Christofer Bergenblock (C) svarade Thomas Ragnarsson i en replik om Hälso- och sjukvårdens organisation i debatten ”Protokoll 2025/26:106 Torsdagen den 16 april” den 16 april 2026.
Thomas RagnarssonM· i en replikJag tackar ledamoten Bergenblock för frågan. Men nu måste vi väl ändå reda ut vissa saker här. Att säga att vi skulle ha kunnat lägga fram en proposition hösten 2022 på grundval av det som Vårdansvarskommittén kom fram…Fru talman! Vi debatterar i dag socialutskottets betänkande SoU16 Hälso- och sjukvårdens organisation. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.
Fru talman! Den svenska hälso- och sjukvården är en komplex verksamhet att organisera. Samtidigt har vi 21 regioner som ska lösa detta på bästa sätt. Med tanke på de geografiska skillnader som råder samtidigt som antalet medborgare inom varje region skiljer sig åt avsevärt och det finns problem av varierad art i olika delar av landet har tillgänglighetsproblematiken varit ett stort problem. Där kan vi dock nu se ett trendbrott gällande köerna.
Den här regeringen är inte nöjd med det. Vi har större ambitioner än så och kommer att fortsätta arbetet med att minska dessa köer. Tyvärr kan vi konstatera att dagens hälso- och sjukvårdsorganisation inte uppfyller kraven i hälso- och sjukvårdslagen gällande att erbjuda patienter god och jämlik vård. Det är till stor del kopplat till geografiska utmaningar och bristande styrning och ledning.
Fru talman! De geografiska skillnaderna är inget som har uppkommit nu. Denna vetskap har funnits länge. Skillnaden är att den moderatledda regeringen tillsammans med sitt samarbetsparti nu har tagit frågan på allvar och pekat ut ett antal områden i Tidöavtalet. Man utreder nu hur staten ska ta ett större ansvar för att de patienter som är involverade ska få bättre och mer jämlik vård. I Vårdansvarskommittén landade man i att en nationellt styrd vård inte är lösningen på problemet. Det anser jag vara en klok konklusion, med tanke på tidigare nämnda geografiska och demografiska utmaningar, som skiljer sig åt i landet.
Fru talman! Den moderatledda regeringen ser frågan som så viktig att området blivit speciellt belyst i Tidöavtalet. Vi är på god väg att lösa frågor som bör ligga på den nationella nivån, såsom en nationell plan för kompetensförsörjning, inrättande av en nationell vårdförmedling, en nationell plan för hur bristen på vårdplatser ska elimineras, utökning av samverkan i regionala centrum, reformering av den digitala infrastrukturen i vården, en nationell förlossningsplan, utbyggnad av primärvården, fortsatt utveckling av cancer- och barncancervården, jämställd vård och forskning om kvinnors sjukdomar och hälsa.
Fru talman! Detta är exempel på områden där staten ska ta ett tydligare ansvar för hälso- och sjukvården. Den vårdkris som vi ser behöver brytas ned och analyseras nogsamt. Men det finns några punkter som redan i dag är kända. Det nära ledarskapet är helt avgörande för att en verksamhet ska fungera. Tyvärr har vi under årens lopp sett en alltmer centraliserad ledningsstruktur i regionerna. Detta har fått stora negativa konsekvenser för hur vården fungerar, vilket i sig talar för att ytterligare centralisering av ledningsstrukturen skulle få ytterligare negativa konsekvenser.
Fru talman! Det är lätt att i ett läge när något inte fungerar börja titta på organisationsförändringar. Vi politiker, men även tjänstemän, har en enorm övertro på just organisationsförändringar. Men om man tittar på andra verksamheter som har tagit steget mot en centraliserad organisation kan man konstatera att resultatet är ganska nedslående.
Det jag ofta saknar i debatten är grunden. Var finns patientperspektivet? Det är något som vi alla borde fundera på. I stället för att bygga en organisation som patienterna ska inordna sig i borde vi titta på patienterna och bygga organisationen utifrån deras behov. Det är inte rimligt att vi i dag har patienter som trillar mellan stolarna eller hamnar i vårdköer, vilket leder till fortsatt försämrad hälsa eller i värsta fall död. Det är inte rimligt att någon nekas en behandling som sedan visar sig finnas tillgänglig i en grannregion. Denna typ av skillnader är helt orimliga. Det är här jag ser den stora vinsten med ett ökat statligt engagemang och en ökad statlig styrning.
Fru talman! För att uppnå en bättre jämlik hälsa är nivåstrukturering i den högspecialiserade vården helt nödvändig. De regionala samarbetena, såsom de regionala cancercentrum som finns i dag, behöver utökas. Patienter har i allmänhet inga större problem med att förflytta sig, utan för dem är det viktigare att få hjälp. Detta omöjliggörs i dag av regionernas självstyre, administrativa hinder och ekonomiska diskussioner, saker som faktiskt är helt ointressanta för den patient som söker vård. Där spelar en nationell vårdförmedling en mycket stor roll.
Fru talman! Vi har i detta land ett av världens bästa sjukvårdssystem. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen, för jag menar det verkligen. Men vi dras med organisatoriska och strukturella problem som i slutändan riskerar att drabba patienten. Detta är inte acceptabelt.
Därför behöver vi göra förändringar i organisation och styrning samtidigt som uppföljningen av hur vård bedrivs och hur statliga medel används ökar. Men dessa förändringar behöver ha patienten i centrum, och vi behöver skapa en politisk enighet om hur vi fortsatt ska utveckla den svenska vården och öka patientnyttan.
Jag vet att det finns de som tror att mer pengar till regionerna är lösningen. Men att skicka in pengar i ett dysfunktionellt system är meningslöst. De pengarna hamnar i det berömda slukhålet. Så länge man inte kan följa pengars nytta ska man inte dela ut dem.
(Applåder)
Fru talman! Jag tackar ledamoten Thomas Ragnarsson för anförandet. Det var i många delar ett väldigt klokt och bra anförande, och jag kan hålla med om det allra mesta som sades. Inte minst delar jag ledamotens syn att idén om att förstatliga hela sjukvården är dödfödd – det är inte en väg vi ska gå. Detta har utretts av Vårdansvarskommittén.
Samtidigt är det så att Moderaterna stod bakom utredningen i Vårdansvarskommittén, vilket har fått till följd att många reformer som är viktiga för svensk hälso- och sjukvård har fördröjts under hela den här mandatperioden. Vi visste ju redan när mandatperioden började att vi behövde se över systemet för läkemedel och vaccinationer och att det behövde tas ett tydligare statligt ansvar. Hade Moderaterna och regeringen tillsatt en utredning om det här när man kom till makten hösten 2022 hade nu den utredningen kunnat vara färdig, propositionen behandlad i riksdagen och implementeringen påbörjad. Men först nu, våren 2026, tillsätts utredningen.
Hade man tagit hand om frågan om screening och likvärdighet i screeningverksamheten i Sverige hade man även där kunnat ha en färdigberedd proposition på riksdagens bord och en påbörjad implementering. Men det har ju inte skett. Detsamma gäller de luftburna transporterna, kompetensförsörjningen och den rättspsykiatriska vården. Allt det här har förskjutits på grund av den överenskommelse man ingick i och med Tidöavtalet, där Moderaterna varit delaktiga. Hur ser ledamoten på att man från Moderaternas sida medverkat till att fördröja reformer som är väldigt viktiga för svensk hälso- och sjukvård?
Fru talman! Jag tackar ledamoten Bergenblock för frågan. Men nu måste vi väl ändå reda ut vissa saker här. Att säga att vi skulle ha kunnat lägga fram en proposition hösten 2022 på grundval av det som Vårdansvarskommittén kom fram till är ju lite konstigt, för Vårdansvarskommitténs arbete hade inte ens påbörjats då. Den tillsattes som en del i en utredning av om vi skulle ha nationell sjukvård.
Jag kan hålla med om att det i den bästa av världar – för här är det några områden som vi faktiskt är överens om – skulle ha varit igång. Men samtidigt har vi faktiskt haft lite annat att titta på och tänka på. Jag tycker faktiskt att vi har levererat på rätt hög nivå inom många områden fram till dags dato – på bekostnad av någonting annat, men så är verkligheten.
Men jag hoppas verkligen på det här första steget, som nämndes tidigare, att man har tittat på ett antal områden. Det är extremt viktiga områden. Därför tycker jag att det är någonting som vi ska ta tag i när vi har vunnit valet – och det vet vi i september.
Fru talman! Jag tror kanske att ledamoten missförstod mig lite om han uppfattade att det skulle ha legat en proposition på riksdagens bord hösten 2022. Nej, däremot var vi väl medvetna redan hösten 2022 om att läkemedelsfrågan, exempelvis, behövde utredas. Där behövde det nämligen tas ett tydligare nationellt ansvar. Det behövde egentligen inte analyseras inom ramen för Vårdansvarskommittén, utan man hade kunnat tillsätta en utredning med direktiv att titta på läkemedelssituationen redan hösten 2022. Då hade utredningen kunnat vara klar ett år senare. Den hade kunnat vara ”remissad” i mitten av mandatperioden, och propositionen hade kanske kunnat ligga på riksdagens bord redan för ett år sedan. Men så har det inte blivit.
Låt mig fastna vid en annan sak som ledamoten tog upp, nämligen detta med en nationell vårdförmedling. Från Centerpartiet har vi ett annat förslag. Vi menar inte att vi ska ha en stor byråkratisk modell för en nationell vårdförmedling där regionerna ska sitta och rapportera: Nu har vi en ledig plats för höftledsoperation på sjukhuset i Halmstad om tre månader. I stället ska man ge ett större ansvar direkt till patienterna genom att tillgängliggöra information på 1177 om hur det ser ut med vårdköer och kvaliteten på vården. Och man ska som patient ha rätt att välja redan från dag ett, när man har fått en remiss.
Den vårdförmedling som Moderaterna och regeringen pratar om är i praktiken efter att vårdgarantin har tagit slut. Hur kommer det sig att regeringen och Moderaterna inte vill ge patienterna den här möjligheten och det här ansvaret, som man faktiskt har när man får välja vårdcentral alldeles själv från dag ett?
Fru talman! Då missförstod jag ledamoten Bergenblocks fråga initialt, och jag sa nog fel. Jag menade inte proposition. Detta med att vi skulle ha börjat inleda en utredning hösten 2022 var känt. Men samtidigt har det spretat en hel del när det gäller läkemedelsfrågan. Det är en oerhört komplex fråga. Jag tycker ändå att det var bra att den togs upp som en del i Vårdansvarskommittén. De sex punkter som är i Vårdansvarskommittén står ju alla partier bakom, och det tycker jag är en styrka när det gäller att göra ett framtida arbete.
Ledamoten, som stödde en regering under åtta års tid, hade kunnat lyfta läkemedelsfrågan om han hade ansett att detta borde effektueras. Ledamoten hade kunnat lyfta den det sista året under mandatperioden.
Sedan gällde det vårdförmedling. Det ska inte bli en stor och tung koloss. Det tycker inte jag heller. Det är det som är det stora problemet inom svensk hälso- och sjukvård i dag. Vi har administrerat sönder den svenska hälso- och sjukvården. Ibland blir vi som politiker också systemets försvarare: Jo, vi måste ha det här. Så här har det alltid varit.
Jag hoppas att detta ska kunna bli en ganska smidig organisation som faktiskt gagnar patienten. Skulle man lägga in det på 1177 skulle det fortfarande vara någon som ska lägga in det. Då är det alltså fortfarande en administrativ börda.
Jag tror att fördelen med det här systemet är att vi ändå får lite ordning och reda. Annars kan det vara så här: Vissa människor är extremt drivna och kommer nästan att söka vård innan de har fått problem. De har lite ont i höften och tycker att det nog behöver bytas höft och så vidare.
Jag tror att man behöver den här perioden, som Vårdansvarskommittén föreslog, att vi håller oss till väntetiden.
Fru talman! Det är mycket jag kan hålla med Thomas Ragnarsson om. Det gäller exempelvis Vårdansvarskommittén. Där är vi helt överens.
Jag tänker så här: Vi hade också velat se någon form av vårdberedning, ungefär som Försvarsberedningen, där alla partier, vårdaktörer och så vidare sätter sig ned och tittar på de långsiktiga förutsättningarna för svensk sjukvård. Det tycker jag hade varit bra. Jag upplever att det under regeringens fyra år har varit lite plottriga insatser, måste jag säga, och det blir aldrig bra.
En fråga som vi inte har berört så mycket gäller personalsituationen, alltså hur vårdpersonalen mår. Man har ju sett i exempelvis Arbetsmiljöverkets rapport och i Försäkringskassans rapport att det ser väldigt illa ut, så att säga. Det handlar om att personalen ska få en arbetsmiljö som gör att de kan hålla ihop och jobba ett helt arbetsliv. Då frågar jag Thomas Ragnarsson: Kan arbetstidsförkortning för vissa som jobbar skift vara något?
Jag nöjer mig med den frågan, och så går jag vidare sedan.
Fru talman! Tack, ledamoten Rågsjö, för frågan! Det var en väldigt glädjande fråga. Jag känner ju att jag kan någonting om hälso- och sjukvården och personalsituationen. Jag har varit chef i tolv år.
Jag kan konstatera en sak. Det finns en bra undersökning där man har tittat på varför sjuksköterskor väljer att lämna yrket. Många gånger hör man att det handlar om dåliga löner. Men det vanligaste svaret är faktiskt att det handlar om dåligt ledarskap. Det nära ledarskapet saknas. Och när det nära ledarskapet saknas – oavsett om det är på ett sjukhus eller i en kommunal hemsjukvård eller hemtjänst – får man problem. Man ser inte saker som uppstår i sin linda, utan det har gått för långt innan de upptäcks. Då får man sjukfrånvaro.
Hos personalen handlar det nog också om känslan av att inte bli sedd och hörd. Det lyfter människor något otroligt om bara ens chef varje morgon kommer och säger: Hej, Karin, så trevligt att se dig! Eller: Jag tycker att du ser lite hängig ut i dag. Är det något som har hänt?
Det är små saker som gör att man känner sig uppskattad och sedd. Jag tror att vi måste återta detta.
Det är faktiskt en regional fråga. Jag brukar säga – och det står jag för – att vi har alldeles för många chefer och för få ledare. Om vi hade ledare inom hälso- och sjukvården och inom kommunal hemsjukvård skulle vi inte se de problem som vi ser i dag. Det är jag faktiskt helt övertygad om.
Fru talman! Många pratar om att de behöver kortare arbetstid. För dem som jobbar jour, exempelvis, är det väldigt svårt att hålla ihop ett helt arbetsliv.
Nu till någonting helt annat. Ni har tillsatt en effektivitetsdelegation – det låter ju bra – för att vården ska bli mer effektiv. Där kan man söka pengar, och det ökar ju administrationen. Detta var ett svar på regionernas stora besparingar 2024, då man också fick varsla personal för första gången sedan 1990.
Här blev det alltså väldigt mycket byråkrati för att man skulle söka de här pengarna. Och när man tillsatte den här effektivitetsdelegationen tog man inte in vårdpersonal, som kan frågan. Jo, man tog in en person som har jobbat i vården men som chef. Man tog in chefen för Kry, och det gjorde man precis under den period då de hade fått återkrav från tre regioner. Det var felaktig fakturering, polisanmälningar och så vidare. Jag tycker att det var lite djärvt att ta in Kry.
Nu visar det sig ytterligare att Kry jobbar vidare på att vara effektiva genom att exempelvis ha en läkare, eller flera läkare, som tar 100 samtal per dag. Då får man också cash för det. Det låter oerhört oseriöst.
Jag frågar ledamoten: Vad ska vi göra åt detta haveri när det gäller vårdval och förutsättningarna för att verka? Det handlar om att våra skattepengar rinner iväg.
Jag vill inte att de ska rinna iväg till en läkare som har 100 telefonsamtal eller möjligheter att ta väldigt korta besök under en hel dag. Det låter totalt oseriöst med 100. Vad anser ledamoten att vi ska göra åt detta?
Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!
Jag kommer att börja med frågan om kortare arbetstid. Det är jättebra, för det har vi redan. Det finns inte någon hälso- och sjukvårdspersonal som jobbar mer än 35 timmar i veckan om man har rotationstjänstgöring. Vi har redan en kortare arbetstid.
Frågan är: Skulle det hjälpa att sänka till 30 timmar? Nej, det tror jag faktiskt inte. Framför allt skulle det skapa andra problem. Varje gång vi sänker arbetstiden måste vi ha in mer folk. Det är oftast kompetens vi talar om som måste in. Det innebär att vi får ett kompetensminus.
Vi måste se till att vårda den personal vi har. Den ska ha rimliga arbetsförhållanden. Det är grunden i allt arbetsliv. Men att vi skulle sänka arbetstiden ytterligare ser jag inte ens komma. Det finns inte möjligheter till det.
Inom hälso- och sjukvården har vi ofta varit väldigt oroliga för och haft lite svårt att tala om effektivitet och produktivitet. Det finns en tanke med effektivitetsdelegationen som är väldigt bra. Det handlar om att våga börja tala om de frågorna inom hälso- och sjukvård.
Varför skulle det vara fult att tala om produktivitet och effektivitet i hälso- och sjukvården? Vi skapar ju hälsa. Det är det finaste man kan göra. Det tycker jag är alldeles utmärkt.
När det gäller LOV och den delen står vi inte bakom att människor fuskar. Det är jag helt emot. Vi är kanske det parti som är allra starkast emot fusk och kriminalitet när det gäller sådana här delar.
Vi är framför allt väldigt duktiga på att jaga dem, och det gör vi nu. Det ska vi fortsätta med. Vi skapar inte lagar eller bygger system för att kriminella element ska utnyttja dem.
(forts. § 9)
