Annika Hirvonen

Fru talman! Vi lutar oss på de remissinstanser som säger att de här reglerna försvagar barns rättigheter och strider mot vad som är barnets bästa.

Det är en grundläggande mänsklig rättighet att ha ett medborgarskap. I Sverige finns det i dag barn som saknar den grundläggande rättigheten. Vi har statslösa barn som alltså inte har någon tillhörighet. Jag har själv träffat många av dem, och jag slås av den enkla önskan de kommer med. Tioåriga barn säger: Jag vill bara ha ett personnummer. När jag själv var tio år visste jag inte ens vad ett personnummer var. Men de här barnen vet att det betyder allt.

Vi i Miljöpartiet tycker inte att barns rättigheter ska försämras, men det gör regeringen med det här förslaget. Vi tycker i stället att barns rättigheter ska stärkas.

Vad gäller FN:s barnrättskommitté tycker vi att det vore på sin plats att Sverige, som drev på för inrättandet av barnkonventionen, också ratificerar det tredje tilläggsprotokollet, så att barnrättskommittén faktiskt kan pröva om Sverige bryter mot enskilda barns rättigheter enligt barnkonventionen.

Här i riksdagen hamnar vi ofta i ett läge där vi diskuterar om något är i strid med barnkonventionen eller inte. Men det kommer aldrig att kunna prövas förrän vi ratificerar det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen. Jag skulle välkomna om även Sverigedemokraterna ställde sig bakom detta.

Fru talman! I dag debatterar vi vilka regler som ska gälla för att bli svensk medborgare. Våra partier tycker olika. Och vi kan tycka lite olika om hur många år man ska ha bott i Sverige för att få bli svensk medborgare, eller vilka andra krav som ska gälla. Men på en grundläggande punkt skiljer vi oss åt på ett lite mer fundamentalt sätt, nämligen om vi ser medborgarskapet som ett straff eller en belöning, eller om vi ser det som basen för demokratisk delaktighet i ett samhälle. Är medborgarskapet något man i grunden ska förtjäna, eller är det något man i grunden delar med dem som delar land och framtid tillsammans?

Vi i Miljöpartiet står på den senare sidan. Vi anser att medborgarskapet är biljetten in att fullt ut delta i demokratin, att påverka lagar och regler som gäller i det här landet, och i grund och botten ska det vara något som vi som delar framtid på den här platsen ska ha. Den utgångspunkten hindrar inte att vi också anser att det är legitimt att man ska ha bott här ett visst antal år, att man ska uppfylla grundläggande krav på att inte vara till exempel ett säkerhetshot, att inte ha begått allvarliga brott, för att få ett svenskt medborgarskap.

Vi tycker däremot att det är fel att uppställa krav på att ha lyckats få ett jobb eller ha undvikit att bli av med jobbet för att få bli svensk medborgare. Självklart ska samhället arbeta aktivt för att varje människa ska kunna försörja sig själv. Självklart ska samhället arbeta aktivt för att varje människa ska lära sig svenska språket. Men ska vi straffa den som blir av med jobbet, så att man inte kan få bli medborgare, så att man inte kan få delta i demokratin? Nej, det håller vi i Miljöpartiet inte med om.

Många länder har språktest för att bli medborgare. När vi har diskuterat om vi tycker att språktest är en bra idé för Sverige har vi framför allt frågat oss om vi tror att införandet av språktest kommer att leda till att fler blir bättre på svenska jämfört med om pengarna som det kostar att ha ett språktest hade satsats på annat. Vi har landat i att vi tror att fler blir bättre på svenska om vi tar de pengarna och satsar på bättre sfi, att det blir mer pengar till studieförbunden och folkhögskolorna som jobbar för att alla som flyttar till Sverige ska lära sig svenska språket. Därför tycker vi inte att språktest är en bra idé.

Vi delar också oron som många remissinstanser har framfört om att utsatta grupper, personer med låg begåvning eller hög ålder, kommer att missgynnas av olika sorters prov. Vi vet med oss att vissa har lättare att klara ett prov än andra. Vissa fryser; vissa klarar inte den situationen. Ska det göra att man inte förtjänar att bli svensk medborgare? Vi tycker också att de undantag som finns är för vaga. Vi oroar oss för att kunskapstesten kommer att missgynna personer med olika typer av funktionsnedsättningar.

Liberalerna sa i replikskiftet att personer som inte är fria att stå på egna ben inte borde få rösträtt. År 1989 bestämde Sverige att även den som så att säga inte är fri att stå på egna ben, den som inte har blivit myndig, den som trots att man är vuxen behöver en person som fattar viktiga beslut, att även den människan ska vara delaktig i demokratin och ha den grundläggande rätten att få rösta i ett riksdagsval.

Det var där och då som demokratin på riktigt blev för alla, oavsett funktionsförmåga. Innan dess fanns krav på egendom för rösträtt, och rösträtten var också reserverad enbart för män.

I takt med att Sverige har blivit ett land som många människor flyttar till riskerar omfattande och höga krav att leda till att många människor som lever i Sverige, som har sin framtid i Sverige, kommer att vara utestängda från de demokratiska beslut som påverkar dem och det land de lever i. Även om vi kan ha olika åsikter om exakt hur många år man ska ha bott här för att få tillgång till rösträtt tror jag nog att de flesta ändå skulle erkänna att det är ett problem om många som lever i Sverige inte har möjlighet att påverka demokratiskt.

Andra länder har valt att gå i andra riktningar. Tyskland har nyligen beslutat att sänka hemvistkravet, så att man bara behöver ha levt i Tyskland i fem år i stället för åtta år. De gör det bland annat för att Tyskland ska bli mer attraktivt för alla talanger de behöver för att fortsätta vara ett konkurrenskraftigt land. Tyskland har, precis som Sverige, en utmaning med en åldrande befolkning och att färre människor ska försörja allt fler.

Sedan regeringen presenterade förslaget om att gå från fem till åtta år har vi också hört människor som säger att de nog hellre flyttar till Tyskland med sina talanger. Man ser att man har bättre framtidsutsikter där, bättre chans att få bli fullt delaktig och att fullt ut få höra till det land man väljer att leva i i framtiden.

Fru talman! Vi i Miljöpartiet tycker att Sverige ska göra som Tyskland och stå fast vid fem år. Men något som vi tycker är viktigare än exakt vilka regler man landar i är på vilket sätt människor kan lita på reglerna som vi i riksdagen har bestämt. Det som mer än något annat skapar en känsla av otrygghet för människor som har flyttat till Sverige eller funderar på att flytta hit är nämligen att regeringen allt oftare ändrar reglerna mitt i matchen.

Människor har fått ett löfte, ett permanent uppehållstillstånd, och har känt: Nu kan jag rota mig och vara trygg här. Men de tvivlar nu. De oroar sig för sin framtid, eftersom regeringen jobbar på förslag om att ta bort den permanenta statusen, som staten en gång beviljade.

Spårbytarna drabbades hårt när regeringen från en dag till en annan ryckte bort möjligheten för 4 700 arbetande invandrare att fortsätta sina liv här. Tack och lov ångrade regeringen sig på en pressträff nyligen och har nu lovat att spårbytarna ska kunna fortsätta stanna i Sverige och arbeta på sina arbetsplatser utan att först behöva åka tillbaka till Iran, Afghanistan eller Somalia för att därifrån söka sitt eget jobb igen.

När det kommer till medborgarskap ser vi dock återigen att regeringen väljer att gå emot juristernas bedömningar och rekommendationer om vad som borde gälla i en rättsstat. Drygt 100 000 människor har ansökt om medborgarskap, ibland för flera år sedan, och väntar fortfarande på beslut. I stället för att låta lagt kort ligga och säga att de människor som redan har ansökt enligt gällande regler ska få bedömas enligt de regler som gällde när de sökte vill regeringen hasta fram de här reglerna, och de ska gälla för alla.

Lagrådet sa nej till det. Utredaren sa nej. Och i dag har vi samlat hela oppositionen bakom att det ska vara rimliga övergångsregler, så att de som har ansökt ska bedömas enligt de regler som gällde när de ansökte.

Fru talman! Därför yrkar jag i dag bifall till den gemensamma reservationen 2, om behovet av övergångsbestämmelser.

Fru talman! I stället för att svara på varför Liberalerna tycker att arbetslösa inte ska kunna bli svenska medborgare och inte ska kunna rösta hittar Patrik Karlson helt enkelt på åsikter åt Miljöpartiet och berättar att han är emot dem.

Miljöpartiet tycker inte att alla som kliver in på svensk mark och får ett uppehållstillstånd automatiskt ska ha rösträtt eller att andra än svenska medborgare ska kunna rösta i svenska riksdagsval. Det är ett oseriöst sätt att bedriva diskussionen på. Svara i stället på frågan! Varför vill Liberalerna att personer som är arbetslösa ska utestängas från att delta i demokratin? Den distinktionen gör man ju med de här försörjningskraven. Den distinktionen har Liberalerna valt.

Vi hade en tid i Sverige när bara rika, de som ägde fastigheter och mark, fick rösta. Det kämpade Liberalerna emot. Man ville ha allmän och lika rösträtt. Nu driver man en politik där rösträtten återigen blir beroende av vilken ekonomisk status du har. Varför tycker Liberalerna att det är rätt och riktigt att rösträtten ska hänga på om du har fått ett jobb eller blivit av med jobbet?

Fru talman! Patrik Karlson sa i sitt anförande att det svenska medborgarskapet är biljetten in till demokratin, till att få rösta i riksdagsvalet och till att få delta som kandidat.

Jag undrar: Varför tycker Liberalerna att arbetslösa inte ska få den rätten? Varför ska inte arbetslösa ha samma rösträtt som andra?

Det går såklart att diskutera hur länge man ska ha bott i ett land innan man får bli medborgare, men just detta att ställa krav på att man ska ha en viss lön för att få vara med i demokratin har ju vi i Sverige gått ifrån – på goda grunder.

Demokratin och rösträtten ska inte bara vara för rika, inte bara för dem som äger fastigheter och inte bara för dem som har förmåga att försörja sig själva. Det tycker i alla fall vi i Miljöpartiet är en självklarhet. Vi tror att man kan göra mycket bättre insatser för att hjälpa människor som är arbetslösa att komma i jobb än att säga: Nej, du får inte vara med i demokratin!

För mig själv och för många andra som är födda som svenska medborgare och som aldrig har gjort något alls för att förtjäna det framstår det som lite märkligt att säga att man inte skulle vara stolt över sitt medborgarskap förrän man har gjort något för att förtjäna det.

Liberalernas förslag går ut på att medborgarskapet är något man förtjänar genom prestation och att man kan straffas vad gäller medborgarskapet om man gör fel. Vi i Miljöpartiet ser annorlunda på detta. För oss är grunden att alla människor som lever och bor i ett samhälle och påverkas av lagarna som stiftas där ska kunna få möjlighet att påverka dessa lagar, oavsett om man kan arbeta eller inte.

Fru talman! Det är klart att de drabbas. Det är 100 000 människor som redan har väntat alldeles för länge. Deras väntetider kommer att skjuta i höjden.

Jag fick mejl från en man vars fru fått en stroke. Hon är nu på bättringsvägen, men han säger att hon aldrig kommer att klara att skriva proven.

Jag vill i det här sammanhanget också lyfta fram en annan aspekt av medborgarskapet. Med förändringarna kommer vi egentligen att gå tillbaka till en tid som Sverige för länge sedan lämnat.

En gång i tiden berodde din rösträtt på hur rik du var, på din ekonomiska kapacitet. Den som är arbetslös kommer inte att få tillgång till demokratin och till jämlikhet och delaktighet. Vi i Miljöpartiet tycker att samhället ska satsa mer på att fler ska lära sig svenska och att fler ska komma i arbete.

Det handlar om att straffa dem som inte klarar det med en framtid i utanförskap. Människor ska leva resten av sina liv i ett land där de inte får vara med och bestämma. Det skulle jag ändå säga försvagar demokratin.

I Sverige i dag har du rösträtt oavsett om du är smart och duktig på prov eller inte och oavsett om du kan arbeta eller har en funktionsnedsättning. Med de nya reglerna kommer många att hamna permanent eller åtminstone långvarigt utanför.

Det finns en grupp som det just nu inte finns en väg till medborgarskap för. Det är de som har fått sin ålder ändrad av Migrationsverket. Vill Kristdemokraterna att även de ensamkommande ska kunna bli svenska medborgare?

Fru talman! Långsiktighet och rättssäkerhet, det var vad Ingemar Kihlström sa att han ville att migrationspolitiken skulle präglas av. Tvära kast där reglerna ändras mitt i matchen är knappast vare sig långsiktigt eller rättssäkert.

Över 100 000 människor väntar på beslut om medborgarskap. De flesta har väntat olagligt länge. Vissa har väntat i mer än fyra års tid. Innan Tidöavtalet skrevs skickade de in sina ansökningar. Redan då uppfyllde de kraven på att ha bott här med uppehållstillstånd i fem års tid.

Min mejlkorg svämmar över av berättelser från de människorna. De har skickat in sina pass. De har svårt att få det att gå ihop praktiskt med sitt arbete om de måste resa. Otryggheten och osäkerheten växer när man hör förslag efter förslag som i efterhand ändrar spelreglerna. Nästa steg, om ni på Tidösidan vinner valet igen, blir väl att riva upp de permanenta uppehållstillstånden.

Lagrådet är de som ska granska all lagstiftning. De är kanske våra mest erfarna domare. De har sagt att det är olämpligt att de regler som nu läggs fram ska gälla även de 100 000 människor som väntat länge på beslut.

Jag förstår inte hur Ingemar Kihlström kan tycka att det är långsiktigt och rättssäkert att agera på det sättet.

Fru talman! Det finns en grupp som har särskilt svårt att bli medborgare, både med de nuvarande reglerna och med de kommande, nämligen de ensamkommande ungdomar som Migrationsverket ändrat födelsedatum för. För deras situation finns i dag ingen bedömning eller lösning när det gäller hur länge man ska ha levt i Sverige för att kunna bli svensk medborgare, om man när man kom till Sverige fick en annan ålder och en annan födelsedag av Migrationsverket därför att man inte blev trodd när man berättade när man var född.

Dessa personer uppnår aldrig styrkt identitet och inte ens sannolik identitet, så som bedömningen ser ut i dag. Är Socialdemokraterna beredda att vidta åtgärder om det krävs lagstiftning för att säkerställa att också den gruppen ungdomar, som kanske kommer att leva i Sverige inte bara i några få decennier utan i 70–80 år, inom en rimlig framtid någon gång också ska kunna bli fullt ut delaktiga och jämlika?

Fru talman! Ida Karkiainen talade väldigt vackert om medborgarskapets betydelse och också om grunderna för vårt statsskick i regeringsformen. I regeringsformen 1 kap. 2 § femte stycket står också att det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Medborgarskapet är ett krav för att fullt ut uppnå delaktighet i demokratin och få rätt att rösta i riksdagsvalet och rätt att delta och ställa upp som kandidat.

För att kunna se till att alla som lever här och vars framtid avgörs av lagarna här i riksdagen ska uppnå jämlikhet och delaktighet kan man inte, menar vi i Miljöpartiet, ställa upp krav på till exempel förmåga att försörja sig eller förmåga att klara av olika typer av prov. Det finns visserligen några undantag i regeringens förslag, men vi tycker att de är vagt formulerade och otillräckliga.

Socialdemokraterna kräver att fler typer av försörjning ska kunna räknas in vid bedömningen av om någon ska få rätt att rösta, bli svensk medborgare och kunna delta fullt ut i demokratin. Hur ser Socialdemokraterna på rätten för människor som inte kan uppnå förmåga att försörja sig och som kanske inte ens klarar av att ta sig till en provsituation eller lyckas på ett test? Ska de också ha rätten att bli fullt ut delaktiga och jämlika när de lever sina liv och har sin framtid i Sverige?

Fru talman! I stället för att svara på min raka fråga ägnade Viktor Wärnick större delen av sitt anförande åt att göra en felaktig beskrivning av Miljöpartiets politik och polarisera, vantolka och överdriva. I ett politiskt landskap där vi mer och mer dras isär i ett vi och dom och där det polariseras och förenklas är det inte ett ansvarsfullt sätt att agera som politiker i riksdagens talarstol. Låt oss förstå varandra, och låt oss intressera oss för vad vi faktiskt är överens och inte överens om. Låt oss inte demonisera och överdriva.

Man kan tycka olika om huruvida det ska ta fem eller åtta år av vistelse i Sverige för att bli svensk medborgare. Inget av det är kaos. I Tyskland gick man precis från åtta år till fem år medan vi i Sverige nu går från fem år till åtta år. Regeringen och vi tycker olika om vilket som är rätt och vilket man tror är bäst för att människor som kommer hit ska bli delaktiga och integreras.

Det här är inte vidöppet i dag. Det görs noggranna säkerhetsprövningar, och reglerna har skärpts för vilken typ av brottslighet som gör att man inte kan få bli svensk medborgare. Faktum är att Miljöpartiet precis som Moderaterna tycker att om man är misstänkt för ett grovt brott ska man inte automatiskt kunna få svenskt medborgarskap genom anmälan.

Men min fråga handlade faktiskt om varför regeringen inte hanterar detta ansvarsfullt genom övergångsbestämmelser för de 100 000 människor som har väntat olagligt länge på beslut.

Fru talman! Över 100 000 människor påverkas av det beslut som vi fattar i dag. 100 000 människor står i kö och har väntat länge på ett svar. De har skickat in sina ansökningar till Migrationsverket, ibland för fyra år sedan. De har skött sig, och de har bidragit. De har gjort allt det där som Moderaterna säger att man ska göra och belönas för. Men handläggningstiderna är skandalöst långa. De har vuxit från 90 000 i balans till 100 000 bara under den senaste tiden.

Nu vill regeringen med mycket kort varsel införa en rad nya regler. För de människor som har väntat i fyra år kommer det här att få stora konsekvenser. Det är inte rätt och rimligt i en rättsstat att ändra reglerna i efterhand. Människor behöver kunna lita på att det som gäller när man ansöker också kommer att gälla när man får sitt beslut, särskilt om man har väntat i fyra års tid.

Våra partier tycker olika om exakt vilka regler som ska gälla för att få ett svenskt medborgarskap. Men den grundläggande principen i en rättsstat att man ska kunna lita på att lagar inte ändras i efterhand eller mitt under en process borde vi kunna enas om. Det har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet gjort.

Moderaterna däremot går rakt emot experterna i Lagrådet och i sin egen utredning. Varför?

Herr talman! Nu kan vi läsa om att 95-åriga Rabea ska utvisas ensam till Irak. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn, alla hennes släktingar, är svenska medborgare och bor här.

17-åriga Mate, född i Sverige, ska också skickas härifrån, liksom makarna Elena och Dmitry. 22 år har de bott här. Deras son är född här, och det är här han har blivit vuxen.

Regeringen måste öppna ögonen för de orimliga och inhumana konsekvenserna av migrationspolitiken.

Jag vill fråga Simona Mohamsson: Är hon beredd att ompröva regeringens beslut att avskaffa den humanitära ventilen, som var till för att stoppa helt orimliga utvisningar av 17-åringar som har fötts i Sverige och av 95-åringar på dödsbädden?

Herr talman! Det stämmer att vi tycker att det är rimligt att personer som av synnerliga skäl är misstänkta för att ha begått den här typen av grova brott ska kunna uteslutas från att just få flyktingstatus. Jag tycker faktiskt att det vore bra om man gjorde en analys för att få en rättssäker ordning så att den här personkategorin också vid tillfälliga verkställighetshinder skulle kunna träffas av inhibition.

Vi säger ju att det handlar om personer som har utvisats på grund av grova brott eller som bedöms utgöra en säkerhetsrisk. Men jag tycker att prio ett måste vara att vi gör allt vi kan för att de här personerna ska lagföras. Jag vill ändå säga att jag har stor tilltro till det svenska rättsväsendet. Nu i dagarna avslutades en enormt stor och svår rättegång kring Lundin Oil, med vittnen som kommit hit väldigt långt ifrån. Det är inte alls omöjligt att just åstadkomma lagföring i de här fallen. Vi har sett det förut, och vi ska göra det vi kan för att de som har begått grova kränkningar mot mänskligheten, krigsbrott etcetera ska lagföras. Det är vår prio ett.

Herr talman! Nej, så skulle jag absolut inte formulera det som vi föreslår. Vi vill naturligtvis att personer som är misstänkta för krigsförbrytelser ska lagföras för de krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten som de har begått – självklart.

Detta gör Sverige också. Sverige har vid flera tillfällen åtalat personer som har begått mycket grova krigsförbrytelser också i andra länder. Ett mycket välkänt fall var den iranska ledare som sedan blev utlämnad till Iran efter att ha dömts just för detta.

Det här är vår uppfattning. Självklart ska de lagföras och också avtjäna långa fängelsestraff för de grova brott som de har begått.

Herr talman! Jag vill inleda med att säga att jag tycker att det är djupt beklämmande att migrationsdebatten polariseras och vulgariseras i onödan. Det är välkänt att vi tycker olika i många frågor i migrationsdebatten. Man behöver inte då också hitta på att vi tycker olika om sådant som vi faktiskt är överens om.

I dag debatterar vi inhibition av verkställighet, en ny ordning för vissa utlänningar vid tillfälliga verkställighetshinder. Vi är faktiskt i alla partier helt överens om att detta i vissa fall är en rimlig ordning. När det handlar om personer som har begått grova brott eller utgör ett säkerhetshot mot Sverige tycker alla partier att det är en bra ordning att om det bara tillfälligt finns hinder mot att genomföra, alltså verkställa, den beslutade utvisningen ska man kunna inhibera verkställigheten. I stället för att meddela ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ska man kunna inhibera verkställigheten för att göra det möjligt att utvisa personen så snart det tillfälliga verkställighetshindret har upphört. Så långt är alltså alla partier överens.

Sedan finns det skillnader. Några av dem handlar om rättssäkerhet. Regeringen har nämligen inte begränsat det här förslaget till bara personer som just är dömda för brott. Vi kommer i kammaren under flera olika debatter att beröra just de rättssäkerhetsbrister som uppstår när man öppnar upp för att också personer som beter sig illa på olika sätt ska drabbas av allvarliga rättsföljder. Detta har många remissinstanser invänt mot, och det gör också vi i Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Detta med att ett ja är ett ja och ett nej är ett nej låter enkelt och bra, men verkligheten är tyvärr inte alltid riktigt så enkel. Ibland döms människor till utvisning som inte går att verkställa rent praktiskt. Det finns många olika skäl till det. Något som ofta står i vägen och leder till känslan av att det är helt orimligt – trots att det handlar om en person som har begått något av de absolut vidrigaste brotten – är att personen till exempel riskerar dödsstraff i hemlandet. Då går det inte att genomföra den utvisningen, för det skulle innebära att vi utvisar någon till döden.

Detta är någonting som Sverige, som har tagit avstånd från dödsstraffet på många olika sätt, har förbundit sig att aldrig göra. Inte ens när det handlar om de mest avskyvärda människor accepterar Sverige dödsstraffet – inte i vårt land och inte heller i andra länder.

Den här principen har ett fint franskt namn, nämligen non-refoulement. Det handlar om att länder som är bundna av övertygelsen att människovärdet alltid är okränkbart oavsett vad en människa har gjort har förbundit sig att inte utvisa någon till dödsstraff eller tortyr. Om det då föreligger denna typ av varaktiga långa verkställighetshinder, eller andra verkställighetshinder som pågår under väldigt lång tid, måste man också fråga sig under vilka förhållanden personen ska leva efter att ha avtjänat straff och kommit ut ur fängelset.

Med Tidöpartiernas ordning kommer de här människorna under överskådlig framtid – kanske resten av sina liv – att låsas in i fängelselika förhållanden eller på så kallade återvändandecenter, som tyvärr inte uppfyller de mest grundläggande kraven på rimliga levnadsförhållanden. De kommer inte att kunna arbeta, alltså ha tillstånd att försörja sig själva, utan blir en börda för skattebetalarna, som alltså behöver försörja dem.

Och någonstans är det ju detta som diskussionen borde handla om – det ska inte vara en förenklad debatt om att några är för våldtäktsmän och andra är för våldtäktsoffer. Det tycker jag verkligen är att vulgarisera och polarisera i onödan. Vi måste ta den ganska svåra diskussionen om hur vi ska behandla också de människor som har begått de allra grövsta handlingarna: Vilket slags behandling ska vi ge dessa människor när de inte kan utvisas? Detta ställer verkligen svåra moraliska frågor på sin spets. Jag tycker att riksdagen är ett forum som förtjänar att de frågor som är riktigt svåra behandlas seriöst.

Från Miljöpartiets sida tycker vi att regeringens förslag inte landar rätt. Men vi vill också att regeringen ska komma tillbaka med förslag som innebär att de som har begått grova brott och utgör ett säkerhetshot inte ska beviljas tidsbegränsade uppehållstillstånd när utvisningarna tillfälligt inte går att verkställa. Där ska man kunna inhibera.

Vi tycker också att man måste titta på helheten i migrationslagstiftningen. Det sker många olika förändringar samtidigt, och de sammanlagda konsekvenserna är svåra till och med för våra duktigaste jurister att överblicka. Lagrådet säger det också. Vi i Miljöpartiet håller med. Det är viktigt att lagstiftningen inte blir till på ett sätt som riskerar att leda till orimliga och oönskade konsekvenser. Därför yrkar jag bifall till reservation 2.

Herr talman! Detta känns viktigt, med tanke på migrationsminister Johan Forssells besked i går om att man ska sätta sig i samtal med talibanerna. Han gick ändå med stolthet ut med att han spränger den vall som inte bara Sverige utan också våra allierade har haft mot talibanregimen, som vi dessutom i 20 års tid bekämpade på plats i Afghanistan, sida vid sida med de delar av det afghanska samhället som tyckte att flickor också ska få gå i skolan, att människor ska få ha frihet, att kvinnor ska kunna gå ut utan att täcka hela sin kropp och att människor ska få göra sina röster hörda och få sjunga.

Nu ser vi alltså att Johan Forssell ska sätta sig i samtal med talibanregimen. Vi vet att man var beredd att skicka pengar rakt in i den somaliska premiärministerns kansli. Hur mycket pengar kommer Moderaterna och Johan Forssell att vara beredda att betala denna fruktansvärda islamistiska diktaturregim? Vad är nästa steg när det gäller talibanerna? Vi var överens: Vi legitimerar inte talibanregimen. Vi var överens fram till i går. Hur långt är Moderaterna beredda att gå? Vad väger tyngst? Motståndet mot talibanerna eller det här?

Herr talman! Jag vill bara kort säga att det inte är någon riksdagsledamot i den här debatten eller i den här kammaren och inte heller någon av våra väljare som står på våldtäktsmännens sida, utan vi står enade på brottsoffrens sida. Det finns faktiskt inget parti i den här kammaren som inte tycker att det är rimligt att personer som är dömda för grova brott eller som utgör ett säkerhetshot ska kunna bli föremål för det som man kallar för inhibition av verkställighet i stället för att få ett uppehållstillstånd.

Jag tycker att det vore välkommet om vi ägnade oss åt att tala om de verkliga skiljelinjerna i stället för att fabricera, polarisera och attackera varandra för sådant som vi inte tycker – alltså att hitta på en konflikt som inte finns. Det vore bra för det politiska samtalet om det blev mer sakligt.

Men jag skulle framför allt vilja följa upp den fråga som Tony Haddou ställde men som Magnus Resare inte svarade på. I går fick vi nämligen ett dramatiskt besked. För första gången kommer den svenska regeringen att sätta sig i samtal med talibanerna – till att börja med på tjänstemannanivå, men ändå. Talibanerna är en fruktansvärd islamistisk terrorregim, som förtrycker flickor och kvinnor, oliktänkande och många stora minoritetsgrupper. Hur kan Magnus Resare försvara legitimeringen av talibanregimen?

Herr talman! Sedan statsministern på en pressträff sa att han nu stoppar tonårsutvisningarna har flera ungdomar tvingats lämna Sverige. De som redan har fått sina avslagsbeslut påverkades inte av det stopp hos Migrationsverket som beslutades efter den pressträffen.

Ungdomarna Darya och Donya, som hann utvisas till Iran innan Sverige slutade skicka människor dit, har fått avslag på att komma hem, överklagat och fått avslag igen.

Det har blivit tydligt att ungdomar som har många skäl att vilja komma hem till Sverige har svårare att få ja när de söker uppehållstillstånd för arbete eller studier, för då kan man misstänka att det inte bara är därför de vill komma hit.

Är statsministern beredd att ändra reglerna så att ungdomarna kan komma hem igen och att stoppa alla utvisningar?

Fru talman! Det är förstås fruktansvärt att människor blir trakasserade på badhus. Men det är en grov generalisering att använda mot flyktingar i allmänhet eller invandrare i allmänhet. Jag vill börja med att markera mot det.

Förslaget är formulerat så här: Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om hur den kommer att verka för detta inom EU. Jag tänker mig att det inte är någonting som man kan införa lättvindigt utan att göra omfattande analyser och ha sådana här diskussioner. Vad är rimligt för ett land som Grekland eller Polen? Vad är rimligt för ett land som Sverige?

Jag är helt övertygad om att om EU samarbetar och fördelar ansvaret på ett klokt sätt blir resultatet bättre för alla länder. Men det blir också bättre för dem som får asyl och får stanna i Europa om de kan komma till ett land där de redan har kontakter. De känner personer, och de har kanske tidigare arbetat eller pluggat där. Vi vet att de då snabbare kommer i egenförsörjning och integreras bättre.

Att bara blint ha en princip som säger att du ska etablera dig i det första landet i Europa som du kommer till kanske trots allt inte är det smartaste sättet att säkerställa en god integrering. Det visar erfarenheterna från mottagandet av ukrainare.

Jag menar kort och gott: Låt oss titta på det, se om vi kan lära oss något och utveckla mottagandet av flyktingar så att vi får en bättre integration i alla EU-länder.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)

Fru talman! Det här förslaget handlar om att titta på vad som har fungerat riktigt bra när det kommer till hur Europa har tagit emot ukrainarna.

Ukrainarna omfattas av massflyktsdirektivet. Där finns inte förstalandsprincipen med. Om den hade funnits med hade vi kanske haft mer än fyra miljoner ukrainare som hade behövts tas om hand enbart i Polen. Det hade blivit en otroligt svår situation för det polska samhället att bara på ett fåtal veckor ta emot flera miljoner människor.

Det som massflyktsdirektivet i stället möjliggjorde var att de som kom från Ukraina kunde bosätta sig i andra EU-länder. Ofta valde de då att åka till ett land där de redan hade familj, där de kanske redan hade arbetat tidigare eller där de hade andra vänner och bekanta.

Det har lett till att integrationen för ukrainarna har blivit mycket bättre. De har fler kontakter och lättare att få ett arbete och att komma in i samhället och försörja sig själv.

Jag menar inte att det är exakt så som det ska se ut även för alla andra, men jag menar att vi är någonting på spåren. Det gäller att i högre utsträckning titta på den aspekten. Om en person anländer till Grekland men kanske tidigare har studerat eller har vänner och släktingar i Irland kanske det bästa både för den personen och för EU är att den kan etablera sig där.

Solidariskt mottagande var någonting som alla svenska partier skrek högt efter år 2015 när det var Sverige som hade ett otroligt högt mottagande och svårt att till exempel hitta bra boenden på kort tid för alla.

Fru talman! Formellt har vi ett otroligt rättssäkert asylsystem. Först görs en prövning av Migrationsverket. Sedan kan man överklaga till en migrationsdomstol. Ytterst kan Migrationsöverdomstolen ta upp vissa vägledande fall.

I det här rättssäkra systemet har vi dock sett fullständigt rättsosäkra medicinska åldersbedömningar som fått katastrofala följder. Man har skrivit upp ungas ålder på mycket lösa grunder, vilket fråntagit dem barnets rättigheter.

Dessutom kan vi i de avgöranden där Sverige fällts i FN:s tortyrkommitté och i Europadomstolen se att man även i det som Viktor Wärnick kallar för världens mest rättssäkra asylsystem kommer fram till beslut som är helt oacceptabla och felaktiga. Ta till exempel fallet som Sverige dömdes för i FN:s tortyrkommitté – en afghansk kristen konvertit som hade en tatuering med ett kors och namnet Jesus på halsen utvisades i detta system till talibanernas Afghanistan. FN sa nej.

Vi har flera liknande fall. För några veckor sedan dömdes Sverige i Europadomstolen för utvisning av en ung person som hade levt länge i Sverige och har ursprung i Afghanistan. För den som har blivit västerniserad och tagit till sig de svenska värderingarna är det, i kombination med många andra omständigheter, livsfarligt att återvända till talibanernas Afghanistan, lyfter man fram.

Det finns alltså stora brister. Det vi föreslår i den här reservationen är en enkel utredning om någon form av regularisering för dem som levt i Sverige länge.

(Applåder)