Eva Lindh

Herr talman! Jag vill börja med att säga att våra budgetar och de budgetförslag som vi gör innebär skillnader för människor i vardagen. Nio av tio personer i Sverige skulle ha fått det bättre privatekonomiskt om en socialdemokratisk budget i stället hade blivit verklighet.

De resurser som vi skickar med till kommuner och regioner spelar roll för vilka ambitioner som kommuner och regioner kan klara av att ha. De företrädare som är lokalpolitiker i kommuner och regioner får det inte lättare att skapa bättre arbetsvillkor om resurserna från staten hela tiden minskar.

Det ger inte förutsättningar för de lokalpolitiker som finns därute och som verkligen vill ge bättre resurser till både arbetsvillkor och förutsättningar för verksamheterna att de får allt mindre resurser i den budget som Sverigedemokraterna och regeringspartierna lägger fram och som man röstat igenom.

Det som nu behövs är att vi stärker arbetsvillkoren. Jag har höga förväntningar på lokalpolitikerna. Det ska inte jag sitta och förhandla. Men det är naturligtvis helt avgörande att människor vill och orkar jobba kvar i välfärden. Annars har vi ingen välfärd framöver.

Det handlar också om att vi ska ge tillräckliga resurser så att man kan prioritera att både förstärka förutsättningarna och förbättra arbetsvillkoren. Det är helt avgörande. Jag tror att det också var ganska tydligt i mitt anförande, men stort tack för frågan.

Herr talman! Jag tackar Cecilia Rönn för frågan. Jag uppskattar verkligen att vi pratar om förutsättningarna för dem som jobbar i välfärden.

Precis som ledamoten säger är det väldigt många kvinnor som jobbar i välfärden, och för många är det tuffa arbetsvillkor. Som ledamoten lyfter handlar det om både löner och arbetsvillkor. Ofta känner man sig otillräcklig. Man springer fortare för att göra det som man känner behövs för dem man jobbar med.

Inom äldreomsorgen har jag många gånger träffat förtvivlad personal som känner att förutsättningarna är så svåra att de inte kan möta de äldre som de jobbar med. Många lärare känner att de inte kan ge det stöd som behövs till de elever som de jobbar med. Man jobbar ju med det man gör för att man brinner för det. Det är ju inte så att lärare går till jobbet varje dag utan att hoppas kunna ge det stöd och den undervisning som eleverna är värda. Det här är en viktig fråga.

Ska jag som riksdagsledamot vara med och förhandla om lönerna? Nej, det tänker jag inte göra. Det vi ska göra är att ge kommuner och regioner förutsättningar att stärka den verksamhet som de ansvarar för – äldreomsorg, skola och annat – men också stärka arbetsvillkoren. Det ger förutsättningar för att människor ska vilja jobba där, inte bara i dag utan också i framtiden. Det är helt avgörande för välfärden.

Herr talman! Allmänna bidrag till kommunerna, statsbidrag och kommunal ekonomi kan låta tekniskt och byråkratiskt, men bakom dessa ord finns något större. Där finns våra barns trygghet, där finns våra äldres omsorg och där finns varje människas möjlighet att leva ett gott liv. Det är själva kärnan i den svenska välfärdsmodellen.

Det är ingen hemlighet att välfärden är satt under hårt tryck. Regioner och kommuner från norr till söder vittnar om samma sak: ökande behov och ökande kostnader, men inte ökande resurser.

Förskolan har allt större barngrupper, skolan kämpar med stödbehov som växer men inte finansieras, socialtjänsten går på knäna, ungas psykiska ohälsa ökar, vårdens personal pressas och springer allt fortare och äldreomsorgen pressas av allt tuffare arbetsvillkor.

Det är den verklighet som varje förtroendevald gör vad de kan för att lappa och laga. På många håll är de riktigt bra på det. Det är den verklighet som många lärare, undersköterskor och socialsekreterare möter varje dag. Det är den här verkligheten som regeringen och Sverigedemokraterna väljer att göra mindre.

Regeringens politik innebär att de generella statsbidragen till kommuner och regioner inte räknas upp i takt med behoven, utan de står i praktiken still medan kostnaderna rusar. Detta får konsekvenser för välfärden och därmed för människors vardag. Det är inte bara olyckligt, utan det är ett svek – ett svek mot välfärdens personal, ett svek mot äldre som behöver omsorg, ett svek mot barn som behöver trygghet och ett svek mot ett samhälle som vill hålla ihop.

Låt oss vara tydliga: När regeringen och Sverigedemokraterna talar om ansvarstagande, budgetdisciplin och svåra tider är det egentligen något helt annat de säger. De säger att skattesänkningar är viktigare än välfärden. De säger att vinster i välfärden är viktigare än trygghet. De säger att undersköterskan, läraren och socialsekreteraren ska lösa sina uppdrag med mindre, därför att staten har valt att ge mindre. Det är en politisk värdering, och den är fel.

Den svenska välfärden är inte en kostnadspost bland andra. Den är vårt samhälles infrastruktur. Den är grunden för tillit, trygghet, utveckling och jämlikhet. Den är en del av vår värdegrund – tanken att alla människor har lika värde och lika rätt att lyckas, oavsett var man bor eller vilka föräldrar man har.

Välfärden är vår gemensamma trygghet. Den är grunden för ekonomisk jämlikhet men också för ekonomisk utveckling. Välfärden gör oss fria. Det är därför de allmänna statsbidragen är så viktiga. De är själva verktyget för att garantera likvärdig välfärd.

Man borde i stället stärka äldreomsorgen när allt fler lever längre och har omfattande vård- och omsorgsbehov. Man borde stärka skolan när lärarbristen tilltar och fler elever behöver stöd. Man borde stärka socialtjänsten när den psykiska ohälsan bland barn och unga når nya nivåer. Man borde stärka vården när köerna växer och personalen går på knäna.

Det här är inte bara en fråga om kronor och ören, utan det är en fråga om vilka vi vill vara som samhälle. Välfärden formade Sverige. Den byggde vår demokrati, vår tillit och vår trygghet. Den gjorde att generationer av barn kunde växa upp med framtidstro. Den gjorde att människor kände att samhället bar dem när livet blev svårt.

Att nu låta välfärden försvagas är att låta sammanhållningen försvagas. Det är att skapa ett mer ojämlikt, mer otryggt och mer splittrat Sverige. Ett land som inte investerar i välfärden investerar i ojämlikheten.

Herr talman! Regeringen sviker särskilt de små kommunerna. För att uppnå en mer likvärdig välfärd finns ett utjämningssystem som ska jämna ut skillnader i skattekraft och kostnadsnivåer mellan kommuner och regioner. Trots detta kvarstår stora skillnader.

Många mindre kommuner och många kommuner och regioner i glesbygd kämpar med växande ekonomiska underskott, svårigheter att rekrytera personal och ökande krav inom välfärden. De pressas nu väldigt hårt. Det gäller även kommuner som har omfattande socioekonomiska utmaningar.

Mindre kommuner har högre kostnader per invånare. Detta är välkänt, och det är därför utjämningssystemet finns. Den parlamentariska kommitténs förslag låg färdigt redan i början av den här mandatperioden. Regeringen hade kunnat lägga fram ett genomarbetat helhetsförslag för att skapa en mer likvärdig välfärd.

I stället valde man att gå fram med en liten del som innebär stora negativa effekter för de små kommuner som nu kommer i kläm. Regeringen vill nu alltså genomföra en liten del av det förslag till utjämningssystem som vi lade på bordet. Det slår väldigt hårt mot de kommuner som man säger sig vilja hjälpa. Det är orättfärdigt. Om förslaget går igenom i riksdagen förlorar många kommuner betydande resurser, trots att deras förutsättningar redan är tuffa.

Det här är inte vad Sverige behöver. Sverige behöver i stället en mer jämlik välfärd i hela landet. Vi behöver en regering som ser hela landet, inte en som vänder ryggen åt de små kommunerna.

Herr talman! Konsekvenserna av åratal av privatiseringar och avregleringar borde vid det här laget vara uppenbara. När skattemedel som är avsedda för skolböcker, lärarlöner, omsorgsplatser och sjukhusplatser i stället tas ut som vinster är det inte välfärden som prioriteras. Då är det vinstjakten som prioriteras.

Resultatet ser vi tydligt. Ojämlikheten i vården har ökat. Segregationen i skolan har fördjupats. Barns utbildning har gjorts till en marknad, där pengar som behövs i klassrummen i stället hamnar hos internationella riskkapitalbolag. Sverige är i dag det enda land i världen som tillåter obegränsade vinstuttag i ett fullt skattefinansierat skolsystem. Samma mönster ser vi i äldreomsorgen och i vården. På många håll innebär detta mindre resurser till det som resurserna är avsedda för. Det innebär otryggare anställningar och sämre kontinuitet.

Vinstjakten hör inte hemma i svensk välfärd. De resurser som vi gemensamt avsätter ska gå till bättre skolresultat, trygg äldreomsorg och en jämlik vård, inte till stora vinstuttag eller välfärdsbrottslighet. Det är dags att se verkligheten i vitögat och agera. Sätt stopp för vinsterna i välfärden, stoppa möjligheterna till välfärdsbrottslighet och låt välfärdens resurser gå dit där de hör hemma – till människor, inte till vinster.

Herr talman! Socialdemokratin har alltid stått för någonting annat. Vi har stått för tanken att välfärden är vårt gemensamma ansvar och vår gemensamma stolthet. Vi tror på en välfärd som håller ihop landet. Vi tror på att resurser ska fördelas efter behov. Vi tror på att jämlikhet inte kommer av sig själv utan byggs varje dag med politiska beslut.

Det behövs långsiktighet, stabilitet och reella resurser. Därför vill vi ge välfärden just det. En avgörande del i det är att införa en bottenplatta för välfärden genom att de generella statsbidragen räknas upp med inflationen. Det ger kommuner och regioner möjlighet att planera, anställa egen personal och minska beroendet av tillfälliga lösningar.

Vi vill investera i personal, utbildning och arbetsvillkor. Det är så vi kortar köer, stärker skolan och skapar trygghet i äldreomsorgen. Vi vill satsa på fler lärare och mindre barngrupper, på språklyft i förskolan och på bättre stöd till elever som riskerar att halka efter. Vi vill stärka sjukvården genom personalsatsningar och säger nej till nedskärningar inom förlossningsvården och kvinnosjukvården. Vi vill förbättra äldres livskvalitet genom fler kollegor i äldreomsorgen, språksatsningar för personalen, vaccin för de mest utsatta och insatser som bryter ensamhet. Vi vill se ett landsbygdslyft som stärker service, framtidstro och näringsliv i hela landet, inte ett samhälle som drar sig tillbaka.

Det här handlar ytterst om vilken riktning Sverige ska ta. Ett land som låter välfärden försvagas investerar i ojämlikhet. Vi väljer en annan väg, med en stark gemensam välfärd, jämlika livschanser och ett samhälle som håller ihop.

Herr talman! Jag vill avsluta där jag började: hos människorna. Bakom varje diskussion om statsbidrag finns en verklig människa. Det är barnet som behöver stöd i skolan men får vänta för att resurserna saknas. Det är undersköterskan som går ett dubbelpass för att bemanningen inte räcker. Det är den äldre som inte får samma kontinuitet i omsorgen som tidigare. Det är familjen som väntar oroligt på en bup-tid som aldrig kommer. Det är socialsekreteraren som känner att uppdraget är större än tiden, större än dygnet och större än rimligheten.

Välfärd är inte abstrakt. Välfärd är människors liv. Därför är det vår skyldighet att se till att de resurser som ska gå till kommuner och regioner för att klara välfärden är tillräckliga. Vi socialdemokrater kommer alltid att stå på den sidan. Vi kommer alltid att försvara välfärden. Vi kommer alltid att kämpa för de resurser som krävs. Det är så vi bygger ett starkare Sverige tillsammans.

(Applåder)

Herr talman! Jag får be Sverigedemokraterna att ta ansvar för den politik man för, inte hela tiden försöka skylla ifrån sig eller ge en bild av vad den socialdemokratiska politiken ska innebära som faktiskt inte är sann.

I dag pratar vi om välfärden. Jag ställde en fråga om välfärden i de små kommunerna, i de glest befolkade kommunerna på landsbygden, som nu har fått ett mycket tuffare läge än innan Sverigedemokraterna fick makten att bestämma över situationen och läget i Sverige.

Det som har hänt är att man tog bort det särskilda stödet som var riktat till de små kommunerna i glesbygd och på landsbygden som har det särskilt tufft. Det som dessutom har hänt är att det förslag till utjämningssystem som har funnits ganska länge, som skulle innebära bättre förutsättningar för de små kommunerna i glesbygd och på landsbygden, inte har lagts fram. Det man i stället lägger fram är ett förslag som innebär att man tar från några småkommuner och ger till andra småkommuner, vilket kommer att innebära stora försämringar för de små kommunerna om det blir verklighet.

Jag hoppas att Sverigedemokraterna genom Mattias Eriksson Falk kan ge ett svar på varför man inte står upp för de människor som bor i glesbygd och på landsbygden i Sverige. Varför står man inte upp för hela Sverige i dag?

Herr talman! Sverigedemokraterna säger ju ofta att de står på landsbygdens och de små kommunernas sida. Det låter bra i valrörelser, men i praktisk politik gör Sverigedemokraterna något helt annat.

Sverigedemokraterna ställer sig alltså bakom en budget där de generella statsbidragen urholkas, där utjämningen försämras och där små kommuner lämnas ensamma med ökande behov och ökande kostnader. Små kommuner har inte samma möjligheter i normalläget. De har heller inte samma möjligheter att ta tag i de svårigheter de står inför. De kan inte skära bort det som inte behövs, för redan nu är det som finns kvar kärnverksamhet: skola, äldreomsorg och socialtjänst.

När staten drar sig tillbaka slår det direkt mot människors vardag. Man kan inte säga sig värna hela landet och samtidigt stå för en politik som gör att välfärden försämras just där den redan är som mest sårbar. Det är inte att stå upp för landsbygden – det är att svika den.

Jag vill fråga Mattias Eriksson Falk: Vad säger du till de små kommuner som nu kämpar ännu hårdare för att bevara en bra välfärd så att vi får en god välfärd i hela landet?

Herr talman! Över en halv miljon människor är arbetslösa i Sverige just nu. Resultatet av över tre år med SD-regeringens politik är 100 000 fler i arbetslöshet. Det borde vara en mardröm för varje arbetsmarknadsminister. Det är i alla fall en mardröm för alla dem som söker jobb efter jobb.

Arbetsmarknadsministern har hela tiden hänvisat till att tillväxten har med konjunkturen att göra. Men det är ju inte upplyftande för regeringen att man ligger på EU:s bottennivå. Man underpresterar när det gäller tillväxten.

Min fråga är om arbetsmarknadsministern också har funderat över hur arbetslösheten påverkar tillväxten i Sverige.

Fru talman! Jag tackar äldreministern för att hon har gjort tydligt att staten också har ett ansvar för äldreomsorgen. Det är vi överens om. Vi har ett stort ansvar att ge kommunerna förutsättningar att bedriva en god äldreomsorg.

Jag säger också ja till språkkrav – det är viktigt – med tillhörande utbildning. Det ska vara möjligt för dem som jobbar inom äldreomsorgen, som gör ett viktigt arbete, att få tillgång till det språk som krävs för att jobba i äldreomsorgen. De ska förstå.

Jag säger absolut ja till att anmäla. Det är klart att fel ska anmälas. Jag säger även ja till tillsyn.

Vår politik handlar inte om att säga nej, utan vår politik handlar om att också ge tillräckliga resurser för att vi ska kunna bygga en äldreomsorg som vi kan vara stolta över, så att människor med glädje kan gå till jobbet de älskar. De ska också kunna gå hem och känna att de i dag har gjort en insats, att de i dag inte har behövt springa benen av sig, att de i dag har haft tillräckligt många kollegor för att kunna göra en bra insats.

Vi säger också ja till riktig valfrihet, att kunna påverka de insatser man får. Det ska inte vara valfrihetsmodeller som ytterligare stjäl resurser från äldreomsorgen, utan riktig valfrihet.

Vi socialdemokrater står upp för en bra äldreomsorg, starkare äldreomsorg, för personalens skull, men framför allt för att våra äldre förtjänar en god omsorg på livets höst.

(Applåder)

Fru talman! För en tid sedan följde jag under en dag med en kvinna som jobbade i hemtjänsten – vi kan kalla henne Elsa. Hon var helt fantastisk. Jag sa till henne efter den dagen: Jag önskar att du finns kvar när jag blir äldre och att det är du som kommer att hjälpa mig när jag behöver stöd.

Hon började då med att entusiastiskt berätta vad hon älskade med att jobba i hemtjänsten – det var det bästa jobb hon kunde tänka sig – men att hon inte skulle jobba kvar när jag blev gammal eftersom villkoren var så dåliga. Jag kommer inte att kunna jobba kvar, sa hon. Det är för tufft. Det är för hårt. Jag kan inte göra det jobb som jag önskar att jag kunde göra. Jag hinner inte. Det går inte att få ihop med att vara småbarnsförälder.

Det är tufft att jobba i äldreomsorgen, trots att många älskar det.

Våra äldre ska mötas av tid, trygghet och tillit, inte köer, personalbrist och otrygga anställningar. Vi kan investera nu eller betala priset i utslitna kroppar och förlorad värdighet.

Statsrådet hänvisar till att kommunerna redan har fått stöd och att detta är kommunernas ansvar. Jag har träffat väldigt många kommunpolitiker som med tårar i ögonen säger att man inte längre klarar att ge äldreomsorgen de resurser som krävs. Man måste dra ned ännu mer, för det är det enda man kan dra ned på.

Detta handlar alltså även om resurser. Det handlar om pengar för att kunna finansiera en äldreomsorg där det finns stora brister. Det handlar om den långsiktiga finansiering som jag precis har ställt frågor om. Det handlar om att indexera statsbidragen så att kommunerna vet vad de har att hantera. Även i inflation ska man vara säkrad att få de resurser som krävs.

När regeringen hela tiden hänvisar till kommunerna, som kämpar hårt, tycker jag inte att det är att ta det ansvar som en regering kan ta – att ge tillräckliga resurser för att säkra en god välfärd och en god äldreomsorg som ger trygghet för människor när vi blir äldre.

Statsrådet efterfrågar engagemang. Det finns här. Vi är engagerade i äldreomsorgen, inte bara med hjärta utan också med hjärna. I vår budget har vi nämligen prioriterat äldreomsorgen – inte bara med de indexerade statsbidrag som är generella och som kommunerna kan välja att satsa på vad de vill, utan vi har också tagit fram ett sektorsbidrag särskilt riktat till äldreomsorgen. Det är viktigt, och det skulle kunna göra verklig skillnad.

Statsrådet lyfter tillsyn, upphandling och kvalitetskrav, och det är gott och väl. Det behövs, för nu funkar inte heller det. Våra modeller för valfrihet brister och gör att verksamheterna inom äldreomsorgen utnyttjas och inte stärks med resurser. Men vi måste också tala klarspråk: Det går inte att tillsyna fram en fungerande äldreomsorg om resurserna inte räcker för att anställa det som är viktigast i äldreomsorgen, nämligen personal.

(Applåder)

Fru talman! Tack för svaret, äldreminister Anna Tenje!

Den svenska välfärden är satt under hård press. I kommun efter kommun vittnar förtroendevalda, chefer, personal och anhöriga om en verklighet som inte stämmer överens med den bild som man ibland får av äldreomsorgen. Det handlar om ökade behov utan motsvarande förstärkning av resurserna. Konsekvenserna blir särskilt tydliga i äldreomsorgen.

Pandemin blottlade brister som vi redan kände till. Det handlar om ojämn kvalitet, bristande kontinuitet och tuffa arbetsvillkor. År 2030 beräknas antalet personer över 80 år ha ökat med 50 procent jämfört med i dag. Det är inte en överraskning. Det har vi vetat länge. Ändå saknas en långsiktig finansiering för att möta utvecklingen.

Jag möter så många som berättar med värme om sitt arbete med de äldre. Det förstår jag. Det är ett viktigt, roligt och engagerande jobb. Men de talar också med sorg om förutsättningarna för sitt jobb. Slutsatsen är klar: De älskar sitt jobb, men de känner så ofta att de inte räcker till.

Enligt Kommunals senaste medlemsundersökning säger 43 procent av personalen i äldreomsorgen att bemanningen sällan eller aldrig är tillräcklig och att bemanningen i äldreomsorgen är så låg att det innebär en risk för de äldre minst en gång i veckan.

Fru talman! Svensk äldreomsorg är pressad. Kommunerna behöver därför långsiktiga finansieringsstöd och kraftfulla insatser för kompetensförsörjning för att säkra kvalitet och trygghet över tid.

Finanspolitiska rådet konstaterar att regeringen tillåter en ambitionsminskning i välfärden, inklusive äldreomsorgen. Ivos nationella tillsyn visar allvarliga brister i patientsäkerhet, bemanning och möjlighet att göra insatser med god kvalitet. PRO:s kartläggningar visar att kommuner redan nu tvingas dra ned.

Vi har under våra S-ledda regeringar gjort flera insatser för att förstärka äldreomsorgen med sektorsbidrag och äldreomsorgslyft, som jag är väldigt glad över att regeringen också fortsätter med. Men den saknar en långsiktighet. Vi har också gjort insatser för att stärka undersköterskor som jobbar i äldreomsorgen.

Det är många äldre som kommer att behöva mer insatser framöver, mer omsorg och mer stöd. Det är äldre som väntar på en plats i äldreomsorgen och som väntar på att få en hemtjänst där de känner igen alla dem som kommer, eftersom det är en sådan dålig kontinuitet. Regeringen har inget svar till dem.

För mig och för oss är det viktigt. Alla de äldre som har kämpat under hela sitt liv för att bygga upp det samhälle som vi nu har är värda en god äldreomsorg av hög kvalitet. Därför fortsätter jag att ställa frågor till ministern.

Kommer det långsiktiga, permanenta insatser och resurser till äldreomsorgen för en god kvalitet för alla äldre?

(Applåder)

Fru talman! I början av 90-talet gjorde jag min första praktik som socionomstuderande i Göteborg. Då träffade jag många som hade det väldigt tufft, för det var då lågkonjunktur. Inflationen var hög, och neddragningarna i välfärden åt sig in i människors vardag.

Då bestämde jag mig för att jag skulle engagera mig politiskt. Det som spelar roll är ju att människor har jobb, att man har en skola som funkar och att alla barn får goda förutsättningar till en bra uppväxt.

Under alla de år jag jobbat har jag också fortsatt lova mig själv att jag aldrig ska glömma deras berättelser om hur det var och hur det är att leva i ekonomisk utsatthet.

Detta, Caroline Högström, handlar nämligen inte om svensk avundsjuka. Det handlar om att barn inte vågar fråga sina föräldrar om de kan få nya fotbollsskor när de gamla har blivit för små och trånga utan fortsätter att springa på för att kunna vara med. Det handlar om barn som inte kan äta sig mätta men som ser föräldrar som kämpar och sliter.

Hela tiden sägs detta handla om huruvida statistiken är rätt. Nej, det är den kanske inte. Vi kan dock bara konstatera att den politik som den här regeringen för gynnar människor som redan har och gör det tufft för människor som inte har. Fler barn känner oro varje dag för sina föräldrars ekonomi. Fler barn får inte möjlighet att göra det som de drömmer om och älskar därför att ekonomin sätter hinder för det.

Det är detta det handlar om. Därför står jag här. Jag har lovat alla de barn och ungdomar som jag mött under mina nästan 18 år som socionom och vars berättelser jag hört om hur tufft det är att jag aldrig ska släppa kämpandet för ökad jämlikhet i Sverige.

Tyvärr är det inte så i dag. I dag ökar ojämlikheterna. Det handlar inte om avundsjuka; det handlar om rätten för alla barn i Sverige oavsett bakgrund. De är våra barn, och de har rätt till en god uppväxt om vi ska kunna fortsätta prata om att Sverige är ett föregångsland, ett land för alla barn och ett land som har en välfärdsmodell att tala om.

(Applåder)

Fru talman! Låt oss konstatera några saker. Green Cargo har en otroligt viktig roll, för det vi behöver är att få mer transporter på järnväg, inte att öka transporterna på väg.

Det som också kan konstateras är att nu flyttas tvärtom fler transporter från järnväg till väg. Det påverkar inte bara Green Cargo utan också Sveriges framtid och Sveriges klimat, för när utsläppen ökar inom transport och energi och när fler transporter övergår till väg blir det svårare för svenska företag att profilera sig som klimatledande leverantörer. När andra länder samtidigt förstärker sin gröna industripolitik och sin gröna omställningspolitik riskerar detta naturligtvis att dra investeringar från Sverige. Det är bra att andra länder gör det, men då måste Sverige hänga med och vara med i den utvecklingen, inte i utvecklingen nedåt.

Nu när Sverige befinner sig i en tid av global konkurrens om den gröna industrins framtid behöver Sverige vara med i den. Vi behöver investera i klimatteknik, i ren energi och i nya industriella värdekedjor. Vi behöver investera i gröna transporter.

Därför är det viktigt att få till det här, för vi oroar oss på allvar över att till exempel utländska investeringar i Sverige minskar och att industri och företag inte längre kan säga: Vi kör på svensk järnväg; det är grönt. Det skulle också vara något positivt och bra för Sverige.

Fru talman! Jag tackar Isak From som har ställt frågan, och jag tackar finansministern för svaret.

Detta ger oss en möjlighet att prata om en viktig fråga för Sverige. Det handlar om att ta tag i klimatutmaningarna och om att få en tillväxt. Då behövs en stark klimatpolitik och en stark industripolitik, och det har Sverige inte just nu. Vi vet att Sverige kan bli vinnare i den gröna omställningen, men då måste politiken hänga ihop. Klimatpolitiska rådet konstaterar att regeringens nuvarande politik inte räcker för att nå Sveriges klimatmål eller EU-åtaganden. Det är också så att de länder som investerar offensivt i grön energi, industri och infrastruktur får framtidens jobb och tillväxt. Vi vet att grön omställning inte är ett hot mot jobben utan en möjlighet att skapa tiotusentals nya jobb.

Det handlar inte enbart om utsläppsminskningar och klimatmål. Det handlar också om Sveriges plats i världen och vår förmåga att stå starka när geopolitiken förändras. Det handlar om vår ekonomiska självständighet och om något som ibland glöms bort i debatten: att den gröna omställningen inte bara handlar om jobb, tillväxt och politik utan om att också i framtiden kunna finansiera det vi tycker är bra, det vill säga den svenska välfärdsmodellen.

Sverige har tagit stora kliv tidigare. Vi har elektrifierat, vi har byggt ut järnvägen, vi har utvecklat folkhemmet och vi har skapat företag i världsklass. Vi kan göra det igen, men framtiden väntar inte på den som tvekar.

Det är därför Isak Froms fråga är så viktig: Vad tänker regeringen göra när det handlar om investeringar i infrastruktur men också för att styra och leda de statliga bolagen? Det ger effekter för industrin. När klimatpolitiken och tillväxtpolitiken inte har någon tydlig vision eller är ledarlös får det effekter för industrin.

Till exempel sa vd:n för ett av våra större bolag nyligen – jag tror att det var i förra veckan – så här: ”Vi behöver ett rejält skifte. Får vi inte det sitter vi med investeringar som vi inte får tillbaka. Industrin har inte råd med fega klimatpolitiker.”

Det känns därför oroande när svaren blir så bleka. Det vi behöver är inte bara en satsning på klimatpolitiken, som många längtar efter, utan också en satsning på tillväxt. Det är därför Isak Froms frågor här är så viktiga.

Herr talman! Vi är överens om att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Därför har vi en utbetalningsmyndighet som granskar och som ska stoppa fusk och missbruk av välfärden.

Men där stannar vår enighet. Moderaterna verkar nämligen inte så intresserade av att stoppa det som kommer ut av privatiseringar och annat marknadsmisslyckande. Där är vi inte så överens om att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Vi vill gå vidare. Vi vill inte stanna här. Vi vill stoppa de marknadsmisslyckanden som stjäl skattepengar från välfärden – det som skattepengarna var ämnade för.

Nu ser jag att finansministern inte tänker svara på mina frågor. Jag kommer att fortsätta att ställa frågor i alla fall, för det handlar om 200 miljoner kronor som man hade kunnat använda till mycket annat om man bara hade lyssnat på det som utredningen sa.

Här har man ett Tidöavtal där man skrivit att ett transaktionskonto skulle tas fram. Man får en utredning som säger: Gör det inte! Trots det fortsätter man arbetet. Det innebär att över 200 miljoner kronor – som vi vet till dags dato – har använts för att ta fram någonting som regeringen nu säger att man inte ska genomföra. Man säger: Oj då, det var väl tokigt. Det här ska vi inte genomföra. Vi upptäckte att det här blev fel.

Jag frågar återigen: Hur kunde regeringen låta en Tidöpunkt kosta skattebetalarna över 200 miljoner kronor utan att först lyssna på om det faktiskt skulle ha någon nytta?

Herr talman! Det svenska folket förtjänar bättre.

Herr talman! Tack, finansministern, för svaret!

Finansministern säger att man ska vara rädd om skattebetalarnas pengar. Vi kunde inte vara mer överens; det håller jag verkligen med om. Därför tycker jag att det är otroligt viktigt att arbetet vid Utbetalningsmyndigheten fortsätter. De gör ett fantastiskt bra jobb. Det ska aldrig vara okej att människor fuskar, missbrukar eller kriminellt utnyttjar våra, skattebetalarnas, pengar. Så det arbete som Utbetalningsmyndigheten gör är verkligen viktigt.

Detta handlar just om respekten för skattebetalarnas pengar – att vi ska vara rädda om dem och att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Då måste man också vara rädd om varje skattekrona.

När regeringen tillsätter en utredning för att bygga upp en myndighet borde man lyssna på den när den säger: Gör det inte! Men man gör det ändå. Då undrar jag: Är det som står skrivet i Tidöavtalet så mycket viktigare än det som utredningen säger? Man kan fundera över om Tidöavtalet handlar mer om att verkligheten ska anpassas till avtalet än om att man måste ta hänsyn till och anpassa sig efter verkligheten. Både finansministern och jag vet ju att politik är att vilja, att ha en vision, men också att se att verkligheten förändras. Och när man får kunskap måste man ta till sig den och kanske ändra sina planer.

Vad är det då som har hänt under den här tiden? Man införde myndigheten, som jobbade under två års tid. Pengar användes till att förbereda och bygga upp ett system som man redan visste kanske inte skulle ge någon effekt. Och när de här pengarna nu har runnit ut i ingenting drar man i bromsen och säger bara att detta inte var något av värde. Jag undrar därför vad det är som har hänt. Det är alltså min första fråga. Jag undrar vad skillnaden är nu jämfört med när utredningen kom 2023 och vad som har hänt under hela den tiden.

Sedan har jag också en tilläggsfråga som jag hoppas att finansministern kan svara på. Det togs i samband med detta också fram ett förslag på ett kontoregister. Vi har inte riktigt koll på vem som har vilket konto. Ibland kan utbetalningar gå till exempelvis en våldsam man som har anmält sitt eget konto i stället för sin kvinnas och därmed hindrar kvinnan från att få ut sina egna pengar. Vi vet att detta har hänt. Nu när transaktionskontot försvinner och arbetet med det inte längre kommer att göras, kommer då också kontoregistret och arbetet med det att utgå så att det inte blir någonting av det?

Herr talman! Över 200 miljoner kronor – så mycket pengar har SD-regeringen låtit rinna rakt ut i ingenting.

Jag ska börja med vad frågan gäller så att alla som lyssnar kan hänga med. Jag ska göra en kort sammanfattning.

Den S-ledda regeringen tog de första stegen mot en utbetalningsmyndighet redan 2018. Vi tillsatte den första utredningen, lade grunden för att samordna statens utbetalningar, tog fram ett systematiskt underlag – steg för steg, ordning och reda. Våren 2022 var Mikael Damberg fortfarande finansminister, och då berättade vi att detta skulle ske, det vill säga att det kommer att inrättas en utbetalningsmyndighet och att det handlar om att söka efter missbruk, fusk och ekonomisk brottslighet i välfärdssystemet samt att förhindra att så sker.

När den nuvarande regeringen tillsattes ingick man ett Tidöavtal. Där står det att man ska fortsätta arbetet med Utbetalningsmyndigheten. Gott så. Där är vi överens. Men det står också i Tidöavtalet att ett transaktionskonto ska tas fram och administreras av myndigheten. Det är alltså det transaktionskontot som vi diskuterar, inte vikten av en utbetalningsmyndighet. Den är bra, och vi är överens. Man gör också ett bra jobb. Precis som finansministern berättade har man redan tagit in 80 miljoner kronor till staten. Det är bra.

Som redan sagts står det i Tidöavtalet att man ska ta fram ett transaktionskonto. När Utredningen om inrättande av Utbetalningsmyndigheten lade fram sitt förslag i februari 2023 framgick att transaktionskontot skulle vara kostnadsdrivande, inte ge några nämnvärda effekter och sakna tydligt mervärde. Med andra ord: Gör det inte eftersom det bara kommer att kosta en massa pengar!

Trots detta drev SD-regeringen på. I Svenska Dagbladet lovade finansministern och Tidöpartierna att systemet med transaktionskontot skulle vara i drift 2027. Man inviger Utbetalningsmyndigheten, anställer personal, köper in konsulter, bygger system och lägger ut över 200 miljoner kronor på ett transaktionskonto – trots att flera har varnat för kostnader och att det inte ger något mervärde.

I två år har Utbetalningsmyndigheten jobbat med detta. Nu två år senare, efter allt arbete, gör regeringen tvärstopp. Notan är minst 200 miljoner kronor.

Vi socialdemokrater har kallat finansministern till utskottet för att höra om detta debacle, som man ändå måste säga att det är. Varför drog man igång något som de egna utredarna sa inte behövdes och som berörda myndigheter avrått från? Vad har förändrats nu? Varför detta abrupta avslut på något som har harvats under två år? Man kan inte – man får inte – starta ett projekt för 200 miljoner kronor och sedan säga att det inte spelar någon roll om man lägger ned det. Det är ansvarslöst.

Herr talman! Också jag vill ställa mina frågor till finansministern.

I går kom SD-regeringen med beskedet att små kommuner som inte ligger i glesbygd ska missgynnas för att fler ska vilja slås ihop. Regeringen pekade på att det framför allt i Västra Götaland och Skåne finns väldigt många kommuner som skulle vara lämpliga att slå ihop.

Jag undrar: Finns det en hemlig lista över vilka kommuner som ska slås ihop?

Min andra fråga rör samma besked. Regeringens förslag innebär en skarp gräns vid en befolkning på 10 000 invånare. Kommer man över den ska man inte längre anses vara en liten kommun. Det skulle kunna innebära att en kommun med 9 999 invånare som ökar med en liten familj kommer att förlora.

Kan finansministern berätta om bakgrunden till detta beslut?

Herr talman! Vi socialdemokrater anser att statens närvaro ska stärkas, inte försvagas. När servicen försvinner från lokalsamhället urholkas tilliten till det offentliga. Det borde vara en självklarhet för en regering att värna om människors rätt att få hjälp av staten så nära sin bostad som möjligt.

Att lägga ned kontor på det här sättet är faktiskt inte annat än ett dråpslag mot östgötarna, som nu inte längre har kontor i Motala och Norrköpings city. Nedläggningen av kontoret i Tranås påverkar också många östgötar i de södra delarna. Nu ska även Finspång drabbas. Jag tycker att det är ett både oseriöst och respektlöst förslag.

Ministern säger att vi använder övertoner. Då kanske inte ministern har hört de människor som är förtvivlade över att man inte längre kan gå till ett servicekontor och få den hjälp som man behöver. Då kanske inte ministern har mött den oro som många känner över att nu inte kunna göra rätt.

Jag tycker att det vore på sin plats med ett respektfullt svar till dessa människor, som kanske sitter och lyssnar i dag – inte till mig och de andra här i kammaren, även om vi också berörs – och ett respektfullt erkännande av att det här berör människors vardag, tilliten till staten och i förlängningen även demokratin.

(Applåder)

Fru talman! Kanske trodde SD-regeringen att neddragningen på 150 miljoner när det gäller de statliga servicekontoren inte skulle märkas så mycket. De kanske trodde att den lite fint skulle undgå uppmärksamhet och att människor inte skulle reagera.

Men varje gång jag besöker en kommun och träffar människor, särskilt äldre och pensionärsorganisationer men också andra, tar de som jag pratar med själva upp frågan om servicekontoren. Det handlar om svårigheter och om att man inte får hjälp att göra rätt. Man får inte hjälp att fylla i blanketter, och man kan inte få svar på frågor.

Men väldigt tydligt handlar det också om något grundläggande, nämligen tillit. Det handlar om att känna tillit till att staten är till gagn för oss alla – att staten finns där och att man kan få den hjälp man behöver.

Detta är, tror jag, något som vi i dessa orostider behöver vara väldigt rädda om. Att lägga ned statliga servicekontor i det här läget är inte bara illa generellt, utan det är särskilt illa i dessa tider.

Nu läggs fler statliga servicekontor ned, också i Östergötland: i Motala, som Johan Andersson kommer att beröra, och också i östra delen av Östergötland. Där har citykontoret i Norrköping lagts ned, och nu ska kontoret i Finspång göras om till ett obemannat kontor, där det inte finns personal att ta hjälp av mer än någon dag i veckan. Lite fint kallas det för flexibelt. Det är så det brukar kallas när man försöker göra något finare än vad det egentligen är. Men vad innebär flexibelt? Det innebär att människor inte kommer att kunna få den hjälp som de har fått tidigare.

Ministern säger i sitt svar att regeringen bedömer att fler mobila och flexibla kontorslösningar bland Statens servicecenters servicekontor kan bidra till en stärkt statlig närvaro och service till privatpersoner och företag. Tror verkligen civilministern på detta? I så fall är han nog en av de få som gör det.

Vi socialdemokrater vill i stället att statens närvaro ska förstärkas och att vi ska bygga ut servicekontoren. Men varje gång vi diskuterar detta försöker regeringen att få det att låta finare än vad det är. Nu har de 10 miljonerna, som kom som ett slags plåster på såren, blivit något som SD-regeringen beskriver som att man nu ska göra det lite bättre. Men det blir inte bättre!

När man tar 34 bullar och ger tillbaka en halv utan socker blir det inte fler bullar. Det blir färre bullar. Här ser vi precis samma sak. Servicekontorens verksamhet och stöd ute i landet läggs ned och försvinner. Det innebär att människor måste resa längre. De vet inte vart de ska vända sig för att få den hjälp som de behöver – det fanns ju ett skäl till att vi byggde ut servicekontoren. Dessutom försämras människors tillit till staten.

Detta är ett dåligt beslut. Jag undrar hur civilministern själv ser på neddragningarna och vad effekterna av dem betyder för alla de ställen som vi representerar i hela Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Redan i december 2022 gav regeringen Trafikverket i uppdrag att det inte längre skulle planera för nya stambanor söderut och västerut från Linköping. Man gav också beskedet att det inte ens skulle planera räls ut ur Linköping, vilket var helt galet. Det lade en våt filt över planeringen för Linköpings kommun.

Vi kände ändå en glädje över att delen mellan Linköping och Norrköping och norrut, där vi har stora kapacitetsproblem och det är fullt på sträckan, fanns kvar. Döm om den frustration, besvikelse och sorg vi känner när vi ser att även den ska skjutas på framtiden.

Nu får jag också höra och får besked om att sverigedemokratiska riksdagsledamöter åker runt om och säger att man inte ska lägga pengar på Linköpings station. Vad har statsrådet för besked att ge till linköpingsborna, östgötarna, om vad som ska hända i framtiden och om vi ens kan hoppas på att det blir någon Ostlänken framöver?

Det skapar enormt stor oro. Även där man fortfarande känner glädje över att sträckor, vägar och delar finns kvar i planen börjar man känna oro för vad som egentligen gäller. Ska löftena verkligen hållas?

Jag ber statsrådet: Hör frustrationen, hör oron och hör också ropet på bättre förutsättningar för att skapa tillväxt och framtidstro i Sverige!

(Applåder)

Fru talman! I Östergötland har pendlingen ökat explosionsartat mellan Linköping och Norrköping och söderut från Linköping mot Mjölby och vidare. Vi har blivit en gemensam arbetsmarknadsregion, precis så som vi vill att det ska vara, där människor bor i den ena staden och arbetar i den andra och reser vidare mot Stockholm.

Men samtidigt som resenärerna blir fler blir väntan allt längre. Det är extremt trångt på rälsen. På Linköpings perronger står människor och väntar och väntar på försenade tåg. Avgångar blir inställda, för rälsen är överbelastad. Kapaciteten är slut.

Det här är anledningen till att Ostlänken verkligen behövs. Den är helt avgörande för hela Östergötlands framtid, för tillväxten, för klimatet, för att hålla ihop regionen och för att stärka Sverige. Men i stället för framsteg ser vi nu förseningar. Trafikverkets nya plan visar att Ostlänken vidare ned genom Östergötland inte kommer att stå klar ens till år 2037.

Det är besked som slår otroligt hårt mot hela vår region. Kommunerna i Östergötland har planerat sin utveckling, sina investeringar och sina bostadsområden utifrån löften om statlig infrastruktur. Nu drar regeringen undan mattan.

Det här är inte bara ett svek mot Östergötland. Det är ett svek mot hela Sverige, för när staten inte står fast vid sina beslut och projekt stoppas och skjuts upp undergrävs både tillväxten och tilliten. Näringslivet tvekar att investera. Kommuner står med åratal av planering i spillror, och vanliga människor tappar tron på att tåget ska komma i tid.

Det här är inte första gången. Jag ska gå in på det i mitt andra inlägg.

När regeringen nu kallar sina beslut för historiska infrastruktursatsningar, ja, då måste man fråga sig: historiska i vilka avseenden? I verkligheten har regeringen minskat anslagen till järnväg med 750 miljoner, och nu kommer beskedet att många av de efterlängtade satsningarna inte blir av ens i närliggande tid. I människors vardag har man ju tänkt att tio år framåt i tiden är väldigt lång tid. Nu kan man inte ens veta när det ska bli av.

För oss i Östergötland är Ostlänken inte en vision. Den är en nödvändighet. Den binder ihop regionen med huvudstaden. Den stärker näringslivet, minskar utsläppen och skapar jobb. Därför kan inte regeringen tala om tillväxt och ansvar samtidigt som den river upp beslut som hela regioner bygger sin framtid på. Sverige och Östergötland förtjänar bättre än en regering som står still på perrongen medan tåget går. Det är dags att sätta fart på Östergötland och på Sverige.

(Applåder)