Yasmine Bladelius

Fru talman! Tack, ministern, för debatten och för svaret!

Jag har tagit del av regeringens uppdrag om en nationell plan för att minska bristen på vårdplatser inom hälso- och sjukvården och tycker att det är ett bra initiativ. Det hakar i det arbete som den förra regeringen påbörjade, och jag tycker det är så vi ska arbeta. Det är alltså välkommet - absolut. Frågan är väl bara om det räcker.

I min hemkommun Helsingborg fylls ofta lokaltidningens insändarsida av historier från anhöriga som har sett nära och kära, ofta äldre, fara illa av att ligga i dagar i akutens korridorer. Och det är nog få som har missat historien om patienten som under julhelgen dog på akuten i Helsingborg - utan att någon märkte det.

Helsingborgs lasarett har också anmält sig själva enligt lex Maria till Ivo i flera fall då de befarar att den höga belastningen på akutmottagningen kan ha lett till en fördröjning av livsviktig vård, varpå patienter har avlidit. Inget annat sjukhus i hela landet har behövt betala så stora summor för överbeläggningar som Helsingborgs lasarett.

Region Skåne, som styrs av Kristdemokraterna, Moderaterna och Liberalerna med stöd av Sverigedemokraterna, har nu lovat stort igen: År 2024 ska vården vara helt köfri i Skåne. Det är en bra ambition. Problemet är bara att de stora löftena inte infriats.

För det redan hårt ansatta Helsingborgs lasarett innebär det att det nu saknas 442 miljoner kronor i verksamheten. För Ängelholms sjukhus leder högerstyrets förslag till nedskärningar med 70 undersköterskor eller 55 sjuksköterskor på sjukhuset. Nedskärningar väntar också på Ystad lasarett när 155 miljoner fattas i högerstyrets budget.

Många av de satsningar som statsrådet lyfter är bra. Men det säger sig självt att när regionerna nu gör stora nedskärningar kommer personalen att få springa snabbare. Det kommer att finnas färre vårdplatser öppna, och patientsäkerheten kommer inte att kunna garanteras.

Långsiktiga lösningar är viktiga för att lösa krisen på sikt. Men tycker inte statsrådet ändå att det är problematiskt att regionerna skär ned på en sjukvård i kris? Och är det försvarbart att endast satsa 6 miljarder i generella statsbidrag i den situation som vi nu befinner oss i? Jag tycker inte det.

Vi socialdemokrater hade också gärna sett att regeringen tog ett initiativ med större anslag - en välfärdsberedning likt det arbete som gjorts inom ramen för Försvarsberedningen. Frågorna om personalförsörjningen, personalens villkor och hälso- och sjukvårdens attraktivitet som arbetsplats är så pass stora och komplexa, samtidigt som de kräver deltagande från både arbetsgivarorganisationer och fackföreningsrörelsen. En lösning kräver sannolikt också att vi mer långsiktigt ser över formerna för den statliga finansieringen.

Det här är naturligtvis utmaningar som Socialstyrelsen kommer att ha svårt att ta ansvar för inom ramen för ett uppdrag.

Vad anser ministern om vårt förslag till en välfärdsberedning?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag hade förmånen att få verka tillsammans med henne i socialutskottet under förra mandatperioden. Många är de debatter som vi har haft sinsemellan om hälso- och sjukvårdens olika utmaningar. I många frågor har vi varit och är överens, inte minst när det gäller problembilden. Det råder en kris inom hälso- och sjukvården. Det handlar om en omfattande personalbrist, många års underfinansiering och en kass arbetssituation som leder till en omfattande platsbrist och därmed också brister i patientsäkerheten.

Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, riktar stark kritik mot regionerna för situationen på landets akutsjukhus. I Ivos rapport framgår att över hälften av de tillsynade sjukhusen varje vecka tvingas skicka hem människor från akuten trots att de hade behövt läggas in. Det framkommer exempel på hur personalen inte har förutsättningar att ge vare sig läkemedel, mat eller dryck i rätt tid.

Det råder brist på disponibla vårdplatser i samtliga regioner, och Ivo bedömer att patientsäkerheten helt enkelt inte kan garanteras. Samtliga av landets regioner har också aviserat att de kommer att tvingas göra stora nedskärningar på sjukhusen framöver och att de ser problem med bemanningen även på lång sikt.

Acko Ankarberg Johansson och den nuvarande regeringens alla partier lovade ju i valrörelsen stora reformer och tillskott till svensk sjukvård. Köerna skulle bort, och satsningar på vårdplatser skulle till. Förväntningarna var nog höga hos många av oss på att regeringen skulle leverera de satsningar som utlovats inför valet. Men när budgeten lades fram stod det klart att Sveriges Kommuner och Regioner endast skulle få ta del av 6 miljarder i statsbidrag, medan 13 miljarder svenska kronor gick till att sänka skatten för sådana som statsrådet själv och mig. Det sker trots att SKR varit väldigt tydligt med att det skulle behövas 20-30 miljarder för att ens bibehålla dagens nivå.

Fru talman! Nu vet jag att statsrådet kommer att säga att man satsar andra medel till regionerna. Man ger uppdrag till Socialstyrelsen och liknande, och det är bra. Men statsrådet vet precis som jag att det är långt ifrån tillräckligt. När personalen går på knäna, när patienter ligger i dagar i korridoren och när människor dör i väntan på vård är det inte tillräckligt.

Långsiktiga lösningar är bra. De behövs. Men i denna akuta situation finns förutsättningar för att åtminstone se till att inga nedskärningar görs på redan hårt ansatta sjukhus. Men då krävs det politisk vilja och ekonomiska satsningar.

I exempelvis Region Skåne drar det politiska styret, där ministerns parti ingår, ned på samtliga sjukhus, som redan lider av personalbrist och överbeläggningar.

Vad tycker statsrådet om att många regioner nu tvingas göra stora nedskärningar på redan hårt belastade sjukhus?

Fru talman! I går bjöd vi socialdemokrater in fackförbunden och arbetsgivarna inom välfärden till ett rundabordssamtal för att få deras bild av situationen inom vård, omsorg och socialtjänst. De gav en mörk och oroande bild av läget.

Vi har personalkris i stora delar av välfärden. Sveriges läkarförbund berättar att sex av tio läkare överväger att byta arbetsplats eller helt lämna läkaryrket. Nästan var tredje junior läkare funderar på att lämna yrket. Vårdförbundet berättar att allt fler sköterskor lämnar vården helt - och att det är helt påverkbara faktorer som ligger bakom. Sjukvårdens personal går på knäna, och behovet av nytänkande och nya initiativ är stort.

Vi har i vårt budgetalternativ tagit initiativ till att tillsätta en välfärdsberedning, likt Försvarsberedningen. Min fråga till statsrådet är: Hur ställer ni er till vårt initiativ till en välfärdsberedning?

Fru talman! SKR är tydliga: Minst 20 miljarder svenska kronor krävs för att bara bibehålla den nivå som vi har i dag. Sveriges regioner är också tydliga: De kommer samtliga att gå med stora underskott nästa år.

Hur många av de satsningar som ledamoten Hultbergs parti tillsammans med de övriga regeringspartierna och Sverigedemokraterna nu riktar, och som ledamoten nu också lyfter exempel på i detta replikskifte, anser ledamoten Hultberg kommer att genomföras? Hur många av dem tror ledamoten Hultberg faktiskt kommer att genomföras och få effekt ute i verksamheterna? Dessa rapporterar ju samtidigt att de tvingas gå med stora underskott nästa år. De kommer att tvingas göra bortprioriteringar, tvingas göra nedskärningar och tvingas säga upp personal.

Inga av de satsningar som Moderaternas ledamot lägger fram här i talarstolen och som regeringspartierna lägger fram i sin budget kommer att få hundraprocentig, full effekt ute i verksamheterna eftersom man samtidigt inte satsar på de generella statsbidragen ens i närheten av det som SKR hävdar att man behöver för att bibehålla nuvarande nivå.

Det man däremot gör, fru talman, är att sänka skatterna för dem som redan tjänar skitmycket pengar med 10 000 kronor. Och då har jag inte ens räknat in de övriga skattesänkningar som regeringspartierna gör.

Om man i stället för att lägga 12,9 miljarder på att sänka skatterna för de rika hade lagt dem på generella statsbidrag hade det kanske varit rimligt att tro att de förslag som ledamoten lägger fram skulle kunna genomföras i praktiken. Så kommer dock inte att bli fallet, fru talman.

(Applåder)

Fru talman! Jag kan konstatera att det låter ganska likartat från oss oppositionspartier när vi begär ordet för att ställa frågor till ledamoten Hultberg.

Jag noterade att Centerpartiets ledamot Jonsson frågade ledamoten Hultberg om det inte vore bättre att satsa på generella statsbidrag till regionerna och kommunerna än att ha riktade statsbidrag. Jag skulle vilja omformulera frågan till ledamoten Hultberg lite grann.

Regionerna och kommunerna väntas nu gå in i en tuff ekonomisk situation. Vi hör från landets samtliga 21 regioner att de förväntar sig att göra stora underskott kommande år och därmed naturligtvis också att få göra nedskärningar och uppsägningar. Skulle det då inte vara bättre, ledamoten Hultberg, att satsa 12,9 miljarder på generella statsbidrag till våra regioner och kommuner än på skattesänkningar på 10 000 kronor extra till dig och mig?

Moderaternas ledamot sa i sitt anförande att han var övertygad om att det går att lösa dessa problem inom hälso- och sjukvården. Då blir nästa fråga till ledamoten Hultberg: Men hur?

Tillsammans med Sverigedemokraterna lägger ledamoten och regeringspartierna 6 miljarder i riktade statsbidrag. De sänker skatterna för dem som redan tjänar gott med 12,9 miljarder, och de riktar statsbidrag på 6 miljarder till en sektor som förväntas gå med stora underskott och som kommer att behöva säga upp personal och göra nedskärningar på våra sjukhus.

Fru talman! Det låter fantastiskt vackert från ledamoten i talarstolen. Problemet är de satsningar som ledamotens parti tillsammans med regeringspartierna faktiskt gör inom hälso- och sjukvårdens område, exempelvis en prestationsbaserad satsning på 1 miljard för att öka antalet vårdplatser. Trots att det kanske låter som att jag och ledamoten Lindberg är överens om problematiken är vi definitivt inte överens om lösningarna på den.

När jag häromdagen samtalade om den här satsningen med en väninna som arbetar inom vården sa hon: "Då kan de omöjligt ha förstått problemet. Det spelar ingen roll hur många fler vårdplatser eller vårdavdelningar som öppnas, för vi har inte personal. Den personal som finns kan inte springa snabbare."

Vi socialdemokrater tar problematiken på allvar och satsar i vårt alternativ långsiktigt på att se till att kompetensförsörjningen stärks framöver. Vi ser också till att öka antalet VFU-platser, vilket är otroligt viktigt för att adressera den kris som råder inom svensk hälso- och sjukvård.

Det handlar inte om vårdplatsbrist utan om personalbrist. Detta kräver långsiktiga lösningar och satsningar på hälso- och sjukvården före skattesänkningar till oss som redan har det gott ställt.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Lindberg för frågan.

När Socialdemokraterna styrde och satt i regering satsade vi historiskt stora summor på svensk hälso- och sjukvård, bland annat i generella statsbidrag och riktade satsningar, inte minst under pandemin, vilket gjorde att vi kom så väl ur pandemin som vi gjorde.

När vi socialdemokrater nu sitter i opposition satsar vi dubbelt så mycket som ledamotens parti och regeringspartierna gör i sin budget för att stärka hälso- och sjukvården i generella satsningar på regionerna och kommunerna.

Vi får nu rapporter om att samtliga regioner nästa år kommer att gå med stora underskott. Då satsar ledamotens parti och regeringspartierna 12,9 miljarder svenska kronor på att ledamoten, jag och vd:ar i Sverige ska få 10 000 kronor mer i våra plånböcker samtidigt som svensk hälso- och sjukvård går på knäna.

Jag är helt överens med ledamoten om att vi behöver långsiktiga satsningar på svensk hälso- och sjukvård. Det är också därför som vi socialdemokrater satsar på just långsiktiga lösningar i vår budget, där vi säger att det krävs personalsatsningar, långsiktiga satsningar på VFU-platser och en personalförsörjningssatsning i stället för att rikta satsningarna på tillfälliga vårdplatser som personalen inte ens kommer att kunna bemanna upp, för det råder en kris inom svensk hälso- och sjukvård. Vi är redo att adressera den. Är ni det, ledamoten Lindberg?

Herr talman! Debatten vi nu har i kammaren bygger på ett så kallat tillkännagivande, alltså en uppmaning från riksdagen till regeringen, som föreslogs av socialutskottet under den förra mandatperioden.

Det var de dåvarande oppositionspartierna som till den förra regeringen gjorde ett tillkännagivande om att på sju punkter skyndsamt vidta ett antal åtgärder för att öka antalet vårdplatser, korta vårdköerna, höja kapacitetsutnyttjandet, främja valfriheten, stärka personalförsörjningen och förbättra arbetsmiljön i vården. I en avslutande åttonde punkt angavs att den förra regeringen regelbundet skulle rapportera om genomförandet till riksdagens socialutskott.

Det betänkande vi nu debatterar innehåller de två första rapporterna, eller skrivelserna som vi kallar dem, vilka den förra regeringen lämnade till riksdagen den 31 maj 2022 respektive den 23 augusti 2022. När tillkännagivandet föreslogs från socialutskottet debatterades frågan i samband med behandlingen av betänkande SoU36 i denna kammare i mars. Då var de partier som föreslog tillkännagivandet fortfarande i opposition, och jag kan konstatera att det nu låter lite annorlunda från de nya regeringspartierna. De följer inte ens upp de motioner de hade i betänkandet.

Men, herr talman, jag kommer inte att låta annorlunda nu jämfört med då.

Vi må ha bytt regering, men vårdens problem är precis desamma. Det handlar om en stor brist på personal i sjukvården. Det handlar om personal som går på knäna, som inte kan springa snabbare än vad de gör, som känner sig tvungna att säga upp sig för att de anser att de inte kan utföra sitt arbete på ett patientsäkert vis och för att de inte orkar längre efter att ha sprungit och sprungit, år efter år.

Det råder en kris inom svensk sjukvård, men det handlar om en personalkris. Det finns inte tillräckligt många sjuksköterskor och läkare att anställa, i synnerhet inte i den offentliga vården. Och alltför många upplever att deras arbetsgivare inte tar deras problem på allvar. Det är alldeles uppenbart att sjukvården behöver en större kostym. De som arbetar i sjukvården behöver fler kollegor.

Herr talman! För att öka tillgången till rätt kompetens finns det bara en väg att gå, och det är att vården anställer fler, att vårdens arbetsplatser blir mer attraktiva för sin personal och börjar erbjuda bättre löner, bättre arbetsvillkor och en bättre arbetsmiljö.

Hälso- och sjukvårdslagen är tydlig. Det är regionerna som är huvudman och som ansvarar för planeringen av hälso- och sjukvården i Sverige. I det ingår naturligtvis att säkra tillgången till ett ändamålsenligt antal vårdplatser och att säkerställa en tillräcklig bemanning, en god arbetsmiljö och en bra företagshälsovård. Men för att det ska fungera fullt ut måste staten komplettera regionernas ansvar med fler utbildningsplatser och fler utbildningsvägar. Staten behöver naturligtvis också stödja kommuner och regioner ekonomiskt.

Vi socialdemokrater gav under vår tid i regeringsställning historiskt stora tillskott till regionerna och kommunerna för att hantera utmaningarna inom hälso- och sjukvården, inte minst under pandemin. Men det står nu helt klart att det måste säkras att de tillskott som tillskjuts regionerna från staten också går till det som de var tänkta till. I region efter region såg vi hur stora överskott gjordes samtidigt som stora nedskärningar på sjukhusen beslutades av politikerna i samma regioner, där pengarna lades på hög. Det är naturligtvis inte ett särskilt bra tillvägagångssätt om man vill komma till rätta med problemen på riktigt.

Därför krävs det, herr talman, en tydlig ansvarsfördelning. Under förra mandatperioden gjorde dock Kristdemokraterna allt i denna kammare för att precis tvärtom luckra upp denna ansvarsfördelning. I stället för att lägga ansvaret för villkor och arbetsmiljö där det faktiskt höra hemma, hos arbetsgivarna, försökte man låtsas som att allt var regeringens fel. Det skapade en märklig debatt där Kristdemokraterna konsekvent friskrev regionerna från deras ansvar.

Det är nu i stället Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som i rapport efter rapport tvingas konstatera att regionerna inte har tillräckligt med personal för att kunna bemanna nödvändiga vårdplatser och att personalbristen ser ut att bli stor under flera år framöver.

Som man sår får man dock, som bekant, skörda. Nu är det ju Kristdemokraterna som har ansvaret för den nationella hälso- och sjukvårdspolitiken. Och precis som vad gäller bensinpris, högkostnadsskydd för el och Archerrobotar sitter regeringen där i sin självgrävda grop.

Det löftessvek som vi sett på flera andra områden gäller också hälso och sjukvården. Nu är det inte längre regeringen som ska se till att lösa krisen i sjukvården. Nu är det inte längre viktigt att ta ansvar. Nu står regionerna ensamma om att hantera situationen, och några stora tillskott syns inte till när alla regioner i Sverige ser ut att gå med stora underskott nästa år.

Detta duger inte, herr talman. Krisen inom sjukvården kräver prioriteringar. På kort sikt måste staten tillskjuta mer pengar till regioner och kommuner för att de inte ska riskera stora nedskärningar eller uppsägningar i spåren av lågkonjunkturen och den höga inflationen.

När regeringen nu har presenterat sin budget står det dock klart att den inte kommer att prioritera hälso- och sjukvården eller några stora tillskott. Regeringen lägger faktiskt mycket mer pengar på att sänka skatterna för höginkomsttagare än på välfärden.

Vi socialdemokrater visar tydligt i vårt budgetalternativ var våra prioriteringar ligger. Vi avsätter i vår budgetmotion 12 miljarder i ökade generella statsbidrag till Sveriges alla regioner och kommuner. Det är dubbelt så mycket som regeringen avsätter. Det är också helt nödvändigt för att vi inte ska se de stora nedskärningarna ute i kommunerna och regionerna de kommande åren.

Herr talman! Det råder en kris i sjukvården, men det handlar om en personalkris. Och den kommer inte att lösas med stora skattesänkningar för oss höginkomsttagare, utan det kräver prioriteringar för välfärden och dess medarbetare.

Nu är det upp till bevis för de partier som skrek sig hesa före valet om att regeringen måste lösa krisen i sjukvården. Kommer de att rösta för en budget med 12 miljarder extra i generella statsbidrag, eller kommer de i stället att välja en budget med hälften så stora satsningar på välfärden och stora skattesänkningar till de rika?

Jag vill med detta, herr talman, yrka bifall till vår reservation nummer 1.

(Applåder)