Robert Stenkvist

Fru talman! Den här debatten hettade ju till en smula, vilket var lite oväntat.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet om Riksrevisionens rapport om utbildning på vetenskaplig grund.

Precis som Joar Forssell medger jag att det finns allvarliga problem när det gäller skolforskningen i Sverige. Som har sagts tidigare är Riksrevisionens rapport om utbildning på vetenskaplig grund viktig. Den pekar på verkliga problem. Dessa problem har inte uppstått över en natt, och ingen enskild regering kan lastas för dem – speciellt inte den senaste. Tvärtom handlar det om strukturer som har byggts upp under lång tid och under olika regeringar.

Skolforskningen i Sverige bedrivs huvudsakligen av skolmyndigheterna, alltså Skolverket, Specialpedagogiska skolmyndigheten och – jag tänker nu på Linus Sköld – Skolforskningsinstitutet, som har till uppgift att sammanställa och tillgängliggöra all forskning. Därutöver bedrivs naturligtvis omfattande forskning vid våra lärosäten.

Riksrevisionens slutsats är tydlig: Ingen av de myndigheter som granskats har fullt ut lyckats med sina uppdrag. Jag ska erkänna att detta är en allvarlig iakttagelse som även görs av regeringen.

Rapporten visar att arbetet med skolforskning är fragmenterat och delvis vilar på subjektiv grund samt att samordningen brister, vilket man kan säga är Skolforskningsinstitutets enskilda ansvar. Det konstateras också att sammanställningar från Skolforskningsinstitutet i vissa fall saknar relevans för skolans praktik och att institutet bör fokusera på sitt kärnuppdrag: att sammanställa forskningsresultat på ett användbart sätt.

Fru talman! Den kanske mest anmärkningsvärda slutsatsen i rapporten finns på sidan 7 i betänkandet. Riksrevisionen konstaterar att ingen skolmyndighet i dag systematiskt samlar in lärarnas professionella erfarenheter – det som vi brukar kalla beprövad erfarenhet – och att ingen av myndigheterna har utvecklat processer för att göra det på eget initiativ. Detta är, enligt min mening, ett av de största problemen.

Här är regeringen helt enig med Riksrevisionen. Det saknas strukturer för att samla in och använda lärarnas samlade erfarenhet. Just därför har regeringen tillsatt en utredning i frågan och aviserat att man kommer att återkomma. Det finns dessutom tidigare utredningar som kan användas som underlag, så det behöver inte bli någon omfattande utredning.

Fru talman! Regeringen arbetar konkret med att renodla och stärka myndighetsstrukturen. Skolverket ska kunna fokusera tydligare på sina kärnuppgifter, och stödet till skolan ska samtidigt bli mer samlat. Statskontoret har fått i uppdrag att se över hela den här strukturen.

Vidare har regeringen konstaterat att Skolinspektionen själv har inlett ett arbete för att se över den vetenskapliga grund som används i tillsyn och kvalitetsgranskning. Detta arbete har också förstärkts genom tydligare uppdrag i regeringens regleringsbrev.

Sedan 2024 finns ett återrapporteringskrav som redan har gett vissa resultat. Regeringen har dessutom beslutat att inrätta ett vetenskapligt råd vid Skolverket.

Fru talman! När det gäller följdmotionerna måste man säga att de i stor utsträckning missar det kanske största och långvarigaste problemet i skolforskningen, nämligen att vi systematiskt har underlåtit att lyssna på dem som faktiskt arbetar i klassrummen. Det är svårt att komma ifrån känslan av att det finns en slagsida. Teoretiska modeller och abstrakta ramverk har haft företräde framför lärarnas samlade kunskaper och erfarenheter.

Varje erfaren och framgångsrik lärare bär på kunskap som är ovärderlig för skolans utveckling, men ändå har denna kunskap alltför ofta stått utanför systemen. Det ska sägas att Linus Sköld faktiskt snuddade vid den här punkten i sitt anförande.

Skolforskningsinstitutet, som inrättades 2015 av en socialdemokratisk regering, fick ett tydligt uppdrag att sammanställa evidensbaserad forskning. Med betydande resurser borde detta ha varit möjligt, och det är obegripligt att man inte klarade sitt uppdrag. Utfallet har, vilket även Riksrevisionen indirekt visar, blivit alltför teoretiskt och alltför fjärmat från skolans vardag. Den nuvarande regeringen har identifierat denna slagsida och försöker rätta till den. Samverkan mellan lärosäten och skolor, exempelvis genom ULF-verksamheten, är ett steg i rätt riktning.

Fru talman! Sammanfattningsvis: Riksrevisionen har tydliggjort viktiga brister. Regeringen delar analysen, arbetar redan med åtgärder och tar frågan på största allvar. Men

det grundläggande problemet är att vi i Sverige har byggt ett system som lyssnar för lite på dem som faktiskt vet hur undervisning fungerar i praktiken. Det, fru talman, får bli mina slutord.

Fru talman! Vi har varit positiva till rejäla basanslag förutom de andra typer av anslag som vi också måste ha.

Högskolorna gör som de vill när det gäller de minskade kraven på medfinansiering, men vi kan komma med minskade krav på medfinansiering. Om vi här i talarstolen kräver minskade krav på medfinansiering är det ett krav från oss. Det är en politisk riktning, och det går emot det övriga talet om autonomi.

Det går faktiskt inte emot det jag sa. Vi vill ha ökad akademisk frihet för dem som jobbar på universiteten, för vi har ju problem. Erik Ringmar tog till exempel upp att han inte fick sätta sin egen litteraturlista. Om man verkligen är för akademisk frihet och frihet för forskare och dem som undervisar, varför kommer man då inte med förslag om till exempel att lärare som undervisar på universitet ska få sätta sina egna litteraturlistor?

Erik Ringmar var tvungen att ta med en bok av författaren Judith Butler, som är från USA. Han kontaktade sedan Judith Butler och berättade att han var tvungen att ha med henne i sin litteraturlista, och till och med Butler själv tyckte att det var vansinnigt.

Det här vore ett konkret, alltså handfast, sätt att direkt öka den akademiska friheten för dem som jobbar där. Vad tycker Anna Lasses om det, fru talman?

Fru talman! Anna Lasses sa att vi halkar efter övriga nationer forskningsmässigt, men jag vet inte om vi gör det. Bilden är komplicerad, men Anna Lasses kanske har några sifferexempel.

Inget av det ledamoten föreslog skulle dock göra att vi kom i kapp övriga världen forskningsmässigt. Anna Lasses föreslog mer regional politik och mer regional forskning, fru talman, men enligt mig och faktiskt också OECD skulle detta minska forskningens och utbildningens kvalitet. Vi skulle alltså halka efter ännu mer – jag vet inte om Anna Lasses har svar på det.

Ledamoten Lasses sa också att vi vill minska kraven på medfinansiering, och det kan faktiskt vara ett bra förslag. Jag och Anders Ådahl har diskuterat detta i kammaren. Men om nu våra universitet och högskolor skulle bli stiftelser och autonoma skulle ju varken Anna Lasses eller någon annan kunna genomföra det förslaget.

Fru talman! Jag vill inte heller bestämma det. Linus Sköld blandar ihop två olika saker. Det är äpplen och päron, eller ännu längre ifrån varandra. Det ena handlar om att bestämma vilken forskning som ska bedrivas; det andra handlar om att sätta betyg på den.

Jag har satt betyg på forskning, vilket jättemånga personer har gjort. Jag läser jättemånga tidningsartiklar där jättemånga människor inom akademin och utanför akademin sätter betyg, och ibland sätter man underbetyg på det som är bedrövligt. Det tänker jag fortsätta med. Det är min personliga frihet och till och med min skyldighet att göra så länge jag sitter här i riksdagen.

Det var en tidningsartikel som 1 000 forskare skrev under. Sedan sa andra forskare inom akademin att det var det bedrövligaste de någonsin hade läst. Det var åtminstone 990 forskare som inte hade någon aning om vad de hade skrivit under i en tidningsartikel. Jag tänker fortsätta kritisera sådant. Det är min mänskliga rättighet, och det är nästan min skyldighet som politiker. Däremot kommer jag inte att försöka styra någon forskning.

När det gäller institutionen för genusvetenskap har jag många gånger sagt: Forska om vad ni vill, bara ni följer högskolelagen. Vad står det i högskolelagen, fru talman? Jo, det står att all forskning ska bygga på vetenskaplig grund eller beprövad erfarenhet.

Om man nu ganska uppenbart upptäcker att det inte är fallet måste man fråga sig varför det sker. Vi måste ha rätt att ställa oss den frågan. Våra universitet är skattefinansierade. Det är den arbetarklass som Joar Forssell talade om som finansierar universiteten och högskolorna.

Fru talman! Det var ju ganska konkret – det är jag tacksam för.

Nej, jag vill inte bestämma vad forskarna ska forska om, deras resultat eller hur de gör. Innan vi gick in i Tidösamarbetet hade vi förslag om ökat basanslag. Inga politiker skulle ha några åsikter om vad högskolorna gjorde med de basanslagen. Ingen politiker ska över huvud taget lägga sig i den forskning som universiteten beslutar om själva. Det ska vara fri forskning. De ska komma fram till resultat som ibland är obehagliga inte bara för mig, fru talman, utan även för Linus Sköld, hoppas jag. Då får han ta det – ta skeden i vacker hand, helt enkelt.

Däremot har vi strategiska forskningsområden, och det har vi haft även under socialdemokratiska regeringar. Man har anslagit pengar till vissa samhällsviktiga forskningsområden. Sverigedemokraterna och vi i Tidösamarbetet har fortsatt med det, liksom samtliga regeringar. Nu minns jag inte riktigt, men jag tror att det var en borgerlig regering som började med de strategiska forskningsanslagen. Och Socialdemokraterna har fortsatt med dem.

Vi ska ha fri forskning, absolut. Vi kan inte styra forskningen. Vi har inte den kompetensen över huvud taget.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkande UbU13 Forskning.

Det här är mitt sista anförande i ämnet forskning. Jag tänkte därför lufta en del frågeställningar jag har haft under mina år här i denna demokratins högborg.

År 1928 skrev Gerard De Geer i boken Sveriges andra stormaktstid följande: ”Våra tändstickor, kullager, telefoner och separatorer bära det svenska namnet på ryktets vingar, alldeles som förr våra segrar på slagfälten. Om vår namnkunnighet förr var begränsad till norra Europa, är den nu universell.

Det finnes knappast en större stad över hela vårt jordklot, där man icke på en av de ledande gatorna återfinner SKF-skylten. Aga-ljuset vägleder sjöfarten från Magellans sund till Asiens nordostkust. De svenska tändstickornas underbara segertåg över jordklotet har gjort det svenska namnet mer känt än våra arméers fälttåg under det 17:e århundradet.”

Nu kämpar vi i stället för att bli citerade i någon vetenskaplig tidskrift. Att bli citerad är inte riktigt samma sak som att uppfinna AGA-ljuset eller kullagret.

En central indikator i dagens system är ju citeringar och bibliometriska mått. Det är måttet på leverans när det gäller forskning. Men att forskare citerar varandra innebär inte att forskningen är banbrytande eller att vi lär oss mer om världen och naturen. Citeringarna fyller väl en funktion. Vi ska inte sluta mäta det här, men mätmetoden har tydliga begränsningar. Antalet citeringar och vetenskapliga artiklar motsvarar inte en ökning i vetenskapliga genombrott eller upptäckter. Problemet är att systemet riskerar att premiera citerbara artiklar snarare än verkligt banbrytande upptäckter.

Jag är också rädd att vi har ett system som gynnar anpasslighet framför nyfikenhet. Många forskare styr sin forskning efter vad bidragsgivare vill höra, inte efter att verkligen göra en ny upptäckt. Kort sagt: Vi behöver färre ansökningar och mer forskning.

Fru talman! Låt mig ta upp det lite mer övergripande globala forskningsläget, något jag tycker om att prata om.

Vi befinner oss i ett läge där Europa fjärmat sig från USA på flera sätt, och det gäller även inom akademin. När Europa står mer ensamt i världen satsar Kina massivt inom teknik, AI och materialfysik. USA satsar också strategiskt. Europa riskerar här att bli en byråkratisk efterföljare. EU och Sverige måste satsa mer på frågor som ger geopolitisk makt inom forskningen.

I rådande världspolitiska läge måste vi satsa mer på forskning inom teknik och naturvetenskap och områden som får vår ekonomi och vår konkurrenskraft att växa. Det är sådant som ger vår nation och kontinent muskler att stångas med i en bångstyrig och ibland rent idiotisk omvärld.

Jag vill även säga något om fornnordiskt territorium i skepnad av Grönland. I samband med att en viss president fick för sig att annektera Grönland blev plötsligt forskning högaktuellt i fråga om Arktis. Hur då, tänker ni. Jo, inte bara militär närvaro poängterades som viktig för att göra anspråk på och ta ansvar för den arktiska regionen, utan också den arktiska forskningen, speciellt närvaron av potenta forskningsfartyg.

Antalet ryska och kinesiska forskningsfartyg har enligt SVT tagits upp som ett hot mot Grönland. Antalet nordiska forskningsfartyg nämndes som en brist. Underlåtelse att bygga ett nytt, potent forskningsfartyg har alltså visat sig vara ett rejält, allvarligt säkerhetspolitiskt hot. Vi har det svart på vitt nu. Ska vi ta ansvar för säkerheten i Norden måste en ny forskningsisbrytare efter Oden in i budgeten. Nordiskt territorium står på spel här.

Slutligen, om forskning, fru talman: Jag fortsätter på det geopolitiska spåret. Jag har tidigare talat mig hes om att vi måste ha både högskolor och forskning som följer meritokratiska principer. Det är ännu viktigare så som utvecklingen i omvärlden har sett ut. Vi har i detta läge, menar jag, inte råd med något annat än att låta meriter vara den faktor som bestämmer vart forskningsmedlen ska gå. Sann jämlikhet i akademin betyder att den bästa idén vinner, inte rätt bakgrund. Vi ska döma forskare efter deras resultat, inte deras identitet.

Detta, fru talman, får bli mitt politiska testamente gällande forskningen. Nu går vi över till högskolan.

Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkande UbU12 om högskolan, fru talman. Detta är mitt sista anförande även om högskolan, så jag tar ett lite bredare perspektiv även här; det har man rätt till.

Laga inte det som är helt. Det är ett gammalt ordspråk som äger sin relevans även i dag – jag tänker här på associationsformen. Det finns problem i vårt akademiska system, men driftsformen är inte ett av dem. Lös de problem vi verkligen har i stället!

Varje omorganisering slukar enorma resurser. Historiker har ibland noterat något intressant: När Västrom var på nedgång ökade antalet omorganiseringar i direkt korrelation till förlusten av landområden och ekonomisk nedgång.

Vi ska inte omorganisera driftsformen, fru talman. Det vi däremot bör omorganisera är samarbetet mellan högskolorna. Vi bör tänka mer kvalitetsmässigt och mindre regionalt, tvärtemot vad Linus Sköld precis sa. Vi ska ha nischade högskolor som är i topp på just sina områden. Därefter ska vi koncentrera breda, samhällsviktiga utbildningar till de lärosäten där de bedrivs bäst – också för att uppnå en kritisk massa, som det så fint heter.

Vi ska organisera högskolesystemet så att vi får den bästa forskningen och den bästa undervisningen. Här finns en klar förbättringspotential, som också OECD pekar på i sin senaste rapport Outlook 2025.

Vi måste också ha ett finansieringssystem som i högre grad befordrar kvalitet. Detta får utredas och utarbetas av experter; jag tror att det är lite över vår kompetensnivå.

Vårt finansieringssystem är speciellt problematiskt när det gäller utlandsstudenter som fuskar sig till högskoleplatser för att hoppa av kort efter terminsstart. Högskolorna tjänar pengar på detta medan samhället förlorar. Så kan vi inte ha det – gör något åt problemet! Det är en uppgift för er i utskottet; jag går i pension.

Jag vill ställa två frågor om akademisk frihet. Ämnet har varit uppe här tidigare, men jag tror inte att någon har ställt dem, fru talman.

Varför ska vi ha akademisk frihet? Jag tror att det är helt nödvändigt för utveckling och för att vi ska gå framåt kunskapsmässigt. Utan tankefrihet och fritt bollande av tankar är hela högskolesystemet tämligen meningslöst, tror jag. Vi borde snarare ha mer tankemässig konfrontation än i dag. Det finns ett tryck på att vara politiskt korrekt, har vi hört, och det främjar inte framgång.

Fråga två: Vilken frihet och för vem? När vi diskuterat akademisk frihet har vi endast diskuterat frihet för styrelserna. Det är bara en liten del av den akademiska friheten. SD vill främst se akademisk frihet för enskilda lärare. De måste till exempel få upprätta sina egna litteraturlistor och styra sin egen kurs. Klarar de inte det ska de inte undervisa över huvud taget, kan jag tycka. Vi är övertygade om att detta skulle vara en direkt kvalitetshöjande åtgärd. Akademisk frihet främjar kvalitet.

Hur ska våra högskolor bli bättre internationellt? Jag har hört många säga att vi ska bli en internationellt ledande forskningsnation. Det låter lite som när jag började här i riksdagen, när vi skulle ha världens bästa skola. Jag vet inte om någon var här och kommer ihåg det, men det var ett herrans tjat om det. Sedan kom den berömda Pisarapporten, och därefter blev det tyst. Jag tyckte faktiskt att det var lite skönt, fast rapporten var tragisk.

Min poäng är att vi inte bara kan köra med talepunkter. Vi måste vidta åtgärder som verkligen för oss framåt rent konkret.

Som jag har varit inne på tidigare måste vi också satsa mer på naturvetenskap och teknik, så kallade STEM-ämnen. Det är det som gäller internationellt. Kina och USA satsar enormt på dessa ämnen. Vi och Europa måste ta upp kampen med de länderna om vi menar allvar med att ta oss fram i täten. Annars är det bara prat.

Vi måste också – det här är viktigt – ändra vår självbild. Vi är inte små, och vi är inte svaga. Sverige har en oerhört stolt tradition när det gäller uppfinningar och innovationer. Vi är starka. Vi kan tävla på alla områden, med vem som helst. Vi är stora, om än inte befolkningsmässigt. Det är den bilden ni ska sätta i era huvuden.

Till sist, fru talman, måste vi också renodla uppdragen. En växande mängd administrativa sidouppdrag gör vår högskola svagare och ineffektiv. ”Jamen, det här är bra saker”, säger kritikerna då, ”nödvändiga”. Ja, men då kommer vi inte att ta oss fram i konkurrensen – så enkelt är det.

Detta får bli mitt politiska testamente i högskolefrågor, fru talman. Jag vill tacka talmanspresidiet för att vi fick börja och inte vara sist i dag med den här debatten. Varmt tack för det!

Herr talman! Min fråga går också till statsrådet Edholm. SVT har uppmärksammat den sedan gammalt kända frågan om att utlandsstudenter kommer in på utbildningar för att kort efter terminsstart lämna utbildningen och i stället ta ett låglönejobb som till exempel Foodora-bud. På tre mindre lärosäten var det inte mindre än 106 studenter som hoppade av studierna kort efter terminsstarten, och det kan ju antas att det ser likadant ut över hela Sverige.

Svenska lärosäten anlitar rekryterare i utlandet. Dessa lär i vissa fall ut hur man förfalskar bankkonton för att lättare bli antagen. Samma rekryterare lockar med att man får jobba så mycket man vill. Att det i många fall bara handlar om att komma in i Europa görs det ingen hemlighet av.

Fråga ett: När kommer en skarp proposition om skärpta regler för utlandsstudenter? Och fråga två: Kommer regelskärpningarna som är på gång att räcka för att stoppa fusket?

Fru talman! Skattereglerna när det gäller donationer är väl inte huggna i sten. Det borde gå att kunna diskutera på olika sätt framöver. Men när det gäller staten så finansieras detta i dag i väldigt hög utsträckning genom statliga medel. Jag menar att skattebetalarna kan begära någonting. Som jag sa i mitt anförande är det byggarbetare och plåtslagare som betalar in det här. Det ska inte bara vara en lekstuga, kan jag tycka.

Det här ska universitetsledningarna själva styra. Jag vet inte hur det fungerar riktigt, men det är deras ansvar. Tar de sitt ansvar behöver staten inte gå in över huvud taget.

När det gäller akademisk frihet är det, som jag sa i mitt anförande, skillnad mellan universitetens och högskolornas styrelsers frihet och de enskilda forskarnas och enskilda lärarnas och studenternas frihet. Jag läste också i Erik Ringmars bok att det var universitetet självt som hade satt begränsningar. De tvingade på honom en litteraturlista, och han var tvungen att föra in Judith Butler i litteraturlistan. Det var inte staten som tvingade på honom det. Det var universitetsledningen, eller något råd där.

Det här är inte så enkelt. Jag tycker att lärarnas och forskarnas frihet är viktigare än just universitetsledningarnas frihet.

Fru talman! Jag funderar lite på det Anders Ådahl sa. Tankarna verkade väldigt bekanta. Jag tror att jag har läst någon bok av Erik Ringmar där han skissar upp ungefär de här tankarna och har samma åsikter som Ådahl.

Erik Ringmar tänker, precis som Ådahl, att om vi bara bygger upp ett jättestarkt kapital hos universiteten kan de bli stiftelser och mycket friare. Det är de i någon mening i USA; det ska man säga. Det är bara det att det bygger på att USA är ett helt annat samhälle. De har mycket lägre skatter. De har, som Ådahl påpekade, en donationskultur. Äckligt rika människor i USA ägnar sig åt donationer och liknande, för det är deras kultur. Det här kan vi inte ändra på i Sverige, fru talman. Jo, kanske om 100 år eller 50 år eller något sådant.

Jag läste på lite om Harvarduniversitetet. Det har en kapitalstock som är helt otrolig. Trump kan ju skippa bidragen till Harvard, men de kan leva på räntorna. De kan driva sin verksamhet på räntorna, som jag tror är på 8 procent av deras kapital. Bara det är svårt att komma upp i.

Tror Anders Ådahl att Sverige kan ändra hela det här systemet inom loppet av 10 eller 20 år? Det tror nämligen inte jag.

Fru talman! Vi debatterar högskola och forskning, och jag börjar med att yrka bifall till regeringens proposition gällande den här delen av budgeten.

Den totala summan för universitet och högskolor under utgiftsområde 16 är nästan 57 miljarder kronor. Den totala summan för vårt utbildningssystem ligger på cirka 8 procent av bnp. Det är en ganska hög siffra, men den har faktiskt minskat de senaste åren – år 2020 låg den på 8,4 procent. Det är viktigt att komma ihåg att siffran är direkt beroende av vår totala bnp.

Jag gick också lite utanför budgettabellerna och såg att anslaget till FOI i princip fördubblats sedan år 2000. Jag fick fram siffran 48 miljarder kronor för 2025.

Enligt Chat GPT, som tragglat igenom alla tabeller och adderat summorna, ökar pengarna till forskning med totalt 627 miljoner kronor jämfört med föregående år. Det är väl inte en kvalitetssäkrad uppgift, fru talman, men jag satt och lekte lite.

Som vanligt har vi aldrig anslagit lika mycket pengar till ändamålen utbildning och forskning. Jag kan inte se någon direkt minskning av någon post förutom när det gäller Vetenskapsrådet, som fick en liten minskning av sin budget därför att regeringen på grund av inflationen och kronans minskade värde måste lägga mer på internationella åtaganden. Kronans värde har dock gått upp igen.

På sidan 141 i budgeten, fru talman, skriver regeringen att den ska premiera excellens. Det är på tiden. Regeringar av alla kulörer har fokuserat för mycket på enbart pengar och anslagens storlek; vad vi får pengarna har man inte alltid varit särskilt intresserad av.

På sidan 135 i budgeten beskriver regeringen hur den har gjort satsningar genom att höja ersättningar till flera utbildningar och därigenom ge utrymme för mer lärarledd tid. Det här är något vi i SD länge har tjatat om, och det är en mycket bra och välbehövlig satsning.

Jag såg i ett tv-inslag förra månaden att en del som har gått på universitetet vidareutbildar sig inom yrkeshögskolan. Det om något är en signal om att vi behöver vässa våra utbildningar och samtidigt inte låta det gå inflation i teoretiska utbildningar.

Vi har också frågan om lärosätenas självständighet, som ju hänger samman med detta. Vi politiker ska värna lärosätenas oberoende. Det är en oerhört viktig uppgift. Men den är inte förbehållslös; det har den aldrig varit och kommer aldrig att vara. Alla regeringar har alltid lagt sig i vad lärosätena gör med sina pengar. Vi har anslagstak och riktade anslag, vi har speciella satsningar etcetera.

Det har varit helt rätt av alla regeringar, för det är skattepengar det handlar om. Hur ska regeringen till exempel kunna satsa på excellens, som det står i budgeten, om den inte har något inflytande alls? Det gäller även alla andra mål som vi alla tycker om att höra om – vi vill bara inte sätta det i samband med lärosätenas oberoende.

Vi vill också att Sverige ska hävda sig internationellt. På sidan 232 i budgeten skriver regeringen: ”Sverige ska fortsatt vara en ledande forskningsnation.” Ja, men vi vill också att vårt näringsliv ska växa och utvecklas med nya innovationer, bara för att ta ett exempel, och här måste regeringen såklart driva sin ambition.

Inom ramarna är dock högskolorna självklart självbestämmande. Det har de alltid varit och kommer alltid att vara, oavsett regering. Det vet alla.

Sedan ska vi skilja på lärosätenas oberoende och de enskilda medarbetarnas oberoende. Jag tänker då på både forskare, lärare och studenter. Jag har märkt en tendens, fru talman, att vi sverigedemokrater tänker mer på de enskilda medarbetarnas frihet medan andra partier mer premierar styrelsernas makt. Återigen: Det är inte samma sak.

I den här kontexten vill jag också nämna att migrationsminister Johan Forssell gav Stockholms universitet i uppdrag att utforma ett medborgarskapsprov. Universitetet vägrade, i alla fall sist jag hörde något om det. Forssell replikerade att universitetet faktiskt är en statlig myndighet och ska utföra uppdraget, men universitetet fortsätter att vägra. Vi har alltså ett lärosäte, till allra största delen skattefinansierat, som bara sätter sig i sandlådan.

För att vara tydlig här: Det är snickare, rörmokare och asfaltsskyfflare som betalar in den skatt som går till att driva de här lärosätena, till hela samhällets fromma. Men lärosätena vill sitta i sin sandlåda och säga: ”Nej, bestämmer själv! Kan själv!” Kliv ur sandlådan, tack! Och att göra om driftsformen till stiftelser är som sagt inte aktuellt och kommer heller aldrig att bli det.

I allt övrigt ska våra lärosäten dock självklart vara autonoma och självbestämmande – fattas bara annat.

Tyvärr såg jag inget anslag till en ny forskningsisbrytare i årets budget. Det stod några rader om behovet av en ny forskningsisbrytare, men det kom inget beslut med tillhörande anslag. Polarforskningssekretariatet fick därför avbryta sin upphandling. Det här är inte bra. Andra länder kan allokera all tillgänglig varvskapacitet för den här typen av enorma isbrytare, fru talman, och då kommer vi sist i kön. Man kan tycka att detta är ett särintresse, men forskningsisbrytare har gett oss i Sverige ett renommé världen över som vida överstiger det som den så kallade gröna omställningen gett oss.

Framför allt lever vi i en orolig värld där stormakterna försöker att roffa åt sig allt de kan, också i polarområdena. I det här läget måste vi ha politiker som har helhetssyn och som visar ryggrad och mod. Vi kan inte överlåta beslut som detta till ängsliga teknokrater.

Jag hade också gärna sett ett extra riktat anslag till försvarsforskning, gärna i forskningspropositionen. Det finns få områden där vi är bland de bästa i världen. Varför inte satsa på de områdena?

Yrkesutbildningarna har fått ett extra anslag på 117 miljoner kronor. De ska tydligen öka med 10 procent på tre år, vilket är bra. Fler behöver gå yrkesutbildningar, och något färre ska nog läsa på universitet – för samhällets bästa och näringslivets behov.

Jag vill rikta en ödmjuk uppmaning: Vi borde alla hjälpas åt att uppvärdera praktiska yrken och ta gemensamt ansvar. Kalla det gärna en tioårspakt.

Till sist, fru talman, tycker jag att det kan nämnas här att Konstfack, enligt revisionen, har slarvat med insatser för deltagande i Horisont Europa. Hur svårt kan det vara att göra upp en plan för deltagande i Horisont Europa? Vi betalar enorma summor till det programmet. Gör en plan för Horisont Europa i stället för att måla om rummet Vita havet, är mitt ödmjuka förslag.

(Applåder)

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Edholm.

Regeringen har tillsatt en utredning om skärpta krav för medborgarskap. Till grund för detta ligger betänkandet SOU 2025:54. Kraven finns också i Tidöavtalet. Slutsatsen är bland annat att ett medborgarskapsprov ska ligga till grund för medborgarskap. Statsrådet Forssell har gett Stockholms och Göteborgs universitet i uppdrag att utforma det. Enligt uppgifter i medierna har dessa lärosäten – som är skattefinansierade statliga myndigheter – inte varit alltför pigga på att utföra uppgiften. Därefter har vi inte hört så mycket i frågan. Det har varit ganska tyst. Hur går arbetet med att ta fram medborgarskapsproven? Har arbetet avstannat, eller vad händer?

Fru talman! Jag tackar för den jättebra frågan. Jag bara väntade på den, kan jag säga. Och det var inte förskollärare jag tänkte på.

Jag har läst på olika håll nu att det sedan 2010 har skett en våldsam akademisering av officersutbildningarna. Officerare lär sig att skriva jättebra uppsatser, vetenskapligt grundade uppsatser. De håller föredrag. De läser teori, internationella relationer och allting. Men många officerare anser i dag att de blir fullkomligt värdelösa som officerare ute i fält när det smäller.

Det här är jätteallvarligt. Vi lever i en orolig tid. Vi har krig i Europa. Vi har en orolig värld. Och här utbildar vi officerare som inte kommer att klara sin uppgift som de ska om det blir allvar. De är jättebra på att skriva uppsatser. De är jättebra på att hålla föredrag och göra teoretiska utläggningar. Men de får ingen utbildning i hur det är att leda män och kvinnor i strid. Det är ju därför vi utbildar de här officerarna. Det är allvarligt.

Det är partsinlagor man hela tiden får. Det kan vara överdrifter, men tänk om det ligger väldigt mycket i den här kritiken. Då är det jätteallvarligt. Detta gäller officerare.

Jag läste om fältflygare som får leka Star Wars i stället för att flyga Gripen för att de måste uppnå vissa akademiska poäng. En bov i detta är Bolognaprocessen. Detta borde vara justerat i processen. Och jag tänker lite på polisutbildningen.

När det gäller förskollärarutbildningen, som ledamoten Sigvardsson nämnde, har det funnits kritik. Det har jag sett. Det var dock inte den jag menade i första hand, men det här är ett jätteallvarligt problem. Det kan vara ett jätteallvarligt problem som vi faktiskt borde diskutera mycket mer.

Fru talman! Jag har ingen annan åsikt än Sigvardsson har angående studentinflytande. Jo, det finns nog en nyansskillnad. Men vi behöver inte gå in på den i det här replikskiftet.

Budgeten håller på att förhandlas, men jag kan inte gå in på de förhandlingarna här. Det är omöjligt för mig att göra det. Det är ganska intrikata förhandlingar, och de sker lite bakom lyckta dörrar.

Men vår inställning är att kårerna ska vara kvar och att studenterna ska ha inflytande på vissa områden. Precis som Sigvardsson säger är det demokratisk fostran. Man ger och tar, och ibland får man inte sin vilja igenom. Det är kanske den viktigaste lärdomen. Vi får inte alltid vår vilja igenom här. Ibland räcker inte knapparna till för oss, de gröna knapparna. Men vi vill att kårerna ska vara kvar och att de ska driva studentinflytande.

Jag har förstått att kårerna fick extrapengar under pandemin. Alla de här pandemipengarna försvinner ju eftersom pandemin är över. Extra anslag man har fått för att det är pandemi eller vad som helst försvinner ju efteråt.

Vi ska titta närmare på det här med kårerna. Jag lovar det, men jag kan inte yppa något om kommande budgetförhandlingar. Det tror jag att Sigvardsson vet om.

Fru talman! Jag tänker prata allmänt om våra motioner när det gäller högskolan, men jag börjar med några ord om Riksrevisionens rapport om tredjelandsstudenter som avviker från studierna efter kort tid. Därför är mitt anförande lite längre än de övrigas. Jag ber om ursäkt för det, men jag vill riva av det här.

Både Riksrevisionen och Migrationsverket har tagit upp problemet med tredjelandsstudenter som kort efter studiernas påbörjan hoppar av dessa för att försvinna under myndigheternas radar. En del av avhopparna hamnar på den svarta arbetsmarknaden. Andra försvinner in i skuggsamhällets dimmor. Så kan vi självklart inte ha det.

Enligt Migrationsverkets rapport tjänar en del högskolor på den här illustra verksamheten. Men jag tycker att samhällets behov går före enskilda institutioners vinstintresse. Jag tar för givet att alla håller med om det.

Enligt Riksrevisionens senaste rapport, RiR 2024:21, är problemet relativt modest. Det är dock förvånande att Riksrevisionen i rapporten RiR 2023:19 målade upp en betydligt mörkare bild. Även Migrationsverket har målat upp ett betydligt allvarligare scenario. En förklaring till de olika bedömningarna vore på sin plats. Jag tror aldrig att vi kommer att få någon sådan, men i alla fall.

För tydlighetens skull är det självklart välkommet om problemet är så litet som möjligt. Vi vill inte ha problem. Men oavsett hur litet eller stort problemet är borde några självklara åtgärder genomföras:

Tillräckliga språkkunskaper i engelska ska vara ett krav.

Det ska vara tätare kontroller av studenterna.

Det ska införas en begränsning till att enbart läsa hela program.

Det ska finnas en överenskommelse mellan Migrationsverket och lärosätena om avbrottsrapportering.

Lagstiftningen bör ändras när det gäller att begränsa rätten att arbeta under studierna. Den är konstigt nog obegränsad för utländska studenter i dag.

Det är, vad jag tycker, ytterst rimliga krav, oavsett hur stort eller litet ovan beskrivet problem är. Det är vad vi kallar vanligt sunt förnuft.

Fru talman! Jag går över till övriga högskolan och börjar med några ord om svenska språket inom högskolan. Mycket av den litteratur som används inom högskoleväsendet finns inte på svenska. Då måste man helt enkelt använda litteratur på engelska. Och har man en bra och kompetent föreläsare som inte pratar svenska måste föreläsningen självklart hållas på engelska. Studenterna förutsätts också vara bevandrade i engelska språket.

Men om inte några av de skälen ligger för handen ska svenska språket användas i undervisningen på svenska lärosäten. Varför då? Vi ska vårda och utveckla svenska språket. Det är vårt modersmål, vårt officiella språk. Här vet jag att talmännen håller med mig med emfas.

Kanske ännu viktigare är att undersökningar har visat att förståelsen blir djupare i svåra ämnen om modersmålet används. Det spelar ingen roll hur bra man som svensk är på engelska; man uppnår aldrig samma djupförståelse på ett främmande språk, hur duktig man än må vara.

Fru talman! Jag brukar alltid ta upp jämställdhet och ska säga något kort om ämnet. Man kan inte kvotera och samtidigt ha meritokratiska principer, på samma sätt som man inte kan ha demokrati samtidigt som man har tjänstemannastyre eller militärstyre. Man måste ha antingen det ena eller det andra. Man måste välja.

Jag ska ge Vänstern en poäng här. Det kan finnas legitima skäl till att vilja ha ökad representation av en viss grupp. Jag läste för länge sedan om en högskola i norra USA som hade en underrepresentation av en grupp urinvånare. Samtidigt ville lärosätet upprätthålla den meritokratiska principen. Man undersökte varför nämnda grupp var underrepresenterad och kom fram till att gruppen hade en usel grundläggande skolgång. Det var inte konstigt att de blev underrepresenterade i högre utbildning, eller hur? Man startade därför ett långsiktigt, mödosamt arbete med att förbättra den grundläggande skolgången.

Det är ett legitimt och riktigt sätt att åtgärda problemen, tycker jag. Det tar mycket längre tid än att kvotera in olika grupper. Men det är det rätta sättet.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 5 i betänkandet om studenter som allvarligt missbrukar den fria högre utbildning vi har i vårt land genom att hota, utöva fysiskt våld eller systematiskt trakassera andra studenter eller lärare. De här studenterna ska stängas av för kortare eller längre tid.

Det finns redan stadgar i högskolelagen om avstängning av student, 4 kap. 5–7 § högskolelagen. Men nämnda paragrafer behöver förtydligas eller kompletteras och framför allt användas när det är befogat.

Den senaste tiden har vi fått rapporter, som jag vill påstå äger hög trovärdighet, om att rena maffiavälden skapat rädsla och oro på vissa lärosäten. Högskoleledningar känner press att ta vissa beslut på grund av rent pöbelbeteende. Många studenter kan nog betraktas som unga vuxna, men den riktiga vuxenvärlden har ansvar för att skapa en trygg och säker miljö för alla. Vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet i det här landet. Det gäller självklart också på våra lärosäten.

Jag menar att det är på våra lärosäten som studenter ska lära sig att möta andra åsikter än den egna gruppens. Många har svårt för det i dag. Jag tycker att det är en grundläggande demokratisk fostran som ska ske även på våra lärosäten. Om vi inte praktiserar den på våra högskolor, var ska vi då praktisera den?

Fru talman! En annan viktig fråga börjar uppmärksammas alltmer, men jag tror att vi inte har pratat om den förut här i kammaren. De senaste decennierna har det skett en allmän akademisering i vårt land och säkert i hela Västeuropa. I samband med den utvecklingen har kravet på forskningsanknytning blivit allt starkare. I de flesta fall är det en välkommen utveckling. Samtidigt har antalet lärosäten och utbildningsplatser stadigt ökat i vårt samhälle.

En annan trend som inte enbart är av godo är att professionsutbildningar i allt högre grad har lagts under högskolans tak.

De här utbildningarna skiljer sig från rent teoretiska utbildningar genom att de har viktiga praktiska moment, något som kan framstå som främmande på våra traditionella högskolor. Dessutom kan forskningsanknytningen i vissa fall bli en smula konstlad.

För att få så bra yrkesmänniskor som möjligt borde vi ersätta konstlad forskningsanknytning med mer praktisk kunskap. Vi måste också bedöma professionsutbildningarna på ett annat sätt än man traditionellt gör inom högskolan. En polisaspirant kan vara hur duktig som helst på teoretiska test men fullkomligt värdelös på själva yrket. Så kan vi inte ha det, mina vänner. Vi borde i vissa fall helt lyfta ut professionsutbildningar ur högskolan och återinföra särskilda utbildningsanstalter för vissa professionsutbildningar. Det är ju resultatet som räknas och inte en ideologisk tankefigur.

Till sist, fru talman, något jag snuddade vid nyss.

I mitt förra anförande här, angående forskningspropositionen, tog jag upp våra högskolors ansvar och uppdrag. Jag nämnde att våra lärosäten inte ska driva sin egen utrikespolitik samt att de inte ska styras av diverse aktivistgrupper.

Samma dag publicerades ett officiellt uttalande från vårt främsta universitet – det som borde vara vårt främsta universitet – som solklart gick långt över gränsen. Uttalandet var undertecknat av rektorn samt ordföranden i universitetsstyrelsen.

Många står här och talar fint om forskning, vetenskap och akademisk frihet. Men de orden betyder ju ingenting om man samtidigt utser personer inom högskoleväsendet på uppenbart politiska grunder, personer som i vissa extrema fall dessutom har en påtaglig och dokumenterad svårighet att skilja fakta från åsikter. Och hur ska till exempel en ordförande för en högskolestyrelse kunna stävja hotfull aktivism om han eller hon i princip använder samma retorik?

Vill vi verkligen göra något bra för forskningen och vetenskapen, mina vänner, ska vi sluta utse personer enbart på politiska grunder. Det här anser jag gäller både till höger och till vänster.

Med det får jag önska alla en trevlig sommar eftersom det är vår sista debatt.

Herr talman! Jag kan hålla med om en hel del som Anders Ådahl säger. Men en sak håller jag inte med om. Jag anser att problemen på Uppsala universitet och även andra universitet för en gångs skull inte är politikernas fel. Tvärtom. Här framgår att universitetsledningen ger efter. Universitetsledningen har bytt namn på en byggnad som råkade ha ett judiskt namn – av en orsak.

Det här problemet hade inte kunnat åtgärdas genom att Uppsala universitet skulle vara en stiftelse – men kanske andra problem. Det finns både för- och nackdelar. Men det här problemet hade varit värre. Nu har vi åtminstone en chans att föra en vettig diskussion. Det här är allvarligt, och egentligen borde man undersöka frågan mer.

Jag har suttit och funderat på min kammare. Jag har uppfattat att många av de amerikanska toppforskarna är av judisk börd. Jag vet inte varför det är så, men det verkar som att de är lite överrepresenterade när det gäller intellektuella verksamheter. De har en överrepresentation som forskare. Hur ska de reagera? Uppsala universitet skulle bli ett av de spetsuniversitet som lockar till sig utländska forskare. De kanske inte åker till Luleå högskola. Jo, det kan de också göra. Där finns en bra verksamhet på vissa områden.

Jag hade tänkt mig Lund och Uppsala som våra spetsforskningsuniversitet. Sedan får forskarna höra detta. Här framgår det att informationen spridit sig ut i världen. Det är bara i den här kammaren som den inte har spridit sig.

Herr talman! Johan Pehrson är på Harpsund för regeringsöverläggningar. Det är därför han inte är här.

Jag kan inte låta bli att ställa en fråga. Det talades om ett nytt system för utvärdering. Vi införde ett nytt system för utvärdering mandatperioden 2014–2018 för att uppfylla EU:s krav. Nu är det EU som styr hela processen. Då får man antingen vara för eller emot EU-kraven på utvärdering. Jag tycker att EU går alldeles för långt och styr för mycket. Där kan man snacka om styrning och ingen frihet.

Men det var inte den saken jag tänkte ställa en fråga om till Anders Ådahl. Jag tänkte hålla mig kort så att vi kanske hinner till Nationalmuseum senare i kväll.

(ANDERS ÅDAHL (C): Absolut!)

Anders Ådahl och Niels Paarup-Petersen har varit i USA och drivit kampanj för att locka toppforskare från amerikanska universitet. Det är väl att ta till överord att tala om en sönderfallande akademi, men det handlar alltså om att locka hit forskare. Vi är gärna med på det. Det är bra. Ni har använt mycket energi till detta. Niels Paarup-Petersen har varit runt och satt upp lappar på amerikanska universitet, såg jag i någon artikel. Det är beundransvärd energi.

Hur fungerar det när amerikanska forskare får ta del av det som händer på Uppsala universitet? Här förekommer förföljelse, hot och rena attentat mot forskare. Det framgår här att det är ren antisemitism – illa förklädd – och rena hyllningar av Hamas. Hur reagerar toppforskarna på det, Anders Ådahl?

Herr talman! Det vi vill är att högskolelagen följs. Om den följs eller inte är en jättediskussion. Vi kan inte gå in på det; vi har inte tid.

Jag tycker inte att vi ska gå in och detaljstyra och tala om för universitetsledningar hur de ska göra. Jag tog upp exemplet med Uppsala universitet och det som den här docenten skriver. Det är jätteallvarligt, tycker jag. Vi pratar om akademisk frihet. Folk är tysta, och folk är rädda – herregud!

Man måste åtminstone kunna ha en dialog med regeringen. Det är inte samma sak som att vi går in och pekar med hela handen. Man ser problemet, och det är allvarligt. Det den här docenten skriver kan vara en överdrift, men det har kommit fler rapporter. Det handlar inte bara om Uppsala, utan det har kommit rapporter från olika lärosäten. Vad har Ylva Söderfeldt för anledning att överdriva? Det vet vi inte, men vi borde undersöka om hon gör det. Vid sådana här tillfällen tycker jag att en dialog med regeringen måste till.

Frihet innebär också ansvar. Det rör sig om statliga myndigheter, och jag anser att vi har ett ansvar för att folk inte ska vara rädda och tysta på våra högskolor och universitet. Det är skattefinansierad verksamhet.

Så är det inte i USA. De har en helt annan modell. Det är en orsak till att vi inte är för stiftelseformen. De har enorma kapital som de får avkastning från. Jag tror att jag har någon siffra här. Harvard har en avkastning på 10 procent och får ut 53 miljarder dollar. Detta kommer inte att ske i Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Det är väl jättebra om fler kvinnor blir professorer. Men när det gäller en sak viker vi oss inte: Meritokratiska principer ska gälla vid tillsättningarna. Sedan får man fundera på varför det är färre kvinnor. Det är ju, precis som Anders Ådahl sa, fler kvinnor som studerar. Har vi något svar på detta? Handlar det om barnafödande eller familjebildning, eller vad beror det på? Men vid tillsättandet måste vi ha meritokratiska principer, för annars är vi på ett sluttande plan.

Jag har kollat upp Harvard lite – det har ju varit i ropet nu. Det är fruktansvärt. De har kvotering av allt möjligt. Det handlar om etniska grupper – svarta, asiater, latinamerikaner. Det är ett träsk som aldrig tar slut. Vi sverigedemokrater vill inte ha en sådan ordning. Vi måste ha meritokratiska principer.

Sedan kan man fråga sig vilka orsakerna är. Kan en viss grupp ha sämre utbildning? När det gäller kvinnor, vad är det för krav som gör att de faktiskt väljer att inte fortsätta? Jag har inget bra svar på detta. Vi forskar om allt möjligt, och vi anslår jättemycket pengar till forskning. Får jag då föreslå ett nytt forskningsområde: Varför avbryter kvinnor sin akademiska karriär? Skulle inte det vara intressant, Anders Ådahl?

Jag har läst på om Harvard. En sådan ordning vill vi sverigedemokrater inte se.

Fru talman! Jag lär inte hinna svara på allt. Men vi står bakom regeringen till hundra procent när det gäller att satsa på naturvetenskap och teknik. Det måste vi göra med tanke på landets framtida välfärd.

Förslagen om att konkurrensutsätta många olika anslag tycker vi är något som ska utvärderas. Det här är inte vårt förslag från början. Man får utvärdera och se hur det fungerar. Om det inte fungerar får vi göra om det.

Sådant som strategiska forskningsområden har både blå och röda regeringar haft, vilket innebär att man satsat på vissa forskningsområden. Jag tror att det var Alliansregeringen som införde det en gång i tiden. Sedan har socialdemokratiska regeringar också haft sådana områden. Man skulle kunna tänka sig att minska ned antalet strategiska forskningsområden. Det vore inte helt omöjligt.

Nej, jag avgör inte vad som är forskning och inte eller vad som är god forskning och inte. Men jag ville ta upp artikeln från Dagens Nyheter. 1 000 forskare skrev under en artikel där det påstods en del saker. Vissa saker är säkert sanna och stämmer, men en del saker stämmer inte. De krävde att politikerna nu måste lyssna på dem. Det var bara ett problem: 950 av dessa forskare hade ingen susning om vad som stod i artikeln. Det vore tjänstefel av oss att lyssna på sådant. Sedan kom nämligen andra experter som påtalade felaktigheter i artikeln.

Menar Linus Sköld att vi måste lyssna på de 1 000 akademiker som skrivit under artikeln? Det fanns ju en massa felaktigheter i den. Man måste vara lite kritisk och använda sitt eget sunda förnuft, fru talman.

(Applåder)