Annika Hirvonen

Fru talman! Utöver det som Viktor Wärnick läste upp står bland annat detta i reservationen: ”Bland annat behövs en långsiktigt hållbar lösning för de som omfattas av de s.k. gymnasiereglerna, men också för andra som drabbats av lång väntan, ovisshet och rättsosäkra asylprocesser. Ensamkommande barn och unga som varit i Sverige i över ett år bör därför beviljas permanent uppehållstillstånd.” Sedan kommer det här om att utreda någon form av regularisering för dem som levt länge i Sverige.

Det har varit otroligt långa handläggningstider samt rättsosäkra åldersbedömningar och andra rättssäkerhetsbrister hos Migrationsverket. Problem med praktiska verkställighetshinder har gjort att människor – även människor som inte beviljats asyl, men inte bara de – blivit kvar i Sverige under väldigt lång tid. Alla vi som vet hur det har sett ut inser att det inte är hållbart.

Ta till exempel Murhaf Hamid – han som blev så känd för att han sålde majblommor för flera miljoner. Han föddes här i Sverige och har bott på Migrationsverkets boenden från Kiruna i norr till Malmö i söder. Han har flyttat runt mellan fem olika platser och aldrig gömt sig. Familjen har hela tiden varit hos Migrationsverket. Men det har praktiskt inte gått att skicka familjen härifrån.

Någon gång måste människor kunna rota sig, särskilt barn. Vi behöver titta på en lösning.

Herr talman! Jag ska börja med att läsa innantill från kammarens debatt i november 2023 när den humanitära skyddsgrunden för vuxna avskaffades.

”Vi har också i replikerna talat en hel del om inskränkningar i den humanitära skyddsgrunden. Det handlar om inskränkningar för svårt sjuka barn, barn som omhändertagits av svenska myndigheter för att deras föräldrar har utsatt dem för våld och barn som har levt i Sverige ända upp till tonåren och är födda här men av olika skäl ändå inte kunnat få den trygghet som ett uppehållstillstånd innebär.

Mycket har redan sagts om detta, så jag tänkte säga några ord om något som det inte har talats om i dag, nämligen den humanitära skyddsgrunden för vuxna, som också tas bort nu. När tidsbegränsade uppehållstillstånd blev huvudregel kunde vi nämligen helt plötsligt hamna i situationer där familjer splittrades. Vi såg hur 18-åringar som firade att de precis tagit studenten samtidigt fick beskedet att de nu måste lämna Sverige för att de blivit vuxna.

Den humanitära skyddsgrunden särskilt ömmande omständigheter för personer som fått en stark anknytning i Sverige gäller dessa ungdomar, bland annat. Familjemedlemmar som har haft rätt att vara i Sverige för att exempelvis deras föräldrar har fått asyl kan bli av med den rätten om de blir vuxna innan de får permanent uppehållstillstånd. Jag undrar om det egentligen är någon i den här kammaren som tycker att detta är så himla smart.”

Dessa ord var mina egna i den debatt där vi debatterade lagändringen 2023. Patrik Karlson i Liberalerna har inte ens bemödat sig om att kolla upp vad som hände och sades då. Man vill inte ta ansvar för de konsekvenser som Tidöpartiernas lagändringar leder till – inte när det blåser, inte när opinionen säger ifrån. Då låtsas man som att det bara hänt av sig självt, som att det är myndigheternas beslut, enskilda fall och inget man kan kommentera – ingen sa nog något; vi visste inte. Men man visste.

Resultatet i de enskilda fallen bygger i grund och botten på hur lagstiftningen ser ut. Man har ett ansvar som riksdagsledamot för att ändra lagstiftningen när det behövs. Och innan man ändrar har man ett ansvar att förstå konsekvenserna, de konsekvenser som påtalas. Det går inte att gömma sig.

Tidöpartierna har ett tungt ansvar för att de här tonårsutvisningarna ens har blivit verklighet. Och nu när man äntligen, efter hårda påtryckningar inte bara från medborgare i allmänhet utan också från politiker i sina egna partier, har ändrat sig gör man det inte fullt ut. Man ändrar sig bara för kommande fall. Alla de ungdomar som berättat om sina öden och som redan överklagat påverkas inte av regeringens beslut. Domstolarna har redan dömt utifrån den lagstiftning som Tidöpartierna valde, bland annat den dagen 2023.

Nadine är en av dem. Jag träffade henne på demonstrationen i Stockholm för en human flyktingpolitik. Tusentals människor gick ut för att säga: Stopp! Inte i mitt namn! Inte så här! Hon hade några dagar kvar innan hon var tvungen att ensam lämna familjen bakom sig för att i en tid då bomber faller i Mellanöstern åka till Irak och fruktansvärd otrygghet. Som ensam ung kvinna ska hon åka bort från sina drömmar och bort från sin framtid, sin familj och sina vänner. Hon stod på scen tillsammans med många andra i samma situation.

Jomana, 18 år gammal, träffade vi här i riksdagen. Hon hade precis beställt sin studentmössa när brevet från Migrationsverket landade. Föräldrarna får permanent uppehållstillstånd. Lillebror är nu svensk medborgare. Hon ska ensam, som kristen 18-åring, lämna Sverige för det Egypten som familjen en gång bedömde var för farligt för att fortsätta livet i. Hon drömmer om att bli socionom och göra Sverige starkare och barn tryggare. De drömmarna krossas effektivt av ett utvisningsbeslut strax före studenten.

Fru talman! Det här är cyniskt och inhumant. Men det är bara ett av många beslut som planeras av Tidöregeringen. Det är en av många lagändringar i jakten på miniminivån, på så lite mänskliga rättigheter som möjligt för invandrare. Detta kommer att leda till orimliga utvisningar.

Regeringen backade visserligen om de 4 700 spårbytarna, som man på ett bräde med ett riksdagsbeslut gjorde utvisningsbara. Men om bara två månader görs 10 000 arbetande invandrare utvisningsbara, när nya regler träder i kraft för lönekrav för arbetskraftsinvandrare. Människor som tjänar 33 000 kronor och försörjer sig själva, betalar skatt och bidrar till välfärden ska ut.

I sommar planerar regeringen ännu en familjesplittringslag. Den blir kanske värre än något av det vi hittills sett. Då handlar det inte om tonåringar och unga vuxna. Om den lagen går igenom enligt utredningens förslag kan en mamma som tvingas sluta arbeta på grund av sjukdom också behöva välja bort ett av sina barn. Om man blir arbetslös vid fel tillfälle, när barnens uppehållstillstånd ska omprövas, kan det leda till att barnen skickas härifrån.

Fru talman! Att ställa krav när det gäller inkomst och bostad vid första beslutet om anhöriginvandring när barnen ska komma till Sverige, till exempel från ett flyktingläger, har vi motsatt oss. Men det här tar det alltså ett steg längre. Efter två år, när uppehållstillståndet ska prövas igen, måste de här kraven återigen vara uppfyllda. Om man då har en lägenhet med ett barnrum och råkar få tvillingar ska storebror ut ur Sverige.

Den här familjesprittringslagen tror jag inte att någon av alla dem som protesterat mot tonårsutvisningarna kan ställa sig bakom. Jag hoppas att erfarenheten av de protesterna i alla partier leder till att regeringen lägger de här förslagen i papperskorgen. Men i jakten på miniminivån är ingenting heligt – inte barns rättigheter, inte heller respekten för familjen som enhet.

Fru talman! I dag ska vi rösta om många frågor. Ytterligare en fråga handlar om ett moraliskt haveri där Sverige sticker ut jämfört med våra allierade. Jag talar om vår hantering av de människor som hjälpte de svenska soldater som på vårt uppdrag, riksdagens uppdrag, bekämpade talibanerna i Afghanistan.

I två omgångar har Sverige fattat beslut som har gjort det möjligt för många av dem som sedan hamnade i livsfara när talibanerna kom till makten att ta sig till Sverige och få en trygghet här. Men 50 personer som jobbade för oss är kvar. De lever nu i skräck. Familjerna flyttar runt, från provins till provins. Medarbetare, svenska veteraner, samlar pengar för att de ska klara uppehället, det mest nödvändiga, när föräldrarna måste gömma sig och inte kan försörja familjerna. Barn går miste om skolår.

I somras sköts en vaktchef som jobbade för Sverige till döds av talibanerna. Han sköts i huvudet på öppen gata. Läget för de här människorna är akut. I går kväll fick jag ett meddelande med bilder från en av dem. Där håller barnbarnen upp papper där det står: Sweden please help us.

De här människorna riskerade sina liv för Sverige. Och man lämnar ingen kvar. De behöver, precis som tolkar och vakter som jobbat för USA, Tyskland, Kanada och andra allierade, få en chans att komma hit. Det finns uppgifter i medierna om att regeringen, med ansvarig minister Pål Jonson, också har tagit fram ett förslag för att göra det vi kan för att hjälpa dessa människor att få skydd i Sverige, men Sverigedemokraterna blockerar det.

I dag har vi det svart på vitt. Utöver regeringspartierna står också hela oppositionen enad.

Det här moraliska haveriet måste få ett slut. Sverige måste ta sitt ansvar. De här människorna riskerade allt i kampen mot talibanerna under den svenska flaggan, och vi har ett moraliskt ansvar för dem.

Men det är inte bara en migrationsfråga och en moralisk fråga. Det är också en säkerhetsfråga. Nästa gång Sverige skickar soldater utomlands på riksdagens uppdrag kommer de att vara beroende av tolkar och andra lokalanställda, precis som i Afghanistan. De ska kunna se de här kollegorna i ögonen och säga: Vi håller er om ryggen – ni kan lita på oss. De ska kunna rekrytera de bästa medarbetarna. Så länge vi inte har löst den här frågan kommer det inte att vara möjligt.

Fru talman! Jag yrkar därför bifall till den gemensamma reservationen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet – nummer 6.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Herr talman! Detta är inte vad migrationsminister Johan Forssell säger. Johan Forssell säger bara att han ska lösa problemet gällande kommande ärenden. Dem vi redan har läst om och som har fått sina avslagsbeslut säger han att han inte ska göra någonting för.

Jag vill fråga Patrik Karlson om det för honom personligen och för hans parti också är självklart att utvisningarna av de ungdomar som redan har fått sina utvisningsbeslut – Ayla, Jomana, Batis med flera – ska stoppas och att de också ska få stanna kvar i Sverige och söka uppehållstillstånd härifrån.

Är det också självklart att de ungdomar som redan har satts på flyg ut ur Sverige ska kunna söka och få tillstånd att komma hem igen? Med dagens lagstiftning kan det nämligen till och med vara svårare för de tonårsutvisade att komma hem igen än vad det är för en person som aldrig har bott i Sverige att få uppehållstillstånd för att jobba eller plugga.

Titta bara på Darya och Donya. De utvisades till Iran i höstas. De var bland de sista som skickades dit innan Sverige stoppade utvisningar till Iran, och de har sökt tillstånd för att komma hit och jobba. De har också sökt tillstånd för att komma tillbaka till sjuksköterskeprogrammet, och de har fått nej.

Varför är det så? De har ju mamma, pappa, syskon, sin utbildning och sina vänner här. Jo, för att domstolen säger att studier på sjuksköterskeprogrammet inte är deras huvudsakliga skäl att vilja komma till Sverige. Det faktum att man är desperat och vill hem till mamma och pappa, hem till sitt liv och hem till sitt land talar alltså emot att man ska få komma tillbaka.

(Applåder)

Herr talman! Jag måste säga att det är väldigt beklämmande att regeringen i diskussion efter diskussion om dessa tonårsutvisningar liksom vill spela bort sitt ansvar. Man vill inte erkänna att de beslut som man själv fattat har lett till familjesplittrande tonårsutvisningar – trots att Migrationsverket i själva beslutet där de pausar nya utvisningsbeslut lyfter fram att den avskaffade grunden för särskilt ömmande omständigheter för vuxna med stark anknytning till Sverige har lett till att fler har drabbats av tonårsutvisningar.

Med berått mod röstade Liberalerna, Kristdemokraterna och de andra Tidöpartierna ja till lagändringen. Det var inte viktigt vad konsekvenserna skulle bli. Det var inte viktigt att detta skulle slita Ayla, Jomana, Batis och Nardine från sina familjer och faktiskt också från sin framtid och sina drömmar.

Man kan i de här frågorna diskutera mycket om vad ja och nej ska betyda i migrationsprocessen, men för en tjej betydde det här nejet en tonårsutvisning till ett land där ensamma unga kvinnor inte klarar sig. Familjen har nu därför hittat en man, som hon aldrig har träffat, som hon ska gifta sig med.

Det här är livsöden som orsakas av denna politik. Regeringen har sagt att man ska rätta till lite – men inte allt.

Herr talman! Migrationsminister Johan Forssell har varit tydlig här i riksdagens kammare och sagt att han inte planerar att göra någonting för de ungdomar som redan har fått sina utvisningsbeslut. Lagen kommer bara att gälla för att stoppa framtida tonårsutvisningar.

Alla de ungdomar som vi har läst om nu – vars berättelser är själva startskottet för den enorma mobilisering som till slut tvingade Kristdemokraterna och andra partier att ändra sig om tonårsutvisningarna – riskerar att utvisas. Precis som för de två systrarna, Darya och Donya, som vi har kunnat läsa om, finns det en risk att de inte ens får tillstånd att komma tillbaka till Sverige.

Som det är i dag har de som har många starka skäl att vilja komma hit sämre chans att få bifall på en ansökan om studieuppehållstillstånd eller uppehållstillstånd för arbete. Migrationsverket och domstolarna har sagt nej till Darya och Donya. De får inte komma tillbaka till den sjuksköterskeutbildning som de påbörjade i Sverige just för att detta inte är det huvudsakliga skälet. Man misstänker att de också vill komma hem till mamma och pappa, till syskonen, till vännerna och till sina liv i Mölndal.

Det här är fruktansvärt fel. Det måste väl ändå även Kristdemokraterna inse? De ungdomar som har drabbats av de här orättvisa och omänskliga tonårsutvisningarna måste få möjlighet att komma tillbaka till Sverige.

Herr talman! I går presenterade jag och Vänsterpartiets Tony Haddou ett förslag på ett utskottsinitiativ för att på riktigt stoppa tonårsutvisningarna – alla, inte bara några.

Det var väldigt välkommet att Kristdemokraterna och övriga regeringspartier vände i frågan om tonårsutvisningar och slog fast att det här är fel. Det är fel att skicka ut ungdomar som fyller 18 år från Sverige, från deras familjer. Vi talar om ungdomar som är barn till föräldrar med permanenta uppehållstillstånd men faktiskt också barn till svenska medborgare.

För Miljöpartiets del är det fruktansvärt beklämmande att se att just de ungdomar som delade med sig av sina svåra livsöden och fick hela Sverige att reagera och säga ”Nej tack, inte i mitt namn” inte omfattas av stoppet. För alla dem som redan har fått ett beslut från Migrationsverket har ingenting förändrats. Sedan pressträffen där statsministern sa att folk skulle få stanna och få möjlighet att söka uppehållstillstånd på nytt har fler flygplan lämnat Sverige med tonåringar som fått avbryta sina gymnasiestudier och lämna sina jobb, vänner och familjer.

Vårt utskottsinitiativ handlar om att ändra lagen så att också de kan söka nytt tillstånd från Sverige och att de som har tvingats ut ska få möjlighet att komma tillbaka. Stöder Kristdemokraterna det?

Herr talman! Det här är en fråga om människor som tog anställning och satte sina liv i fara för att sida vid sida med svenska kvinnor och män under svensk flagg bidra till att bekämpa talibanregimen. Om vi är överens om att talibanregimen är en av de mest fruktansvärda regimerna i världen förstår jag inte Sverigedemokraternas slutsats att de människor som riskerade sina liv med de soldater som var i Afghanistan på riksdagens uppdrag – Sveriges uppdrag – inte ska inkluderas i den grundprincip som brukar gälla. Den är att alla ska med när det värsta inträffar. Man lämnar inte någon kvar.

Anders Brännström, som är före detta arméchef, lyfter ett annat perspektiv – nämligen säkerheten för de soldater som Sverige skickar ut i framtiden. Han säger att vi måste kunna anställa de bästa tolkarna och medarbetarna. Det gäller ju att se till att svenska soldater – svenska kvinnor och män – som åker ut för att verkställa politiska beslut får de bästa förutsättningarna. Hur ska soldater som vi skickar ut i framtiden kunna se dessa nödvändiga lokalanställda tolkar och andra som man behöver för att utföra sina uppdrag i ögonen och säga ”Ni kan lita på oss. Vi lämnar er inte att dö”?

Så länge den här frågan inte är löst kan vi heller inte avsluta det här kapitlet. Det var ett fruktansvärt misslyckande att talibanerna kom tillbaka till makten. Det ville ingen; det hoppades ingen på. Men vi måste ta vårt moraliska ansvar. Det är ett moraliskt haveri att vi inte gör mer.

Herr talman! Man undrar om det betyder att alla som gick på Jimmie Åkessons bröllop skulle vara föremål för den här vandelsprövningen, med tanke på att det var gängledare på plats där.

Det jag tänkte fråga Nima Gholam Ali Pour om var dock inte det, herr talman. Det handlar om den situation som tolken Rashid och 50 andra afghanska medborgare som sida vid sida med svenska soldater bidrog till bekämpandet av talibanregimen nu befinner sig i.

I Aftonbladet i dag kan vi läsa en intervju med Rashid. Han säger: Vi flyr för våra liv. Det finns ingen säkerhet här för oss.

Sedan talibanernas maktövertagande 2021 har Sverige under ett tidsfönster fram till årsskiftet lyckats få ut alla utom 50 av dem som bistod våra styrkor på plats. Men precis som Rashid lever de som är kvar på rymmen med sina familjer. Många flyttar från plats till plats. Rashid beskriver att han tydligt känner hur talibanernas nät sluter sig tätare. De får helt enkelt allt bättre kontroll över medborgarna i Afghanistan och betraktar såklart dem som hjälpte Sverige och andra västmakter som förrädare. I somras dödades en vaktchef av talibanerna. Han blev skjuten på öppen gata.

I december berättade Nima Gholam Ali Pour att det är Sverigedemokraterna som blockerar en lösning som skulle kunna innebära att de här 50 personerna och deras närmaste familjer skulle kunna komma till säkerhet i Sverige. Varför fortsätter Sverigedemokraterna att blockera detta?

Herr talman! Det är jätteviktigt med insatser för att ge människor som kommer till Sverige som flyktingar möjlighet att lära sig svenska språket och komma in i samhället på bästa möjliga sätt.

Under vår tid i regering tillsammans gjorde vi många viktiga insatser för att människor från dag ett skulle kunna börja lära sig svenska. Vi satsade mycket på kommunerna för att de skulle få bättre förutsättningar. Jag är övertygad om att man kan göra mer där.

Samtidigt finns forskning om detta globalt. Från en ny opinionsundersökning från Novus vet vi också att majoriteten av svenskarna är övertygade om att permanenta uppehållstillstånd är bättre än tillfälliga för att människor ska kunna bli en del av samhället.

Om människor ska vara i Sverige i väldigt många år på korta uppehållstillstånd kommer det att påverka integrationen negativt. Vi vet att tanken från regeringen är att människor sedan ska bli medborgare efter åtta år, plus en väldigt lång handläggningstid. Som det ser ut i dag är den tyvärr flera år.

Alla kan inte få ett medborgarskap som regelverket ser ut i dag. Det gäller till exempel dem som har fått sin födelsedag ändrad av Migrationsverket. De kommer inte med dagens regelverk åt medborgarskapet.

Det gäller också dem som har id-handlingar från Somalia eller Afghanistan som inte godkänns. För dem tar det ytterst lång tid att få ett medborgarskap.

Det gör att vi för vissa personer inte ens talar om åtta plus två år. Vi kanske talar om en mycket stor del av en människas liv i denna otroligt otrygga tillvaro.

Jag vill understryka vikten av att det ska vara möjligt att få permanent uppehållstillstånd.

Herr talman! Vi har många frågor på bordet i dag här i kammaren. En av dem handlar om synen på permanenta uppehållstillstånd. Många flyktingar som jag har mött beskriver stunden då de fick sitt permanenta uppehållstillstånd som stunden då de kunde andas ut, avsluta flykten och börja tro och bygga en framtid här.

FN:s flyktingorgan UNHCR rekommenderar länder att bevilja permanenta uppehållstillstånd till människor som flytt – dels såklart för att det för flyktingarna främjar psykisk hälsa och trygghet, dels för att det faktiskt gör att länderna som de kommer till får bättre möjlighet att integrera dem.

Jag träffade Alex, som är läkare från Ukraina. Hon sa det tydligt och träffande: Det tar för mig två år att bli läkare i Sverige, men jag får bara ett års uppehållstillstånd i taget. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag tror att det är värt att sätta igång den här processen med tanke på risken för att bli utskickad. Det kanske är bättre att ta ett tillfälligt jobb med någonting annat så länge.

Jag vet att Socialdemokraterna har sagt nej till att riva upp beviljade permanenta uppehållstillstånd. Men regeringen vill ju ta bort möjligheten att någonsin få permanent uppehållstillstånd. Då riskerar vissa människor att under mycket lång tid få leva i Sverige med korta tidsbegränsade uppehållstillstånd och stor otrygghet. Hur ställer sig Socialdemokraterna till det?

Herr talman! Det krävdes många hjärtskärande berättelser från ungdomar som Jomana – som kom hit som fyraåring och utvisades strax efter att hon hade beställt sin studentmössa – Batis och Ayla med flera innan vreden även från Moderaternas egna väljare och medlemmar pressade partiet att erkänna att de måste backa och stoppa dessa orimliga utvisningar.

Statsministern stod då på en presskonferens och sa att tonårsutvisningarna skulle stoppas. Några som satt inlåsta på förvaret i Märsta, där man lever under sämre förhållanden än vad FN:s tortyrkommitté rekommenderar att människor ska hållas inlåsta under, räknade med att nyckeln i låset skulle vridas om och att de skulle kunna komma hem igen, gå till sina arbeten och återgå till ett normalt liv tillsammans med sina familjer. Så blev det dock inte, för statsministerns besked stoppade bara kommande beslut om utvisningar.

Ingenting har förändrats för Jomana, Ayla och de andra ungdomarna vars berättelser vände hela debatten och fick parti efter parti att ändra sig, och i Iran sitter just nu Darya och Donya med risk för sina egna liv. De var bland de sista som skickades till Iran innan Israels och USA:s bomber började falla. De har precis fått nej till att få komma tillbaka för att läsa klart den utbildning på sjuksköterskeprogrammet som de hann påbörja innan de skickades härifrån.

Kommer Moderaterna att ändra sig och göra något också för de här ungdomarna?

Herr talman! En av de frågor vi debatterar i dag är tonårsutvisningarna och på vilka grunder man ska kunna få uppehållstillstånd i Sverige om man har kommit hit som barn tillsammans med sin familj men hunnit bli vuxen innan Migrationsverket beslutat att bevilja ett permanent uppehållstillstånd.

De som hinner bli vuxna förlorar i dag rätten att räknas in som kärnfamilj och få stanna hos sina föräldrar om föräldrarna är svenska medborgare eller har permanent uppehållstillstånd här. Det här har lett till fruktansvärt orimliga resultat, inte minst sedan den ventil som vi i Miljöpartiet stred otroligt hårt för 2021 togs bort av Tidöpartierna och Socialdemokraterna i december 2023.

Det behövs nämligen en grund för att dessa ungdomar ska kunna få uppehållstillstånd. Grunden ”särskilt ömmande omständigheter” som gällde vuxna med stark anknytning till Sverige stoppade många helt orimliga utvisningar. När regeringen tog bort denna grund struntade man helt i konsekvenserna.

Migrationsverket uppger själva att detta har lett till fler tonårsutvisningar, och jag är glad att Moderaterna till slut lovade att komma med en lösning – men när kommer den?

Herr talman! Johan Forssell frågade vad vi skulle vinna på en stopplag. Vi kanske skulle vinna Batis framtid, Jomanas drömmar och Aylas trygghet. Ungdomar som redan har fått beslut från Migrationsverket skulle skyddas från utvisning.

Det skulle vi vinna. Och även om det tar lite längre tid för den långsiktiga lösningen skulle vi ha räddat fler från det fruktansvärda öde som många ungdomar redan har upplevt, till exempel Darya och Donya som skickades till krigets Iran.

Herr talman! Det är fantastiskt att den folkliga mobilisering som dessa ungdomars berättelse har lett till gör att Johan Forssell nu står här och talar om hur han ska stoppa familjesplittringar, för i regeringens plan ligger ju en ännu värre familjesplittringslag.

Regeringens plan har varit att familjer som kommit hit, där mamma eller pappa blir av med jobbet eller får lägre lön, kan tvingas välja bort ett av sina barn till utvisning. Den cancersjuka mamman som inte längre kan jobba kan ställas inför samma fruktansvärda val. Mamman som får tvillingar men vars lägenhet bara klassas stor nog för ett barn till kan behöva utvisa storebror om regeringen går vidare med det här förslaget.

Johan Forssell, du svarade inte på frågan som jag ställde: Kommer ni att gå vidare med familjesplittringslagen eller inte?

Herr talman! Jag är helt överens med Johan Forssell om att vi i grunden inte hade haft det här problemet om permanenta uppehållstillstånd hade varit huvudregeln redan från början, när barnet får tillstånd att komma till sina föräldrar i Sverige som anhörigt till dem. Om man skulle få ett permanent uppehållstillstånd skulle inte den här situationen uppstå, där man måste söka på nytt och där handläggningstiden kan avgöra om man har hunnit fylla 18 år eller till och med hunnit passera 21-årsåldern när Migrationsverket äntligen tar beslutet.

Vi såg det här problemet och den här risken – tillsammans med remissinstanser i hela landet. Det var därför som vi krävde en ventil – särskilt ömmande omständigheter för personer med stark anknytning till Sverige – som Moderaterna, SD, KD, Liberalerna och Socialdemokraterna avskaffade 2023.

Om man nu ser att problemet i grunden är att permanenta uppehållstillstånd inte finns kan lösningen inte vara att ta bort permanenta uppehållstillstånd, som regeringen planerar. Det borde vara motsatt slutsats. Men jag inser att vi är långt ifrån en majoritet i den här riksdagen som ser att det rimliga vore att det skulle vara just permanenta uppehållstillstånd vid första beslutet, i alla fall för barn.

Jag är helt överens med Johan Forssell om att vi inte ska stressa fram en lösning som inte blir bra. En bra kompromiss hade varit det förslag som jag lade fram, som det faktiskt röstades om i den här kammaren och som bara genom en röst fick nej. Det handlar om en tillfällig stopplag, så att inte fler ungdomar hinner utvisas innan den långsiktiga lösningen från regeringen är på plats.

Jag undrar om Johan Forssell är medveten om att det inte är självklart att man får komma tillbaka till Sverige när man väl har lämnat landet. För de ungdomar som vill tillbaka till mamma och pappa och vänner – till sitt liv – kan det faktiskt vara så att just det faktum att de har allt i Sverige kan tala emot att de får komma tillbaka hit. Darya och Donya sökte för att komma tillbaka till sina studieplatser på sjuksköterskeprogrammet, som de hade påbörjat i Sverige. Men de fick nej med motiveringen att domstolen inte såg att studier var deras huvudskäl för att vilja komma till Sverige. Domstolen kanske tänkte att de vill komma tillbaka på vilket sätt som helst. Men låt oss fråga oss: Vad hade vi själva gjort i den situationen?

Lagstiftningen är riggad mot de här ungdomarna, de som vill komma tillbaka till hela sitt liv. Därför behövs det en signal från regeringen. Tycker regeringen att det är rimligt och rättvist att de ungdomar som har hunnit utvisas ska ha svårare att komma tillbaka till Sverige just för att de har fler skäl än bara arbete eller bara studier för att vilja komma hit?

Herr talman! Vi har en situation där många ungdomar har drabbats på ett helt fruktansvärt sätt av de lagändringar som även Johan Forssell har lagt fram för riksdagen. Migrationsverket skriver i sitt beslut att pausa nya avslag att avskaffandet av den ventil som vi i Miljöpartiet krävde och fick igenom 2021, med särskilt ömmande omständigheter för vuxna personer med stark anknytning till Sverige, har bidragit till att kraftigt öka antalet ungdomsutvisningar.

Herr talman! I dag har vi en situation där de ungdomar som mitt i sitt livs kanske värsta kris vågat berätta för oss andra om sin livssituation inte kommer att omfattas av regeringens ventil. Statsministern sa att de skulle kunna söka på nytt, men det finns i dag ingen grund för dem att söka på nytt om regeringen inte tänker ändra lagen.

För några veckor sedan träffade jag Jomana, 18 år gammal. Hon kom till oss i riksdagen tillsammans med vänner, lärare, sin rektor och sin pappa för att berätta om sin livssituation. Hon hade precis köpt sin studentmössa när brevet från Migrationsverket kom. Pappa, mamma och lillebror, som nu är svensk medborgare, får fortsätta leva här. Men Jomana, som kom hit när hon var fyra år, ska ensam utvisas till Egypten. Hon hade fyra veckor på sig att packa ihop ett helt liv.

Runt om i Sverige samlades hundratals, kanske till och med flera tusen, människor för att demonstrera förra helgen. På Norrmalmstorg fick vi höra Jomana, Ayla, Batis och flera andra ungdomar som inte omfattas av Migrationsverkets stopp. Deras liv kommer nu i vissa fall att avgöras av hur snabbt regeringen kommer fram med sin lagändring: Hinner lagändringen före domstolens slutliga beslut?

För några är det redan för sent. De har överklagat så långt det går, och de ska snart möta samma öde som systrarna Darya och Donya. Darya och Donya var bland de sista som utvisades till Iran innan Israels och USA:s bomber började falla. Nu skriver de och berättar för sina vänner när de har täckning: ”Glöm oss inte. Vi kommer att dö.”

Jag kräver att Johan Forssell också hittar en lagändring som ger de här systrarna möjlighet att komma tillbaka till Sverige. De har redan sökt om tillstånd, och med dagens regler har de fått nej.

Jag kräver också en lösning för de ungdomar som redan har hunnit få sitt beslut. Låt oss hålla statsministerns ord och stoppa alla utvisningar av ungdomar!

Fru talman! Under de år som Sverige hade trupper i Afghanistan var våra soldater beroende av lokalanställd personal för att utföra sitt uppdrag. I dag är ett femtiotal av dessa kvar i Afghanistan. De gömmer sig för talibanerna och betraktas som förrädare och legitima mål. I juni mördades en av dessa, och i måndags såg vi återigen hur det faller bomber över Kabul.

Till skillnad från andra länder har inte Sverige fortsatt insatsen för att hjälpa dem som bistod våra trupper att komma därifrån. Det gör fortfarande flera av våra allierade. I riksdagen har SD meddelat att de blockerar en lösning som ligger på försvarsministerns bord.

Jag vill ställa frågan till Pål Jonson: När kommer han att gå vidare med det här förslaget? Hur länge ska SD få blockera en lösning?

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Fru talman! Fredrik Malm jobbar inte med de här frågorna till vardags. När man inte har koll kan man välja att antingen erkänna att man inte vet så mycket om Miljöpartiets politik för att stoppa arbetskraftsexploatering eller hitta på och påstå sådant som inte stämmer. Fredrik Malm valde olyckligtvis det senare.

Miljöpartiet har lagt fram en lång rad förslag för att motverka arbetskraftsexploatering. Vi röstar också för det förslag som regeringen i dag lägger fram i den delen. Liberalerna har däremot röstat nej till alla våra förslag som gör det möjligt att fler som fuskar åker fast och ser till att de människor som blir utsatta för den här fruktansvärda exploateringen faktiskt vågar anmäla.

I dag är situationen den att om du blir utnyttjad av din arbetsgivare riskerar du i många fall ett värre straff än arbetsgivaren. Människor riskerar att utvisas ur Sverige om de berättar om sin utsatthet. Det gör att många inte vågar. Om vi i stället ser till att den som anmäler att den har blivit utsatt för utnyttjande får skadestånd och möjlighet att inom rimlig tid söka ett jobb med sjysta villkor i Sverige är jag övertygad om att det snabbt skulle bli fruktansvärt olönsamt att bedriva arbetskraftsexploatering och utnyttja människor på det här hänsynslösa sättet.

Jag håller med om att det vore toppen om fackföreningarna engagerade sig mer för dessa människors rättigheter. Men det är inte fackföreningarna vi röstar om i riksdagen utan lagarna. Jag tycker att vi ska ha skärpta straff och sanktioner för dem som utnyttjar människor och stärkta rättigheter för de människor som blir utnyttjade, så att fler vågar anmäla.

Fru talman! I sitt anförande talade Fredrik Malm mycket om de människor som utnyttjas när de kommer till Sverige för att jobba. Det är ett stort problem att människor behandlas på det viset, inte bara för att det såklart är inhumant utan också för att det helt snedvrider konkurrensen och missgynnar seriösa företag som betalar riktiga löner till sina anställda.

Ingen människa ska tvingas sova på en byggarbetsplats, bli av med sitt pass för att arbetsgivaren tar det eller bli skuldsatt på grund av att man vill söka sig hit och arbeta. Problemet är, fru talman, att regeringen inte löser det här problemet med sina förslag. Det blir inte så att de som fuskar åker fast bara för att lönekraven ändras. De som fuskar kan fortsätta att skriva fel lön eller till och med fel yrkeskategori i ansökan.

De som fuskar bryr sig knappast om vilken nivå på lönekrav som gäller i Sverige eller om det är 29 000 eller 34 000 kronor som ärliga arbetsgivare ska betala i lön till sina anställda. De kommer att fuska ändå. Det som hade hjälpt mot fusket vore ju om fler fuskare blev upptäckta.

Det är bra med nya brottsrubriceringar, men om man vet att man kommer undan och att ingen kommer att berätta om sin utsatthet är risken ändå låg att man åker fast. Därför har vi i Miljöpartiet föreslagit stärkta rättigheter för dem som utnyttjas, så att fler vågar anmäla brott. Vad säger Liberalerna om det?

Fru talman! Det är märkligt att Nima Gholam Ali Pour frågar när han precis fick svaret. Kanske är det så att han hade skrivit sin följdfråga innan han kom hit och att han inte lyssnade och inte har läst våra förslag.

Det är väldigt tydligt vad Miljöpartiet föreslår. Vi föreslår alltså att lönekraven för olika yrkesgrupper ska vara baserade på de löner som parterna förhandlar fram, det som är praxis i respektive bransch, inte att man ska förhandla om exakt vilken person som ska få komma. Nu pratar vi om vilka lönekraven ska vara, och då är det högre lön för läkare än vad det är för till exempel medarbetare i hotellbranschen eller restaurangbranschen. Det är detta vi föreslår.

Vi är inte med på de förslag som några partier har om att Sverige ska ha en arbetsmarknadsprövning. Vi tycker, precis som Centerpartiet, att Sverige behöver ett system som utgår från vad arbetsgivarna faktiskt behöver. Det är det vi föreslår. Jag tycker att det är jättetydligt i betänkandet.

Vi i Miljöpartiet vet att Sverige blir rikare om företag och arbetsgivare i offentlig sektor kan rekrytera den personal som behövs. Sverige har arbetskraftsbrist i stora delar av landet – i många branscher och i olika lönesegment. Det handlar både om högkvalificerade yrken och om väldigt många yrken som kräver yrkeskompetens.

Den här politiken från regeringen är så illa genomtänkt att man till och med redan från början vet att man måste komma med en lång radda undantag för att det inte ska bli helt ohanterligt.

Fru talman! Jag kan inte räkna antalet gånger som jag har berättat för Nima Gholam Ali Pour och resten av riksdagen att Miljöpartiet inte alls är nöjt med 13 000 kronor i månaden – absolut inte. Så lite pengar går det inte att klara sig på. Vi tycker att det är alldeles för lågt.

Vi har också påpekat att det är alldeles för lågt även för andra grupper – för studenter och för dem som är för sjuka för att arbeta. Det är ett problem att människor i Sverige har lämnats att klara sig på alldeles för lite. Vi tycker att den gränsen ska höjas, inte bara för arbetskraftsinvandrare utan för alla människor.

Vi har dessutom sedan den här tiden haft en skyhög inflation. Priserna på allt från mat till hyror har gått upp väldigt mycket.

Det kärnan i vårt krav handlar om är att det är nivåerna som avtalas mellan parterna i kollektivavtal som ska sätta normen för lönekrav för alla, inte bara svenskar utan också arbetskraftsinvandrare. Det betyder att det blir olika lönekrav beroende på vad det är för yrke. Det ska naturligtvis inte vara samma lönekrav för medarbetare i till exempel restaurangverksamhet som det är för läkare. Det är detta vi föreslår.