Annika Hirvonen

Herr talman! Invandringen bidrar inte bara till något utan till fantastiskt mycket i vårt land. Jag ser fram emot att höra ett brandtal från Sverigedemokraterna där man någon gång talar om det.

Jag har till och med stått just här i kammaren och debatterat om hur Sverige dalade i korruptionsindex på grund av att Sverigedemokraterna fifflade med partibidragen. Till och med då talade Richard Jomshof från SD om att det var invandrarnas fel.

Herr talman! Nima Golam Ali Pour sa nyss att han tycker att vi ska ha arbetskraftsinvandrare ”som den svenska arbetsmarknaden behöver”. Det tycker också vi i Miljöpartiet. Det vi skiljer oss i är synen på hur vi bestämmer och kommer fram till vad den svenska arbetsmarknaden behöver.

Sverigedemokraterna och Tidöpartierna tänker sätta sig i Rosenbad och göra listor där de bestämmer vilka anställda som företagen behöver och vilka som inte får komma hit som arbetskraftsinvandrare.

Vi i Miljöpartiet tycker att det måste bygga på vad arbetsgivarna själva ser. Det kan se olika ut. I norra Sverige skriker både offentliga och privata arbetsgivare efter arbetskraft i väldigt många olika yrkesgrupper med en väldigt stor bredd i lön. Situationen ser annorlunda ut i Stockholm eller i Skåne.

Vi tycker att arbetsgivare ska få anställa dem som de behöver så länge de ser till att betala kollektivavtalsenliga löner enligt branschpraxis. Det är enkelt. Så stärker vi Sverige.

Herr talman! 52 miljarder kronor – så mycket bidrog arbetskraftsinvandringen till Sveriges bnp 2024. Arbetskraftsinvandringen bidrog också med 17 miljarder i skatteintäkter, vilket motsvarar lönerna, inklusive skatt och arbetsgivaravgifter, för i princip alla Sveriges poliser. Nima Gholam Ali Pour hävdade att arbetskraftsinvandringen inte är betydelsefull för Sverige och att vi inte står och faller med den. Nej, det är klart att Sverige inte står och faller med 17 miljarder i skatteintäkter och 52 miljarder till bnp, men vi blir mycket fattigare med Sverigedemokraternas utvisningspolitik.

Det har funnits en tydlig röd tråd i hur Sverigedemokraterna har pratat om invandring, nämligen som roten till alla Sveriges problem. Invandrarnas fantastiska bidrag till vårt samhälle viftas bort som enskilda fall och obetydliga exempel. Men runt om i Sverige ser medarbetare och kollegor, brukare i hemtjänsten med flera varje dag vilken otrolig betydelse invandringen har för lokalsamhället, för äldreboendet och för Sverige och vår ekonomi.

Regeringens politik handlar om en enda sak: att utvisa ännu fler som arbetar och bidrar ur landet. Det handlar inte om något annat.

Fru talman! Jag ska inte uppehålla hela riksdagen längre än nödvändigt, men det finns ändå några saker att säga i den viktiga frågan om tonårsutvisningar.

Alla våra partier har nu ställt sig bakom att stoppa tonårsutvisningarna. Det är ett fantastiskt besked, verkligen ett styrkebesked för medmänskligheten, att vi i Sveriges riksdag säger nej till att splittra familjer och skicka 18-åringar från sina föräldrar, mitt i sin skolgång, från det land som blivit deras hem.

Vi vet att det handlar om hundratals som just nu processas hos Migrationsverket och inte hunnit få sitt beslut men som tack vare det besked som i fredags lämnades av regeringen inte kommer att få avslag på sin ansökan om att fortsatt få vara i Sverige i väntan på en permanent lösning. Men för alla som redan har fått ett beslut om att de ska utvisas har ingenting förändrats. För dem tickar klockan fortsatt. Någon har en vecka kvar, någon har några veckor.

I dag kunde vi läsa några fruktansvärda vittnesmål från tonåringar och ungdomar som blivit tagna i förvar just på grund av att de fått ett utvisningsbeslut. De hörde statsministerns ord om att alla skulle kunna söka på nytt. De väntade på att portarna skulle låsas upp så att de skulle kunna gå tillbaka till sin vardag, sina jobb och sina småsyskon och föräldrar. Men inget har förändrats. Migrationsverkets utvisningsstopp gäller inte dem. Vilken dag som helst kan det vara för sent. Vilken dag som helst behöver de kanske lämna sitt hemland, sin framtid och sin familj bakom sig.

Än har vi inte fått någon tidsplan från regeringen för när en lagändring kommer. Men det är en lagändring som krävs. Det har även domare i migrationsdomstolarna varit ute och tydliggjort. Annars kan de som redan har fått utvisningsbeslut från Migrationsverket utvisas härifrån.

Vi är i ett nytt läge. Många av dessa ungdomar ska utvisas till länder i Mellanöstern. Utvisningarna specifikt till Iran har pausats. Verkställigheten har pausats för alla. Det är dock inte fallet för många andra länder i närområdet.

Vi menar att det faktum att vi nu är i ett nytt läge som vi inte kunde förutse – ingen vet heller hur det kommer att se ut i Irak, i Egypten och i Somalia om några veckor – motiverar att riksdagen tar upp frågan om en stopplag till behandling.

Vi vet redan att hela oppositionen står bakom förslaget om en tillfällig stopplag. Det blev tydligt när vi behandlade frågan i socialförsäkringsutskottet för en vecka och en dag sedan. Sedan dess har även Jimmie Åkesson och Simona Mohamsson meddelat att de vill se en stopplag. Det var då vi såg att vi hade möjlighet att få en bred majoritet i Sveriges riksdag för att i väntan på den långsiktiga lösningen stoppa inte bara några utan alla tonårsutvisningar.

Vi vet från pandemikrisen att det när riksdag och regering är överens kan gå fort att ta fram en snabb krislagstiftning. Om Regeringskansliet gör jobbet och vi i riksdagen processar snabbt har det som snabbast gått på några dagar.

Det är dessa ungdomars framtid som står på spel. Vi vill inte se fler ungdomar utvisas på samma sätt som systrarna Darya och Donya, som nu sitter i Iran. De var bland de sista som utvisades till Iran före utvisningsstoppet, två unga kvinnor som nu skriver meddelanden till sina vänner: Glöm oss inte! Vi kommer att dö.

Detta är människors barn, även om de fyllt 18 år. Det är ungdomar som har drömt om en framtid där de bygger vårt land starkare och bättre. De som redan har tvingats härifrån kanske vi inte får tillbaka. Systrarna Darya och Donya har fått nej på att komma tillbaka.

Jag vädjar till var och en att se det akuta i den här frågan, det akuta läge som nu råder i Mellanöstern och som vi inte kunde förutse, och rösta för att motionen ska hänvisas för behandling i utskottet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Janine Alm Ericson, Mats Berglund, Camilla Hansén, Daniel Helldén, Linus Lakso, Rebecka Le Moine, Katarina Luhr, Amanda Palmstierna, Jan Riise, Jacob Risberg, Nils Seye Larsen, Malte Tängmark Roos och Ulrika Westerlund (alla MP), Anna Lasses (C), Malcolm Momodou Jallow (V) samt Daniel Riazat (-).

Fru talman! När vi skrev detta förslag till motion i torsdags var läget följande:

På plats i Iran befann och befinner sig fortfarande bland annat de två systrarna Darya och Donya, två unga kvinnor som utvisats från Sverige – från sina föräldrar, sina småsystrar, sina vänner och sin framtid. Systrarna studerade på sjuksköterskeprogrammet och drömde om att bli sjuksköterskor. Men eftersom de inte hade hunnit få permanenta uppehållstillstånd innan de blev myndiga innebär de regler som i dag finns i utlänningslagen att de inte räknas som en del av sin kärnfamilj. De slets från allt de hade i Sverige strax innan alla utvisningar till Iran stoppades.

Nu har deras vänner sporadiskt, för täckningen är dålig, tagit emot meddelanden från dem: Glöm oss inte – vi kommer att dö. Den förtvivlan som detta otroliga öde väcker är svår att beskriva i ord.

Fru talman! Även om vi i fredags fick besked om att regeringen avser att komma med en lagändring som ska stoppa tonårsutvisningar och även om Migrationsverket har sagt att man inte ska fatta fler avslagsbeslut finns det fortfarande ett flertal tonåringar vilkas klocka inte har stoppats och vilkas utvisningar fortsätter att verkställas. Om några veckor ska ytterligare ungdomar packa ned hela sina liv och lämna Sverige, i flera fall för just länder i Mellanöstern – för även om Migrationsverket tillfälligt har stoppat verkställigheten av alla utvisningar till Iran har man inte stoppat utvisningar till alla länder i Mellanöstern.

Fru talman! Ingen av oss kan förutse hur det här kriget kommer att utveckla sig. Händelseförloppet hittills har varit högst oförutsägbart. Även om man i dag bedömer att till exempel Egypten är en säker plats, dit det har beslutats att 18-åriga Jomana ska utvisas, kan ingen av oss egentligen med gott samvete se henne i ögonen och säga: Det är säkert för dig att åka dit. Risken är att verkligheten kort därefter skulle kunna förändras, precis som för Darya och Donya. Jag talar nog ändå för de flesta i den här kammaren när jag säger att vi inte vill ha detta på vårt samvete.

Nu när alla partier har enats om att ställa sig bakom ett stopp för tonårsutvisningar behöver vi se till att också de som har fått sina beslut från Migrationsverket kan stanna i Sverige, och för det krävs en snabb lagändring. Regeringen har inte presenterat något sådant förslag ännu. Vi har inte fått någon tidsplan; vi vet inte när regeringens förslag kommer. Vi har inte heller fått höra hur det ser ut. Mycket talar alltså för att det inte är färdigt – att inriktningen inte är färdigförhandlad mellan Tidöpartierna.

Vi lade genom ett utskottsinitiativ fram ett förslag om ett moratorium, en tillfällig stopplag, som inte bara skulle omfatta dem som inte har fått beslut från Migrationsverket utan också dem som har fått ett avslag från Migrationsverket och dem som har överklagat så långt det bara går och nu bara har veckor på sig. Förslaget avslogs i utskottet förra veckan, i tisdags, men på torsdagen meddelade både Jimmie Åkesson och Simona Mohamsson att de också är för en stopplag.

Vi tycker att denna fråga är så pass akut och så pass viktig att den då bör prövas av kammaren. Det är klart att man kan diskutera att vi i motionen kunde ha utvecklat vår motivering kopplat till just riksdagsordningens kriterier. Nu hade vi väldigt bråttom när vi skrev detta, men jag vill ändå hävda att kopplingen är tydlig. Hade läget inte varit så oförutsägbart och akut som det just nu är i Mellanöstern, dit fler av dessa ungdomar förväntas bli utvisade när besluten verkställs, hade man kanske kunnat reflektera över att det finns tid. Men så är inte fallet, utan liv står på spel.

Jag vill också erinra om att det när utvisningar väl har blivit verkställda ibland finns hinder för de här ungdomarna att komma hem till Sverige igen. Detta ser vi i just Daryas och Donyas fall. De har ansökt om studieuppehåll för att få fortsätta sina studier som sjuksköterskor men fått avslag därför att domstolarna anser att detta inte är deras huvudsakliga skäl att vilja komma till Sverige.

Nog kan vi alla förstå att det för de ungdomar som inte bara lämnat sina studier utan också sin mamma, sina småsyskon, sina vänner – allt – kommer att finnas andra starka skäl att vilja komma tillbaka till Sverige. Om vi inte stoppar fler tonårsutvisningar nu riskerar alltså ytterligare ungdomar att hamna i ett läge där de utvisas till länder där det råder fara för krig men också har svårt att få tillstånd att komma tillbaka.

Jag vill yrka på att den här motionen hänvisas till socialförsäkringsutskottet för beredning, så att kammaren kan ta ställning till den. Är det så att regeringen presenterar en snabbare lösning – vilket man har talat om, men vi har ännu inte fått höra något konkret om tidsplanen eller innehållet – är vi självklart alla väldigt positiva till det. Men så länge det inte finns någon sådan lösning står de här ungdomarnas framtid och liv på spel.

(Applåder)

I detta anförande instämde Janine Alm Ericson (MP).

Fru talman! Klyftorna ökar i Sverige. Vi slår rekord i barnvräkningar och konkurser. De skulder som svenskarna har hos Kronofogden ökar dramatiskt. Allt fler har inte råd att betala mat, hyra och de mest grundläggande kostnaderna. 700 000 svenskar lever i fattigdom, samtidigt som de rikaste blir allt rikare.

När vi tittar på skattesystemet ser vi att den som har, den gynnas. Den som tjänar pengar på arbete betalar mer i skatt än den som tjänar pengar på att redan ha pengar. Störst andel betalar den som är för sjuk för att arbeta.

Fru talman! Det här är en farlig utveckling, och vi måste bryta en utveckling där klyftorna i samhället ökar. Vi behöver gå i riktning mot ökad jämlikhet.

Den sittande regeringen har lånat till stora skattesänkningar för de rikaste. Kommande generationer ska betala notan för att de som redan tjänar mest ska kunna tjäna ännu mer. Och de som tjänar allra mest är också de vars konsumtion i dag på många andra sätt också kommer att vara kostsam för kommande generationer. Titta bara på flygandet av privatjet eller annan otroligt utsläppstung konsumtion!

Vi i Miljöpartiet vill ställa om skattesystemet så att det styr mot hållbarhet men också så att det bidrar till ökad jämlikhet och rättvisa.

Fru talman! Några av de förslag som vi diskuterar i dag handlar om att de som flyttar från Sverige och tar med sig stora vinster som de har tjänat ihop här också ska betala för de vinsterna här i Sverige. Det är ganska rättvist och rimligt ändå, om vi jämför med alla dem som tjänar pengar och bor kvar här och betalar skatt här. Det handlar om att bankerna, som har tjänat storkovan medan dina och mina bolån har skenat i höjden, ska betala lite mer.

Det handlar om en mer rättvis beskattning mellan oss som får lön genom arbete och dem som driver fåmansföretag. Det handlar om en mer rättvis boendebeskattning som inte missgynnar den som bor i hyresrätt eller bostadsrätt jämfört med den som äger sin egen villa.

Fru talman! Med relativt klokt riktade insatser skulle vi kunna höja skatterna för de absolut rikaste som har stora kapitalinkomster med väldigt låg beskattning. Med de pengarna skulle vi kunna stärka den gemensamma välfärden.

Fru talman! Det finns inget egenvärde i högre skatter. Det är vi nog överens om. Om vi fick frågan om vi vill ha högre eller lägre skatt skulle vi nog alla säga: Lägre, tack!

Men när vi frågar: Skulle du vilja att barnen i förskolan blev sedda lite oftare när de far illa? Skulle du vilja att en gammal människa som ramlar och behöver hjälp från hemtjänsten får hjälp lite snabbare? Skulle du vilja att en människa som är döende och väntar på ambulans kan ha en hemtjänstpersonal som sitter tio minuter extra vid sidan om tills ambulansen kommer fram? Ja, då tror jag att de flesta skulle svara ja.

Det är likadant om man får frågan: Skulle du vilja vänta lite kortare tid på knäoperationen? Skulle du önska att fler barn fick hjälp med matteläxan? Då tror jag också att fler skulle svara ja.

Någonstans är det detta som skattepolitiken kokar ned till. Vad är viktigast – är det viktigast att sänka skatten för dem som tjänar pengar på att placera riskkapital, eller är det att vi bevarar välfärden stark i hela Sverige?

För oss i Miljöpartiet är en stark välfärd i hela landet viktig. Kvinnor ska inte vara rädda för att föda barn för att BB på orten där de bor har lagts ned. Människor ska inte vara oroliga för att deras barn ska få sämre chanser i livet för att kommunen inte längre har råd med stödpersonal till de barn som har lite mer myror i brallan.

Fru talman! Skattesystemet måste, precis som resten av politiken, bidra till en rättvis klimatomställning och till miljönytta.

I dag presenterade vi i Miljöpartiet ny politik för att alla ska ha råd att byta till elbil – med sänkt skatt på elbilsladdning, till exempel.

I det här betänkandet har vi politik för ett mer hållbart skogsbruk. Den som vårdar naturen ska inte förlora på det jämfört med den som väljer att kalhugga.

Med regeringens politik kommer vi en liten bit närmare att den som vårdar naturen också ska tjäna på det. Men i vår reservation 12, som jag yrkar bifall till, föreslår vi i Miljöpartiet en ännu starkare politik som ska gynna skogsägare som väljer att vårda naturen. Vi har även förslag som handlar om att man ska gynnas skattemässigt av att energieffektivisera sina fastigheter. Vi föreslår ett klimat-rot, där man får avdrag för att satsa på energieffektivisering. Genom att fler väljer att spara på el och värme sänker vi också elräkningen för oss alla. Det här är verkligen en vinn-vinnpolitik.

Fru talman! Avslutningsvis skulle jag vilja säga några ord om de idéburna aktörerna i svensk välfärd. De utgör en ytterst liten del av välfärden, några få procent, men de bidrar med väldigt stora värden. De idéburna aktörerna, som är registrerade som sådana och som inte delar ut vinst till sina ägare, borde kunna återinvestera sin vinst helt och hållet i verksamheterna. Vi tycker att det behöver utredas.

Jag står såklart bakom alla Miljöpartiets reservationer, men jag yrkar i dag bifall bara till reservation 12 och reservation 17.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 mars.)

Fru talman! Jag upplever att Anders Ekegren ändå svarade ja på frågan om det är ett problem att fler har blivit fattiga. Men vi verkar inte vara överens om att det är ett problem att detta sker i ett läge där de absolut rikaste samtidigt blir allt rikare. Det vill säga att vi i grunden inte är överens om att det är dåligt att klyftorna i samhället ökar.

Nyligen fick regeringen svidande kritik av Finanspolitiska rådet för att man har lånat till stora skattesänkningar. Man har skuldsatt svenskarna. Kommande generationer ska betala för att de rika i Sverige här och nu ska få lägre skatt, samtidigt som allt fler familjer inte får pengarna att räcka till det mest nödvändiga. Förskolor inför låneoveraller för att barnen inte ska frysa när föräldrarna inte har råd att köpa tillräckligt varma vinterkläder.

Anders Ekegren har kanske inte märkt någon skillnad, men jag kan berätta att vi som har träffat de organisationer som möter de mest utsatta hör att det är skillnad. Det är skillnad på vad man ber om för hjälp i dag, och det är allt fler som behöver hjälp. Nu står mat på allt fler hjälpsökandes önskelista. Tidigare kanske önskemålen handlade mer om en guldkant i vardagen – att barnen skulle få någon julklapp eller göra något roligt på sommarlovet. Men nu talar vi om det mest basala.

Vi i Miljöpartiet har haft andra prioriteringar. Vi har haft prioriteringar som att höja barnbidraget eller att se till att de som är absolut rika kan betala lite mer, så att de som är fattigast inte ska gå hungriga.

Fru talman! Under en dryg timmes debatt har jag lyssnat till företrädare för Tidöpartierna som talat om skattepolitiken. Inte en enda gång har någon av dem talat om den ökande ojämlikheten i Sverige. Jag undrar om vi lever i olika verkligheter, där några av oss faktiskt oroas av att 700 000 svenskar lever i fattigdom, att Sverige slår rekord i barnvräkningar och att skulderna hos Kronofogden skenar, samtidigt som de allra rikaste i Sverige har dragit ifrån åt andra hållet och blivit väldigt mycket rikare.

Min enkla fråga till Anders Ekegren är därför: Tycker han att det är ett problem att klyftorna ökar, att de rikaste blir allt rikare och att vi har fler som är så fattiga att de inte utan hjälp från välgörenhet kan äta sig mätta i slutet av månaden?

Herr talman! ”Vi ska dö nu. Glöm inte oss.”

Så skrev systrarna Donya och Darya till sina vänner från Iran när bomberna började falla. Systrarna är två av offren för regeringens utvisningspolitik. De kom till Sverige i tidiga tonåren, och de blev vuxna här. Då bestämdes att de inte längre var en del av sin kärnfamilj. De utvisades till Iran medan deras systrar och föräldrar är kvar i Sverige. Där sitter de nu, livrädda för att dö, berövade sina drömmar och sin frihet. De fick nej på att komma tillbaka till Sverige eftersom just den starka önskan att återförenas med familjen hindrar domstolarna från att tro på studieavsikten, som de sökte hit för.

När kommer regeringens lösning på tonårsutvisningarna?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att be kollegorna om ursäkt för att jag inte har lyssnat på er på plats. Ni var i lurarna på väg från Migrationsverkets insynsråd. Jag tycker att debatten har varit väldigt intressant att följa.

För mig som arbetar med å ena sidan migrationspolitik, å andra sidan i skatteutskottet med bland annat frågor om skatteförfarande, folkbokföring och tull är det slående att debattklimatet är väldigt olika. I de här frågorna står partierna relativt sett mycket närmare varandra.

Vi är överens om att stärka tullen. Vi är överens om att tullens befogenheter ska öka och att fler människor som har blivit utsatta för inbrott i sina hem eller företagslokaler ska få hjälp av tullen att hitta grejerna innan stöldligorna för dem ur landet. Vi är överens om att tullen ska leta efter kontanter när de till exempel gör kontroller vid flygplatser som Arlanda. Det är trots allt så att den som försöker flyga ut ur Sverige med tiotusentals eller hundratusentals kronor i cash kan misstänkas ha något mer än rent mjöl i påsen.

Politiken vi tillsammans driver kommer att leda till att det blir svårare att bedriva kriminell verksamhet i det här landet. Fler kriminella kommer att bli av med sina brottsvinster. Men, fru talman, vi är inte överens om allt. Ibland är det viktigt, precis som många varit inne på i debatten, att ligga på, att pressa regeringen att arbeta hårdare och snabbare och att fokusera på frågor som kan ha hamnat i skymundan.

En fråga som vi gemensamt i oppositionen gång på gång har lyft fram handlar om en grupp brottsoffer som hamnar i kläm i dagens skattesystem och kriminalrättsliga system. Jag pratar om kvinnor och andra personer som utnyttjas i sexhandeln. Vi i Miljöpartiet tycker att de borde få brottsofferstatus – inte dömas för bokföringsbrott.

Det är en skam att de som utnyttjas av kriminella och vars kroppar säljs som varor kan dömas till allvarligare straff än de män som utnyttjar dem. Så ser det ut i dag. De här kvinnorna behandlas som skattebrottslingar och döms för olika typer av brottslighet på grund av utsattheten de drabbas av. Detta måste rättas till, och jag uppfattar inte att någon ledamot i skatteutskottet har talat för att det är en bra idé att vi har det på det här sättet.

Jag har inte hört någon säga att det är rätt att de som utnyttjar kvinnors kroppar ska ha lägre böter än vad brottsoffren får för att de inte skatteredovisar den ekonomiska ersättningen. Ingen har sagt det. Ändå gör regeringen ingenting.

En annan fråga som vi har lyft fram och som har varit uppe i debatten handlar om situationen för personer med skyddade personuppgifter. Även här gäller det många gånger kvinnor som har blivit utsatta för allvarliga våldsbrott av en tidigare partner och som gömmer sig för den personen. De får flytta med sina barn, och barnen får börja en ny skola. Sedan räcker det med ett enda misstag som röjer den nya adressen för att de ska behöva dra upp hela familjen med rötterna på nytt.

Jag uppfattar att det finns en bred enighet i utskottet, men vi tycker att regeringen behöver prioritera frågan ännu högre och göra mer för att livet ska bli lättare för dem som lever med skyddade personuppgifter och för att förebygga att barn måste flytta från sina kamrater, byta skola och dras upp med rötterna från ett nytt liv på grund av en enkel miss.

Det finns mycket annat som vi också är överens om. En viktig fråga är ordning och reda i folkbokföringen. Myndigheterna ska veta att de som är skrivna på en adress verkligen bor där. Man ska inte vara skriven i en bostad eller i en sommarstuga som man inte bor i. Det är viktigt eftersom väldigt mycket av vår välfärd bygger på att det är känt vilka som bor var.

Vi från Miljöpartiet står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinning kommer jag att yrka bifall enbart till reservation 25.

Herr talman! Varje vecka som vi väntar på det här förslaget kommer tiden att löpa ut för ungdomar. Bara den här veckan har en familj fått säga hej då till sin 18-åring och sätta honom ensam på ett flygplan härifrån, medan resten av familjen, inklusive lillebror, lever kvar här. Klasskompisarna fortsätter att utbilda sig och tar studenten i sommar.

Dessa uppbrott är otroligt uppslitande, och i värsta fall kan konsekvenserna bli dramatiska. Vi talar om ungdomar som oroar sig för att de ska tvingas att gifta sig mot sin vilja eller för att de inte kommer att klara sig ensamma i de patriarkala strukturer som finns i ursprungslandet. Jag säger inte hemlandet, för det är Sverige som är hemlandet för dessa ungdomar.

Det finns ungdomar som nu väntar, som har överklagat sina beslut i domstolarna och som när som helst kan få besked.

Vi i Miljöpartiet tycker att det rimliga är att även Liberalerna, som säger att de vill lösa det här, röstar på vårt förslag att snabbt få på plats den bestämmelse som fanns tidigare, så att inte ännu fler hamnar i den här situationen.

Syskonparet Darya och Donya, som utvisats till Iran, har vittnat om hur de nu sitter frihetsberövade i en lägenhet. I praktiken kan de inte leva ett normalt liv. De drömde om att bli sjuksköterskor i Sverige. Deras familj är kvar här. Det är ett fruktansvärt öde. De har också fått nej på ansökan om att komma tillbaka. Konsekvenserna av dessa utvisningar kan alltså bli fruktansvärt dramatiska.

Jag tycker att Liberalerna borde lämna tydligare besked. Jag förstår att man bereder detta, men för de här ungdomarnas skull behöver det komma besked nu.

Herr talman! När jag lyssnade på Helene Odenjung lät det så mycket bättre än det vi har läst i de förslag som kommer från Tidö. Det är dock tyvärr tydligt att Liberalerna inte har lyckats genomföra sin politik i det här samarbetet.

Det blir trots allt regeringen som utifrån listan från Migrationsverket ska bestämma vilka bristyrken vi ska få ha arbetskraftsinvandrare till och vilka bristyrken man inte gillar att det kommer arbetskraftsinvandrare till. Det kommer ju inte att ha att göra med hur stor bristen är. Bristen på personliga assistenter är till exempel jättestor, men man har redan bestämt politiskt att det inte ska vara tillåtet med arbetskraftsinvandring där.

Lönekraven kommer att innebära en otrolig styrning från politiken vad gäller lönenivåer. Jag vet att många arbetsgivare nu försöker se till att behålla sina medarbetare och höja deras lön. På lång sikt blir det dock förstås helt ohållbart att ha högre lön för arbetskraftsinvandrare än för alla andra, även om jag vet att många medarbetare har sagt att de är beredda att avstå löneökningar eftersom de inte vill att deras kollegor ska råka illa ut och tvingas att lämna Sverige med familj och allt på grund av den här nya politiken.

Jag har en fråga till Helene Odenjung som handlar om det sista hon tog upp, nämligen tonårsutvisningar. Det är ju fullständigt vansinne att rycka 18-åringar från deras familjer på det sätt som vi har kunnat läsa om i tidningarna.

Vi i Miljöpartiet varnade för att detta skulle bli konsekvensen när man tog bort den ventil som var designad för att undvika helt orimliga utvisningar av människor som har Sverige som sitt hemland. Jag har en enkel fråga: När kommer regeringen att presentera en lösning?

Herr talman! Är det något vi vet säkert om det scenariot är det att det i alla fall inte blir Sverigedemokraterna som bestämmer vilken lön arbetskraftsinvandrare ska ha på olika jobb. Det kommer alltså att bli bättre.

Nej, jag tror inte att alla byggen stannar eller att ingen kommer att vårdas. Har jag uttryckt mig så slarvigt någon gång får jag förstås äta upp de orden. Det vi däremot har sett är att det här slår hårt, speciellt i norra Sverige. Ett boende där larmar om att var fjärde medarbetare har blivit utvisad. Det här får alltså konsekvenser på de platserna. Det är på största allvar riktigt svårt för dem att rekrytera medarbetare till dessa ganska lågt betalda jobb i välfärden. Gruvan tar liksom all arbetskraft eftersom den betalar så mycket bättre.

Jag är inte emot att satsa på att fler som är arbetslösa får den kompetens de behöver för att ta de här jobben. Det hade varit jättebra om regeringen hade storsatsat på att de arbetslösa skulle få den kompetensen, men det har man inte gjort. Jag är inte heller emot att titta på den dryga miljard som man nu satsar på att betala människor för att resa ut ur Sverige, genom ett utvandringsbidrag. Den kanske i stället kan användas till det som Ola Möller – tror jag att det var – föreslog, det vill säga ett flyttbidrag för den som flyttar till norra Sverige, där det behövs arbetskraft. Varför inte?

Detta kanske vi kan komma överens om när vi snart tar över makten. Det ser bra ut i opinionsmätningarna. Jag förstår att Kristdemokraterna känner viss nervositet, för det går inte lika bra för Kristdemokraterna och Tidösamarbetet i mätningarna.

Jag tänker att vi måste ha en rimlig politik. Den här politiken, där vi utvisar människors barn och folk som är här och bidrar och jobbar, gör inte Sverige bättre. Den gör Sverige illa.

Herr talman! Nu kanske jag hann glömma den första frågan.

(INGEMAR KIHLSTRÖM (KD): Det gällde 13 000-kronorsnivån.)

Just det, 13 000-kronorsnivån! Jag börjar med den.

Till att börja med ska man veta att det inte var någon politiker som satt här i riksdagen och röstade om huruvida det skulle vara 13 000, 15 000 eller 10 000. Det är i stället domstolarnas tolkning av vad man kan leva på. De frågade sig: Om man har en kollektivavtalsenlig lön på deltid, vilken är den minsta summan man behöver för att överleva i Sverige?

Det här ligger många år tillbaka, före inflationen, så jag skulle nog säga att ingen tycker att man klarar sig på 13 000 – även om det tyvärr är väldigt många människor som behöver klara sig på ännu mindre i dag, till exempel om man lever på försörjningsstöd. Det är alltså en alldeles för låg nivå; det vill jag vara jättetydlig med.

Jag tycker faktiskt inte att lönenivån är det absolut största problemet. Det absolut största problemet är att människor dessutom har blivit utnyttjade och knappt fått betalt alls. De har blivit tvingade att arbeta under närmast slavliknande villkor. Det är det absolut största problemet.

Detta leder såklart till ett stort lidande för de människor som har fått bo på byggarbetsplatser och blivit utnyttjade. Människor kanske inte ens har tillgång till sina pass utan blir liksom fast. Samtidigt har man ingen kunskap om sina rättigheter och är kanske rädd för att söka hjälp. Detta tycker jag är det absolut största problemet, och ska vi bli av med det måste vi gå på fusket. Då måste vi stärka rättigheterna för arbetskraftsinvandrare.

Jag får återkomma till den andra frågan i min nästa replik.

Herr talman! Mig veterligen har migrationsministern inte lagt fram något förslag. I dag vägrade han berätta för oss i utskottet vad det är han tänker göra och när han ska komma med förslaget. Magnus Resare påstår att det här nästan är redo för riksdagen och att det kommer att bli jättebra – vi får väl se när det kommer, om det kommer och om det verkligen löser problemet.

Det jag vet är att Tabitha som har fått beslut om att hon måste lämna Sverige om tre veckor antagligen inte blir hjälpt av det här förslaget, för det kommer för sent. Det som hade kunnat hinna i tid var Miljöpartiets och Vänsterpartiets förslag, som inte handlade om att gå tillbaka till något som gällde för tio år sedan utan som handlade om att ta tillbaka den ventil som innebar att om det finns särskilt ömmande omständigheter och en person har en stark anknytning till Sverige ska man kunna få ett uppehållstillstånd.

Det var en bestämmelse som tog sikte på precis den här typen av helt orimliga utvisningar, en lag som vi till och med har haft, och det hade därför gått snabbt att rösta igenom den genom ett utskottsinitiativ. Moderaterna sa nej, och ärligt talat: Efter dagens debatt undrar jag om det bara är för att det kom från fel parti, från Miljöpartiet.

Jag tänker fortsätta att sätta press på migrationsministern och se till att han kommer med något som inte bara hjälper några få i några månader utan som är en riktig lösning. Och den lösningen måste komma fort. Vi kan inte vänta till nästa år, för då kommer ännu fler av de här ungdomarna att ha gått samma öde till mötes som Darya och Donya, som nu har förlorat sin frihet och sitter inlåsta i en lägenhet i Iran utan sina småsyskon och utan sina föräldrar som får vara kvar i Sverige.

Herr talman! Just det känner jag mig inte särskilt kränkt över, vill jag säga.

Faktum är att vi lämnade regeringen 2021 när Moderaterna totalkvaddade miljö- och klimatpolitiken. Jag vet inte hur Magnus Resare sorterar sina historiska fakta, men nu har han i alla fall fått ytterligare lite information att sortera in. Så var det nämligen.

Till sakfrågan: Den här veckan slets en 18-årig kille från sin gymnasieutbildning i Värmland, från sin familj, för att utvisas ensam härifrån bara för att han har fyllt 18 år. Tycker jag att det är bra att regeringen nu tänker att man ska förlänga möjligheten för familjemedlemmar som fyller 18 år att stanna i Sverige i stället för att utvisa dem innan de har tagit sin gymnasieexamen?

Jag tycker att det är självklart och det enda anständiga att dessa ungdomar får bo kvar med sina familjer i Sverige och förverkliga sina drömmar om att bli ambulanssjuksköterskor, socionomer och allt vad de vill. Men det räcker inte att bara förlänga några månader för att de ska plugga klart gymnasiet. Målet är inte att de ska få läsa klart gymnasiet och sedan utvisas när vi har investerat i deras utbildning och de är svenskar i minst lika hög grad som de var tre månader tidigare.

Vi vill ha en lösning som är långsiktig och som ger de här ungdomarna rätt att leva i sitt hemland Sverige. Vi vill inte slita adoptivbarn från deras föräldrar, vi vill inte slita bonusbarn från deras familjer, vi vill inte skicka ungdomar ensamma till Iran medan småsyskonen får bli svenska medborgare. Det är oanständigt.

Herr talman! Jag uppskattar den markeringen. Jag inledde mitt anförande med att tala om den goda stämningen. Det går att ha god stämning och att vara respektfulla mot varandra även om man inte håller med varandra.

Jag måste säga att Ludvig Aspling verkligen förpestar debatten. Vi skulle kunna ha en god stämning trots att vi står extremt långt ifrån varandra. Jag tycker att det är fruktansvärt respektlöst och obehagligt att vi har den här tonen. Jag hade aldrig – aldrig – tolererat det på mina scoutmöten med nio- och tioåringar. Jag hade aldrig accepterat att mina barn pratade så till någon annan. Och jag tycker att vi i Sveriges riksdag ska ha en anständig nivå.

Det kan vara hårt. Vi kan kritisera varandras åsikter. Vi kan kritisera varandras förslag. Men vi ska inte gå till personangrepp. Den nivån hör inte hemma någonstans. Om vi inte tycker att man kan bete sig så om man är ett barn ska man verkligen inte bete sig så som riksdagsledamot. Det är fullständigt respektlöst.

Jag tänker inte fortsätta den här debatten. Om Ludvig Aspling vill debattera med mig framöver förväntar jag mig för det första en ursäkt och för det andra att han höjer nivån och håller sig till saken.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jan Riise (MP).

Herr talman! Jag vet inte om jag hörde fel. Jag ser inte den texten i reservation 5, men det kanske var någon annan reservation som Ludvig Aspling menade.

Hur som helst: Vi har sett i rapporter från inte minst teknikföretagen men också andra branschorganisationer i svenskt näringsliv att de varnat för att regeringens höjda lönegolv innebär att man inte kommer att kunna rekrytera till många arbetaryrken. Det gäller inte minst olika teknikyrken, där Sverige verkligen skulle behöva fler arbetare.

Vi har under en rad år utbildat alldeles för få personer till olika arbetaryrken, bland annat på grund av en gymnasiepolitik som har inneburit att färre föräldrar har rekommenderat sina barn att läsa på yrkesprogrammen. De har inte varit högskoleförberedande. Det har helt enkelt påverkat attraktiviteten enormt. Det vore jättepositivt om fler unga i Sverige utbildade sig till de här bristyrkena.

Vi i Miljöpartiet var med om att lägga om gymnasiepolitiken under den förra mandatperioden, just för att vi såg en stor kompetensbrist. Men det kommer att ta tid innan vi har utbildat alla som vi behöver i de här yrkeskategorierna. Faktum är: Med tanke på att det är så pass få barn som föds i vårt land är det inte säkert att vi, även om alla skulle utbildas till bristyrken, klarar att tillgodose behoven. Vi kommer att behöva ha en arbetskraftsinvandringspolitik som möjliggör rekrytering för företag som behöver den kompetensen.

Herr talman! Det är ändå, trots att vi pratar om riktigt allvarliga frågor, härligt att vi kan ha så god stämning. Jag får välkomna Niels Paarup-Petersen till de migrationspolitiska debatterna här i riksdagens kammare. Det blir i vart fall inte tråkigt.

Vi i Miljöpartiet är kanske också lite extra glada för att vi har Centerpartiet med oss i arbetskraftsinvandringspolitiken när andra tidigare samarbetspartier inte längre står kvar. Vi är ju tyvärr bara två partier i den här kammaren som i grund och botten tycker att det är en bra princip att ett företag som behöver anställa en person och inte lyckas hitta den på den svenska arbetsmarknaden ska kunna rekrytera från andra länder. Det är bra för företagen, och det är bra för Sverige.

Dessutom ska man komma ihåg att arbetskraftsinvandring är en av få säkra och lagliga vägar för människor som har behov av att söka sig bort från en otrygg plats. Om du vill söka asyl i Sverige behöver du först ha tagit dig hit – det finns inte något sätt att få visum för att ta en säker flyg- eller båtresa till Sverige. Men för den som har den kompetens som våra företag efterfrågar finns möjligheten att komma säkert och lagligt på det här sättet. Det ska man också komma ihåg i den tid vi lever i.

Herr talman! Vi debatterar olika motioner om arbetskraftsinvandring, och en av dem har jag skrivit. Den handlar om stärkta rättigheter för arbetskraftsinvandrare. Jag valde det namnet för att motionen handlar om många saker. Den handlar om att minska fusket vad gäller just arbetskraftsinvandring. Den handlar om att de som fuskar ska straffas. Den handlar om att det ska bli lättare för företag och andra arbetsgivare att rekrytera den kompetens som de behöver.

Men en väldigt central del för att detta ska bli bra är att de som kommer till Sverige för att jobba har starka rättigheter, att de har kunskap om sina rättigheter och att de har praktiska möjligheter att tillgodogöra sig de rättigheterna. Den som är rädd att utvisas om han eller hon går till polisen för att berätta om brottslighet som arbetsgivaren ägnar sig åt kommer inte att göra någon polisanmälan. I dag har vi tyvärr ett system som gör att de människor som blir utnyttjade på arbetsmarknaden många gånger inte vågar anmäla. De riskerar utvisning, och det kan få stora konsekvenser både för dem själva och för familjemedlemmar som är i Sverige som anhöriga till dem.

Vi föreslår att kontrollerna ska ökas. Vi föreslår att de som blir påkomna med fusk ska få skärpta straff och att de också ska betala skadestånd till den som har blivit utnyttjad. Den som har blivit utnyttjad ska ha längre tid på sig att skaffa sig ett nytt jobb, så att personen har en reell chans att fortsätta det liv som han eller hon har etablerat här och inte tvingas dra barnen ur skolan och andra sammanhang för att hastigt resa tillbaka till hemlandet. Hemlandet är dessutom i vissa fall en plats som många är livrädda för att åka tillbaka till.

Herr talman! Regeringen pratar ofta om den så kallade lönegränsen på 13 000 kronor. Det finns inget parti som förordar att vi ska ha 13 000 som lägstalön för arbetskraftsinvandrare. Däremot är vi flera som föreslår att man ska ha en lön som motsvarar nivån i kollektivavtalen. Det betyder att det ska vara ett högre lönekrav för den som är läkare och ett lägre lönekrav för den som är undersköterska, precis som det är för alla andra som arbetar i Sverige. Det tycker vi är rättvist och rimligt.

Det är inte rättvist med samma lönekrav för alla oavsett om det handlar om högkvalificerad arbetskraft eller om arbeten som inte kräver lika lång utbildning.

Självklart ska man kunna leva på sin lön. Det är också ett absolut rimligt lägstakrav. Att leva på 13 000 i månaden kanske man kan om man är student och äter snabbnudlar hela dagarna. Men vi i Miljöpartiet tycker att det är en för låg nivå för alla.

Herr talman! Vi har en utvisningspolitik i Sverige som innebär att vi utvisar människor som har kommit till Sverige för att arbeta. De har arbetat här från första stund. De bidrar till vårt samhälle. De betalar skatt.

Utvisningspolitiken är orättfärdig. Den slår sönder människors liv, och den påverkar våra samhällen negativt. Runt om i Sverige sluter människor upp när deras kollegor får beskedet att de ska utvisas härifrån. Det handlar om familjen i Norsjö som får lägga ned företaget och sälja huset. Det handlar om det iranska läkarparet som arbetat i Sverige som undersköterskor på Södersjukhuset och om många fler.

Vi i Miljöpartiet tycker att utvisningspolitiken har gått för långt. Det är dags att dra i nödbromsen på Sverigedemokraternas återvandringståg när ensamma bebisar och ungdomar slits från sina familjer och när vi utvisar människor som skulle behövas i den svenska välfärden. De utvisas till Iran och till andra länder där det just nu till och med är så farligt att inte ens Migrationsverket skickar människor dit. De har alltså fått beskedet att så fort det lugnar ned sig måste de ut – inte för att de har gjort något fel, inte för att de har fuskat och inte för att de har begått ett brott, utan för att Tidöpartierna har som mål att invandrare ska ha så få rättigheter som möjligt och att man ska utvisa så många som möjligt.

Vi i Miljöpartiet vill komma åt fusket och rätta till de brister som Riksrevisionen har pekat på vad gäller spårbytet – men ta inte bort möjligheten för människor som har etablerat sig i Sverige att stanna kvar och arbeta och söka arbetstillstånd från Sverige! Tvinga inte människor att resa tillbaka till Afghanistan för att söka om sitt jobb därifrån! Det är en dålig idé. Det finns ingenting som blir bättre av ett sådant system.

De som redan är här på grund av att de har fått arbetstillstånd efter ett spårbyte ska inte straffas för att regeringen nu vill ändra reglerna för andra som inte har kommit till Sverige än. Nu har dock regeringen infört ett regelverk som innebär att man till och med utvisar bebisar som har fötts i Sverige under den tid föräldrarna har haft uppehållstillstånd. Det är så orimligt att till och med partiledare i regeringen har protesterat mot konsekvenserna av deras egna beslut.

Herr talman! Vi hörde från Moderaternas företrädare tidigare att man tycker att det är bra om man är emot sådant som Miljöpartiet är för. Jag tycker att det är en otroligt märklig hållning. Det rimliga är ju att utvärdera de verkliga konsekvenserna av de förslag som vi och andra lägger fram.

Konsekvenserna av den politik som Sverigedemokraterna har lagt fram och som man har gått med på i Tidöavtalet kommer att bli att man sliter fler barn från deras föräldrar för att föräldrarna har blivit av med jobbet eller kanske blivit så sjuka att de inte kan jobba. Vi ser framför oss att en lågavlönad familj kanske måste välja vem av tvillingbarnen som man måste skicka till hemlandet – om man råkar få fler barn än vad man har planerat för och inkomsten inte når upp till kraven för förlängning av tillstånd för anhöriginvandrare.

Det här är en politik som jag är övertygad om att svenska folket tycker är orimlig. De senaste veckornas debatt om tonårsutvisningar tycker jag illustrerar det. Man kan fråga: Vill du ha en stram invandringspolitik – ja eller nej? Vill du ha fler eller färre invandrare? Då kan man lätt tro att majoriteten av svenskarna håller med om Tidöpartiernas politik. Men när man i stället ser konsekvenserna på riktigt och vad det betyder för riktiga familjer, verkliga människor, framträder en helt annan verklighet. Majoriteten, till och med av Tidöpartiernas väljare, säger att de vill återinföra den ventil som stoppade tonårsutvisningarna.

Så ser det ut i Sverige. Svenskarna vill inte ha den här orimliga utvisningspolitiken. Jag hoppas att vi kommer att höra högljudda protester även framöver när vi ser orimliga utvisningar – både orimliga kompetensutvisningar och orimliga utvisningar av barn som slits från sina familjer i Sverige.

Herr talman! Jag står naturligtvis bakom alla Miljöpartiets förslag, men för att spara tid yrkar bifall bara till reservation 10.

Herr talman! Ja, låt oss läsa bland annat om frågan om skadestånd till arbetskraftsinvandrare! Det står på sidan 15 i betänkandet: ”Flera utredningar har tittat på frågan om skadestånd och lämnat förslag om en ersättningsskyldighet för arbetsgivare vid återkallelse av arbetstillstånd som grundar sig på att en anställning inte uppfyller kraven i utlänningslagen … Inget av förslagen har hittills lett till några vidare åtgärder.”

De äldsta kom ju redan 2018. Det jag undrar är om det kommer en sådan proposition från regeringen. Det vore i så fall goda nyheter.

Jag tycker att Ingemar Kihlström ska svara på om regeringen kommer att lägga fram förslag som skyddar arbetskraftsinvandrare mot omedelbar utvisning om de blir utnyttjade, så att de har möjlighet att söka ett annat jobb. Det vore goda nyheter, och jag tror att fler i så fall skulle våga anmäla fusk. Det är ju främst arbetstagarna som drabbas, även om konkurrerande företag också drabbas när det fuskas och konkurrensen snedvrids.

Herr talman! Min motion handlar om stärkta rättigheter för arbetskraftsinvandrare och om att sätta dit dem som fuskar. Men den handlar också om att företag och arbetsgivare ska kunna rekrytera den kompetens som de behöver. Jag skulle välkomna om regeringen tog sitt förnuft till fånga och började storsatsa på att utbilda dem som är arbetslösa så att de kan ta de jobb där det behövs folk. Jag skulle också välkomna en storsatsning som gör att människor som är arbetslösa kan flytta till de kommuner som behöver arbetskraft i stället för att betala kommuner och invandrare för att de ska flytta därifrån.

Herr talman! Jag hoppas på goda besked.