Robert Stenkvist (SD) svarade Anders Ådahl i en replik om Utbildning och universitetsforskning i debatten ”Protokoll 2025/26:52 Måndagen den 15 december” den 15 dec 2025.
Anders ÅdahlC· i sitt anförandeSverige halkar efter som forskningsnation, och den nu liggande forsknings- och innovationspropositionen kommer inte att ändra på det eftersom den inte innehåller några reformer. Centerpartiet konstaterar att vi har låst…Fru talman! Sverige halkar efter som forskningsnation, och den nu liggande forsknings- och innovationspropositionen kommer inte att ändra på det eftersom den inte innehåller några reformer.
Centerpartiet konstaterar att vi har låst in oss i ett statligt finansieringssystem som hämmar kreativitet och nyfikenhet. För att Sverige åter ska bli en ledande forskningsnation krävs nytt kapital och nya omständigheter.
Vi i Centerpartiet vill flytta makt och resurser från staten till lärosätena, både till lärosätenas ledningar och till forskarna. Svenska lärosäten är ovanligt beroende av externa anslag, inte minst genom höga krav på medfinansiering.
Fru talman! Vi vill se två större förändringar som syftar till att ge lärosätena ett större eget strategiskt utrymme. Dels vill vi att den privata sektorn ska kunna ge avdragsgilla gåvor och bidrag till universitet och högskolor, dels vill vi slopa medfinansieringskrav på statlig finansiering.
Den globala konkurrensen om forskningsinvesteringar ökar, och teknologiska framsteg sker i snabb takt. Internationellt har donationer spelat en avgörande roll för att bygga världsledande universitet och attrahera investeringar och talanger. Sverige har ännu inte tagit vara på denna möjlighet, vilket vi nu ser försvaga vår konkurrenskraft.
Centerpartiet vill se fler källor till finansiering genom att tillåta avdragsrätt för villkorslösa donationer till våra lärosäten. Universitet utan eget kapital kan inte agera särskilt strategiskt. Det är en svår brist i det svenska systemet. Svenska lärosäten är som sagt ovanligt beroende av externa anslag, inte minst genom höga krav på medfinansiering. De här kraven riskerar att tränga undan mindre forskningsområden och binda upp universitetens resurser samtidigt som framgångsrika forskare missgynnas ekonomiskt. Det skapar sålunda en paradoxal situation där universiteten blir beroende av statlig finansiering samtidigt som universitetens statliga anslag tvingas gå till statens krav på medfinansiering.
Fru talman! Bryggan mellan universitet och näringsliv behöver stärkas. Med dagens skatteregler hindras företag från att donera till svenska universitet.
Sverige ligger långt efter jämförbara OECD-länder när det gäller skatteincitament för donationer till forskning. I USA är donationer fullt avdragsgilla, vilket har gjort det möjligt för universitet som Harvard och Stanford att bygga upp enorma privata finansieringsbaser. Dessa interna ekonomiska muskler skapar ett betydande oberoende från knäppgökar i Vita huset. Storbritannien har Gift Aid-systemet, som gör donationer skattemässigt fördelaktiga, och Nederländerna erbjuder till och med extra avdrag för donationer till forskning. Resultatet i dessa länder är starka forskningsmiljöer och en levande donationskultur. Sverige däremot har en svag donationskultur och små privata forskningsfonder. Det är en direkt följd av våra begränsande skatteregler.
Fru talman! Universitetens universella styrka ligger i deras förmåga att bedriva långsiktig fri forskning, oberoende forskning, fri från politisk och annan styrning. Detta kräver både institutionell och finansiell självständighet. Vi hörde nyss kombattanterna från Socialdemokraterna och Liberalerna i ett replikskifte där den ene hävdade den finansiella friheten och den andre hävdade den organisatoriska friheten. Centerpartiet hävdar båda. Hur som helst kräver detta ett stort kapital som lärosätena själva kan styra över, och vi menar att donationer kan ge lärosätena möjlighet att ta strategiska kliv framåt.
Myndighetskapitalet, det överskott som uppstår när universiteten inte hinner använda sina tilldelade medel, räcker bara några månader om statens pengakran skulle strypas. Det ekonomiska oberoendet för svenska lärosäten är närmast obefintligt. Det är illavarslande, inte minst när politiska vindar av olika slag i allt högre grad både vill och kan styra universiteten. Högre lärosäten är liksom inte bara startmotorn i den moderna ekonomin utan också navet av kritiskt tänkande och en grundpelare i vår demokrati.
Fru talman! Utredningen SOU 2024:90 föreslog en skattereduktion men med låga beloppstak och begränsade mottagarkategorier. Flera remissinstanser, bland annat Karolinska institutet, har kritiserat det här förslaget och pekat på att en avdragsrätt är betydligt mer effektiv för att attrahera större donationer. Om Sverige vill locka betydande bidrag från företag och privatpersoner krävs ett kraftfullt och förutsägbart incitament.
Det nuvarande politiska fokuset ligger på att stimulera företagens egen forskning och utveckling. Det är en styrka för Sverige med företagens starka egna forskning och utveckling, men det är också en ensidig strategi som missar potentialen i att stärka vad som kan ske på fria universitet med externa donationer.
Centerpartiet vet att svensk innovation behöver tydliga incitament, vilket skapas genom nya skatteregler som är fördelaktiga så att näringslivet vågar satsa på forskning och utveckling.
Fru talman! Donationer till universiteten behöver vara avdragsgilla, och de behöver vara villkorslösa. En högre finansiell autonomi hos universiteten är grunden till den fria tanken och till innovation och företagande med global spets. Sverige behöver ett nytt sätt att finansiera och organisera våra lärosäten för att utvecklas som välfärdsnation. Ett viktigt steg anser vi är att skapa starka incitament för donationer och en finansieringsmodell som belönar framgångsrik forskning i stället för att låsa in den i styrda kanaler.
Fru talman! Jag funderar lite på det Anders Ådahl sa. Tankarna verkade väldigt bekanta. Jag tror att jag har läst någon bok av Erik Ringmar där han skissar upp ungefär de här tankarna och har samma åsikter som Ådahl.
Erik Ringmar tänker, precis som Ådahl, att om vi bara bygger upp ett jättestarkt kapital hos universiteten kan de bli stiftelser och mycket friare. Det är de i någon mening i USA; det ska man säga. Det är bara det att det bygger på att USA är ett helt annat samhälle. De har mycket lägre skatter. De har, som Ådahl påpekade, en donationskultur. Äckligt rika människor i USA ägnar sig åt donationer och liknande, för det är deras kultur. Det här kan vi inte ändra på i Sverige, fru talman. Jo, kanske om 100 år eller 50 år eller något sådant.
Jag läste på lite om Harvarduniversitetet. Det har en kapitalstock som är helt otrolig. Trump kan ju skippa bidragen till Harvard, men de kan leva på räntorna. De kan driva sin verksamhet på räntorna, som jag tror är på 8 procent av deras kapital. Bara det är svårt att komma upp i.
Tror Anders Ådahl att Sverige kan ändra hela det här systemet inom loppet av 10 eller 20 år? Det tror nämligen inte jag.
Fru talman! Jag ska pröva att vara en lite oslipad politiker och säga: Nej, det tror jag inte att vi kan göra.
Poängen som jag för fram här är att vi vill se mer oberoende lärosäten. Då menar vi att det finns två saker som gör lärosätena beroende. Det ena är hur man får pengar. Det andra är hur fri man står från politiken och egentligen också näringslivet rent organisatoriskt. Vi vill hävda att vi måste arbeta med båda de två instrumenten.
När det gäller finansiering är svenska lärosäten otroligt beroende av statlig finansiering. Vi menar att den proposition som låg till grund för beslutet i forsknings- och innovationspropositionen har missat hur pengar styr vad lärosätena ska ägna sig åt.
Jag har viss erfarenhet från en av de här två stiftelsehögskolorna. Där har man ett eget kapital som man fick vid stiftelsebildningen. Det egna kapitalet gör att just det lärosätets ledning har en möjlighet att agera strategiskt på ett helt annat sätt än vad de statliga högskolorna har.
Vi menar att om man möjliggjorde både en ökad donationsmöjlighet, så att man kan bygga upp ett eget internt kapital och dessutom slopa det här medfinansieringskravet, skulle det vara möjligt även med dagens organisationsform för våra förvaltningsmyndigheter – alltså alla andra högskolor och universitet – att agera mer strategiskt och satsa på vissa specifika forskningsområden mer än andra.
Det kan man inte i dag. Det finns ingen möjlighet för rektorerna på någon förvaltningsmyndighet att agera strategiskt. Det vill vi ändra på.
Fru talman! Skattereglerna när det gäller donationer är väl inte huggna i sten. Det borde gå att kunna diskutera på olika sätt framöver. Men när det gäller staten så finansieras detta i dag i väldigt hög utsträckning genom statliga medel. Jag menar att skattebetalarna kan begära någonting. Som jag sa i mitt anförande är det byggarbetare och plåtslagare som betalar in det här. Det ska inte bara vara en lekstuga, kan jag tycka.
Det här ska universitetsledningarna själva styra. Jag vet inte hur det fungerar riktigt, men det är deras ansvar. Tar de sitt ansvar behöver staten inte gå in över huvud taget.
När det gäller akademisk frihet är det, som jag sa i mitt anförande, skillnad mellan universitetens och högskolornas styrelsers frihet och de enskilda forskarnas och enskilda lärarnas och studenternas frihet. Jag läste också i Erik Ringmars bok att det var universitetet självt som hade satt begränsningar. De tvingade på honom en litteraturlista, och han var tvungen att föra in Judith Butler i litteraturlistan. Det var inte staten som tvingade på honom det. Det var universitetsledningen, eller något råd där.
Det här är inte så enkelt. Jag tycker att lärarnas och forskarnas frihet är viktigare än just universitetsledningarnas frihet.
Fru talman! Jag tycker att Stenkvist är inne på en oerhört väsentlig fråga, för det här är inte enkelt. Låt oss göra det alldeles klart att det på universiteten och högskolorna inte ska vara någon lekstuga alls. Det ska vara en fullständigt seriös och resultatinriktad verksamhet.
Erfarenheten visar att de universitet som är de allra bästa i hela världen också är de universitet som har mest frihet. Det är där universitetsledningarna får chansen att driva strategiska områden – om det nu är kvantdatorer eller life science-forskning.
När de har chansen att själva agera strategiskt kan de locka de bästa forskarna att få vara i friare miljöer där man fritt får pröva tankar snarare än att politiker som Robert Stenkvist eller Anders Ådahl står och bestämmer att forskare nu ska jobba med just det här och att vi nu satsar pengar på det här. Det är helt enkelt så att det med den här friheten man ger lärosätena blir som minst lekstuga.
Jag håller fullständigt med Stenkvist om att vi politiker måste se till, för alla våra skattebetalares skull, att den frihet vi i så fall ger ska mötas av en lika stor dos ansvar. Det är faktiskt inte särskilt enkelt att göra det. Vi står till svars inför skattebetalarna. Jag håller fullständigt med Stenkvist om det.
Det blir en stor uppgift att hitta en modell där den frihet som man ger lärosätena möts upp av ett lika stort ansvar och att det blir någon form av uppföljning där detta verkligen händer. Jag kan säga helt frankt att det inte är någon enkel uppgift, men om vi klarar den kommer Sveriges forskningsresultat att skjuta i höjden, och det är det vi vill åstadkomma.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 december.)