Olle Thorell

När vi äntrar Regeringskansliet efter valet kommer vi förstås att göra allt vi kan för att skattepengar ska användas på bästa möjliga sätt och på mest effektiva sätt. Det är klart att vi måste ha en försiktighetsprincip när det gäller utbetalning av skattemedel. Oavsett om det är till biståndsorganisationer, myndigheter eller vad det än må vara är det klart att vi kommer att ha en sådan. Men jag kan garantera ledamoten Thuresson att det kommer att vara en rättssäker försiktighetsprincip – icke en godtycklig försiktighetsprincip, som fallet verkar vara nu. Nog om detta.

Jag vill tacka för svaret. Jag uppskattar Magdalena Thuresson i hennes gärning. Hon försöker alltid svara på frågorna när vi har debatter – jag uppskattar det. Det är inte alldeles vanligt i politikerkretsar att man svarar på de frågor man får, men det har Magdalena Thuresson alltid lagt sig vinn om.

Jag tycker att hon har varit en god företrädare för Moderaterna och Moderaternas ideologi och värderingar i utrikesutskottet och en fin kamrat att arbeta tillsammans med. Vi ska ju komma ihåg – jag säger det till ungdomarna på läktaren – att vi inte bara är motståndare. Vi är inte fiender. Vi är politiska kollegor som arbetar här i demokratifabriken med olika idéer om hur vi kan göra Sverige och världen bättre. Jag har aldrig tvekat om Magdalena Thuressons ambitioner och tro på detta, utifrån hennes ideologi och värderingar.

Jag önskar Magdalena Thuresson varmt lycka till med vad hon än företar sig i politiken. Du är välkommen till Surahammar på en kopp kaffe när du har vägarna förbi.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Trots att man har 20 års erfarenhet av kammaren finns det alltid rum för förbättring. Jag påminner ledamoten om att inleda anförandena med att adressera talmannen. Det kan ju möjligen vara så att ledamoten begär ytterligare några repliker senare i dag, och då kan det vara användbart att komma ihåg det.)

Herr talman! Jag kommer att ägna mitt första inlägg åt att ifrågasätta och ställa frågor till ledamoten Thuresson för att sedan kanske ha en något vänligare ton i nästa inlägg.

Jag vill tacka Magdalena Thuresson för hennes inlägg. Det stör mig något att hon målar upp falska motsättningar – motsättningar som inte finns. Det är som om det fanns ett gäng här i kammaren som tyckte att det var bra med granskning av biståndet och ett annat gäng som tyckte att det var dåligt. Det är som om det fanns ett gäng som tyckte att det var bra med ett effektivt och resultatinriktat bistånd och ett annat gäng som ville ha dåliga resultat och ett ineffektivt bistånd.

Denna motsättning finns inte. Vi alla här i Sveriges riksdag tycker att biståndet ska granskas, att skattekronor ska användas på rätt sätt, att biståndet ska granskas kors och tvärs och att det ska finnas tydliga kriterier för när det betalas ut. Ibland går det överstyr, som det har gjort med denna försiktighetsprincip.

Det är klart att man ska ha en försiktighetsprincip. Är man osäker ska man inte betala ut pengar. Men en försiktighetsprincip kan inte bara appliceras på Islamic Relief. Vad jag förstår är det bara dem som har utsatts för den här försiktighetsprincipen. Den innebär att man ska utesluta alla tänkbara, möjliga risker i framtiden för att pengar ska komma i närheten av extremism. Man kollar inte bara dem som jobbar i verksamheten, styrelsen eller organisationen utan även deras anhörigas likes på sociala medier av vad en kusin tyckte för tio år sedan. Det är helt sjukt. Vilken annan organisation skulle klara en sådan granskning? Ingen! Inte Moderaterna, inte Socialdemokraterna, inte FN – ingen alls. Varför används den här försiktighetsprincipen bara på just organisationen Islamic Relief?

Herr talman! Tack så mycket, Kerstin Lundgren! Vi har kamperat ihop i riksdagen i 20 år. Du är snäppet över mig på senioritetslistan. Ingen skulle jag hellre vilja ha över mig på den listan än Kerstin Lundgren, som representerar sitt parti och centerrörelsen på ett alldeles utmärkt sätt. Hon är otroligt påläst och kunnig, och ingen kan formaliteter och ordning och reda i utskottet och i kammaren som hon.

Det har varit mycket lärorikt och givande att kämpa på tillsammans i opposition och majoritet, och något mellanläge har det också varit där för oss båda. Vi delar många erfarenheter.

Tänk vad mycket som har hänt på 20 år! Jag sa att Barack Obama var en okänd senator från Chicago när vi kom in. Donald Trump var en konstig figur på tv med konstig frisyr, märkliga åsikter och en gapig stil. Han har dock inte ändrat sig så mycket sedan dess. Det enda som har ändrats är att han har blivit president.

Krig i Europa, en pandemi, Rysslands ökande aggression och Sveriges anslutning till Nato, där våra partier ändrade uppfattning i lite olika tempo men gick ändå i samma riktning – allt detta har lett till otroligt många stora, svåra och tunga beslut.

Jag vill inte minst nämna de beslut vi fattar tillsammans i utrikesutskottet om att skicka svenska soldater ut till konfliktzoner. Det fattar vi beslut om. Det är stort och ansvarsfullt, och jag känner att Kerstin Lundgren, Centerpartiet, vi socialdemokrater och faktiskt alla partier i utskottet, inget undantaget, har tagit denna uppgift på stort allvar och gör det vi kan för att världen ska vara tryggare.

Herr talman! Tack för det, Aron Emilsson! Jag vill tacka Aron Emilsson för gott ordförandeskap i utrikesutskottet. Han har skött det på ett utmärkt sätt, men jag tycker ändå att Aron Emilsson står för en politik och en ideologi som är djupt felaktig. Det är en politik med en cynisk syn på omvärlden och människor, och den är inskränkt och osolidarisk i sin kärna.

Vad gäller kritiken mot Vänsterpartiet och deras kopplingar – vad är det man säger i Jeopardy? ”Kan jag få sten i glashus för 500 kronor, tack?”

Det är fånigt att höra det här. Alla partier ska självklart hålla rent i sina kontakter med omvärlden. Man ska självklart utesluta medlemmar som visar sympati med terrororganisationer. Det har Vänsterpartiet gjort. Jag litar på att de kommer att fortsätta hålla rent på sin kant.

Aron Emilsson hör till det största partiet i en regeringskoalition som har lyckats göra det näst mest korrupta landet i världen, Somalia, ännu lite mer korrupt genom att skicka 100 miljoner svenska skattekronor till någon i närheten av en premiärminister i en Hamaskramande antisemitisk premiärministers kansli för att de ska ta emot det de är skyldiga att göra enligt folkrätten.

Aron Emilssons partis biståndsstiftelse Hepatica slussar pengar till abortmotståndare i Brasilien. Hans parti ser till att svältande barn i södra Etiopien står helt utan stöd när man godtyckligt kapar stödet helt och hållet till Islamic Relief. Det gör man på helt godtyckliga grunder bara för att de råkar heta någonting med ”Islamic”. Det tycker jag är ovärdigt och har ingenting med svenska värderingar att göra.

Herr talman! Jag hade tänkt att mitt sista anförande i riksdagen skulle vara snällt, vänligt och behagligt, men ledamoten Emilsson tvingar mig att vara uppriktig och ärlig.

Jag tror säkert att Aron Emilsson har ett gott hjärta och vill människor ute i världen och i Sverige väl. Men tyvärr måste jag meddela honom, om han själv inte har upptäckt det, att han hör till ett parti med en finansministerkandidat som gick ut offentligt i valrörelsen häromveckan och sa: Jag tycker det ska vara noll i bistånd. Det gör ingen nytta för svenskar. Vi kanske kan ge en och annan krona till Ukraina, men resten kan vi strunta i. Det gör ingen nytta för Sverige och svenskarna.

Det är detta parti som Aron Emilsson hör till. Han går omkring som en ulv i fårakläder i utrikesutskottet och säger vackra saker om internationell solidaritet och humanitärt bistånd, men det är bara ett spel för gallerierna. Jag köper inte det. Jag tror inte heller att de svenska väljarna köper det. Internationell solidaritet är något för internationalister, inte för nationalister.

Herr talman! Det här blir mitt allra sista anförande i denna kammare efter snart 20 år som ledamot av Sveriges riksdag. Alla dessa år har jag suttit i utrikesutskottet.

När jag valdes in 2006 var världen på många sätt en helt annan. Barack Obama var en tämligen anonym senator från Chicago. Det fanns i världen ett hopp om fred, nedrustning och demokratisering. Demokratin gick framåt i land efter land. Fredrik Reinfeldt hade just blivit statsminister, och Göran Persson packade flyttkartongerna i Sagerska palatset.

Sedan dess har världen förändrats dramatiskt. Vi lever nu i en tid präglad av krig, auktoritära krafter som växer, ökande nationalism, klimatkris och växande klyftor. Vi ser hur folkrätten utmanas, hur mänskliga rättigheter ifrågasätts och hur det politiska samtalet hårdnar och vulgariseras. Vi ser hur populism och rasism försöker övertyga människor om lögnen att solidaritet är naivt och medmänsklighet ett svaghetstecken. Därför känns just den här debatten viktig för mig.

Herr talman! Innan jag går vidare måste jag be att få säga tack – först och främst till min familj, förstås, för stödet genom alla dessa år. Ni har låtit mig förverkliga min dröm att få vara riksdagsledamot. Jag tackar också väljarna i Västmanland och mitt parti för det förtroende jag fått i fem val. Tack också till kollegorna i utrikesutskottet, nuvarande och genom alla dessa år, samt till utskottskansliets personal och alla tjänstemän i hela Riksdagsförvaltningen, som genom åren professionellt hjälpt oss att göra vårt arbete för demokratin bättre! Det har varit en stor ära att få representera Sverige i den här rollen.

Herr talman! Under de här 20 åren har jag haft möjlighet att resa mycket och möta människor från alla möjliga håll i världen. Om det är något jag lärt mig är det detta: Vi människor har väldigt mycket mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Oavsett religion, kultur, etnicitet och utbildningsnivå, oavsett om man är rik eller fattig, vill de allra flesta människor ungefär samma saker världen över: Vi vill leva i fred. Vi vill kunna försörja oss själva och leva värdiga liv. Vi vill kunna tänka och tala fritt. Vi vill hitta någon att älska och bli älskad av. Om vi får barn blir de genast det viktigaste i hela världen, och vi vill göra allt vi kan för att de ska få trygghet och en bättre framtid.

Vi är mycket mer lika än olika. Jag tror att politiken skulle må bra av att oftare påminna sig om detta grundläggande faktum.

Det finns nämligen politiska krafter som gör tvärtom – krafter som vill exploatera skillnader mellan människor, som vill spä på konflikter och misstänksamhet, som ser ett kulturkrig bakom varje hörn och som bygger politiskt stöd på att människor ska vara rädda för varandra, på att göda fördomar och på att dela upp människor i vi och dom. Det är en felaktig och farlig väg att gå.

Herr talman! Vi debatterar i dag Riksrevisionens rapport om Sidas arbete med det humanitära biståndet. Det handlar i grunden om effektivitet, uppföljning och transparens. Det är viktiga frågor. Jag vill för formens skull yrka bifall till reservation 3, vår motivreservation i ärendet, där man kan läsa mer om vårt ställningstagande.

Vi socialdemokrater står självklart bakom höga krav på professionalism, kvalitet, resultat, kontroll och uppföljning inom det humanitära biståndet och allt annat bistånd.

Biståndsmedel ska användas rätt, korruption ska bekämpas och beslut ska vara transparenta och rättssäkra. Det är avgörande för biståndets legitimitet. Men det är också viktigt att säga följande tydligt. Krav på effektivitet står inte i motsats till ett starkt och stort bistånd. Tvärtom! Vi kan kräva både ordning och reda och samtidigt stå upp för solidaritet och internationellt ansvarstagande.

För mig har bistånd genom åren inte bara handlat om budgettabeller, styrdokument och reformagendor. Det har också handlat om vilket land Sverige vill vara. Jag är mycket stolt över att Sverige under lång tid har varit ett land som gjort gott i världen – och fortfarande gör gott i världen. Sverige är ett land som förstår att solidaritet inte slutar vid nationsgränsen, ett land som inser att kampen mot fattigdom, svält och förtryck inte bara är moraliskt riktigt utan också ligger i vårt strategiska långsiktiga intresse. En värld med mindre fattigdom, mindre desperation och färre krig och konflikter är också en tryggare värld för Sverige.

Herr talman! Över 300 miljoner människor i världen är i dag i behov av humanitärt stöd. Barn svälter i Sudan och i södra Etiopien. Människor drivs på flykt i Gaza, på Västbanken, i Ukraina och i Myanmar. Kvinnor förtrycks brutalt i Afghanistan och Iran. Klimatkatastrofer slår sönder redan sköra samhällen.

Samtidigt ser vi en trend där de rika länderna som grupp gör historiskt stora nedskärningar i det internationella biståndet. USA har gjort enorma neddragningar. Flera europeiska länder gör samma sak. Även Sverige har under mandatperioden gjort stora nedskärningar. Sverige har övergivit enprocentsmålet. Bistånd har avslutats i några av världens fattigaste och mest konfliktdrabbade länder, till exempel Sydsudan, Burkina Faso, Kambodja, Liberia, Moçambique, Zimbabwe, Mali och Myanmar.

Det här, herr talman, anser vi socialdemokrater är fel väg att gå. Vi vill stegvis återställa biståndet till 1 procent av bni, inte för att bistånd, eller svenskt bistånd, ensamt kan lösa alla världens problem, inte för att varje biståndsinsats alltid är perfekt, utan därför att med mindre bistånd får färre människor hjälp. Färre barn får gå i skolan, och färre människor får sjukvård, mat och skydd undan våld och övergrepp.

Herr talman! Det finns krafter i svensk politik som helst skulle vilja kapa biståndet helt och hållet. Det finns krafter som menar att vi inte ska bry oss om människor utanför Sveriges gränser, som ser varje krona till fattiga människor ute i världen som en förlust för de svenska skattebetalarna och som ibland verkar tycka att människovärdet väger lite lättare ju längre ifrån Sverige du råkar vara född.

Jag delar inte den människosynen, och jag tror faktiskt inte att majoriteten av svenska folket gör det heller. Trots trollarméer och högljudda kampanjer på sociala medier vet jag att biståndsviljan fortfarande är stark i Sverige. De flesta människor förstår intuitivt något grundläggande, nämligen idén om att alla människor har lika värde och att mänskliga rättigheter gäller alla människor överallt. Ett barn som svälter i Sudan eller i södra Etiopien är lika mycket värt som ett barn i Surahammar eller Sundbyberg. Vi som lever i ett av världens rikaste och mest välmående länder har också en skyldighet att göra vad vi kan för att lindra nöd, bekämpa fattigdom och stå upp mot förtryck.

Herr talman! I en tid när världen stormar måste vi hålla fast vid vissa grundläggande principer: folkrätten, FN-stadgan, de mänskliga rättigheterna, demokrati, jämställdhet, internationell humanitär rätt, principen om alla människors lika värde. Det är de principerna som håller samman världen när cynismen växer. Det är de principerna som skiljer civilisation från barbari, och det är de principerna Sverige alltid måste stå upp för också när det blåser andra vindar i världen. Om vi börjar kompromissa med människovärdet när tiderna blir svåra, då var de kanske inte några principer från början.

Herr talman! När jag nu lämnar riksdagen gör jag det med oro över mycket i världen, men jag gör det också med hopp. Jag har under dessa 20 år mött så många människor i Sverige, här i kammaren, ute i världen och internationellt som varje dag arbetar för demokrati, för fred, för jämställdhet och för mänsklig värdighet. Det handlar om människor som vägrar acceptera att världen måste vara brutal och cynisk, och det handlar om människor som fortsätter att kämpa för solidaritet och rättvisa – trots allt. Det ger mig hopp om framtiden.

Därför lämnar jag också kammaren med en stark övertygelse, nämligen den att Sverige aldrig ska bli ett land som vänder bort blicken när människor lider. Sverige ska vara en stark röst för internationell solidaritet, mänskliga rättigheter och fred. Det har varit viktigt för mig under mina år här i riksdagen. Jag hoppas att de fortsätter att vara viktiga värden för Sveriges riksdag långt efter att jag har lämnat den.

(Applåder)

Herr talman! Benjamin Dousa gör ett retoriskt trick där han målar upp en halmgubbe, attackerar den och försöker pådyvla oss uppfattningar vi inte har. Självklart kommer vi inte att tillåta att biståndsmedel går till extremism, terrorism och annat. Det är bara dumheter. Det gör vi självklart inte.

Jag kan garantera även en annan sak: Vi kommer att stå upp för rättsstatens principer. Detta handlar nämligen inte bara om Islamic Relief. Det handlar även om principerna för svensk förvaltning och svensk demokrati. I en rättsstat fattar myndigheter beslut byggda på fakta, tydliga kriterier och proportionerliga riskbedömningar. Man fattar inte beslut som bygger på misstankar, associationer, fördomar eller vad trollarmén på Twitter eller X tycker för tillfället, och man fattar inte beslut som bygger på hypotetiska scenarier om vad som möjligen skulle kunna inträffa någon gång i framtiden. När staten börjar fatta beslut på sådana grunder öppnar man dörren för godtycke, och godtycke är alltid rättsstatens motsats.

I dag handlar det om Islamic Relief och för den delen även om Olof Palme International Center, som också kapas av partipolitiska skäl. Vi ser att partipolitiska kampanjer riktas mot olika biståndsaktörer och att misstänkliggörandet sprider sig. Det är en farlig väg man är ute på.

Sveriges styrka är att vi har haft en oberoende förvaltning, tydliga regler och beslut som fattas på saklig grund. Det är en tradition som bygger starkt förtroende för staten i vårt land. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha: antingen ett samhälle där staten fattar beslut grundade på fakta, rättsstatliga principer och lika behandling eller ett samhälle där misstankar, fördomar och politiska kampanjer börjar styra myndighetsbeslut.

Jag och Socialdemokraterna vet var vi står. Vi står upp för rättsstaten.

(Applåder)

Herr talman! Det finns ytterligare en dimension i detta ärende, nämligen att Islamic Relief är en av många trosbaserade organisationer. Precis som när det gäller Act, Svenska kyrkan, Caritas, PMU och Erikshjälpen är det inte onormalt att trosbaserade organisationer arbetar med bistånd. De spelar ofta en avgörande roll i humanitärt arbete då de har djupa rötter i lokala samhällen och ett förtroende som internationella organisationer utan den bakgrunden ibland saknar. Detta är en styrka i biståndet. Vi ska vara glada för att de ägnar sig åt bistånd.

Men i den politiska debatt som nu förs finns en annan ton: Organisationer med specifikt muslimsk bakgrund möts allt oftare av en generell misstänkliggörande retorik. Vi hörde alldeles nyss hur Sverigedemokraterna i den här talarstolen driver kampanjer mot organisationer med just muslimsk bakgrund och mot delar av civilsamhället – ett kulturkrig mot religionen islam och muslimer i största allmänhet.

Extremism och radikaliserad, militant islamism är förstås verkliga hot, som ska bekämpas konsekvent och utan tvekan. Där har vi ingen åsiktsskillnad. Men kampen mot extremism får aldrig innebära att den svenska staten målar ut muslimer och muslimska organisationer i största allmänhet som säkerhetsproblem. Det vore både fördomsfullt och rättsosäkert.

Herr talman! Det finns också en dubbelmoral i regeringens linje som är svår att bortse från. När det gäller civilsamhällesorganisationer ställer regeringen nu krav som är i princip omöjliga att uppfylla om man är en muslimsk organisation, men när det gäller statliga samarbeten med konfliktdrabbade länder gäller plötsligt en helt annan logik.

Jag tänker exempelvis på Somaliaaffären. Benjamin Dousa säger att den som kommer i närheten av islamister och extremister ska vara rädd för regeringen. Ja, i så fall får ju regeringen vara rädd för sig själv eftersom den ger bort 100 miljoner kronor till Somalias premiärminister, som är en erkänd antisemit, islamist och extremist.

Där säger regeringen att man måste vara pragmatisk och realistisk och förstå kontexten, men när det gäller Islamic Relief – en organisation som har granskats otaliga gånger och där inga kopplingar till extremism har kunnat påvisas – ställer regeringen plötsligt omöjliga krav på riskeliminering.

Skillnaden i måttstock är slående. När regeringen samarbetar med Somalia vet kohandeln inga gränser, och man talar om realism och att vara pragmatisk. När det gäller Islamic Relief ställer man krav som ingen organisation i världen kan leva upp till. Det här är en dubbelmoral och ett hyckleri som är rent häpnadsväckande. Ser inte statsrådet det?

Herr talman! Jag tackar biståndsministern för svaret, men jag måste tyvärr säga att det knappt alls berör de frågor jag har ställt. Min fråga handlade inte om huruvida extremism ska bekämpas. Det ska man självklart göra. Där råder ingen som helst tvekan. Svenska skattemedel ska självfallet aldrig gå till våldsbejakande extremism, antisemitism eller terrorism eller till organisationer som på något sätt undergräver demokrati och mänskliga rättigheter. Det är en självklar princip, men det är ju inte det interpellationen handlar om.

Interpellationen handlar om en annan princip, nämligen hur staten fattar beslut. I det här fallet konstaterar Sida själva att man inte har funnit några kopplingar mellan Islamic Relief och extremistiska miljöer. Ändå stoppas stödet, inte därför att organisationen har gjort något fel eller därför att man har funnit oegentligheter utan därför att det inte till hundra procent kan garanteras att något inte kan hända i framtiden. Det är en helt orimlig försiktighetsprincip.

Herr talman! Det finns ingen organisation i världen som kan uppfylla sådana krav. Just därför har nu stora delar av civilsamhället via organisationer som Concord, Fremia och Forumciv gjort något mycket ovanligt. De har JO-anmält Sida. De menar att beslutet väcker allvarliga frågor om proportionalitet, rättssäkerhet och objektivitet i myndighetsutövningen.

Det här handlar alltså inte bara om en organisation. Det handlar om den svenska förvaltningsmodellen och om att beslut ska fattas utifrån tydliga och förutsägbara kriterier eller hypotetiska riskbedömningar.

Herr talman! Islamic Relief är inte heller vilken organisation som helst. Det är en väletablerad, globalt aktiv humanitär aktör som under decennier har samarbetat med Sverige och andra internationella givare. De arbetar i några av världens svåraste humanitära kriser. Med unik kompetens når de människor i konflikter och katastrofer där få andra kan verka, till exempel i Sudan, i Jemen och i Mali.

I en omfattande utvärdering som Sida själv beställde beskrivs Islamic Relief som en mycket samvetsgrann organisation med stark riskmedvetenhet och mycket goda kontrollsystem. Det här är alltså inte en organisation som saknar kontroll, tvärtom.

Biståndsministern säger också i sitt svar att ingen organisation har rätt till svenska biståndspengar. Jag håller med. Det är självklart sant. Men det missar ju själva poängen. Ingen organisation har rätt till bistånd, men alla organisationer i Sverige har rätt att behandlas rättssäkert och likvärdigt av staten. Det är själva kärnan i rättsstaten, och det är just det som nu utmanas och ifrågasätts och som riskerar att urholkas med regeringens hantering.

Det här upplever jag och Socialdemokraterna vara ett stort problem. Ser inte statsrådet det?

Fru talman! Moderaterna vill hemskt gärna att debatten ska handla om helt andra saker. Självklart tycker vi att länder ska ta emot sina utvisningsdömda medborgare. Men vi tycker inte att Sverige ska betala mutor till en korrupt regim för att den ska uppfylla sina folkrättsliga åtaganden. Det är skillnaden mellan Moderaterna och oss.

Om vi ska kunna ha ett fullödigt samarbete med ett land när det gäller bistånd, handel och annat måste landet självklart också uppfylla sina folkrättsliga åtaganden. Men vi tänker inte betala cash från svenska skattebetalare till korrupta tjänstemän och en islamistisk Hamaskramande premiärminister för att de ska göra vad de folkrättsligt är skyldiga att göra. Det är skillnaden mellan Moderaterna och oss.

Fru talman! Vi tar upp detta i vårt program. Det är ingen ny position, utan det är samma linje som vi har i tidigare kongressbeslut. Det vill säga att vi säger att man kan villkora biståndet med att länder ska ta emot utvisningsdömda medborgare, till exempel. Men vi undantar humanitärt bistånd och civilsamhällesstöd. Att vi villkorar bistånd på det sättet ska inte drabba vanliga människor i länderna.

Vi kan ha detta med i ett samtal om relationen till ett land, men vi gör inte som regeringen och Moderaterna har gjort i Somaliabiståndet. Där betalar ni ju mutor till en korrupt premiärminister för att landet ska uppfylla sina åtaganden. Där drar vi en gräns: Mutor, nej tack!

Fru talman! Världsläget är mycket allvarligt. Den regelbaserade världsordningen utmanas. Krig rasar. Klimatkrisen fördjupas. Auktoritära krafter flyttar raskt fram sina positioner. I det här läget måste Sverige vara tydliga med vilken roll vi vill spela i världen.

Vi socialdemokrater vill att Sverige ska återgå till enprocentsnivån i biståndet. Vi vill återigen föra en feministisk utrikes- och utvecklingspolitik. Biståndspolitiken är en central del av utrikespolitiken, och de vägval vi gör där påverkar direkt Sveriges plats i världen. Utrikespolitik och utvecklingspolitik hänger ihop, och Sverige står inför ett strategiskt vägval.

Samtidigt som vi ser att behoven ökar i världen skär stora givarländer ned sitt bistånd. USA och många länder i Europa minskar sitt internationella engagemang, och när andra kliver tillbaka förändras maktbalansen. Men Sverige är inte ödesbestämt att följa den här vägen. När tomrum uppstår fylls de. Kina stärker systematiskt sitt globala inflytande genom investeringar, infrastrukturprojekt och lån utan krav på transparens, demokrati eller mänskliga rättigheter. Ryssland, Gulfstaterna och andra auktoritära krafter gör detsamma.

Det pågår en kamp mellan demokrati och auktoritära krafter. Den är politisk, ekonomisk och institutionell. Det innebär också en möjlighet, för när andra kliver tillbaka ökar Sveriges möjlighet att påverka. Vårt inflytande kan växa om vi väljer en annan väg. Internationell solidaritet är därför inte motsatsen till nationellt intresse; den är en del av det.

I en globaliserad värld påverkar instabilitet, fattigdom och konflikter även oss. Extremism, hunger och kollapsande samhällen skapar misär, förtryck och säkerhetshot som också når oss. Att investera i global utveckling är därför inte naivt. Det är strategisk, framsynt och klok politik.

Fru talman! Det är i det ljuset vi socialdemokrater lägger fram vårt nya biståndspolitiska program, framtaget i dialog med över 70 organisationer, forskare och experter. Vi har tydliga prioriteringar. Vi vill återställa biståndet till enprocentsnivån. Vi vill öka stödet till det multilaterala systemet. När flera andra länder minskar sitt stöd till det behöver Sverige vara en stabil partner.

Vi vill få till en nystart av Agenda 2030-arbetet. Det är en samstämmighetspolitik som gör att Sveriges politik drar åt samma håll. Vi vill ha en strategi för att öppet och systematiskt kunna hantera de målkonflikter som finns.

Vi vill också ta fram en ny långsiktig strategi för Afrika. Den ska bygga på partnerskap, handel, utbildning, klimatsamarbete, demokratistöd och så vidare. Afrika är en kontinent i snabb förändring, och Sverige och Europa behöver ha en samlad strategi för det.

Sverige ska inte vara en passiv åskådare i en värld i förändring. Vi ska vara en aktiv och pålitlig partner.

En central del i Socialdemokraternas program är ett stärkt samarbete med civilsamhället. Folkrörelser, fackliga organisationer, kvinnoorganisationer, människorättsgrupper etcetera är ryggraden i demokratier. De bygger tillit, skapar delaktighet och utkräver ansvar. Vi vill ge civilsamhället långsiktiga och flexibla förutsättningar att verka. Deras oberoende är avgörande.

I många länder är trosbaserade organisationer de aktörer människor litar mest på. De når fram där staten är svag eller frånvarande. Att samarbeta med dem, med respekt för religions- och övertygelsefrihet, är en styrka. Ett starkt civilsamhälle stärker biståndets legitimitet här hemma. Transparens, resultat och partnerskap bygger förtroende.

Fru talman! Den globala backlashen för kvinnors och flickors rättigheter är mycket allvarlig. I det läget måste Sverige ta på sig ledartröjan igen. Det är därför vi säger att Sverige åter måste driva en uppdaterad, feministisk utrikes- och utvecklingspolitik. Det är ingen etikett. Det är en förutsättning för hållbar utveckling, stabila samhällen och varaktig fred.

Fru talman! Det finns de som ställer nationellt intresse mot internationell solidaritet. Vi gör inte det. Vi vet att i en globaliserad, sammanflätad värld är det ena en förutsättning för det andra.

Att investera i utveckling, jämlikhet, fattigdomsbekämpning, demokrati och jämställdhet är också att investera i Sveriges säkerhet, i vårt inflytande och i vår gemensamma framtid på det klot vi alla lever på. Det är en realistisk och klok politik i en mycket orolig tid. Det är så Sverige tar ansvar. Det är så Sverige stärker sin roll i världen.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Benjamin Dousa för svar och frågor.

Vi socialdemokrater tycker absolut inte att det är viktigt att utvisningsdömda blir kvar i Sverige. Självklart inte. Det är ett retoriskt trick för att få det att låta som att det finns en åsiktsskillnad mellan oss, men det gör det inte. Det ska låta som att Moderaterna bryr sig om det svenska folkets säkerhet och att vi elaka socialdemokrater vill att farliga människor ska vandra runt och skrämma livet ur vanliga hederliga svenskar. Det är ett fånigt argumentationstrick. Benjamin Dousa är en intelligent person, och han borde hålla sig för god för den nivån av retorik.

Självklart ska utvisningsdömda utvisas, och självklart ska brottslingar sitta i fängelse. Är de inte svenska medborgare ska de utvisas till sina hemländer. Vi säger att ändamålen inte alltid helgar alla medel. Det är skillnaden oss emellan. Vi tycker att gränsen går vid att muta korrupta premiärministrar. Jag vet inte var Benjamin Dousas gräns går, men det är tydligen inte där.

Benjamin Dousa frågar om inte alla de miljarder som gavs i bistånd till Somalia också kan betraktas som korruption. Nej, det var de inte, därför att vi såg till att hålla fast vid principen om armlängds avstånd till korrupta strukturer och att det inte fanns personliga intressen hos dem man förhandlade med om att få del av biståndspengarna. Vi såg till att använda oss av pålitliga partner fristående från den för tillfället somaliska korrupta regimen; det har ju varit fråga om olika regimer. Och vi har sett till att sköta uppföljningen.

Vi har förtroende för både UNDP och Världsbanken. De har uppenbarligen inte förtroende för den svenska regeringen. När Världsbanken fick reda på att det handlade om en migrationsuppgörelse avbröt man samarbetet, och det var därför man fick gå till andra organisationer.

Fru talman! Somalia är ett av världens allra mest korrupta länder – plats 179 av 180 mätta länder. I ett sådant land måste man hantera bistånd med oerhörd försiktighet, och det har gjorts genom åren – med armlängds avstånd till korrupta makthavare, med stenhårda kontrollmekanismer och med partner man kan lita på.

Men vad gör regeringen i stället? Man lägger ned sådant bistånd som är kontrollerat och genomlyst och som man vet har haft effekt. I stället lyckas man med kirurgisk precision göra världens näst mest korrupta land ännu lite mer korrupt. Det är en bedrift som den här regeringen har lyckats med, och det tycker vi socialdemokrater är en praktskandal. Man skapar en gräddfil där svenska skattepengar går rakt in i premiärministerns kansli till personer i maktens absoluta närhet, till personer med lönenivåer som bara är en fantasi för övriga somalier och till samma personer som varit med och förhandlat fram uppgörelsen.

Det här är ett skolboksexempel på hur man skapar korruptionsrisker. Det är nästan korruptionsgaranti på sådana här upplägg.

Samtidigt säger regeringen att man har nolltolerans mot korruption. Det hade nästan varit skrattretande om det inte varit så tragiskt.

Det är klart att man ska ha nolltolerans mot korruption. Det har vi också. Det här upplägget är dock rent hyckleri, för det bidrar till raka motsatsen.

Det stannar inte heller där. Regeringen säger sig dessutom ha nolltolerans mot att stötta extremism, islamism, radikalisering och grupper som sympatiserar med Hamas och andra terrorrörelser. Det är jättebra, och det står vi bakom. Men den här premiärministern, vars kansli man alltså sponsrar med ”statsbyggande” för 100 miljoner kronor, vad är det för karaktär? Jo, en antisemit och Hamaskramare. Han stöder terrorrörelsen Hamas och talar nedsättande om judar på ett antisemitiskt sätt.

Detta verkar dock inte spela någon roll. Här helgar ändamålet medlen. Bara vi kan få utvisa ytterligare några somalier från Sverige är det värt att sponsra en sådan här karaktär. Det tycker vi är långt över gränsen för vad som är acceptabelt. Det är hyckleri på en helt ny nivå som vi tycker är skandalös.

Det är jättebra att man har nolltolerans både mot korruption och mot associering med terrorrörelser. Det är också bra att man granskar organisationer som ansöker om bistånd efter sådana kopplingar. Men det håller inte riktigt ihop när man kastar dessa principer över bord för att uppnå migrationspolitiska syften. Det tycker vi är över gränsen. Det är inte acceptabelt.

Även om det inte är rubriker i svenska medier varje dag och vi inte har interpellationsdebatter varje vecka är detta fortfarande en mycket besynnerlig historia som vi kommer att fortsätta ställa frågor om.

Fru talman! Tack, Benjamin Dousa, för svaret!

Det här är en favorit i repris. Medierapporteringen har måhända bedarrat något, men Socialdemokraternas granskning av denna praktskandal har fortsatt och kommer att fortsätta. Det är nämligen inget annat än en praktskandal.

Svaret från Benjamin Dousa är tyvärr otydligt och visar hur konstigt hanterat det här är. Det har varit turer fram och tillbaka om hur överenskommelsen egentligen ser ut. Nu återgår regeringen till linjen att det inte finns någon formell överenskommelse och inget grundlagsenligt traktat mellan länderna men att det ändå finns en sjupunktslista, som inte har formaliserats ytterligare.

Okej, då vet vi det. Det har tack vare duktiga journalisters grävande framgått vad som står i den här listan. Summa summarum: Det handlar inte om juridiska spetsfundigheter, utan det handlar om transparens och om att vi ska kunna förstå vad det är regeringen har gjort tillsammans med Somalia. Regeringen har alltså betalat 100 miljoner kronor för att få till ett återtagande av somaliska medborgare som av olika skäl har dömts till utvisning. Alla är inte mördare och våldtäktsmän; det kan vara hederliga människor som fått avslag på sin asylansökan som ska skickas tillbaka.

Vi har inget emot att sådana avtal ingås, men vi har stora problem med att man använder biståndsmedel som skulle ha kunnat gå till arbete mot kvinnlig könsstympning, till att utveckla jordbruksmetoder eller till att minska radikalisering via civilsamhällets organisationer. Det gör mycket större nytta än 100 miljoner rakt in i det som biståndsministern kallar ”statsbyggande” – pengar i direkt närhet till premiärministerns kansli. Det är premiärministerns nära anhöriga, vänner och klanmedlemmar som får tillgång till dessa pengar.

Ett exempel: En av dem som satt med och förhandlade om avtalet, icke-avtalet, överenskommelsen, samsynen eller vad man nu vill kalla det cashar in en månadslön på över 100 000 svenska kronor och är samtidigt med och förhandlar fram detta.

Det här är ett skolboksexempel på hur man inte ska bete sig om man vill motverka korruption. Det är ett skolboksexempel på hur man gör om man vill göda korruption. Det är det regeringen har gjort i den här frågan.

Sedan vill jag vara väldigt tydlig: Vi socialdemokrater har inget emot att Sverige sluter avtal med länder om att återta utvisningsdömda medborgare. Det gjorde vi under vår regeringstid. Vi gjorde det med Afghanistan innan talibanerna tog över. Det var inga konstigheter med det. Det är heller inga konstigheter att biståndet är en del i de samtal man har. Men man använder inte biståndspengar till att muta folk för att de ska gå med på sådant som de är folkrättsligt skyldiga att göra. Det är så fel som det bara kan bli, och vi kommer att fortsätta ställa frågor om detta.

Det är också lite anmärkningsvärt att regeringen är stolt över detta och vill att det ska vara en modell för andra länder. Kan ministern berätta lite mer om andra länder där man vill införa den här modellen?

Fru talman! Det är klart att det inte finns något pengaträd eller någon oändlig kassakista som man kan ösa ur till alla fina saker man vill göra här i världen.

Det vet vi socialdemokrater, och det vet alla pålästa väljare, som ser att Socialdemokraterna efter varje gång man har haft regeringsmakten lämnar efter sig ett överskott i statsfinanserna. Väljarna ser också att högern varje gång man har haft regeringsmakten har lämnat efter sig ett underskott i statsfinanserna. Det har varit fallet fyra gånger av fyra möjliga i modern tid, och det är väl ett bevis på att vi socialdemokrater minsann vet att vi måste vara aktsamma med de statliga finanserna. Man kan inte bara ösa på.

Det är inte heller detta som det handlar om nu. Socialdemokraterna är inget naivt parti som tror att man bara kan kasta iväg pengar på allt man önskar. Vi förstår att det behöver göras prioriteringar, men vi menar att regeringen gör fel prioriteringar när den konsekvent väljer att vända de allra fattigaste och mest utsatta ryggen för att i stället fokusera på snäva svenska egenintressen.

Det handlar till exempel om var någonstans svenska företag kan tjäna pengar eller om att lägga biståndspengar på att se till att de facto muta sig till ett avtal med Somalia om att ta emot utvisningsdömda medborgare, som landet enligt folkrätten har skyldighet att göra. Det här kommer vi att debattera i nästa interpellationsdebatt, men det visar ändå på att man kan göra prioriteringar på olika sätt.

Vi tycker förstås att Ukraina är viktigt. Stödet för Ukraina är unisont i den här riksdagen. Men vi menar att det inte måste vara de allra fattigaste länderna som betalar allt bistånd till Ukraina. Det går att hitta andra poster i både UD:s och statens budget som skulle kunna gå dit i stället.

Fru talman! Jag frångår mitt manus helt och hållet och försöker att svara på biståndsministerns frågor.

Det här är viktigt. Det handlar om vad det är för land som Sverige vill vara. Vad är det för ambitioner vi har som ett av de drygt 190 länderna i världen? Vad vill vi lämna för fotavtryck i världen?

Ska vi bara se till vårt eget och vår närmaste region? Ska vi ställa de närmast oändliga behoven i världen hos de fattiga mot behov i välfärden och annat här i Sverige?

Vi har haft en lösning på det. Det är klart att vi inte kan lösa alla problem som finns i världen. Det är klart att vi inte kan vara överallt hela tiden och lösa alla problem. Därför har vi varit överens om att 1 procent av vårt välstånd är rimligt att avstå för att göra så mycket vi kan ute i världen.

Där var vi överens i svensk politik i 50 år ända tills Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och Moderaterna började dansa efter deras pipa. Nu finns det en åsiktsskillnad här. Ni vill inte att Sverige ska vara så generöst med sitt bistånd som vi andra sex partier vill. Det är väl bra att det blir uppenbart för väljarna.

Sedan målar Benjamin Dousa upp bilden att vi behöver skära i biståndet till de allra fattigaste länderna för att det behövs så mycket resurser till Ukraina. Men man hör aldrig någonsin en moderat säga: Varför sänker vi skatten så himla mycket för de allra rikaste? Skulle vi inte kunna använda de pengarna till att skicka ammunition till Ukraina? Varför lägger vi en massa miljoner på att göra plastpåsar billigare i mataffärerna? Kunde inte de pengarna göra större nytta i ett barnhem i Lviv i stället?

Det beror på vilka perspektiv man väljer att ha. Regeringen väljer att sätta de fattigaste i världen mot behoven i Ukraina. Vi ställer inte dessa mot varandra. Vi säger att Sverige ska kunna göra både och. Vi vill att Sverige ska avsätta 1 procent av vårt välstånd, en hundradel av våra samlade inkomster, till dem som är mindre lyckligt lottade. En stor kaka av det ska gå till Ukraina.

Det är klart att det behövs prioriteringar. Så har det varit också under socialdemokratisk regeringstid. Vi har stängt ambassader, och vi har avslutat strategier. Vi har lämnat länder och fokuserat bistånd på sektorer där Sverige gör större nytta än inom andra sektorer. Det är helt naturligt.

Det som vi tycker är fel är att man med en sådan cynisk precision lämnar de allra fattigaste och de allra mest utsatta. Man verkar tycka att det inte är någon idé eftersom det ändå inte växer där, och då kan man strunta i det.

Detta sker i en värld där Donald Trump, J.D. Vance och kompani i USA fullständigt slaktar biståndet. Det var 40 procent av världens humanitära bistånd som försvann på ett bräde när man lade ner USAID. Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Nederländerna, länder som tidigare har varit stora biståndsgivare, väljer att ge mindre.

Jag och vi socialdemokrater menar att det inte är ödesbestämt att Sverige måste haka på den negativa trenden. Det är inte av Gud givet eller av något öde bestämt att bistånd i världen måste minska. Vi tycker att Sverige ska vara en föregångare. Vi menar att det vore bra för Sverige ur alla möjliga aspekter om Sverige reste sig upp och var ett föregångsland på området.

Fru talman! Sist statsrådet och jag hade interpellationsdebatt var det på statsrådets födelsedag, som en liten present. Nu får statsrådet anledning att kliva ur mjukisarna, raka sig, ta på sig kostymen och komma tillbaka till vardagen i riksdagen för att debattera viktiga frågor. Det hedrar statsrådet att han utnyttjar sin föräldraledighet. Jag kan tycka att det är lite konstigt att man inte kan vara föräldraledig på riktigt utan även är minister hela tiden.

Med detta lagt åt sidan vill jag tacka statsrådet för svaret, men jag är förstås inte helt tillfreds med det. Statsrådet säger att det är en reformering, men det är en demontering. För första gången på 50 år har Sverige lämnat principen att avsätta 1 procent i bistånd. Man lämnar Tanzania, Zimbabwe, Liberia, Bolivia och Moçambique, några av världens mest fattiga och utsatta länder.

Man använder Ukraina som en ursäkt för att kanalisera om gigantiska resurser. Ukraina får snart mer bistånd än hela Afrika sammanlagt. Det är klart att vi ska stötta Ukraina på alla sätt – militärt, ekonomiskt, politiskt och humanitärt. En stor del av biståndsbudgeten behöver gå dit, men inte till varje pris. Som ministern säger har det ett pris att överge dessa länder. Det har ett pris för de kvinnor som inte längre får tillgång till mödrahälsovård. Det kan också vara fråga om civilsamhällesorganisationer som jobbar med att utveckla jordbruksmetoder och få till företagsamhet, så att man kan försörja sig själv. Det är oerhört många viktiga och angelägna projekt som drabbas hårt i de här svårt utsatta länderna.

När Sverige lämnar dessa länder fylls vakuumet av andra. Det är ett säkerhetspolitiskt faktum: När Sverige vänder ryggen och stirrar lite mer i sin egen navel än ut över horisonten kommer andra länder och fyller vakuumet – Gulfländerna, Ryssland och Kina. Inte minst i Afrika ser vi hur detta händer, och det är inte i Sveriges intresse.

Ministern brukar säga att Ukraina är den viktigaste säkerhets- och utrikespolitiska prioriteringen, och det är sant. Men det betyder inte att det är den enda. Man måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Man måste kunna prioritera säkerhetshot på olika plan, alltifrån hur klimatförändringarna påverkar säkerheten till hur konflikter och krig i fattiga länder i Afrika skapar migrationsströmmar och radikalisering som i sin tur påverkar svensk säkerhet. Putins vanvettiga krig i Ukraina är inte det enda säkerhetshotet mot Sverige.

Vi socialdemokrater tycker att det är ett strategiskt felaktigt val av regeringen att vända de allra fattigaste länderna ryggen. Det är det man gör med nästan kirurgisk precision i och med omfokuseringen. Biståndsmedlen går från de allra fattigaste länderna till lägre medelinkomstländer där det finns möjlighet för svenska företag att tjäna en hacka. Det tycker vi inte är rimligt. Vi ska inte bara vattna där det redan spirar och gror, utan vi ska vara där det behövs som allra mest.