Annika Hirvonen (MP) om Inhibition av verkställigheten - en ny ordning för vissa utlänningar vid tillfälliga verkställighetshinder

Herr talman! Jag vill inleda med att säga att jag tycker att det är djupt beklämmande att migrationsdebatten polariseras och vulgariseras i onödan. Det är välkänt att vi tycker olika i många frågor i migrationsdebatten. Man behöver inte då också hitta på att vi tycker olika om sådant som vi faktiskt är överens om.

I dag debatterar vi inhibition av verkställighet, en ny ordning för vissa utlänningar vid tillfälliga verkställighetshinder. Vi är faktiskt i alla partier helt överens om att detta i vissa fall är en rimlig ordning. När det handlar om personer som har begått grova brott eller utgör ett säkerhetshot mot Sverige tycker alla partier att det är en bra ordning att om det bara tillfälligt finns hinder mot att genomföra, alltså verkställa, den beslutade utvisningen ska man kunna inhibera verkställigheten. I stället för att meddela ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ska man kunna inhibera verkställigheten för att göra det möjligt att utvisa personen så snart det tillfälliga verkställighetshindret har upphört. Så långt är alltså alla partier överens.

Sedan finns det skillnader. Några av dem handlar om rättssäkerhet. Regeringen har nämligen inte begränsat det här förslaget till bara personer som just är dömda för brott. Vi kommer i kammaren under flera olika debatter att beröra just de rättssäkerhetsbrister som uppstår när man öppnar upp för att också personer som beter sig illa på olika sätt ska drabbas av allvarliga rättsföljder. Detta har många remissinstanser invänt mot, och det gör också vi i Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Detta med att ett ja är ett ja och ett nej är ett nej låter enkelt och bra, men verkligheten är tyvärr inte alltid riktigt så enkel. Ibland döms människor till utvisning som inte går att verkställa rent praktiskt. Det finns många olika skäl till det. Något som ofta står i vägen och leder till känslan av att det är helt orimligt – trots att det handlar om en person som har begått något av de absolut vidrigaste brotten – är att personen till exempel riskerar dödsstraff i hemlandet. Då går det inte att genomföra den utvisningen, för det skulle innebära att vi utvisar någon till döden.

Detta är någonting som Sverige, som har tagit avstånd från dödsstraffet på många olika sätt, har förbundit sig att aldrig göra. Inte ens när det handlar om de mest avskyvärda människor accepterar Sverige dödsstraffet – inte i vårt land och inte heller i andra länder.

Den här principen har ett fint franskt namn, nämligen non-refoulement. Det handlar om att länder som är bundna av övertygelsen att människovärdet alltid är okränkbart oavsett vad en människa har gjort har förbundit sig att inte utvisa någon till dödsstraff eller tortyr. Om det då föreligger denna typ av varaktiga långa verkställighetshinder, eller andra verkställighetshinder som pågår under väldigt lång tid, måste man också fråga sig under vilka förhållanden personen ska leva efter att ha avtjänat straff och kommit ut ur fängelset.

Med Tidöpartiernas ordning kommer de här människorna under överskådlig framtid – kanske resten av sina liv – att låsas in i fängelselika förhållanden eller på så kallade återvändandecenter, som tyvärr inte uppfyller de mest grundläggande kraven på rimliga levnadsförhållanden. De kommer inte att kunna arbeta, alltså ha tillstånd att försörja sig själva, utan blir en börda för skattebetalarna, som alltså behöver försörja dem.

Och någonstans är det ju detta som diskussionen borde handla om – det ska inte vara en förenklad debatt om att några är för våldtäktsmän och andra är för våldtäktsoffer. Det tycker jag verkligen är att vulgarisera och polarisera i onödan. Vi måste ta den ganska svåra diskussionen om hur vi ska behandla också de människor som har begått de allra grövsta handlingarna: Vilket slags behandling ska vi ge dessa människor när de inte kan utvisas? Detta ställer verkligen svåra moraliska frågor på sin spets. Jag tycker att riksdagen är ett forum som förtjänar att de frågor som är riktigt svåra behandlas seriöst.

Från Miljöpartiets sida tycker vi att regeringens förslag inte landar rätt. Men vi vill också att regeringen ska komma tillbaka med förslag som innebär att de som har begått grova brott och utgör ett säkerhetshot inte ska beviljas tidsbegränsade uppehållstillstånd när utvisningarna tillfälligt inte går att verkställa. Där ska man kunna inhibera.

Vi tycker också att man måste titta på helheten i migrationslagstiftningen. Det sker många olika förändringar samtidigt, och de sammanlagda konsekvenserna är svåra till och med för våra duktigaste jurister att överblicka. Lagrådet säger det också. Vi i Miljöpartiet håller med. Det är viktigt att lagstiftningen inte blir till på ett sätt som riskerar att leda till orimliga och oönskade konsekvenser. Därför yrkar jag bifall till reservation 2.