Fru talman! Tack, Magnus Berntsson, för ditt inhopp i debatten!

Jag tvivlar inte på att biståndspolitiken skulle se annorlunda ut om det var en kristdemokratisk enpartiregering med egen majoritet jämfört med nu när ni har satt er i samma båt som de övriga Tidöpartierna. Ni står upp för enprocentsmålet och har en stark förankring i folkrörelser och församlingar, inte minst frikyrkorörelsen.

Jag tvivlar inte på att ni har ett äkta engagemang och förståelse för vikten av den makt man har eller den påverkan man kan få genom folkrörelse-till-folkrörelse-bistånd, oavsett om det, som i ert exempel, är församlingar som träffar systerförsamlingar ute i världen eller om det, som i vårt fall, är arbetarrörelserepresentanter och fackföreningsmänniskor som möter andra likasinnade i samma rörelse i andra länder. Det finns en oerhörd kraft i detta.

Men, Magnus Berntsson, ni verkar tyvärr ha blivit lurade upp på läktaren. Det håller inte att säga att Sida har missförstått en instruktion. Jag är ledsen - bra försök, men det håller inte som förklaring till att man nu förbereder för att kapa folkrörelsebiståndet på det sätt man gör.

Det kan inte råda någon tvekan om hur det här har landat hos civilsamhället i Sverige. Jag förstår att ni inte vill göra som oppositionen vill, men regeringen borde inte vara så tondöv att man helt och hållet struntar i vad i stort sett hela det svenska civilsamhället säger: Använd oss som en del i Team Sweden för att se till att ha ett effektivt och resultatinriktat bistånd som gör skillnad i människors liv!

Fru talman! Jag vill bara säga att jag inte tror att det kommer att bli en kristdemokratisk enpartiregering under min livstid, även om jag skulle bli mycket, mycket gammal. Men man kan ju ha hypoteser.

Jag misstror som sagt inte Kristdemokraternas goda vilja, men ni har satt er i båten, och nu är det dags att ro tillsammans. Så är det när man regerar tillsammans.

Man säger att andelen som går till civilsamhället ska öka, men det vi har sett hittills är ju att det blir en oförändrad eller mindre andel. Sidas budgetäskande för nästa år är 300 miljoner kronor mindre till CSO-anslag. Vad är det man säger på engelska - the proof is in the pudding.

Snacka går ju, och att ha fina, goda ambitioner går ju, men det jag ser fram emot är ändrade beslut. Okej om man vill ändra folkrörelsebiståndet, men man kan ju göra det genom att fasa ut befintliga avtal och säga att alla som har ingått femåriga avtal med svenska folkrörelsebiståndsorganisationer får fullfölja dem, och så gäller det nya för nya ansökningar och nya projekt.

Det är en ordning som är rimlig, medan det här har skapat kaos. Och det har inte bara skapat oro. Verkliga konsekvenser visar sig redan. Organisationer har sagt upp avtal med sina partnerorganisationer, och dessa har börjat avveckla verksamhet. Om det bara är Sida som har missförstått är det ju bedrövligt att det ska få sådana orimliga konsekvenser. Det är inte acceptabelt, och jag antar att Magnus Berntsson håller med om detta.

Fru talman! Jag vill instämma i kören att vi är många som ser KD som den främsta garanten för att någonting positivt kommer från regeringen gällande biståndet. Så är det faktiskt.

Med detta sagt tycker inte jag att det är okej att stå här och skylla allting på myndigheten. Jag säger som jag sa på mötet förra veckan när Gudrun Brunegård var med: För den som läste uppdraget till Sida var det fullständigt glasklart vad som skulle bli resultatet i den första rapporten, som nu har kommit. Det här var inte bara oppositionen helt enig om; det var alla organisationer eniga om. Redan efter några dagar kom det signaler om att det här och det här kommer att hända, och det var också precis det som Sida sedan kom med i sin rapport.

Instruktionen kom för nästan två månader sedan. Om det nu var ett missförstånd hade det varit ganska enkelt för regeringen att korrigera beslutet bara genom en enkel mening om att avtalen ska fasas ut i enlighet med avtalstiden. Hade den lilla meningen funnits med tror jag att en ganska stor del av oron hade uteblivit. Men nu är det inte så, och jag vägrar att tycka att det är okej att stå här och skylla på myndigheten. Man får nog vackert ta sitt ansvar när man sitter i regeringen och har skrivit det på det här sättet.

Nu undrar jag dock: Är ni verkligen så eniga i regeringen om hur det här ska gå? När det gäller transparensen är det väldigt tydligt, men jag tyckte att Moderaternas ledamot tidigare i dag lyfte att det framför allt är det lokala civilsamhället som man ska fokusera på. Det svenska civilsamhället var kanske inte riktigt lika viktigt. Hur är det egentligen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Fru talman! Engagemang - lyssna på det ordet ett tag, för det kan vara ett av de vackraste ord vi har. Engagemang innebär gemenskap, omtanke och att bry sig om. Engagemang innebär kraft att förändra, och det är ju precis det som bistånd handlar om - att förändra utsatta människors livssituation så att så många som möjligt känner trygghet och delaktighet i vår värld.

Jag ska erkänna att det var svårt att fundera ut vad jag skulle säga i debatten i dag. Det berodde inte på att jag inte vet vad jag anser om regeringsunderlagets biståndspolitik utan på att det är smärtsamt att följa den nedmontering som sker av de institutioner som bär upp de demokratiska värderingarna i Sverige, av vilka biståndet är en. Det är så mycket inom reformeringen av biståndet som riskerar att gå väldigt fel på grund av regeringens stora brådska.

Varje gång jag läser regeringens reformagenda slås jag av hur olika ord och meningar kan användas och tolkas. För tre år sedan gjorde vi i Centerpartiet en egen, mindre variant av reformagendan för utvecklingsbiståndet. I den lyfte vi fram vikten av företagande och entreprenörskap och av att använda detta som en hävstång för att samhällen ska kunna utvecklas. Vi lyfte fram hållbara jobb, klimatomställning och demokratiska principer. Vi talade om vikten av fokusering för att kunna uppnå så mycket som möjligt med de medel som Sverige bidrar med. Känns det igen?

När jag första gången lade bägge dessa skrifter bredvid varandra var likheterna slående, men ändå inte alls. Det tog mig några genomläsningar att förstå varför. Regeringens reformagenda är som vår agenda fast precis tvärtom. Det handlar om utgångspunkten. Där Centerpartiet utgår från individen som behöver stöd utgår regeringen från Sverige som nation. Där Centerpartiet ser att engagemanget måste öka både i Sverige och lokalt hos mottagarna omvandlar regeringen målen om transparens och effektivitet till en form av förstatligande och storskalighet. Där vi utgår från målen i Agenda 2030 nämner regeringen, pliktskyldigast, Agenda 2030 fem gånger i bisatser knutna till svenska mål.

Det som är riktigt sorgligt är det som har kommit efteråt, som egentligen startade med en sänkning av civilsamhällets kommunikationsstöd. Att pengar ska användas på bästa sätt är en självklarhet, men att inte värdera människors engagemang är kortsiktigt och dumsnålt. Det är just detta som kommunikation är till för.

Eller var det detta som var meningen? Var det här ett steg mot det förstatligande av biståndet som nu sker, om det nu sker? Vi får se vad som händer framöver.

Vad innebär då det vi kallar förstatligande? När regeringen talar om det låter det väldigt rationellt. Mellanhänder ska tas bort, pengar ska i mesta möjliga mån gå direkt från statens myndighet till mottagaren, transparensen ska öka och det ska bli lätt att följa pengarna. Det låter jättebra och oerhört viktigt, men vad innebär det i praktiken?

Det svenska civilsamhället ingår i ett globalt nätverk där tilliten och relationerna är starka. Det är faktiskt något av det starkaste vi har, vilket såklart beror på att civilsamhället kan specialisera sig på ett helt annat sätt än vad en myndighet kan. Hbtqi-rörelsen i Sverige kan identifiera, hjälpa och göra sig till språkrör för hbtqi-personer världen över på ett betydligt mer trovärdigt sätt än vad en svensk statstjänsteperson kan göra. Genom de globala nätverken kan små lokala organisationer i de mest utsatta områdena i världen göra sin röst hörd, få stöd och förändra på riktigt. Dessutom erbjuder organisationer en trygghet och en opartiskhet som en myndighet faktiskt aldrig kan få i de länder där människor utsätts för förföljelse och tortyr av auktoritära regimer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Samtidigt får vi ett mervärde i Sverige, där det svenska civilsamhället engagerar och involverar svenska medborgare i det som händer runt om i världen. Det bygger förtroende och tillit. Hur många svenska medborgare känner samma tillit till en myndighet? Hur stort är engagemanget för vad en svensk myndighet gör, så länge den gör det den ska och inte något dumt? Hur involverade är svenska medborgare i vad myndigheterna gör till vardags?

Civilsamhället står för ett mervärde som inte så lätt syns i tabellverken i de ekonomiska beräkningarna. Men det gör skillnad på riktigt i världen och i Sverige. Att företagande och entreprenörskap lyfts fram och ökar är jättepositivt så länge fokus är på mottagaren och de lokala förhållandena.

För att nå långsiktighet och demokrati på riktigt behöver civilsamhället vara med på båten. Centerpartiet har därför i sin agenda förslag om att ha en gemensam plattform för näringsliv, civilsamhälle och myndigheter här i Sverige, inte bara lokalt. Team Sweden skulle kunna vara denna plattform, men än så länge har civilsamhället inte bjudits in. Vi frågar oss varför man kastar bort denna viktiga möjlighet.

Det går inte att förbigå det sätt som denna reformering har skett på och den totala frånvaro av respekt för de organisationer, både svenska och lokala, som har visats.

Nu handlar det om avtalen. Avtalen med de svenska organisationerna sägs upp med omedelbar verkan, även om det skulle vara ett missförstånd. Vad händer då? Låt oss ta ett exempel. Organisationen We Effect jobbar bland annat med entreprenörskap, ofta inom livsmedelsproduktion och skogsbruk och ofta i verksamheter som stärker kvinnors egenmakt. Samtliga dessa mål finns med i regeringens prioriterade områden. Men nu är deras avtal uppsagt, och det innebär att de i sin behöver riva upp de 150 lokala avtal de har runt om i världen.

We Effect är inte ensamma om detta. Organisation efter organisation vittnar om samma sak. Tidigare nämndes exemplet med Rädda Barnen och organisationen i Rwanda, en organisation som har kunnat göra skillnad på plats tack vare att Rädda Barnen stöttat när det gäller administration och juridik. Men nu måste detta samarbete avslutas. Frågan kvarstår: Hur ska en sådan här organisation någonsin mäkta med att uppfylla en svensk myndighets formella krav för att ansöka om medel?

Transparens och effektivitet är bra, men det måste vägas mot delaktighet och tillit - värden som är minst lika viktiga - annars riskerar det svenska biståndet att urvattnas till storskaliga massprojekt där människan blir osynlig och obetydlig.

När det gäller dessa båda projekt vet jag att regeringen egentligen anser att de är bra och att de ska vara kvar. Men på grund av den snabba, ryckiga och plötsliga hanteringen riskerar de nu att gå förlorade. Ett vettigare sätt hade varit att fasa ut projekten, exempelvis genom att låta avtalen löpa ut eller åtminstone ge lång framförhållning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Sverige kan och ska inte göra allt, men vi kan göra ganska mycket. Vi kan framför allt välja att vara där vi behövs bäst, inte bara där vi får mest pang för pengarna. Vi kan aktivt välja att vara i de mest utsatta delarna i världen och kämpa för demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, allas rätt till utbildning, rent vatten och ren energi.

Men just nu verkar regeringen vilja göra tvärtom och minska utvecklingsstödet till länder och platser där det är svårt att vara på grund av auktoritära krafter och konflikter. Många andra givarländer gör likadant, och tillsammans lämnar vi fältet öppet för auktoritära krafter som Ryssland, Kina och Iran, som gärna vill vara med och spela en roll i ländernas uppbyggnad. Vi borde göra tvärtom och visa att vi står upp för de värden vi så vackert talar om, även om det kanske på kort sikt kostar mer i kronor och ören och handlar mer om kvalitet än kvantitet.

Reformeringen av biståndet är en del i de reformer, debatter och neddragningar som på olika sätt hjälper till att minska människors engagemang och delaktighet, och i fallet med biståndet får det förödande konsekvenser, inte bara i Sverige utan framför allt för de människor som biståndet faktiskt handlar om. Hittills har man kunnat lita på Sverige och svenska organisationer. Sverige har gett hopp om en bättre framtid. Släck inte det hoppet!

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Fru talman! Jag ska inte gå i polemik med Joar Forssell om det kalla kriget mellan liberala och illiberala krafter eller vad som är fake news och inte.

Jag tänkte i stället ägna repliken åt ett annat område som inte har diskuterats så mycket hittills i debatten. Det gäller utvecklingsforskningen. Liberalerna är det parti som har Utbildningsdepartementet, och de har en historia av att stå upp för forskning och vetenskap.

En väldigt negativ händelse på biståndsfältet var när man avskaffade anslaget som Vetenskapsrådet förmedlade för just utvecklingsforskning. Det är alltså sådan forskning som till exempel Hans Rosling ägnade sitt liv åt och som handlar om att ta reda på vad som är effektivt bistånd och hur det kan bli bättre. Vad är det som ger utveckling i världen?

Det här avskaffades rakt upp och ned. Försvaret var att det finns andra forskningsmedel att söka och att 98 procent av forskningsanslagen finns kvar någon annanstans. Man får konkurrera med andra intressenter, sades det. Forskarvärlden var mycket upprörd, precis som civilsamhället är just nu. Över 600 forskare skrev en artikel i Aftonbladet och klagade på detta.

Nu visar en utvärdering hur det har gått med den här forskningen. Det visar sig att 53 procent av forskarna har ändrat inriktning på forskningen. Fler fokuserar på Sverige och svenska frågor och på Europa och nord i stället för fattigdomsbekämpning, jämställdhet och jordbruksutveckling. Två tredjedelar uppger att arbetet har avbrutits eller väsentligt förändrats negativt till följd av nedskärningarna.

Jag undrar, Joar Forssell: Var det detta som var meningen?

Fru talman! Nej, parallella verkligheter kan man inte undersöka. Vad hade hänt om Liberalerna inte hade satt sig i samma båt som Sverigedemokraterna utan i stället stött en regering ledd av Magdalena Andersson? Det skulle man kunna önska att man kunde undersöka, men det går inte.

Det här är dock uppfattningar som de forskare som ägnar sig åt utvecklingsforskning för fram. De hävdar att de har ändrat sin inriktning och att de gör det här i stället. De beskriver hur verkligheten ser ut nu.

Man ska inte styra forskningen; så är det. Men samtidigt säger ledamoten att viss forskning är särskilt viktig och att man behöver stötta den extra. Då är det uppenbarligen inte utvecklingsforskning som Liberalerna tycker är särskilt viktigt.

Det finns en expertgrupp för biståndsanalys, EBA. Det är en viktig institution som ska utvärdera biståndets effekter. Det är en oberoende myndighet med experter som utvärderar och skriver rapporter om biståndet efter eget huvud. Det är något som borde vara i linje med ambitionen att få bättre resultat av och högre kvalitet på biståndet. Där har man i rask takt bytt ut experterna i expertgruppen. Det står regeringen fritt att göra det, och det är klart att det ska vara omsättning på folk även där. Men nu ser vi resultatet. Det är inget fel på de enskilda personernas kompetens, utan det är många duktiga människor. Men det är ingen i expertgruppen som har en bakgrund inom utvecklingsforskning.

Lägger man ihop de här sakerna framstår det som att regeringen inte tycker att utvecklingsforskning är särskilt viktig eller angelägen. Stämmer det?

Fru talman! I slutet av förra året antog regeringen en ny reformagenda för biståndspolitiken. Den togs fram i slutna förhandlingar mellan Tidöpartierna utan tillräckliga möjligheter för oppositionen, myndigheter och berörda organisationer att yttra sig. Kontrasten mot den breda uppslutningen som präglade PGU:n är slående.

Listan på hur problematiskt framtagandet av regeringens reformagenda för biståndet har varit kan göras lång. Flera gånger har civilsamhället larmat om hur de inte har fått vara delaktiga i framtagandet av nya beslut och hur de inte ens får information om större förändringar i god tid för att ställa om sina verksamheter. Detta har försatt dem i en situation där de inte effektivt kan planera sin verksamhet.

Senast var i mars i år när Sida kom med besked om att alla avtal med strategiska partnerorganisationer, SPO:er, skulle sägas upp och inte få mer stöd efter årsskiftet. Det handlar om välkända organisationer som Kvinna till Kvinna, Rädda Barnen, Union to Union och Naturskyddsföreningen. Det är aktörer som med sin specialkompetens har sett till att jämställdhetsarbete, barns rättigheter, klimatanpassning och facklig organisering har främjats i världens allra mest utsatta länder och alltid i samråd med lokala partner.

Det slopade stödet till dessa organisationer bidrar till att över 2 000 avtal med olika lokala aktörer i världens allra fattigaste och mest utsatta länder nu behöver sägas upp. Det är ren galenskap att behandla upparbetad kompetens på detta sätt.

Civilsamhällesorganisationer vittnar om hur deras partner direkt påverkas av det nya regleringsbrevet till Sida. Tilliten som byggts upp mellan organisationer och lokalsamhällen förstörs när utlovade arbetsplaner inte kan garanteras. Det handlar om organisationer som kämpar med näbbar och klor för att hålla barn utanför våldsamma gäng eller skydda dem mot våldsamma mäns våld, som arbetar med rehabilitering och psykosocialt stöd till barn som varit med om svåra saker och som håller kurser i hur barn kan uppfostras utan våld. Flera av organisationerna riskerar att få stänga ned om stödet uteblir. Särskilt drabbas de små organisationerna, de som med svenska organisationers hjälp håller på att bygga upp verksamhet och strukturer så att de mot slutet av avtalsperioden ska kunna stå starkare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Biståndsminister Johan Forssell säger att anledningen till att man vill avsluta finansieringen av de strategiska partnerorganisationerna är att man vill minska antalet transaktionsled. Det kan låta bra, men det man inte förstår är att partnerskapet med dessa organisationer är det effektiva sättet att arbeta på. De är specialister på sina områden, med upparbetade arbetssätt och nätverk i mottagarländerna. Om Sida ska ta över detta kommer den administrativa bördan hos myndigheten att öka markant och effektiviteten i stället att minska - tvärtemot vad regeringen säger sig vilja uppnå.

Fru talman! Reformagendan tappar fokus på global hållbar utveckling och de mest utsattas behov. I stället har fokus skiftat till att se bistånd som ett verktyg för att främja svenska intressen.

I grunden kan handel vara bra för utveckling och vara en viktig del av Sveriges internationella utvecklingssamarbete. Dock finns biståndet till för att hjälpa de mest behövande ur hunger, fattigdom och förtryck. Det finns inte till för att gynna svenska eller europeiska exportföretag.

Reformagendan använder biståndet för att främja den svenska ekonomin och för att understödja Sveriges alltmer restriktiva flyktingpolitik. I stället för att alla politikområden ska verka för en hållbar och rättvis värld, där ingen ska tvingas leva i fattigdom och förtryck, ska biståndet nu verka för andra svenska politikområdens mål. Det är ett skifte som illustreras genom reformagendans ledord om hållbar tillväxt som får ersätta global hållbar utveckling.

Skiftet är obegripligt och får förödande konsekvenser. Det är ett häpnadsväckande agerande av regeringen att använda biståndet för att prioritera svenska intressen framför att stärka fred och utveckling.

Do no harm-principen innebär att man förstår att bistånd och stöd kan bidra till att stärka fred och utveckling men att det samtidigt kan bidra till att förvärra en konflikt om det inte sköts på ett ansvarsfullt sätt. Nu gör regeringen precis detta: skada.

När biståndsminister Johan Forssell pratar om biståndet använder han oftare ord som svenska företag, handel, tillväxt och investeringar än ord som demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Det är en retorik som påminner om 1970-talet, då handel och investeringar lyftes fram som lösningen på att få Kina demokratiskt. Och biståndet skulle främja svensk export. Men Kina blev inte demokratiskt, och det exportfrämjande biståndet konstaterades vara ineffektiv fattigdomsbekämpning och förbjöds av OECD.

Nu vill regeringen damma av den gamla politiken och kalla den modern, trots att OECD i sin halvtidsöversyn av svenskt bistånd nyligen har varnat Sverige för att bistånd för främjande av svensk handel inte är effektivt.

Biståndsministern säger att de länder som han besöker vill ha handel i stället för bistånd. Men biståndsministern borde veta att ökad handel kan riskera att leda till att korrupta ledares makt och rikedom ökar och att det därför inte är så förvånande att dessa ledare efterfrågar detta i dialog med ministern.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Utvecklingsbistånd, däremot, når i stället kvinnoorganisationer och människorättsrörelser som vill utmana repressiva ledare och främja demokratibygge och välfärd från gräsrötterna och uppåt.

Fru talman! Vi stöttar Ukraina i deras kamp för frihet. Men det nödvändiga stödet till Ukraina får inte leda till att Sverige överger andra utsatta delar av världen. Det är tyvärr precis det som händer i dag. År 2024 avslutas stödet till Burkina Faso, Kambodja, Mali och Sydsudan, några av världens allra mest utsatta länder. Sydsudan ligger i botten på FN:s rankning över mänsklig utveckling, Human Development Index.

Det svenska utvecklingsbiståndet är inriktat på fredliga och inkluderande samhällen, försörjning och grundläggande samhällsservice. I både Sidas och civilsamhällets arbete finns det en stark tonvikt på jämställdhet. Arbetet för kvinnors och flickors rättigheter har gett resultat. Men framstegen riskerar att undermineras nu när Sverige drar sig ur.

Utvecklingsbiståndet till Sydsudan har gått från 434 miljoner kronor till 0 kronor på två år. Denna snabba avveckling görs trots att biståndet gör stor skillnad, trots att det inte finns andra länder som kliver in när Sverige lämnar och trots att landet är i en extremt känslig situation inför ett val senare i år.

Sverige finns kvar i Sydsudan med humanitärt stöd, men vi vet att humanitärt bistånd inte kan lösa grundläggande problem. Det behövs för akuta behov, men det är alltid dyrare än att förebygga katastrofer. För att förebygga att nya humanitära kriser uppstår behöver man arbeta långsiktigt och målmedvetet och låta olika former av bistånd samverka.

Fru talman! Världen behöver nu gemensamt hitta vägar till utveckling mot en värld som är mer jämlik, jämställd och hållbar. De globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030 och i Parisavtalet ska styra politiken, och Sverige ska fortsätta att vara en stark och pådrivande kraft för att nå dem. Det är mål som vi har satt upp tillsammans i världen och som vi alla måste öka ansträngningarna för att nå. Vi vill att Sverige återinför den feministiska utrikespolitiken.

Sverige ska fortsätta att i internationella sammanhang tydligt stå upp för kvinnors rätt till abort och försöka påverka de länder som har en abortlagstiftning som inte utgår från den gravidas rätt att bestämma över sin egen kropp. Det är också viktigt att biståndsmedel går till arbete för SRHR och till civilsamhällesorganisationer som försöker påverka situationen i sina egna länder. De krafterna ska ha vårt stöd.

Runt om i världen förföljs, trakasseras och diskrimineras människor enbart på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Diskriminering leder till att hbtqi-personer fängslas, torteras och mördas. I ett sjuttiotal länder är samkönade relationer helt förbjudna. Därför är Sveriges stöd till dem som arbetar med hbtqi-personers rättigheter avgörande för många organisationer. För att Sveriges insatser ska bli meningsfulla är det centralt att de projekt och program som genomförs planeras och följs upp i dialog med hbtqi-rörelsen i det berörda landet.

Fru talman! Klimatutsläppen måste minska. Alla länder måste ta ansvar för sin del, men vi vet också att det är det globala nord som historiskt stått och fortfarande står för de största utsläppen. Klimaträttvisa betyder att vi nu måste hjälpas åt. Målen når vi bara tillsammans.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Klimatet, miljöförstöringen, utrotningen av den biologiska mångfalden, pandemier, krig och konflikter är vår tids stora utmaningar. De är ofta globala och gränsöverskridande och kräver gemensamma ansträngningar för att stoppas. Genom klimatbiståndet stöttar vi utvecklingsländer i deras utveckling och deras genomförande av Parisavtalet.

Medan vi och övriga västländer byggt vårt välstånd på fossil grund kan inte de växande ekonomierna upprepa de misstagen. Klimatbiståndet måste därför öka. Storskalig finansiering av klimatåtgärder krävs för investeringar i både minskade utsläpp och mer klimatanpassning. Även utvecklingsländer måste ha möjlighet att bygga hållbara förnybara energisystem och anpassa sina samhällen efter det förändrade klimat vi redan ser.

Sveriges bistånd till klimat, miljö och biologisk mångfald måste öka. Barn och unga drabbas hårt av klimatförändringarna. Kommande generationer måste sättas i centrum för återhämtningen. Utfasning av fossil energi samt ökat stöd till förnybar energi, energieffektivisering och energidistribution måste fortsätta vara centrala utgångspunkter för Sveriges utvecklingssamarbete, inte minst med de multilaterala utvecklingsbankerna. Det svenska stödet genom miljö- och klimatfonderna är även fortsättningsvis centralt.

Fru talman! Sveriges långsiktiga internationella utvecklingssamarbete har som mål att lyfta människor ur fattigdom och förtryck. De neddragningar och förändringar som regeringen och Sida nu genomför drabbar just de människor som utvecklingssamarbetet finns till för att stötta.

Miljöpartiet vill i stället att svenska civilsamhällesorganisationers erfarenhet, expertis och roll ska värnas. Det är viktigt för att biståndet ska vara så effektivt som möjligt. Stödet för information och kommunikation måste också läggas tillbaka. Det behövs för att de svenska organisationerna ska kunna bedriva folkbildning och informationsinsatser om global utveckling i Sverige och kunna visa att en annan värld är möjlig - en som bygger på solidaritet och på tron att vi bäst skapar en bättre värld tillsammans.

Den här regeringens politik är raka motsatsen. Man vill främja svenska intressen på bekostnad av världens allra mest fattiga och utsatta. Man borde skämmas.

Med det yrkar jag bifall till reservation nummer 4.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ulrika Westerlund (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 2 maj.)