Annika Hirvonen

Herr talman! I sitt anförande pratade Ingemar Kihlström om att det skulle bli svårare att fuska nu när lönekravet höjs. Men det blir inte svårare att fuska för att siffran på vilken minimilön man måste fuska att man har ändras.

De som fuskar kommer bara att fortsätta med det om man inte skärper kontrollerna så att fler upptäcks och om man inte ser till att fler arbetstagare vågar larma när arbetsgivaren lurar dem på pengar eller tvingar dem att betala tillbaka av sin lön. De uppläggen för fusk kan användas oavsett vilken lön vi kräver att arbetstagaren ska få.

Vill man rå på fusket behöver man göra flera olika saker som vi i Miljöpartiet har föreslagit, till exempel skärpa sanktionerna mot de oseriösa företag som snedvrider konkurrensen genom att fuska. Man behöver öka kontrollerna och även se till att de människor som blir utnyttjade vågar anmäla. Faktum är ju att det är de som straffas hårdast när en fuskande arbetsgivare åker fast. De straffas med utvisning och med att barnen rycks upp från en fungerande skolgång, kompisar och ett liv i Sverige. Läs Miljöpartiets motion och ta tag i fusket på riktigt!

Fru talman! Jag tror inte att någon tycker att 13 000 kronor var ett bra lönegolv. Men att nu sätta lönegolv som kräver en massa undantag som Sverigedemokraterna ska sitta och bestämma över blir väldigt rörigt och dåligt för Sverige.

Jag har pratat med en företagare som berättade att om företaget får anställa en CNC-operatör från Georgien kan de anställa nio personer som inte behöver ha någon utbildning. Men om de inte får anställa den här enda personen kan de inte heller ge jobb till de nio personer som denna person annars skulle kunna leda inom företaget.

Jag tycker att man ska satsa på att utbilda dem som är arbetslösa i Sverige, men vi blir fattigare om vi först slänger ut alla de människor som i dag bidrar till vår välfärd. Även undersköterskorna i äldreomsorgen bidrar till vår välfärd. De bidrar varje dag med att ta hand om de äldre, som blir allt fler i Sverige. Det gäller speciellt i norra Sverige, där det är svårt att hitta personal till äldreomsorgen när man har utvisat de här medarbetarna, varav många är spårbytare.

Ni har en matematik som säger att du inte är lönsam om du har för många barn. Men vi behöver ju fler barn i det här landet! Det är positivt att människor skaffar barn. Många oroar sig för att vi har för få unga i ett land där vi blir allt äldre. Den sverigedemokratiska matematiken går bara ihop om man vill ha ett lite fattigare Sverige med lite färre människor med mörk hudfärg. Det är bara då man kan tycka att Sverige blir bättre av att utvisa en massa människor som jobbar och bidrar i vårt land.

Fru talman! Ur led är tiden. Det fanns en tid när vi i Miljöpartiet tillsammans med de borgerliga partierna trodde på att Sverige skulle bli ett bättre land om våra företagare och arbetsgivare fick anställa den personal som de behöver för att deras företag ska kunna växa och utvecklas.

Nu är vi i en tid när Moderaterna av princip säger att de är emot politik som Miljöpartiet är för. Det gäller till och med när man bedriver en politik som Svenskt Näringsliv vädjar till regeringen att ändra på för att det skadar svensk ekonomi och svensk tillväxt att bedriva den sortens arbetskraftsinvandringspolitik. Den är dålig för svenska företag.

Magnus Resare talar om pizzabuden. De man nu låser ute från svensk arbetsmarknad är också människor som har utbildning och en särskild kompetens som företagen har svårt att hitta bland de 500 000 arbetslösa.

Tänk om regeringen hade lagt alla återvandringsbidragspengar på att utbilda CNC-operatörer eller se till att fler kunde ta olika jobb runt om i våra företag i stället för att lägga dem på att betala människor för att lämna Sverige. Då kanske vi hade kunnat se till att fler företag och arbetsgivare hade hittat den kompetens som de behöver bland dem som nu är arbetslösa. Men så är inte fallet.

Tänk om man hade lagt pengarna på ett flyttbidrag så att människor kunde ta sig från södra Sverige, där arbetslösheten är hög, till norra Sverige, där det är nästan omöjligt att hitta människor som kan jobba i äldreomsorgen nu när man utvisar äldreomsorgens personal.

Fru talman! Jag har en fråga till utbildningsminister Simona Mohamsson.

Om tre veckor ska Tabitha utvisas från Sverige. Hon drömde om att söka till ambulanssjuksköterskeutbildningen till hösten, när hon har tagit studenten, men hon är en av dem som nu tonårsutvisas från sina familjer och från sina drömmar i Sverige därför att lagstiftningen har ändrats.

Vi hör att det ska komma en ny ventil, men hennes liv och framtidsdrömmar riskerar att hinna slås sönder om regeringen inte snabbt kommer fram med en stopplag för tonårsutvisningar som kan gälla tills en ny ventil är på plats.

Jag vill fråga Simona Mohamsson, som uttalade sig om det här i går: Varför ser hon en motsättning mellan dessa förslag?

Herr talman! Att det finns personer som har missbrukat spårbytessystemet är vi nog alla överens om. Skillnaden är vilken slutsats man drar av det. Vi i Miljöpartiet har dragit slutsatsen att man då måste täppa till möjligheterna att missbruka systemet. Att dra slutsatsen att vi ska skicka ut alla som redan är här blir fullkomligt orimligt. Vissa tvingas till exempel tillbaka till Iran för att söka om sitt arbete därifrån i ett läge där människor mördas på gatorna. Familjer tvingas sälja hus och hem för att lämna Sverige och kan inte vara säkra på att de kan komma tillbaka. Människor driver företag som man inte kan ha kvar om man först måste resa ut ur Sverige.

Det blir omöjligt även om man tillhör den grupp som genuint fruktade för sitt liv och sin säkerhet och kom till Sverige just på grund av den fruktan men av olika skäl inte lyckades bevisa risken för förföljelse hos Migrationsverket. Det är orimligt att man då ska tvingas tillbaka till exempel till Afghanistan eller Iran för att söka om sitt arbetstillstånd därifrån.

Det blir väldigt allvarliga konsekvenser för de här familjerna, men det blir också konsekvenser för företagen som blir av med sin personal. Det blir konsekvenser för de gamla i äldreomsorgen när det blir färre medarbetare som kan ta hand om dem. Det blir konsekvenser för kollegorna som måste springa ännu lite fortare för att hinna med jobbet.

Även om vi har en stor arbetslöshet, och det kan vi verkligen skylla regeringen för att ha varit passiv kring, är det fortfarande så att det finns väldigt många som inte hittar den de behöver anställa, speciellt i den norra delen av Sverige.

Herr talman! Jag tycker att det är positivt att Ola Möller företräder en mer rimlig linje än ett fast lönekrav för alla. Den dispositiva modellen är ändå ett steg i rätt riktning.

Det jag inte förstår är varför Socialdemokraterna tycker att det är bra att vi också utvisar de människor som redan är här och arbetar i välfärden, driver företag och är resurser som anställda runt om i vårt land. Socialdemokraterna röstade ju inte bara för att ta bort möjligheten för framtida asylsökande att söka arbetstillstånd från Sverige om man får ett jobb här i väntan på sitt asylbeslut, utan man röstade också för att 4 700 arbetande människor ska utvisas härifrån.

Jag förstår inte varför Socialdemokraterna tycker att det är en bra politik, speciellt när vi ser hur svårt det är för många företagare men också för välfärden, inte minst i norra Sverige, att hitta personal exempelvis till äldreomsorgen.

Herr talman! Vi i Miljöpartiet tycker att det är helt orimligt att massutvisa tusentals människor som har arbetat i Sverige, med uppehållstillstånd, betalat skatt och bidragit till vår välfärd – både medskatteinbetalningar och, ärligt talat, genom att de har jobbat i välfärden. Vi tycker att det är helt orimligt.

Ännu mer orimligt blir det när man hör från moderater och andra att det ska löna sig att göra rätt och att det ska löna sig att arbeta, precis som de här människorna har gjort.

Nu ser vi hur medarbetare i hemtjänsten, undersköterskor på sjukhus och egenföretagare i Norsjö och på andra platser tvingas att sälja sina hus, sina hem, och ta barnen ur skolan för att resa till länder som Iran eller Afghanistan, som de en gång flytt från. Vi kan nog alla förstå att det finns skäl att inte vilja åka tillbaka dit.

Dessa människor kommer inte heller alla gånger, med den politik som regeringen driver, att ha möjlighet att komma tillbaka till Sverige. Regeringen kommer nämligen att höja lönekraven så mycket att det blir nästan omöjligt för många arbetare i arbetaryrken att nå upp till dem.

För mig och för Miljöpartiet är detta en helt orimlig politik. Jag ifrågasätter också hur den går ihop med pratet från många partier om att det ska löna sig att göra rätt för sig och att sköta sig, precis som de här människorna har gjort. Men jag noterar att Sverigedemokraterna inte tycker att det är en princip som man ska förhålla sig till.

Herr talman! Jag har två frågor till Ludvig Aspling.

Den första är varför Ludvig Aspling tycker att det är rimligt att ha kollektivavtalsenliga villkor som grund när det gäller säsongsanställningar men inte när det gäller alla andra arbeten. Vi brukade ju ha ett system som sa att en arbetskraftsinvandrare ska ha en lön i nivå med kollektivavtalen. Regeringen tycker uppenbarligen att den ordningen funkar väl för säsongsarbetare. Vi tycker att det vore en bra ordning även för medarbetare i hemtjänsten och arbetare i industriyrken.

Detta skulle också lösa problemen med den regionala skillnaden i lön och, ärligt talat, också den regionala skillnaden när det gäller efterfrågan på arbetskraft, som ju är enorm i norra Sverige. Där har man jättesvårt att hitta folk som vill komma och jobba till exempel i välfärden. Där har man nu sett massor av utvisningar. På en avdelning i Boden har var fjärde medarbetare blivit utvisad.

Den andra frågan är om Sverigedemokraterna i grunden står bakom principen att de som sköter sig, arbetar, betalar skatt och gör rätt för sig ska få stanna i Sverige. Det är en princip som många i till exempel Moderaterna har sagt att de står bakom, men i politiken ser vi att regeringen inte står upp för den när man massutvisar människor som redan har varit i Sverige i många år. Det handlar om människor som jobbar här, betalar skatt och är en del av våra samhällen.

Herr talman! Klockan tickar för de här ungdomarna. Det handlar om svenska föräldrars adoptivbarn och bonusungar. Det handlar om arbetskraftsinvandrares barn. Det handlar om flyktingars barn, som har kommit hit i mycket låg ålder. Vi måste nu ta vårt politiska ansvar, vi från alla partier som säger: Nej, det här är inte rätt. Vi ska sluta utvisa tonåringar.

Då kan vi inte vänta på en lösning som ska komma 2027. Vi måste agera nu. Låt oss därför tillsammans lagstifta om ett moratorium, ett tillfälligt stopp för tonårsutvisningar, så att vi sedan kan se till att få på plats en ny ventil. Ni kanske inte vill ha den som vi införde 2021, men det behövs något som stoppar de orimliga tonårsutvisningarna. Folk känner sig lurade. Ingen brottslighet blir bättre av att utvisa välintegrerade ungdomar. Ingen integration förstärks av att skicka barn från deras svenska familjer.

(Applåder)

Herr talman! För några veckor sedan träffade jag Jomana, 18 år, här i riksdagen tillsammans med flera riksdagskollegor. Jomana berättade att hon precis hade beställt sin studentmössa när brevet kom från Migrationsverket. Efter att ha levt 14 år i Sverige hade hon fyra veckor på sig att packa ihop hela sitt liv. 18 år gammal förlorade hon rätten att leva med sin familj, gå klart sin gymnasieutbildning och drömma om att bli socionom i Sverige och bidra till ett starkare samhälle.

Jomanas vänner, lärare, rektorer och andra medborgare runt om i hela landet har sagt ifrån, precis som de har gjort när det gäller Ayla från Sigtuna, som ska utvisas ensam, utan sin familj, till Iran. Vi har läst om Batis, som fick sitt svenska körkort samma dag som beskedet kom: Du är inte längre välkommen.

De här ungdomarna förlorar rätten till sin framtid, till sitt liv och till Sverige, som nu är deras hemland – för att de har fyllt 18 år. Regeringen har tagit bort den möjlighet som fanns för etablerade människor, som haft uppehållstillstånd och som har en stark koppling till Sverige, att fortsätta bygga sina liv.

Många partier har sagt: Det måste bli ett stopp. Och en minsta gemensam nämnare för oss alla vore att nu lagstifta om ett moratorium som stoppar de här utvisningarna tills det finns en lösning på plats.

Herr talman! Det finns ett förslag som skulle hjälpa en liten del av dessa, men det förslaget är en undantagsregel. Vi i Miljöpartiet tycker att huvudregeln ska vara att familjer som har flyttat till Sverige tillsammans, och där föräldrarna och småsyskonen nu får stanna, ska få hålla ihop här. Vi ska inte utvisa Ayla ensam till Iran när resten av familjen får stanna här eller Jomana ensam till Egypten när familjen blir kvar.

Det fanns en regel som var färdigutredd, som ni tog bort, Lotta Edholm. Den behöver införas snabbt, tycker jag. Annars är det för sent för dessa ungdomar.

Herr talman! I går besökte Jomana, 18 år, oss i riksdagen. Jomana kom till Sverige som fyraåring. Hon hade precis beställt sin studentmössa när beskedet kom. Jomana ska utvisas ensam. Föräldrar och lillebror får stanna i Sverige. Hon har fyra veckor på sig att packa ihop 14 år av sitt liv – 14 år som hon levt i Sverige – och flytta till Egypten, som hon bara besökt en gång under dessa 14 år.

Hon är en av många som nu drabbas av tonårsutvisningarna på grund av att regeringen tog bort en bestämmelse i utlänningslagen som skulle hålla ihop familjer och se till att de som har etablerat sig och fått en stark anknytning här får stanna.

Jag vill fråga gymnasieminister Lotta Edholm hur hon ser på att vi nu utvisar gymnasieungdomar ensamma, utan familjen, lagom till att de ska ta studenten.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Fru talman! Ett kort svar på den frågan, fru talman, är att det inte är jag som bestämmer vilka ministerportföljer som Miljöpartiet kommer att prioritera vid en sådan förhandling. Det görs av dem som är ett snäpp högre i rang.

Jag vill stanna upp vid resonemanget om att det inte är någon skillnad nu. Även förut fanns det människor som inte kunde ansöka om att återförenas med sin familj inom tre månader, och därför skulle det inte vara någon skillnad att alla nu berövas möjligheten att återförenas med sina familjer så fort som möjligt. Men det är en jättestor skillnad.

För mig som miljöpartist är den rimliga slutsatsen av att vissa människor på grund av tremånadersregeln behöver vänta väldigt länge på att få krama sina barn igen att vi bör se till att alla, oavsett hur lång tid det tar att lokalisera familjemedlemmar, har rätt att direkt återförenas med sina barn, sin mamma eller sin make. Det är bättre för integrationen.

Familjer integreras snabbare än ensamstående vuxna. Om man som barn får komma till Sverige när man är sju år har man lättare att klara den svenska skolan än om man måste vänta två, tre eller fyra år på att mamma eller pappa får fast jobb och lägenhet och kommer till Sverige när man är elva. Det är alltså bra för integrationen att familjen hålls ihop.

Det här står inte emot satsningar på jobb eller bostäder. Man kan göra både och. Det är den polletten som skulle behöva trilla ned hos Moderaterna, som ändå pratar om att de vill ha integration. Den här politiken, som splittrar familjer, försämrar integrationen.

Fru talman! Det är sant att jag är mycket engagerad i dessa frågor. Det här är viktigt på riktigt. Det handlar om riktiga människors liv.

I vårt tidigare replikskifte ställdes en fråga som jag inte fick möjlighet att svara på. Magnus Resare avslutade med att prata om att regeringen egentligen inte alls har förändrat reglerna för vilka som får återförenas som familj. Man har bara ändrat lite tekniskt i ramarna och tagit bort en liten tremånadersgräns. Men tremånadersgränsen är skillnaden för om ett barn i flera år ska få växa upp med sin mamma på länk eller om en mamma ska få hålla om sin dotter. Den är skillnaden för de allra flesta familjer.

Vi i Miljöpartiet tycker att den mänskliga rättigheten för ett litet barn att växa upp med sina föräldrar är absolut. En förälder ska inte behöva oroa sig för hur barnen har det i flyktinglägret i Jordanien medan man försöker lära sig svensk grammatik och söker jobb. Barnen ska få komma till Sverige så fort föräldrarna har fått uppehållstillstånd. Föräldrar ska inte sättas i det dilemma som nu råder när de till exempel flyr över Medelhavet.

Jag vet mammor som säger att de ångrar att de inte tog med sina barn på den livsfarliga flykten. Om de vetat att det skulle ta åtta år innan de fick krama sitt barn igen hade de kanske hellre riskerat livet tillsammans. Och det är ingen teknikalitet; det är någonting att engagera sig i och någonting att bry sig om. Det handlar om människors liv på riktigt.

Fru talman! Vi debatterar Riksrevisionens rapport om Migrationsverkets hantering av medborgarskapsärenden.

Förutom det uppdrag jag har som riksdagsledamot har jag också fått förmånen att sitta i Migrationsverkets insynsråd. Insynsrådet träffas ungefär fyra gånger per år. Vi träffar generaldirektören för att kunna ta del av hur Migrationsverket jobbar med olika frågor. En av de frågor som vi verkligen har följt noga är just de otroligt långa handläggningstiderna i medborgarskapsärenden. Vissa människor lämnade in sin ansökan före förra valet, alltså för fyra år sedan, och har fortfarande inte fått ett beslut.

Den som lyssnade när Sverigedemokraternas representant talade tidigare kunde kanske få intrycket att Migrationsverket suttit i fyra år och funderat och undrat över personens identitet och gjort olika kontroller. Men faktum är att väntetiderna beror på att ärendena legat på hög. I arbetet med att bevilja medborgarskap har man haft en alldeles för liten personalstyrka och inte jobbat tillräckligt effektivt. Det har lett till att handläggningstiderna fortsatt att vara väldigt långa. Som har nämnts i debatten är det numera många som efter de sex månader som man maximalt ska behöva vänta på beslut begär att få ett beslut i enlighet med förvaltningslagen. Då blir följden att den som inte gör en sådan begäran blir kvar längst ned i högen.

Fru talman! Miljöpartiets svar på detta har varit att i varje budget tillföra mer pengar till Migrationsverket för att man ska kunna rekrytera fler handläggare, så att man med bibehållen rättssäkerhet ska kunna hantera fler ärenden. Det är den enda vägen att komma åt det här problemet. Migrationsverket har nu gjort en förstärkning, men tyvärr är den alldeles för liten och kommer inte att lösa problemen. Det är bra med de rekommendationer som har kommit från Riksrevisionen om hur man kan jobba bättre med målstyrning, hur man kan samarbeta mellan avdelningar för att utbyta erfarenheter etcetera. Men i grund och botten kvarstår problemet: Man har inte lagt tillräckligt mycket resurser och inte prioriterat att anställa tillräckligt många personer för att kunna handlägga de här ärendena på rimlig tid.

Att vänta på sitt medborgarskap i flera år innebär ett antal konsekvenser för människor utöver osäkerheten. Jag har blivit kontaktad av personer som har lämnat in passet till Migrationsverket och måste hämta passet där varje gång de ska på arbetsresa till utlandet, för att sedan skicka tillbaka det till myndigheten igen utan att veta hur det kommer att gå. Det är också så att själva osäkerheten i sig påverkar människor.

I grund och botten är Sverige inget u-land. Vi är faktiskt ett land som ska klara av en sådan här byråkratisk ansträngning. Medborgarskapet är inte bara något slags belöning. Medborgarskapet är också biljetten in i demokratin. Det är bara svenska medborgare som har rätt att rösta i riksdagsvalet.

Det är viktigt att de här ärendena handläggs noggrant och att man gör en ordentlig prövning innan någon beviljas medborgarskap. Men det ska inte dra ut på tiden onödigt länge på grund av att ärendena ligger på hög och för få personer handlägger dem.

Fru talman! Den här regeringen har inte ansträngt sig för att korta handläggningstiderna. Man har tvärtom ansträngt sig för att förlänga handläggningstiderna. Det har man gjort med det uttalade syftet att de som nu väntar på sina medborgarskap, som de kanske ansökte om för ett, två, tre eller fyra år sedan, inte ska få beslut enligt de lagar som gäller i Sverige i dag. Tidöpartierna vill ändra lagarna – det har vi hört om i den här debatten. Men när en person får sitt beslut ska det baseras på de lagar som gäller i dag.

Enligt grundlagen ska man handlägga ärenden effektivt, och regeringen får inte styra hur en myndighet agerar i ett enskilt fall. När regeringen gjorde de här uttalandena anmälde jag och en kollega flera ministrar till konstitutionsutskottet, som också riktade allvarlig kritik mot dessa ministrars agerande.

Jag kan notera att vi i kammaren här i dag har hört å ena sidan Sverigedemokraterna, som tycker att det är bra att människor väntar olagligt länge på beslut, och å andra sidan Moderaterna, som menar att det är ett problem när myndigheter har olagligt långa handläggningstider och ineffektiva beslutsprocesser.

Vi i Miljöpartiet tycker att det är viktigt att Migrationsverket får de resurser som behövs för att människor inte ska bli kvar år efter år i väntan på beslut. Det är mycket möjligt att sittande regering vill ändra lagarna framåt i tiden, men det är aldrig okej att försöka fördröja beslut för att de som borde få sina beslut enligt nu gällande lag inte ska få det.

Fru talman! I den här debatten har vi också hört om en önskan att dela upp oss som bor i det här landet i vi och dom. Jag vill även från den här talarstolen kraftfullt ta avstånd från den typen av retorik. Jag tror att den är skadlig. Jag tror att det gör någonting med en ung människa att växa upp med stämpeln ”dom” och ses som någon annan, någon som inte hör till, bara för att hon eller han ännu inte blivit svensk medborgare.

Jag tycker att vi ska ha en gemensam ambition: att de som kommer till vårt land ska kunna bli medborgare och delta fullt ut i demokratin. Jag tycker att vi från dag ett ska se varje människa som en del av det ”vi” som ska bygga det här landet till ett bättre land. Även de som ännu inte har fått sitt svenska medborgarskap ska behandlas med respekt och människovärde. Vi ska inte kasta ut de människor som redan har gjort Sverige till sitt hemland – de som arbetar och betalar skatt, de med barn som går i skolan, de som har startat företag här, de som har köpt hus och byggt sina liv. De har byggt Sverige och orterna de bor på starkare.

Nej, den här regeringens splittrande politik, dess vi-och-dom-politik, är vi emot. Jag ser fram emot att efter valet den 13 september i år se en annan retorik från Sveriges tyngsta tjänstepersoner och ministrar – en retorik som handlar om oss alla, en gemenskap, ett vi.

Fru talman! Det är klart att man har olika tillgång till exempelvis vård om man är turist eller inte. Men alla människor har samma värde, och denna gemensamma utgångspunkt har legat till grund för de mänskliga rättigheterna, som i ökande grad ifrågasätts framför allt för människor på flykt. Barn som flyr till Sverige ska få vänta längre tid på att få leva med sina familjemedlemmar. Är du ett barn som blivit kvar i flyktinglägret, ja, då måste mamma som har flytt till Sverige inte bara kvala in till ett eget kontrakt för en tillräckligt stor lägenhet utan också få fast jobb. Det blir många år som man får uppfostra, natta och trösta via videosamtal på länk.

Att beröva människor rättigheter är någonting som den här regeringen har gjort i en rasande fart. I det förra replikskiftet lyfte Niels Paarup-Petersen förtjänstfullt upp alla dem som just nu utvisas. Det handlar inte om någon teknikalitet så att de bara kan söka om sitt jobb och komma tillbaka, och så är allt som förr. Nej, nej – det här är människor som får avveckla sina företag och sälja sina hus och som fruktar för livet när de ska återvända till platser som Iran eller Afghanistan.

Vi diskuterar i dag inte alla de frågor som har varit i fokus här, utan vi diskuterar hur länge Migrationsverket har lagt människors ansökningar om medborgarskap på hög. Det är olagligt länge. Jag undrar om Magnus Resare håller med Nima Gholam Ali Pour om att det inte är ett problem.

Fru talman! I morse läste jag en krönika av Ann Heberlein. Den handlar om vi och dom, något som Magnus Resare talade om i sitt anförande. Hon skriver i den här krönikan om Carl-Oskar Bohlins tal om att dela upp människor i vi och dom. Det står så här:

”Bohlins retorik ger mig kalla kårar. Det finns nämligen ytterst goda skäl att undvika den uppdelning av människor i två grupper, tillhöriga (vi) och icketillhöriga (dom) som vår minister i civilt försvar föreslår. Uppdelningen i två grupper är ett första, avgörande steg i den avhumanisering som leder till att individer som tillhör den utpekade gruppen successivt förlorar sina rättigheter, för att slutligen berövas sitt värde som människor. Idén om ’vi och dom’ är den viktigaste moraliska och samhälleliga förutsättningen för institutionaliserat dödande, som socialpsykologen Harald Welzer skriver i ’Gärningsmän: Hur helt vanliga människor blir massmördare’ (2007).”

Jag tycker att det är allvarligt att vi nu hör den här retoriken. Vi – det är i det här fallet svenska medborgare. Dom – det är flyktingen som just kommit hit och den arbetssökande som just har tagit ett jobb på Ericsson och som rest till Sverige med familjen från ett annat land. Det är dom som ska sköta sig.

I mitt Sverige ska vi – alla – sköta oss.

Fru talman! Självklart ska vi alltid göra allt vi kan för att försöka ta reda på folks verkliga identitet. Men vissa människor har aldrig fått och kan aldrig få ett pass med den styrka som krävs för att man ska anses ha styrkt sin identitet i Migrationsverkets mening. Detta gäller till exempel nästan alla som har kommit till Sverige från Somalia och Afghanistan.

Men jag har en annan fråga till Nima Gholam Ali Pour. Det handlar om handläggningstiderna för medborgarskap, som Riksrevisionen nu har granskat. Tidigare under mandatperioden prickade KU ett antal ministrar för att de hade uttalat sig om att de ville påverka handläggningstiden för att förhindra att medborgarskap beviljas i enlighet med gällande lagstiftning. KU kritiserade detta väldigt skarpt.

När jag lyssnar på Nima Gholam Ali Pour får jag intrycket att han och Sverigedemokraterna tycker att det är bra att man på olika sätt har velat förhindra att beslut fattas med den hastighet som lagen faktiskt kräver. Många har väntat olagligt länge på beslut om medborgarskap. Vi pratar om fyra års väntan på ett beslut, när det normalt ska vara max sex månader. Jag undrar helt enkelt om jag har förstått detta rätt och Sverigedemokraterna tycker att det är bra att handläggningstiderna är långa.

Fru talman! I sitt anförande påstår Nima Gholam Ali Pour att tusentals människor som vi inte vet vilka de är ska ha fått svenskt medborgarskap. Jag vill berätta vad som menas med att styrka sin identitet och vad det säger om vem man är.

För att du ska ha styrkt din identitet behöver du visa upp antingen ett giltigt hemlandspass eller ett nationellt id-kort. Det finns många människor, inte minst flyktingar, som inte får med sig dessa handlingar. Enligt rekommendationerna från FN:s flyktingorgan kan det faktum att du inte har hunnit samla ihop dessa viktiga papper i många fall till och med tala för att det faktiskt stämmer att du behövt ge dig av väldigt hastigt.

Det finns också de som har med sig sina pass men vars pass inte godkänns av svenska myndigheter för att styrka identitet. Det gäller ganska stora grupper. Till exempel blir en mycket stor del av dem som kommer från Afghanistan och har pass inte godkända därför att de passen inte anses tillräckligt svåra att förfalska. Samma sak gäller väldigt många som kommer från Somalia. Deras pass accepteras inte heller för att någon ska anses ha styrkt sin identitet.

Men att du inte har styrkt din identitet är inte samma sak som att ingen vet vem du är. Det kan betyda att du har levt större delen av ditt liv i Sverige och har andra typer av handlingar som visar vem du är. Du kanske till och med har en släkting som du kan visa släktskap med.

Påståendet att vi inte vet vilka dessa människor är stämmer helt enkelt inte.

Fru talman! Jag har ändå uppfattat att Sveriges regering har skrivit under ett brev som handlar om att man vill att EU ska göra någon form av överenskommelse med talibanregimen eller ta liknande initiativ.

Det oroar mig att jag inte får ett tydligt nej på frågan om regeringen kommer att hålla fast vid att inte en enda krona från Sverige eller en enda euro från EU ska gå till talibanregimen. Jag delar helt Johan Forssells beskrivning av denna fruktansvärda regim, så jag ställer därför frågan en gång till: Kommer regeringen hålla fast vid att inte en enda krona ska till den afghanska talibanregimen?