Anna Lasses (C) svarade Robert Stenkvist i en replik om Högskolan och Forskning i debatten ”Protokoll 2025/26:95 Måndagen den 23 mars” den 23 mars 2026.
Robert StenkvistSD· i en replikAnna Lasses sa att vi halkar efter övriga nationer forskningsmässigt, men jag vet inte om vi gör det. Bilden är komplicerad, men Anna Lasses kanske har några sifferexempel. Inget av det ledamoten föreslog skulle dock…Fru talman! V-Dem Institute visar att endast 26 procent av världens människor lever i en demokrati. Det är den lägsta siffran sedan 1978, och det ser ut som att utvecklingen mot färre demokratier fortsätter.
Det här är tänkvärt när vi i dag pratar om högskolan och forskningen, två områden som är helt avgörande för Sveriges framtid. Det handlar om just vår demokrati men också om vår konkurrenskraft, om vår förmåga att möta en alltmer kaosartad värld och i grunden om varje individs möjlighet att forma sitt eget liv och förverkliga sina drömmar.
Sverige har länge varit en stolt kunskapsnation. Vi har byggt vårt välstånd på innovation, och vår demokrati bygger på en välutbildad befolkning och på en akademi som hållit världsklass.
Men, fru talman, vi tappar mark. Kvaliteten i svensk forskning dalar i internationella jämförelser, vår innovationskraft halkar efter och vår demokrati hotas. Och på tok för många företag, inte minst på landsbygden, larmar om akut kompetensbrist.
Regeringens svar i forskningspropositionen och i den politik som förs är dessvärre otillräckligt. Man talar om excellens men fördelar pengar på ett sätt som cementerar gamla strukturer och minskar den akademiska friheten. Man pratar om innovation men förstår inte att den börjar med fria forskare och utbildning av hög kvalitet i hela landet.
För Centerpartiet är inriktningen klar. Vår politik för högre utbildning och forskning vilar på tre hörnstenar: akademisk frihet, vassare spets i svensk forskning och att högre utbildning ska finnas tillgänglig i hela landet. Låt mig börja med det sista, för det är fundamentalt för att hålla ihop Sverige.
Fru talman! Den kanske största och mest ökande strukturella ojämlikheten när det gäller utbildning i vårt land är i dag den geografiska klyftan mellan stad och land. Som vi tidigare visat i denna kammare är sambandet mellan utbildningsnivå och ekonomiska förutsättningar slående.
En invånare i Danderyd har i genomsnitt en disponibel nettoinkomst som är mer än fyra gånger högre än vad en invånare i Dorotea har. Samtidigt har över 40 procent av invånarna i Danderyd en eftergymnasial utbildning men bara 11 procent av invånarna i Dorotea. Det här är inte en slump, utan det är en konsekvens av en politik som har koncentrerat möjligheterna.
För att hela Sverige ska leva och utvecklas måste högre utbildning precis som vägar, el och bredband betraktas som en grundläggande infrastruktur. Människor behöver möjlighet att utveckla sina förmågor var de än bor, och yrken som sjuksköterska, lärare och ingenjör behövs överallt.
Centerpartiet vill därför ha en kraftfull satsning på att göra högre utbildning tillgänglig. Vi vill stärka de regionala högskolorna och deras samverkan med det lokala näringslivet. Vi vill bygga ut yrkeshögskolan, som är en av våra mest framgångsrika utbildningsformer för att matcha arbetsmarknadens behov. Vi vill också ha fler lärcentrum, där människor kan studera på distans men ändå ha ett socialt och akademiskt sammanhang i sin hemkommun.
Det handlar om att ge hela landet möjlighet att möta den gröna omställningen och den digitala omställningen och om att säkra kompetensförsörjningen. Det handlar också om att ge människor möjlighet att välja sin egen väg, var de än bor i landet.
Fru talman! Detta för mig till hörnsten två och tre – akademisk frihet och vassare spets – för dessa två hänger intimt samman.
Tidögänget talar gärna om excellens, och det är bra. Vi i Centerpartiet vill också ha en forskning i absolut världsklass. Excellens och genombrott kan dock inte beställas från ett departement i Stockholm, för det föds ur nyfikenhet, kreativitet och frihet.
Vi är därför djupt kritiska till regeringens finansieringsmodell. Man fortsätter att öka andelen konkurrensutsatta medel från forskningsråden i stället för att stärka lärosätenas egna basanslag. Det här gör – som vi uttryckt i kammaren och i debattartiklar – att vi har byggt in mekanismer som gör forskningen ofri. Forskare förvandlas från proaktiva kunskapssökare till reaktiva ansökningsskrivare. Tid och resurser som skulle kunna läggas på banbrytande forskning går i stället till administration.
Vi i Centerpartiet vill se en fundamental reform. Vi vill flytta makt och resurser från statens byråkrati till lärosätena och forskarna själva. Det innebär två saker.
För det första innebär det institutionell frihet. Lärosätena måste få bli mer autonoma, det vill säga mer självständiga. De ska inte vara förvaltningsmyndigheter eller regeringens förlängda arm utan i stället fria akademiska institutioner. Vi välkomnar att regeringen nu utreder frågan om associationsformer men beklagar samtidigt att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna motsätter sig detta. Friare associationsformer, som stiftelser, är ett sätt att säkra avståndet till politisk klåfingrighet och stärka den långsiktiga strategiska förmågan.
För det andra innebär det finansiell frihet. Här brister regeringens politik som mest. Ett av de största problemen är de höga krav på medfinansiering som statliga forskningsfinansiärer ställer. Det skapar en paradoxal situation, där lärosätenas egna, fria basanslag tvingas användas för att medfinansiera projekt som externa finansiärer har prioriterat. Detta tränger undan mindre forskningsområden och binder upp universitetens resurser, vilket i praktiken minskar den fria, nyfikenhetsdrivna forskningen.
Centerpartiet vill därför minska kraven på medfinansiering. Vi vill också skapa starka incitament för donationer från näringsliv, civilsamhälle och privatpersoner för att bygga upp lärosätenas egna kapital så som man ser vid framgångsrika universitet utomlands.
Fru talman! Med frihet kommer ansvar. Lärosätesledningarna måste ta ett större ansvar för att utveckla sina miljöer, främja kvalitet och stå upp mot de hot som finns mot den akademiska friheten, oavsett om de kommer från politiskt håll, från samhället eller från aktivistiska grupper inom akademin.
För att återta vår position som en ledande kunskapsnation krävs en politik som litar på professionen, som ger utbildning i hela landet en ärlig chans och som ger forskningen den frihet den behöver för att nå verklig excellens. Regeringens nuvarande inriktning är därför ett steg i fel riktning.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till Centerpartiets reservation 2 i betänkandet UbU12 och reservation 2 i betänkandet UbU13.
Fru talman! Anna Lasses sa att vi halkar efter övriga nationer forskningsmässigt, men jag vet inte om vi gör det. Bilden är komplicerad, men Anna Lasses kanske har några sifferexempel.
Inget av det ledamoten föreslog skulle dock göra att vi kom i kapp övriga världen forskningsmässigt. Anna Lasses föreslog mer regional politik och mer regional forskning, fru talman, men enligt mig och faktiskt också OECD skulle detta minska forskningens och utbildningens kvalitet. Vi skulle alltså halka efter ännu mer – jag vet inte om Anna Lasses har svar på det.
Ledamoten Lasses sa också att vi vill minska kraven på medfinansiering, och det kan faktiskt vara ett bra förslag. Jag och Anders Ådahl har diskuterat detta i kammaren. Men om nu våra universitet och högskolor skulle bli stiftelser och autonoma skulle ju varken Anna Lasses eller någon annan kunna genomföra det förslaget.
Fru talman! Nu ska vi se. Jag börjar med basanslagen, som jag tycker är bland de absolut främsta medlen att använda för att öka forskningens kvalitet just därför att de garanterar en fri forskning. Man är då inte tvungen att anpassa sig utifrån olika beställares krav – eller det borde åtminstone vara på det sättet. Det är just därför vi säger att medfinansiering inte ska vara ett krav, och det är ju glädjande att ledamoten håller med om det.
När det gäller stiftelsehögskolor och stiftelseuniversitet har vi redan två sådana i dag, och de verkar ju fungera alldeles utmärkt, så jag har lite svårt att se att just detta skulle vara ett hinder för att öka kvaliteten i högskolan.
Fru talman! Vi har varit positiva till rejäla basanslag förutom de andra typer av anslag som vi också måste ha.
Högskolorna gör som de vill när det gäller de minskade kraven på medfinansiering, men vi kan komma med minskade krav på medfinansiering. Om vi här i talarstolen kräver minskade krav på medfinansiering är det ett krav från oss. Det är en politisk riktning, och det går emot det övriga talet om autonomi.
Det går faktiskt inte emot det jag sa. Vi vill ha ökad akademisk frihet för dem som jobbar på universiteten, för vi har ju problem. Erik Ringmar tog till exempel upp att han inte fick sätta sin egen litteraturlista. Om man verkligen är för akademisk frihet och frihet för forskare och dem som undervisar, varför kommer man då inte med förslag om till exempel att lärare som undervisar på universitet ska få sätta sina egna litteraturlistor?
Erik Ringmar var tvungen att ta med en bok av författaren Judith Butler, som är från USA. Han kontaktade sedan Judith Butler och berättade att han var tvungen att ha med henne i sin litteraturlista, och till och med Butler själv tyckte att det var vansinnigt.
Det här vore ett konkret, alltså handfast, sätt att direkt öka den akademiska friheten för dem som jobbar där. Vad tycker Anna Lasses om det, fru talman?
Fru talman! Utan att gå in i diskussionen om just litteraturlistors vara eller inte vara, och om vi håller oss till akademisk frihet, tänker jag att vi kan titta på just USA. Där påstår man nu att man vill öka den akademiska friheten, men det som de facto har hänt är att man i stället har malt ned de ämnen som politiken tycker är olämpliga.
Det här måste jag säga är en väldigt stor oro jag har gällande exempelvis den uppgörelse mellan Sverigedemokraterna och Liberalerna som just har meddelats. Man pratar om akademisk frihet, men vad menas egentligen med akademisk frihet? Det sista vi vill se är nämligen att man ger sig på enskilda ämnen därför att man säger att de inte är tillräckligt akademiska. Vem är det som anser det?
Jag är orolig för den typ av forskning som har med demokrati och genusvetenskap att göra om Sverigedemokraternas syn på akademisk frihet får genomslag.