Olle Thorell

Fru talman! Jag är hemskt ledsen, men jag förstod faktiskt inte ledamotens resonemang. Jag ger henne därför en chans till att svara på frågan om det finns någon motsättning mellan att något är stort och att det är effektivt? Det gör ju inte det.

Vi tycker att biståndet ska vara så effektivt som möjligt, och det tycker alla här inne. Ni målar upp en falsk motsättning mellan storlek och effektivitet. Den finns inte.

Jag räknar inte med att kunna övertyga ledamoten Eriksson, men kanske någon som lyssnar också kan genomskåda den falska motsättningen.

På den andra frågan fick jag över huvud taget inget svar. Jag förstår att det är minerad mark, men jag ställer ändå frågan, för det här är viktigt. Ska syrier i Sverige packa sina väskor och åka hem, som Jimmie Åkesson säger, eller ska syrier i Sverige undvika alla resor till Syrien, som befinner sig i ett otroligt volatilt läge, som utrikesministern, UD och regeringen i övrigt säger? Vad är det som gäller? Det är min fråga.

Fru talman! Jag vill tacka Yasmine Eriksson för hennes inlägg och fråga lite om den falska motsättning som Sverigedemokraterna ständigt spelar upp som ursäkt för att vara mindre generösa med biståndet och skära ned det till den undre gränsen, var den nu går för Sverigedemokraterna. Är det vid 0,7, 0,5 eller 0,001? Jag skulle vilja ha svar på vad som är den undre gränsen för när Sverigedemokraterna tycker att biståndet är för stort.

Jag skulle också vilja fråga Sverigedemokraterna om den där falska motsättningen. Vad är det som säger att något blir mer effektivt för att det blir mindre? Det blir ju inte det. Det blir bara mindre. Man kan ha ett bistånd på 1,0 procent som är supereffektivt eller bistånd på 0,7 procent som är supereffektivt. Det finns ingen åsiktsskillnad här i salen mellan partierna om hur vi ser på ett effektivt bistånd. Vi vill alla ha ett effektivt bistånd. Vi vill alla att de skattekronor som surt har förvärvats och betalats in till staten ska gå till precis rätt saker.

Det är en falsk motsättning som ni spelar upp. Den ena frågan är: Var går den undre gränsen? I den andra frågan tänkte jag ge ledamoten en chans att klargöra vad som egentligen är Sverigedemokraternas linje när det gäller en av de humanitära kriserna i världen, nämligen i Syrien. Regeringen och UD säger att syrier i Sverige och alla andra också ska undvika alla resor till Syrien. Men ledamotens partiledare, Jimmie Åkesson, tycker att det här är ett utmärkt tillfälle för syrier att packa väskorna och åka hem.

Vad är det egentligen som gäller för Sverigedemokraterna och regeringen?

Fru talman! Min fråga går till Benjamin Dousa.

Världen står inför förödande humanitära katastrofer och kriser. I Sudan är 30 miljoner människor, två tredjedelar av befolkningen, i desperat behov av hjälp. Mer än 6 miljoner människor svälter, och tusentals barn riskerar att dö av undernäring. Nöden växer timme för timme, och miljontals har tvingats lämna sina hem. I Myanmar och Gaza pågår samtidigt fruktansvärda humanitära katastrofer, där människor kämpar för sina liv mot våld, svält och förvisning.

Samtidigt väljer Sverige att skära ned på biståndet. Inom ett par år kommer vi inte ens att uppnå 0,7 procent av bni, som är FN:s rekommendation.

Hur ska statsrådet och regeringen mot bakgrund av detta kunna övertyga andra länder att ta steg framåt när vi tar steg bakåt?

Fru talman! Det är vårt mål också. Vi är överens om biståndets mål. Vi är överens om att det ska vara effektivt. Vi är överens om att varje skattekrona ska användas på bästa möjliga sätt. Vi är överens om att behoven i världen är skriande och växande. Vi är överens om att rättigheter ska försvaras i hela världen. Vi är överens om att biståndet ska vara så effektivt det bara går. Det finns ingen motsättning där.

Men Moderaterna och Sverigedemokraterna gör allt de kan för att måla upp en motsättning som inte finns. Den motsättning som existerar i den här kammaren, i svensk politik, handlar om att två partier, Sverigedemokraterna och Moderaterna, inte tycker att vi ska vara så generösa som de andra sex partierna tycker.

Vi vill avsätta en hundradel av vårt gemensamma välstånd till fattigdomsbekämpning och att hjälpa utsatta människor i världen. Det har vi varit överens om i den här kammaren i över 50 år, över partigränserna.

Sedan sätter sig Moderaterna i samma båt som Sverigedemokraterna, som ser som sin uppgift att få bort utländskt farligt inflytande och kulturella farligheter för det svenska folket och som vill göra sig av med internationellt bistånd, halvera det.

Ni sätter er i samma båt som de. Plötsligt tycker också Moderaterna att enprocentsmålet är för generöst. Var ärliga med vad ni tycker och argumentera utifrån det! Jag har respekt för att ni ändrar uppfattning. Det får man göra. Det är okej. Ni behöver väl åtminstone inte låtsas att ni tycker något annat än ni tycker.

Fru talman! Jag skulle vilja fråga ledamoten från Moderaterna om en falsk motsättning som jag är ganska trött på. Det handlar om antagandet att något blir effektivare för att det blir mindre. Jag förstår inte det. Jag tycker att det är ett antiintellektuellt sätt att angripa vilket problem det nu vara månde.

Här har jag ett papper i A4-format med text på. Nu vill jag effektivisera papperet. Därför river jag av ett hörn. Blev det mer effektivt nu? Nej, det blev bara mindre. Det var allt som hände, inget mer.

Det är denna retorik som Fredrik Saweståhl, Benjamin Dousa och utrikesministrar på löpande band använder för att motivera att man vill göra biståndet mindre.

Var ärliga! Säg att ni inte tycker att vi har råd att använda 1 procent av vår bni till att bekämpa fattigdom och hjälpa utsatta människor i världen. Tala om att ni tycker att det är för generöst och att ni vill att det ska vara mindre. Det är åtminstone ärligare än att bara säga: Se här, nu blev det effektivare, för vi tog bort 6 miljarder och ska ta bort 3 miljarder till om några år!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges interna-tionella bistånd - uppföljning, utvärde-ring och rapportering

På vilket sätt blir något, vad som helst, effektivare av att bli mindre? Det frågar jag Moderaternas representant.

Fru talman! Vi debatterar i dag utrikesutskottets betänkande nummer 3, som behandlar Riksrevisionens rapport om Sveriges internationella bistånd - uppföljning, utvärdering och rapportering. Rapporten lyfter viktiga frågor om hur regeringens och Sidas arbete med att följa upp och redovisa biståndets resultat kan förbättras. Detta är en angelägen diskussion, eftersom ett effektivt och väl fungerande bistånd är avgörande både för dem ute i världen som får stödet och för att upprätthålla förtroendet här hemma hos de skattebetalare som betalar biståndet.

I betänkandet finns inga reservationer, varken från oss socialdemokrater eller från några andra. Förslaget är att skrivelsen ska läggas till handlingarna.

Det finns dock fyra särskilda yttranden. Socialdemokraterna har lämnat ett av dem. Jag tänker säga något om vårt ställningstagande utifrån det och något lite bredare om biståndet. Om några veckor har vi en budgetdebatt om biståndet. Det kommer alltså säkert att återkomma.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges interna-tionella bistånd - uppföljning, utvärde-ring och rapportering

För oss socialdemokrater är utgångspunkten tydlig: Sveriges bistånd ska vara effektivt, transparent, resultatinriktat och ändamålsenligt. Det står inte i motsats till att det också ska vara generöst och att Sverige ska hålla fast vid den enprocentsnivå som vi haft som mål i över 50 år.

Riksrevisionens rapport pekar på viktiga områden som går att förbättra. Regeringens rapportering till riksdagen behöver bli mer transparent och ha en tydligare koppling till biståndets resultat. Uppföljning och analys är avgörande för att säkerställa att biståndet används på rätt sätt.

Men lösningen på detta är inte att minska biståndets omfattning eller att urholka dess syfte. Vi ser nu en utveckling där Sverige snabbt rör sig bort från både enprocentsmålet och FN:s rekommendation om att avsätta minst 0,7 procent av bni till bistånd. Det är mycket oroande.

Oroande är också att Sverige nu medvetet bryter mot OECD-Dacs riktlinjer för vad som får klassas som bistånd. När biståndsmedel används, i strid med OECD-Dacs regler, för migrationspolitiska reformer eller ytterligare integrationskostnader i Sverige undermineras både biståndets trovärdighet och dess grundläggande syfte: att hjälpa de mest utsatta.

Fru talman! Sveriges bistånd har varit en förebild internationellt. Vi har varit en ledande röst för mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning och global solidaritet. Men när regeringen nu till exempel riktar blicken bort från globala utmaningar och avvecklar bilaterala samarbeten med några av världens mest utsatta länder, till exempel Sydsudan och Burkina Faso, skickar vi en signal om att vi inte längre tar vårt globala ansvar på allvar.

Sydsudan är ett av världens mest sårbara länder. Där kämpar människor varje dag för att överleva konflikter och humanitära kriser. Att dra tillbaka stöd dit är inte bara ett svek mot dessa människor; det är också ett strategiskt misstag av Sverige som land.

Samtidigt ser vi att regeringen väljer att fokusera biståndet på kortsiktiga, snäva svenska egenintressen snarare än på ett upplyst egenintresse och långsiktiga globala lösningar. Det är inte rätt väg framåt. Ett starkt och välriktat, effektivt bistånd handlar om att skapa stabilitet och trygghet i världen och utveckling i alla världens länder. Det stärker förstås också i sin tur utvecklingen och tryggheten här i Sverige. Det är också ett svenskt egenintresse.

Vi socialdemokrater står för ett bistånd som är både generöst och väl genomfört. Vi har alltid betonat vikten av effektivitet och resultat och välkomnar granskningar som den Riksrevisionen har gjort. Men vi kommer aldrig att acceptera att effektivitet används som svepskäl för att minska biståndet eller ändra dess grundläggande inriktning.

När regeringen nu urholkar biståndets nivå och syfte bryter de mot internationella åtaganden. De sviker också vad vi tycker är Sveriges långvariga roll: att försöka vara något mer än bara ett av många andra länder. Det är inte fel att försöka vara en humanitär stormakt. Sverige har alltid varit ett land som strävat efter att vara en del av lösningen, inte en del av problemet.

Avslutningsvis vill jag understryka att Sveriges bistånd är en investering i en tryggare och mer stabil värld. Att minska det biståndet är att minska Sveriges möjligheter att bidra till en bättre framtid både för människor som lever i fattigdom och för oss själva.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges interna-tionella bistånd - uppföljning, utvärde-ring och rapportering

Vi socialdemokrater står fast vid att Sverige ska hålla fast vid enprocentsnivån i biståndet, följa internationella riktlinjer och rekommendationer, följa OECD-Dacs regelverk för vad som får räknas som bistånd och fortsätta vara en föregångare och en stark röst för global rättvisa och solidaritet och ett effektivt bistånd.

Herr talman! Min fråga går till statsrådet Dousa och gäller omläggningen av biståndspolitiken. Vi har tidigare i någorlunda mån fått svar på frågan om att Sverige nu lägger sig under FN:s rekommendation om 0,7 procent av bni för biståndet; svaret är att det är viktigare att biståndet är förutsägbart. Det är tydligt att med Benjamin Dousa som biståndsminister är biståndet förutsägbart mindre från år till år. Detta kan man ställa sig ytterligare frågor om.

Min fråga gäller dock politiken för global utveckling, en reform som infördes 2003 efter ett stort förankringsarbete och skulle undvika målkonflikter och hålla ihop Sveriges globala politik. Nu har regeringen lagt ned denna politik, och ramverket finns inte längre. Hur ska man då kunna lösa målkonflikter för att uppnå Agenda 2030-målen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Fru talman! Jag noterar att statsrådet över huvud taget inte uttrycker någon oro och att han inte ens nämner Sverigedemokraterna eller riskerna med desinformation och trollfabriker. Det gör mig besviken.

Jag ger dock inte upp, utan jag ser fram emot kommande debatter med statsrådet. De kommer att behövas i en värld där biståndsbehoven växer och blir allt större och där hans företrädare har lämnat efter sig en sällan skådad röra när det gäller stödet till civilsamhället, som är i uppror över hur tusentals projekt tvingas sägas upp och att vi lämnar människor ute i världen vind för våg.

Debatterna kommer att behövas i en värld där man kan ifrågasätta om det fortfarande finns ett golv på 56 miljarder för biståndet när man för över miljardbelopp för att betala för Ukrainaflyktingars uppehälle i Sverige efter år ett. De kommer att behövas i en värld där det sprids myter om biståndet som inte stämmer med fakta och där det spelar jättestor roll hur vi kan gjuta samman handel och bistånd och förståelse för att handel och bistånd inte är varandras motsatser utan kan stärka varandra.

Debatterna kommer att behövas i en värld där Ukrainastödet måste formuleras på ett långsiktigt sätt. Vi kan inte ha en ordning där biståndsbudgeten helt och hållet går till Ukraina och resten av världen lämnas därhän, utan vi behöver se långsiktigt på hur vi kan bygga upp Ukraina i fredstid igen, med andra medel än bara biståndet. Vi behöver också se hur vi kan utveckla både humanitärt och långsiktigt utvecklingsbistånd, för det är inte så att humanitärt bistånd är mycket bättre än långsiktigt utvecklingsbistånd. De behöver varandra, och båda behövs.

Jag ser också fram emot vidare diskussioner om hur vi kan få ett mer effektivt, transparent och resultatinriktat bistånd, för det är faktiskt en ambition som vi alla delar i den här riksdagen.

Än en gång: Välkommen till riksdagen, statsrådet, och lycka till i ditt uppdrag!

Fru talman! Jag tackar för svaret. Det känns fint att statsrådet försöker lugna mig. Jag var inte särskilt upphetsad innan, men jag blir lite förvånad när statsrådet så tydligt säger att han inte känner någon oro för utvecklingen.

Alla vi som har följt Sverigedemokraterna genom åren har sett hur de har gått från att vara en utomparlamentarisk rörelse med rötter i nynazism och vitmaktrörelse till att ta klivet in i riksdagen och få ett avgörande inflytande över regeringen genom den unika positionen att vara ett stödparti - det största partiet i regeringsunderlaget - utan att vara med i regeringen, med de konsekvenser detta får.

Det oroar mig och väldigt många att se att radikaliseringen har fortsatt genom att Sverigedemokraterna har haft offentligt finansierade trollfabriker som sysslar med desinformation i syfte att lura väljare att tro att världen ser ut på ett sätt som den inte gör. Detta borde oroa varje demokratiskt sinnad förtroendevald och varje statsråd, men det verkar inte oroa Benjamin Dousa över huvud taget.

Statsrådet påpekar att det kommer att finnas kontroller och garantier för att pengar inte ska ges till fel sorts organisationer och att det ska finnas redovisningar och transparens. Det är ju bra, men har detta inte funnits tidigare? Det är klart att det har funnits tidigare. Det är inte den nya strategin som gör att man granskar, kontrollerar och skärper redovisningskrav, utan det har funnits mycket skarpa redovisningskrav och oerhört noggranna granskningar av de partianknutna organisationerna för att de ska få bistånd.

Det har till exempel avslöjats att Vänsterpartiet har skickat pengar till misshagliga organisationer. Detta har uppdagats, och återbetalningskrav har kommit. Granskningen har alltså fungerat. Skillnaden är att en given del nu ska gå till alla partier utifrån mandatfördelningen och att man har tagit bort konkurrensen ur spelet.

Det handlar inte om att konkurrera genom att ha hög kvalitet på sina ansökningar om projekt, utan nu ska alla få del av kakan. Jag förstår att Sverigedemokraterna vill detta. Det är väl jätteskönt för dem att slippa konkurrera med kvalitet på sina projekt och i stället få en given del av de 159 miljonerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Vi är förstås för att partier ska behandlas lika - absolut! Sverigedemokraterna är invalda i Sveriges riksdag på ett demokratiskt sätt. De har rätt att företräda sina väljare här inne. De har rätt att delta i alla de sammanhang där alla andra partier deltar, och det har de haft även inom den här delen av biståndet.

De har haft möjlighet att ansöka om projekt för att stödja andra partianknutna organisationer ute i världen, men de har ju inte haft några bra projekt att komma med. Det finns ingenting som talar för att de kommer att ha det i framtiden bara för att de vill få del av pengarna.

Det är så här det har sett ut den senaste mandatperioden. Den moderatledda regeringen kröker rygg och låter Jimmie Åkesson och kompani få som de vill på det här området och på en mängd andra områden. Detta oroar mig, och det oroar många väljare också. Jag frågar därför igen: Vad är det för fel på konkurrens i biståndet? Du har ju varit vd för Timbro och Företagarna, Benjamin Dousa. Tror inte statsrådet på konkurrens som koncept längre, eller gäller det bara inom näringslivet?

Fru talman! Jag tackar Benjamin Dousa för svaret. Jag vill passa på att välkomna statsrådet till Sveriges riksdag, den finaste demokratiska församling vi har i detta land.

Jag önskar statsrådet lycka till i det viktiga arbete som väntar de närmaste åren med att reformera det svenska biståndet. Jag vill börja med att säga att vi socialdemokrater välkomnar en reform av biståndet. Det är en stor och viktig del av statsbudgeten, och världen har förändrats efter pandemin och Ukrainakriget. Så som världen ser ut behövs det nya tankar och strategier för biståndet. Det måste inte se ut som det alltid har sett ut. Allt var inte heller perfekt under Socialdemokraternas tid, mot alla odds. Även vi kommer att lägga fram ny biståndspolitik. Den här mandatperioden kommer vi att ägna oss åt att formulera den.

I dag handlar dock debatten om något annat, nämligen granskningen av regeringen - en viktig uppgift i en demokrati. Detta är den första av många debatter som jag ser fram emot med statsrådet.

Statsrådet berättar om de strategier man har antagit. Vi tycker förstås att det är bra att stärka arbetet för demokratiska fri- och rättigheter, MR och demokratiförsvarare, fria val och oberoende journalistik. Vi välkomnar de nya strategierna både vad gäller demokrati i allmänhet och partianknutna organisationer. Partier är väldigt viktiga byggstenar i en demokrati. De behövs för att bygga starka samhällen. Det finns många exempel på hur Jarl Hjalmarson-stiftelsen från Moderaterna, till exempel, eller Palmecentret från Socialdemokraterna har bidragit till en positiv utveckling i många länder i världen. Det är bra att det arbetet fortsätter, och vi välkomnar att ramen ökar från 100 till 159 miljoner, men det är inte riktigt det den här interpellationen handlar om.

Jag är förvånad över att statsrådet i sitt svar inte över huvud taget nämner Sverigedemokraterna, för det var ju detta som det handlade om här. Nu går man från ett system där alla partier i fri konkurrens har fått söka medel från potten med demokratibistånd för partianknutna organisationer. Sverigedemokraterna har haft alla möjligheter att söka i fri konkurrens med de andra partierna. Det har dock visat sig att deras projekt helt enkelt inte håller måttet, och därför har de inte fått del av de pengarna - inte för att de är diskriminerade eller exkluderade på något sätt utan för att de inte har haft tillräckligt bra projekt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Nu ändrar regeringen detta så att en del av potten ska vara given till alla partier. Frågan i interpellationen är om Benjamin Dousa inte ser några problem med att det har framkommit att Sverigedemokraterna har drivit desinformationskampanjer och har anonyma konton i mängder som överflödar Tiktok, Youtube och internet i allmänhet. De har en medveten metodik som är kopierad från auktoritära länder och fascistiska rörelser genom tiderna som har använt sig av lögnen och anonymiteteten som kappa för att driva väljare åt sitt håll genom rädsla, skrämselpropaganda och domedagsprofetior.

Nu sätter regeringen bocken till trädgårdsmästare och låter ett sådant parti få del av våra gemensamma skattepengar som går till bistånd. Ser statsrådet inga som helst risker med det? Är statsrådet över huvud taget inte oroad av det?

Fru talman! Min fråga går till biståndsminister Forssell och gäller den del av det svenska biståndet som förmedlas av svenska partianknutna organisationer.

Avslöjandena om Sverigedemokraternas trollfabriker med syfte att anonymt manipulera det demokratiska samtalet genom att sprida desinformation, hat och alternativa fakta är mycket allvarliga. Det är något mycket mer allvarligt än bara att andra Tidöpartier känner sig trampade på tårna. Riskerna för spridning av sådana här metoder måste tas på största allvar.

Jag vill därför fråga biståndsminister Forssell: När nu regeringen ändrar biståndsförmedlandet och garanterar SD en given del av det partianknutna biståndet, på vilket sätt kan ministern garantera att svenska skattepengar inte används för att Sverigedemokraterna får möjlighet att sprida sina trollfabriksmetoder på export till andra länder?

Fru talman! Jag håller helt och hållet med. Svenska skattebetalares pengar ska gå till det som de är avsedda för. De ska inte komma i närheten av korruption. Det ska granskas, och man ska se till att de gör största möjliga nytta. Där finns det ingen åsiktsskillnad i kammaren.

Det finns heller ingen åsiktsskillnad när det gäller att vilja förändra. Vi socialdemokrater vill gärna förändra politiken. Vi är inne i ett stort arbete i hela vårt parti om att omvärdera, tänka nytt, se på misstag som vi har gjort och försöka att komma framåt med ny politik.

Det gäller också biståndspolitiken. Vi kommer att bjuda in till en ny reformagenda från Socialdemokraterna för alla som vill vara med och spela in till den. Vi vill se förändring. Men vi vägrar att göra förändring på det otroligt brutala och klumpiga sätt som regeringen förstatligar folkrörelsebiståndet. Det är vad ni gör, säg ingenting annat.

Ni förstatligar biståndet. Sluta med det! Skriv ett nytt regleringsbrev till Sida där ni låter avtal löpa på och där nya avtal kan gälla efter nya regler. Det är inget fel i att ta ett steg tillbaka när det har blivit fel.

Jag önskar att regeringen kunde släppa prestigen i den här frågan, bygga upp broar som man bränner till folkrörelserna i Sverige och se till att arbeta för det som vi alla borde ha fokus på, nämligen att hjälpa fattiga och utsatta människor i länder där deras rättigheter kränks och där nöden är stor.

Jag tror Johan Forssell om gott. Jag hoppas verkligen att han tar till sig av den debatt vi har haft i dag. Jag vill tacka så mycket för det, och jag passar på att önska en trevlig helg.

Fru talman! Vad roligt med debatt! Det här ska vi göra oftare, tycker jag. Det kommer att behövas, eftersom statsrådet uppenbarligen har en så helt annorlunda bild av verkligheten och försöker fortsätta med detta gaslightande, nu genom att sätta fokus på en intern revisionsrapport som visar på risker för jävsproblematik. Det är alltså inte fråga om konkreta exempel där det har funnits jäv och beslut har fattats på fel sätt, utan om risker. Det är klart att det finns risker för jäv i en myndighet som sysslar med bistånd. Det är klart att man anställer människor som har jobbat i annan biståndsverksamhet någon annan gång i en annan organisation. Det är väl en styrka? Det är väl inget fel? Eller hur vill statsrådet att Sida ska hitta kompetent personal? Ska de födas på Sida för att inte befläckas av samarbete med civilsamhället?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är inte enskilda handläggare på Sida som fattar beslut, utan det är kommittéer där man lägger fram förslag. Det finns också rutiner på Sida för att ta hand om jävsproblematik - samma rutiner som finns inom all statlig verksamhet. Om till exempel en landshövding får för sig att sätta upp en lapp i receptionen och annonsera ut ett jobb som man sedan ger en kompis finns det rutiner för hur man hanterar detta. Det finns visselblåsarfunktioner och granskande journalister som skriver, och det är jättebra. Så ska det fungera i statliga myndigheter, även på Sida.

Vad Johan Forssell försöker göra är att avleda uppmärksamheten från detta städande av vitrinskåpet. Det är klart att det behöver städas. Vi behöver putsa glasen, kanske ställa dem i en annan ordning, flytta in fler glas och ta bort andra. Men ni har tagit fram röjsågen och släggan och försöker städa med dem, och det är helt fel.

Jag vill bemöta den del av svaret som handlar om att Sverigebilden förstörs av det här. Ministern fortsätter sitt gaslightande och säger att det inte finns några som helst belägg för detta. Jo, det finns det visst. Titta här vad jag har hittat - ett brev! Det kanske inte Johan Forssell har hittat i sin inbox, men det är ett brev till OECD-Dac med kopia till statsrådet Forssell och generaldirektör Granit på Sida från 340 organisationer i 60 länder - oroliga civilsamhällesorganisationer som för fram kritik mot den här omläggningen av civilsamhällesbiståndet och beskriver de risker som finns. 340 organisationer - det är väl belägg om något! De står listade i alfabetisk ordning från ACT Alliance Global till Zambia Youth Federation. Det är bara att läsa innantill, ministern, om man vill ha belägg för denna kritik. Och det är klart att det här skadar Sverigebilden.

Statsrådet säger att vi hittar på, att avtal inte har sagts upp och att vi eldar på oro. Det är helt fel. Faktum är att avtal har sagts upp och personal sparkats. Människor i extrem utsatthet är lämnade åt sitt öde. Det är att göra skada. En av de grundläggande principerna i biståndsarbete är: Do no harm. Stop doing harm, Johan Forssell! Lämna den här vägen mot förstatligande! Se till att skriva ett nytt regleringsbrev till Sida där man låter de här avtalen löpa ut!

Fru talman! Kritikstormen kommer inte bara från oss i oppositionen. Civilsamhället är i fullkomligt uppror. Har inte ministern märkt det? Jag har under mina nu ganska många år i utrikesutskottet inte sett maken till ilska och frustration från ett samlat civilsamhälle. Och det gäller inte bara de 17 SPO:erna. De är i sig paraplyorganisationer och organiserar många fler. De har 1 750 projekt i nästan 100 länder. Det handlar alltså om att även organisationer som inte är SPO:er ser det här för vad det är, nämligen en attack på de svenska folkrörelserna. Det är en attack som ingår i ett större pussel där man även ger sig på folkbildningen, Allmänna arvsfonden och annat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det känns nästan som att statsrådet försöker gaslighta oss alla. I svaret säger ministern att det absolut inte handlar om något förstatligande av biståndet och att det är en total missuppfattning. Men det är ju inte det! Det står klart och tydligt i regeringsbeslutet att från och med den 1 januari ska Sida kartlägga konsekvenser av en ansvarsöverföring till myndigheten för att ta över vidareförmedlingen av stöd från och med den 1 januari 2025.

Man tar från civilsamhällesorganisationerna, ger till en statlig myndighet, räknar ut att det kommer att kosta 420 fler anställda på Sida och ½ miljard kronor att administrera - men säger att det inte är något förstatligande och att det är ett totalt missförstånd. Det är bara struntprat från ministern!

Jag förstår att en moderat ministers instinkter går emot allt vad förstatligande heter, men det är ju precis det man vill att Sida ska utreda. Det är ingen misstolkning.

Vad gäller att vilja reformera biståndet förstår och uppskattar jag det. Vi vill också reformera biståndet. Att vilja hitta nya sätt att förmedla biståndet och se till att fler får del av det är inget fel. Det handlar i stället om ert sätt att göra det på. Det är som om man skulle tycka att det är oordning i vitrinskåpet hemma och därför gå dit med röjsåg och slägga. När människor tycker att det var dumt och undrar varför ni gjorde så där säger ni: "Vi ser saker på ett nytt sätt och försöker inte sopa problem under mattan."

Det är klart att man ska kunna reformera och förändra, men gör det på ett rimligt sätt! Ni skulle kunna göra på ett annat sätt med de avtal som Sida nu blir tvungna att bryta; de gör ju bara som de blir tillsagda. Det står klart och tydligt att de ska utreda och ta över verksamheten. De säger därför upp avtalen med de olika organisationerna, som i sin tur säger upp avtal med sina partner, organisationer och projekt i hela världen. Det kan gälla funktionshindrade barn i Rwanda som inte får den hjälp de tidigare har fått. Detta drar ni nu undan mattan för och säger att alla bara har misstolkat vad regeringen tycker.

Ni skulle ju i stället kunna skriva i ett regleringsbrev att nya avtal ska följa de nya principerna, medan redan ingångna avtal ska fullföljas. En enda mening i ett regleringsbrev kan göra otrolig skillnad, Johan Forssell. Varför är ni så ovilliga att ändra något när det uppenbart har blivit väldigt fel?

Fru talman! Nej, parallella verkligheter kan man inte undersöka. Vad hade hänt om Liberalerna inte hade satt sig i samma båt som Sverigedemokraterna utan i stället stött en regering ledd av Magdalena Andersson? Det skulle man kunna önska att man kunde undersöka, men det går inte.

Det här är dock uppfattningar som de forskare som ägnar sig åt utvecklingsforskning för fram. De hävdar att de har ändrat sin inriktning och att de gör det här i stället. De beskriver hur verkligheten ser ut nu.

Man ska inte styra forskningen; så är det. Men samtidigt säger ledamoten att viss forskning är särskilt viktig och att man behöver stötta den extra. Då är det uppenbarligen inte utvecklingsforskning som Liberalerna tycker är särskilt viktigt.

Det finns en expertgrupp för biståndsanalys, EBA. Det är en viktig institution som ska utvärdera biståndets effekter. Det är en oberoende myndighet med experter som utvärderar och skriver rapporter om biståndet efter eget huvud. Det är något som borde vara i linje med ambitionen att få bättre resultat av och högre kvalitet på biståndet. Där har man i rask takt bytt ut experterna i expertgruppen. Det står regeringen fritt att göra det, och det är klart att det ska vara omsättning på folk även där. Men nu ser vi resultatet. Det är inget fel på de enskilda personernas kompetens, utan det är många duktiga människor. Men det är ingen i expertgruppen som har en bakgrund inom utvecklingsforskning.

Lägger man ihop de här sakerna framstår det som att regeringen inte tycker att utvecklingsforskning är särskilt viktig eller angelägen. Stämmer det?

Fru talman! Jag ska inte gå i polemik med Joar Forssell om det kalla kriget mellan liberala och illiberala krafter eller vad som är fake news och inte.

Jag tänkte i stället ägna repliken åt ett annat område som inte har diskuterats så mycket hittills i debatten. Det gäller utvecklingsforskningen. Liberalerna är det parti som har Utbildningsdepartementet, och de har en historia av att stå upp för forskning och vetenskap.

En väldigt negativ händelse på biståndsfältet var när man avskaffade anslaget som Vetenskapsrådet förmedlade för just utvecklingsforskning. Det är alltså sådan forskning som till exempel Hans Rosling ägnade sitt liv åt och som handlar om att ta reda på vad som är effektivt bistånd och hur det kan bli bättre. Vad är det som ger utveckling i världen?

Det här avskaffades rakt upp och ned. Försvaret var att det finns andra forskningsmedel att söka och att 98 procent av forskningsanslagen finns kvar någon annanstans. Man får konkurrera med andra intressenter, sades det. Forskarvärlden var mycket upprörd, precis som civilsamhället är just nu. Över 600 forskare skrev en artikel i Aftonbladet och klagade på detta.

Nu visar en utvärdering hur det har gått med den här forskningen. Det visar sig att 53 procent av forskarna har ändrat inriktning på forskningen. Fler fokuserar på Sverige och svenska frågor och på Europa och nord i stället för fattigdomsbekämpning, jämställdhet och jordbruksutveckling. Två tredjedelar uppger att arbetet har avbrutits eller väsentligt förändrats negativt till följd av nedskärningarna.

Jag undrar, Joar Forssell: Var det detta som var meningen?

Fru talman! Jag vill bara säga att jag inte tror att det kommer att bli en kristdemokratisk enpartiregering under min livstid, även om jag skulle bli mycket, mycket gammal. Men man kan ju ha hypoteser.

Jag misstror som sagt inte Kristdemokraternas goda vilja, men ni har satt er i båten, och nu är det dags att ro tillsammans. Så är det när man regerar tillsammans.

Man säger att andelen som går till civilsamhället ska öka, men det vi har sett hittills är ju att det blir en oförändrad eller mindre andel. Sidas budgetäskande för nästa år är 300 miljoner kronor mindre till CSO-anslag. Vad är det man säger på engelska - the proof is in the pudding.

Snacka går ju, och att ha fina, goda ambitioner går ju, men det jag ser fram emot är ändrade beslut. Okej om man vill ändra folkrörelsebiståndet, men man kan ju göra det genom att fasa ut befintliga avtal och säga att alla som har ingått femåriga avtal med svenska folkrörelsebiståndsorganisationer får fullfölja dem, och så gäller det nya för nya ansökningar och nya projekt.

Det är en ordning som är rimlig, medan det här har skapat kaos. Och det har inte bara skapat oro. Verkliga konsekvenser visar sig redan. Organisationer har sagt upp avtal med sina partnerorganisationer, och dessa har börjat avveckla verksamhet. Om det bara är Sida som har missförstått är det ju bedrövligt att det ska få sådana orimliga konsekvenser. Det är inte acceptabelt, och jag antar att Magnus Berntsson håller med om detta.

Fru talman! Tack, Magnus Berntsson, för ditt inhopp i debatten!

Jag tvivlar inte på att biståndspolitiken skulle se annorlunda ut om det var en kristdemokratisk enpartiregering med egen majoritet jämfört med nu när ni har satt er i samma båt som de övriga Tidöpartierna. Ni står upp för enprocentsmålet och har en stark förankring i folkrörelser och församlingar, inte minst frikyrkorörelsen.

Jag tvivlar inte på att ni har ett äkta engagemang och förståelse för vikten av den makt man har eller den påverkan man kan få genom folkrörelse-till-folkrörelse-bistånd, oavsett om det, som i ert exempel, är församlingar som träffar systerförsamlingar ute i världen eller om det, som i vårt fall, är arbetarrörelserepresentanter och fackföreningsmänniskor som möter andra likasinnade i samma rörelse i andra länder. Det finns en oerhörd kraft i detta.

Men, Magnus Berntsson, ni verkar tyvärr ha blivit lurade upp på läktaren. Det håller inte att säga att Sida har missförstått en instruktion. Jag är ledsen - bra försök, men det håller inte som förklaring till att man nu förbereder för att kapa folkrörelsebiståndet på det sätt man gör.

Det kan inte råda någon tvekan om hur det här har landat hos civilsamhället i Sverige. Jag förstår att ni inte vill göra som oppositionen vill, men regeringen borde inte vara så tondöv att man helt och hållet struntar i vad i stort sett hela det svenska civilsamhället säger: Använd oss som en del i Team Sweden för att se till att ha ett effektivt och resultatinriktat bistånd som gör skillnad i människors liv!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Herr talman! Det var inte min mening att på något sätt förminska ledamotens engagemang i de här frågorna eller respekt för de organisationer som verkar här. Jag tror säkert att den finns.

Det blir dock lite svårt när det är sådan skillnad mellan hur verkligheten beskrivs av regeringspartierna och hur verkligheten uppfattas av dem som verkar i branschen. Man säger att det är en omistlig del av biståndet, att det är grunden för demokrati och att andelen ska öka. Men i verkligheten är civilsamhällets organisationer förtvivlade över alla människor de måste säga upp och alla avtal de måste bryta.

Att vilja förändra och förbättra är helt naturligt. Det är klart att man ska göra det inom alla områden. Men man ska göra det på ett sätt som är rimligt och som leder till förbättring. Jag kan förstå att man vill reformera civilsamhällesstödet. Men varför gör man då inte det i en takt som innebär att man får med sig organisationerna och inte avbryter avtal mitt i avtalsperioden? Man kan säga att alla nya avtal som skrivs ska gå efter de nya principerna och låta de fungerande och bra avtal man har löpa ut först.

Jag hoppas verkligen att den kritikstorm som jag försöker förmedla här når fram till fler än Katarina Tolgfors. Kanske når det till och med till UD:s ledning, biståndsministern och statsministern att ni är på väg att kapa bron mellan staten och civilsamhället. Det är en tillit som är oerhört viktig i samhället.

420 fler tjänster på Sida och en halv miljard kronor i ökade kostnader för att administrera 1,8 miljarder kronor i bistånd - är det en rimlig användning av skattepengar?

Herr talman! Jag ska försöka låta bli att vara alltför raljant och upprörd. Under de 17-18 år jag har tillbringat i Sveriges riksdag har jag dock aldrig mött en sådan ilska hos civilsamhällets organisationer som den vi möter nu när en moderatledd regering vill förstatliga folkrörelsebiståndet. Bara det är en väldigt udda sak för en moderatledd regering.

Det handlar inte om en oro för förändring. Det handlar inte om att man i Folkrörelsesverige är sjåpig och rädd och oroar sig i onödan. Så är det inte. Det här är på riktigt. Det här är ett dråpslag mot civilsamhället i Sverige. Det här är att kapa pågående avtal som fungerar mycket väl mitt under avtalsperioden i nästan 100 länder och 1 750 olika projekt. Jag beskrev ett av dem i talarstolen tidigare. Det handlar inte om att vara sjåpig och oroa sig.

Ni hanterar biståndsanslaget på ett oerhört klumpigt sätt. Jag ska göra en snabb liknelse. Det är lite grann som att gå till frisören och hoppas få en ny, fin frisyr. Man kommer in till frisören, och helt överraskande tar frisören fram en motorsåg. Sedan binder han en ögonbindel för sina ögon och säger: Oroa dig inte för förändringar! Det här kommer nog att gå bra.

Det är ett helt orimligt sätt att hantera civilsamhället och folkrörelserna på. Jag hoppas att regeringen kommer att backa från detta.