Andrea Andersson Tay

Herr talman! Tidigare under våren lade jag fram ett förslag till utskottsinitiativ i miljö- och jordbruksutskottet som hela oppositionen ställde sig bakom. Förslagen i initiativet var att förbättra tillsynen av kemikalier, att regeringen skulle verka för ett totalförbud mot PFAS inom EU, att regeringen skulle göra en handlingsplan för att påskynda utfasning och sanering av PFAS samt att regeringen skulle ge statliga bolag och myndigheter i uppdrag att öka arbetet med att sanera PFAS-förorenade områden.

Trots att Sverige har en lång tradition av att ligga i framkant när det gäller reglering av kemikalier och att detta är något som även den här regeringen berömmer sig av röstade partierna i regeringsunderlaget ned förslaget. Argumentet för att göra det var att PFAS är viktigt för en massa olika saker. Frågan som inställer sig är: Vad kan vara viktigare än att skydda människors hälsa? Är kemikalieindustrins intresse av att fortsätta sprida gift viktigare för regeringen?

De samhällsviktiga användningarna av PFAS där det saknas alternativ är redan undantagna i myndigheternas förslag till förbud mot PFAS. Att bara förbjuda PFAS i konsumentprodukter, vilket verkar vara Moderaternas nya linje, är helt otillräckligt för att skydda oss från de sjukdomar som PFAS orsakar. Detta är alla experter överens om.

Jag har också svårt att förstå varför högerpartierna inte kunde stödja de andra förslagen i det tänkta utskottsinitiativet. Tycker regeringen inte att det behöver göras mer för att sanera områden som är förorenade av PFAS eller för att hantera statens egna PFAS-skulder?

Vi nås varje år av nya larm om dricksvattentäkter som är förorenade och där människor utsätts för stora risker. I många fall är det statliga myndigheter eller bolag som är ansvariga för utsläppen. Men de drabbade får ingen hjälp, och kostnaderna stjälps över på kommunerna. Är det så det ska vara?

Herr talman! Det är intressant att följa utvecklingen av Kristdemokraternas retorik i fiskefrågorna de senaste åren. För två år sedan föreslog EU-kommissionen en nollkvot för strömmingsfisket i Östersjön. Den svenska regeringen var emot, fast man hade möjligheten att ansluta sig till kommissionens förslag, som var ingången i kvotförhandlingarna på EU-nivå. Argumenten man använde då var att det inte var fisket som var det stora problemet för fiskbestånden, utan det var en rad andra miljöproblem. Man pratade gärna om sälar och skarvar.

Sedan har det varit en stor debatt i Sverige, och det verkar som att Kristdemokraterna har tagit intryck av detta och kommit på att fisket kanske också är en del av problemet. I stället har man börjat hävda att det finns andra skäl till att man inte kan verka för nollkvoter i fiskeförhandlingarna, som att man inte får en plats vid bordet och så vidare.

Men Kjell-Arne Ottosson tar ändå den stolta traditionen vidare av att man vill fortsätta att prata om andra problem än det huvudsakliga problemet, nämligen överfisket.

Herr talman! Jag har träffat fiskare som ägnar sig åt småskaligt fiske, och vad de framför allt lyfter upp som problem för dem är det storskaliga industriella fisket i Östersjön, som de menar tar en alldeles för stor del av fisken och gör att det inte finns så mycket fisk kvar för dem att fiska.

Lokalt kan säl och skarv på vissa platser utgöra ett problem. Vänsterpartiet har inga invändningar mot att använda skyddsjakt i de fallen. Men det är ovetenskapligt att hävda att säl och skarv skulle vara ett större problem för fiskbestånden i Östersjön än vad fisket är. Fisket tar upp betydligt större mängder fisk än vad sälar och skarvar gör.

Herr talman! Livet i våra hav, sjöar och älvar utsätts för hot från flera olika håll. Mänsklig exploatering i form av överfiske, övergödning och vattenkraft har pressat flera fiskbestånd till ruinens brant. Majoriteten av fiskbestånden nyttjas inte på ett hållbart sätt. Nu krävs politiska åtgärder för att komma till rätta med problemen.

I dag tas ungefär 95 procent av Sveriges totala fångster i Östersjön upp av de 20 största båtarna. Deras fångster går till produktion av djurfoder. Samtidigt vittnar småskaliga fiskare om svårigheter att få ihop tillräckligt stora fångster. I Uppdrag granskning kunde vi nyligen se hur en stor del av de småskaliga fiskarna längs Östersjökusten har slagits ut. Liknande trender med minskade fångster finns längs hela den svenska kusten. För varje år försämras statusen för många bestånd.

När det gäller en långsiktigt hållbar förvaltning av fiskbestånden måste vi göra rätt prioriteringar. Vill vi ha ett storskaligt fiske med ett fåtal båtar, eller vill vi ha ett livskraftigt lokalt fiske som främjar levande kustsamhällen? Vill vi att den fiskresurs vi gemensamt förfogar över ska gå till foder för odlad fisk och kyckling, eller vill vi att den ska gå till mänsklig konsumtion?

Herr talman! Vi har de senaste åren hört återkommande larm om situationen för strömmingen i Östersjön. Kustfiskare och forskare vittnar om att mängden strömming har minskat kraftigt. Den strömming som är kvar är så liten att den inte längre går att använda till beredning eller försäljning.

Det snabbaste sättet att hjälpa bestånden att återhämta sig vore att stoppa det storskaliga industriella fisket. Gör vi inte det kan strömmingen vara på väg mot kollaps. Om det sker riskerar hela ekosystemet att förändras radikalt.

Under kommande års förhandlingar om fiskekvoter är det centralt att Sverige verkar för ett stopp för det storskaliga industriella fisket efter strömming i Östersjön för att bestånden ska få en chans att återhämta sig. Det småskaliga kustnära fisket har inte samma påverkan på bestånden och bör därför inte omfattas av stoppet. Regeringen har hittills inte velat driva den linjen i förhandlingarna, men nu är det dags att Sverige agerar som föregångsland för att skydda Östersjöns ekosystem.

Herr talman! Sverige äger inte ensamt frågan om fisket, men det är viktigt att inte använda EU som ett svepskäl för att inte agera. Vi har utrymme att själva anta nationella fiskeregler i territorialhavet, även i områden där andra stater har tillträde.

Det är inte rimligt att några enskilda fartyg står för en stor andel av fisket medan flertalet får dela på en betydligt mindre del av beståndet. Livskraftiga fiskbestånd och ett levande småskaligt fiske vore också gynnsamt för den nationella livsmedelsberedskapen i händelse av kris. Mindre båtar som kan fiska både kustnära och på öppet hav gör att fisket enklare kan ställas om. Mindre båtar kräver mindre energi, och stora fartyg kan inte landa fångsten i alla hamnar.

Vänsterpartiet anser att dagens system med individuella överförbara kvoter inte är hållbart. Systemet baseras på individuella kvoter som ges till varje båt. Kvoterna kan sedan säljas eller bytas mellan båtarna. Det är ett system som gör att kvoterna samlas hos några få båtar. Syftet när det infördes var att få ned antalet båtar, vilket gjort att det i dag bara är några få stora båtar som kan leva riktigt gott på sina fångster.

Storskaligt fiske i vissa områden och under vissa tider på året riskerar att slå ut lokalt lekande bestånd. Följdeffekterna blir både sämre tillgång på fisk för småskaligt kustnära fiske och storskaliga ekosystemförändringar. Dessutom har fisket för mänsklig konsumtion minskat sedan införandet av kvotsystemet, liksom lönsamheten för det småskaliga fisket. Därför menar vi att det här är ett system som måste göras om med helt andra mål i fokus. Vi vill se regionala kvoter där en större del av fångsten hamnar på människors tallrikar, inom ramen för ett ekosystemanpassat fiske. Därför yrkar jag bifall till reservation 27.

Herr talman! Trålgränsen skapades en gång för att skydda lekande och uppväxande bestånd vid kusten och på samma gång gynna det småskaliga lokala fisket. Allteftersom bestånden av strömming i Östersjön har blivit mindre har det blivit tydligt att det skyddet behöver stärkas.

Regeringen har aviserat att de vill flytta ut trålgränsen i Östersjön. Vänsterpartiet menar att det inte räcker utan att trålgränsen borde flyttas ut längs hela Sveriges kust. Vi tycker också att det behöver införas ett generellt fiskeförbud i marina skyddade områden.

Skyddade områden är något som efterfrågas av kustfisket. De behövs för att ge fiskbestånden möjlighet att växa till sig. Utflyttning av trålgränsen och införande av fler och större fiskefria områden är avgörande åtgärder för att förhindra att fler fiskbestånd kollapsar och för att ge hotade bestånd möjlighet att återhämta sig.

Herr talman! Bristen på strömming i Östersjön har negativa effekter på hela ekosystemet och påverkar en rad arter som är beroende av strömming. En av dem är laxen. De svenska laxbestånden i Östersjön har tidigare haft en positiv utveckling, men de senaste åren har de minskat kraftigt. Orsaken verkar främst vara att färre laxar överlever sin tid i Östersjön, bland annat på grund av brist på mat. För att rädda laxen borde vi stoppa överföringen av fiskekvoter på lax från ett år till ett annat och göra det möjligt att snabbt begränsa yrkesfisket när beståndet är i dåligt skick.

Herr talman! En av de arter som har drabbats allra hårdast av människans framfart är ålen, som i dag står på kanten till utrotning. Sedan 50talet har antalet ålyngel vid Europas kuster minskat med mer än 99 procent. Det internationella havsforskningsrådet förordar ett totalt fiskestopp. EU:s beslut att freda ålen sex månader om året är i det här läget helt otillräckligt. Det är också obegripligt att regeringen har öppnat för att stoppa den utfasning av licenser för ålfiske som finns i dag.

De som vurmar för att behålla ålfisket brukar hänvisa till att det är en tradition. Men en tradition brukar ju vara något man ser framför sig långt in i framtiden. Det enda rimliga vore därför att stoppa ålfisket nu för att undvika att ålen försvinner helt och hållet. Utan ålar – inget ålfiske.

Herr talman! För att uppnå ett hållbart fiske krävs effektiva fiskerikontroller. Det gynnar de fiskare som följer regelverket. Flera granskningar visar på mycket stora problem med fusk inom det svenska fisket. Det handlar bland annat om att en art rapporteras som en annan art och att fartygen rapporterar in mindre fångster än vad som faktiskt tas upp. De största problemen är kopplade till industrifisket. Inrapporterade fångster utgör underlag för havsforskningsrådet Ices när de utfärdar råd om fiskekvoter, vilket innebär att felrapportering får allvarliga följdeffekter när beståndens storlek överskattas och kommande års fiskekvoter sätts för högt.

Vänsterpartiet har föreslagit mer resurser till fiskerikontroller. I dag är sanktionsavgifterna för felrapportering av fångster också mycket låga och står inte i proportion till värdet av fångsten. En vanlig bötessumma för felrapportering är 2 000 kronor, samtidigt som värdet av en fångst kan vara flera miljoner kronor. Vi menar att sanktionsavgifterna behöver höjas till en nivå som skapar incitament för fiskefartygen att följa reglerna och som blir kännbara för de fartyg som bryter mot reglerna.

Herr talman! Vi har historiskt varit alltför långsamma med att agera för att fisket ska bli hållbart. Det har gett oss utarmade hav och ett småskaligt fiske på utdöende. Det här är något som vi politiker behöver ta på största allvar. Därför måste vi agera nu för att stoppa industrifisket, reformera kvotsystemet, skydda hotade arter och etablera en förvaltning som syftar till långsiktig hållbarhet och inte kortsiktig ekonomisk vinst för ett fåtal stora aktörer.

Vänsterpartiet vill se ett fiske som utgår från den svenska kusten, där fisken fångas och landas lokalt, och som bidrar till lokal beredningsnäring och turism. En sådant fiske skulle vara i samklang med naturen och havets ekosystem.

Fru talman! Jag tror att ganska få människor skulle hålla med om att det på grund av de höga dioxinhalterna i fisken är rimligt att man i stället tar fisken till fiskmjölsproduktion och på så sätt slösar bort den. Jag tror att de flesta skulle tycka att det vore mer rimligt att se detta som en möjlighet att ge fisken en paus så att den kan återhämta sig och man sedan kan fiska på ett mer hållbart sätt i framtiden.

Det storskaliga fiske som dominerar i Östersjön i dag är inte alls utformat på ett sådant sätt att fångsten skulle kunna gå till humankonsumtion eller landas i svenska hamnar. Jag har därför lite svårt att se hur det här i praktiken ska kunna leda till någonting.

Det som verkligen skulle behövas är kraftigt sänkta fiskekvoter i närtid, att vi får bort de storskaliga industriella trålarna från Östersjön och att vi gör om kvotfördelningssystemet så snabbt som möjligt.

Fru talman! Uppdrag granskning visade nyligen att det längs Östersjökusten från Skellefteå till Simrishamn bara finns 49 fiskare kvar som kan leva på sitt fiske. Av dem är det bara 29 som når upp till medianlönen för en undersköterska, 29 000 kronor i månaden före skatt. Det är färre än de som når upp till samma inkomst från fiske i Hjälmaren och Mälaren, som ju är betydligt mindre till ytan. Hur har vi kunnat hamna här samtidigt som alla partier, inte minst Kristdemokraterna, säger att man vill värna det småskaliga kustnära fisket?

Torsken har redan kollapsat. Strömmingen är på väg mot kollaps. Laxbestånden minskar också kraftigt, vilket hänger ihop med bristen på strömming. Östersjön drabbas hårt av flera olika miljöproblem, men överfiske är otvetydigt ett av de viktigaste skälen till att det ser ut så här.

Bristen på fisk slår hårt mot småskaliga fiskare. Dagens system med individuella, överförbara kvoter premierar de stora aktörerna på bekostnad av småskaligt fiske. Fiskekvoterna samlas hos några få stora båtar i stället för att spridas ut på flera små – stora båtar som dammsuger havet på fisk och riskerar att slå ut lokala bestånd. När bestånden väl är utslagna kommer ingen strömming in till kusten, och det finns inget kvar till de småskaliga fiskarna.

Det är uppenbart att detta system inte fungerar vare sig för ekosystemet eller för de småskaliga fiskare som vi vill gynna. Detta verkar i alla fall vissa partier i regeringen också hålla med om, med tanke på det svar som jag fick från Joanna Lewerentz för en stund sedan. Men vi fick också höra att det kan dröja ända till 2029 innan ett nytt system är på plats. Frågan är om det finns några småskaliga fiskare kvar vid det laget eller om alla har slagits ut.

Kristdemokraterna är det parti som bär det främsta ansvaret för den svenska fiskeripolitiken. Min fråga till Kjell-Arne Ottosson är därför: Vad kommer regeringen att göra i närtid för att rädda det småskaliga fisket från att slås ut helt och hållet?

Fru talman! Det är ett glädjande besked att regeringen är öppen för att titta på den här frågan. Jag håller verkligen med om att det är hög tid att göra om systemet, för det är helt uppenbart att det inte har fallit ut så som man hade önskat. Även Fiskeriverkets dåvarande generaldirektör har sagt att han ångrar att han var med och införde systemet, och det säger väl ganska mycket. Men vi har ju inte sett något konkret i den riktningen än. Nu finns snarare planer på att utöka systemet till fler fisken. När får vi se ett nytt system på plats?

Fru talman! De fiskekvoter som beslutas i förhandling mellan EU-länderna varje år har fått stor uppmärksamhet och kritik i den svenska debatten. De senaste åren har det särskilt gällt situationen för strömmingen i Östersjön, som står på randen till kollaps. Ett alldeles för högt fisketryck är en stor del av orsaken till det.

Den svenska regeringen har varit passiv i frågan alldeles för länge, men det är bra att man nu ändå verkar ha tagit till sig lite av den stora upprördhet som finns hos svenska folket inför att strömmingen är hotad. Jag förväntar mig att man vid årets och kommande års kvotförhandlingar skärper tonen ytterligare och sätter hårt mot hårt i förhandlingarna.

Men vid sidan av förhandlingarna om fiskekvoter på EU-nivå finns det ju faktiskt saker som regeringen själv skulle kunna göra. Jag tycker att vi över partigränserna borde kunna vara överens om att det inte är rimligt att några enskilda stora fartyg står för en så stor andel av fisket i Östersjön medan många fler mindre båtar får dela på bara en liten del av fiskekvoterna.

Att vi har den här skeva fördelningen är också skadligt för den svenska krisberedskapen. Små båtar är flexibla och kan fiska både kustnära och på öppet hav. De drar också mindre bränsle och kan landa sina fångster i alla hamnar. Allt det här gör att fisket enklare kan ställas om i en krissituation.

Dagens system med individuella överförbara kvoter premierar dock de stora aktörerna på bekostnad av småskaligt fiske. Fiskekvoterna samlas hos några få stora båtar. I dag är det bara några få stora aktörer som kan leva riktigt gott på sina fångster.

Att systemet ser ut så här är också en del av förklaringen till att det går så dåligt för strömmingen. Storskaligt fiske i vissa områden under vissa tider på året riskerar att slå ut lokala bestånd.

Min fråga till Moderaterna är: Kommer regeringen att se över kvotfördelningssystemet för att se till att fisket kan bli mer hållbart?

Fru talman! Jag vill påminna om att den lagstiftning som regeringen nu vill ta bort faktiskt omfattar 10 procent av Sveriges yta. Det är alltså väldigt stora områden vi pratar om, och detta berör väldigt många människor.

Jag tycker fortfarande inte att jag i den här debatten har fått något tydligt svar på varför det inte skulle räcka att skruva på det befintliga regelverket. Om det man vill uppnå nu är att underlätta visst byggande i glesbygd och på landsbygd, varför räcker det då inte att göra mindre justeringar i det regelverk vi har för att fortsatt ha ett starkt skydd för resten av marken?

Man pratar också i debatten om att det finns fortsatt möjlighet att skydda de allra mest skyddsvärda områdena, men detta är inte tillräckligt för att gemene man fortfarande ska kunna röra sig i naturen. Jag tror inte att människor som badar i en sjö som ligger nära eller som gillar att promenera längs med åar och bäckar bryr sig så himla mycket om ifall den naturen är mycket skyddsvärd. Det viktiga är att den ligger nära där man bor och att den är lättillgänglig för var och en.

Jag tror som sagt att det är en väldigt liten tröst att det fortfarande finns många andra naturområden bevarade på andra ställen när just den sjö där jag själv, min familj eller mina barn brukar bada försvinner och bebyggs.

Fru talman! Liberalerna säger sig värna naturen, den biologiska mångfalden och allemansrätten. På global nivå har klimat- och miljöministern ställt sig bakom det internationella avtalet för biologisk mångfald, Kunming–Montreal-ramverket. Men när det ska omsättas i praktiken, när de beslut som faktiskt skulle kunna göra situationen bättre här i Sverige ska fattas, verkar de idealen inte vara så viktiga längre. När det uppstår en konflikt mellan å ena sidan det gemensamma intresset av en bevarad biologisk mångfald och en natur som är tillgänglig för alla och å andra sidan privata intressen av att exploatera naturen är det alltid de privata intressena som får företräde hos Liberalerna.

Under den här mandatperioden har vi sett regeringen fatta beslut efter beslut som raserar det naturvårdsarbete som Sverige byggt upp under många år. Budgeten kapas, vattenkraftens miljöprövning skjuts upp och naturrestaureringslagen motarbetas.

Nu har turen kommit till strandskyddet. Med förslagen i den här propositionen påbörjar regeringen nedmonteringen av strandskyddet, som ju är en helt central del av allemansrätten. Tack vare strandskyddet kan vem som helst av oss, oavsett storleken på vår plånbok, bada i små sjöar och vandra längs med åar. För många riskerar den möjligheten nu att försvinna.

Jag hade hoppats att klimat- och miljöministern skulle vara på plats här i dag för att svara på frågor, men eftersom hon inte är på plats får jag ställa min fråga till Elin Nilsson i stället: Varför ska ett fåtal privata fastighetsägare ha företräde framför de miljoner människor som älskar att vistas i den svenska naturen?

Fru talman! På representanterna för Tidöpartierna låter det som att det skulle vara omöjligt att få dispens från strandskyddet i dag, men så är det verkligen inte. Den absoluta majoriteten av dem som söker dispens får det i dag. Därför ser vi att det gott och väl räcker med att skruva på det regelverk som finns för att uppnå den effekt som man önskar.

Jag är helt säker på att människor blir djupt besvikna på myndigheter som inte agerar för att skydda dem från allvarliga klimatrisker. Detta ser vi prov på redan i dag. Människor vittnar om att de har ansökt hos kommunen om att få bygga på ett ställe och att kommunen inte sagt något om det. När de en kort tid därefter drabbas av allvarliga översvämningar säger de: Varför har man inte upplyst oss om risken? Jag hade inte velat bygga här om jag hade vetat att det skulle bli så här.

Fru talman! Jag upprepar åter de förslag som Vänsterpartiet har och som jag redogjorde för i mitt anförande. Vi tycker att man mycket väl kan reformera det system med LIS-områden som finns redan i dag för att underlätta visst byggande i glesbygd där det kan finnas ett behov av det.

Det vore väldigt intressant om Staffan Eklöf kan hitta någon person som vill ha friheten att drabbas av översvämningar. Jag tror att de allra flesta människor faktiskt skulle uppskatta att få den typen av vägledning från det allmänna så att de slipper drabbas av så enorma kostnader som översvämningar innebär.

Jag ser verkligen strandskyddet som en viktig frihetsfråga, för det innebär en frihet att röra sig i naturen för den breda allmänheten, inte bara för dem som har den tjockaste plånboken.

Fru talman! Jag kan påminna om några andra saker som jag sa i mitt anförande.

Den absoluta majoriteten av dem som söker dispens från strandskyddet i dag får det. Jag ställer mig frågan: Varför räcker det inte med att skruva på det regelverk som finns, om det man framför allt vill uppnå är landsbygdsutveckling? Vänsterpartiet har också sådana förslag. Som jag redogjorde för vill vi utveckla systemet med LIS-områden. Vi vill också underlätta för anläggande av till exempel nya våtmarker. Om det bara är landsbygdsutveckling man vill uppnå, varför räcker det inte att med skruva på regelverket och tydliggöra dessa saker för att underlätta i vissa delar?

Från högersidan gillar man att ta exempel på enskilda personer som man menar har drabbats negativt av strandskyddet. Jag skulle vilja ta ett personligt exempel på motsatsen. När jag var liten besökte jag varje år min mormor, som bodde på landsbygden utanför Järvsö i Hälsingland. Varje dag gick vi och badade i en liten skogstjärn som låg i närheten och som säkert ägdes av någon annan. Med de regler som regeringen nu vill införa hade möjligheten ökat för ägaren att bygga ett hus eller olika saker som skulle ha gjort att vi inte längre kunde bada där.

Precis så ser det ut på många ställen i landet. Människor riskerar att förlora badsjöar som har nyttjats under lång tid och som är tillgängliga för den breda allmänheten, inte bara för den enskilda fastighetsägaren.

Fru talman! Jag håller med om att det finns en tydlig ideologisk skillnad här. Skillnaden går mellan oss som tycker att det är viktigt med frihet för alla, den breda allmänheten, att röra sig i naturen och högersidan som tycker att det är viktigt att det finns en frihet för dem med de största plånböckerna att bygga fritt på sina tomter.

Det jag har sagt i mitt anförande är att strandskyddet försvinner brett från stora områden i vårt land. Det handlar om 10 procent av Sveriges yta. För de människor som drabbas av att just deras badsjö eller den plats där de brukar vandra i naturen försvinner tror jag att det är en ganska liten tröst att det kanske inte kommer att byggas vid exakt alla sjöar och bäckar i landet.

(Applåder)

Fru talman! Strandskyddets syften är att värna allmänhetens tillgång till stränder och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet på land och i vatten. Regeringens och Sverigedemokraternas förslag innebär tydliga försämringar, som vi i Vänsterpartiet vänder oss mot. Propositionen är ännu ett i raden av exempel på politik som gynnar ett fåtal och missgynnar de flesta av oss.

I regeringens förslag upphävs strandskyddet vid hundratusentals sjöar och vid över 1 miljon kilometer vattendrag som är smalare än 2 meter. Det innebär i praktiken att regeringen överger själva grundtanken om ett generellt strandskydd, och tyvärr är det bara ett första steg.

Regeringen erkänner själv att den breda allmänheten som inte har tillgång till en strandfastighet påverkas negativt av ökat strandnära byggande. Enskilda riskerar också att drabbas av lägre tillgång till rent vatten, inklusive dricksvatten, och ökad risk för översvämningar. Regeringen konstaterar också att förslagen i propositionen leder till negativa effekter för djur- och växtlivet.

Fru talman! Strandskyddet är inte minst en viktig del av allemansrätten som ger oss alla möjligheter att röra oss fritt i naturen oavsett plånbok. Att ta bort strandskyddet vid hundratusentals sjöar och vattendrag innebär en stor inskränkning av allemansrätten. Vår rätt att gå, vandra, träna, bada, fiska eller åka skridskor vid orörda stränder är av stort värde för många människor.

Om stränder bebyggs minskar allmänhetens tillgång till orörda stränder. Propositionens förslag kommer att ytterligare försämra förutsättningarna för friluftsliv i vardagen. För mig som vänsterpartist är det här i grunden en rättvisefråga. Eftersom åar varierar i bredd längs en sträckning kommer resultatet av de förändringar regeringen vill införa bli rörigt när sträckor med och utan strandskydd avlöser varandra. När strandskydd försvinner helt längs ett vattendrag kommer det inte heller att ställas krav på någon fri passage längs med vattnet, som skulle ha varit fallet om en markägare i stället hade fått dispens på samma plats. Allt detta innebär såklart tydliga försämringar för alla som vill röra sig i naturen.

En klar majoritet av svenskarna tycker också att det är ett dåligt förslag att försvaga strandskyddet. Redan i dag finns det möjlighet för länsstyrelsen att upphäva strandskyddet vid små sjöar och vattendrag. Med nuvarande lagstiftning finns det också möjlighet för både kommuner och länsstyrelser att ge dispens från strandskyddet. Men en sådan dispens ska prövas för att säkerställa att den inte strider mot strandskyddets syften om att värna allmänhetens tillgång till naturen och att bevara natur som är av särskilt värde. Varje år ges flera tusen dispenser, och exploateringen av stränderna ökar alltså redan i dag, innan regeringens förslag har genomförts. De allra flesta som söker dispens får den beviljad.

Fru talman! Ungefär en tredjedel av Sveriges rödlistade arter har sin livsmiljö i strandzonen. Sådana områden har stor betydelse för den biologiska mångfalden. Vattendrag och stränder länkar samman naturområden och kan fungera som spridningskorridorer för arter som lever både i vattnet och på land.

Sverige har lovat både internationellt och genom beslut i riksdagen att vi ska förbättra förutsättningarna för biologisk mångfald. Men de här förslagen leder till raka motsatsen. Exploatering i områden som tidigare har varit skyddade innebär att naturvärden går förlorade. Det kan handla om avverkning, markberedning och avvattning och om anläggning av hårdgjorda ytor och nya byggnader.

De vattendrag som är smalare än två meter utgör ungefär 80 procent av vattendragslängden i Sverige. Det skulle vara ett gigantiskt arbete för länsstyrelserna att peka ut vilka bitar som är särskilt viktiga, speciellt eftersom huvuddelen av vattendragen aldrig är undersökta. Därför är det högst osannolikt att de kommer att hinna med mer än de allra mest skyddsvärda områdena.

Fru talman! Klimatkrisen innebär att vi oftare kommer att drabbas av extremväder och översvämningar. Det blir större risk för ras, skred och stranderosion. På grund av det kan försäkringsskyddet i framtiden komma att förändras för många. Enligt Finansinspektionen finns det risk att det blir för dyrt för vissa husägare att teckna hemförsäkring. I värsta fall blir det kanske inte möjligt alls.

Oexploaterade stränder skyddar mot översvämningar och extremväder genom att buffra höga vattenflöden och fungera som naturliga filter. Eftersom Sverige under lång tid har skyddat stränderna mot exploatering är vi bättre rustade mot skyfall och översvämningar än många andra länder. Men det riskerar nu att förändras till följd av regeringens och Sverigedemokraternas politik.

De senaste åren har visat vilka stora risker det innebär att bygga bostäder nära stränder. Många i Sverige har drabbats av vattenfyllda hus och källare. Försäkringsbranschen har under lång tid varnat för ökade kostnader till följd av klimatkrisen och varnar nu för konsekvenserna av ett försvagat strandskydd.

Flera remissinstanser varnar också för riskerna för fastighetsägare när det generella strandskyddet avskaffas vid små sjöar och vattendrag. I första hand blir det upp till den enskilde att avgöra om platsen är undantagen från strandskydd, vilket gör att risken är stor att enskilda drabbas av allvarliga ekonomiska konsekvenser vid en felaktig bedömning. Det riskerar att leda till fler tvister om huruvida strandskydd gäller eller inte.

Fru talman! Regeringen föreslår i propositionen att strandskydd inte ska gälla vid vatten som har anlagts efter 1975. Jag och mitt parti tycker att det är för långtgående att undanta alla vatten som är anlagda efter 1975, eftersom de också kan ha stort värde för både den biologiska mångfalden och friluftslivet. Det kan handla om exempelvis viltvatten och dammar för groddjur. Ofta återskapas vatten på platser där det tidigare funnits en sjö eller en våtmark. Redan i dag omfattas inte helt konstgjorda vatten, till exempel diken, av strandskydd, tvärtemot vad högern ofta hävdar.

Vänsterpartiet ser också att det är viktigt att det inte råder osäkerhet framöver för enskilda som överväger att anlägga ett vatten om strandskydd senare kan komma att införas där. Det kan ha en hämmande effekt på anläggandet av nya våtmarker och dammar. Därför finns det skäl att anpassa strandskyddsreglerna så att de inte minskar viljan att anlägga eller återställa våtmarker och övriga vatten. Vi anser därför att regeringen ska meddela föreskrifter om att strandskydd inte ska gälla vid vatten som anläggs eller restaureras.

Fru talman! Vänsterpartiet tycker också att det finns skäl att utöka möjligheterna till undantag från strandskyddet för de delar av vårt land som är glest bebyggda. Vår uppfattning är att det bör ske inom ramen för det befintliga systemet med landsbygdsutveckling i strandnära lägen, så kallade LIS-områden. LIS-områden pekas ut av kommunerna och ger möjlighet till undantag från strandskyddet för att ge förutsättningar för utveckling av landsbygden, främst inom områden som har god tillgång till orörda stränder.

Nuvarande LIS-system bör utvecklas för att gynna landsbygden utan att det resulterar i långtgående effekter för naturen och för allmänhetens tillgång till den. Det är rimligt att exempelvis bostadsbyggande underlättas i glest befolkade områden med ett lågt bebyggelsetryck genom dispens från strandskyddet.

Att öppna upp för sådana mindre förändringar av strandskyddet, att meddela föreskrifter om att strandskydd inte ska gälla vid nyanlagda vatten och att utveckla systemet med LIS-områden är betydligt mer proportionerliga åtgärder än den breda attack på allemansrätten som regeringen föreslår.

Fru talman! Flera uppmärksammade fall har visat att det bland de rikaste i Sverige finns en uppfattning om att det är fritt fram att bryta mot strandskyddsreglerna för att till exempel bygga en helikopterplatta eller en brygga för en lyxig båt. Att regeringen och Sverigedemokraterna nu steg för steg monterar ned strandskyddet är en present till de här människorna, som anser sig stå över lagen.

För Vänsterpartiet är det tvärtom en självklarhet att stränderna ska vara till för alla. Att kunna ta ett dopp i en liten sjö eller att vandra längs en bäck ska inte vara en klassfråga.

Jag yrkar bifall till reservation 1 och därmed avslag på propositionen.

(Applåder)

Fru talman! Det är sant som Staffan Eklöf säger: Från början, när man införde strandskyddet, var klimatanpassning inte en del av syftet. Men det är ett tydligt exempel på positiva synergieffekter som kan uppstå med naturskydd. Det har visat sig gynna Sverige mycket att vi har strandskyddet – det gör att vi är bättre skyddade mot klimatkrisens effekter än vissa andra länder.

Jag tycker att det är positivt att människor i Sverige har en stor tilltro till myndigheter, och det är något vi behöver ta vara på. Det gör också att människor förväntar sig att myndigheter ska slå larm när det finns risker som är svåra för var och en att känna till. Det är ganska mycket begärt att alla mark- eller fastighetsägare ska ha koll på vilka risker som kan drabba just deras fastigheter. Det är redan välkänt att kommunerna inte tar det fulla ansvaret för detta och att de tvärtom välkomnar byggande nära vatten på många platser som vi vet är utsatta för stora översvämningsrisker.

Det var ändå ett ganska tydligt besked från Staffan Eklöf: Sverigedemokraterna tycker inte att det är så viktigt att skydda dessa markägare – detta blir helt och hållet deras eget ansvar, och de får ta den fulla ekonomiska risken när de drabbas av översvämningar, som faktiskt kan ruinera fastighetsägare.

Fru talman! Försäkringsbranschen varnar för allvarliga risker med att montera ned strandskyddet. Att havsnivån kommer att stiga i takt med att jordens temperatur ökar är välkänt, men vi står också inför mer extremväder med ökade regnmängder och större risk för översvämningar. Detta påverkar också små vattendrag och innebär att byggnader som byggs nära dem hotas av översvämning. Fastigheter som kan försäkras i dag kanske inte kommer att kunna försäkras i framtiden, när riskerna blir för stora.

Jag förstår att människor tycker att det är trevligt att bo nära vatten, men staten har ett större ansvar för sina medborgare än att bara underlätta det som är trevligt. Vi måste också göra vårt bästa för att se kommande risker och ta ansvar för att minimera dem. Redan i dag finns markägare som känner sig lurade för att de har fått tillstånd att bygga på platser som kort därefter har drabbats av översvämningar. Det ställs höga krav på fastighetsägare att de själva ska ha koll på riskerna.

Att Sverigedemokraterna inte hyser något större engagemang för naturen och djur- och växtlivet kommer nog inte som en överraskning för någon. Jag hade heller inte förväntat mig att de skulle bry sig om att alla i Sverige ska ha jämlik tillgång till naturen. Men något som man ändå kanske hade kunnat vänta sig är att Sverigedemokraterna skulle bry sig lite mer om att fastighetsägare riskerar att bli ruinerade.

Jag undrar därför: Kan Staffan Eklöf verkligen med gott samvete uppmuntra fler att bygga nära vatten, trots riskerna?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbud mot botten-trålning i marina skyddade områden

Herr talman! Från Vänsterpartiets sida tycker vi att förslaget att förbjuda bottentrålning i skyddade områden är ett steg i rätt riktning men inte tillräckligt. Bottentrålningen är ett stort hot mot känsliga och ofta relativt okända havsmiljöer och ekosystem. De flesta arter som lever i djuphaven växer och förökar sig långsamt, vilket gör att det tar mycket lång tid innan den mängd fisk som fiskas upp ersätts. Man använder tunga redskap som river upp skadliga stoftmoln och ödelägger livet på bottnarna. Det påverkar inte bara de fiskar eller skaldjur som man vill fånga utan även själva havsbottnen och andra bottenlevande arter. Bottentrålning ger också andra negativa effekter, inte minst klimatpåverkan, genom att den frigör kol från sediment som orsakar koldioxidutsläpp.

Därför är det nödvändigt att införa regleringar som stoppar bottentrålning i skyddade områden. Vi i Vänsterpartiet tycker att en sådan reglering bör omfatta hela territorialhavet.

Bottentrålning är dock inte den enda fiskemetod som skadar miljön. Vi tycker att det borde införas ett generellt fiskeförbud i marina skyddade områden. Fiske i dessa områden bör bara tillåtas om det kan bedrivas utan att påverka områdenas bevarandevärden. Det skulle gynna fiskbestånden både i skyddade områden och i kringliggande områden samtidigt som det skulle gynna livsmiljöer och andra arter. I förlängningen skulle det också gynna fiskenäringen.

Herr talman! Vänsterpartiets uppfattning är att skadlig bottentrålning måste förhindras även i de delar av havet som inte är skyddade. Den största delen av bottenlevande fisk och skaldjur som fångas av svenskt yrkesfiske fiskas med bottentrål. Det pågår utveckling av mer skonsamma redskap. Det är viktigt att den utvecklingen backas upp av politiska beslut genom krav på att använda de mest skonsamma redskapen. Vi tycker att Sverige borde verka för ett förbud mot icke-skonsam bottentrålning inom EU.

Även om mer skonsamma redskap används har de områden som trålas mest svårt att återhämta sig. Också i de områden som trålas sällan är livet på bottnarna starkt påverkat, eftersom återhämtningen är långsam. Enligt Artdatabankens rödlista är djup havsbotten den biotop som har störst andel rödlistade arter av alla svenska biotoper, både på land och i havet. Artdatabanken pekar även på behovet av att inrätta fler sammanhängande skyddsområden mot just bottentrålning.

Många som fiskar med bottentrål gör det på ungefär samma sträcka men kan ibland lägga trålen på en annan plats. Det gör att även de bottnar som bara trålas någon gång då och då blir väldigt påverkade av trålningen.

Givet hur stora konsekvenser bottentrålning har för områden som trålas sällan, och även för havet i stort, tycker vi att det är dags att se över möjligheten att skapa trålområden och dedikerade sträckningar där det är tillåtet att tråla. Med andra ord skulle bottentrålning då inte längre vara tillåten på andra platser. Sådana områden skulle kunna föregås av en konsekvensutredning som utreder vilka områden som lämpar sig bäst ur ett miljöperspektiv och ett socioekonomiskt perspektiv. Det skulle möjliggöra återhämtning av bottnar i de områden som inte längre trålas. Detta skulle vara en viktig åtgärd för att leva upp till den internationella överenskommelsen om att 30 procent av havsområdena i världen ska vara skyddade till 2030. Det kan också ge andra positiva miljöeffekter, till exempel minskad övergödning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbud mot botten-trålning i marina skyddade områden

Herr talman! Jag tycker att det är tråkigt att regeringen återigen lägger fram ett förslag som är ganska begränsat till sin omfattning, även om det är ett litet steg i rätt riktning. För att på allvar ta tag i de hot som finns mot havsmiljön krävs betydligt mer kraftfulla insatser. Varför inte ta tillfället i akt och genomföra åtgärder som verkligen gör skillnad?

Jag yrkar bifall till reservation 5.

Fru talman! Sverige har på många sätt kommit en bra bit i omställningen till ett hållbart samhälle i enlighet med Agenda 2030. Samtidigt går utvecklingen åt fel håll på en rad områden med exempelvis ökad ekonomisk ojämlikhet, tydliga klasskillnader avseende hälsa och klimat- och miljömål som inte går att nå med nuvarande politik.

Vi befinner oss i en klimatkris. År 2024 överskred upphettningen för första gången 1,5 grader. Det är helt nödvändigt att omställningstakten ökar kraftigt och att de globala utsläppen minskar snabbt.

Rika människor har orsakat klimatkrisen och har störst påverkan på klimatet. De som drabbas värst är däremot världens fattiga. Det är de rika länderna som bär det historiska ansvaret för klimatkrisen, och vi har därmed även störst ansvar för att minska utsläppen. Dessutom måste rika länder ge stöd till fattiga länder både för att ställa om och för att kunna hantera effekterna av upphettningen.

Tyvärr har regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna helt övergett Sveriges klimatambitioner. Genom siffertrixande och ett ensidigt fokus på kärnkraft försöker de slingra sig ur sitt ansvar och ökar i stället utsläppen. Regeringens och Sverigedemokraternas politik står därmed i skarp kontrast mot mål 13 i Agenda 2030 om att vi behöver vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna och deras konsekvenser.

Vänsterpartiets klimat- och miljöpolitik tar sin utgångspunkt i att vi här och nu måste genomföra en omfattande omställning för att undvika en klimatkatastrof. Många av de nödvändiga förändringarna av vår produktion och konsumtion behöver genomföras de närmaste tio åren. På mycket kort tid måste klimatomställningen sättas i centrum av samhällets utveckling och den ekonomiska politiken.

Med en annan politik skulle Sverige ha goda förutsättningar att nå klimatmålen. Genom gemensamma ansträngningar och en aktiv stat som investerar i klimatet och miljön kan vi klara en snabb klimatomställning. Genom investeringar på 700 miljarder kronor vill vi i Vänsterpartiet under de kommande tio åren se till att klimatomställningen accelereras.

Bristande resurseffektivitet och ohållbar materialanvändning måste brytas. En mer jämlik fördelning av resurser är en förutsättning för att en kraftigt minskad total resursanvändning ska kunna kombineras med en god materiell standard för alla, i Sverige och globalt. Sverige måste som land kraftigt minska sitt materialfotavtryck.

Vänsterpartiet verkar för en ekonomi som är cirkulär, där vi inte tar ut mer från naturen än vad som är hållbart och där det som nyttjas kan användas igen genom återanvändning och materialåtervinning. Det saknas inte möjligheter att främja en cirkulär ekonomi – vad som saknas är politisk vilja och ambition från regeringens sida.

Fru talman! Vi lever också i en naturkris. Biologisk mångfald och fungerande ekosystem är en förutsättning för våra liv. Men regeringen och Sverigedemokraterna har kraftigt minskat resurserna för att skydda och ta hand om naturen. På nationell nivå och inom EU verkar de dessutom för att försvaga lagar som syftar till att skydda naturen. Detta står i skarp kontrast mot Agenda 2030:s mål.

Vänsterpartiet har under lång tid föreslagit kraftigt ökade anslag för skydd och skötsel av natur. I vårt budgetförslag för 2025 föreslog vi åtskilliga miljarder mer än regeringen för dessa ändamål.

Fru talman! Regeringen sätter det svenska näringslivets intressen främst i utvecklingspolitiken och konstaterar att Sverige inte längre ska driva en feministisk utrikespolitik. Regeringen och Sverigedemokraterna har dessutom slopat enprocentsmålet i biståndet och gjort en total omläggning av biståndet som får stora negativa konsekvenser för de människor som är i allra störst behov av stöd. Bland annat är det numera svenska intressen som i högre utsträckning ska vara grunden för biståndspolitiken. Detta går helt emot principerna för hur bistånd ska utgå från rättviseskapande åtgärder och fattigdomsbekämpning. Regeringen använder också biståndet för migrationspolitiska syften och som ett verktyg för att kunna skicka tillbaka människor till de länder de flytt ifrån.

De belopp som lämnar de fattigare länderna och går till de rika är nästan tre gånger större än det samlade globala biståndet per år. Merparten utgörs av kapital- och skatteflykt och skuldbetalningar. Att vända denna utveckling är en central del i arbetet med att skapa en mer jämlik värld. Därför är det viktigt att en aktiv biståndspolitik kombineras med skuldavskrivningar och åtgärder mot skatte- och kapitalflykt.

Vänsterpartiet vill också se krafttag för att säkerställa att företag respekterar mänskliga rättigheter och bidrar till hållbar utveckling. Det behövs ett bindande fördrag som ger möjlighet för dem som drabbas av brott mot mänskliga rättigheter att ställa företag till svars. Det är viktigt att Sverige verkar för detta inom FN.

Fru talman! Regeringen skriver om de negativa effekterna av det krympande demokratiska utrymmet i många länder. Samtidigt osynliggör man effekterna av sin egen politik, som systematiskt slår undan benen för det svenska civilsamhället liksom för samarbetspartner i andra länder. Det handlar bland annat om omfattande nedskärningar på folkbildning och stöd till civilsamhället. Till detta kommer generella besparingar i statsförvaltningen helt utan plan. Detta gör det svårare att bygga effektiva, tillförlitliga och transparenta institutioner, vilket är ett av delmålen i Agenda 2030.

Fru talman! Mål 1 i Agenda 2030 lyder: Avskaffa fattigdom i alla dess former överallt.

Andelen av Sveriges befolkning som lever i materiell och social fattigdom ökade från 3,5 till 5,5 procent mellan 2021 och 2023. Det motsvarar över 200 000 personer. För måttet allvarlig materiell och social fattigdom är ökningen under de senaste tre åren ännu tydligare. Ökningen är störst för kvinnor och allra värst för ensamstående med barn. Bilden förstärks av att både vräkningar och skuldsättning bland privatpersoner också ökar.

Den här utvecklingen beror på hur regeringen har hanterat de senaste årens höga inflation. I stället för att skydda de mest utsatta och sårbara hushållen har de prioriterat skattesänkningar för de rikaste. Det är tyvärr tydligt att de tänker fortsätta på samma spår. Den bästa åtgärden för att uppnå målet om att avskaffa fattigdomen är uppenbarligen att byta regering.

Mål 10 i Agenda 2030 lyder: Minska ojämlikheten inom och mellan länder.

Regeringen nämner i sin redovisning ingenting om hur de skattesänkningar som genomförs 2025 och som uppgår till närmare 34 miljarder kronor framför allt riktar sig till höginkomsttagare. Samtidigt höjs skatten för några av dem med minst marginaler, och inga större satsningar görs för att skydda de mest utsatta hushållen. Regeringens politik är raka motsatsen till vad som behövs för att öka jämlikheten.

Fru talman! Det är tydligt att Sverige inte kommer att nå målen i Agenda 2030 på hemmaplan och att arbetet för att målen ska nås globalt inte är någon prioritet för den här regeringen. Vänsterpartiet vill göra det som krävs för att nå målen i Agenda 2030 och därmed minska inkomstklyftorna både i Sverige och i resten av världen, fördela välstånd och resurser jämlikt och öka och stärka det internationella samarbetet.

Vi vill att regeringen återkommer med en handlingsplan för hur Sverige ska genomföra Agenda 2030. Vi vill också se en politiskt sammansatt kommitté med uppdrag att utvärdera arbetet och ge förslag till åtgärder. Med tanke på att det sedan ett år tillbaka inte längre finns någon nationell samordnare för arbetet med Agenda 2030 är behovet än större.

Fru talman! Regeringen avslutar sin skrivelse med att dra slutsatsen att Sverige har goda förutsättningar att nå målen i Agenda 2030. Med rätt politik och tillräckliga resurser finns det onekligen goda förutsättningar, men att målen skulle nås med den här regeringens politik är helt otänkbart.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Herr talman! Riksrevisionen har i sin rapport granskat förvaltningen av skyddad natur. Skyddade områden behöver naturvårdande skötsel och åtgärder som gör dem tillgängliga för allmänheten. I sin granskning konstaterar Riksrevisionen att förvaltningen av skyddad natur inte är effektiv och att det avsätts för lite pengar till skötsel för att målen ska kunna nås.

Anslaget för förvaltningen minskade med omkring 45 procent när den nuvarande högerregeringen tillträdde. Riksrevisionen rekommenderar regeringen att utveckla uppföljningen av förvaltningen av skyddade områden och att se över om den finansiella styrningen möjliggör för myndigheterna att förvalta skyddade områden med den höga ambitionsnivå som riksdagen har beslutat om.

I sin skrivelse som svar på Riksrevisionens rapport befäster regeringen den politik som har förts sedan början av mandatperioden, med låga ambitioner och minskade resurser till miljö- och klimatarbetet. I skrivelsen konstaterar regeringen att välmående och livskraftiga ekosystem är viktiga för människans livsmiljö. Det kan ju låta bra, men i själva verket missar man något helt grundläggande, nämligen att livskraftiga ekosystem och rik biologisk mångfald är helt nödvändigt för människors liv och välfärd.

Partierna i regeringsunderlaget hanterar den biologiska mångfalden som om det var något vi bara kan kosta på oss att värna när det finns lite pengar över, som en lyx vi kan unna oss i goda tider. Men utan livskraftiga ekosystem drar vi undan mattan för det mänskliga samhället. Den biologiska mångfalden är grunden för vår matproduktion och för den luft vi andas.

Herr talman! Riksrevisionen bedömer att det finns en diskrepans mellan vad länsstyrelserna kan åstadkomma inom ramen för avsatta medel och riksdagens mål om att förvaltningen ska ha en hög ambitionsnivå. Länsstyrelserna har inte tillräckliga resurser för att förvalta skyddade områden så att naturvärdena bibehålls eller ökar och så att områdena görs tillgängliga för besökare.

Vänsterpartiet delar helt Riksrevisionens uppfattning att det saknas resurser för att förvalta naturvärden och göra skyddade områden tillgängliga för allmänheten. Naturvårdsverket har också i ett flertal budgetunderlag signalerat till regeringen att området är underfinansierat och att det behövs tillräcklig grundfinansiering för att kunna förvalta skyddade områden så att naturvärden bibehålls och områden kan göras tillgängliga för allmänheten.

Nu har också Miljömålsberedningen föreslagit att anslaget för skötsel av skyddad natur ska öka med 1,6 miljarder kronor per år. Inget parti invände mot detta i beredningen. Det var rent av så att högerpartiernas företrädare i våra diskussioner argumenterade för att de inte vill skydda mer natur utan att de i stället vill satsa på att ta bättre hand om det som redan är skyddat. Jag och mitt parti tycker att vi måste göra båda delarna – både skydda mer och ta bättre hand om det som redan är skyddat. Men regeringen gör ju i praktiken ingetdera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om förvaltningen av skyddad natur

Regeringen redogör i sin skrivelse inte för några åtgärder eller ambitioner för att tillräcklig finansiering ska kunna uppnås. Regeringens höjning på 100 miljoner kronor årligen är en droppe i havet.

Herr talman! Regeringens och Sverigedemokraternas låga anslagsnivåer de senaste åren för att förvalta skyddad natur får stora effekter. Det försvårar Sveriges möjligheter att leva upp till internationella åtaganden för den biologiska mångfalden och försämrar möjligheterna att nå 7 av de 16 svenska miljömålen. Det försämrar också möjligheterna för allmänheten att ta del av och uppleva naturen. Regeringens inriktning leder oss därmed också längre ifrån målet för friluftspolitiken, att stödja människors möjligheter att vistas i naturen och utöva friluftsliv. Resultatet av underfinansieringen är att statliga leder och andra vandringsleder inte underhålls.

Åtgärder för värdefull natur ger positiva sociala och ekonomiska effekter eftersom de skapar sysselsättning. Anslaget stärker dessutom möjligheten att vara verksam på landsbygden. Vi i Vänsterpartiet har i vårt budgetförslag för 2025 föreslagit en ökning av anslaget Åtgärder för värdefull natur med över 2 miljarder kronor jämfört med regeringen.

Herr talman! Jag tycker att det är hög tid att partierna i regeringsunderlaget bekänner färg nu. Det räcker inte att bara prata om att det är viktigt att förvalta den natur som är skyddad eller att i utredningar ställa sig bakom förslag om ökade medel som sedan inte realiseras. Om man menar allvar med att man vill ta hand om vår mest värdefulla natur – vårt gemensamma naturarv – måste man också vara beredd att betala vad det kostar.

Jag yrkar bifall till reservation 6.