Robert Stenkvist

Fru talman! Jag uppfattade att Linus Sköld reagerade på vad jag sa om Uppsala universitet. Jag reagerade på vad docenten från Uppsala universitet skriver. Det är fruktansvärda förhållanden, med upprop till bojkott.

Jag har viss fördragsamhet med att studenter då och då gör uppror. Men här är forskare och lärare med i upproret. Hon skriver om återkommande hot och att det förekommer rena attentat mot forskare. De kräver att Uppsala officiellt ska ansluta sig till en bojkott mot Israel. Det här är utrikespolitik. Sådant kan studenterna kräva, men jag kräver mer av dem som arbetar på ett universitet.

Ylva Söderfeldt, som docenten heter, skriver att det finns tendenser till att ledningen börjar ge vika för opinionen. Är det någonstans där åsikter ska brytas mot varandra – om man inte är rädd för dem – och där vi ska ha olika åsikter och kunna ha olika åsikter, bolla idéer och debattera är det väl på våra universitet? Hon skriver också att det är en stämning som är tvärtemot det. Folk är rädda, och det finns en atmosfär av tystnad och rädsla – på ett universitet! Vad fan är det för akademisk frihet?

Ursäkta, fru talman, men jag blir upprörd när jag läser det här. Hur kan man ställa sig bakom det här?

Linus Sköld! Det här är förmodligen personer beklädda med palestinasjalar. Det finns ibland några personer här i riksdagen som är klädda i palestinasjalar. Det handlar ju om ert tilltänkta regeringsunderlag, om jag har förstått saken rätt.

(Applåder)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till vår reservation 93. Den handlar om förändringar för att öka andelen akademiker i högskolornas styrelser för att öka den akademiska friheten, som vi har pratat så mycket om här.

Värt att notera är att vi också har två särskilda yttranden i betänkandet. Det första handlar om ett andrahandsyrkande, punkt 45, reservation 85. Det andra särskilda yttrandet handlar om att vi i punkt 49 förklarar vårt ställningstagande som handlar om styrelseformen för lärosätena. Det är det vi har debatterat. Jag kommer att gå in på detta i mitt anförande, men i korta drag handlar det om rimligheten för insyn och inflytande från en demokratiskt vald regering. Det låter här nästan som om Sverige har icke-demokratiskt valda regeringar och att vi mer betonar akademisk frihet än lärosätesfrihet.

Fru talman! Nu till propositionen. Min första reflektion är att den är mer konkret än tidigare forskningspropositioner. Några sådana som jag har tagit del av under min tid i den här församlingen har varit så svamliga att det varit svårt att skriva följdmotioner på dem. Så illa har det varit. Propositionen är också rent sakligt bättre än dem jag tidigare har tagit del av. Den innehåller lite färre plakatord och en hel del bra idéer och tankar. Dessutom är det nog den proposition som har anslagit mest pengar till forskning.

Vad gäller förbättringspotential vill jag framhålla ett par saker – förutom våra egna yrkanden, som vi står bakom – utan att yrka på dem. Jag kommer att nämna sidnummer, så att alla själva kan se vad som skrivits. Det handlar om forskningspropositionen.

På s. 52 behandlas koldioxidens inverkan på klimatet. Det finns ingen analys av koldioxidens påverkan på klimatet jämfört med andra faktorer som solaktivitet och Milanković-cyklerna. Jag efterfrågar sådan forskning – riktig vetenskaplig forskning.

På s. 100 står det att anskaffandet av en ny forskningsisbrytare utreds. Jag anser att det är hög tid att beställa en ny forskningsisbrytare efter Oden II. Den kommer självfallet att heta Oden III. Men skrivningen och ambitionsnivån är för låg. Specificera krav på isbrytaren, beställ den och lägg in den i kommande budget!

Det finns ett högst begränsat antal varv i världen som kan bygga forskningsisbrytare. Det finns bara ett utanför Ryssland, vad jag vet, och det ligger i Finland. Plötsligt har en massa andra nationer blivit jätteintresserade av att beställa forskningsisbrytare. Det innebär att vi kan hamna sist i kön. Jag tror att ni alla har hört om intresset för mineral och liknande uppe i Arktis och på Grönland. Det gäller att vi inte blir sist i kön om vi ska kunna få en ersättare till Oden II. Det är viktigt.

På s. 140 står det om jämställdhetsarbetet inom akademin. Det finns med i forskningspropositionen. Jag har ingenting emot det som står skrivet i propositionen angående detta. Jag undrar bara varför man inte helt enkelt kan gå efter meritokratiska principer. Enkelt!

En annan sak som jag har funderat många gånger över är varför könsfördelningen bland professurer och andra tjänster inom akademin är en stor fråga. Det är ju en icke-fråga inom till exempel gruvnäringen eller sopåkarskrået. Jämställdhet är helt ointressant inom yrken som är tunga och skitiga.

På s. 104 står det att kärnkraftsforskningen är eftersatt och att det nu är dags att sätta fart på den forskningen. Jag håller helt med, och jag har påtalat det långt tidigare i kammaren. Det står att finansieringen av kärnteknisk grundforskning behöver öka. Ska vi ha tillräckligt med el i framtiden för både företag och människor behöver vi forska om kärnkraften och bygga ut den – så enkelt är det. Det finns inga alternativ, om vi inte ska bygga ut älvarna. Bra där, regeringen!

På s. 133 står det om ökat självbestämmande för högskolorna. När det gäller de allra flesta frågor är det enligt mig – jag vill vara tydlig med det – helt upp till lärosätena själva att bestämma. I många frågor är personalen på universitet och högskolor de verkliga experterna. Där ska ingen annan lägga sig i – inga politiker heller. Som jag tidigare varit inne på vill vi i vissa frågor se betydligt mer akademisk frihet än i dag.

Fru talman! Regeringen avser – eller avsåg – att tillsätta en utredning om hur våra lärosäten bäst ska styras. Vi är negativa till att de ska drivas i stiftelseform. För det första ska de fortsättningsvis skattefinansieras. I verksamheter som skattefinansieras är det rimligt med viss insyn och påverkan från regering och riksdag. För det andra har vissa högskolor spårat ur i och med Mellanösternkonflikten.

Fru talman! Jag kan inte låta bli att nämna en artikel i tidningen Curie skriven av en docent i Uppsala, Ylva Söderfeldt. Där beskrivs en förfärlig situation på Uppsala universitet. Det är alltså vårt främsta universitet, som ska locka utländska forskare från USA. En grupp aktivister – antagligen klädda i palestinasjalar – hotar andra, bedriver ren terrorverksamhet och vidtar aktioner, enligt artikelförfattaren.

Styret på Uppsala universitet har bytt namn på en byggnad som hade ett judiskt namn. Här står vi och pratar om akademisk frihet. Vad är det för akademisk frihet, mina vänner? Det är fullkomligt åt skogen. Jag vet inte hur mycket som är sant av vad Söderfeldt skriver eller om det finns överdrifter, men hon uppfattar att universitetsledningen har börjat vika sig när det gäller att driva utrikespolitik och kanske föreslår att Uppsala universitet ska föreslå bojkott av israeliska varor. Det kan regeringen besluta om den så vill. Men vi ska inte ha några universitet – som lyckligtvis är statliga myndigheter – som går så långt.

Söderfeldt beskriver också en atmosfär av rädsla och hot som drabbar dem med avvikande åsikter. Det, mina vänner, är allt annat än akademisk frihet. Det pågår nu. Det är inte någon framtida Trump-verklighet, utan det pågår nu, i dag, och det är bedrövligt.

Det stiftelser till viss del slipper är Akademiska Hus. Jag tror att någon var inne på det. De verkar vara en tung börda för många lärosäten. Det måste dock gå att reformera Akademiska Hus uppdrag utan att röra själva driftsformen. Vi har påpekat det många gånger. Däremot är vi positiva till ökad samverkan mellan högskolorna för att effektivisera verksamheten och höja kvaliteten. En sådan omfattande reform gjorde man i Danmark med mycket goda resultat. Man borde titta på den danska reformen och göra något liknande.

Vi borde öka specialiseringen vid våra lärosäten så att de kan erbjuda spetsutbildningar och spetsforskning på sina nischområden. Vi borde också utnämna ett par av våra universitet till spetsforskningsuniversitet, som har till uppgift att locka till sig utländska forskare. Med det kommer ett extra anslag. Jag hade tänkt att Uppsala universitet skulle vara just ett sådant lärosäte.

På s. 69 står det om ansvarsfull internationalisering. Vad innebär det? Det handlar såklart om att viktig information för vårt samhälle och framtida välstånd inte på ett otillbörligt sätt hamnar i utländska händer. Ett antal myndigheter har fått i uppdrag att dra upp nationella riktlinjer. Uppdraget är tydligen inte slutfört än. Jag har försökt kolla upp det. Det verkar ha funnits ett regelverk om informationssäkerhet sedan åtminstone 2006−2007. Riksrevisionen kollade upp detta 2010, med förfärande resultat.

Det finns en motsättning här, vilket propositionen tar upp, fru talman. Forskningen mår bra av att vara så öppen som möjligt, samtidigt som vi måste skydda viss kunskap. Så ser verkligheten ut. Men det måste gå att avgöra vad som är skyddsvärt och vad som absolut inte är det. Sedan finns det alltid en gråzon. Till det har vi sunt förnuft.

Sammanfattningsvis har informationssäkerheten inte fungerat. Där måste vi se en förbättring.

Fru talman! Vi talar mycket om akademisk frihet. I dag har vi talat väldigt mycket om det. Men vi talar inte alls om akademiskt ansvar. Med frihet kommer också ansvar – ansvar för att verksamheten bedrivs med kvalitet, ansvar för att skattepengarna förvaltas efter bästa förmåga och ansvar för att högskolelagen följs och att all verksamhet bedrivs på vetenskaplig grund. Vid en sammanvägd bedömning kommer vi fram till att våra lärosäten fortsatt ska drivas i myndighetsform.

(Applåder)

I detta anförande instämde Eric Palmqvist och Patrick Reslow (båda SD).

Fru talman! Robert Stenkvist ställer absolut upp på fråga två. När det gäller fråga ett finns ett anslagsförfarande. Alla forskare får inte anslag, men det är inte vi politiker som väljer vilka forskare som får anslag eller inte. Det ska inte vara vi politiker som i detalj avgör vilka forskare som ska få anslag.

Vetenskapsrådet har grupper som avgör vilka som får anslag och vilka som inte får det. Sedan kan vi politiker ha synpunkter och åsikter. När vi uttrycker synpunkter och åsikter blir det för Socialdemokraterna att vi beordrar saker och ting. Nej, det är en helt annan sak. Vi kan inte beordra en massa saker inom högskolesektorn. Det går inte eftersom forskarna är självständiga.

Sedan var det frågan om institutionen för genusvetenskap. Jag har aldrig här i talarstolen sagt något om att ge order. Vi anser att institutionen inte följer högskolelagens krav på vetenskaplighet. Nu har jag inte tagit med mig en massa exempel. Det borde jag naturligtvis ha gjort eftersom jag visste att frågan skulle komma upp. Det är ju en återkommande fråga.

Jag har läst saker som uppenbarligen strider mot allt sunt förnuft. Jag har lyssnat på en annan person, Anna-Karin Wyndhamn. Hon jobbade flera år på institutionen, och hon hoppade av eftersom hon tyckte att de ägnade sig åt kvacksalveri.

Då finns synpunkten att de inte följer högskolelagens krav på vetenskaplighet eller beprövad erfarenhet. Det är en synpunkt, Linus Sköld. Högskolelagen ska väl följas. Jag vet inte var Socialdemokraterna står i frågan, men det kan Linus Sköld berätta.

(Applåder)

Fru talman! Linus Sköld tog upp den viktiga frågan om svenska språkets ställning inom högskolan. Denna fråga behöver vi se över.

Kvällens debattämne verkar bli akademisk frihet. Vi har faktiskt några bra förslag som skulle utöka den akademiska friheten. Vi vill till exempel förändra styrelsernas sammansättning så att det blir fler akademiker i styrelsen och färre folk utifrån.

Vi vill se över Akademiska Hus uppdrag. När man pratar med rektorer och andra från olika lärosäten och högskolor är en återkommande tråd att förhållandet till Akademiska Hus börjar bli betungande.

Vi har tagit upp det tyska begreppet die Lehrfreiheit. Jag tror att Anders Ådahl har varit inne på den frågan. Lärare på universitet och högskolor ska själva bestämma, till exempel litteraturlistan. Det var ett uppmärksammat fall tidigare. Erik Ringmar blev pådyvlad litteratur som inte passade hans historiekurs. Detta anser vi inte är akademisk frihet. Verklig akademisk frihet är mer frihet till dem som faktiskt jobbar på universiteten – lärarna. Att det kommer en dekan, prorektor eller vice rektor och beordrar någon att ta in litteratur som över huvud taget inte hör hemma på en kurs anser vi är ett brott mot den akademiska friheten. Just dessa frågor talas det inte så mycket om i salen utan man uttrycker sig mer svepande.

Jag är lite nyfiken på vad Linus Sköld anser.

Herr talman! Min allmänpolitiska fråga går till statsrådet Edholm.

Enligt högskolelagen ska verksamheten vid våra högskolor bedrivas utifrån vetenskaplighet. För att garantera kvalitet och rättvisa i högre utbildning är dessutom det meritokratiska systemet av yttersta vikt.

Trots detta har vi nu nåtts av helt andra signaler. Först var det Chalmers som startade ett DEI-centrum, vars uppgift bland annat är att fokusera på riktad rekrytering med mångfald som mål.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Senare framkom att det i regleringsbrevet för Försvarshögskolan ställts upp ett mål om att lärosätet ska nyrekrytera 53 procent kvinnor, alltså ett direkt kvoteringsmål. Det här går stick i stäv med meritokrati.

Anser statsrådet att kvotering och mångfaldspolitiska mål är viktigare än att slå vakt om det meritokratiska systemet vid våra lärosäten?

Fru talman! Ja, det är jättestora och jätteomfattande reformer som Anders Ådahl kommer med. En del i de tankarna kanske också är bra. Jag kan konstatera att Handels, som inte är en statlig myndighet, har haft vissa ekonomiska problem. De har bett staten om mer pengar. Då är det ju återigen pengar från staten.

Jag vet inte vad det är som gör att universiteten i USA kan få in de pengar de har. De har fler personer som bara kan skyffla in pengar. Tyvärr har vi inte det i Sverige.

Jag tror att Anders Ådahl nämnde det här med strategiska forskningsområden. Det har vi haft under ett antal mandatperioder. Om jag minns rätt var det en alliansregering, där Centern ingick, som införde dem en gång i tiden.

Jag tror att en liten del av forskningen kan vara strategiska forskningsområden som vi från staten - alltså regeringen och riksdagen - säger att vi måste ha forskning inom. Det kan gälla områden som rör vårt samhälles välstånd och fortlevnad, och då måste staten gå in. Jag kan hålla med om att det ibland har blivit lite väl många forskningsområden; detta har en egen dynamik och sväller över sina bräddar.

Jag reagerade på detta med samtalet med Busch. Jag har inte en alldeles klar minnesbild av vad som hände, men experterna började prata om att det finns en framtida teknik som bygger på att man lagrar energi i batterier. Jag har hört andra - riktiga - experter säga att det helt enkelt inte går och att energiförlusterna är alldeles för stora. Jag har hört andra experter säga att det är en omöjlig teknik, så Busch kanske hade en poäng i alla fall.

Fru talman! Jag tror att vi är det sista paret ut här. Det har varit en kort men intensiv debatt - eller nej, den har inte varit kort.

Jag tänkte be Anders Ådahl att utveckla det här om fri organisering och fri finansiering av högskolorna. Jag har funderat en del på det här själv. Ådahl tog upp USA som exempel, men i USA finansieras inte högskoleväsendet på samma sätt som i Sverige. I Sverige är det ju pengar direkt från skattebetalarna - arbetare och plåtslagare - som går direkt in till vår forskning. Det är ju ett lite annat system.

USA har ju också haft problem med antisemitism och upplopp. Det är värt att nämna att de har en massa problem också. I USA finns inte heller skuggan av det jämlikhetstänk vi har i Sverige. Där är det excellens in absurdum, och det är också värt att nämna.

Jag vill be Anders Ådahl att utveckla sina tankar lite kring fri organisering och fri finansiering. Vi har ju till exempel Chalmers och Handels som är fria. De är inga statliga myndigheter.

Fru talman! Det var en titel som Ådahl tog upp.

Nu tappade jag allt vad jag skulle säga, när Ådahl kom in på det sista. Just i det här fallet med Busch håller jag med Busch. Jag hörde vad de sa. De som det hänvisades till svamlade, tycker jag. Jag vet inte om de är experter på detta område. De pekar på någonting som kanske kommer att komma i framtiden. Det är inte forskning. Jag vill värna forskningsbegreppet. Det är därför jag tar upp detta. Jag vill att statusen bibehålls, så att säga.

Jag har jättestor respekt för forskning inom fysik, partikelfysik - allting. Det är enorma framsteg man gör. Det är riktiga framsteg. När det gäller forskning inom samhällsvetenskap och humaniora är det vi som är här som missbrukar och eroderar forskningsbegreppet. Det är ju inte riktiga forskare.

Jag har sett statsvetare. De är naturligtvis inga riktiga forskare. De är statsvetare och kommer ut med rent politiska åsikter. Jag menar att det med tiden sänker förtroendet för detta. Det är vi som missbrukar och eroderar forskningsbegreppet. Detta är ju inte riktiga forskare som verkligen går in för sin forskning.

Svante Arrhenius hade helt rätt. Nej, jag tror att Ådahl var lite fel ute - nu är det en akademiker här. Jag undrar om Arrhenius pratade om jordens uppvärmning eller om det var koldioxidens växthuseffekt som han pratade om. Det fanns inte direkt någon koldioxid på hans tid. Jag tror att det var 0,03 procent. Nu är vi uppe i 0,04 procent. Man mäter i ppm. Nu är min talartid slut, tyvärr. Jag hade kunnat fortsätta. Vi kom verkligen in på intressanta saker.

(Applåder)

Fru talman! Jag tror att de kommer att ha samma roll som i dag - som utbildningscentrum - och att de även bedriver en del forskning, gärna nischad sådan.

Jag har många gånger sagt i kammaren att de mindre högskolorna bör nischa sig. Då kan de verkligen göra skillnad. Det kan de inte göra om de härmar Uppsala universitet eller Lunds universitet. Då blir det ingenting av någonting.

Jag tror att de mindre och mellanstora högskolorna har en viktig funktion framdeles, även när det gäller regional utbildningspolitik och nischad forskning.

När det gäller regeringens fördelning mellan högskolor och råden är det något jag har pratat jättemycket om med olika människor från akademin, till exempel de som bedriver forskning, studenter och forskningsstuderande.

Jag hade en uppfattning tidigare om att mer pengar absolut skulle gå till högskolorna. Sedan har jag hört att många tycker annorlunda och att man får högre kvalitet i forskningen när pengarna går till råden. Jag tycker att vi bör fortsätta denna diskussion. Vi bör utvärdera var pengarna gör mest nytta - 50 procent tycker högskolorna, och 50 procent tycker råden.

Jag är inte expert. Jag vet inte var vi får mest för pengarna. Jag vet att det finns dålig forskning. Ja, jag tycker att det är dålig forskning, kan jag säga. Det finns på högskolorna, och det finns faktiskt också när det gäller råden, speciellt inom humaniora.

Detta är en diskussion som vi nog kommer att få föra framöver.

Fru talman! Jag vet inte varför man gör denna skillnad. Jag vet bara att beloppet för natur och teknik är något som vi från sverigedemokratiskt håll har drivit. Vi har också drivit frågan att man kanske borde se över hela finansieringssystemet på universitets- och högskoleområdet så att det blir mer kvalitetsdrivande.

Jag känner inte till exakt denna skillnad. Den är intressant. Kan det ha med genomströmningen att göra, det vill säga att det är olika genomströmning inom natur och teknik respektive humaniora och samhällsvetenskap, och att man därför har satt olika belopp? Genomströmningen är ju sådant som påverkar hur universitet och högskolor agerar för att få igenom studenter. Man har kanske inte samma problem inom natur och teknik. Det är en tanke. Om det är på detta vis är det en relevant skillnad.

Linus Sköld sa något om att vi inte står bakom budgeten. Nja, jag sa att neddragningen inte var ett krav från oss. Det är inte samma sak som att vi inte skulle stå bakom budgeten. Det är två olika saker. Vi har aldrig drivit denna fråga. Det är det jag menar med att det inte är ett krav från oss.

Det innebär att vi självklart står bakom budgeten. Jag yrkade ju precis bifall till den från talarstolen.

(Applåder)

Fru talman! Linus Sköld har helt fel. Denna neddragning är inget krav från Sverigedemokraterna. Därmed faller resten av resonemanget som ett korthus, det vill säga att Sverigedemokraterna skulle vara emot organisering av studenter och civilsamhälle. Men neddragningen i budgeten är inget krav från oss. Höjda ögonbryn? Så är det i alla fall.

Sverigedemokraterna har absolut ingenting emot att studenter organiserar sig. Jag har själv varit med i en kår. Inte heller är vi emot att civilsamhället har olika organisationer. Det man kan undra över är varför det alltid ska vara en massa pengar med i bilden. Det går ju att organisera sig utan statsbidrag. Man kan ha inflytande ändå. Det är ju inte proportionerligt till det statsbidrag man får. Det ska visst alltid vara pengar med i spelet! Men det behövs sannolikt pengar.

Jag känner inte till detta. Neddragningen är ingenting som vi i Sverigedemokraterna har diskuterat, och det är inget krav från oss - inte vad jag vet i alla fall.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet UbU1.

Budgeten gällande högre utbildning har vad jag kan se inga dramatiska avvikelser jämfört med de tidigare budgetarna. Några viktiga anslagshöjningar är dock noterbara. En sådan är anslag 2:64 där forskningspropositionen nästkommande år får ett anslag på 377 miljoner kronor. Men det anslaget kommer att öka kraftigt kommande år och senare ända upp till 1 ½ miljard.

Regeringen har dragit in anslaget till så kallad utvecklingsforskning på 180 miljoner kronor. Det är för att stödja Ukraina, som vi vet befinner sig i krig. Vi stöder självfallet denna omprioritering med tanke på rådande säkerhetspolitiska läge.

Universitet och högskolor fick drygt 66 miljarder kronor 2024. Av det gick cirka 11 miljarder kronor till forskning. Noteras kan att Vetenskapsrådet får en höjning av anslaget kommande budgetår med mer än ½ miljard kronor. Det är väldigt mycket pengar.

Det ska sägas att högskolorna också har intäkter för forskning. Externa finansiärer lämnade nästan 30 miljarder kronor till lärosätena. Det är samarbetsprojekt det är fråga om.

Som vi har pratat om tidigare finns det en problematik när det gäller de gemensamma projekten. Men för till exempel försvarsforskningen är sådana samarbetsprojekt helt nödvändiga, och där bör samarbetet snarast ökas. För försvarsforskningen är det dessutom helt nödvändigt att FMV och FOI får instruktioner om att samarbeta betydligt smidigare. I dag är administrationen och regelverket alltför tungt och hämmande. Här bör regeringen agera kraftfullt framöver.

Myndighetskapitalet, som jag har pratat om tidigare, har faktiskt minskat. Jag tror att det är första gången på länge. Det är nu nere på 17,2 procent av högskolornas totala omsättning. Ett för stort myndighetskapital har beskrivits som problematiskt, bland annat av Riksrevisionen och flera andra. Jag gissar att myndighetskapitalet fortfarande är alltför stort och bör komma ned ytterligare.

Något färre studenter har börjat på högskolan. Det är bra. Vi behöver fler som går yrkeshögskolan. Tyvärr kan vi också läsa att antalet personer som tog ut yrkesexamen 2023 minskade med cirka 1 000 personer. Det är inte alls bra. Jag antar att det är en postpandemieffekt.

Fru talman! Den 27 april 2016 tog jag i ett anförande i just denna kammare upp att staten borde satsa på kärnkraftsforskning. Alla andra partier, alla på vänsterkanten och alla på högerkanten, sa då att det var omöjligt och att staten inte kan finansiera forskning på det sättet. Det skulle helt enkelt inte gå.

I sin regeringsförklaring detta år meddelade Ulf Kristersson att han tänker satsa på just forskning om kärnenergi. Grattis, Kristersson, du tänker göra det omöjliga! Det är en omöjlighet som jag dessutom föreslog redan 2016.

Fru talman! Sammantaget är det en bra, framåtlutande och framstegsinriktad budget gällande högskolorna och forskningen. Det är en budget som vi med glädje ställer oss bakom.

Fru talman! Som avslutning vill jag, utan glädje, tala lite om själva forskningsbegreppet. Min uppfattning är att vi alla håller på att erodera detta begrepp eftersom vi använder det i snöda partipolitiska intressen. Hur många i denna sal - ja, i dag också - har vi inte hört säga att forskningen visar något, och så lägger man fram den politik man alltid fört fram? Det är märkligt att forskningen alltid visar att det man av rent politiska skäl står för alltid backas upp av forskningen - oavsett parti och förslag, men oftast från vänster. Det är en minst sagt flexibel forskning, fru talman.

I själva verket är forskningen på många områden inte enig. Det gäller inte minst utbildningsforskning. Och även om forskningen är både verifierad och enig på ett område gäller denna forskning just de förutsättningar som forskningen gjorts på, inte alla andra förutsättningar som debattörerna vill ha det till. Tolkningen av forskningen är ett kapitel för sig. Hur lätt och frestande är det inte att ta ett forskningsresultat ur sitt sammanhang och använda det i eget syfte?

Forskningen säger dessutom helt olika saker över tid, fru talman. Låt mig ta ett litet exempel. Så sent som på 90-talet varnade forskarna för att en ny istid var i antågande och sa att vi alla måste anstränga oss för att släppa ut koldioxid, i ett tröstlöst försök att hindra den annalkande katastrofen. I dag har forskarna som bekant en lite annan ingång till den problematiken. Det kan vara nyttigt ibland att blicka tillbaka på vad forskare sagt tidigare, för att få lite perspektiv på dagsaktuella frågor.

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till statsrådet Johan Pehrson.

Israel-Palestina-konflikten har rört upp starka känslor hos skilda grupper. Även många studenter har som bekant engagerat sig i frågan. Vi har sett en del lagliga demonstrationer, andra olagliga. Studenter har ju med viss regelbundenhet gjort sig skyldiga till politiska upplopp alltsedan kårhusockupationen. Det må vara hänt i en demokrati.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

När anställda på våra högskolor gör gemensam sak med studenter och agerar aktivistiskt passeras dock definitivt en röd linje. Lärare vid högskolor har skrivit på upprop om att avbryta allt samarbete med Israel, för att nämna ett enda exempel.

Vad anser statsrådet om att anställda på våra statliga myndigheter agerar som rena aktivister, och vilka åtgärder tänker statsrådet initiera?

Fru talman! Jag förstår att det är komplicerad materia. Det är inte så enkelt. Antingen gör högskolorna fel, eller så gör staten fel.

Basanslagen är delvis till för grundforskning och fri forskning på universiteten. Det är därför vi till exempel inte lägger alla pengar i forskningsråden. Sedan vet vi att pengarna till stor del binds upp av företag. Det är ett problem tycker många, medan andra tycker att det är jättebra.

Är det staten som är orsak till att det bildas sådana fållor? Jag vore tacksam, fru talman, om Anders Ådahl kunde utveckla lite mer hur staten är ansvarig för detta.

Jag vet att basanslagen binds upp av företag till stor del. Där kommer det extra pengar, vilket många tycker är jättebra. Många klagar dock på att pengar försvinner och att de blir styrda och uppbundna. Staten ger ju basanslag för att vi också ska ha fri grundforskning och fri forskning. Någonting går fel här.

Jag väntar med spänning på experten Anders Ådahls svar, fru talman.

Fru talman! Först vill jag säga att jag håller med om väldigt mycket av det som Anders Ådahl sa under sitt anförande. Det var en sak jag tyckte var jätteintressant, som jag måste grotta lite i - om det är ett uttryck som tillhör svenska språket.

Anders Ådahl sa, fru talman, att vi halkar efter; vi är inte i världsklass längre. Detta har som jag förstått det skett under en tid. Det handlar inte om de senaste fem åren, utan det är under längre tid än så, antar jag. Anders Ådahl nämnde, fru talman, tre områden för åtgärder mot detta: bejaka akademisk frihet, utbildning i hela landet och satsning på spets.

Om man bejakar akademisk frihet undrar jag vad det är som hindrar att högskolorna och universiteten satsar på spets redan i dag. Vi har halkat efter under 20 års tid. Är det staten som har hindrat högskolorna från att satsa på spets? Det är något här som inte riktigt går ihop, om det nu inte är staten som har hindrat högskolorna från att satsa på spets.

Anders Ådahl sa också, fru talman, att med akademisk frihet kommer ett stort ansvar. Jag vill bara säga att när det gäller säkerheten tycker jag inte att man har tagit sitt ansvar; det sa jag i mitt anförande.

Vi halkar efter och har gjort det i 20 år. Är det verkligen brist på akademisk frihet som har gjort att vi halkar efter, undrar jag, fru talman. Jag tänker på sådant som att den lärarledda undervisningstiden har gröpts ur kraftigt. Jag tror att detta är ett jätteproblem.

Jag stannar där, fru talman.

Fru talman! Ja, det finns jättebra forskning på många högskolor som inte är universitet. Högskolorna har dock mindre forskning än universiteten. Det är detta som det innebär att bli ett universitet, alltså att man har mer forskning. Det som vi är emot är att alltför många högskolor alltför fort har blivit universitet och att det har kommit en jättestor pengapåse.

Sedan är jag säker på att det finns jättebra forskning både på Malmö universitet och på Mälardalens universitet. Men när Mälardalens universitet var högskola fick den jättemycket kritik. Sedan blev den utnämnd till universitet. Det är konstigt. Det var till och med en student där som fick pengarna tillbaka för en matematikkurs för att den höll för dålig kvalitet. Vi är alltså emot detta.

Det behöver inte vara jättemycket forskning på alla lärosäten. Det finns en regionalpolitisk aspekt på detta, att lärosätena ska vara utspridda över vårt land och att människor i Norrland ska kunna utbilda sig. Det är väl bra att det finns ett lärosäte där. Men det kanske inte finns spetsforskning där. Det finns forskning men inte spetsforskning. Och det behövs inte för alla utbildningar. Detta är en stor diskussion. Jag villar bara bort mig om jag börjar gå in djupare i detta. Men jag har en idé om hur det ska se ut. Vi ska ta regionalpolitiska hänsyn, och man ska kunna utbilda sig överallt i landet. Men om man ska bedriva högkvalitativ forskning kan man inte göra det på alla ställen. Det blir för utsmetat. Då försämrar vi kvaliteten. Det är jag helt övertygad om. Vi måste ha en plan - en röd tråd. Och sedan måste vi arbeta efter den.

Det innebär att vi nu stoppar upp satsningarna på universitet och högkvalitativ forskning och i stället satsar på ökad lärarledd undervisningstid.

Fru talman! Jag ska ge väldigt korta och konkreta svar till Sigvardsson. Vi vill inte lägga ned ett enda lärosäte. Alla ska finnas kvar. Det som jag menade i mitt anförande var att vi inte kan lösa alla problem bara genom att hösta in mer pengar. Det innebär inte att vi inte ska öka anslagen. Det kan vi visst göra i framtiden. Men det finns gränser. Vi har en budget, fru talman, och vi vill satsa pengar på försvar, polis, sjukvård och inte minst infrastruktur. Om man vill ge mer pengar till ett område får man tala om på vilket område man ska spara. Det finns en gräns. Jag tror att statsbudgeten är 16 procent av vår bnp, och den kanske kan ökas med ett par procent. Sedan är det stopp. Då kommer man till toppen på Lafferkurvan. Då går det inte att få ut mer skattepengar. Det finns alltså gränser.

Vi sverigedemokrater var hela tiden emot, vilket vi var mycket tydliga med, att Malmö högskola skulle bli universitet. Det innebär naturligtvis inte att vi ska lägga ned det. Det var ett missförstånd.

Vi var starkt emot att Mälardalens högskola, som det riktades mycket stark kritik mot från olika håll, blev ett universitet. Dessa två högskolor borde inte ha blivit universitet. Nu är de universitet, och det är svårt att reversera detta. Jag vet inte hur det skulle gå till, utan vi är där vi är. Men vi var klart och tydligt emot att de blev universitet.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 8.

Fru talman! Var är pengarna? Jag hörde frågan under vår förra debatt, jag har hört den i dag och jag har hört den till leda av oppositionen denna vinter. Alla problem ska lösas genom att vi öser in mer pengar. Det är standardlösningen - kanske för alla partier i opposition.

Var är pengarna? Jag ska tala om var pengarna är. De är på sista raden i regeringens budget. Det finns inga andra pengar. That's it! Det är den summa vi har att röra oss med, och det är 1 324 miljarder kronor innevarande år. Till det kommer vårändringsbudgeten på ytterligare 20 miljarder.

Nja, vi kan låna, säger några populister i opposition. Jag nämner inga namn, fru talman, det vore opassande. Men han har Karl Marx-skägg och finskt efternamn. Det här är ett ytterst ohållbart sätt att förvalta våra tillgångar. Det är oansvarigt, och det är not sustainable. Vi ska inte låta våra barn betala av dyra räntor. Dessutom vill jag minnas att en klok statsman en gång sa att den som är satt i skuld är icke fri. Det måste ha varit en sverigedemokrat!

Var är pengarna, fru talman? De finns på sista raden i budgeten; 1,324 biljoner kronor. Den siffran kan vi inte ändra på om vi ska vara långsiktigt hållbara. Det vi kan göra är att prioritera och effektivisera samt, inte minst viktigt, inte ge oss ut på dumdristiga äventyr. Här kommer jag osökt att tänka på fossilfritt stål, Hybrit och andra rätt dyra utsvävningar. Där finns pengar i mängder, fru talman.

Ett sätt att spara in stora belopp är att inte, som en fjäder i hatten över varje mandatperiod, utse en högskola till universitet, ofta på väldigt skakiga grunder.

När en högskola dubbas till universitet kommer det en svällande pengapåse till forskning. Det är inte ett vettigt sätt att fördela våra forskningsmedel. I stället borde vi skippa de här påfågelsfjädrarna och lägga resurserna på högkvalitativ forskning eller till exempel ökad lärarledd undervisningstid, som jag har tjatat om.

Mats Persson skrev för övrigt i Svenska Dagbladet den 14 mars att det inte blir några fler universitetsutnämningar denna mandatperiod. Pengarna ska användas på ett klokare sätt. Äntligen ett mycket klokt beslut! Där har ni pengar.

Vilken sida som än vinner nästa val; om ni fortsätter universitetscirkusen, fråga aldrig mer var pengarna är. Dem har ni bränt själva.

Ett annat sätt att frigöra pengar är att lärosätena samarbetar där det är naturligt att samarbeta. De kan samarbeta för att spara in på administrationen eller samarbeta för att få större utväxling på givna resurser. Varje lärosäte specialiserar sig på det de är bäst på. Så kan vi höja kvaliteten utan att hösta in nya skattepengar.

Det finns också outnyttjat myndighetskapital på lärosätena uppgående till 14,7 miljarder kronor. Summan indikerar att alla lärosäten helt enkelt inte kan utnyttja mer pengar. De finns redan som outnyttjat kapital. Nu ska det sägas att en viss buffert är bra att ha för högskolorna. Summan ska inte vara noll. Men det outnyttjade kapitalet är för stort, och där finns pengar.

För att utnyttja de begränsade resurser som faktiskt finns borde det finnas ett samlat anslag - inte ett för forskning och ett för utbildning, vilket är fallet nu. Varje lärosäte skulle kunna kalibrera resurserna på ett för lärosätet anpassat och optimalt sätt.

Ja, jag tror att det också finns nackdelar med detta. Något lärosäte börjar väl fördela anslagen på ett märkligt sätt, kan jag tänka mig. Det får man vara uppmärksam på.

I utskottet fick vi för någon månad sedan information om säkerheten vid våra lärosäten av Riksrevisionen. Det handlade om all hantering kring känslig och för främmande makt åtråvärd information. Resultatet var rent förfärligt. I den mån det fanns kompetens på lärosätena var det inget man omsatte i praktiken. Det fanns brister gällande att identifiera skyddsvärda forskningsdata, att organisera och styra informationssäkerhetsarbetet och att forskarna har egna it-lösningar som ställer säkerheten på ända. Det fanns även bristande riskbedömningar etcetera.

I den oroliga värld som vi lever i måste vi självfallet skärpa informationssäkerheten på våra lärosäten. Det tror jag att alla förstår - båda sidor. Just därför införde regeringen en särskild, tillfällig regel med förkortad mandatperiod för lärosätenas styrelser för att tvinga in ett säkerhetstänk. Ni vet det där beslutet som SD inte var med och tog.

Ja, men lärosätena måste få tid på sig att komma i gång med säkerhetsarbetet, tänker några här. Ja, om det inte vore för att detta är ett gammalt problem.

Jag hittade en rapport från Riksrevisionen från 2010 - det är 14 år sedan - som rörde Mälardalens universitet, som var en högskola då. Vad handlade rapporten om? Rubriken var "Granskning av intern styrning och kontroll av informationssäkerheten vid Mälardalens högskola 2010".

Vad sägs i denna rapport? Det sägs i princip samma sak som i rapporten 2023 som vi fick lyssna på för några månader sedan. Ingenting har hänt. Ändå har Mälardalens högskola blivit ett universitet. Grattis!

Jag har bara ett besked att ge: Sluta att gnälla så förbannat och börja med ert säkerhetsarbete! Det här duger inte!

(Applåder)

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag vill påminna om att det är svenska som är språket i kammaren.)

Herr talman! Min fråga går till utbildningsminister Persson.

Frågan om tredjelandsstudenter som avviker efter kort tid på svenska lärosäten och sedan försvinner in i vårt skuggsamhälle har blivit allmänt uppmärksammad efter att Riksrevisionen lyfte problemet. En viktig aspekt av detta är att vissa av högskolorna tjänar på denna illustra verksamhet. De drar in studentpengar medan skuggsamhället växer alltmer.

Det är troligt att vissa av de här högskolorna har känt till problemet långt före Riksrevisionen utan att slå larm. Högskolorna är dessutom statliga myndigheter, och det är allvarligt att dessa myndigheter inte själva slagit larm utan spelar med i hanteringen.

Anser ministern att det är rimligt att tredjelandsstudenter får uppehållstillstånd för kortare enskilda kurser, kanske med bristande kunskaper i engelska språket? Vad anser ministern om att statliga myndigheter faktiskt varit en del i den här hanteringen?

Herr talman! Min fråga går till utbildningsministern.

Utbildningsutskottet hade nyligen besök av Riksrevisionen, som påtalade allvarliga brister gällande säkerheten för skyddsvärda data inom högskolan. Brister som påtalades var att man inte ens identifierar känsliga data, att man fortfarande saknar kompetens på säkerhetsområdet med mera.

Med beaktande av omvärldsläget konstateras det att spionverksamheten mot vår forskning har ökat den senaste tiden och att högskolornas säkerhetsarbete har sådana brister att det är fullständigt oacceptabelt.

Kommer regeringens beslut om att få in säkerhetskompetens i högskolornas styrelser att räcka för att åtgärda problemet, och behövs ytterligare åtgärder? Jag menar att det nog kommer att behövas. Är ministern beredd att möta den kritik som kommer att komma från akademin, medierna och andra?