Yasmine Bladelius

Fru talman! Förutom att jag har detta fina riksdagsuppdrag för Socialdemokraterna till låns är jag också sedan ett antal år tillbaka förbundsordförande för Unga Örnar, för övrigt världens bästa barnorganisation. Tillsammans med Tankesmedjan Tiden tog vi i mars förra året fram rapporten Barnen och krisen - så påverkas barnen av inflationen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Låt mig läsa upp inledningen till rapporten: "Beatrice i Hässleholm drömmer om att kunna ta med sin sexåriga dotter till ett lekland. Ali i Borlänge har kompisar som inte längre kommer till skolan för att de saknar vinterjacka. På Nydala torg i Malmö larmar frivilligarbetare om att allt fler barn kommer till deras kostnadsfria frukostutdelningar. Många tar med sig bröd, pålägg och grönsaker i påsar till dagens övriga måltider. På Blombackaskolan i Södertälje behöver de laga mer mat - eleverna är hungrigare och äter betydligt mer särskilt inför och efter helgen."

Fru talman! Det här är bara ett axplock av vittnesmål. Nästan dagligen får vi, inte minst jag som förbundsordförande för Unga Örnar, samtal och rapporter från barn som drabbas hårt i den ekonomiska krisens spår. Nio av tio kommuner uppger att eleverna i grundskolan äter mycket mer skolmat sedan det ekonomiska läget för hushållen försämrats. De kommer hungriga till skolan efter helgen och äter sig extra mätta på fredagen, för helgen innebär hunger. Samtidigt har många skolor sparkrav på sig. Skolmaten ska kosta mindre och mjölken dras in. Det är naturligtvis en ekvation som inte alls går ihop.

Fru talman! Den analys om barnfamiljers ekonomiska utsatthet i kostnadskrisen som Kantar Public tagit fram för Majblomman, Röda Korset, Rädda Barnen och Hyresgästföreningen visar att barnens behov och mående drabbas hårt och på flera sätt av familjernas pressade ekonomi. De drabbas av den ökande oron i familjen för att ekonomin inte går ihop. De drabbas då det inte finns pengar att köpa nya kläder inför årstidsväxlingarna eller när gympaskorna blivit för små och familjen inte har råd att köpa nya. De drabbas när fritids- eller lovaktiviteter rycks bort eftersom det helt enkelt inte finns pengar över till det. Majblomman vittnar också om att allt fler söker deras bidrag till helt basala saker, som barnkläder, blöjor, välling och skor.

Fru talman! I detta nu har många barnfamiljer svårigheter med att tillgodose de mest grundläggande behoven. Rätt till skälig levnadsstandard, rätt till hälsa och rätt till meningsfull fritid påverkas. Den geopolitiska oron, energikrisen, inflationen och chockhöjda räntor slår ut barnfamiljer i Sverige.

Barn ska inte behöva lida brist på mat och kläder i Sverige. Det behöver inte vara så här. Det går att prioritera. Vad är finansministerns svar till de utsatta barnen i Sverige?

(Applåder)

Fru talman! Jag hade egentligen tänkt avstå mitt avslutande anförande, men jag kände att jag måste gå upp och kommentera och konstatera ett par saker.

Först och främst vill jag bemöta argumentet från Sverigedemokraternas ledamöter att en angiverilag skulle motverka skuggsamhället. Jag hävdar tvärtom, med bestämdhet. Det är naturligtvis inte så att den som lever i ett skuggsamhälle söker sig enklare eller hellre till sjukvården eller annan myndighet därför att det finns en angiverilag, tvärtom.

Om det finns en angiverilag och jag lever som papperslös i ett land som har en angiverilag söker jag mig inte till sjukvården. Jag kanske till och med låter blindtarmen brista hellre än att söka mig till sjukvården, därför att jag har ett barn med mig i ett tryggt land som Sverige. När jag lever i ett skuggsamhälle kanske jag till och med hellre får en allvarlig komplikation i min graviditet än att söka mig till vården, om vi har en angiverilag. Argumentet att skuggsamhället skulle motverkas av en angiverilag vänder jag mig alltså starkt emot, fru talman.

Jag vill också, under de korta sekunder jag har kvar, uppmärksamma det faktum att vi nyss hade en väldigt lång debatt om sjukvårdskrisen i Sverige där ingen sverigedemokrat valde att anmäla sig till debatten. Men i denna debatt, när det handlar om en angiverilag, anmäler sig samtliga tre sverigedemokrater i socialutskottet till debatten. Det säger en del, fru talman.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Sverigedemokraternas ena representant sa för en stund sedan i den ena talarstolen att det är en tröttsam debatt. Men den här debatten, fru talman, bygger inte på något politiskt spel. Debatten bygger på en genuin oro från oss interpellanter, från välfärdens medarbetare och från samtliga av de stora fackförbunden. Ärligt talat, fru talman, ministern får rätta mig om jag har fel, tror jag också att ministern har en stark oro i den här frågan.

Fru talman! Även om jag vet att ministern har ett starkt engagemang för välfärdens och sjukvårdens medarbetare inte minst i den här frågan är problemet att ministern inte styr regeringen ensam. Regeringen bygger på ett underlag av stöd från Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Regeringen och ministern behöver göra som Sverigedemokraterna vill. Annars finns inget stöd, och annars kan de fälla regeringen.

Fru talman! Detta är just en sådan fråga där Jimmie Åkesson varit väldigt tydlig. Samtliga offentligt anställda ska omfattas av en angiverilag. Följer man inte lagen ska man straffas. Min fråga till sjukvårdsministern blir ändock: Hur ska det gå till att eventuellt få ett undantag för sjukvårdspersonal när det kommer till en angiverilag?

Det går jättebra att stå här i kammaren eller att gå till medier, oroliga fackförbund och vårdpersonal och säga: Vi ska utreda ett undantag för ömmande värden. Men kommer ministern och regeringen att gå emot stödpartiets partiledare? Det är det parti som hela regeringsunderlaget vilar på.

Kommer man att gå emot dem om utredningen skulle visa att sjukvårdspersonal utgör just det ömmande undantaget? Kommer man då att undanta sjukvårdspersonalen trots att Jimmie Åkesson och stödpartiet varit otroligt tydliga i frågan om att all offentlig personal ska omfattas av en angiverilag och att de som inte följer laget ska straffas? Det är en ärlig fråga, som bygger på genuin oro, som jag ställer till ministern.

(Applåder)

Fru talman! De senaste månaderna har oron bland sjukvårdspersonalen i Sverige bara ökat. Förutom att vi har en sjukvård som är i kris och förutom att vårdpersonalen går på knäna när de inte hinner ge patienter vård i rätt tid och ser sina kollegor lämna yrket, för att de inte orkar med den tuffa och ohållbara arbetssituationen, oroar de sig också för en annan fråga.

Det handlar om en mycket stor oro för att behöva anmäla vårdsökande till Polismyndigheten och Migrationsverket i de fall de vårdsökande saknar uppehållstillstånd. Det handlar om en mycket stor oro för att man direkt efter att man utfört sitt viktiga arbete, exempelvis med att förlösa en kvinna och hjälpa ett barn att komma till världen, ska behöva lyfta telefonen och anmäla en nyförlöst kvinna till polisen.

Fru talman! Det handlar inte om oförståelse för att de som inte har laglig rätt att vara i Sverige inte ska vara här utan om så mycket annat. Det handlar om själva bakgrunden och anledningen till att man valde att bli läkare, sjuksköterska eller undersköterska. Det handlar i grunden om ren och skär medmänsklighet.

Fru talman! Reaktionerna har varit tydliga från samtliga stora fackförbund. Även SKR och många av Sveriges regioner har riktat skarp kritik mot förslaget. Vissa regioner har till och med sagt att de inte tänker följa lagen om den blir verklighet. De ser nämligen en klar konflikt mellan etablerad vårdetik och en angiverilag. De menar också att angivande av papperslösa kan skada förtroendet för vården. Människor i behov av vård förväntar sig att personalen har tystnadsplikt.

Regionerna menar vidare att förslaget kommer att försämra villkoren ytterligare för vårdpersonalen, som ju redan har fullt upp i sina viktiga arbeten. De ser stor risk för att personer i behov av vård avstår från att söka sig till vården på grund av risken att bli angivna och därmed utvisade.

Sjukvårdsministern har tidigare, och också i det här svaret, talat om en angiverilag inom hälso- och sjukvården och sagt att undantag för vårdpersonal ska utredas. Men i tilläggsdirektiven har den frågan både lagts till och tagits bort - och nu säger ministern att den finns där igen. Därför blir det naturligtvis väldigt svårt för landets vårdpersonal att förstå vad som komma skall. Oron bara ökar, i synnerhet i takt med att ministerns regeringskollegor och regeringssamarbetskompisar är tydliga med att all offentlig personal ska omfattas av en angiverilag.

Med anledning av att statsrådet samarbetar med Sverigedemokraterna, som tycker att all offentlig personal ska omfattas av lagförslaget, vill jag återigen fråga hur statsrådet avser att landets vårdpersonal ska kunna fullgöra sitt uppdrag enligt hälso- och sjukvårdslagen och ge god vård på lika villkor till hela befolkningen.

(Applåder)

Fru talman! Låt mig börja med att bemöta moderaten Johan Hultbergs inlägg. Snacka om oförskämt! I den förra krisen Sverige gick igenom, förvisso inte likadan som denna men också en kris som slog hårt mot hälso- och sjukvården, satt Socialdemokraterna i regering. Då fanns vi där, ställde upp och gav de resurser som krävdes till regionerna flera gånger om. I denna kris sitter inte vi vid makten, utan det gör Moderaterna tillsammans med bland andra Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Denna gång finns regeringen inte där för Sveriges regioner, och i denna sjukvårdskris ställer regeringen inte upp.

Fru talman! Låt mig återgå till Region Skåne. Regionen skuldsätts i detta nu som aldrig tidigare. På tre år vill Tidöpartierna i Skåne, alltså ministerns kompisar, öka nettoskulden med 56 procent. Det har aldrig tidigare skett. Investeringar kan absolut lånefinansieras till viss del, men principen bör alltid vara att driften och lönerna täcks av löpande intäkter.

Fru talman! Sjukvårdsministern styr inte över Region Skåne. Men regeringen är ansvarig för den kris vi ser i Skåne. Regeringen hade nämligen kunnat välja att i de två senaste statsbudgetarna satsa på sjukvården i stället för på sänkt skatt för oss höginkomsttagare. Jag vädjar till ministern att göra det.

(Applåder)

Fru talman! Precis som i resten av Sverige råder det kris i den skånska sjukvården. Operationsköerna är längre nu än någonsin tidigare. Tillgängligheten i den skånska sjukvården är lägre på tre av fyra områden som mäts enligt den nationella vårdgarantin. Tillgängligheten i den skånska cancervården fortsätter att försämras, och Skåne är nu sämst i hela landet på att ge cancerpatienter vård i rätt tid. Skånsk vårdpersonal flyr vården. Den gör allt den kan och springer så fort den bara kan. Den går på knäna och orkar inte längre. Det är faktiskt en helt oacceptabel situation, och den har förvärrats under de gångna åren.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Trots att skånsk sjukvård befinner sig i en pågående kris är sparbetinget 2024 nästan 2 miljarder svenska kronor. Jag ska nämna några av de försämringar som hittills skett i Skåne och vill understryka att det bara är exempel. Det handlar om nedläggning av vårdcentralen i Degeberga, distriktsmottagningen och BVC-filialen i Hästveda, BVC-filialen i Köpingebro och barnmottagningen i Trelleborg, stängning av psykakuten i Kristianstad på kvällar och nätter, sparkrav på 186 miljoner inom psykiatrin, habiliteringen och hjälpmedelsverksamheten, stängning av den palliativa avdelningen i Trelleborg och nedläggning av specialenheten Dumle, en oerhört viktig verksamhet som sedan 1985 hjälpt svårt funktionsnedsatta barn och vuxna att leka på sina villkor och hitta rätt bland enklare hjälpmedel. Skånes universitetssjukhus, som har det största underskottet i regionen, förväntas spara hela 815 miljoner kronor 2024. På fem år har var nionde vårdplats försvunnit i den skånska sjukvården.

Fru talman! De ständiga sparkraven i den skånska sjukvården leder till en ohållbar arbetsmiljö, försämrad patientsäkerhet och en än mer otillgänglig vård. Det är en oroande utveckling.

Fru talman! Detta måste regeringens kompisar som styr Region Skåne faktiskt ta ansvar för. Men även regeringen och ansvarig minister måste ta ansvar. Den budget som regeringen lade fram förra året och som gäller innevarande år har bäddat för en sjukvård i kris också i Skåne. Den täcker inte ens upp för en tredjedel av de behov som finns för att bibehålla dagens nivå. Den har bäddat för de nedskärningar som vi nu ser, inte minst i Skåne, där samma partier styr som här i riket. Det är nu dags, fru talman, att Tidöpartierna och SD-regeringen tar ansvar i sjukvårdskrisen.

(Applåder)

Fru talman! Jag måste återigen säga att jag verkligen tycker att det är anmärkningsvärt att man från ministerns och regeringens sida i kristider lämnar över allt ansvar på kommunerna och regionerna. Det är också rätt anmärkningsvärt när ministern lägger över ansvaret för att lösa krisen på regionerna, när statsrådet själv anser att staten egentligen borde ha det ansvaret.

Man har från regeringens sida i kristider ett ansvar att ta. Socialdemokraternas budget har visat att det är fullt möjligt att ta ansvar för sjukvården i kristider och samtidigt inte spä på inflationen. Det är ett aktivt val från regeringens sida att inte ta det ansvaret i de tider vi befinner oss i. Det är också ett aktivt val från regeringens sida att säga att sjukvården i stället för att få hjälp från regeringen kan låna pengar till att betala ut löner eller för driften. Regeringen säger att det är helt okej - men det är våra barn och barnbarn som kommer att få betala för att vi nu har en sjukvårdskris som regeringen inte klarar av att hantera.

Fru talman! Jag tycker att ministern och regeringen borde ta den oro som jag och framför allt samtliga regionpolitiker och medborgare försöker förmedla på mycket större allvar än vad jag har sett i svaret och i de replikskiften som vi har haft i den här kammaren i dag. Jag är på riktigt oroad.

Fru talman! Jag vill återigen tacka ministern. Jag måste säga igen att jag är riktigt oroad över situationen. Jag känner mig inte heller mindre oroad efter att ha hört ministerns svar i hennes andra anförande. Jag är alldeles övertygad om att jag inte är ensam om denna oro.

I detta nu sitter regionpolitiker och gör, oavsett politisk färg, helt omöjliga avvägningar när sjukvårdens ekonomi är sämre än under 90-talskrisen. Det skulle de inte behövt göra på samma vis om regeringen hade tagit ansvar i sjukvårdskrisen på samma sätt som den socialdemokratiska regeringen tog ansvar under den förra krisen.

Att som regeringen gång på gång hävda att satsningar på välfärden skulle spä på inflationen är det dessutom snart bara regeringen som hävdar och gömmer sig bakom. De flesta ekonomer är överens om att sådana satsningar på välfärden och sjukvården inte alls skulle spä på inflationen. Att inte ha viljan eller orken att bära sjukvården genom inflationskrisen är ett aktivt val av regeringen. Jag ser det som ett stort svaghetstecken.

Fru talman! Låt mig backa bandet lite. När regeringen i förra årets budgetproposition satsade dubbelt så mycket på skattesänkningar för rika som på sjukvården svarade ministern i en debatt med mig ungefär att de allra flesta regionerna skulle klara sig bra eftersom de hade sparade pengar att använda. Det hade de för övrigt bara för att den socialdemokratiskt ledda regeringen faktiskt med råge gav dem de resurser som de behövde under den förra krisen.

De kontona är nu tomma i de allra flesta regioner. Detta vet ministern. Vad blir då svaret från regeringen den här gången? Den här gången är svaret: gå med underskott, låna pengar för att betala ut löner och klara driften. Dessutom är långt ifrån alla överens med ministern om att det hanterandet är i enlighet med svensk lag.

I min hemregion, Skåne, kan få ha undgått de senaste veckornas skriverier om de skenande underskotten och den politiska striden om de så kallade synnerliga skälen. Det ifrågasätts om det ens är lagligt att göra som Tidöpartierna i Region Skåne vill, det vill säga aktivt budgetera för stora underskott för driften som inte ens behöver återställas de kommande åren. Detta har, oavsett vad ministern själv säger här, hyllats av sjukvårdsministern i en debatt med mig där hon lyft fram Region Skånes beslut som ett gott exempel.

Det är naturligtvis anmärkningsvärt att sjukvårdsministern uppmanar regionerna att budgetera för stora underskott, som läggs över på våra barn och barnbarn att betala i framtiden, för att regeringen i sin budget inte förmår möta de behov som finns.

Fru talman! Vi socialdemokrater har visat i vårt budgetalternativ att man kan ta ansvar för både inflationen och krisen i välfärden samtidigt. Min andra fråga till sjukvårdsministern är alltså om statsrådet fortfarande står fast vid sin uppmaning till kommun- och regionsektorn att budgetera för stora underskott. Med anledning av de stora och svåra konsekvenser vi nu ser i många regioner där akutmottagningar läggs ned och vårdpersonal sägs upp - anser statsrådet verkligen att hon och regeringen gör allt de kan?

Fru talman! Jag tackar naturligtvis ministern för svaret och ska alldeles strax kommentera det. Jag måste dock börja med att säga att bakgrunden till att jag ställt denna interpellation är att jag är innerligt oroad över den kris som sjukvården i Sverige befinner sig i.

Jag blir heller inte på något sätt mindre oroad när jag hör svaret från ansvarig minister. Det här är på riktigt. I detta nu väntas stora besparingar i regionerna. Sjukvården drabbas oerhört hårt.

Ekot genomförde nyligen en enkät som visade att alla utom fyra regioner hittills antingen beslutat att införa besparingar eller för diskussioner om att göra det.

Det handlar om nedskärningar på runt 10 miljarder svenska kronor totalt, så här långt. Dessutom finns det regioner som inte ens hade någon siffra att uppge. Totalbeloppet väntas alltså bli högre. Därför är det oerhört oroande att höra sjukvårdsministerns svar här i dag. Hon får det på något vis att låta som att det inte är ett stort problem. Jag och många med mig är av en annan uppfattning.

Det är inte heller någon nyhet. Under det gångna året har kommunernas och framför allt regionernas ekonomiska situation försämrats kraftigt. Sveriges Kommuner och Regioner har vid flera tillfällen uppmärksammat regeringen på att det kommer att behövas stora tillskott till kommunerna men framför allt till regionerna för att kunna bibehålla dagens nivå i hälso- och sjukvården.

Regeringen valde i förra årets budgetproposition att satsa dubbelt så mycket på skattesänkningar för höginkomsttagare som på kommun- och regionsektorn. Det har lett till att de reserver som funnits i regionerna nu är slut. Trots larmrapporter och högljudd kritik har regeringen inte heller i budgetpropositionen för 2024 satsat ens en bråkdel av det som SKR menar behövs för att stävja krisen i vården.

Att staten inte tar ansvar i kristider får konsekvenser. I de svårast drabbade regionerna följer nu en sjukvårdskris med uppsägningar, varsel, nedläggningar och höjda patientavgifter till följd av regeringens budget. Vi ser det hända redan nu. I Västra Götaland läggs akuten ned. I Örebro kommer de tre sjukhusen inte längre att kunna erbjuda samma utbud, och personalstyrkan ska minska med 600 personer. I Östergötland ska personalkostnaderna minska med motsvarande 600 miljoner kronor. I Sörmland planerar man att göra sig av med 10 av de 15 otroligt viktiga kliniska apotekare som arbetar nära patienterna. Och i elva regioner planeras nu för höjda patientavgifter.

Det är min bestämda uppfattning att en regering ska ta ansvar i kristid. Den socialdemokratiska regeringen gjorde det under pandemin. Det var förvisso en helt annan form av kris. Men också den drabbade sjukvården hårt. När vi nu befinner oss i en inflationskris borde högerregeringen ta ansvar för välfärden och hälso- och sjukvården.

Min första fråga till sjukvårdsministern är: I det här historiskt svåra läget, varför tar ni inte ansvar? Varför är budskapet från er att bita ihop, spara hårdare, låta personalen springa snabbare eller för den delen åsidosätta budgetreglerna och gå med underskott? Jag förstår verkligen inte.

Herr talman! Samtidigt som vårt land skakas av det fruktansvärda och besinningslösa våldet med skjutningar och sprängningar skakar också vår gemensamma välfärd rejält. Sjukvården står inför en oerhört tuff ekonomisk situation, och läkare, sjuksköterskor och undersköterskor vittnar om en helt ohållbar situation. Det är många som har varnat för denna situation och som vädjat till regeringen.

Nu kommer fler och fler besked från regioner runt om i Sverige. Stora varsel och neddragningar väntar i en redan mycket hårt ansatt hälso- och sjukvård i en redan mycket svår tid i vårt land.

Regeringens budget för kommande år är ett svek mot all sjukvårdspersonal, mot alla kommuner och mot alla regioner och lämnar ett budgethål i välfärden som motsvarar 15 388 undersköterskor.

Jag vill därför fråga sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson om hon anser att hon och regeringen har lagt fram en budget som motsvarar regionernas behov.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag vet att statsrådet har ett enormt engagemang i dessa frågor. Det är väl bara det att vi ser lite olika på hur vi ska hitta lösningarna.

Jag vill berätta om min syster som arbetar inom vården. Vi pratar ofta om hennes tuffa arbetssituation, men naturligtvis inte om patienterna. Hon känner ofta: I dag var nog sista dagen. Och hon är långt ifrån ensam om att känna så.

Ska man, fru talman, komma till rätta med köerna inom vården handlar det om personalen. Det handlar om personalens arbetssituation och om fler kollegor till sjukvårdens personal. Där finns lösningen; åtminstone är detta en av de allra största delarna när det gäller att hitta lösningar på problemen.

Då kan man fråga sig hur man ska få fler kollegor till dem som arbetar inom sjukvården och hur de ska få en bättre arbetssituation. Enligt mig handlar det om hur man väljer att prioritera. Rent ekonomiskt handlar det naturligtvis om hur man väljer att lägga upp statsbudgeten och om var man väljer att lägga till exempel de generella statsbidragen. Man kanske hellre sänker skatterna för höginkomsttagare.

Men det handlar naturligtvis också om vilka förslag man väljer att lägga fram för att förbättra exempelvis arbetssituationen för sjukvårdspersonalen. Ett av de förslag som nu utreds inom Regeringskansliet gäller angiverilagen. Jag skulle vilja fråga sjukvårdsministern hur hon ser på att sjukvårdspersonal ska tvingas ange papperslösa för polisen och Migrationsverket.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka interpellanten Mikael Dahlqvist för en oerhört viktig fråga till sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson. Jag anmälde mig till denna viktiga debatt för att ta tillfället i akt att prata om just de långa väntetiderna inom vården i Sverige och framför allt i min hemregion Skåne. Jag väljer att göra detta trots att jag vet att sjukvårdsministern inte styr över Region Skåne utan har ett nationellt ansvar för sjukvårdspolitiken. Jag gör det dels för att sjukvårdsministerns partikollegor faktiskt i allra högsta grad är ansvariga för krisen inom sjukvården i Skåne, där de ju styr, dels för att jag upplever att det finns en stor oro bland både patienter och sjukvårdspersonal men också bland invånare i Skåne.

Fru talman! Väntetiderna inom cancervården i Skåne har inte bara bitit sig fast, utan de har också ökat. Inte ens var tredje skånsk cancerpatient får vård enligt de tidsgränser som finns. Vi vet, precis som ministern sa i sitt svar, att varje dag räknas när det kommer till dem som drabbas av cancer.

Tiotusentals skåningar har stått i vårdkön längre tid än lagen medger. Läget är faktiskt värre i Skåne än i resten av Sverige. Sjukvårdsministerns partikamrater och övriga styrande högerpolitiker i Skåne skyller detta på pandemin, och visst förde pandemin med sig en extremt hög belastning på sjukvården, även om det naturligtvis hade sett mycket värre ut om inte den socialdemokratiskt ledda regeringen hade gett historiskt stora tillskott i form av statsbidrag till regionerna.

Men pandemin drabbade ju hela Sverige, inte bara Skåne. Därför kan det inte vara pandemin som är anledningen till att väntetiderna inom vården i Skåne är längre än i resten av landet.

Anledningen till att just de skånska vårdköerna är så långa är en kraftigt underfinansierad sjukvård. Den skånska sjukvården har bara i år sparkrav på närmare 3 miljarder svenska kronor. Skånes universitetssjukhus har sparbeting på 1,4 miljarder, Helsingborgs lasarett 442 miljoner och Ystads lasarett 155 miljoner. Så ser det ut på de skånska sjukhusen och vårdcentralerna.

Tidöpartierna agerar i Skåne på samma sätt som här i riket. Regeringen och Sverigedemokraterna har ju som bekant prioriterat att sänka skatterna för höginkomsttagare, och för att ha råd med det ger de mindre anslag till bland annat sjukvården. För Region Skånes del sänktes statsbidragen i år med 428 miljoner kronor. Samtidigt sitter samma Tidöpartier i Region Skåne och upprätthåller en av landets allra lägsta regionskatter och låter underskotten i sjukvården skena.

Detta, fru talman, är inte rätt prioriterat! Därför vill jag fråga sjukvårdsministern: Anser sjukvårdsministern att det var rätt prioriterat att sänka skatterna för höginkomsttagare med dubbelt så mycket som man gav i generella statsbidrag till regioner och kommuner, som ju bedriver hälso- och sjukvårdspolitik och därmed också kan påverka längden på cancervårdköerna? Och anser sjukvårdsministern att hennes partikamrater i Region Skåne gör rätt prioriteringar när de lägger sparkrav på nära 3 miljarder svenska kronor på redan extremt hårt ansatt skånsk sjukvård?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Fru talman! I dag debatterar vi återigen frågor inom hälso- och sjukvårdens område, och även om det blir många debatter i ämnet och vissa nog hellre hade njutit av en utelunch i solen denna timme är jag glad över att dessa viktiga frågor tar upp mycket tid i den här kammaren, för när svensk hälso- och sjukvård nu står inför oerhört stora utmaningar måste vi politiker ta vårt ansvar för att hitta lösningarna på problemen.

Dagens debatt bygger på ett så kallat motionsbetänkande, Prioriteringar inom hälso- och sjukvården, från förra årets allmänna motionstid. I betänkandet finns 160 olika yrkanden från riksdagens ledamöter som rör förlossningsvård, cancervård, frågor om abort, blodgivning, könstillhörighet och mycket mer.

Fru talman! Hur man väljer att prioritera inom svensk hälso- och sjukvård spelar naturligtvis stor roll. Det handlar om hur man väljer att prioritera rent ekonomiskt - satsar man på generella statsbidrag till kommuner och regioner som bedriver hälso- och sjukvård och som står inför oerhört tuffa ekonomiska situationer, eller satsar man hellre på stora skattesänkningar till höginkomsttagare? Det kan handla om prioriteringar vad gäller nya produkter eller att prioritera nya utredningar på området, eller för den delen att prioritera att lägga redan utredda förslag på riksdagens bord.

Det handlar också om att prioritera vårdpersonalen - de fantastiska läkarna, undersköterskorna och sjuksköterskorna som arbetar inom hälso- och sjukvården - som går på knäna för att vi ska få god vård i rätt tid. Kommer de att få fler kolleger och bättre arbetsvillkor eller kommer fler av landets sjukhus att tvingas göra neddragningar? Det handlar även om att våga prioritera att följa portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen och se till att vård ges efter behov och inte först till den med störst plånbok.

Fru talman! Det är alldeles uppenbart att den svenska hälso- och sjukvården behöver prioriteras. Den behöver stärkas. Den behöver en större kostym. De som arbetar i sjukvården behöver fler kollegor och bättre arbetsvillkor. Antalet vårdplatser behöver öka. Och just därför behöver vi prioritera sjukvården och dess personal.

Lika tydligt som det är för mig att dessa prioriteringar måste till är det att regeringen inte gör samma bedömning. Inte heller i min hemregion Skåne, som styrs av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna, prioriteras vårdpersonalen och deras tuffa arbetssituation. Inte heller där prioriteras fler vårdplatser eller kortare köer. I stället visar det sig att nedskärningarna på de skånska sjukhusen bara fortsätter, trots att sjukvården i Skåne sedan länge dras med långa väntetider, patienter som ligger i korridorerna och sjukhuspersonal som flyr för att arbetssituationen är så dålig.

Än värre är utvecklingen inom cancervården, där vårdköerna inte bara bitit sig fast utan också fortsätter att öka. Det är inte bara i Skåne det ser ut så, fru talman. Sverige utmärker sig - inte positivt, utan negativt - jämfört med grannländerna Norge och Danmark när det gäller köerna till cancervården. Som ett exempel är väntan på strålbehandling vid prostatacancer 120 dagar i Sverige medan den är strax under 60 dagar i Norge och Danmark. Så kan vi naturligtvis inte ha det. Det handlar om prioriteringar.

Socialdemokraterna har under många decennier prioriterat till exempel just cancersjukvården. Genom det strukturerade och långsiktiga stödet till utvecklingen av både regionala cancercentrum och standardiserade vårdförlopp har stora och viktiga framsteg gjorts, inte minst för att förkorta tiden mellan misstanke om cancer och påbörjad behandling. Att patienter snabbt får behandling och att fler får bästa möjliga vård spelar stor roll för överlevnaden. Detta vet vi.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Även om det såklart är positivt att överlevnaden när det gäller flera cancersjukdomar har ökat behöver fokus nu läggas på att väntetiderna kortas i hela landet. Vi socialdemokrater anser därför att regeringen bör se över frågan om cancersjukvården. Vi tycker att det är oerhört viktigt att låta pågående satsningar fortsätta men också att inom ramen för dem ta nya initiativ. Vi anser även att det är dags för regeringen att vidta ytterligare åtgärder för att minska risken för att fler drabbas av livmoderhalscancer. Det är dags att prioritera den svenska hälso- och sjukvården, dess personal och patienter.

Herr talman! Jag vill avsluta med en fråga som jag vet är viktig för många och som också berörs i motioner i detta betänkande, nämligen könstillhörighetslagen. Vi socialdemokrater tog i regeringsställning fram ett förslag som har stöd i den här kammaren och som skulle kunna läggas på riksdagens bord i dag - men trots det syns inte röken av någon proposition. Det tycker vi är mycket beklagligt, och vi anser att regeringen snarast bör återkomma med en proposition om en ny och moderniserad könstillhörighetslag.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation nummer 26.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten Carlsson, för svaret! Det är tydligt att när man inte har några bra svar att ge ger man hellre en osann bild - och det tycker jag att ledamoten Carlsson gör, i synnerhet när han säger att 1 miljon svenskar hade fått högre skatt och att väldigt många svenskar hade fått en sämre ekonomisk situation om Socialdemokraterna fått bestämma. Det är en osann bild.

Vi socialdemokrater har lagt fram otaliga förslag i vårt budgetalternativ om hur svenska barnfamiljer, äldre och ensamstående ska klara av den ekonomiska situationen. Vi var också väldigt tydliga i vårt budgetalternativ med att vi inte tänker lägga dubbelt så mycket på att sänka skatterna för folk som redan har stora plånböcker i stället för att satsa där det faktiskt gör skillnad, det vill säga på generella statsbidrag till Sveriges kommuner och regioner som redan i dag - och sedan många, många månader - är väldigt tydliga med att de står inför oerhört tuffa ekonomiska utmaningar och kommer att tvingas göra nedskärningar och säga upp personal när svensk hälso- och sjukvård redan befinner sig i en kaosartad situation.

Här måste naturligtvis politiken gå in och ta ansvar. Det handlar framför allt om att i den akuta situationen se till att Sveriges kommuner och regioner har den pengasäck de behöver för att stävja de problem som finns. Jag tycker alltså inte att det är en helt sann bild som ledamoten Carlsson målar upp. Det är också alldeles uppenbart att vi har olika syn på vilka prioriteringar som kommer att lösa de oerhört tuffa utmaningarna inom svensk hälso- och sjukvård.

Fru talman! Betänkandet vi nu debatterar i kammaren heter Prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Jag noterade att ledamoten Carlsson i sitt anförande talade varmt om regeringens prioriteringar. Man kan naturligtvis ha olika syn på vilka prioriteringar som är rätt när det gäller en sjukvård som står inför oerhört stora utmaningar och som, skulle jag säga, väntar en kris framöver om inte mer görs.

Jag vill fråga ledamoten Carlsson om de prioriteringar som regeringen gör och som han inte lyfte upp i talarstolen. Jag pratar bland annat om att regeringen med 12 miljarder svenska kronor prioriterar höginkomsttagare men ger endast 6 miljarder kronor till Sveriges kommuner och regioner, som står inför en ekonomisk kris.

Jag vill också fråga ledamoten Carlsson om regeringens prioriteringar när det gäller att sjukvårdens personal ska spendera sin arbetstid på att ange papperslösa som söker vård. Personalen ska även försöka lösa situationen med tolktjänsterna, som är otroligt viktiga för att man ska få god vård när man söker hälso- och sjukvård.

Fru talman! Det är ganska uppenbart att jag och ledamoten Carlsson har olika syn på vilka prioriteringar som är rätt i fråga om svensk hälso och sjukvård. Men jag skulle gärna vilja veta hur regeringspartierna tänker när de prioriterar höginkomsttagare och försvårar en redan tuff arbetssituation för sjukvårdsanställda.

Fru talman! Nu debatterar vi ett av socialutskottets allra bredaste betänkanden. Det handlar om betänkande 12 Hälso- och sjukvårdens organisation. I betänkandet samlas alla de motioner skrivna av riksdagens ledamöter under allmänna motionstiden i höstas och som rör det område vi nu debatterar

Det är uppenbart att det finns ett stort intresse hos riksdagens ledamöter att diskutera dessa viktiga frågor. I betänkandet behandlas 120 olika yrkanden som rör primärvården, vårdval, valfrihet, tillgänglighet, privata sjukvårdsförsäkringar, rätten till tolk och mycket mer.

Fru talman! Jag brukar i alla sammanhang där jag får möjlighet att prata om svensk hälso- och sjukvård lyfta fram det faktum att vi i Sverige har en sjukvård i absolut världsklass. Jag tänker ta tillfället i akt att också i detta anförande lyfta fram alla de enastående läkare, sjuksköterskor och undersköterskor som arbetar på våra sjukhus och som gör allt de kan för att ge oss god vård i rätt tid. De svenska sjukhusen och de svenska läkarna är några av de bästa i världen. Sjuksköterskorna och undersköterskorna som arbetar på våra sjukhus gör det med hela sin kropp och själ och med total hängivenhet.

Men svensk hälso- och sjukvård står inför oerhört stora utmaningar. Vi ser återkommande problem i form av långa väntetider till vård, bristande vårdkedjor och sjunkande produktivitet.

Vi hör oron från allmänheten: Kommer vi att få vård i rätt tid? Kommer vi att behöva sitta på en stökig akutmottagning i flera timmar utan att få hjälp? Kommer jag att få ligga i en sjukhussäng i korridoren och inte hinnas med? Kommer jag att behöva stå tillbaka för någon som har köpt sig förbi mig i kön?

Fru talman! Vi hör också oron från sjukhuspersonalen: Kommer jag att orka en dag till? Kommer jag att behöva springa fortare än vad jag redan gör? Kommer jag att begå ett misstag i tjänsten på grund av den höga arbetsbelastningen? Kommer fler av mina kollegor att säga upp sig?

Svensk sjukvård är i absolut världsklass, men det är inget permanent tillstånd som vi kan ta för givet. Den fantastiska sjukvårdspersonalen kan inte trolla. De kan inte få fram fler vårdplatser och fler kollegor från en trollerihatt. De kan inte springa snabbare än vad de redan gör. De kan inte plocka fram mynt ur guldbyxorna för att fylla hålen i regionernas budgetar.

Det är här politiken kommer in. Det är nu vi måste ta ansvar.

Det råder en allvarlig kris i svensk hälso- och sjukvård. Det handlar om en omfattande personalbrist som leder till en omfattande platsbrist. Det handlar om en kass arbetsmiljö för de anställda och många års underfinansiering av den offentliga vården.

Så många som 17 av 21 regioner har budgeterat med underskott för 2023, och fler än hälften av regionerna uppger att bemanningsläget under sommaren kommer att vara lika dåligt eller till och med sämre än förra året.

Trots detta valde regeringen att i sin budget satsa dubbelt så mycket på skattesänkningar till höginkomsttagare än på generella statsbidrag till kommuner och regioner och inte ens i närheten av vad SKR menar behövs för att man ens ska kunna bibehålla dagens nivå.

I min hemregion Skåne presenterade styret, som består av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna, en budget som innebär nedskärningar på över 800 miljoner kronor på skånsk sjukvård nästa år. I praktiken innebär detta givetvis att personal kommer att sägas upp. Det väntar alltså ett riktigt stålbad för skånsk sjukvård som redan har några av landets längsta vårdköer och som redan har sämst tillgänglighet i landet. Det är naturligtvis helt orimligt.

Så här ser det ut i många regioner. Åratal av nedskärningar, besparingar och privatiseringar har gradvis monterat ned den offentliga vården. De borgerliga marknadsexperimenten och privatiseringarna har gått före patienterna och sjukvårdspersonalen. Det saknas ordning och reda i vården.

Fru talman! Om svensk hälso- och sjukvård ska fortsätta vara i absolut världsklass måste den stärkas och ges tillräckliga resurser. Vi måste ta tillbaka kontrollen över vården för att ge vårdpersonalen fler kollegor och bättre arbetsvillkor, skapa nya vårdplatser och korta köerna.

Vården ska inte vara en marknad, utan vi ska i stället bygga ut vårdcentralerna och garantera vård efter behov i hela landet.

Systemet med privata sjukvårdsförsäkringar är i grunden orättvist och leder fel när det gäller vem som får vilket slags vård och när. Ingen ska kunna köpa sig före i kön i den offentligt finansierade sjukvården.

Arbetet med primärvårdsreformen måste fortsätta, och huvudregeln bör vara att alla ska ha en fast läkarkontakt i primärvården.

Fru talman! För oss socialdemokrater är att åtgärda bristerna när det gäller arbetsmiljö, arbetsvillkor och kompetent personal i svensk hälso och sjukvård en av de allra viktigaste utmaningarna under mandatperioden för att komma till rätta med de långa köerna och personalbristen.

Vi är också alldeles övertygade om att svaret på dessa utmaningar inte är fler privatiseringar, fler sparbeting på våra sjukhus eller fler privata sjukvårdsförsäkringar - eller för den delen ytterligare försämrad arbetsmiljö för sjukvårdspersonalen när de ska tvingas bryta mot både tystnadsplikt, etik och moral och ange vårdsökande papperslösa till Migrationsverket.

Fru talman! En stor person sa en gång: Politik är att vilja. För mig är politik att ständigt göra valen. Det är dags att prioritera hälso- och sjukvården och dess personal. Jag vill med detta yrka bifall till vår reservation 1.

(Applåder)

Fru talman! Det nya, tuffa ekonomiska läget ställer till det för många svenska hushåll. Barn berättar om hur de väljer att stanna hemma från skolan när det är kallt för att de inte har haft råd att köpa vinterjacka, hur de avstår från gympan därför att gympaskorna blivit för små och hur de avstår från att delta i utflykter och fritidsaktiviteter för att pengarna helt enkelt inte räcker till. Det är ett oerhört tufft ekonomiskt läge, och det ställer krav på politiken. Barnen ska inte betala kostnaden för krisen.

I Socialdemokraternas förslag till vårbudget sätts barnen i första rummet. Vi vill tillfälligt höja barnbidraget, tillföra två ytterligare studiebidrag under sommaren och höja underhållsstödet till ensamstående föräldrar. Vi gör en kraftfull satsning på fler fritidsaktiviteter med lunch under sommarlovet.

Varför gör inte barnministern och regeringen mer för att säkerställa att barn inte far illa i den ekonomiska krisens spår?

Fru talman! Sverige befinner sig i en mycket svår ekonomisk situation. Utvecklingen slår hårt inte minst mot en redan hårt ansatt hälso- och sjukvård.

Redan nu larmar kommuner och regioner om att kostnadsökningarna tar allt större utrymme när den höga inflationen gröper ur kassorna. De kommande åren kommer att bli mycket tuffa. Detta sker i en situation där svensk hälso- och sjukvård redan står inför stora utmaningar.

I det här läget måste politiken orka med att prioritera resurser till välfärden framför skattesänkningar till höginkomsttagare. Hälso- och sjukvården måste kunna behålla personal. Hälso- och sjukvården måste kunna rekrytera nödvändig personal, och hälso- och sjukvården måste kunna fortsätta att utvecklas.

Då räcker inte 6 miljarder i statsbidrag. SKR är också tydligt med att det krävs minst 20-30 miljarder för att ens bibehålla dagens nivå. Jag vill därför fråga sjukvårdsministern om kommunerna och regionerna kan räkna med att regeringen höjer statsbidragen i kommande vårproposition.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vissa frågor inom hälso- och sjuk-vårdsområdet

Herr talman! I en interpellationsdebatt med sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson återberättade jag för några dagar sedan ett samtal jag haft med en sköterska på Helsingborgs lasarett. Jag tänker dagen till ära passa på att också ge er hennes historia. Så här säger hon:

Jag ville ju arbeta inom sjukvården för att hjälpa sjuka medmänniskor, för att göra allt i min makt för att vårda och hela. Men känslan av att inte vara tillräcklig, att aldrig räcka till, att aldrig hinna hjälpa, rädda, hela, vårda fullt ut, den hänger över mig varje dag.

Patienter som får ligga i sin egen avföring för att jag inte hinner byta på dem. Patienter som glöms bort, som får ligga i våra korridorer, som ropar på hjälp, som dör därför att jag inte hinner titta till dem.

Dagar som går då jag inte hinner äta eller ens gå på toaletten. Patienter som gråter, som far illa.

Jag ville ge trygghet, och det lilla extra. Men förutsättningarna gör att jag helt enkelt inte kan ge så mycket som jag vill. Jag vet inte hur länge jag kommer att orka.

Herr talman! Hennes historia är tyvärr långt ifrån unik; för alla som arbetar inom vården är hennes känsla och hennes historia vardag. Det är så det ser ut.

Vi brukar ofta slå oss själva för bröstet och säga att svensk sjukvård är i absolut världsklass. På många sätt är den det, men grunden för vårt lands säkra och högkvalitativa hälso- och sjukvård är dess personal. Det är de som arbetar på vårdens alla olika golv - de som fortsätter springa och de som fortsätter orka - som är grunden.

Under pandemin blev detta alldeles extra tydligt. Runt om i hela landet ställde hälso- och sjukvårdens personal om sin verksamhet för att på ett mycket snabbt och effektivt sätt kunna möta de ökande behoven av slutenvårdsplatser, laboratorieresurser och diagnostisk kapacitet.

Hårt pressad personal ansträngde sig till det yttersta för att säkerställa att vårdens dimensionering mötte pandemins olika faser och hela tiden föränderliga vårdbehov. Det var en historisk ansträngning med mycket goda resultat.

Men lika tydligt som det under pandemin blev hur beroende vi som samhälle är av sjukvårdspersonalens insatser och arbete har det efter pandemin blivit att den svenska hälso- och sjukvården är underdimensionerad.

Att sjukvårdens kapacitet aldrig slog i taket under pandemin berodde på personalens oerhörda insatser. Men det sättet att arbeta på är inte, och får heller aldrig anses vara, långsiktigt hållbart. Det är inte så vi ska se till att svensk hälso- och sjukvård fortfarande är i absolut världsklass.

Herr talman! Det är alldeles uppenbart att den svenska hälso- och sjukvården behöver stärkas. Den behöver en större kostym. De som arbetar i sjukvården behöver fler kollegor och bättre arbetsvillkor. Antalet vårdplatser behöver öka för att möta hälso- och sjukvårdens behov. Och för detta krävs naturligtvis ekonomiska tillskott till regionerna.

Den förra S-regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag att under 2022 fördela sammanlagt 923 miljoner kronor till regionerna för att bland annat anställa fler sjuksköterskor, förbättra arbetsmiljön och utöka antalet vårdplatser.

Jag är helt övertygad om att denna typ av statligt stöd måste permanentas för att långsiktigt möta bristen på personal i vården. Jag anser därför att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på en konstruktion för en permanent statlig satsning i syfte att förbättra arbetsmiljön i hälso och sjukvården och ge personalen bättre arbetsvillkor. I en sådan satsning bör regeringen även utarbeta ett övergripande mål för arbetet med att skapa fler vårdplatser och ta fram en nationell plan för hur målet ska nås.

Herr talman! För att det ska vara möjligt att utvärdera hur arbetet med att nå målet fortskrider anser vi att regeringen även bör redovisa utvecklingen av antalet vårdplatser och förbättringar av arbetsmiljön i vården för riksdagen.

Att förbättra arbetsvillkoren och arbetsmiljön är centralt för att höja kapaciteten i hälso- och sjukvården. Därför bör åtgärder på detta område också styras av en nollvision för arbetsrelaterad ohälsa. Vi anser därför att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på en sådan nollvision, där hälso- och sjukvården bör vara ett fokusområde.

Herr talman! Jag vill med anledning av detta yrka bifall till vår reservation 1.

(Applåder)

Fru talman! Återigen tack till statsrådet för en viktig och bra debatt!

Det ministern lyfter i talarstolen om Region Skåne stämmer. Man har använt de pengar man fått från statens sida, vilket är bra. Både statsrådet och jag har efterfrågat att man ska göra så ute i regionerna. Men jag vill också klargöra för lyssnarna att man år efter år i det högerstyrda Region Skåne har dragit ned på sjukhusen, trots att man fått stora statsbidrag från den socialdemokratiska regeringen.

Fru talman! Det är lika tydligt i denna debatt som i tidigare debatter att statsrådet värnar om situationen inom hälso- och sjukvården. Jag tror dock att vi är många som hade önskat oss mer.

Jag vill avsluta denna debatt med att kort återberätta ett samtal som jag för ett tag sedan hade med en undersköterska på Helsingborgs lasarett. Så här sa hon:

Jag ville ju arbeta inom sjukvården för att hjälpa sjuka medmänniskor, för att göra allt i min makt för att vårda och hela. Men känslan av att inte vara tillräcklig, att aldrig räcka till, att aldrig hinna hjälpa, rädda, hela, vårda fullt ut, den hänger över mig alltid - varje dag.

Patienter som får ligga i sin egen avföring för att jag inte hinner byta på dem. Patienter som glöms bort, som får ligga i våra korridorer, som ropar på hjälp, som dör därför jag inte har tid att titta till dem. Dagar som går då jag inte hinner äta eller ens gå på toaletten. Patienter som gråter, som far illa.

Jag ville ge trygghet, och det lilla extra. Men förutsättningarna gör att jag helt enkelt inte kan ge så mycket som jag vill. Jag vet inte hur länge jag kommer att orka.