Olle Thorell

Herr talman! Jag är ledsen om det förefaller märkligt för Yasmine Eriksson, men jag hoppas att övriga som lyssnar till debatten förstår att man kan tycka två saker, eller tre eller fyra saker, samtidigt. Man kan tycka att det är viktigt med företagens roll och marknadslösningar samtidigt som det är viktigt med globala överenskommelser som man följer, samtidigt som det är viktigt att lyssna till vetenskapsmännens och IPCC:s förslag och ta ansvar för att följa de klimatlagar som man stiftar i landet, till exempel i sitt eget land.

Det är inte alls så som Yasmine Eriksson låter påskina: att vi inte förstår vikten av privatkapital. Det är klart att vi förstår det. Om Yasmine Eriksson sedan inte kan ta till sig att vi vill andra saker också är det hennes förlust. Men jag hoppas att diskussionen har bidragit till att fler har förstått vad Socialdemokraterna menar i sin reservation.

Herr talman! Jag tackar Yasmine Eriksson för att jag får tillfälle att prata om den viktiga del av biståndspolitiken som handlar om klimatet och Agenda 2030.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Jag vänder mig inte mot något av det som står i reformagendan om detta, men jag vänder mig mot att det saknas en del. Det är ett alltför ensidigt fokus på marknadslösningar, företagens roll och privatkapital. Det är givetvis bra om vi kan generera annat kapital än offentligt till att bekämpa klimatförändringarna och underlätta den gröna omställningen. Det är absolut nödvändigt, men det räcker inte med bara det.

Ni på högersidan har en naiv övertro på marknadslösningar och näringslivets allena saliggörande påverkan. Givetvis spelar näringslivet och marknaden roll, men det krävs också agerande från stater och från normativa institutioner som FN, genom exempelvis Parisavtalet.

Sverigedemokraterna har ju kämpat mot Parisavtalet, och partiet är ju befolkat av klimatskeptiker. Sverigedemokraternas klimatpolitik är formulerad av Elsa Widding, som numera är politisk vilde. Men ni kör fortfarande regeringen framför er i en klimatskeptisk riktning. Det är därför pinsamt att höra Yasmine Erikssons omsorg om klimatbiståndet.

Det är givetvis bra med många olika insatser för att stärka klimatet, men det som saknas i reformagendan är kopplingen till Agenda 2030 och aspekterna av offentliga insatser.

Herr talman! Dagens betänkande rör biståndspolitiken. Vi socialdemokrater står förstås bakom våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1. Vi har också ett särskilt yttrande där vi beskriver hur vi ställer oss till själva framtagandet av reformagendan, som vi inte är helt positiva till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Herr talman! Det är inget konstigt med att en ny regering vill ta fram ny politik på biståndsområdet. Det är ingen stor chock att en moderat biståndsminister särskilt lyfter marknadens och näringslivets roll och synergier mellan handel och bistånd.

Det finns bra saker i reformagendan. Målet för biståndet står fast. Det finns prioriteringar som alla kan ställa upp på om global hälsa, mänskliga rättigheter, SRHR-frågor, demokrati och fattigdomsbekämpning. Det finns ingen av oss 349 i den här kammaren som är emot detta.

Men det finns förstås också saker som vi är kritiska till, bland annat hur den här reformagendan arbetades fram. Det var inte en process som präglades av dialog och intresse av att förankra den nya politiken utanför de förhandlingar som skedde på samordningskansliet för Tidöpartierna. Man försökte jämka ihop biståndsvänliga kristdemokrater och liberaler, som gick till val på att garantera enprocentsmålet, med sverigedemokrater som var genuint ointresserade av frågan utöver att de ville halvera biståndet. Reformagendan är en produkt av dessa förhandlingar.

Den process för förankring och dialog som spelades upp var mer teater än äkta vilja att ta till sig inspel och andra perspektiv. Det gällde inte bara inspel och perspektiv från oss i oppositionen utan också, vad värre är, från det svenska civilsamhället, akademin, expertmyndigheter, representanter för mottagarna, internationella institutioner och andra relevanta aktörer. Bland dem finns en oerhörd kompetens och kunskap att dra nytta av, men tyvärr gjordes inte det. Inte heller blev det någon skrivelse eller proposition till riksdagen, utan det blev bara ett regeringsbeslut.

Faran när man hanterar stora förändringar av politiken på detta sätt är att de förändringar man vill genomföra blir svåra att implementera och att politiken blir kortsiktig och icke hållbar.

Även när det gäller sakinnehållet i agendan finns det kritik från oss. Vi är starkt emot att SD och regeringen överger enprocentsmålet i biståndet. Vi socialdemokrater vill återställa enprocentsnivån i skyndsam takt när vi får tillbaka makten.

Man motiverar övergivandet av enprocentsmålet med att man fokuserar på kvalitet och resultat i stället för på storleken på biståndet. Det där är ju en falsk motsättning - alla partier är överens om att biståndet ska hålla en hög kvalitet och leda till bästa möjliga resultat. Det vi är oeniga om är hur stor andel av Sveriges välstånd som vi vill satsa på att bekämpa fattigdom och förtryck i världen.

Vi är också mycket kritiska till att snäva svenska egenintressen tillåts styra inriktningen av biståndet. Det är klart att svenska intressen ska främjas i all politik och på alla politikområden, men detta betyder inte att biståndet endast ska utgå från till exempel svenska företagsintressen eller intresset att använda biståndet som en hävstång eller ett verktyg för att pressa repressiva regimer att ta tillbaka sina utvisade medborgare. De fattigas och de utsattas perspektiv, rättigheter och behov måste vara den självklara utgångspunkten.

Låt mig nu gå över till hur implementeringen av reformagendan har blivit. Jag ber om ursäkt om jag kommer att dra över talartiden något - detta är ett så viktigt område att jag känner att jag behöver lägga ut texten om det.

Detta är oroväckande på många sätt. Reformagendan är löst hållen och allmänt skriven. Det är i regleringsbrev, i budgetar och i myndighetsstyrningen vi ser hur reformagendan hanteras, och där är det oroväckande. Till exempel har hela Vetenskapsrådets anslag till utvecklingsforskning fasats ut. Feministisk bistånds- och utrikespolitik är skrotad. Sverige har även lämnat det bilaterala samarbetet om utvecklingsbistånd med några av de fattigaste länderna i världen; länder som Mali, Sydsudan, Burkina Faso och Kambodja hör till den listan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Vi ser också att Palestinabiståndet har hanterats illa. Innan kriget bröt ut den 7 oktober halverades biståndet till Palestina i det årets budget. När kriget bröt ut utmärkte sig Sverige i negativ bemärkelse genom att frysa utvecklingsbiståndet till hela Palestina och begära en utredning från Sida om huruvida pengar har gått till Hamas eller andra terrororganisationer. När Sida återkom med utredningen, som visade att så var inte fallet, vägrade regeringen att acceptera slutsatserna och begärde en förnyad utredning. Efter ytterligare månader visade även den nya utredningen att det egentligen inte fanns någon anledning att stoppa utvecklingsbiståndet.

Därefter var Sverige ett av länderna som gick på de anklagelser som kom ensidigt från Israel om kopplingar mellan UNRWA och terroristverksamhet. UNRWA skulle ha haft anställda som deltog i attackerna den 7 oktober. Nu har en utredning visat att det inte finns några belägg för detta, och Sverige får stå där med skammen.

Regeringen har också skrotat strategin för Israel och Palestina, som nu i stället ska ingå som en del i en allmän Mellanösternstrategi. Detta gör att biståndet till Palestina minskar på sikt. Det gör också att uppmärksamheten på denna unika konflikt minskar. I strategin nämns inte Israels ockupation ens med ett ord.

Samtidigt, framför allas våra ögon, utspelar sig tragedin i Gaza, med tiotusentals döda barn, med svält som breder ut sig och med 50 000 gravida kvinnor som är skräckslagna över hur det ska gå för dem och deras bebisar. Det är ett helt orimligt mänskligt lidande. Jag tror att historiens dom kommer att bli hård mot alla dem som inte gjorde allt de kunde för att lindra nöden, stoppa våldet och utkräva ansvar för brott mot folkrätten.

Jag vill också lyfta fram hur Sveriges regering nu är på väg att förstatliga folkrörelsebiståndet. Det bistånd som förmedlas av det svenska civilsamhället via 17 strategiska partnerorganisationer är nu på väg att kapas jäms med fotknölarna. Regeringen har gett Sida i uppdrag att utreda hur myndigheten helt eller delvis ska kunna ta över förmedlandet av biståndet från de här organisationerna.

Sida, som ju är en statlig myndighet, gjorde som de blev tillsagda och sa upp avtalen med dessa organisationer vid sittande bord på ett tämligen chockartat möte den 15 mars. Det tvingade i sin tur dessa folkrörelser att säga upp avtalen med sina partner. 1 750 partner i 90 länder drabbas av detta.

Det här är ett undermåligt och skamligt förfarande. Jag hoppas verkligen att regeringen tar till sig av den kritikstorm som har kommit, inte bara från oss i oppositionen utan från i princip hela det svenska civilsamhället.

Detta bistånd, som är en liten del av det totala civilsamhällesbiståndet, är effektivt, resultatinriktat, väl granskat, transparent och ändamålsenligt. Det har genom decennier använt de unika egenskaper och fördelar som civilsamhällets och folkrörelsernas organisationer har.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

När folkrörelser i Sverige arbetar med sina kollegor från folkrörelser ute i världen kan biståndet nå fram och göra skillnad på ett helt unikt sätt. De 17 partnerorganisationerna är bara en del av det svenska civilsamhället, men de förtjänar alla att nämnas. De förtjänar att lyftas, inte att sänkas. De förtjänar att få vara flaggskepp i Team Sweden i stället för att hotas med nedskärningar som man sedan kanske, får vi hoppas, backar från i sista minuten.

Organisationerna är Act Svenska kyrkan, Union to Union, Svenska missionsrådet, Afrikagrupperna, Diakonia, We Effect, Naturskyddsföreningen, Forum Civ, Olof Palmes Internationella Center, Rädda Barnen, Plan International Sverige, RFSU, Världsnaturfonden, Individuell Människohjälp, Kvinna till Kvinna, Civil Rights Defenders och Svenska Röda Korset. Jag skulle kunna stå här i talarstolen i timmar - men det ska jag inte göra, herr talman - och ge exempel på liv som förändrats till det bättre tack vare de här organisationerna och lyckade utvecklingsprojekt i dussintals utvecklingsländer som just dessa organisationer har bidragit till.

Men jag ska ta ett exempel, från Rwanda. Rädda Barnen har där en partnerorganisation som jobbar med funktionshindrade barn och unga. Den heter Uwezo Youth Empowerment och grundades av Bahati Omar, som av en olyckshändelse blev blind som barn. Han bestämde sig för att hjälpa andra funktionshindrade unga och barn att få ett värdigt liv.

I Rwanda är funktionshinder ett stort stigma, och i vissa familjer är det en skam att ha ett barn som är funktionshindrat och annorlunda än andra barn. De får inte gå i skolan utan hålls hemma och blir isolerade och kan inte leva ett värdigt liv.

Organisationen startades som sagt av unga funktionshindrade i Rwanda för att hjälpa funktionshindrade barn så att de kan gå i skolan. De pratar också med familjerna så att barnen kan vara med på fritidsaktiviteter. Det handlar om att bryta stigmat.

Men nu har Uwezo fått sitt avtal uppsagt eftersom svenska Rädda Barnen inte kan garantera finansieringen nästa år. Det här är en liten organisation som inte kommer att kunna delta i internationell upphandling av nya projekt, vilket det verkar vara meningen att man ska göra efter årsskiftet.

Det är för sorgligt och för dåligt, och jag undrar hur Johan Forssell, Katarina Tolgfors och alla andra moderater och Tidöpartister ska kunna förklara för grundaren Bahati Omar och organisationen varför Sverige sviker och inte längre ger stöd till de funktionshindrade barnen i Rwanda. Tilliten till den svenska staten ute i världen drabbas av denna hantering. Det handlar om 1 750 partner i närmare hundra länder, och detta var bara ett litet exempel.

Vi socialdemokrater beskriver mer utförligt i vår reservation hur vi ser på biståndet. Vår politik utgår från de fattiga och utsattas behov och rättigheter. Vi vill att Sverige ska sträva efter att vara en förebild och en humanitär stormakt. Vi står fast vid enprocentsmålet och vill återställa biståndet till den nivån när vi återfår makten. Vi vill ha en feministisk utrikes- och biståndspolitik. Vi vill bygga en mer jämlik värld, där till exempel arbetstagares rättigheter och den svenska arbetsmarknadsmodellen är viktiga pusselbitar.

Vi vill ha ett klimatbistånd som bidrar till den gröna omställningen. Vi vill ha ett effektivt, resultatinriktat och ändamålsenligt bistånd som ser till att skattebetalarna får bästa möjliga nytta av de pengar Sverige gemensamt satsar på internationellt bistånd. Vi vill också främja svenska intressen men på ett sätt som också främjar global utveckling. Vi vill ha mer fokus på Agenda 2030 och de globala utvecklingsmålen som nu nedprioriteras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Vi är kritiska till regeringens hantering av biståndspolitiken, men det betyder inte att vi anser att allt var perfekt när vi senast hade regeringsmakten. Vi vill utveckla vår politik så att den är i takt med tiden och hur världen har förändrats. Det gäller alla politikområden, även biståndspolitiken.

Vi kommer därför inför valet 2026 att lansera en socialdemokratisk reformagenda för biståndet. Vi kommer att göra detta ordentligt och med en genuin vilja att ta till oss kunskap och förslag från relevanta aktörer, och vi vill förankra förslaget i god dialog med det omgivande samhället. Vi utgår förstås från våra värderingar, men det ska också bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi vill föra dialog med folkrörelsernas organisationer och arbetsmarknadens parter, både fack och näringsliv. Vi vill höra från akademin och andra experter och lära oss av utvecklingsforskningen och hur andra länder lyckats med sitt bistånd. Vi vill ta del av mottagarnas perspektiv och lärdomar.

Vi kommer att bjuda in till samråd och rundabordssamtal och skicka ut förslag som alla kan reagera på - så alla som följer denna debatten och vill vara med och påverka framtidens socialdemokratiska biståndspolitik, välkomna med era inspel!

Herr talman! Jag fick inget svar om hur bilden av Sverige påverkas negativt utan fick bara höra att problemet är Socialdemokraternas retorik. Det ställer jag inte upp på. Problemet är att Sverige tar steg tillbaka på den internationella scenen och blir en mer passiv och regional aktör i stället för att vara en aktiv global aktör. Det är klart att det finns bistånd kvar. Det är klart att Sverige fortfarande är en stor givare av bistånd. Men det betyder inte att trenden eller tendensen går i en positiv riktning.

Jag har suttit i utrikesutskottet sedan 2006. Jag har rest runt världen i alla möjliga riktningar och gått på alla möjliga möten, och jag hör ju skillnaden nu mot tidigare. Man är orolig för Sveriges roll i världen, och man ser på Sverige på ett annat sätt. Man oroar sig för att Sverige tar steg tillbaka.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

När det gäller avräkningar tycker vi att Sverige ska följa OECD-Dacs regler. Jag vill passa på att fråga Yasmine Eriksson om de 82 miljoner kronor i år och de 893 miljoner kronor nästa år som ska flyttas från den fasta summan på 56 miljarder för att bekosta flyktingkostnader som inte ryms under OECD-Dacs regler, alltså flyktingkostnader som uppstår efter ett år i Sverige - år två, år tre och så vidare. Ni vill alltså flytta närmare 1 miljard kronor från den här "fasta" summan i budgeten. Den verkar ju inte ha varit så fast, utan det finns mer att ta av den som inte är i enlighet med Dacs regler.

Svaret på min fråga är att vi ska följa Dacreglerna. Varför vill Yasmine Eriksson ta bort pengar från biståndet och ge pengar till flyktingkostnader som inte är Dacfähiga?

Herr talman! Tack, Yasmine Eriksson, för ditt inlägg!

Jag skulle vilja fråga hur Sverigedemokraterna ser på den bild av Sverige som nu förmedlas utåt och som har försämrats den senaste tiden, inte minst beroende på att regeringsunderlaget, där Sverigedemokraterna är det största partiet även om man inte sitter i regeringen, har beslutat att föra en politik som ökar utsläppen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Sverige tar kliv tillbaka i det internationella klimatarbetet och skrotar feministisk utrikespolitik samtidigt som andra länder inför feministisk utrikespolitik. Yasmine Eriksson är en del av en partigrupp där det finns ledamöter som hetsar mot muslimer och som har en partiledare som talar om att riva moskéer.

Det är allvarligt att denna bild av Sverige sprids. Inte minst dagens debatt om biståndet visar att det finns en diskrepans mellan hur Sverige uppfattas i världen och hur regeringsunderlaget uppfattar sin egen politik.

Sverige ger mindre i bistånd. Sverige kliver bort från enprocentsmålet och vill vara mindre generöst än tidigare. En fast summa fastställs för biståndet varje år, och gapet till enprocentsnivån blir allt större för varje år som går. Detta påverkar förstås bilden av Sverige, inte minst nu när regeringen planerar att förstatliga folkrörelsebiståndet, vilket drabbar tusentals partner i närmare 100 länder.

Vad vill Yasmine Eriksson göra för att förbättra bilden av Sverige i världen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Herr talman! Jag ska nämna tre snabba saker vi skulle prioritera. För det första skulle vi återupprätta stödet till UNRWA omedelbart. För det andra skulle vi ta fram en stege för återgång till enprocentsnivån. För det tredje skulle vi återställa bidragen till UN Women, vilka har halverats under den här regeringen. Det var tre snabba saker.

Det är intressant, detta med enprocentsmålet. Moderaterna kritiserar enprocentsmålet för biståndet och säger att vi inte bara kan ha ett utbetalningsmål utan måste titta på kvaliteten - men när det gäller försvaret är det annorlunda. Det är ingen försvarspolitiker som säger att det viktigaste inte är hur mycket pengar vi lägger på försvaret utan att det viktiga är hur effektiva kanonerna är och hur väl vi använder pengarna. Hur stora overheadkostnaderna är och hur mycket som försvinner i byråkrati hör man minsann inte från moderat håll när det gäller försvarsutgifter, utan det hör man konstigt nog bara när det gäller biståndet.

Det är dock bara en ursäkt eftersom man inte vill säga: Vi vill ge lite mindre till världens fattiga.

(Applåder)

Herr talman! Tack för frågan, Katarina Tolgfors! Jag skulle kunna ge hundra exempel, men jag har bara 56 sekunders talartid kvar.

Jag skulle säga så här: Precis därför att behoven är oändliga är det viktigt att stå fast vid enprocentsmålet. Det kommer alltid att finnas vällovliga syften att ge bistånd till, men enprocentsmålet utgör ju också en gräns. Det kommer aldrig att finnas pengar till allt gott man skulle vilja göra i världen, och det gör det inte heller med det 56-miljarderstak som ni har satt, Katarina Tolgfors.

Skillnaden oss emellan är ju inte att vi ensamma vill göra gott i världen, för det vill säkert Katarina Tolgfors och alla moderater också. Skillnaden är att ni vill göra det för lite mindre pengar. Ni är lite mindre generösa med vår bruttonationalinkomst än vad vi är. Vi tycker att 1 procent är ett anständigt och rimligt mål, och vi kommer att skyndsamt återgå till det när vi får tillbaka makten. Men ni tycker, tillsammans med Sverigedemokraterna, att biståndet ska vara lite mindre.

Herr talman! Vi socialdemokrater tycker inte att biståndet ska användas som en hävstång - ett verktyg - för ökad återvandring från Sverige till andra länder. Däremot tycker vi förstås att internationell lag och folkrätten ska gälla. Om du inte har rätt att uppehålla dig i ett land ska du återvända till ditt ursprungsland, och stater har ett ansvar att uppfylla folkrätten som den internationella lag den är en del av.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

I detta ingår att man pratar med länder, men att hota med att skära ned på biståndet - som ju inte går till stater och regeringar utan till civilsamhällesorganisationer, MR-aktivister och kvinnoorganisationer som ofta arbetar mot regeringar - hjälper ju inte återvandringen över huvud taget. Det är det vi tycker är så bakvänt med att regeringen försöker använda detta som ett verktyg: Det är ju inte ens ett verktyg som går att använda.

Herr talman! Magdalena Thuressons frenesi att leta i socialdemokratiska pressträffar för att hitta inkonsekvens i våra budskap gläder mig. Jag tror inte att Morgan Johansson sa ordagrant att biståndet ska användas som verktyg för ökad återvandring. Däremot vet jag att vi hade samtal med till exempel regimen i Afghanistan innan talibanerna tog över - regering till regering - om ett återtagandeavtal gällande deras medborgare. I dessa samtal talades det om alla relationer som man har mellan två länder. Där är biståndet en sak. Lagar, utlämningar och återvändande är en annan. Detta har vi haft som samtalsämnen. Men vi har inte som utgångspunkt för biståndspolitiken att den ska tjäna som ett verktyg för ökat återvändande. Det finns inte på kartan för oss.

Herr talman! I en alltmer orolig värld spelar svenskt bistånd en viktig roll. När krig rasar och över 100 miljoner människor är på flykt, när klimatförändringarna skenar, när kvinnors rättigheter är på tillbakagång, när allt färre lever i demokratiska länder, när barns rättigheter inte erkänns och när arbetares rättigheter kränks, när den biologiska mångfalden hotas, när vatten och sanitet är undermåliga för miljoner människor samt när ojämlikheten inom och mellan länder ökar då krävs att världssamfundet kliver fram och att länder som Sverige visar vägen.

I stället ser vi hur Sveriges röst blir tystare. Enprocentsmålet för biståndet har skrotats, och den feministiska utrikespolitiken har också skrotats. Man vänder ryggen till stora delar av världen när vi går från att vara en aktiv, progressiv och global aktör till att vara en passiv, reaktiv och regional aktör.

Fokus på att politiken ska vara samstämmig och leda till global utveckling har ersatts av snäva svenska egenintressen som ska gynnas, trots att vi vet att det för biståndet är både ineffektivt och ger sämre resultat. Svenskt bistånd håller högsta klass i världen, och vi riskerar vårt anseende nu när regeringens snäva fokus på den svenska egennyttan kommer fram. Att använda just biståndet som ett verktyg för minskad migration till Sverige är ett exempel på hur perspektiven har skiftat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Vi är också kritiska till hur Sverige nu lämnar några av världens fattigaste och mest utsatta länder. Sverige vänder ryggen mot Mali, Burkina Faso, Sydsudan och Kambodja. Då lämnar man fältet fritt för extremism, radikalisering samt rovdrift av naturresurser och människor. Dessutom ges utrymme för länder som Ryssland och Kina att fylla det vakuum som uppstår. Är det ett svenskt intresse? Nej, knappast.

Herr talman! Situationen i Palestina, särskilt i Gaza, är olidlig, apokalyptisk, katastrofal. Orden räcker knappt till. Nästan 30 000 oskyldiga civila har dödats, mest barn och kvinnor. Sverige måste agera ännu mer för att lindra nöd, se till att hjälpen når fram, att det blir eldupphör och vapenvila och att dödandet slutar. De sår som nu rivs upp hos folken i Palestina och i Israel föder hat och hämndlystnad som kan leva kvar i generationer.

Hamas fruktansvärda terrorattack den 7 oktober kan inte annat än fördömas. Terroristerna i Hamas måste bekämpas. Men ett folkrättsbrott kan aldrig motivera ett annat. Den död och förstörelse som Israel orsakat civilbefolkningen är varken rättvis, proportionerlig eller rimlig. Israel har en given rätt att försvara sig men måste följa folkrätten och krigets lagar.

Vi menar att Sverige inte gör tillräckligt i detta läge. Förra år skar man ned budgeten för bistånd till Palestina med hälften. Nu fryser man utvecklingsbistånd till grupper som arbetar mot Hamas och för demokrati och mänskliga rättigheter, och nu senast har man stoppat utbetalningar till UNRWA, lite i panik, efter att det kommit obekräftade uppgifter om att en handfull anställda av de 30 000 anställda möjligen har deltagit i Hamas attack den 7 oktober. Det är såklart hemskt och ska utredas grundligt. Men att kollektivt bestraffa palestinska civila som behöver den hjälp som bara UNRWA kan ge är skamligt. Regeringen kunde ha agerat som Norge eller Spanien och ökat biståndet i stället. Jag är mycket besviken på hur kortsiktigt och svagt regeringen har agerat i detta svåra läge.

Herr talman! Slutligen ska jag säga någonting om Kina. Det stora dramat i vår nutid är maktkampen mellan USA och Kina. Hur den avgörs kommer att påverka Sverige och alla andra länder i sekler framåt. Kina är en alltmer aktiv aktör globalt, en större militär makt och en alltmer uppenbar utmanare till den demokratiska och rättsstatsbaserade världsordning som vi vill se. Kina tar alltmer plats i internationella forum och visar sina militära muskler regionalt och globalt. Minoriteterna i Kina blir alltmer utsatta. Tibetanerna har nämnts. Uigurerna i västra Kina utsätts för etnisk rensning, och miljoner sätts i så kallade omskolningsläger. Folket i Taiwan lever i skuggan av ett Kina med alltmer auktoritärt beteende.

När Putin rubbar världsordningen genom att invadera ett oskyldigt grannland ser ledningen i Peking intresserat på och noterar noga världens respons och uthållighet.

Sverige och världssamfundet måste visa både Ryssland och Kina att vi står upp för den regelbaserade världsordningen och att vårt stöd för Ukraina är både uthålligt och tillräckligt.

Vi måste vara tydliga mot Kina i vår kritik mot brotten mot de mänskliga rättigheterna och stödja folket i Taiwan att själva få avgöra sin framtid.

Herr talman! Allra sist vill jag ta tillfället i akt att kräva ett omedelbart frisläppande av Gui Minhai men också Johan Floderus i Iran och de andra svenskarna i Iran samt Dawit Isaak. Det kräver anständigheten att jag gör.

(Applåder)

Fru talman! Det är märkligt att man, om man månar om civilbefolkningen i Gaza, stoppar bistånd till UNRWA, den biståndsorganisation som har bäst infrastruktur, störst möjligheter, flest anställda och flest faciliteter för att distribuera biståndet. Att man stoppar bistånd dit, håller inne med betalningar i panik, efter ensidiga anklagelser från Israel om att ett fåtal anställda skulle ha deltagit i Hamas vedervärdiga attacker den 7 oktober är hemskt. Detta ska undersökas grundligt, och om det är sant ska de få sparken. Men man kan inte bestraffa en hel organisation och i förlängningen miljoner civila som flyr bomber och elände i Gaza. Hur förklarar Yasmine Eriksson att man i panik stoppar utbetalningar till UNRWA?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Fru talman! Tack, Yasmine Eriksson, för anförandet!

Jag tycker att det är förbluffande att man kan tala i sex minuter och göra en exposé över världen och viktiga händelser och lidande här och där utan att med ett ord nämna Gaza eller de snart 30 000 döda i Gaza, majoriteten av dem kvinnor och barn. Jag tycker att det är besynnerligt.

Jag skulle vilja fråga Yasmine Eriksson om den konflikt som hon målar upp mellan kvalitet på biståndet och korruptionsbekämpning kontra storlek. Det finns ju ingen åsiktsskillnad mellan ledamoten och mig eller någon annan här inne i fråga om att bistånd ska gå till det som det är avsett för, att det ska vara effektivt och att det ska ge resultat. Det finns ingen som tycker något annat. Det finns ingen som bara vill kasta ut pengar i onödan.

Det som är skillnaden är att ni vill ge lite mindre. Vore det inte klädsamt att bara erkänna det?

Fru talman! Det finns som sagt saker vi tycker är positiva i agendan, och hade vi haft mer tid på oss hade vi kunnat göra en djupare analys. Det som saknas i agendan är dock konkreta exempel på vad det är vi ska lämna.

Vad är det vi inte ska göra? Vad är det för prioriteringar som ska bort? Kärnstöd till multilaterala organisationer är en prioritering som vi har förstått att det ska bli mindre av. Men man talar till exempel om att reducera antalet länder - att man ska gå ned till 30 bilaterala länder från 36, 37 eller vad det är nu. Vilka länder är det då vi ska lämna?

Är det Guatemala, där Sveriges ambassad är en oerhört viktig fristad för människorättsaktivister och jurister som försöker upprätthålla något slags rättsstat under förtrycket? Är det Myanmar, där militärjuntan sitter allt stadigare med sitt förtryck och sin etniska rensning och där lidandet växer för varje dag? Är det därifrån Sverige ska försvinna?

Eller är det Palestinabiståndet som ska upphöra? Det kan man ju ana när regeringen först halverar biståndet och sedan, när kriget bryter ut, fryser utvecklingsbistånd och kapar stödet till UNRWA för att i stället lägga det hos andra multilaterala organisationer. Därefter sågar man den granskning ens egen myndighet kommer med och fortsätter att hålla inne utvecklingsbistånd. Är det alltså Palestinabiståndet som är i stöpsleven och som kommer att tas bort?

Jag förstår att reformagendan inte är ett detaljerat tabellverk över vart alla pengar ska gå, men det vore ju smakfullt om ministern kunde säga något om vilka länder Sverige kommer att sluta vara aktivt i.

Fru talman! Moderaterna och Johan Forssell målar upp en falsk konflikt mellan hur stort biståndet är och hur effektivt biståndet är. De säger att de inte fokuserar på storleken på biståndet utan på effektiviteten, som om det fanns någon här inne som inte tycker att vi ska ha ett effektivt bistånd. Det tycker förstås alla. Jag ska försöka åskådliggöra detta.

Jag tar ett papper som är 100 procent av någonting. Om jag river bort 15 procent är det 85 procent. Har papperet blivit effektivare då? Nej, det har blivit mindre.

Det är klart att man ska göra vad man kan för att effektivisera biståndet. Men att påstå att biståndet blir mer effektivt genom att man skär i det är bara nonsens. Det stämmer inte. Det var en parentes.

Jag vill fråga biståndsministern om följande. Vi socialdemokrater tycker att det finns sådant som är både bra och dåligt i denna reformagenda. Vi tycker att det finns goda tankar och initiativ. Det finns behov av nytänkande inom biståndspolitiken precis som inom alla politikområden. Vi har ingenting emot det. Vi är kritiska till den bristande förankringen. Vi förstår inte varför det är så farligt att komma med en skrivelse till riksdagen. Vi önskar, och inte bara vi från oppositionen, att andra delar av samhället kunde ha varit mer involverade. Man kunde ha haft remissrundor, så att vi kunde ha en särskild behandling av detta i riksdagen. Debatten i dag är en debatt om biståndsbudgeten och inte en debatt om reformagendan, som förtjänar en mycket större förberedelse och analys. Vi fick detta papper i går eftermiddag. Jag undrar därför varför det är så farligt att skicka en skrivelse till riksdagen om reformagendan.

Fru talman! Fredrik Malm tycker att jag borde fråga Sverigedemokraterna. Men jag kan berätta för Fredrik Malm att ni sitter i samma båt. Ni är delar av samma regeringsunderlag. Ni är en junior partner med bara ett fåtal mandat i riksdagen, och Sverigedemokraterna är större med stor påverkan på förhandlingarna. Det begriper jag. Jag förstår att de inte vill att OECD-Dac-reglerna ska följas. De har ju varit en eftergift för dem.

Jag frågar Liberalerna därför att ni har gått med på det här - ni står ju bakom reformagendan. I reformagendan öppnas möjligheter för att frångå OECD-Dac-reglerna när man säger att detta ska vara en utgångspunkt för biståndet. Det betyder att det också finns andra utgångspunkter.

Min fråga till Fredrik Malm kvarstår: Vad är problemet? Och vilka projekt är det som man vill sjösätta som inte följer Dac-reglerna?

När det gäller nivådiskussionen stämmer det att Socialdemokraterna med 0,85 procent ligger något högre än regeringen. Det finns sex partier - Liberalerna, Kristdemokraterna, Vänstern, Miljöpartiet, Centern och Socialdemokraterna - som tycker att det är rimligt att vi avsätter 1 procent av vår bni för bistånd. Jag antar att Liberalerna fortfarande tycker det. KD har ju sagt det öppet. Skiljelinjen går mellan å ena sidan dessa sex partier och å andra sidan Sverigedemokraterna och Moderaterna, som inte tycker att vi ska ha ett enprocentsmål. Där går den stora skiljelinjen. Den går inte mellan mig och Fredrik Malm, utan den går mellan å ena sidan mig och Fredrik Malm och å andra sidan Sverigedemokraterna och Moderaterna.

Fru talman! Jag tackar Fredrik Malm för hans anförande. Det är många saker som vi ställer upp på, och de är universella, nämligen stödet till Ukraina, mänskliga rättigheter, demokrati och så vidare. Där finns inga åsiktsskillnader. Det är inte heller förvånande att Fredrik Malm vill lyfta upp de liberala segrarna i de långa nattmanglingarna under arbetet med att ta fram reformagendan.

Jag skulle vilja ställa en fråga om en sak som jag tycker går stick i stäv med tidigare liberala ställningstaganden och som återfinns i reformagendan, nämligen OECD-Dac-reglerna. De är ju styrande för biståndet, inte frivilliga. Det är regler som vi ska följa, inte bör följa.

I gårdagens rapportering från reformagendans lanserande sa Sverigedemokraterna att de fick ge med sig när det gäller följsamheten till OECD-Dac. Ordföranden i utrikesutskottet, Aron Emilsson, säger att OECD-Dac-reglerna ska vara en utgångspunkt för svenskt bistånd, men det är möjligt att det kommer att finnas projekt som inte är uppbundna till OECD-Dacs regelverk.

Vilka OECD-regler är problemet? Vilka projekt har ni på lut som ska bryta mot OECD-Dac-reglerna som ni vill lansera?

Fru talman! Tack, Gudrun Brunegård, för svaret!

Jag ställer frågan igen eftersom ledamoten inte hann med den i första replikskiftet. Varför ställer ni stödet till civilsamhället mot det stödet till multilaterala organisationer? Civilsamhällets organisationer tycker ju inte att det finns något motsatsförhållande här, utan de vet att FN-organens arbete, World Food Programme, IMF och Världsbanken är vitala för att de ska kunna fungera. Det finns alltså ingen motsatsställning mellan civilsamhällesstöd och multilateralt stöd. Jag undrar varför man ser en sådan motsatsställning i reformagendan.

Sedan talades det om långsiktig förändring. Jag tror på Gudrun Brunegårds och Kristdemokraternas vilja att få till stånd förändring. Det är helt naturligt. Detta handlar inte om att jag skulle vara bitter för att vi är i opposition, utan det är för att vi vill att biståndet ska göra största möjliga nytta och ha högsta möjliga kvalitet.

Vill man se långsiktig förändring är en god förankring en förutsättning för det. Om man bestämmer fort, stänger in sig i ett förhandlingsrum och kommer ut med en färdig produkt är det mindre sannolikt att man får stort genomslag för det än om man hade fått med sig civilsamhällets organisationer, myndighetsrepresentanter, akademin, forskningen och partner i andra länder i arbetet och också lyssnat mer på oppositionen. Då hade förändringarna kunnat bli mer långsiktiga. Risken är ju annars att politiken växlar igen vid nästa regeringsskifte.

Men frågan varför man sätter civilsamhällesstöd mot multistöd vill jag ha svar på.

Fru talman! Jag tackar Gudrun Brunegård för ett värdefullt anförande och för det arbete som ledamoten och Kristdemokraterna har gjort i framtagande av reformagendan.

Det finns, som jag sa i mitt anförande, bra inslag. Det finns ett nytänkande som kan vara välbehövligt. Det finns saker som vi inte har debatterat här som är spännande. Landstrategier som är sammankopplade med både bistånd och andra politikområden tycker jag låter som en spännande sak, till exempel.

Över huvud taget när det gäller styrningen av biståndet finns det många goda tankar. Vi socialdemokrater tycker bara att det är synd att inte vi, civilsamhället, organisationer och akademin har fått vara med vid utformandet. Då hade det kunnat bli ännu mer nytänkande.

Jag skulle vilja fråga om civilsamhällets roll. Jag vet att det är en hjärtefråga för Kristdemokraterna. I agendan står det att en ökad andel av biståndet ska gå till civilsamhällets organisationer.

Men det som oroar mig är två saker. Det ena är att detta ska ske på bekostnad av det multilaterala stödet. Varför sätter man just multilateralt stöd i motsatsställning till civilsamhället?

Det andra som oroar mig är att regeringen sa exakt samma sak i budgeten förra året, men hur än vi och många civilsamhällesorganisationer räknar kunde vi inte se att det på totalen blev något ökat stöd till civilsamhällets organisationer, så varför ska vi tro på detta nu? Det är mina frågor.

Herr talman! Det stämmer inte att vi i tidigare regeringsställning inte har efterfrågat oppositionens synpunkter. Senast det gjordes ett så här stort omtag i biståndspolitiken var före både Magdalenas och min tid i riksdagen, nämligen 2002/03 när vi lanserade Sveriges politik för global utveckling. Det är kanske att likställa med detta, åtminstone med er bild att detta är ett så stort paradigmskifte och en så stor omläggning.

Det är svårt för oss att kunna analysera om det verkligen är det. Vi fick texten i går eftermiddag, så det är lite svårt att göra en totalanalys. Det visar väl också på problemet: Vi kan inte bedöma den eftersom vi inte har fått se den förrän i dag, och i dag ska vi stå här och debattera den.

Vi hade velat att det skulle lämnas en skrivelse till riksdagen om biståndsreformagendan så att vi hade haft möjlighet att analysera den ordentligt, komma med reservationer och särskilda yttranden och beskriva vår politik i jämförelse med den. Men det verkar man vara rädd för från regeringen.

När vi tog fram politiken för global utveckling var det en mycket omfattande process där alla riksdagens partier var inblandade och fick komma med yttranden och där vi hade rundabordssamtal under utformandet. Vi tog hjälp av akademin, av forskningen och av andra länders myndigheter och gjorde ett gediget arbete, ett arbete som var banbrytande och världsledande och fick många efterföljare ute i världen.

Omläggningen av biståndet förtjänar en sådan hantering. Jag tycker att den här hanteringen har varit sluten. Det spelar ingen roll hur många möten ni har haft där ni bara sagt "Vad tycker ni då" i största allmänhet. Det har inte varit en seriös hantering av detta, och det beklagar vi.

Vad är det som är så farligt med en skrivelse till riksdagen om detta?

Herr talman! Tack, Magdalena Thuresson, för ett anförande med många viktiga poänger!

Det finns mycket som vi är eniga om i utrikesutskottet, som att Sverige har en viktig roll att spela och att biståndet kan göra stor skillnad för fattiga och utsatta människor världen över. Vad vi inte är överens om är exempelvis nivån på biståndet. Det har vi diskuterat flera gånger tidigare.

Magdalena Thuresson ljuger inte och hittar inte på; det stämmer att det under dessa tre år är mer pengar i kronor och ören än under de föregående tre åren. Så kan man ju räkna om man vill. Det är dock ett lite ohederligt sätt att räkna på, kan jag tycka, eftersom bnp och bni ändras och inflationen ändras. Man fick mer för de pengarna då än vad man får nu. Andelen har alltså minskat.

Det är väl bara att vara ärlig med det från Moderaterna: Ni vill inte vara lika generösa med svenskt bistånd som vi i oppositionen samt Kristdemokraterna och Liberalerna vill. Det får ni väl tycka. Jag kan förstå att man gör den prioriteringen, även om jag tycker att den är helt fel. Jag tycker dock att det är lite opassande att trixa med beräkningarna på det sättet.

Min fråga gäller förankringen av detta. Magdalena Thuresson tycker att regeringen har haft möten med diverse organisationer och att vi partier har getts möjlighet att komma med åsikter. Det stämmer till viss del, men det är ju inte så att vi har fått ta del av något förslag som har funnits. Det har inte gått ut något förslag på remiss till partierna där vi har kunnat komma med inspel. Det har mest varit pliktskyldiga möten för att man sedan ska kunna säga att man haft möten.

Min fråga är: Vad är problemet med att ha en skrivelse i riksdagen om detta viktiga politikområde?