Riksflödet
Logga in
Talade i kammaren ·

Thomas Ragnarsson (M) om (forts. från § 9) Nästa steg för en god och nära vård (forts. SoU23)

Thomas Ragnarsson (M) höll ett anförande om (forts. från § 9) Nästa steg för en god och nära vård (forts. SoU23) i debatten ”Protokoll 2025/26:74 Torsdagen den 19 februari” den 19 feb 2026.

Fru talman! Vi debatterar i dag betänkande SoU23 och propositionen Nästa steg för en god och nära vård. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Tanken med god och nära vård är bra. Det finns nog inte någon som är emot att vi går i den riktningen. Men tyvärr har processen gått långsamt och varit oerhört kostsam. Det talas om att samhället har lagt runt 31,5 miljarder på reformen, och resultatet har varit ganska skralt. Det finns goda exempel runt om i landet, men de drivs på sin höjd i enskilda regioners regi och inte sällan i någon form av projektverksamhet.

Det är tydligt att det behövs ny, ytterligare lagstiftning på området. Det är det som den moderatledda regeringen nu presenterar. Det är ändringar i tandvårdslagen, patientlagen och hälso- och sjukvårdslagen för att tydliggöra inriktningen för det fortsatta arbetet med god och nära vård.

Fru talman! Primärvården behöver vara navet i arbetet kring patienten, dels för att skapa kontinuitet, dels för att avlasta den hospitala sjukvården. Det finns i dag ingen tvekan om vad som är primärvårdens uppdrag, men tyvärr lever man inte upp till dessa krav. Det är många år sedan primärvården fick uppdraget att hantera första linjens psykiatri. Men det är tydligt att detta uppdrag inte har fullgjorts. Det behövs ett förtydligande i lagstiftningen.

God och nära vård innebär att patienten står i centrum och att behov, tillgänglighet och sammanhållen vård är centralt. Kommuner och regioner behöver jobba sömlöst. För det krävs samverkan och att det finns rutiner på plats.

Lagförslaget innebär att informationskravet i förhållande till patienten stärks. Alla patienter ska veta vem som är fast vårdkontakt och vem som är fast läkarkontakt och framför allt hur man når dessa. Det är en fråga som har varit på agendan i många år men aldrig fungerat fullt ut.

Fru talman! För några veckor sedan debatterade vi om folkhälsa och var överens om vikten av förebyggande arbete. Det kan konstateras att vi tyvärr fortfarande är kvar i ett system som jobbar reaktivt och inte proaktivt. Det leder i sin tur till att det förebyggande arbetet är ganska frånvarande. Här behöver regionerna prioritera om, när det gäller både kompetens och ekonomiska resurser.

Jag är medveten om att primärvården har det tufft på många ställen. Man saknar personal, och tillgängligheten sviktar. Men omställningen kommer att kräva att arbetssätt förändras. Här kommer digitaliseringen att spela stor roll. Alla vårdgivare måste kunna nå patientjournal och läkemedelslista, oavsett var patienten bor. Här gäller det att säkerställa att systemen kan prata med varandra.

Fru talman! Den kommunala hälso- och sjukvården påverkas i allra högsta grad av lagändringarna, speciellt när det gäller kravet på medicinskt ansvarig för rehabiliteringsverksamheten i kommunerna och att man om behov finns ska tillhandahålla medicinsk bedömning av sjuksköterska och läkare dygnet runt. Lösningen kommer att se olika ut beroende på var i landet man befinner sig. Så måste det nog vara. Men målet är att vi ska ge våra medborgare bättre service och jämlik vård och minimera att patienter skickas till sjukhus i onödan.

Jag har i en tidigare debatt tagit upp det goda exemplet med hälsocentralerna i Västerbotten. Det är en fantastisk verksamhet där man lyfter primärvården till en helt ny nivå. Här finns ett lärande att göra för många regioner runt om i Sverige.

Fru talman! Det finns ingen vårdnivå förutom primärvården som klarar av att jobba personcentrerat fullt ut. Möjligheten att se hela människan och att kunna möta upp individen utifrån symtom, unika behov, förutsättningar, vilja och kultur skapar grunden för ett omhändertagande som ger stora hälsovinster på både kort och lång sikt. Det är i sin tur ett stort kliv mot att jobba proaktivt.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram behovet av samverkan mellan olika samhällsaktörer. Samarbetet mellan primärvård och kommunal hälso- och sjukvård har jag redan lyft upp. Men det finns ytterligare en aktör som bör lyftas fram. Det är den prehospitala sjukvården, som har hög kompetens och bra utrustning för omhändertagande utanför vårdinrättning. Ambulanssjukvården finns representerad i nästan alla våra 290 kommuner och skulle med ganska små resursförstärkningar kunna göra skillnad på riktigt.

(Applåder)

DebattenHos riksdagen
Replikskiftet · 4 repliker

Fru talman! Ledamoten! Vi är väldigt överens om grunderna i den här reformen. Vi har malt den nära vården under lång tid. Men jag undrar lite hur regionerna ska prioritera samtidigt som det är vårdplatsbrist.

Förra veckan träffade jag Sjukhusläkarna, en yrkesförening inom Sveriges läkarförbund. Ett antal läkare som jobbar i hela landet pekade på sin stress över hur det ser ut runt om i regionerna. De som läkare och övrig vårdpersonal har en extrem situation.

Samtidigt säger ledamoten att regionerna ska prioritera, eftersom det är otroligt viktigt att vi får igång denna primärvårdsreform, med antalet patienter per läkare och så vidare. Den måste sätta sig. Men det är lite mycket att hantera. Det blir som ett stort bollhav. Vilka bollar ska man välja? Det kan man fråga sig.

Därför frågar jag ledamoten: Hur ska regionerna tänka om vårdplatsbristen tickar på och det kostar pengar att anställa exempelvis psykologer och kuratorer till primärvården? Det vore ju fantastiskt om där fanns en psykolog eller en kurator som människor med olika psykiska problem kunde träffa.

Fru talman! Tack, ledamoten Rågsjö, för frågan! Det är alltid lika trevligt att stå här i talarstolen och debattera.

Som jag sa i mitt anförande är det många år sedan primärvården fick uppdraget att hantera första linjens psykiatri. När man gjorde den omställningen flyttade man psykiatri från psykiatrin till primärvården. Det frigjorde en del personal, och många följde med till vårdcentralerna för att jobba med just den här biten.

Jag vet att det på vissa ställen i Sverige är brist på till exempel psykologer. Det är en tuff utmaning. Det är jag fullt medveten om.

Jag blir ofta väldigt orolig när vi målar upp en bild av att svensk hälso och sjukvård bara är ett stort krisområde. Det här har varit mitt liv i 38 år. Jag har älskat mitt arbete varje dag. Det finns en otrolig potential i svensk hälso- och sjukvård.

Personalkrisen har senast utretts i form av forskning vid Linköpings universitet som visar att svensk hälso- och sjukvård aldrig någonsin har haft så många anställda sjuksköterskor och läkare som i dag. Vi har ett systemfel, och det behöver vi prata om. Vi ska inte måla upp en bild av att det råder brist hela tiden. I det här fallet råder det ingen brist, men vår personal gör fel saker. Det är det jag menar. Men vi här i kammaren kan inte tala om för regionerna vem som ska jobba med vad. Man måste prioritera den viktiga kärnverksamheten, och det är regionernas ansvar.

Fru talman! När man träffar personal eller Vårdförbundet och Läkarförbundet låter det lite annorlunda. De säger inte: Oj, vi vet inte vad vi ska göra!

Vi har i grunden en fantastisk hälso- och sjukvård i Sverige. Men vi har också väldigt stora problem. Det måste man väl ändå säga. Arbetsmiljöverkets stora undersökning visar en extrem stress hos personalen. Det kan ju inte bara handla om att regionerna är taffliga och har en konstig personalpolitik. När man pratar med andra inom vården beskriver de sin arbetsmiljö som ganska otillfredsställande. Jag tycker inte att man löser det genom att säga att det görs för mycket. Vad är det som är ”för mycket” av det som görs?

Vi har också en helt förändrad demografi i Sverige. Herregud – vi blir alla äldre och äldre och lever längre och längre, och det är jättebra. Men det innebär också att hälso- och sjukvården får en annan börda. Man kanske skulle reorganisera lite och titta om det i stället kanske behövs geriatriska mottagningar eller whatever.

Men för att få det som behövs på plats, exempelvis en första ingång för psykisk ohälsa, måste man rusta på ett helt annat sätt än vad vi gör i dag. Det handlar även om den psykiatriska vården som helhet. Men det ska vi inte tala om här i dag, utan det handlar just om ingången. Det borde innebära att man anställer psykologer och kuratorer. Då måste pengarna komma någonstans ifrån.

Ledamoten och jag kan stå och prata i väldigt många omgångar om vad det här beror på. Men jag tycker att det är ett problem att hälsovårdens personal larmar men får väldigt lite gehör från politiker på nationell nivå. Att det kommer att saknas 27 miljarder till regionerna 2030 är ett problem.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Rågsjö för inspelen och frågan.

Jag ska ta ett enkelt exempel. En avdelning behöver 20 sjuksköterskor för att ta hand om patienterna som är inlagda där. På avdelningen finns det 3 sektionsledare. Jag vet inte om ni har hört det begreppet, men sektionsledare har oftast administrativa uppgifter. Räknas de då som administratörer i PA-systemet? Nej. För mig blir det därmed ganska enkelt att förstå varför personalen upplever att de är utarbetade. Det är ju faktiskt så att 17 personer gör 20 personers jobb, eftersom 3 personer håller på med administrativ verksamhet.

Vi har en smygadministration som är enorm. Mellan 2010 och 2022 ökade kostnaderna för svensk hälso- och sjukvård med 18 procent per invånare i det här landet. Ökningen av personalen inom hälso- och sjukvården var 7 procent. Den större delen stod administratörer för. Vårdutbudet ökade med knappt 2 procent.

Jag vill påstå att många av de problem vi upplever i dag beror på att vi har för dålig styrning och ledning ute i verksamheterna. När man frågar personal som lämnar vården om skälen till det handlar det inte främst om lönen, som Vårdförbundet säger att det gör. Nej, det beror främst på dåligt ledarskap, dålig delaktighet och kass arbetsmiljö. Sedan kommer lönen. Bara det här med delaktighet – genom att låta personalen vara med och strukturera arbetet och så vidare skulle vi nå hur långt som helst, och det kostar ingenting.

(Applåder)

0 kommentarer
Kommentarer skrivs under eget namn och stannar på Riksflödet — de skickas aldrig till källan.
Ingen har kommenterat än.
    Här kommenterar ledamöter, statsråd och partier. Är du en av dem, ta över din profil.