Herr talman! Svensk sjukvård är bra på många sätt, men alltför många människor har väntat för länge på vård eller har någon nära som har fastnat i vårdköerna. Det kan vara en mamma, morbror, mormor eller en nära vän.

Tillgängligheten inom svensk sjukvård brister. Det finns för få vårdplatser, och vårdköerna är för långa, bland annat för att villkoren för personalen inte alltid är tillräckligt bra. Det gör att den som är sjuk inte alltid får vård i tid. Den som är sjuk möts inte heller alltid av en jämlik vård.

Chansen att i ett tidigt skede upptäcka svåra cancersjukdomar när någons pappa har drabbats eller chansen att få komma i kontakt med barn och ungdomspsykiatrin när dotterns kompis mår dåligt skiljer sig kraftigt åt beroende på om man bor i Värmland, Västmanland eller här i Stockholm. Det är varken rimligt eller rättvist.

Den nya borgerliga regeringens prioriteringar handlar därför om att sätta fokus på att kapa vårdköerna, på att få fler vårdplatser och på att öka den statliga styrningen så att vi kan erbjuda människor i hela landet en god och jämlik vård i tid.

Fru talman! Hur hälso-och sjukvården organiseras är naturligtvis centralt för möjligheten att ge patienterna den vård de behöver. Från Kristdemokraternas sida har vi varit tydliga med att vi vill avskaffa regionernas ansvar för sjukvården och låta staten ta över ansvaret och finansieringen. Vi menar att den medicinska och tekniska utvecklingen helt enkelt har sprungit ifrån dagens modell med 21 självstyrande regioner.

Vi är överens med våra tre samarbetspartier Moderaterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna om att statens ansvar för sjukvården successivt ska öka. Ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap för svensk sjukvård ska nu utredas.

Det handlar bland annat om att nationella principer för ersättning och avgifter behöver införas. Vi behöver en stärkt uppföljning av vårdens effektivitet och kvalitetsredovisning. Det handlar till exempel om att statliga myndigheter ska ges befogenhet att också granska de medicinska resultaten.

Inte minst behöver vi en gemensam digital infrastruktur för svensk sjukvård. Att som patient i dag behöva sitta och upprepa hela sin sjukdomshistorik vid varje vårdbesök är inte rimligt. Det är en fråga om respekt och värdighet, men det handlar ytterst också om patientsäkerheten. Det handlar om omsorg om dem som är sjuka.

Fru talman! Det viktigaste inom svensk sjukvård är tillgängligheten till god vård. Svensk sjukvård har lägst antal vårdplatser per invånare i hela EU, och det märks bland personalen på landets sjukhus. Vi behöver därför en nationell plan för fler vårdplatser, förändrade arbetssätt och bättre villkor för personalen om vi på allvar ska kunna korta vårdköerna och öka tillgängligheten.

Allt detta jobbar regeringen för. Utöver de tre kömiljarderna har regeringen dubblerat satsningen på att öka antalet vårdplatser. Det handlar om 2 miljarder årligen i form av en prestationsbaserad ersättning för de regioner som exempelvis klarar målet att ta bort överbeläggningar och minska antalet undvikbara vårdskador.

Vi tar också initiativ till en nationell vårdförmedling som synliggör var i landet vårdkapaciteten finns. Detta gör vi för att ge människor mer makt i en situation där de annars ofta känner sig maktlösa. Människor ska helt enkelt kunna välja att få behandlingen eller operationen utförd på annat håll i landet, alltså där man klarar av att ge den som är sjuk vård i tid.

Herr talman! Omställningen till en god och nära vård behöver nu ta fart, och vi behöver bygga ut primärvården kraftigt under flera års tid. Såvitt jag kan bedöma råder det relativt stor enighet om detta. Men omställningen av svensk sjukvård behöver ske i praktiken, och det behöver också märkas mer i regionernas budgetar. En välfungerande primärvård utgör nämligen basen för ett effektivt hälso- och sjukvårdsystem.

Jag är övertygad om att en ökad statlig styrning av primärvårdens mål, ersättningsmodeller och uppföljning skulle kunna underlätta omställningen.

Kompetensbristen inom primärvården måste åtgärdas genom att villkoren för personalen som jobbar där förbättras. Socialstyrelsens riktvärde ligger på 1 100 invånare per specialist inom primärvården, och i dag saknas hälften av alla specialister i allmänmedicin. Det duger givetvis inte.

Kristdemokraternas ambition är att det på sikt ska finnas en fast vårdkontakt för alla med en namngiven läkare och distriktssköterska och ett tak för antal patienter både på en enskild vårdcentral och för den enskilde distriktsläkaren. Det skulle ge distriktsläkare och sjuksköterskor en bättre arbetsmiljö, skapa kontinuitet och bygga relationer mellan patient och läkare, skapa trygghet för den enskilde patienten och framför allt ge läkaren kännedom om patienten för att kunna ge vård av god kvalitet.

När vi nu stärker hälso- och sjukvårdens organisation tar vi fasta på att vårdkedjan fungerar bättre när läkare och patient känner varandra, är trygga och har förtroende för varandra.

Fru talman! Vi debatterar i kväll socialutskottets betänkande SoU12 Hälso- och sjukvårdens organisation. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Behovet av att reformera svensk hälso- och sjukvård är alldeles tydligt. Vi styrs i dag av hälso- och sjukvårdslagen, vilken anger att det åligger våra regioner och kommuner att ansvara för att leverera vård till dem som lever i respektive kommun och region. Behovet av att tydliggöra gränssnittet mellan statens, regionernas och kommunernas ansvarsområden är viktigt, då vi i dag ser tendenser till att patienter faller mellan stolarna. Därför är det glädjande att vi i Tidöavtalet kommit överens om att utreda frågan grundligt. Däremot är nog inte lösningen på svensk sjukvårds problematik ytterligare administration eller centralstyrning.

Fru talman! Det är lätt att tro att organisationsförändringar alltid är lösningen på alla problem, men att det i dag finns otydligheter inom ansvarsområdena leder till att vi får en ojämlik vård, beroende på var man bor och att skillnaderna är stora över landet. Detsamma gäller när begreppet högspecialiserad vård förs upp på agendan. Vem bestämmer vad som är högspecialiserad vård, och vilka riktlinjer arbetar man efter? Här tror jag att statens ansvar behöver öka när det gäller att specificera den högspecialiserade vården och skapa strategier och mål för den vård som ska bedrivas. Man behöver också ta ett större ansvar för måluppfyllelsen och för att bestämda strategier följs.

Det får dock inte gå så långt att det påverkar de mindre sjukhusens förmåga att kunna hantera det akuta uppdraget. Sveriges geografi är speciell. Utifrån det behövs alla de akutsjukhus som finns i dag, dels för att lösa tillgänglighetsproblematiken, dels för att kunna rädda liv vid akut livshotande sjukdom eller skada. Vi ska kunna leverera en god och jämlik vård i hela landet utifrån de förutsättningar som råder.

Fru talman! Det finns flera områden där staten skulle kunna ta ett större ansvar, såsom strategiarbete, högspecialiserad cancersjukvård, nationell helikopterorganisation, specifik barnkirurgi och övrig avancerad kirurgi. Arbetet med en nationell förlossningsplan och inrättandet av en nationell vårdförmedling är redan avtalat mellan Tidöpartierna. Vi ser att skillnaderna i svensk förlossningsvård är markanta, och givetvis kan detta inte fortsätta. Man behöver ta ett större ansvar när det gäller ny teknik och nya behandlingsformer som nu når marknaden på ganska bred front. Det gäller specifikt utvecklingen av genomsekvensering och precisionsmedicin.

Fru talman! Framtidens hälso- och sjukvård kommer att präglas av god och nära vård samt ökad digitalisering, detta för att vi över huvud taget ska kunna kompetenssätta denna verksamhet i framtiden. Tidöpartierna har därför kommit överens om satsningar när det gäller den digitala infrastrukturen inom vården och satsningar på primärvård och utvecklad sjukvård på landsbygd och i glesbygd. Närhetsprincipen och ett utökat mandat för primärvården kommer att leda till en bättre och effektivare vård för patienten. Det finns redan i dag goda exempel på hur man kan jobba i glesbygd. Vi har Glesbygdsmedicinskt centrum, som är en föregångare. Där har man drivit hälsocentralerna i Västerbotten till helt nya nivåer. Ett sådant arbetssätt minskar också trycket på våra sjukhus där man kan koncentrera sig på sina kärnområden. Rätt vård ska ges på rätt ställe.

Fru talman! Vi ser i dag en ganska stor psykisk ohälsa hos våra medborgare, och i Tidöavtalet gör man satsningar inom området. Dels ser man behovet av en nationell strategi inom området, dels är behovet av en nationell samordningsfunktion av yttersta vikt.

Psykisk ohälsa är vanligt förekommande i samhället. Trots detta är det fortfarande både stigmatiserande och svårt att prata om. Här finns stora vinster med att se till att primärvården har de resurser som behövs för att klara första linjens psykiatri. Även detta område är något som staten behöver ta ett övergripande grepp om, både när det gäller det förebyggande arbetet och uppföljningen av hur regionerna sköter sitt åtagande.

Fru talman! Före valet talade alla partier om att det behövs fler vårdplatser. Kommer ni ihåg det? Nu undrar jag: Kommer det att bli fler vårdplatser? Det handlar om personal, så jag är skeptisk.

Vården går med underskott i hela Sverige. Detta beror på de väldigt marginella statsbidragen från SD och regeringen. I vissa regioner är underskotten så stora som 10 procent av den totala budgeten. Genom att vägra skjuta till de pengar som krävs vältrar den SD-beroende regeringen över kostnaderna och skuldsättningen på regionerna. Detta drabbar personalen hårt och förstås också patienterna.

För att behålla dagens personaltäthet och kvalitet måste därför resurserna öka i samma takt som vi ser att befolkningen och de äldre ökar. Det är ganska lätt att läsa detta i olika tabeller och så vidare. Vi anser att det på nationell nivå saknas tillräcklig styrning för att öka antalet vårdplatser, säkerställa specialistvårdens utformning och främja medicinsk forskning, som tyvärr har backat.

Så, SD och regeringen: Skjut till de medel som behövs, och presentera en långsiktig plan för hur vården ska finansieras! Alternativet är att säga åt personal och patienter att bita ihop för att inte äventyra riskkapitalisternas vinster eller de rikas skattesänkningar. Ta till er behovet av välfärd! Det är oerhört viktigt.

Svensk ekonomi befinner sig i kris. Regionerna och kommunerna, framför allt regionerna, har stora ekonomiska bekymmer. Detta har jag redan nämnt. Därför satsar Vänsterpartiet 8 miljarder extra på regionerna i sin vårbudget. Man kan säga att det är ett slags räddningspaket för sjukvården.

Sjukvården lider av personalbrist, som inte har blivit bättre utan kan vara livsfarlig för patienterna. Ivo rapporterar att hjärtsjuka patienter vårdas i korridorerna, och sjukhus delar ut grytlock till patienterna att använda som larm. Det är helt otroligt. Låt kommuner och regioner - tillfälligt eller tills vidare - använda riktade medel som generella! Byt ut det under ett år, under denna kris!

Sedan måste staten garantera långsiktiga förutsättningar för kommuner och regioner. Indexera statsbidragen så att de följer kostnadsutvecklingen! Annars kommer vi att ligga risigt till.

Fru talman! När det gäller primärvården - en god och nära vård - undrar jag vad som händer med den. Är den nära vården i själva verket anhörigvård?

Vi har bestämt att alla patienter ska vara listade hos en namngiven läkare på sin vårdcentral som i bästa fall är inläst på journal och sjukdomshistorik. Vi har föreslagit att varje läkare ska ha ansvar för 1 100 listade patienter - det var vårt bud från ett enigt utskott. Siffran är i dag i stället över 2 000 patienter per läkare på de flesta vårdcentraler. Forskning har visat att en fast läkarkontakt leder till lägre dödlighet, och det skulle dessutom spara mycket pengar för regionerna.

De stora skillnader i folkhälsa som finns mellan olika klasser, där de som har lägre utbildning lever kortare tid, kan bäst mötas med bra primärvård. Hur går det då med detta viktiga arbete? Inte så värst bra, säger Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, som har släppt en rapport. Antalet specialistläkare i allmänmedicin minskar, och arbetsmiljöproblemen är stora.

Precis som med klimatkrisen har vi inte råd att vänta längre, utan vi måste göra något. Var finns långsiktigheten och planen? Vi vill att staten ska ta över ansvaret för läkares allmän- och specialisttjänstgöring. Vi behöver en långsiktig ekonomisk nationell plan för grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning inom vården - helt enkelt en nationell primärvårdsreform. Statliga resurser måste tillföras som kan garantera vårdcentralernas långsiktiga finansiering.

Inför etableringskontroll i lagen om valfrihet! Vårdbolagen har rätt att etablera sig var de vill, och då blir det oftast på ställen där folk är rika och friska. Detta undergräver hälso- och sjukvårdslagen.

Ett aktivt uppsökande arbete är superviktigt. Uppsökande hälsokontroller bör prövas. Och vi vill se ett nationellt basuppdrag för att förtydliga vilken specialistkompetens en vårdcentral ska ha. Det handlar om jämlik vård i hela landet.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 14.

Systemet med privata sjukvårdsförsäkringar är inte bara orättvist och leder fel när det kommer till vem som får vilken vård och när, utan systemet är också kostnadsdrivande. Om jag har en försäkring vill jag ju använda den, inte sant? Då vill jag ha en second opinion nästan varje gång, och det kostar ganska mycket.

Samtidigt har de privata vårdgivarna intresse av att sälja så mycket sjukvård som möjligt. Det är inte rimligt att det ska vara tillåtet att utforma försäkringar som strider mot hälso- och sjukvårdslagen. Vi vill förbjuda privata sjukvårdsförsäkringar inom den offentligt finansierade vården, det vill säga den vård som har avtal med regionerna och som därmed har två dörrar in - en för oss utan försäkring och en för dem med försäkring. Och ni kan förstå vem som får vård först; det har man nämligen tittat på.

Nu övergår jag till något helt annat. Förskrivningen av psykofarmaka, speciellt ångestdämpande och antidepressiva medel, till barn och unga har ökat markant i Sverige. I dag är forskningen ganska delad när det gäller vad man kan göra, vad effekterna blir och hur de långsiktiga konsekvenserna av barns bruk ser ut.

För att inte riskera att barn i behov av psykiatrisk vård faller mellan stolarna eller får vänta alldeles för länge på insatser behöver vi göra mycket mer. En viktig åtgärd är att samverkan mellan olika vårdinstanser fungerar och att det finns tydliga riktlinjer och gränsdragningar mellan bup och andra instanser. Det är emellertid så att fler barn behandlas inom barn- och ungdomspsykiatrin än inom primärvården och elevhälsan. Köerna till bup växer. Detta måste vi titta på. Det behövs tidiga förebyggande insatser när det gäller barn- och ungdomspsykiatrin, och man måste hitta andra dörrar in.

Vi kan också se en tydlig tendens att medikalisera normala reaktioner hos barn och unga. Det har bidragit till en ökad vårdkonsumtion, och vi måste följa upp detta på ett "tajt" sätt. Vi kan se en ökning av diagnostiserade depressions- och ångesttillstånd och att förskrivningarna av antidepressiva psykofarmaka har ökat för barn och unga, liksom kontakterna med bup. Vi vill att man tar ett initiativ till en nationell genomlysning av hela utvecklingen innan den helt försvinner ut från våra händer.

Fru talman och kära kollegor denna afton! Vi debatterar hälso- och sjukvårdens organisation.

Tillgången till vård är ojämnt fördelad. För Miljöpartiet är det självklart att ett genus- och jämlikhetsperspektiv ska genomsyra all vård och omsorg. Likvärdig vård oberoende av till exempel kön och socioekonomiska faktorer borde vara en självklarhet. De skillnader som i dag finns mellan kvinnor och män inom hälso- och sjukvården kan ta sig uttryck i olika tillgång till vård, olika långa väntetider och olika tillgång till högkvalitativa behandlingar eller läkemedel. Exempelvis visar studier att kvinnor i mindre utsträckning än män får tillgång till bra vård vid hjärtinfarkt eftersom kvinnor ofta visar annorlunda symtom än män och i större utsträckning skickas hem igen medan männen blir inlagda. Det behövs mer forskning på kvinnors sjukdomar och hälsa.

Ojämställdheten i vården tar sig även uttryck i att vård som riktar sig till kvinnor alltför ofta prioriteras lägre än vård som riktar sig till män. Undersökningar har även visat att vårdpersonalens föreställningar och uppfattningar om kvinnor och män har en påverkan på hur de bemöts i vården. Kvinnor måste uttrycka mer smärta för att få samma behandling, och så kallade kvinnosjukdomar ses fortfarande som något som kvinnor förväntas leva med i stället för sjukdomar som kan behandlas.

Kvinnor tas alltså inte på allvar och blir stigmatiserade. Många tvingas till en flerårig kamp för att få korrekt diagnos och behandling för vanliga problem, till exempel endometrios, vestibulit och förlossningsskador. Vi behöver ett feministiskt perspektiv på folkhälsan.

Miljöpartiet ser därför ett behov av att alla regioner öppet redovisar hur jämställd vården är. Det kan handla om hur köerna till och kvaliteten i kvinnosjukvården ser ut och om hur vården arbetar för att göra hälso- och sjukvården mer jämställd. Könsuppdelad statistik ska alltid finnas tillgänglig.

Fru talman! Vården ska vara solidarisk och jämlik. Alla ska känna sig säkra på att välfärden är tillgänglig när de behöver den, oavsett hur deras privata ekonomi ser ut. Vården ska utgå från patienten och hälso- och sjukvårdslagen. Den offentligt finansierade vården ska kunna säkerställa vård genom en förbättrad vårdgaranti.

I dag finns stora hälsoklyftor som måste minska. Det kräver både fler strukturella folkhälsoinsatser och bättre möjligheter att stödja enskilda som vill bryta ohälsosamma vanor. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. När privata sjukvårdsförsäkringar tillåts utnyttja resurser inom ramen för den offentligt finansierade vården riskerar den här principen att urholkas. Sjukhusen finansieras offentligt och ska inte ha en gräddfil för privata försäkringspatienter. Vården ska alltid hålla en hög kvalitet och ha en god tillgänglighet, så att det upplevda behovet av privata sjukvårdsförsäkringar minskar.

Fru talman! Det är såklart omöjligt att diskutera hälso- och sjukvårdens organisation utan att beröra några av de punkter i Tidöavtalet som påverkar hälso- och sjukvården. Mest uppmärksamhet har kanske frågorna om anmälningsplikt och begränsat tolkstöd fått. Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro har uttryckt att förslaget om anmälningsplikt vid möte med papperslösa patienter strider mot professionsetik och skulle påverka möjligheterna att skapa förtroendefulla vårdmöten och ge god och säker vård. Förslaget om att ta bort rätten till tolk försvårar ytterligare yrkesutövningen i vården och innebär uppenbara patientsäkerhetsrisker. Den påstådda besparingen kommer snabbt att ätas upp av ytterligare vårdbesök eller vårdskador. Rätten till hälsa gäller alla, och hälso- och sjukvårdens grundläggande principer är tydliga. Vård ska ges med respekt för alla människors lika värde, och de med de största behoven ska ges företräde till vården.

Jag står som vanligt bakom Miljöpartiets samtliga reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 31, som handlar om vikten av en jämställd och jämlik vård. Jag har också nu i kväll uppmärksammat att vi har missat att ställa oss bakom reservation 10, som lyftes fram av Centerpartiet. Det blir en utmaning för mig att uppmärksamma mina partikollegor på detta vid voteringen nästa vecka.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 maj.)