Eva Lindh

Herr talman! Det verkar som att civilministern lyssnar lite dåligt. Jag har aldrig sagt att det är något problem att civilministern åker och äter lunch och middag på slotten hos landshövdingarna. Gör gärna det! Men det kanske kan vara bra att komplettera det med att göra besök ute i kommuner och regioner för att se verkligheten, för det verkar inte som att civilministern gör det.

Ett exempel på det är den här frågan, för när civilministern säger att det finns viktigare frågor är det ett hån mot de människor som drabbas av det som vi kallar social dumpning. Det är ett hån mot de kommuner som redan tidigare kämpade för att få näsan över vattenytan och nu får det ännu tuffare att klara av att ge stöd och hjälp till de människor som finns i deras kommuner.

Social dumpning är inte värdigt Sverige. Det är en skam, och det är upprörande att civilministern inte verkar inse hur viktig frågan är. Jag tror ändå att den här SD-regeringen skulle klara av att göra lite mer än man gör i dag och fokusera inte bara på dem som redan har utan också på de människor som behöver stöd och hjälp för att komma i jobb och klara sin egen försörjning.

Det är ett svek att man inte gör någonting åt det här, och det är därför som jag med en dåres envishet kommer att fortsätta ta upp frågan. Jag ber civilministern: Gör ett besök! Besök de här bostadsområdena och se hur det ser ut, och tänk då särskilt på de barn som finns i de här lägena. Ta tag i social dumpning!

Herr talman! Vi har fått några svar i dag.

Ett: Den här ministern och den här regeringen skiter i frågan. Ursäkta språket! Man prioriterar inte, man tycker inte att det är viktigt och man bryr sig inte. Då har vi fått det klart för oss.

Jag närde en förhoppning i de tidigare debatterna vi hade. Civilministern sa att man hade sett och förstått problemet. Grund nummer ett för att åtgärda något är ju att åtminstone inse problemet. Nu står det klart att det inte prioriteras och att det inte är viktigt.

Två: Civilministern fortsätter att tycka att det är ett jättebra sätt att bjuda in kommuner. Gör gärna det! Åk till landshövdingarnas slott, och bjud in kommuner på middag – fine! Det är väl bra, men det räcker uppenbarligen inte för att få höra de utmaningar som kommunerna har.

Jag ska tala om något för civilministern. Jag har mött många kommuner som pratar om och lyfter upp denna fråga, men de vill inte gärna göra det väldigt öppet och tydligt, så som några kommuner vågar göra. De tar kanske inte upp det på lunchen eller middagen på slottet, och det är just därför jag tar upp det här som en poäng. Man måste ju som sagt veta om och inse att det finns ett problem innan man kan åtgärda det.

Det finns några kommuner som har orkat, vågat och klarat av att lyfta fram hur det ser ut för dem, till exempel Ljusnarsberg och Fagersta, som jag besökte i augusti. De vågar berätta om situationen så som den är. Varför är det här så känsligt? Jo, därför att man känner själv att man inte vill peka finger åt de människor som har känt sig tvingade att flytta. Men det här är ett problem, för det är många gånger välmående kommuner som skickar invånare som de inte vill ta ansvar för till andra kommuner, som oftast har ett mycket sämre arbetsmarknadsläge och sämre ekonomi. Vad innebär det för de kommunerna? Jo, det innebär otroligt tuffa prioriteringar. Om civilministern åker dit kan han få se siffror på det, för man har räknat ut det och kan visa på det för den som är intresserad av att få veta sanningen.

Det innebär också tuffa förutsättningar för de människor som vi pratar om. Och nej, även om invandringen till Sverige har minskat har inte den sociala dumpningen minskat, för det är inte bara den gruppen vi pratar om. Det är människor som har det tufft överlag, så det här pågår. Det fortsätter. Min djupa frustration handlar om de här människorna, som hamnar i ett väldigt tufft läge.

Om civilministern skulle klara av att åka till de här kommunerna kan han också åka till områdena som det handlar om, som inte underhålls, och se läckande avloppsrör och annat trasigt. Det är förskräckligt och inte värdigt för människor som lever och bor i Sverige, och jag vet att det pågår.

Herr talman! I Sverige pågår en tyst men djupt ovärdig verksamhet. Den kallas social dumpning. Det handlar om att kommuner, företrädesvis kommuner som har det lite bättre ställt, ser till att människor i behov av stöd ”erbjuds” en bostad i en annan kommun, inte för att de själva vill flytta utan för att kommunen vill flytta på dem. Konsekvensen blir att människor rycks upp från sina liv, nätverk och möjligheter till stöd och att barn tvingas byta skola, lämna sina kompisar och sin trygghet. Barn med särskilda behov riskerar dessutom att inte få den hjälp de behöver i den nya skolan, som ofta redan är pressad.

Vad gör det med ett barn när samhället säger ”du hör inte hemma här”? Vi vet svaret: Det skapar otrygghet, sämre skolresultat och i förlängningen ökade klyftor mellan barn.

Vad händer med vuxna människor som tvingas flytta till kommuner med svagare arbetsmarknad, så som oftast är fallet? Då försvinner chanserna till jobb, och steget till egen försörjning blir ännu längre.

Utanförskapet växer med en politik som inte löser problem utan skapar nya.

Den tidigare Sledda regeringen tog denna fråga på allvar. Den tillsatte en utredning för att få veta inte bara mer utan vad som behövde göras. Men ett av SD-regeringens första beslut var att lägga ned utredningen. Den vänder inte bara barnen och familjerna ryggen utan även de kommuner som slår larm.

En bidragande orsak är att bostadsbyggandet har rasat, och många kommuner bygger inte bostäder för de människor som verkligen behöver en plats att bo på.

Flera kommuner har slagit larm. Det är kommuner som redan kämpar med hög arbetslöshet eller pressad ekonomi. Dessa kommuner får bära ansvaret när starkare kommuner skjuter över det på dem. De gör sitt bästa för att med värdighet ta emot människor, men de får inget stöd av regeringen.

Mitt uppe i detta säger civilministern att det finns viktigare frågor. I sitt svar säger civilministern till och med att han har svårt att dra några bestämda slutsatser om tillvägagångssättet och hur det ser ut. Låt mig då säga till civilministern att han själv kan ta kontakt och besöka de kommuner som kan berätta hur läget är. För ett par veckor sedan besökte jag ett par av dessa kommuner, och detta är inte ett avslutat kapitel; detta pågår. Det räcker att civilministern avsätter ett par dagar och besöker dessa kommuner för att se hur verkligheten ser ut. Det räcker inte att åka till landshövdingeslott och äta middagar, utan civilministern behöver besöka de kommuner han har ansvar för.

Tar civilministern inte denna fråga på allvar?

Herr talman! Jag blir frustrerad. Om du inte har 20 spänn – jag säger inte att det är regeringen som har tagit dem – men får 1 spänn av mig och jag säger att du nu ska vara glad är precis den situationen som har varit ute i välfärden. Inflationen har gjort att läget varit väldigt tufft, och SD-regeringen har svikit välfärden. Den har inte gett de resurser som behövs för att klara vård, äldreomsorg och skola. Sådant är det faktiska läget.

Det är jättebra att regeringen ger pengar till Äldreomsorgslyftet, men inte en spänn går till äldreomsorgen. Det är verksamheten som behöver pengar för att kunna ge en bra äldreomsorg för våra äldre, som har kämpat ett helt liv för att bygga vårt samhälle. Men när de verkligen behöver samhället sviker regeringen dem genom att inte ge de resurser som behövs.

I och med den här budgeten har vårdköerna ökat. Har ministern inte sett det? Vet han inte om att de har ökat? Vet han inte om att det görs neddragningar i skolan? Vet han inte hur det ser ut inom äldreomsorgen?

Det som behövs är fundamentalt bra med resurser till skolan, vården och äldreomsorgen. Det behöver Sverige. De som är i behov av det som samhället kan ge är värda det.

Herr talman! Jag vill återkomma till några ord i statsrådets svar. Han sa: ”I detta osäkra ekonomiska läge är det viktigare än någonsin att bedriva en ansvarsfull ekonomisk politik” – absolut, det håller vi med om – ”där skattemedlen används effektivt och där de behövs allra mest.” Jag tror att ganska många som jobbar i sjukvården, äldreomsorgen och skolan tänker att det är hos dem medlen behövs allra mest. Men det man ser nu är ju de största nedskärningarna i skolan på mycket länge, vårdköer som ökar och en äldreomsorg som har glömts bort.

Vi var väl ändå eniga under pandemin – det tyckte jag mig i alla fall höra – om att äldreomsorgen skulle sättas i blixtbelysning. På den skulle det verkligen satsas. Men var blev de satsningarna av? Ibland har jag fått som svar att Sverige har en äldreminister. Men det räcker ju inte med en minister om man inte har en politik. Det behövs satsningar för att säkra välfärden och göra våra invånare trygga och för att stärka ekonomin och samhället. Det behövs ett starkare samhälle, inte ett svagare samhälle – särskilt i tider av ekonomiska svårigheter.

Jag är lite bekymrad över läget. Man säger att man gör satsningar, men det är faktiskt inga satsningar. Vi såg det till exempel när utbildningsministern pratade om satsningar på 4,3 miljarder. Egentligen är de nere på en halv miljard. Samtidigt kämpar man i skolan med följderna av hög inflation och andra svårigheter med att helt enkelt ge våra barn en bra utbildning och en bra skola. Det vi pratar om och det vi behöver göra är att finansiera välfärden långsiktigt.

Vi kan inte ha en situation där kommuner och regioner varje år tvingas leva i ovisshet om hur resurserna kommer att se ut nästa år. Vi kan inte ha en utveckling där vård, skola och omsorg ständigt får kämpa i uppförsbacke, där planeringen kortsluts och där personalen, som gör allt för att människor ska få den vård och omsorg de behöver, pressas till bristningsgränsen. Värdesäkring av välfärden handlar om rättvisa och ansvar och om att gemensamma resurser följer kostnadsutvecklingen och inte urholkas så att det blir som det har blivit nu. Allteftersom har äldreomsorg och skola fått mindre pengar trots löften om satsningar.

Varför kan inte statsrådet och den SD-styrda regeringen ens överväga att värdesäkra välfärden eller åtminstone göra reella satsningar? Sådana behövs.

Herr talman! Den här debatten är tänkt att handla om välfärden och förutsättningarna för välfärden – för vår omsorg, äldreomsorg, skola och allt annat som är så viktigt för oss alla.

Låt mig börja i ekonomin, som även statsrådet berörde. Sverige befinner sig i ett otroligt allvarligt ekonomiskt läge. Vi har en tillväxt som placerar Sverige i Europas bottenliga. Mer än en halv miljon människor går arbetslösa, också det väldigt dåligt jämfört med andra länder i Europa.

Vad behöver göras i detta ekonomiska läge? En viktig insats som regeringen skulle kunna göra för att få igång ekonomin är att satsa på välfärden. Vi vet nämligen att just satsningar på välfärden är ett av de smartaste och mest effektiva sätten att få en stabil, långsiktig och trygg ekonomi. Att stärka välfärden är bra för oss alla.

Men varje gång under den här mandatperioden som vi har pratat om mer resurser till välfärden säger regeringen att det inte går. Då kan vi nämligen inte hantera inflationen. Det är dock inte sant. Det som Sverige har stått inför är inte bara en hög inflation, utan vi kämpar också med en djup lågkonjunktur. Att satsa på välfärden är därför bra för oss alla – för äldreomsorgen, skolan, omsorgen och allt det där viktiga, men det är också bra för ekonomin.

I det här läget borde alltså regeringen göra det som vi socialdemokrater önskar, nämligen stärka den svenska välfärdsmodellen. Men nu blir också kontrasterna i politiken väldigt tydliga. När välfärden nu är så helt avgörande borde man se att det inte är en kostnad utan en investering i trygghet, sammanhållning och tillit.

Vad handlar då en värdesäkring av välfärden om, herr talman? Jo, det handlar om att kommuner och regioner ska veta vilka resurser man har för nästa år. Finansministern stod här tidigare och sa att nu sjunker kostnaderna för pensionerna, för nu är inflationen lägre. Men kommuner och regioner har kämpat hårt med det här under flera år. Regeringen har inte gjort någonting, och kommuner och regioner fortsätter att kämpa med sin ekonomi.

Civilministern är ansvarig politiker för kommuner och regioner, och jag förväntar mig att han är ute och träffar kommun- och regionpolitiker. Då vore det märkligt om han inte hör hur tufft det är för många kommuner och regioner.

Vad innebär detta? Min omsorg handlar ju inte bara om lokalpolitikerna. Jag känner för dem; jag har själv varit kommunalråd. Men det handlar om vad det innebär för de tuffa beslut som behöver tas nu. Nu är det ju inte bara så att vårdköerna har växt under alla de år som SD-regeringen har styrt, utan nu måste man dra ned på ännu mer. Välfärden är hotad.

Herr talman! En aktiv politik för tillväxt är inte symbolpolitik. Det handlar om att skapa långsiktiga förutsättningar för arbete, investeringar och trygghet. Jag känner mig frustrerad över att jag inte får svar. Har finansministern åtminstone funderat över om man skulle kunna göra mer när det gäller att använda de statliga bolagen till att skapa mer tillväxt? Vi vet ju att de statliga bolagen kan göra mycket.

Just nu ser vi att viktiga industrisatsningar riskerar att frysa inne. Där kan staten faktiskt gå in och agera. Arbetslösheten är skyhög. Och när det är mycket sämre än i många jämförbara länder när det gäller både arbetslösheten och tillväxten kan det inte bara handla om hur konjunkturen ser ut utanför Sverige. Det handlar om hur vi använder de verktyg som vi har. Det handlar om att använda politiken för att bygga Sverige starkare. Därför är den här frågan relevant. Hur kan man använda statliga bolag när det gäller att bidra till tillväxt?

Min fråga är: Har finansministern funderat över om det finns andra möjligheter att använda de statliga bolagen när det gäller att bidra till en mer positiv tillväxt och till att ekonomin byggs starkare? Vi vet att det spelar roll för alla oss, för välfärden och för allting som vi vill göra med Sverige. Det handlar om att bygga Sverige starkare.

Herr talman! Sverige befinner sig i en av de svåraste ekonomiska perioderna på decennier. Som finansministern själv har sagt biter sig lågkonjunkturen fast – därför att SD-regeringen har låtit lågkonjunkturen bita sig fast. Det är faktiskt vad det handlar om. Man har hanterat inflationen, eller åtminstone arbetat för att den ska sänkas – det är bra. Men vi hade samtidigt en lågkonjunktur som man inte har gjort tillräckligt för att hantera.

Vi ser nu hur Sverige har placerat sig längst ned i Europas statistik när det gäller tillväxt. Vi har Europas näst högsta arbetslöshet; över en halv miljon människor är utan arbete. Företag går i konkurs, industrisatsningar skjuts på framtiden och hushållen har fått se tio års reallöneökningar utraderas.

Nu är vi i ett läge där väldigt många människor verkligen upplever hur lågkonjunkturen känns rakt in i märgen. Samtidigt tittar sig en grupp i Sverige omkring och förstår inte riktigt, för de har inte drabbats av lågkonjunkturen på samma sätt. De har fortsatt att få skattesänkning efter skattesänkning, tusenlappar varje månad. De har kanske sett att kaffet eller tomaterna har blivit dyrare i handeln, men de har fått mer pengar i plånboken och har inte känt hur det skaver i märgen.

Kanske är det därför den här regeringen missat de mest självklara lärdomarna när det gäller att ta tag i lågkonjunkturen – att göra allt som står i en regerings makt för att vända konjunkturen och få igång tillväxten. Vi vet ju att jämlikhet, ett mer jämlikt samhälle, inte bara är gott och känns bra i hjärtat utan faktiskt också är bra för ekonomin.

Om fler har råd med mer kommer också ekonomin igång. Att det har gått så dåligt för Sverige beror ju till största delen på att vanliga människor inte har råd att konsumera. Det har också finansministern själv sagt på en presskonferens.

Hur är då detta kopplat till frågan om statliga bolag? Jo, det handlar om en önskan om att göra allt som står i ens makt för att hantera lågkonjunkturen och få igång tillväxten.

Jag vill också ta upp välfärden, som är något av det viktigaste när det gäller att få igång tillväxten i en lågkonjunktur. Trots detta har man inte gjort vad som har behövts. Det svenska välfärdssamhället, som vi har varit så stolta över, krackelerar nu i grunden.

Vad kan då finansministern tänka sig att göra med de statliga bolag som hon kan styra över för att, som Peder Björk säger, både ge nya uppdrag och skapa arbetstillfällen i hela landet?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag får tacka för att vi är överens, även om jag tycker att det som vi är överens om är på en ganska hög och inte så konkret nivå, det vill säga vi tycker att alla borde ha bra arbetsvillkor och arbetsmiljö.

Frågan är vad vi ska göra åt detta. Arbetsmarknadsministern säger att ett plattformsdirektiv är på gång, att det är komplext och att det är svårt att veta hur man ska införa det. Men då undrar jag: Tror arbetsmarknadsministern att det räcker med att vi genomför det här plattformsdirektivet? Det är ju någonstans också en bedömning. Det handlar inte bara om hur vi ska genomföra detta och om att det är komplext och att det finns svårigheter. Det handlar också om detta: Kommer det att få den effekt som vi kan förvänta oss, det vill säga att arbetare inom gigekonomin har samma arbetsvillkor som alla andra, alltså bra arbetsvillkor och lön? Det är nämligen det vi ska ha på den svenska arbetsmarknaden.

Det är klart att det alltid blir svårigheter att liksom dra konsekvensen av detta. Vi vet att det ökar. Vi vet att det blir fler. Vi vet att detta påverkar väldigt många i dag, som det är. Men det finns också en risk att det här ökar så mycket att det tar över en stor del av den svenska arbetsmarknaden, och då behöver vi vara förberedda.

Problemet är här och nu. Många har det otroligt tufft med låga löner, tuffa villkor och en arbetsmiljö där säkerheten brister. Bedömningarna är att det kommer att bli fler. Jag undrar därför: Kommer det här att räcka? Behöver vi göra mer för att vi ska ha bra arbetsvillkor på hela den svenska arbetsmarknaden?

Herr talman! Nu är det ju en rättstvist som har pågått mellan ett företag, Wolt, och Arbetsmiljöverket, så jag tar mig ändå friheten att fortsätta använda dem som ett exempel. Det innebär dock inte att det här bara gäller Wolt. Men det är väldigt tydligt att här har arbetsvillkor och arbetsmiljö inte varit rimliga på något sätt.

Det finns alltså andra exempel, och det gäller inte bara dem som arbetar för Wolt utan också personer i andra delar av gigekonomin. Då blir detta också ett ansvar på ett större nationellt håll. Hade det bara gällt ett enda företag, Wolt, hade det naturligtvis också varit väldigt bekymmersamt och någonting som man måste göra någonting åt. Men vi vet att det är tufft när det gäller arbetsvillkor och arbetsmiljö inom gigekonomin. Därför måste man också dra slutsatser i det större perspektivet och inte bara för dem som arbetar för Wolt.

Det här är alltså ett fall som är tydligt och klart. Man utfärdade ett vite för att Wolt skulle riskbedöma arbetet. Men det handlar inte bara om detta – att Wolt inte hade gjort någon riskbedömning av arbetet – utan också om att företaget har slavlöner: 17 kronor i timmen! Det är långa arbetsdagar. De kan vara upp till 12 timmar långa, och problematiskt är också att medarbetarna inte får betalt för alla dessa timmar. Medan de väntar på uppdrag får de inget betalt alls, trots att de inte kan ta något annat arbete under tiden.

Jag har ett exempel från städbranschen, där gigekonomin också finns. Det finns städerskor som måste anmäla sig för att jobba 8–17, till exempel, och under den tiden får de inte ta något annat jobb. De får inte betalt för annat än exakt det jobb som har utförts, men de får inte ta något annat jobb. Detta innebär stora svårigheter för dem, och det innebär också väldigt låga löner. De sitter ju fast i avtal som innebär att de måste sitta och vänta på att få ett jobb, men de får inte betalt under tiden. Ibland kanske de har oturen att inte få betalt över huvud taget under de åtta timmarna.

Jag har också sett hur Wolt har svarat på detta. Man säger att man inte har tvingat någon att jobba i det här systemet. Det tycker jag är ett väldigt cyniskt svar. Många av dem som jobbar inom gigekonomin har svårt att hitta anställningar på andra ställen. De tvingas ta de anställningar som de får. Att bara säga att ingen har tvingat dem är väldigt cyniskt. Så ska vi inte ha det i Sverige, så ska vi inte ha det på svensk arbetsmarknad. Det är därför vi har den svenska modellen.

Vi ska ha bra villkor på hela arbetsmarknaden, också när det gäller gigekonomin. Nu hör jag att statsrådet inte vill svara utan hänvisar till utredningen. Men även om statsrådet inte vill bedöma just Wolt – fast nu är det ju inte bara Wolt det gäller utan flera andra arbetsgivare – undrar jag: Tycker statsrådet att de villkor som många av dem som jobbar inom gigekonomin har är okej?

Herr talman! Först vill jag vara artig och säga hej till arbetsmarknadsminister Johan Britz. Vi har inte mötts tidigare, så det var trevligt att säga hej.

Vi ska prata om gigekonomin och dess baksidor. Min ansats i detta är att det krävs politiskt ansvar av oss alla för att få bukt med detta.

I våras gick matbuden som arbetar för Wolt i Norrköping ut i strejk. De vittnade om arbetsvillkor som faktiskt inte hör hemma i Sverige 2025: orimligt långa arbetsdagar och inkomster på runt 10 000 kronor i månaden före skatt. När kostnader som man har för sitt jobb, det vill säga för bil, telefon och annan utrustning, har dragits av innebär det en timlön på omkring 17 kronor för dem som gick ut i strejk.

Det är långt under vad någon ska behöva acceptera på svensk arbetsmarknad. Vi kan bara föreställa oss hur svårt det skulle vara att faktiskt leva på 17 kronor i timmen.

Förutom den låga ersättningen, som i sig är upprörande, är detta också en fråga om arbetsmiljö, säkerhet och trygghet. Har man inte arbetskläder, skyddsutrustning eller rimliga förutsättningar i trafiken påverkar det naturligtvis arbetsmiljön.

Buden har formellt ansetts vara egenföretagare. Det är där svårigheten ligger. Arbetsmarknadsministern lyfter fram den svenska modellen, som jag älskar och tycker är fantastiskt bra på väldigt många sätt. Men just här är det svårt med den svenska modellen. En del företag har ju ansett att buden är egenföretagare. Vem har då ansvaret för arbetsmiljön?

Det har varit en lång rättslig tvist mellan Arbetsmiljöverket och Wolt, och i juni slog domstolen fast att arbetsmiljöansvaret ligger hos Wolt. Tvisten om vem som har huvudansvaret har äntligen fått ett slutgiltigt avgörande: Wolt har arbetsmiljöansvaret. Domen är, som vi brukar kalla det, prejudicerande. Den innebär alltså att andra plattformsföretag också ska bedömas utifrån samma principer. Wolt ska nu – senast från i måndags den 1 september, tror jag – ha rutiner på plats för att förebygga olyckor och ohälsa, precis som andra arbetsgivare.

När nu detta alltså har ändrats och domstolen har fattat sitt beslut blir det ett lite annat läge. Vi behöver inte längre tvista om huruvida företagen har ett ansvar eller inte. Men det får också följder för hur vi ska förhålla oss i politiken.

För ett par år sedan uppskattade EU-kommissionen att över 28 miljoner människor i EU arbetar via digitala plattformar, och antalet väntas stiga. I Sverige bedöms tiotusentals människor arbeta i gigekonomin.

Förutsättningarna är väldigt olika. En del har väldigt låga inkomster, andra har det inte. Men det som ligger i linjen är ju att det är lite svårt att slå fast vem som har ansvaret för anställningarna och arbetsmiljön.

Min fråga till arbetsmarknadsministern kvarstår. Även om arbetsmarknadsministern nu hänvisar till att en utredning är på gång, vad anser arbetsmarknadsministern om detta? Och anser arbetsmarknadsministern att vi behöver agera på något sätt?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Nej, det gäller kanske inte vid varje dödsolycka. Vi pratar också om ett bredare perspektiv när det gäller arbetsplatsolyckor och bristande arbetsmiljö. Låt oss ändå vara tydliga med att det man har lyft fram är att arbetsplatsolyckor och bristande arbetsmiljö är vanligare där det förekommer fusk och arbetslivskriminalitet. En av de saker som har lyfts fram när det gäller arbetslivskriminalitet är att antalet underentreprenörer och underentreprenörsled är en variabel som gör det ännu svårare att säkerställa arbetsmiljöarbetet.

Låt oss inte rädas arbete även om det är svårt, utan låt oss ta tag i detta och göra allt vi kan. Låt oss inrätta en kommission för att verkligen på allvar ta tag i de arbetsplatsolyckor som förekommer. Jag vet att detta inte är statsrådets ansvar, men jag vill bara konstatera att det är viktigt.

Vi delar kanske inte uppfattning om huruvida detta skulle vara möjligt eller inte. Men EU-rätt kan vara möjlig att pröva för att, om det skulle vara bra, begränsa underentreprenörsleden för att få en bättre arbetsmiljö och minska arbetsplatsolyckorna – vilket vi ju föreslår.

Jag tycker faktiskt också – även om det kanske förvånar statsrådet; inte vet jag – att det, när företag som är väldigt seriösa och vill ta arbetsmiljöansvaret på stort allvar och verkligen göra något åt frågan pressas ut av oseriösa eller kriminella aktörer, är en brist för Sverige och innebär större svårigheter i framtiden än vi har i dag. Vi behöver fler seriösa aktörer, och vi behöver en bättre arbetsmiljö på våra arbetsplatser.

Herr talman! Det här är förskräckligt sorgligt, och det är därför jag tar upp frågan. Vi behöver göra allt vi kan för att ingen ska gå till jobbet utan att komma hem igen.

Precis som statsrådet tog upp finns det saker som behöver göras, och det finns lösningar. Vi vet att hårdare krav på arbetsmiljön redan vid upphandling förebygger olyckor. Vi vet att kollektivavtal och ansvar för huvudentreprenören skapar tydligare ansvarskedjor. Vi vet att förstärkt tillsyn från Arbetsmiljöverket ger effekt. Vi vet att ett samlat grepp mot arbetslivskriminalitet är avgörande. Vi vet att det är otroligt viktigt att skyddsombuden får en starkare roll i arbetet för en bättre arbetsmiljö.

Jag tycker att regeringen gör några saker som verkligen är bra, till exempel att det ska vara lättare att förkasta oseriösa anbud vid offentliga upphandlingar. Det är jättebra. Det är också bra att man tar fram en svart lista och att man ställer högre krav.

Precis som statsrådet är inne på kan det ibland bero på okunskap om vad mer som kan göras med regelverk för upphandling som vi har. Man kan ställa högre krav än en del gör. Det handlar alltså också om ökad kunskap och att använda de verktyg som finns.

Det vi talar om här är dock att vi ju vet att det finns långa kedjor av underleverantörer. Som i det fall jag nämnde fanns det 119 olika underentreprenörer. Det gör det svårt att veta vem som har ansvar, hur man ska fördela ansvaret och vem som har kontroll. Det säger sig självt att ju fler som är inblandade, desto svårare är det att veta vem som har ansvar. När man i efterhand har gjort undersökningar har det också visat sig att det blir svårare att veta vem som har huvudansvaret för säkerheten på en arbetsplats.

Jag undrar varför regeringen inte kan ta till sig att det här är något som man kan ändra på genom att lagstiftningen ändras. Man kan begränsa antalet underentreprenörsled. Det kan göras vid upphandlingar, men jag tycker att det bör sägas i lagstiftningen eftersom vi vet att det här försvårar arbetet med arbetsmiljön och att det har en effekt på antalet arbetsplatsolyckor. Låt oss därför göra något åt det här och nu! Jag förstår inte varför statsrådet inte kan ta till sig detta och säga ”Det här måste vi titta på”.

Vi föreslår att man ska begränsa antalet underentreprenörsled till två. Även många andra har sagt att det är rimligt, för då kan man få bättre ordning och reda på vad som händer.

Jag vill verkligen understryka att detta är en viktig fråga. Vi ska ha ordning och reda på våra arbetsplatser. Låt oss titta på alla möjliga saker som kan göras. Vi socialdemokrater har inte bara föreslagit en begränsning av underentreprenörsleden utan också några av de saker jag har talat om, såsom stärkt roll för skyddsombuden, förstärkta resurser till Arbetsmiljöverket och ett gemensamt ansvar. Det här är en del, men låt oss titta på den här och nu och göra något åt den.

Herr talman! Tack till statsrådet Slottner för svaret på frågan!

Människor går till jobbet och kommer aldrig hem igen. Bakom varje sådan olycka finns en familj som förlorat en förälder, ett barn, en syster eller en vän. Sorgen är naturligtvis oändlig, och förlusten går inte att reparera. Men det som gör det ännu mer smärtsamt är att det finns saker vi kan göra för att åtminstone minska antalet arbetsplatsolyckor och dödsfall på jobbet, i ljuset av att de ofta inträffar i branscher där arbetsmiljöarbetet brister, arbetslivskriminaliteten breder ut sig och brister i upphandlingar driver fram en osund konkurrens.

Ett tydligt exempel är byggbranschen. Den toppar år efter år statistiken över dödsolyckor. Vi ser samma mönster. Det handlar om hundratals företag på samma bygge, långa kedjor av underentreprenörer, pressade priser och ansvar som med detta suddas ut. Vi vet ju – inte bara på det här området utan alltid när helhetsansvar saknas – att säkerheten blir den stora förloraren.

Byggmarknadskommissionen presenterade sin rapport för ett antal år sedan, 2021. De tecknade en mörk bild av en bransch med kriminalitet, skattefusk och svartarbete där många seriösa företag pressas undan av oseriösa aktörer. Det är också ett problem värt att nämna. De oseriösa aktörerna tar mark på bekostnad av de seriösa aktörerna. Det är ju dem vi vill ha fler av, inte färre.

När det här kombineras med att språket och kunskapen om svenska arbetsmiljöregler ibland saknas eller varierar blir det svårare att få fram information och att utbildningar och det förebyggande säkerhetsarbetet på plats verkligen säkerställs.

Precis som statsrådet säger kan det här förhindras, och det handlar inte bara om den fråga vi debatterar i dag. Byggmarknadskommissionen skrev i sin slutrapport att man har identifierat tre saker som bidragit till den ökande arbetslivskriminaliteten och till att det har skett så många arbetsplatsolyckor och dödsfall på jobbet.

En av dessa tre saker är att de stora byggföretagen har minskat antalet egna arbetare, och det är något som lyftes fram väldigt tydligt. Företagen förlitar sig i högre grad på att använda underentreprenörer. Den oberoende kommissionen, som leddes av Stefan Attefall, listar alltså mängden underleverantörer som en av de största bidragande faktorerna till den ökande kriminaliteten och att det hela inte fungerar eftersom arbetsplatsolyckorna ökar.

Låt mig ge ett exempel: hissolyckan som skedde på en arbetsplats i Sundbyberg för ett par år sedan. På den arbetsplatsen hade man 119 olika underentreprenörer i väldigt många olika led. Det här gör naturligtvis det hela svårt. Jag undrar vad statsrådet ska göra åt detta.

Herr talman! Jag förstår att socialministern gärna vill ägna sig åt historieprat om vad som hänt före 2022 och inte. Det tänkte inte jag göra. Vi har nu ett akut läge i rättspsykiatrin, och jag tycker att vi behöver ägna oss åt den situationen här och nu.

Det stämmer inte när socialministern säger att man aldrig har gett så mycket resurser till sjukvården. Tillåt mig att vara teknisk en liten stund. Socialministern räknar upp väldigt många så kallade riktade statsbidrag som riktas hit eller dit. Det är väldigt problematiskt för både kommuner och regioner.

Jag vet att vi i grunden är överens om att vi ska ha färre riktade statsbidrag och fler generella så att kommuner och regioner själva kan anpassa efter vad de behöver. I det stora hela satsar vi socialdemokrater dubbelt så mycket resurser. Det har vi i stort sett gjort hela tiden till hälso- och sjukvården. Det spelar roll för sjukvården generellt, och också för rättspsykiatrin som vi talar om här, eftersom det är regionerna som har ansvaret för det.

Det som händer är problematiskt, även om man nu säger att man ser att det finns ett stort behov och att vi behöver göra saker inom rättspsykiatrin och psykiatrin. Eftersom det är fullt inom rättspsykiatrin tar patienter som borde ha varit inom rättspsykiatrin platser inom öppenvården. Där är det också fullt. Det är jättestora krav, eftersom den psykiska ohälsan är stor.

Den allmänna förebyggande psykiatrin måste stärkas. Där behöver vi absolut mer resurser och bättre struktur. Men det är också viktigt att lyfta fram att det är en fråga om arbetsmiljön för dem som jobbar inom rättspsykiatrin och en säkerhetsfråga. Vi vet att överbeläggningar sätter en stor press på personalen. Det är också problematiskt här och nu.

Min fråga kvarstår: Vad avser socialministern att göra för att hantera den akuta svårigheten och utmaningarna som rättspsykiatrin står inför i dag?

Herr talman! Jag tackar socialminister Forssmed för detta inlägg.

Det är tufft inom regionerna. Det säger också statsrådet själv. Det är fint om det kommer en ljusning. Ett budgetarbete pågår, och det är klart att vi har höga förväntningar. Det behövs mer pengar till både regioner och kommuner för att stärka psykiatrin, rättspsykiatrin och alla delar av sjukvården men också möjligheterna för kommunerna att göra både det förebyggande arbete som behövs för att man inte alls ska hamna inom rättspsykiatrin, och det arbete som behövs för att kunna ta emot dem som skrivs ut från rättspsykiatrin.

Det behövs mer resurser. Jag är enig om att resurser inte är det enda – det handlar också om vilka strukturer man har. Men resurserna är inte oviktiga utan betyder väldigt mycket. Har man inte tillräckligt med personal är det avgörande om man får mer personal eller inte. Både resurser och bra struktur är naturligtvis helt avgörande. Det finns inte tillräckligt med resurser, och den här regeringen har inte tillfört tillräckliga resurser till vare sig sjukvården i allmänhet, psykiatrin och öppenvården eller rättspsykiatrin. Det är min fasta mening.

När jag säger att det är hög tid för staten att ta ansvar tycker jag verkligen det. Det är som sagt väldigt tydligt att rättspsykiatrin inte kan påverka hur många som döms till rättspsykiatrisk vård. Man kan heller inte påverka att kommunerna har väldigt svårt att ta emot dem som är utskrivningsklara.

Men ett större statligt ansvar måste ju inte innebära att staten tar över hela ansvaret för rättspsykiatrin. Jag vill bara poängtera det. Staten kan också ta ett större ansvar genom det som vi har varit överens om i Sveriges riksdag, den så kallade finansieringsprincipen. När man ålägger kommuner och regioner större ansvar eller det blir ökade kostnader som staten kan påverka – och det här är en sådan fråga – tillför man tillräckligt med resurser för att kommuner och regioner ska kunna hantera det. Det är en viktig finansieringsprincip. Det är också ett statligt ansvar. Huruvida rättspsykiatrin helt ska tas över av staten eller inte får vi väl se. Men den lilla sak som regeringen kan göra i dag är att tillföra tillräckligt med resurser.

Nu står vi i tiden för budgetarbetet. Jag förstår att det mesta redan är gjort. Men om det inte tillförs resurser till sjukvården finns det ändå en möjlighet för socialministern att påverka där så att det blir mer resurser till sjukvården, vilket också skulle påverka förutsättningarna för rättspsykiatrin, så att den kan bli bättre.

Jag tycker att det är hög tid att staten tar sitt ansvar både genom ökad resurstilldelning och genom att man gör en översyn av det som även socialministern är inne på, det vill säga löser strukturella problem och ser över vilken eventuell lagstiftning som kan behövas. Det här problemet är nämligen helt akut. Det är helt galet att människor som är utskrivningsklara sitter kvar när de skulle kunna klara sig i öppenvård och komma ut. Det är galet att det ser ut som det gör – återfallsfrekvensen riskerar att bli högre när det är så trångt att man inte kan bedriva den vård som behövs. Det är också helt galet att en del av de människor som är dömda till rättspsykiatrisk vård faktiskt går fria i samhället. Vem bär ansvaret om någonting händer och någon begår ett nytt brott?

Herr talman! Tack, socialministern, för svaret på min fråga!

Den som lider av en allvarlig psykisk störning och begår brott ska dömas till rättspsykiatrisk vård. Men det är ett mycket ansträngt läge inom rättspsykiatrin. Behovet av rättspsykiatrisk vård för allvarligt psykiskt sjuka som döms för grova brott har ökat. Fler behöver alltså plats inom rättspsykiatrin. Det ökade behovet har varit särskilt tydligt de senaste åren.

Den överbeläggning och de långa köer som nu drabbar rättspsykiatrin får förödande konsekvenser, på flera sätt. Patienter som dömts till vård för grova brott kan bli utan nödvändig behandling samtidigt som redan utskrivningsklara patienter tvingas vara kvar inom slutenvården på grund av bristande resurser i öppenvården. Det leder inte bara till ineffektiv vård utan även till onödigt lång frihetsberövning i vissa fall. Det har också lett till att Europadomstolen har kritiserat Sverige för brott mot mänskliga rättigheter.

Det är regionerna som har ansvar för insatserna eller vården inom rättspsykiatrin. Men deras möjligheter att påverka inflödet, det vill säga om fler patienter kommer till rättspsykiatrin, men också utflödet, det vill säga om man skrivs ut från rättspsykiatrin, är kraftigt begränsade. Regionerna kan påverka många andra saker, men det kan de inte påverka.

Flera regioner har skjutit till resurser, eftersom de ser att läget är akut. För bara några veckor sedan gjordes en mätning av hur det ser ut inom rättspsykiatrin: Beläggningen – överbeläggningen – inom rättspsykiatrin är 110 procent. Det är alltså fler som befinner sig inom rättspsykiatrin än man har platser för.

Flera regioner har som sagt tillfört resurser. Men de har ett väldigt tufft läge. Socialministern och jag delar inte bilden av hur det ser ut inom sjukvården och för regionerna i stort. Det blev tydligt i socialministerns svar.

I mitt eget hemlän, Östergötland, arbetar nu 900 personer färre än för ett år sedan. Den ekonomiska situationen för regionerna påverkar också rättspsykiatrin. Och regionernas ekonomiska situation och deras ansvar för rättspsykiatrin och hela sjukvården är beroende av den finansiering de får av den sittande regeringen och majoriteten i riksdagen.

Jag och många med mig anser att regionerna och sjukvården är underfinansierade. Jag tycker att det räcker at titta på siffrorna från till exempel mitt eget hemlän. Men jag besöker ganska ofta sjukvården och blir allt oftare stannad av personer och sjukvårdspersonal, inte bara hemmavid utan överallt i Sverige, som vill berätta om läget i sjukvården i dag, med underbemanning. Det påverkar naturligtvis också rättspsykiatrin.

Min fråga kvarstår. Vad avser statsrådet att göra åt situationen?

Fru talman! Jag är inte god man, men jag hjälper mina föräldrar mycket med diverse saker. Bara det är enormt komplicerat. Det tar mycket tid och kraft. Det är många telefonsamtal som behöver göras och lösas.

Som god man får man dessutom inte rätt möjligheter för att utföra sina uppdrag på ett effektivt sätt – det var den aspekten jag ville ta upp men glömde. Förslagen i utredningen ska också skapa bättre förutsättningar för att utföra uppdraget, till exempel genom digitalisering och sådana saker. Eftersom det är komplicerat och tar mycket tid att hjälpa samt gäller personer som är utsatta i samhället kan vi inte också ha ett system som undergräver det praktiska arbetet. Även därför är det viktigt. Vi ska också kunna rekrytera nya som vill vara gode män eller förvaltare.

Jag tycker också att det är sorgligt att läsa om alla de fall som kommer fram. Men det är viktigt att det kommer fram. Vi måste ha mycket kontroller för att granska att det görs på rätt sätt och för att upptäcka fel.

En del, ganska många, av dem som har gode män eller förvaltare har faktiskt inte en röst för att kunna tala om sin ekonomi eller tala om att man har blivit utnyttjad. Då har samhället ett större uppdrag och ett större ansvar. Därför vill jag vädja till justitieminister Strömmer att verkligen prioritera den här frågan, så att vi får en förnyad lagstiftning på plats.

Fru talman! Jag får väl acceptera det. Men jag kommer att ställa frågan till statsrådet igen, eftersom det är viktigt att man får ett besked.

Jag vill återge ett citat som jag tycker beskriver detta ganska tydligt. Sven-Erik Alhem är förbundsordförande på Brottsofferjouren och säger att det är viktigt att de som själva saknar förmåga att tillgodose sina intressen har någon som är tillförlitlig. Det är anmärkningsvärt att man inte ser till att täppa igen de hål som uppenbarligen finns.

Det beskriver ganska tydligt vad detta faktiskt handlar om. Det är utsatta personer som inte alltid själva klarar av att göra sina röster hörda. Därför gör det extra ont i hjärtat när detta drar ut på tiden. Det är som att det är en fråga som inte är särskilt viktig.

Jag hör att statsrådet säger att det jobbas med frågan. Men även om det finns saker som behöver utredas och tittas vidare på är det svårt att förstå varför det ska ta sådan evinnerlig tid. Det fanns ett färdigremitterat förslag, där synpunkter från remissinstanserna hade skickats med. Det ligger på bordet sedan 2021. Det är därför jag ställer frågan.

Vilka är då problemen? Det finns flera olika, inte bara att den här lagstiftningen är gammal; handfast lagstiftning, det vill säga om hur det ska utföras, blir ju ibland daterad. Det handlar även om oegentligheterna. Det finns ändå oegentligheter. Även om de flesta gode män och förvaltare gör en jätteviktig insats, sköter sig och tillgodoser den som man ställer upp för på ett jättebra sätt finns det oegentligheter. Det finns människor som till exempel har tillgodogjort sig pengarna själva, och någon har sålt ett hus. Det finns flera exempel. Jag ska inte ta upp dem här, eftersom det tar lång tid. Men det är sådant som gör ont i hjärtat att höra.

En av sakerna som har föreslagits är ett nationellt ställföreträdarregister. Det skulle göra det enklare och smidigare för ställföreträdare att visa sin behörighet. Det handlar om att det ska vara enklare men också att man ska kunna se om det är rätt person, om det är en ställföreträdare och om det har förekommit några oegentligheter tidigare.

Dessutom säger Överförmyndarnämnden i Stockholms stad att det är så knepigt och svårt att hantera att vara god man eller ställföreträdare att det blir svårt att rekrytera. Det var därför jag lyfte in att en god man kanske inte riktigt kan säga att det är ett enkelt uppdrag. Det är det ju inte, och det är inte heller enkelt att utföra rent tekniskt.

Förutom register och att det ska vara enklare finns det en tredje sak, som jag har glömt och som jag får återkomma till.

Jättemånga har kontaktat mig och frågat vad som händer, varför det inte händer någonting och när man kan förvänta sig en förändring. Vi vill ju ha ett samhälle som möjliggör för rättssäkra och värdiga insatser för de personer som är i allra störst behov av den hjälp som samhället kan erbjuda.

Fru talman! Jag vill till att börja med tacka justitieministern för svaret och också för hans betoning som visar att han har förstått exakt vad min fråga handlar om, det vill säga vad som egentligen händer. Jag vill också ge en bakgrund till varför jag ställer frågan och tycker att det är viktigt att vi debatterar den.

I Sverige finns det i dag närmare 128 000 personer som har en god man eller förvaltare. Det är människor som i grunden har svårigheter på grund av sjukdom, funktionsnedsättning eller ålder och som är i behov av stöd i vardagen. Det handlar om att kunna få hjälp att göra det där grundläggande som vi andra tycker är självklart, till exempel betala sina räkningar eller ha kontakt med myndigheter. Behoven är ofta omfattande.

De ställföreträdare – gode män eller förvaltare – som engagerar sig gör en helt ovärderlig insats för att skydda några av samhällets mest utsatta. De som jobbar med frågan tycker dock att det behövs en hel del förändringar i lagstiftningen. Det handlar om det som statsrådet Strömmer var inne på, det vill säga att förhindra oegentligheter. Sådana har vi sett många av. Men det handlar också om att förenkla de uppdrag som man har som ställföreträdare och göra det mer hållbart och rättssäkert.

En väldigt stor andel, 40 procent, av de olika överförmyndarverksamheterna upplever svårigheter att rekrytera ställföreträdare. Det här är ett stort problem eftersom det handlar om människor som är i behov av att få omfattande hjälp. Om svårigheterna att rekrytera ökar markant uppstår ett problem för de människor som har ett stort behov.

Viktiga insatser görs som sagt, men vi behöver förändra och förtydliga lagstiftningen för att de hål som finns ska täppas till. Lagstiftningen är gammal. Statsrådet sa att vi socialdemokrater ibland tycker att saker och ting går för fort. Det tycker vi verkligen inte här.

Bakgrunden är att vi utredde lagstiftningen om ställföreträdare. Vi har också lagt fram ett förslag. Det har till och med varit ute på remiss. Det har kommit många synpunkter på den utredning som gjordes. Sedan 2021 ligger ett förslag som är remitterat och klart på justitieministerns bord.

Nu har det gått ganska många år sedan dess, och därför är det inte bara jag utan ganska många som ställer sig frågan vad som händer – precis det som statsrådet underströk. Vad händer med utredningen? När kommer ett förslag?

Det fanns förhoppningar hos många av dem som hjälper till och som är gode män och förvaltare men också hos överförmyndarnämnder och människor som själva får stöd och hjälp. Nu har de väntat i ganska många år på en uppdaterad lagstiftning. Mina frågor här är desamma som jag ställde i min interpellation: Vad händer? När kan vi förvänta oss att vi får ett konkret förslag, en proposition, på bordet? Eftersom problemen är så stora undrar jag också: Om det inte är i närtid, avser statsrådet i så fall att vidta några andra åtgärder fram till dess?