mycket rå konsekvens av klass och kön. Bakom näst intill varje trasig barndom ligger stora samhällsproblem som ekonomisk och social utsatthet, mäns våld mot kvinnor, sexuellt våld och utnyttjande och psykisk ohälsa. Detta kan vilken forskare som helst skriva under på.

När vi har som ansvar att varje barn ska få de bästa förutsättningarna att leva ett gott liv måste vi förstå och erkänna att varje barn som når socialtjänstens tröskel i en mening redan är ett misslyckande. Dessa barn har redan farit illa, och i de allra flesta fall hade missförhållanden kunnat förebyggas, mildras eller förhindras.

Det är varje regeringens plikt att skapa rätt förutsättningar för att förebygga sådant lidande. Det är helt oacceptabelt att inte motverka, eller att i värsta fall till och med förstärka, samhällsproblem som skapar missförhållanden. Än värre är det att sedan ge sig själv en eloge för att man sätter plåster på de sår som vi själva har skapat.

Eftersom detta är min första debatt med den nya regeringen vill jag vara tydlig med min ståndpunkt. Jag är mycket glad och mycket tacksam för arbetet med lex Lilla hjärtat och med den lagstiftning som vi nu vill implementera, men i ett samhälle där människor slits isär ökar riskerna för att barn far illa oavsett vad vi gör med LVU.

Jag är mycket oroad, fru talman, för att flera barnrättsorganisationer visar på att stora delar av Tidöavtalet faktiskt strider mot barnkonventionen. Det är en mycket dålig grund om man menar allvar med att barn inte ska fara illa. Då kommer en lagstiftning som denna att ha väldigt liten betydelse för våra ungas rätt till ett tryggt liv. Att först slå och sedan smeka är inte vägen framåt för att stärka barns rättigheter.

Vi kommer att göra allt i vår makt för att stoppa varje förslag som inte gynnar barn och unga, men just detta förslag från utskottet säger vi ja till.

(Applåder)

Fru talman! Det är tydligt att det finns en stark politisk enighet om att lyfta fram barns rättigheter, och det är verkligen bra och glädjande. Hela utskottet har enats om att vi måste stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga. Utskottet anser också att regeringen årligen ska återkomma till riksdagen med information om hur arbetet med att stärka kvaliteten, rättssäkerheten och barnrättsperspektivet fortlöper. Det är något Miljöpartiet verkligen välkomnar.

I dag är ämnet för vår debatt utredningen om barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU. Ämnet hänger dock ihop med många andra barnrättsfrågor. Samhället behöver ta tydliga steg framåt när det gäller barns rättigheter i stort.

Miljöpartiet har varit starkt pådrivande för att barnkonvention ska bli svensk lag. Här kommer under lång tid att finnas förbättringsmöjligheter vad gäller tillämpningen av barnkonventionen. Något konkret som Miljöpartiet önskar är att Sverige ratificerar det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen. Det skulle möjliggöra för barn att driva sina egna fall och vända sig till FN:s barnrättskommitté när deras rättigheter kränks.

Att vuxna fullt ut måste ha ett barnperspektiv och barns bästa i fokus när åtgärder som rör barn vidtas är något som vi konstant måste arbeta för att förbättra i både lagar och praktik. Det vi nu debatterar är ett exempel på hur lagar är så otydliga eller dåligt utformade att det är svårt att ge barn de stöd de behöver. Flickan som kallades Lilla hjärtat drabbades på värsta tänkbara sätt av vuxnas oförmåga att sätta barns bästa i fokus.

Det är värdefullt med de lagändringar och initiativ som den tidigare regeringen har gjort på området. Bland annat har beslut tagits om krav på bättre och mer regelbundna uppföljningar och kompetens hos offentliga biträden till barn under LVU-processen samt att uppföljning ska ske längre tid efter att en placering upphört. Det har också införts skärpta regler på vilka förändringar som ska ha skett innan LVU upphör, skärpta regler för flyttningsförbud, krav på drogtester med mera. En hel del av dessa förändringar har Miljöpartiet tydligt drivit på för.

Det är tydligt att socialutskottet både tidigare och nu är en progressiv kraft för att stärka barnrättsperspektivet, och det tycker jag att vi gemensamt ska vara stolta över. Det har ju resulterat i det utskottsinitiativ vi nu debatterar. Huvudfrågan har här handlat om barnets bästa som ett självständigt rekvisit, vilket även flera tidigare talare tagit upp.

Utredningen föreslår att när upphörande av vård ska ske ska en utredning göras i två steg, först gällande huruvida kriterierna för vården fortfarande är uppfyllda eller ej och därefter, som ett specifikt andra steg, om det finns risk för att ett barns hälsa eller utveckling allvarligt skadas genom att vården upphör. Detta är kärnfrågan, och Miljöpartiet välkomnar förslaget.

Vi har också drivit på några andra närliggande frågor. Till exempel tycker vi att det är viktigt att barn ska ha möjlighet att ta emot stödinsatser även om föräldrarna inte samtycker. Denna möjlighet finns i dag för barn som fyllt 15, men Miljöpartiet vill att detta ska vara möjligt även för yngre barn.

Vi anser också att barn ska ha rätt att ha med sig ett så kallat barnombud i alla samtal med socialtjänst. Detta är något som också organisationerna Maskrosbarn och Barnrättsbyrån lyfter fram och som många barn efterfrågar. Flera utredningar i Sverige har varit inne på detta spår tidigare.

Vi i utskottet önskar nu att regeringen tar promemorian vidare, med beaktande av remissvaren, och återkommer till riksdagen med ett lagförslag som syftar till att stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga. Miljöpartiet ser fram emot detta.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag nämna en annan aktuell barnrättsfråga som också flera tidigare talare har nämnt. Märta Stenevi lyfte nyligen i partiledardebatten att det behövs en lex Tintin. Ett barn ska inte tvingas till umgänge med en förälder som barnet är rädd för eller inte vill träffa. Det är dags att ta ställning en gång för alla - barn har rätt till trygghet och ett absolut skydd mot våld. Det ska alltid väga tyngre än föräldrars rätt till sina barn. Just denna fråga är också något som det samlade svenska civilsamhället på barnrättsområdet har lyft som en av sina rekommendationer till regeringen i den pågående granskningen av Sverige i FN:s barnrättskommitté. Vi ser fram emot att läsa de här rekommendationerna när de förväntas komma i början av februari.

Miljöpartiet har också sedan länge drivit frågan om att barn ska ha rätt till ett ombud i alla tvister mellan föräldrar som handlar om vårdnad, umgänge eller boende. På så sätt kan vi säkerställa att barnets röst hörs och barnets roll som egen rättighetsbärare.

Inget umgänge ska ske när barnet och en förälder, oftast en mamma, bor på skyddat boende eller har skyddade uppgifter på grund av rädsla för förövaren. Det är fullständigt orimligt att barn ska tvingas umgås med sin förövare - och dessutom ansvara för att hålla sin adress hemlig.

Att regeringen som vi ingick i lade ett förslag om så kallat barnfridsbrott - att det nu blivit straffbart att utsätta ett barn för att bevittna vissa brottsliga gärningar, såsom vålds- och sexualbrott, i nära relationer - var också ett viktigt steg ur barnrättsperspektiv. Det var på tiden.

Slutligen vill jag påminna om att föräldrar som vill vara bra föräldrar har mycket större möjlighet till det om de egna förhållandena blir bättre. Oroliga, stressade och uttröttade föräldrar som inte vet hur de ska få ekonomin att gå ihop har svårare än andra att vara de föräldrar de vill vara. Stödstrukturerna måste bli bättre för att alla barn ska ges samma chanser. Miljöpartiet vill också se en kriskommission för barnfattigdom. Men lagstiftningen måste parallellt med detta bli mycket bättre på att fånga upp barns specifika rättigheter, och det är detta som betänkandet i dag handlar om.

Jag yrkar alltså bifall till förslaget i betänkandet.