Annika Hirvonen

Fru talman! Länge har debatten om svensk migrationspolitik reducerats till två begrepp: stram och generös. Alla förslag som olika partier i riksdagen lagt fram har placerats in under dessa förenklade kategorier.

De senaste veckorna har vi sett hur migrationsdebatten har nyanserats och skiftat. När det visade sig att så kallad stram migrationspolitik betyder utvisning av ensamma bebisar eller utvisning av tonåringar som etablerat sig i Sverige och vars familjer får stanna här och till och med ibland är svenska medborgare – ja, då har människor sagt ifrån: Tack, men nej tack till den utvisningspolitiken!

När det visade sig att stram migrationspolitik betyder utvisning av kollegor på Södersjukhuset eller i hemtjänsten och utvisning av en företagare i Norsjö lät protesterna inte vänta på sig. Många människor har känt sig lurade av regeringen. Man har trott att stram migrationspolitik betyder utvisning av våldtäktsmän och andra kriminella. Nu ser vi facit.

I dag debatterar vi ytterligare förslag för att utvisa fler människor som faktiskt inte gjort annat än att arbeta och försörja sig själva och sin familj från första dagen i Sverige: Nya regler för arbetskraftsinvandring. Kärnan i förslaget handlar om att alla som tjänar mindre än 34 200 kronor i månaden ska kunna utvisas om de har kommit till Sverige just för att arbeta här.

Är det då en så låg lön att man inte kan överleva om man tjänar 34 200 kronor i månaden? Jag tror att om de som arbetar med till exempel att ta hand om våra äldre i äldreomsorgen fick höra det skulle de ha svårt att hålla sig för skratt. För många är 34 200 kronor i månaden en drömlön. Det är någonting som skulle kunna göra att vardagen äntligen gick ihop och att man i stället för att ta de där extra kvälls- och helgpassen kunde få energi över och kanske göra något roligt med barnen. Det kunde bli lite pengar över till att sätta guldkant på en vardag som de senaste åren alltmer har begränsats till att räkna varenda krona.

Varför väljer regeringen att höja lönekravet från 80 procent, det vill säga lite mindre än 30 000 kronor i månaden, till 90 procent av medianlönen? Ja, det enda svaret är att siffran är helt godtyckligt vald. Siffran blev resultatet när Sverigedemokraterna ville utvisa så många som möjligt och Svenskt Näringsliv protesterade mot den företagsfientliga utvisningspolitiken. Då landade man mitt emellan 80 och 100 procent av medianlönen.

Fru talman! I ett replikskifte med Kristdemokraternas representant här tidigare talade han om att han ville undvika att kockar och snabbmatspersonal skulle få uppehållstillstånd för arbete i Sverige. Men när jag tittar på siffrorna visar det sig att de yrkesgrupperna redan ligger under dagens lönekrav. Man har i snitt 23 000 kronor i lön. Jag blir lite orolig när jag hör företrädare för Kristdemokraterna resonera på det sättet. Det är ju just företrädare för Kristdemokraterna och de andra Tidöpartierna som nu ska sitta och förhandla om listor på hur mycket pengar olika yrkesgrupper ska få tjäna för att få arbetskraftsinvandra till Sverige. Man verkar inte ha koll på vad som gäller i dag, och man verkar heller inte ha koll på vad som förändras i dag.

Kristdemokraternas representant avfärdade även frågan om nyutexaminerade ingenjörer. Ja, jag tar upp detta för att Teknikföretagen har pekat ut dem som en yrkesgrupp som regeringen borde göra undantag för, eftersom vi är i stort behov av att rekrytera fler.

Fru talman! I grunden tycker vi i Miljöpartiet att det är fel väg att gå att man sitter och förhandlar mellan Sverigedemokraterna, Moderaterna, Liberalerna och KD på Regeringskansliet i Stockholm om vilken lön folk ska få ha på olika arbetsplatser i landet. De förhandlingarna tycker vi att arbetsmarknadens parter sköter bäst.

Vi tycker också att det är orimligt att politiker på ideologisk grund ska välja vilka yrken vi har brist på i Sverige. Vi har i dag hört i kammaren att Sverigedemokraterna har bestämt sig för att det inte är brist på personliga assistenter, trots att myndigheterna pekar ut just personlig assistent som ett av de största bristyrkena, ett yrke som borde få undantag från lönekravet. Men enligt politikerna hamnar personlig assistans på den andra undantagslistan. De ska alltså inte ens få komma hit om de tjänar riktigt rejält över lönekraven.

För mig är detta inte bara en fråga av principiell karaktär – att det är fel att göra Sverige fattigare och att det är fel att utvisa människor som är här och bidrar till att ta hand om några av de mest utsatta. Det är också en fråga som är djupt personlig.

I min familj vet vi vad som händer när det inte går att hitta personer att anställa till personlig assistans. Det leder till utbrända familjemedlemmar, långtidssjukskrivningar och livsfara när man måste hitta en nödlösning för att inte en kär familjemedlem som är i behov av personlig assistans ska dö utan omvårdnad. Man slår knut på sig själv för att man måste, för att man inte har ett val. I vår familj vet vi värdet av kompetenta arbetskraftsinvandrare som kommer till Sverige för att jobba bland annat med just personlig assistans. Det betyder frihet. Det betyder liv. Det betyder trygghet.

Den politik som regeringen för nu gällande arbetskraftsinvandring kommer att göra Sverige fattigare. Den kommer också att leda till att det blir färre kollegor där kollegor behövs som bäst: på verkstadsgolven och i äldreomsorgen runt om i Sverige, men mest i de delar där arbetslösheten redan i dag är riktigt låg.

I norra Sverige är det svårt att hitta personal i nästan alla branscher, särskilt i välfärden. Det finns avdelningar i äldreomsorgen där var fjärde medarbetare har drabbats av regeringens utvisningspolitik.

Fru talman! Det var inte länge sedan vi såg en oväntad pressträff. Plötsligt hade regeringen lyssnat till protesterna och backat på flera punkter i sin utvisningspolitik. Tusentals spårbytare som drabbats av regeringens ändrade lagar ska nu få stanna i stället för att utvisas. Tonårsutvisningarna ska tydligen snart – vi vet inte när – också stoppas. Det är mycket välkomna besked.

Ett annat välkommet besked som vi i Miljöpartiet länge krävt är en långsiktig lösning och en trygghet för de ukrainska flyktingar som levt här på lånad tid ett år i taget, hela tiden oroliga för att snart hamna på listan över dem som ska utvisas ur Sverige.

Jag står, fru talman, bakom alla Miljöpartiets reservationer. Men jag yrkar bifall till Miljöpartiets och Centerpartiets gemensamma reservation 12, som handlar om hur vi vill se till att regleringen av arbetskraftsinvandringen blir rimlig. Det är lönerna i kollektivavtalen som ska sätta kraven även för lönenivåerna för arbetskraftsinvandrare.

Fru talman! På vilket sätt blir integrationen i Sverige bättre av att människor som är integrerade, arbetar här och tjänar 30 000 i månaden ska utvisas? Sverige blir fattigare om vi går den vägen. Samhällsgemenskapen slås sönder när vi sliter grannar, klasskompisar, vänner och kollegor från det liv som de har byggt upp här.

Ärligt talat undrar jag om Ingemar Kihlström har koll på löneläget i de yrkesgrupper som han räknar upp. Medarbetarna på snabbmatskedjor som han pratar om tjänar väl ändå inte mellan 80 och 90 procent av medianlönen. Det är nämligen det vi pratar om nu. Det vi pratar om i dag är om lönekravet ska höjas från 80 procent av medianlönen, som gäller nu, till 90 procent. Det är inte låglöneyrkena vi pratar om.

Det vi däremot pratar om är en lång rad yrken som kräver någon form av yrkeskompetens. Vi pratar om nyutbildade ingenjörer, vi pratar om medarbetare på verkstadsgolven och vi pratar om dem som tar hand om våra äldre i hemtjänsten. Vi pratar också om personliga assistenter, som det ärligt talat är otroligt svårt att rekrytera i dag. Det vet jag av egen erfarenhet från min familj.

Sverige blir fattigare om den här politiken från regeringen går igenom. Det är inte bara jag som säger det. Det säger också företrädare för näringslivet, Stockholms Handelskammare med flera. De har räknat. Men regeringen har bara lagt sig platt för Sverigedemokraternas ideologiskt motiverade utvisningspolitik.

Fru talman! Ingemar Kihlström inledde sitt anförande med att säga att han vill ha ordning och reda och att han vill stärka samhällsgemenskapen. Regeringens migrationspolitik och regeringens utvisningspolitik bidrar varken till ordning och reda eller till att stärka samhällsgemenskapen.

Hur många människor som kommer att utvisas ur Sverige för att de arbetar här men har en lägre lön än regeringens nya lönekrav vet vi inte i dag. Men vi vet att det 2023 var nästan 15 000 arbetskraftsinvandrare som tjänade mindre än 80 procent av medianlönen. Vi talar om betydligt fler än så, i alla fall innan vi har sett listan på undantag som Sverigedemokraterna ska förhandla ihop med regeringen.

Fru talman! De orimliga kompetensutvisningarna, utvisningar av människor som tjänar i enlighet med kollektivavtal och som försörjer sig själva och sina familjer, slår sönder samhällen och verksamheter runt om i landet – och de är dåliga för svensk ekonomi. Idioti, sa Stockholms Handelskammare, och jag kan bara hålla med.

Vi i Miljöpartiet vill ha ordning och reda, och vi vill stärka samhällsgemenskapen, vilket betyder att stoppa orimliga utvisningar av människor som arbetar, försörjer sig och bidrar till Sverige.

Herr talman! Invandringen bidrar inte bara till något utan till fantastiskt mycket i vårt land. Jag ser fram emot att höra ett brandtal från Sverigedemokraterna där man någon gång talar om det.

Jag har till och med stått just här i kammaren och debatterat om hur Sverige dalade i korruptionsindex på grund av att Sverigedemokraterna fifflade med partibidragen. Till och med då talade Richard Jomshof från SD om att det var invandrarnas fel.

Herr talman! Nima Golam Ali Pour sa nyss att han tycker att vi ska ha arbetskraftsinvandrare ”som den svenska arbetsmarknaden behöver”. Det tycker också vi i Miljöpartiet. Det vi skiljer oss i är synen på hur vi bestämmer och kommer fram till vad den svenska arbetsmarknaden behöver.

Sverigedemokraterna och Tidöpartierna tänker sätta sig i Rosenbad och göra listor där de bestämmer vilka anställda som företagen behöver och vilka som inte får komma hit som arbetskraftsinvandrare.

Vi i Miljöpartiet tycker att det måste bygga på vad arbetsgivarna själva ser. Det kan se olika ut. I norra Sverige skriker både offentliga och privata arbetsgivare efter arbetskraft i väldigt många olika yrkesgrupper med en väldigt stor bredd i lön. Situationen ser annorlunda ut i Stockholm eller i Skåne.

Vi tycker att arbetsgivare ska få anställa dem som de behöver så länge de ser till att betala kollektivavtalsenliga löner enligt branschpraxis. Det är enkelt. Så stärker vi Sverige.

Herr talman! 52 miljarder kronor – så mycket bidrog arbetskraftsinvandringen till Sveriges bnp 2024. Arbetskraftsinvandringen bidrog också med 17 miljarder i skatteintäkter, vilket motsvarar lönerna, inklusive skatt och arbetsgivaravgifter, för i princip alla Sveriges poliser. Nima Gholam Ali Pour hävdade att arbetskraftsinvandringen inte är betydelsefull för Sverige och att vi inte står och faller med den. Nej, det är klart att Sverige inte står och faller med 17 miljarder i skatteintäkter och 52 miljarder till bnp, men vi blir mycket fattigare med Sverigedemokraternas utvisningspolitik.

Det har funnits en tydlig röd tråd i hur Sverigedemokraterna har pratat om invandring, nämligen som roten till alla Sveriges problem. Invandrarnas fantastiska bidrag till vårt samhälle viftas bort som enskilda fall och obetydliga exempel. Men runt om i Sverige ser medarbetare och kollegor, brukare i hemtjänsten med flera varje dag vilken otrolig betydelse invandringen har för lokalsamhället, för äldreboendet och för Sverige och vår ekonomi.

Regeringens politik handlar om en enda sak: att utvisa ännu fler som arbetar och bidrar ur landet. Det handlar inte om något annat.

Fru talman! Jag ska inte uppehålla hela riksdagen längre än nödvändigt, men det finns ändå några saker att säga i den viktiga frågan om tonårsutvisningar.

Alla våra partier har nu ställt sig bakom att stoppa tonårsutvisningarna. Det är ett fantastiskt besked, verkligen ett styrkebesked för medmänskligheten, att vi i Sveriges riksdag säger nej till att splittra familjer och skicka 18-åringar från sina föräldrar, mitt i sin skolgång, från det land som blivit deras hem.

Vi vet att det handlar om hundratals som just nu processas hos Migrationsverket och inte hunnit få sitt beslut men som tack vare det besked som i fredags lämnades av regeringen inte kommer att få avslag på sin ansökan om att fortsatt få vara i Sverige i väntan på en permanent lösning. Men för alla som redan har fått ett beslut om att de ska utvisas har ingenting förändrats. För dem tickar klockan fortsatt. Någon har en vecka kvar, någon har några veckor.

I dag kunde vi läsa några fruktansvärda vittnesmål från tonåringar och ungdomar som blivit tagna i förvar just på grund av att de fått ett utvisningsbeslut. De hörde statsministerns ord om att alla skulle kunna söka på nytt. De väntade på att portarna skulle låsas upp så att de skulle kunna gå tillbaka till sin vardag, sina jobb och sina småsyskon och föräldrar. Men inget har förändrats. Migrationsverkets utvisningsstopp gäller inte dem. Vilken dag som helst kan det vara för sent. Vilken dag som helst behöver de kanske lämna sitt hemland, sin framtid och sin familj bakom sig.

Än har vi inte fått någon tidsplan från regeringen för när en lagändring kommer. Men det är en lagändring som krävs. Det har även domare i migrationsdomstolarna varit ute och tydliggjort. Annars kan de som redan har fått utvisningsbeslut från Migrationsverket utvisas härifrån.

Vi är i ett nytt läge. Många av dessa ungdomar ska utvisas till länder i Mellanöstern. Utvisningarna specifikt till Iran har pausats. Verkställigheten har pausats för alla. Det är dock inte fallet för många andra länder i närområdet.

Vi menar att det faktum att vi nu är i ett nytt läge som vi inte kunde förutse – ingen vet heller hur det kommer att se ut i Irak, i Egypten och i Somalia om några veckor – motiverar att riksdagen tar upp frågan om en stopplag till behandling.

Vi vet redan att hela oppositionen står bakom förslaget om en tillfällig stopplag. Det blev tydligt när vi behandlade frågan i socialförsäkringsutskottet för en vecka och en dag sedan. Sedan dess har även Jimmie Åkesson och Simona Mohamsson meddelat att de vill se en stopplag. Det var då vi såg att vi hade möjlighet att få en bred majoritet i Sveriges riksdag för att i väntan på den långsiktiga lösningen stoppa inte bara några utan alla tonårsutvisningar.

Vi vet från pandemikrisen att det när riksdag och regering är överens kan gå fort att ta fram en snabb krislagstiftning. Om Regeringskansliet gör jobbet och vi i riksdagen processar snabbt har det som snabbast gått på några dagar.

Det är dessa ungdomars framtid som står på spel. Vi vill inte se fler ungdomar utvisas på samma sätt som systrarna Darya och Donya, som nu sitter i Iran. De var bland de sista som utvisades till Iran före utvisningsstoppet, två unga kvinnor som nu skriver meddelanden till sina vänner: Glöm oss inte! Vi kommer att dö.

Detta är människors barn, även om de fyllt 18 år. Det är ungdomar som har drömt om en framtid där de bygger vårt land starkare och bättre. De som redan har tvingats härifrån kanske vi inte får tillbaka. Systrarna Darya och Donya har fått nej på att komma tillbaka.

Jag vädjar till var och en att se det akuta i den här frågan, det akuta läge som nu råder i Mellanöstern och som vi inte kunde förutse, och rösta för att motionen ska hänvisas för behandling i utskottet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Janine Alm Ericson, Mats Berglund, Camilla Hansén, Daniel Helldén, Linus Lakso, Rebecka Le Moine, Katarina Luhr, Amanda Palmstierna, Jan Riise, Jacob Risberg, Nils Seye Larsen, Malte Tängmark Roos och Ulrika Westerlund (alla MP), Anna Lasses (C), Malcolm Momodou Jallow (V) samt Daniel Riazat (-).

Fru talman! När vi skrev detta förslag till motion i torsdags var läget följande:

På plats i Iran befann och befinner sig fortfarande bland annat de två systrarna Darya och Donya, två unga kvinnor som utvisats från Sverige – från sina föräldrar, sina småsystrar, sina vänner och sin framtid. Systrarna studerade på sjuksköterskeprogrammet och drömde om att bli sjuksköterskor. Men eftersom de inte hade hunnit få permanenta uppehållstillstånd innan de blev myndiga innebär de regler som i dag finns i utlänningslagen att de inte räknas som en del av sin kärnfamilj. De slets från allt de hade i Sverige strax innan alla utvisningar till Iran stoppades.

Nu har deras vänner sporadiskt, för täckningen är dålig, tagit emot meddelanden från dem: Glöm oss inte – vi kommer att dö. Den förtvivlan som detta otroliga öde väcker är svår att beskriva i ord.

Fru talman! Även om vi i fredags fick besked om att regeringen avser att komma med en lagändring som ska stoppa tonårsutvisningar och även om Migrationsverket har sagt att man inte ska fatta fler avslagsbeslut finns det fortfarande ett flertal tonåringar vilkas klocka inte har stoppats och vilkas utvisningar fortsätter att verkställas. Om några veckor ska ytterligare ungdomar packa ned hela sina liv och lämna Sverige, i flera fall för just länder i Mellanöstern – för även om Migrationsverket tillfälligt har stoppat verkställigheten av alla utvisningar till Iran har man inte stoppat utvisningar till alla länder i Mellanöstern.

Fru talman! Ingen av oss kan förutse hur det här kriget kommer att utveckla sig. Händelseförloppet hittills har varit högst oförutsägbart. Även om man i dag bedömer att till exempel Egypten är en säker plats, dit det har beslutats att 18-åriga Jomana ska utvisas, kan ingen av oss egentligen med gott samvete se henne i ögonen och säga: Det är säkert för dig att åka dit. Risken är att verkligheten kort därefter skulle kunna förändras, precis som för Darya och Donya. Jag talar nog ändå för de flesta i den här kammaren när jag säger att vi inte vill ha detta på vårt samvete.

Nu när alla partier har enats om att ställa sig bakom ett stopp för tonårsutvisningar behöver vi se till att också de som har fått sina beslut från Migrationsverket kan stanna i Sverige, och för det krävs en snabb lagändring. Regeringen har inte presenterat något sådant förslag ännu. Vi har inte fått någon tidsplan; vi vet inte när regeringens förslag kommer. Vi har inte heller fått höra hur det ser ut. Mycket talar alltså för att det inte är färdigt – att inriktningen inte är färdigförhandlad mellan Tidöpartierna.

Vi lade genom ett utskottsinitiativ fram ett förslag om ett moratorium, en tillfällig stopplag, som inte bara skulle omfatta dem som inte har fått beslut från Migrationsverket utan också dem som har fått ett avslag från Migrationsverket och dem som har överklagat så långt det bara går och nu bara har veckor på sig. Förslaget avslogs i utskottet förra veckan, i tisdags, men på torsdagen meddelade både Jimmie Åkesson och Simona Mohamsson att de också är för en stopplag.

Vi tycker att denna fråga är så pass akut och så pass viktig att den då bör prövas av kammaren. Det är klart att man kan diskutera att vi i motionen kunde ha utvecklat vår motivering kopplat till just riksdagsordningens kriterier. Nu hade vi väldigt bråttom när vi skrev detta, men jag vill ändå hävda att kopplingen är tydlig. Hade läget inte varit så oförutsägbart och akut som det just nu är i Mellanöstern, dit fler av dessa ungdomar förväntas bli utvisade när besluten verkställs, hade man kanske kunnat reflektera över att det finns tid. Men så är inte fallet, utan liv står på spel.

Jag vill också erinra om att det när utvisningar väl har blivit verkställda ibland finns hinder för de här ungdomarna att komma hem till Sverige igen. Detta ser vi i just Daryas och Donyas fall. De har ansökt om studieuppehåll för att få fortsätta sina studier som sjuksköterskor men fått avslag därför att domstolarna anser att detta inte är deras huvudsakliga skäl att vilja komma till Sverige.

Nog kan vi alla förstå att det för de ungdomar som inte bara lämnat sina studier utan också sin mamma, sina småsyskon, sina vänner – allt – kommer att finnas andra starka skäl att vilja komma tillbaka till Sverige. Om vi inte stoppar fler tonårsutvisningar nu riskerar alltså ytterligare ungdomar att hamna i ett läge där de utvisas till länder där det råder fara för krig men också har svårt att få tillstånd att komma tillbaka.

Jag vill yrka på att den här motionen hänvisas till socialförsäkringsutskottet för beredning, så att kammaren kan ta ställning till den. Är det så att regeringen presenterar en snabbare lösning – vilket man har talat om, men vi har ännu inte fått höra något konkret om tidsplanen eller innehållet – är vi självklart alla väldigt positiva till det. Men så länge det inte finns någon sådan lösning står de här ungdomarnas framtid och liv på spel.

(Applåder)

I detta anförande instämde Janine Alm Ericson (MP).

Fru talman! Klyftorna ökar i Sverige. Vi slår rekord i barnvräkningar och konkurser. De skulder som svenskarna har hos Kronofogden ökar dramatiskt. Allt fler har inte råd att betala mat, hyra och de mest grundläggande kostnaderna. 700 000 svenskar lever i fattigdom, samtidigt som de rikaste blir allt rikare.

När vi tittar på skattesystemet ser vi att den som har, den gynnas. Den som tjänar pengar på arbete betalar mer i skatt än den som tjänar pengar på att redan ha pengar. Störst andel betalar den som är för sjuk för att arbeta.

Fru talman! Det här är en farlig utveckling, och vi måste bryta en utveckling där klyftorna i samhället ökar. Vi behöver gå i riktning mot ökad jämlikhet.

Den sittande regeringen har lånat till stora skattesänkningar för de rikaste. Kommande generationer ska betala notan för att de som redan tjänar mest ska kunna tjäna ännu mer. Och de som tjänar allra mest är också de vars konsumtion i dag på många andra sätt också kommer att vara kostsam för kommande generationer. Titta bara på flygandet av privatjet eller annan otroligt utsläppstung konsumtion!

Vi i Miljöpartiet vill ställa om skattesystemet så att det styr mot hållbarhet men också så att det bidrar till ökad jämlikhet och rättvisa.

Fru talman! Några av de förslag som vi diskuterar i dag handlar om att de som flyttar från Sverige och tar med sig stora vinster som de har tjänat ihop här också ska betala för de vinsterna här i Sverige. Det är ganska rättvist och rimligt ändå, om vi jämför med alla dem som tjänar pengar och bor kvar här och betalar skatt här. Det handlar om att bankerna, som har tjänat storkovan medan dina och mina bolån har skenat i höjden, ska betala lite mer.

Det handlar om en mer rättvis beskattning mellan oss som får lön genom arbete och dem som driver fåmansföretag. Det handlar om en mer rättvis boendebeskattning som inte missgynnar den som bor i hyresrätt eller bostadsrätt jämfört med den som äger sin egen villa.

Fru talman! Med relativt klokt riktade insatser skulle vi kunna höja skatterna för de absolut rikaste som har stora kapitalinkomster med väldigt låg beskattning. Med de pengarna skulle vi kunna stärka den gemensamma välfärden.

Fru talman! Det finns inget egenvärde i högre skatter. Det är vi nog överens om. Om vi fick frågan om vi vill ha högre eller lägre skatt skulle vi nog alla säga: Lägre, tack!

Men när vi frågar: Skulle du vilja att barnen i förskolan blev sedda lite oftare när de far illa? Skulle du vilja att en gammal människa som ramlar och behöver hjälp från hemtjänsten får hjälp lite snabbare? Skulle du vilja att en människa som är döende och väntar på ambulans kan ha en hemtjänstpersonal som sitter tio minuter extra vid sidan om tills ambulansen kommer fram? Ja, då tror jag att de flesta skulle svara ja.

Det är likadant om man får frågan: Skulle du vilja vänta lite kortare tid på knäoperationen? Skulle du önska att fler barn fick hjälp med matteläxan? Då tror jag också att fler skulle svara ja.

Någonstans är det detta som skattepolitiken kokar ned till. Vad är viktigast – är det viktigast att sänka skatten för dem som tjänar pengar på att placera riskkapital, eller är det att vi bevarar välfärden stark i hela Sverige?

För oss i Miljöpartiet är en stark välfärd i hela landet viktig. Kvinnor ska inte vara rädda för att föda barn för att BB på orten där de bor har lagts ned. Människor ska inte vara oroliga för att deras barn ska få sämre chanser i livet för att kommunen inte längre har råd med stödpersonal till de barn som har lite mer myror i brallan.

Fru talman! Skattesystemet måste, precis som resten av politiken, bidra till en rättvis klimatomställning och till miljönytta.

I dag presenterade vi i Miljöpartiet ny politik för att alla ska ha råd att byta till elbil – med sänkt skatt på elbilsladdning, till exempel.

I det här betänkandet har vi politik för ett mer hållbart skogsbruk. Den som vårdar naturen ska inte förlora på det jämfört med den som väljer att kalhugga.

Med regeringens politik kommer vi en liten bit närmare att den som vårdar naturen också ska tjäna på det. Men i vår reservation 12, som jag yrkar bifall till, föreslår vi i Miljöpartiet en ännu starkare politik som ska gynna skogsägare som väljer att vårda naturen. Vi har även förslag som handlar om att man ska gynnas skattemässigt av att energieffektivisera sina fastigheter. Vi föreslår ett klimat-rot, där man får avdrag för att satsa på energieffektivisering. Genom att fler väljer att spara på el och värme sänker vi också elräkningen för oss alla. Det här är verkligen en vinn-vinnpolitik.

Fru talman! Avslutningsvis skulle jag vilja säga några ord om de idéburna aktörerna i svensk välfärd. De utgör en ytterst liten del av välfärden, några få procent, men de bidrar med väldigt stora värden. De idéburna aktörerna, som är registrerade som sådana och som inte delar ut vinst till sina ägare, borde kunna återinvestera sin vinst helt och hållet i verksamheterna. Vi tycker att det behöver utredas.

Jag står såklart bakom alla Miljöpartiets reservationer, men jag yrkar i dag bifall bara till reservation 12 och reservation 17.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 mars.)

Fru talman! Jag upplever att Anders Ekegren ändå svarade ja på frågan om det är ett problem att fler har blivit fattiga. Men vi verkar inte vara överens om att det är ett problem att detta sker i ett läge där de absolut rikaste samtidigt blir allt rikare. Det vill säga att vi i grunden inte är överens om att det är dåligt att klyftorna i samhället ökar.

Nyligen fick regeringen svidande kritik av Finanspolitiska rådet för att man har lånat till stora skattesänkningar. Man har skuldsatt svenskarna. Kommande generationer ska betala för att de rika i Sverige här och nu ska få lägre skatt, samtidigt som allt fler familjer inte får pengarna att räcka till det mest nödvändiga. Förskolor inför låneoveraller för att barnen inte ska frysa när föräldrarna inte har råd att köpa tillräckligt varma vinterkläder.

Anders Ekegren har kanske inte märkt någon skillnad, men jag kan berätta att vi som har träffat de organisationer som möter de mest utsatta hör att det är skillnad. Det är skillnad på vad man ber om för hjälp i dag, och det är allt fler som behöver hjälp. Nu står mat på allt fler hjälpsökandes önskelista. Tidigare kanske önskemålen handlade mer om en guldkant i vardagen – att barnen skulle få någon julklapp eller göra något roligt på sommarlovet. Men nu talar vi om det mest basala.

Vi i Miljöpartiet har haft andra prioriteringar. Vi har haft prioriteringar som att höja barnbidraget eller att se till att de som är absolut rika kan betala lite mer, så att de som är fattigast inte ska gå hungriga.

Fru talman! Under en dryg timmes debatt har jag lyssnat till företrädare för Tidöpartierna som talat om skattepolitiken. Inte en enda gång har någon av dem talat om den ökande ojämlikheten i Sverige. Jag undrar om vi lever i olika verkligheter, där några av oss faktiskt oroas av att 700 000 svenskar lever i fattigdom, att Sverige slår rekord i barnvräkningar och att skulderna hos Kronofogden skenar, samtidigt som de allra rikaste i Sverige har dragit ifrån åt andra hållet och blivit väldigt mycket rikare.

Min enkla fråga till Anders Ekegren är därför: Tycker han att det är ett problem att klyftorna ökar, att de rikaste blir allt rikare och att vi har fler som är så fattiga att de inte utan hjälp från välgörenhet kan äta sig mätta i slutet av månaden?

Herr talman! ”Vi ska dö nu. Glöm inte oss.”

Så skrev systrarna Donya och Darya till sina vänner från Iran när bomberna började falla. Systrarna är två av offren för regeringens utvisningspolitik. De kom till Sverige i tidiga tonåren, och de blev vuxna här. Då bestämdes att de inte längre var en del av sin kärnfamilj. De utvisades till Iran medan deras systrar och föräldrar är kvar i Sverige. Där sitter de nu, livrädda för att dö, berövade sina drömmar och sin frihet. De fick nej på att komma tillbaka till Sverige eftersom just den starka önskan att återförenas med familjen hindrar domstolarna från att tro på studieavsikten, som de sökte hit för.

När kommer regeringens lösning på tonårsutvisningarna?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att be kollegorna om ursäkt för att jag inte har lyssnat på er på plats. Ni var i lurarna på väg från Migrationsverkets insynsråd. Jag tycker att debatten har varit väldigt intressant att följa.

För mig som arbetar med å ena sidan migrationspolitik, å andra sidan i skatteutskottet med bland annat frågor om skatteförfarande, folkbokföring och tull är det slående att debattklimatet är väldigt olika. I de här frågorna står partierna relativt sett mycket närmare varandra.

Vi är överens om att stärka tullen. Vi är överens om att tullens befogenheter ska öka och att fler människor som har blivit utsatta för inbrott i sina hem eller företagslokaler ska få hjälp av tullen att hitta grejerna innan stöldligorna för dem ur landet. Vi är överens om att tullen ska leta efter kontanter när de till exempel gör kontroller vid flygplatser som Arlanda. Det är trots allt så att den som försöker flyga ut ur Sverige med tiotusentals eller hundratusentals kronor i cash kan misstänkas ha något mer än rent mjöl i påsen.

Politiken vi tillsammans driver kommer att leda till att det blir svårare att bedriva kriminell verksamhet i det här landet. Fler kriminella kommer att bli av med sina brottsvinster. Men, fru talman, vi är inte överens om allt. Ibland är det viktigt, precis som många varit inne på i debatten, att ligga på, att pressa regeringen att arbeta hårdare och snabbare och att fokusera på frågor som kan ha hamnat i skymundan.

En fråga som vi gemensamt i oppositionen gång på gång har lyft fram handlar om en grupp brottsoffer som hamnar i kläm i dagens skattesystem och kriminalrättsliga system. Jag pratar om kvinnor och andra personer som utnyttjas i sexhandeln. Vi i Miljöpartiet tycker att de borde få brottsofferstatus – inte dömas för bokföringsbrott.

Det är en skam att de som utnyttjas av kriminella och vars kroppar säljs som varor kan dömas till allvarligare straff än de män som utnyttjar dem. Så ser det ut i dag. De här kvinnorna behandlas som skattebrottslingar och döms för olika typer av brottslighet på grund av utsattheten de drabbas av. Detta måste rättas till, och jag uppfattar inte att någon ledamot i skatteutskottet har talat för att det är en bra idé att vi har det på det här sättet.

Jag har inte hört någon säga att det är rätt att de som utnyttjar kvinnors kroppar ska ha lägre böter än vad brottsoffren får för att de inte skatteredovisar den ekonomiska ersättningen. Ingen har sagt det. Ändå gör regeringen ingenting.

En annan fråga som vi har lyft fram och som har varit uppe i debatten handlar om situationen för personer med skyddade personuppgifter. Även här gäller det många gånger kvinnor som har blivit utsatta för allvarliga våldsbrott av en tidigare partner och som gömmer sig för den personen. De får flytta med sina barn, och barnen får börja en ny skola. Sedan räcker det med ett enda misstag som röjer den nya adressen för att de ska behöva dra upp hela familjen med rötterna på nytt.

Jag uppfattar att det finns en bred enighet i utskottet, men vi tycker att regeringen behöver prioritera frågan ännu högre och göra mer för att livet ska bli lättare för dem som lever med skyddade personuppgifter och för att förebygga att barn måste flytta från sina kamrater, byta skola och dras upp med rötterna från ett nytt liv på grund av en enkel miss.

Det finns mycket annat som vi också är överens om. En viktig fråga är ordning och reda i folkbokföringen. Myndigheterna ska veta att de som är skrivna på en adress verkligen bor där. Man ska inte vara skriven i en bostad eller i en sommarstuga som man inte bor i. Det är viktigt eftersom väldigt mycket av vår välfärd bygger på att det är känt vilka som bor var.

Vi från Miljöpartiet står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinning kommer jag att yrka bifall enbart till reservation 25.

Herr talman! Varje vecka som vi väntar på det här förslaget kommer tiden att löpa ut för ungdomar. Bara den här veckan har en familj fått säga hej då till sin 18-åring och sätta honom ensam på ett flygplan härifrån, medan resten av familjen, inklusive lillebror, lever kvar här. Klasskompisarna fortsätter att utbilda sig och tar studenten i sommar.

Dessa uppbrott är otroligt uppslitande, och i värsta fall kan konsekvenserna bli dramatiska. Vi talar om ungdomar som oroar sig för att de ska tvingas att gifta sig mot sin vilja eller för att de inte kommer att klara sig ensamma i de patriarkala strukturer som finns i ursprungslandet. Jag säger inte hemlandet, för det är Sverige som är hemlandet för dessa ungdomar.

Det finns ungdomar som nu väntar, som har överklagat sina beslut i domstolarna och som när som helst kan få besked.

Vi i Miljöpartiet tycker att det rimliga är att även Liberalerna, som säger att de vill lösa det här, röstar på vårt förslag att snabbt få på plats den bestämmelse som fanns tidigare, så att inte ännu fler hamnar i den här situationen.

Syskonparet Darya och Donya, som utvisats till Iran, har vittnat om hur de nu sitter frihetsberövade i en lägenhet. I praktiken kan de inte leva ett normalt liv. De drömde om att bli sjuksköterskor i Sverige. Deras familj är kvar här. Det är ett fruktansvärt öde. De har också fått nej på ansökan om att komma tillbaka. Konsekvenserna av dessa utvisningar kan alltså bli fruktansvärt dramatiska.

Jag tycker att Liberalerna borde lämna tydligare besked. Jag förstår att man bereder detta, men för de här ungdomarnas skull behöver det komma besked nu.

Herr talman! När jag lyssnade på Helene Odenjung lät det så mycket bättre än det vi har läst i de förslag som kommer från Tidö. Det är dock tyvärr tydligt att Liberalerna inte har lyckats genomföra sin politik i det här samarbetet.

Det blir trots allt regeringen som utifrån listan från Migrationsverket ska bestämma vilka bristyrken vi ska få ha arbetskraftsinvandrare till och vilka bristyrken man inte gillar att det kommer arbetskraftsinvandrare till. Det kommer ju inte att ha att göra med hur stor bristen är. Bristen på personliga assistenter är till exempel jättestor, men man har redan bestämt politiskt att det inte ska vara tillåtet med arbetskraftsinvandring där.

Lönekraven kommer att innebära en otrolig styrning från politiken vad gäller lönenivåer. Jag vet att många arbetsgivare nu försöker se till att behålla sina medarbetare och höja deras lön. På lång sikt blir det dock förstås helt ohållbart att ha högre lön för arbetskraftsinvandrare än för alla andra, även om jag vet att många medarbetare har sagt att de är beredda att avstå löneökningar eftersom de inte vill att deras kollegor ska råka illa ut och tvingas att lämna Sverige med familj och allt på grund av den här nya politiken.

Jag har en fråga till Helene Odenjung som handlar om det sista hon tog upp, nämligen tonårsutvisningar. Det är ju fullständigt vansinne att rycka 18-åringar från deras familjer på det sätt som vi har kunnat läsa om i tidningarna.

Vi i Miljöpartiet varnade för att detta skulle bli konsekvensen när man tog bort den ventil som var designad för att undvika helt orimliga utvisningar av människor som har Sverige som sitt hemland. Jag har en enkel fråga: När kommer regeringen att presentera en lösning?

Herr talman! Är det något vi vet säkert om det scenariot är det att det i alla fall inte blir Sverigedemokraterna som bestämmer vilken lön arbetskraftsinvandrare ska ha på olika jobb. Det kommer alltså att bli bättre.

Nej, jag tror inte att alla byggen stannar eller att ingen kommer att vårdas. Har jag uttryckt mig så slarvigt någon gång får jag förstås äta upp de orden. Det vi däremot har sett är att det här slår hårt, speciellt i norra Sverige. Ett boende där larmar om att var fjärde medarbetare har blivit utvisad. Det här får alltså konsekvenser på de platserna. Det är på största allvar riktigt svårt för dem att rekrytera medarbetare till dessa ganska lågt betalda jobb i välfärden. Gruvan tar liksom all arbetskraft eftersom den betalar så mycket bättre.

Jag är inte emot att satsa på att fler som är arbetslösa får den kompetens de behöver för att ta de här jobben. Det hade varit jättebra om regeringen hade storsatsat på att de arbetslösa skulle få den kompetensen, men det har man inte gjort. Jag är inte heller emot att titta på den dryga miljard som man nu satsar på att betala människor för att resa ut ur Sverige, genom ett utvandringsbidrag. Den kanske i stället kan användas till det som Ola Möller – tror jag att det var – föreslog, det vill säga ett flyttbidrag för den som flyttar till norra Sverige, där det behövs arbetskraft. Varför inte?

Detta kanske vi kan komma överens om när vi snart tar över makten. Det ser bra ut i opinionsmätningarna. Jag förstår att Kristdemokraterna känner viss nervositet, för det går inte lika bra för Kristdemokraterna och Tidösamarbetet i mätningarna.

Jag tänker att vi måste ha en rimlig politik. Den här politiken, där vi utvisar människors barn och folk som är här och bidrar och jobbar, gör inte Sverige bättre. Den gör Sverige illa.

Herr talman! Nu kanske jag hann glömma den första frågan.

(INGEMAR KIHLSTRÖM (KD): Det gällde 13 000-kronorsnivån.)

Just det, 13 000-kronorsnivån! Jag börjar med den.

Till att börja med ska man veta att det inte var någon politiker som satt här i riksdagen och röstade om huruvida det skulle vara 13 000, 15 000 eller 10 000. Det är i stället domstolarnas tolkning av vad man kan leva på. De frågade sig: Om man har en kollektivavtalsenlig lön på deltid, vilken är den minsta summan man behöver för att överleva i Sverige?

Det här ligger många år tillbaka, före inflationen, så jag skulle nog säga att ingen tycker att man klarar sig på 13 000 – även om det tyvärr är väldigt många människor som behöver klara sig på ännu mindre i dag, till exempel om man lever på försörjningsstöd. Det är alltså en alldeles för låg nivå; det vill jag vara jättetydlig med.

Jag tycker faktiskt inte att lönenivån är det absolut största problemet. Det absolut största problemet är att människor dessutom har blivit utnyttjade och knappt fått betalt alls. De har blivit tvingade att arbeta under närmast slavliknande villkor. Det är det absolut största problemet.

Detta leder såklart till ett stort lidande för de människor som har fått bo på byggarbetsplatser och blivit utnyttjade. Människor kanske inte ens har tillgång till sina pass utan blir liksom fast. Samtidigt har man ingen kunskap om sina rättigheter och är kanske rädd för att söka hjälp. Detta tycker jag är det absolut största problemet, och ska vi bli av med det måste vi gå på fusket. Då måste vi stärka rättigheterna för arbetskraftsinvandrare.

Jag får återkomma till den andra frågan i min nästa replik.

Herr talman! Mig veterligen har migrationsministern inte lagt fram något förslag. I dag vägrade han berätta för oss i utskottet vad det är han tänker göra och när han ska komma med förslaget. Magnus Resare påstår att det här nästan är redo för riksdagen och att det kommer att bli jättebra – vi får väl se när det kommer, om det kommer och om det verkligen löser problemet.

Det jag vet är att Tabitha som har fått beslut om att hon måste lämna Sverige om tre veckor antagligen inte blir hjälpt av det här förslaget, för det kommer för sent. Det som hade kunnat hinna i tid var Miljöpartiets och Vänsterpartiets förslag, som inte handlade om att gå tillbaka till något som gällde för tio år sedan utan som handlade om att ta tillbaka den ventil som innebar att om det finns särskilt ömmande omständigheter och en person har en stark anknytning till Sverige ska man kunna få ett uppehållstillstånd.

Det var en bestämmelse som tog sikte på precis den här typen av helt orimliga utvisningar, en lag som vi till och med har haft, och det hade därför gått snabbt att rösta igenom den genom ett utskottsinitiativ. Moderaterna sa nej, och ärligt talat: Efter dagens debatt undrar jag om det bara är för att det kom från fel parti, från Miljöpartiet.

Jag tänker fortsätta att sätta press på migrationsministern och se till att han kommer med något som inte bara hjälper några få i några månader utan som är en riktig lösning. Och den lösningen måste komma fort. Vi kan inte vänta till nästa år, för då kommer ännu fler av de här ungdomarna att ha gått samma öde till mötes som Darya och Donya, som nu har förlorat sin frihet och sitter inlåsta i en lägenhet i Iran utan sina småsyskon och utan sina föräldrar som får vara kvar i Sverige.

Herr talman! Just det känner jag mig inte särskilt kränkt över, vill jag säga.

Faktum är att vi lämnade regeringen 2021 när Moderaterna totalkvaddade miljö- och klimatpolitiken. Jag vet inte hur Magnus Resare sorterar sina historiska fakta, men nu har han i alla fall fått ytterligare lite information att sortera in. Så var det nämligen.

Till sakfrågan: Den här veckan slets en 18-årig kille från sin gymnasieutbildning i Värmland, från sin familj, för att utvisas ensam härifrån bara för att han har fyllt 18 år. Tycker jag att det är bra att regeringen nu tänker att man ska förlänga möjligheten för familjemedlemmar som fyller 18 år att stanna i Sverige i stället för att utvisa dem innan de har tagit sin gymnasieexamen?

Jag tycker att det är självklart och det enda anständiga att dessa ungdomar får bo kvar med sina familjer i Sverige och förverkliga sina drömmar om att bli ambulanssjuksköterskor, socionomer och allt vad de vill. Men det räcker inte att bara förlänga några månader för att de ska plugga klart gymnasiet. Målet är inte att de ska få läsa klart gymnasiet och sedan utvisas när vi har investerat i deras utbildning och de är svenskar i minst lika hög grad som de var tre månader tidigare.

Vi vill ha en lösning som är långsiktig och som ger de här ungdomarna rätt att leva i sitt hemland Sverige. Vi vill inte slita adoptivbarn från deras föräldrar, vi vill inte slita bonusbarn från deras familjer, vi vill inte skicka ungdomar ensamma till Iran medan småsyskonen får bli svenska medborgare. Det är oanständigt.

Herr talman! Jag uppskattar den markeringen. Jag inledde mitt anförande med att tala om den goda stämningen. Det går att ha god stämning och att vara respektfulla mot varandra även om man inte håller med varandra.

Jag måste säga att Ludvig Aspling verkligen förpestar debatten. Vi skulle kunna ha en god stämning trots att vi står extremt långt ifrån varandra. Jag tycker att det är fruktansvärt respektlöst och obehagligt att vi har den här tonen. Jag hade aldrig – aldrig – tolererat det på mina scoutmöten med nio- och tioåringar. Jag hade aldrig accepterat att mina barn pratade så till någon annan. Och jag tycker att vi i Sveriges riksdag ska ha en anständig nivå.

Det kan vara hårt. Vi kan kritisera varandras åsikter. Vi kan kritisera varandras förslag. Men vi ska inte gå till personangrepp. Den nivån hör inte hemma någonstans. Om vi inte tycker att man kan bete sig så om man är ett barn ska man verkligen inte bete sig så som riksdagsledamot. Det är fullständigt respektlöst.

Jag tänker inte fortsätta den här debatten. Om Ludvig Aspling vill debattera med mig framöver förväntar jag mig för det första en ursäkt och för det andra att han höjer nivån och håller sig till saken.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jan Riise (MP).