Annika Hirvonen

Herr talman! Jag måste säga att det är väldigt beklämmande att regeringen i diskussion efter diskussion om dessa tonårsutvisningar liksom vill spela bort sitt ansvar. Man vill inte erkänna att de beslut som man själv fattat har lett till familjesplittrande tonårsutvisningar – trots att Migrationsverket i själva beslutet där de pausar nya utvisningsbeslut lyfter fram att den avskaffade grunden för särskilt ömmande omständigheter för vuxna med stark anknytning till Sverige har lett till att fler har drabbats av tonårsutvisningar.

Med berått mod röstade Liberalerna, Kristdemokraterna och de andra Tidöpartierna ja till lagändringen. Det var inte viktigt vad konsekvenserna skulle bli. Det var inte viktigt att detta skulle slita Ayla, Jomana, Batis och Nardine från sina familjer och faktiskt också från sin framtid och sina drömmar.

Man kan i de här frågorna diskutera mycket om vad ja och nej ska betyda i migrationsprocessen, men för en tjej betydde det här nejet en tonårsutvisning till ett land där ensamma unga kvinnor inte klarar sig. Familjen har nu därför hittat en man, som hon aldrig har träffat, som hon ska gifta sig med.

Det här är livsöden som orsakas av denna politik. Regeringen har sagt att man ska rätta till lite – men inte allt.

Herr talman! Migrationsminister Johan Forssell har varit tydlig här i riksdagens kammare och sagt att han inte planerar att göra någonting för de ungdomar som redan har fått sina utvisningsbeslut. Lagen kommer bara att gälla för att stoppa framtida tonårsutvisningar.

Alla de ungdomar som vi har läst om nu – vars berättelser är själva startskottet för den enorma mobilisering som till slut tvingade Kristdemokraterna och andra partier att ändra sig om tonårsutvisningarna – riskerar att utvisas. Precis som för de två systrarna, Darya och Donya, som vi har kunnat läsa om, finns det en risk att de inte ens får tillstånd att komma tillbaka till Sverige.

Som det är i dag har de som har många starka skäl att vilja komma hit sämre chans att få bifall på en ansökan om studieuppehållstillstånd eller uppehållstillstånd för arbete. Migrationsverket och domstolarna har sagt nej till Darya och Donya. De får inte komma tillbaka till den sjuksköterskeutbildning som de påbörjade i Sverige just för att detta inte är det huvudsakliga skälet. Man misstänker att de också vill komma hem till mamma och pappa, till syskonen, till vännerna och till sina liv i Mölndal.

Det här är fruktansvärt fel. Det måste väl ändå även Kristdemokraterna inse? De ungdomar som har drabbats av de här orättvisa och omänskliga tonårsutvisningarna måste få möjlighet att komma tillbaka till Sverige.

Herr talman! I går presenterade jag och Vänsterpartiets Tony Haddou ett förslag på ett utskottsinitiativ för att på riktigt stoppa tonårsutvisningarna – alla, inte bara några.

Det var väldigt välkommet att Kristdemokraterna och övriga regeringspartier vände i frågan om tonårsutvisningar och slog fast att det här är fel. Det är fel att skicka ut ungdomar som fyller 18 år från Sverige, från deras familjer. Vi talar om ungdomar som är barn till föräldrar med permanenta uppehållstillstånd men faktiskt också barn till svenska medborgare.

För Miljöpartiets del är det fruktansvärt beklämmande att se att just de ungdomar som delade med sig av sina svåra livsöden och fick hela Sverige att reagera och säga ”Nej tack, inte i mitt namn” inte omfattas av stoppet. För alla dem som redan har fått ett beslut från Migrationsverket har ingenting förändrats. Sedan pressträffen där statsministern sa att folk skulle få stanna och få möjlighet att söka uppehållstillstånd på nytt har fler flygplan lämnat Sverige med tonåringar som fått avbryta sina gymnasiestudier och lämna sina jobb, vänner och familjer.

Vårt utskottsinitiativ handlar om att ändra lagen så att också de kan söka nytt tillstånd från Sverige och att de som har tvingats ut ska få möjlighet att komma tillbaka. Stöder Kristdemokraterna det?

Herr talman! Det här är en fråga om människor som tog anställning och satte sina liv i fara för att sida vid sida med svenska kvinnor och män under svensk flagg bidra till att bekämpa talibanregimen. Om vi är överens om att talibanregimen är en av de mest fruktansvärda regimerna i världen förstår jag inte Sverigedemokraternas slutsats att de människor som riskerade sina liv med de soldater som var i Afghanistan på riksdagens uppdrag – Sveriges uppdrag – inte ska inkluderas i den grundprincip som brukar gälla. Den är att alla ska med när det värsta inträffar. Man lämnar inte någon kvar.

Anders Brännström, som är före detta arméchef, lyfter ett annat perspektiv – nämligen säkerheten för de soldater som Sverige skickar ut i framtiden. Han säger att vi måste kunna anställa de bästa tolkarna och medarbetarna. Det gäller ju att se till att svenska soldater – svenska kvinnor och män – som åker ut för att verkställa politiska beslut får de bästa förutsättningarna. Hur ska soldater som vi skickar ut i framtiden kunna se dessa nödvändiga lokalanställda tolkar och andra som man behöver för att utföra sina uppdrag i ögonen och säga ”Ni kan lita på oss. Vi lämnar er inte att dö”?

Så länge den här frågan inte är löst kan vi heller inte avsluta det här kapitlet. Det var ett fruktansvärt misslyckande att talibanerna kom tillbaka till makten. Det ville ingen; det hoppades ingen på. Men vi måste ta vårt moraliska ansvar. Det är ett moraliskt haveri att vi inte gör mer.

Herr talman! Man undrar om det betyder att alla som gick på Jimmie Åkessons bröllop skulle vara föremål för den här vandelsprövningen, med tanke på att det var gängledare på plats där.

Det jag tänkte fråga Nima Gholam Ali Pour om var dock inte det, herr talman. Det handlar om den situation som tolken Rashid och 50 andra afghanska medborgare som sida vid sida med svenska soldater bidrog till bekämpandet av talibanregimen nu befinner sig i.

I Aftonbladet i dag kan vi läsa en intervju med Rashid. Han säger: Vi flyr för våra liv. Det finns ingen säkerhet här för oss.

Sedan talibanernas maktövertagande 2021 har Sverige under ett tidsfönster fram till årsskiftet lyckats få ut alla utom 50 av dem som bistod våra styrkor på plats. Men precis som Rashid lever de som är kvar på rymmen med sina familjer. Många flyttar från plats till plats. Rashid beskriver att han tydligt känner hur talibanernas nät sluter sig tätare. De får helt enkelt allt bättre kontroll över medborgarna i Afghanistan och betraktar såklart dem som hjälpte Sverige och andra västmakter som förrädare. I somras dödades en vaktchef av talibanerna. Han blev skjuten på öppen gata.

I december berättade Nima Gholam Ali Pour att det är Sverigedemokraterna som blockerar en lösning som skulle kunna innebära att de här 50 personerna och deras närmaste familjer skulle kunna komma till säkerhet i Sverige. Varför fortsätter Sverigedemokraterna att blockera detta?

Herr talman! Det är jätteviktigt med insatser för att ge människor som kommer till Sverige som flyktingar möjlighet att lära sig svenska språket och komma in i samhället på bästa möjliga sätt.

Under vår tid i regering tillsammans gjorde vi många viktiga insatser för att människor från dag ett skulle kunna börja lära sig svenska. Vi satsade mycket på kommunerna för att de skulle få bättre förutsättningar. Jag är övertygad om att man kan göra mer där.

Samtidigt finns forskning om detta globalt. Från en ny opinionsundersökning från Novus vet vi också att majoriteten av svenskarna är övertygade om att permanenta uppehållstillstånd är bättre än tillfälliga för att människor ska kunna bli en del av samhället.

Om människor ska vara i Sverige i väldigt många år på korta uppehållstillstånd kommer det att påverka integrationen negativt. Vi vet att tanken från regeringen är att människor sedan ska bli medborgare efter åtta år, plus en väldigt lång handläggningstid. Som det ser ut i dag är den tyvärr flera år.

Alla kan inte få ett medborgarskap som regelverket ser ut i dag. Det gäller till exempel dem som har fått sin födelsedag ändrad av Migrationsverket. De kommer inte med dagens regelverk åt medborgarskapet.

Det gäller också dem som har id-handlingar från Somalia eller Afghanistan som inte godkänns. För dem tar det ytterst lång tid att få ett medborgarskap.

Det gör att vi för vissa personer inte ens talar om åtta plus två år. Vi kanske talar om en mycket stor del av en människas liv i denna otroligt otrygga tillvaro.

Jag vill understryka vikten av att det ska vara möjligt att få permanent uppehållstillstånd.

Herr talman! Vi har många frågor på bordet i dag här i kammaren. En av dem handlar om synen på permanenta uppehållstillstånd. Många flyktingar som jag har mött beskriver stunden då de fick sitt permanenta uppehållstillstånd som stunden då de kunde andas ut, avsluta flykten och börja tro och bygga en framtid här.

FN:s flyktingorgan UNHCR rekommenderar länder att bevilja permanenta uppehållstillstånd till människor som flytt – dels såklart för att det för flyktingarna främjar psykisk hälsa och trygghet, dels för att det faktiskt gör att länderna som de kommer till får bättre möjlighet att integrera dem.

Jag träffade Alex, som är läkare från Ukraina. Hon sa det tydligt och träffande: Det tar för mig två år att bli läkare i Sverige, men jag får bara ett års uppehållstillstånd i taget. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag tror att det är värt att sätta igång den här processen med tanke på risken för att bli utskickad. Det kanske är bättre att ta ett tillfälligt jobb med någonting annat så länge.

Jag vet att Socialdemokraterna har sagt nej till att riva upp beviljade permanenta uppehållstillstånd. Men regeringen vill ju ta bort möjligheten att någonsin få permanent uppehållstillstånd. Då riskerar vissa människor att under mycket lång tid få leva i Sverige med korta tidsbegränsade uppehållstillstånd och stor otrygghet. Hur ställer sig Socialdemokraterna till det?

Herr talman! Det krävdes många hjärtskärande berättelser från ungdomar som Jomana – som kom hit som fyraåring och utvisades strax efter att hon hade beställt sin studentmössa – Batis och Ayla med flera innan vreden även från Moderaternas egna väljare och medlemmar pressade partiet att erkänna att de måste backa och stoppa dessa orimliga utvisningar.

Statsministern stod då på en presskonferens och sa att tonårsutvisningarna skulle stoppas. Några som satt inlåsta på förvaret i Märsta, där man lever under sämre förhållanden än vad FN:s tortyrkommitté rekommenderar att människor ska hållas inlåsta under, räknade med att nyckeln i låset skulle vridas om och att de skulle kunna komma hem igen, gå till sina arbeten och återgå till ett normalt liv tillsammans med sina familjer. Så blev det dock inte, för statsministerns besked stoppade bara kommande beslut om utvisningar.

Ingenting har förändrats för Jomana, Ayla och de andra ungdomarna vars berättelser vände hela debatten och fick parti efter parti att ändra sig, och i Iran sitter just nu Darya och Donya med risk för sina egna liv. De var bland de sista som skickades till Iran innan Israels och USA:s bomber började falla. De har precis fått nej till att få komma tillbaka för att läsa klart den utbildning på sjuksköterskeprogrammet som de hann påbörja innan de skickades härifrån.

Kommer Moderaterna att ändra sig och göra något också för de här ungdomarna?

Herr talman! En av de frågor vi debatterar i dag är tonårsutvisningarna och på vilka grunder man ska kunna få uppehållstillstånd i Sverige om man har kommit hit som barn tillsammans med sin familj men hunnit bli vuxen innan Migrationsverket beslutat att bevilja ett permanent uppehållstillstånd.

De som hinner bli vuxna förlorar i dag rätten att räknas in som kärnfamilj och få stanna hos sina föräldrar om föräldrarna är svenska medborgare eller har permanent uppehållstillstånd här. Det här har lett till fruktansvärt orimliga resultat, inte minst sedan den ventil som vi i Miljöpartiet stred otroligt hårt för 2021 togs bort av Tidöpartierna och Socialdemokraterna i december 2023.

Det behövs nämligen en grund för att dessa ungdomar ska kunna få uppehållstillstånd. Grunden ”särskilt ömmande omständigheter” som gällde vuxna med stark anknytning till Sverige stoppade många helt orimliga utvisningar. När regeringen tog bort denna grund struntade man helt i konsekvenserna.

Migrationsverket uppger själva att detta har lett till fler tonårsutvisningar, och jag är glad att Moderaterna till slut lovade att komma med en lösning – men när kommer den?

Herr talman! Johan Forssell frågade vad vi skulle vinna på en stopplag. Vi kanske skulle vinna Batis framtid, Jomanas drömmar och Aylas trygghet. Ungdomar som redan har fått beslut från Migrationsverket skulle skyddas från utvisning.

Det skulle vi vinna. Och även om det tar lite längre tid för den långsiktiga lösningen skulle vi ha räddat fler från det fruktansvärda öde som många ungdomar redan har upplevt, till exempel Darya och Donya som skickades till krigets Iran.

Herr talman! Det är fantastiskt att den folkliga mobilisering som dessa ungdomars berättelse har lett till gör att Johan Forssell nu står här och talar om hur han ska stoppa familjesplittringar, för i regeringens plan ligger ju en ännu värre familjesplittringslag.

Regeringens plan har varit att familjer som kommit hit, där mamma eller pappa blir av med jobbet eller får lägre lön, kan tvingas välja bort ett av sina barn till utvisning. Den cancersjuka mamman som inte längre kan jobba kan ställas inför samma fruktansvärda val. Mamman som får tvillingar men vars lägenhet bara klassas stor nog för ett barn till kan behöva utvisa storebror om regeringen går vidare med det här förslaget.

Johan Forssell, du svarade inte på frågan som jag ställde: Kommer ni att gå vidare med familjesplittringslagen eller inte?

Herr talman! Jag är helt överens med Johan Forssell om att vi i grunden inte hade haft det här problemet om permanenta uppehållstillstånd hade varit huvudregeln redan från början, när barnet får tillstånd att komma till sina föräldrar i Sverige som anhörigt till dem. Om man skulle få ett permanent uppehållstillstånd skulle inte den här situationen uppstå, där man måste söka på nytt och där handläggningstiden kan avgöra om man har hunnit fylla 18 år eller till och med hunnit passera 21-årsåldern när Migrationsverket äntligen tar beslutet.

Vi såg det här problemet och den här risken – tillsammans med remissinstanser i hela landet. Det var därför som vi krävde en ventil – särskilt ömmande omständigheter för personer med stark anknytning till Sverige – som Moderaterna, SD, KD, Liberalerna och Socialdemokraterna avskaffade 2023.

Om man nu ser att problemet i grunden är att permanenta uppehållstillstånd inte finns kan lösningen inte vara att ta bort permanenta uppehållstillstånd, som regeringen planerar. Det borde vara motsatt slutsats. Men jag inser att vi är långt ifrån en majoritet i den här riksdagen som ser att det rimliga vore att det skulle vara just permanenta uppehållstillstånd vid första beslutet, i alla fall för barn.

Jag är helt överens med Johan Forssell om att vi inte ska stressa fram en lösning som inte blir bra. En bra kompromiss hade varit det förslag som jag lade fram, som det faktiskt röstades om i den här kammaren och som bara genom en röst fick nej. Det handlar om en tillfällig stopplag, så att inte fler ungdomar hinner utvisas innan den långsiktiga lösningen från regeringen är på plats.

Jag undrar om Johan Forssell är medveten om att det inte är självklart att man får komma tillbaka till Sverige när man väl har lämnat landet. För de ungdomar som vill tillbaka till mamma och pappa och vänner – till sitt liv – kan det faktiskt vara så att just det faktum att de har allt i Sverige kan tala emot att de får komma tillbaka hit. Darya och Donya sökte för att komma tillbaka till sina studieplatser på sjuksköterskeprogrammet, som de hade påbörjat i Sverige. Men de fick nej med motiveringen att domstolen inte såg att studier var deras huvudskäl för att vilja komma till Sverige. Domstolen kanske tänkte att de vill komma tillbaka på vilket sätt som helst. Men låt oss fråga oss: Vad hade vi själva gjort i den situationen?

Lagstiftningen är riggad mot de här ungdomarna, de som vill komma tillbaka till hela sitt liv. Därför behövs det en signal från regeringen. Tycker regeringen att det är rimligt och rättvist att de ungdomar som har hunnit utvisas ska ha svårare att komma tillbaka till Sverige just för att de har fler skäl än bara arbete eller bara studier för att vilja komma hit?

Herr talman! Vi har en situation där många ungdomar har drabbats på ett helt fruktansvärt sätt av de lagändringar som även Johan Forssell har lagt fram för riksdagen. Migrationsverket skriver i sitt beslut att pausa nya avslag att avskaffandet av den ventil som vi i Miljöpartiet krävde och fick igenom 2021, med särskilt ömmande omständigheter för vuxna personer med stark anknytning till Sverige, har bidragit till att kraftigt öka antalet ungdomsutvisningar.

Herr talman! I dag har vi en situation där de ungdomar som mitt i sitt livs kanske värsta kris vågat berätta för oss andra om sin livssituation inte kommer att omfattas av regeringens ventil. Statsministern sa att de skulle kunna söka på nytt, men det finns i dag ingen grund för dem att söka på nytt om regeringen inte tänker ändra lagen.

För några veckor sedan träffade jag Jomana, 18 år gammal. Hon kom till oss i riksdagen tillsammans med vänner, lärare, sin rektor och sin pappa för att berätta om sin livssituation. Hon hade precis köpt sin studentmössa när brevet från Migrationsverket kom. Pappa, mamma och lillebror, som nu är svensk medborgare, får fortsätta leva här. Men Jomana, som kom hit när hon var fyra år, ska ensam utvisas till Egypten. Hon hade fyra veckor på sig att packa ihop ett helt liv.

Runt om i Sverige samlades hundratals, kanske till och med flera tusen, människor för att demonstrera förra helgen. På Norrmalmstorg fick vi höra Jomana, Ayla, Batis och flera andra ungdomar som inte omfattas av Migrationsverkets stopp. Deras liv kommer nu i vissa fall att avgöras av hur snabbt regeringen kommer fram med sin lagändring: Hinner lagändringen före domstolens slutliga beslut?

För några är det redan för sent. De har överklagat så långt det går, och de ska snart möta samma öde som systrarna Darya och Donya. Darya och Donya var bland de sista som utvisades till Iran innan Israels och USA:s bomber började falla. Nu skriver de och berättar för sina vänner när de har täckning: ”Glöm oss inte. Vi kommer att dö.”

Jag kräver att Johan Forssell också hittar en lagändring som ger de här systrarna möjlighet att komma tillbaka till Sverige. De har redan sökt om tillstånd, och med dagens regler har de fått nej.

Jag kräver också en lösning för de ungdomar som redan har hunnit få sitt beslut. Låt oss hålla statsministerns ord och stoppa alla utvisningar av ungdomar!

Fru talman! Under de år som Sverige hade trupper i Afghanistan var våra soldater beroende av lokalanställd personal för att utföra sitt uppdrag. I dag är ett femtiotal av dessa kvar i Afghanistan. De gömmer sig för talibanerna och betraktas som förrädare och legitima mål. I juni mördades en av dessa, och i måndags såg vi återigen hur det faller bomber över Kabul.

Till skillnad från andra länder har inte Sverige fortsatt insatsen för att hjälpa dem som bistod våra trupper att komma därifrån. Det gör fortfarande flera av våra allierade. I riksdagen har SD meddelat att de blockerar en lösning som ligger på försvarsministerns bord.

Jag vill ställa frågan till Pål Jonson: När kommer han att gå vidare med det här förslaget? Hur länge ska SD få blockera en lösning?

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Fru talman! Fredrik Malm jobbar inte med de här frågorna till vardags. När man inte har koll kan man välja att antingen erkänna att man inte vet så mycket om Miljöpartiets politik för att stoppa arbetskraftsexploatering eller hitta på och påstå sådant som inte stämmer. Fredrik Malm valde olyckligtvis det senare.

Miljöpartiet har lagt fram en lång rad förslag för att motverka arbetskraftsexploatering. Vi röstar också för det förslag som regeringen i dag lägger fram i den delen. Liberalerna har däremot röstat nej till alla våra förslag som gör det möjligt att fler som fuskar åker fast och ser till att de människor som blir utsatta för den här fruktansvärda exploateringen faktiskt vågar anmäla.

I dag är situationen den att om du blir utnyttjad av din arbetsgivare riskerar du i många fall ett värre straff än arbetsgivaren. Människor riskerar att utvisas ur Sverige om de berättar om sin utsatthet. Det gör att många inte vågar. Om vi i stället ser till att den som anmäler att den har blivit utsatt för utnyttjande får skadestånd och möjlighet att inom rimlig tid söka ett jobb med sjysta villkor i Sverige är jag övertygad om att det snabbt skulle bli fruktansvärt olönsamt att bedriva arbetskraftsexploatering och utnyttja människor på det här hänsynslösa sättet.

Jag håller med om att det vore toppen om fackföreningarna engagerade sig mer för dessa människors rättigheter. Men det är inte fackföreningarna vi röstar om i riksdagen utan lagarna. Jag tycker att vi ska ha skärpta straff och sanktioner för dem som utnyttjar människor och stärkta rättigheter för de människor som blir utnyttjade, så att fler vågar anmäla.

Fru talman! I sitt anförande talade Fredrik Malm mycket om de människor som utnyttjas när de kommer till Sverige för att jobba. Det är ett stort problem att människor behandlas på det viset, inte bara för att det såklart är inhumant utan också för att det helt snedvrider konkurrensen och missgynnar seriösa företag som betalar riktiga löner till sina anställda.

Ingen människa ska tvingas sova på en byggarbetsplats, bli av med sitt pass för att arbetsgivaren tar det eller bli skuldsatt på grund av att man vill söka sig hit och arbeta. Problemet är, fru talman, att regeringen inte löser det här problemet med sina förslag. Det blir inte så att de som fuskar åker fast bara för att lönekraven ändras. De som fuskar kan fortsätta att skriva fel lön eller till och med fel yrkeskategori i ansökan.

De som fuskar bryr sig knappast om vilken nivå på lönekrav som gäller i Sverige eller om det är 29 000 eller 34 000 kronor som ärliga arbetsgivare ska betala i lön till sina anställda. De kommer att fuska ändå. Det som hade hjälpt mot fusket vore ju om fler fuskare blev upptäckta.

Det är bra med nya brottsrubriceringar, men om man vet att man kommer undan och att ingen kommer att berätta om sin utsatthet är risken ändå låg att man åker fast. Därför har vi i Miljöpartiet föreslagit stärkta rättigheter för dem som utnyttjas, så att fler vågar anmäla brott. Vad säger Liberalerna om det?

Fru talman! Det är märkligt att Nima Gholam Ali Pour frågar när han precis fick svaret. Kanske är det så att han hade skrivit sin följdfråga innan han kom hit och att han inte lyssnade och inte har läst våra förslag.

Det är väldigt tydligt vad Miljöpartiet föreslår. Vi föreslår alltså att lönekraven för olika yrkesgrupper ska vara baserade på de löner som parterna förhandlar fram, det som är praxis i respektive bransch, inte att man ska förhandla om exakt vilken person som ska få komma. Nu pratar vi om vilka lönekraven ska vara, och då är det högre lön för läkare än vad det är för till exempel medarbetare i hotellbranschen eller restaurangbranschen. Det är detta vi föreslår.

Vi är inte med på de förslag som några partier har om att Sverige ska ha en arbetsmarknadsprövning. Vi tycker, precis som Centerpartiet, att Sverige behöver ett system som utgår från vad arbetsgivarna faktiskt behöver. Det är det vi föreslår. Jag tycker att det är jättetydligt i betänkandet.

Vi i Miljöpartiet vet att Sverige blir rikare om företag och arbetsgivare i offentlig sektor kan rekrytera den personal som behövs. Sverige har arbetskraftsbrist i stora delar av landet – i många branscher och i olika lönesegment. Det handlar både om högkvalificerade yrken och om väldigt många yrken som kräver yrkeskompetens.

Den här politiken från regeringen är så illa genomtänkt att man till och med redan från början vet att man måste komma med en lång radda undantag för att det inte ska bli helt ohanterligt.

Fru talman! Jag kan inte räkna antalet gånger som jag har berättat för Nima Gholam Ali Pour och resten av riksdagen att Miljöpartiet inte alls är nöjt med 13 000 kronor i månaden – absolut inte. Så lite pengar går det inte att klara sig på. Vi tycker att det är alldeles för lågt.

Vi har också påpekat att det är alldeles för lågt även för andra grupper – för studenter och för dem som är för sjuka för att arbeta. Det är ett problem att människor i Sverige har lämnats att klara sig på alldeles för lite. Vi tycker att den gränsen ska höjas, inte bara för arbetskraftsinvandrare utan för alla människor.

Vi har dessutom sedan den här tiden haft en skyhög inflation. Priserna på allt från mat till hyror har gått upp väldigt mycket.

Det kärnan i vårt krav handlar om är att det är nivåerna som avtalas mellan parterna i kollektivavtal som ska sätta normen för lönekrav för alla, inte bara svenskar utan också arbetskraftsinvandrare. Det betyder att det blir olika lönekrav beroende på vad det är för yrke. Det ska naturligtvis inte vara samma lönekrav för medarbetare i till exempel restaurangverksamhet som det är för läkare. Det är detta vi föreslår.

Fru talman! Länge har debatten om svensk migrationspolitik reducerats till två begrepp: stram och generös. Alla förslag som olika partier i riksdagen lagt fram har placerats in under dessa förenklade kategorier.

De senaste veckorna har vi sett hur migrationsdebatten har nyanserats och skiftat. När det visade sig att så kallad stram migrationspolitik betyder utvisning av ensamma bebisar eller utvisning av tonåringar som etablerat sig i Sverige och vars familjer får stanna här och till och med ibland är svenska medborgare – ja, då har människor sagt ifrån: Tack, men nej tack till den utvisningspolitiken!

När det visade sig att stram migrationspolitik betyder utvisning av kollegor på Södersjukhuset eller i hemtjänsten och utvisning av en företagare i Norsjö lät protesterna inte vänta på sig. Många människor har känt sig lurade av regeringen. Man har trott att stram migrationspolitik betyder utvisning av våldtäktsmän och andra kriminella. Nu ser vi facit.

I dag debatterar vi ytterligare förslag för att utvisa fler människor som faktiskt inte gjort annat än att arbeta och försörja sig själva och sin familj från första dagen i Sverige: Nya regler för arbetskraftsinvandring. Kärnan i förslaget handlar om att alla som tjänar mindre än 34 200 kronor i månaden ska kunna utvisas om de har kommit till Sverige just för att arbeta här.

Är det då en så låg lön att man inte kan överleva om man tjänar 34 200 kronor i månaden? Jag tror att om de som arbetar med till exempel att ta hand om våra äldre i äldreomsorgen fick höra det skulle de ha svårt att hålla sig för skratt. För många är 34 200 kronor i månaden en drömlön. Det är någonting som skulle kunna göra att vardagen äntligen gick ihop och att man i stället för att ta de där extra kvälls- och helgpassen kunde få energi över och kanske göra något roligt med barnen. Det kunde bli lite pengar över till att sätta guldkant på en vardag som de senaste åren alltmer har begränsats till att räkna varenda krona.

Varför väljer regeringen att höja lönekravet från 80 procent, det vill säga lite mindre än 30 000 kronor i månaden, till 90 procent av medianlönen? Ja, det enda svaret är att siffran är helt godtyckligt vald. Siffran blev resultatet när Sverigedemokraterna ville utvisa så många som möjligt och Svenskt Näringsliv protesterade mot den företagsfientliga utvisningspolitiken. Då landade man mitt emellan 80 och 100 procent av medianlönen.

Fru talman! I ett replikskifte med Kristdemokraternas representant här tidigare talade han om att han ville undvika att kockar och snabbmatspersonal skulle få uppehållstillstånd för arbete i Sverige. Men när jag tittar på siffrorna visar det sig att de yrkesgrupperna redan ligger under dagens lönekrav. Man har i snitt 23 000 kronor i lön. Jag blir lite orolig när jag hör företrädare för Kristdemokraterna resonera på det sättet. Det är ju just företrädare för Kristdemokraterna och de andra Tidöpartierna som nu ska sitta och förhandla om listor på hur mycket pengar olika yrkesgrupper ska få tjäna för att få arbetskraftsinvandra till Sverige. Man verkar inte ha koll på vad som gäller i dag, och man verkar heller inte ha koll på vad som förändras i dag.

Kristdemokraternas representant avfärdade även frågan om nyutexaminerade ingenjörer. Ja, jag tar upp detta för att Teknikföretagen har pekat ut dem som en yrkesgrupp som regeringen borde göra undantag för, eftersom vi är i stort behov av att rekrytera fler.

Fru talman! I grunden tycker vi i Miljöpartiet att det är fel väg att gå att man sitter och förhandlar mellan Sverigedemokraterna, Moderaterna, Liberalerna och KD på Regeringskansliet i Stockholm om vilken lön folk ska få ha på olika arbetsplatser i landet. De förhandlingarna tycker vi att arbetsmarknadens parter sköter bäst.

Vi tycker också att det är orimligt att politiker på ideologisk grund ska välja vilka yrken vi har brist på i Sverige. Vi har i dag hört i kammaren att Sverigedemokraterna har bestämt sig för att det inte är brist på personliga assistenter, trots att myndigheterna pekar ut just personlig assistent som ett av de största bristyrkena, ett yrke som borde få undantag från lönekravet. Men enligt politikerna hamnar personlig assistans på den andra undantagslistan. De ska alltså inte ens få komma hit om de tjänar riktigt rejält över lönekraven.

För mig är detta inte bara en fråga av principiell karaktär – att det är fel att göra Sverige fattigare och att det är fel att utvisa människor som är här och bidrar till att ta hand om några av de mest utsatta. Det är också en fråga som är djupt personlig.

I min familj vet vi vad som händer när det inte går att hitta personer att anställa till personlig assistans. Det leder till utbrända familjemedlemmar, långtidssjukskrivningar och livsfara när man måste hitta en nödlösning för att inte en kär familjemedlem som är i behov av personlig assistans ska dö utan omvårdnad. Man slår knut på sig själv för att man måste, för att man inte har ett val. I vår familj vet vi värdet av kompetenta arbetskraftsinvandrare som kommer till Sverige för att jobba bland annat med just personlig assistans. Det betyder frihet. Det betyder liv. Det betyder trygghet.

Den politik som regeringen för nu gällande arbetskraftsinvandring kommer att göra Sverige fattigare. Den kommer också att leda till att det blir färre kollegor där kollegor behövs som bäst: på verkstadsgolven och i äldreomsorgen runt om i Sverige, men mest i de delar där arbetslösheten redan i dag är riktigt låg.

I norra Sverige är det svårt att hitta personal i nästan alla branscher, särskilt i välfärden. Det finns avdelningar i äldreomsorgen där var fjärde medarbetare har drabbats av regeringens utvisningspolitik.

Fru talman! Det var inte länge sedan vi såg en oväntad pressträff. Plötsligt hade regeringen lyssnat till protesterna och backat på flera punkter i sin utvisningspolitik. Tusentals spårbytare som drabbats av regeringens ändrade lagar ska nu få stanna i stället för att utvisas. Tonårsutvisningarna ska tydligen snart – vi vet inte när – också stoppas. Det är mycket välkomna besked.

Ett annat välkommet besked som vi i Miljöpartiet länge krävt är en långsiktig lösning och en trygghet för de ukrainska flyktingar som levt här på lånad tid ett år i taget, hela tiden oroliga för att snart hamna på listan över dem som ska utvisas ur Sverige.

Jag står, fru talman, bakom alla Miljöpartiets reservationer. Men jag yrkar bifall till Miljöpartiets och Centerpartiets gemensamma reservation 12, som handlar om hur vi vill se till att regleringen av arbetskraftsinvandringen blir rimlig. Det är lönerna i kollektivavtalen som ska sätta kraven även för lönenivåerna för arbetskraftsinvandrare.

Fru talman! På vilket sätt blir integrationen i Sverige bättre av att människor som är integrerade, arbetar här och tjänar 30 000 i månaden ska utvisas? Sverige blir fattigare om vi går den vägen. Samhällsgemenskapen slås sönder när vi sliter grannar, klasskompisar, vänner och kollegor från det liv som de har byggt upp här.

Ärligt talat undrar jag om Ingemar Kihlström har koll på löneläget i de yrkesgrupper som han räknar upp. Medarbetarna på snabbmatskedjor som han pratar om tjänar väl ändå inte mellan 80 och 90 procent av medianlönen. Det är nämligen det vi pratar om nu. Det vi pratar om i dag är om lönekravet ska höjas från 80 procent av medianlönen, som gäller nu, till 90 procent. Det är inte låglöneyrkena vi pratar om.

Det vi däremot pratar om är en lång rad yrken som kräver någon form av yrkeskompetens. Vi pratar om nyutbildade ingenjörer, vi pratar om medarbetare på verkstadsgolven och vi pratar om dem som tar hand om våra äldre i hemtjänsten. Vi pratar också om personliga assistenter, som det ärligt talat är otroligt svårt att rekrytera i dag. Det vet jag av egen erfarenhet från min familj.

Sverige blir fattigare om den här politiken från regeringen går igenom. Det är inte bara jag som säger det. Det säger också företrädare för näringslivet, Stockholms Handelskammare med flera. De har räknat. Men regeringen har bara lagt sig platt för Sverigedemokraternas ideologiskt motiverade utvisningspolitik.

Fru talman! Ingemar Kihlström inledde sitt anförande med att säga att han vill ha ordning och reda och att han vill stärka samhällsgemenskapen. Regeringens migrationspolitik och regeringens utvisningspolitik bidrar varken till ordning och reda eller till att stärka samhällsgemenskapen.

Hur många människor som kommer att utvisas ur Sverige för att de arbetar här men har en lägre lön än regeringens nya lönekrav vet vi inte i dag. Men vi vet att det 2023 var nästan 15 000 arbetskraftsinvandrare som tjänade mindre än 80 procent av medianlönen. Vi talar om betydligt fler än så, i alla fall innan vi har sett listan på undantag som Sverigedemokraterna ska förhandla ihop med regeringen.

Fru talman! De orimliga kompetensutvisningarna, utvisningar av människor som tjänar i enlighet med kollektivavtal och som försörjer sig själva och sina familjer, slår sönder samhällen och verksamheter runt om i landet – och de är dåliga för svensk ekonomi. Idioti, sa Stockholms Handelskammare, och jag kan bara hålla med.

Vi i Miljöpartiet vill ha ordning och reda, och vi vill stärka samhällsgemenskapen, vilket betyder att stoppa orimliga utvisningar av människor som arbetar, försörjer sig och bidrar till Sverige.