Fru talman! Så är det då äntligen dags för nästa steg för en god och nära vård. Det är välkommet, och jag börjar därför mitt anförande med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Vi socialdemokrater har också lämnat ett särskilt yttrande, som jag återkommer till.

Omställningen till det vi kallar god och nära vård har pågått under ganska många år. Under de åren har insikten om att primärvården borde vara navet för vården av patienten ökat. Vi kan inte organisera sjukvården i stuprör eftersom de flesta patienter inte går att sortera i stuprör. Patienter har olika behov, olika symtom och olika diagnoser – ibland flera diagnoser – och de befinner sig på olika platser i livet. Sjukvården måste självfallet vara organiserad så att man kan ge bästa möjliga vård till varje patient oavsett.

Det betänkande vi i dag debatterar innebär ett antal steg i rätt riktning. Några av stegen är ärligt talat inte särskilt stora. Att vi i lagstiftningen ersätter termen hemsjukvård med termen hälso- och sjukvård i hemmet innebär ingen stor förändring i praktiken.

Förslaget om att förtydliga att regioner och kommuner ska samverka med varandra i planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården ligger helt i linje med hur regioner och kommuner arbetar sedan många år.

Förslaget om att primärvården ska tillgodose både fysiska och psykiska vårdbehov är i sig ingen förändring men en viktig påminnelse om att primärvården måste planera för och leverera både och.

Att informationskravet i förhållande till patienterna stärks är välkommet. Patienten ska självklart ha rätt att veta vem som är den fasta vårdkontakten och läkarkontakten och hur man kommer i kontakt med dem.

Några av förändringarna innebär större steg på vägen mot en god och nära vård. Förslaget om att det ska finnas en medicinskt ansvarig för rehabilitering i varje kommun är viktigt. Ungefär hälften av Sveriges kommuner har i dag en medicinskt ansvarig för rehabilitering, det vi kallar MAR. Med dagens betänkande kommer alla Sveriges kommuner att behöva utse en sådan, och det är viktigt för att varje patient ska få likvärdig vård och rehabilitering som ger möjlighet till ett friskt liv så länge som möjligt.

Förtydligandet att det ska kunna göras en medicinsk bedömning av läkare och sjuksköterska oavsett tid på dygnet är också viktigt för att säkerställa att den stora grupp av sköra patienter som omfattas av kommunal vård ska få rätt till hjälp där de befinner sig också på kvällar och helger.

Fru talman! Vi socialdemokrater står bakom de här förslagen, för det finns stor och bred enighet om att omställningen mot en god och nära vård är viktig och nödvändig. Vi är överens över partigränserna och på alla politiska nivåer. Vi är överens i den kommunala sjukvården och i den regionala sjukvården. Det är bra för patienterna, som slipper åka som flipperkulor mellan vårdens olika stuprör. Det är bra att resurserna i vården kan användas så effektivt som möjligt. Vi är också överens om att god och nära vård kräver nya arbetssätt. Det kräver omfördelning av resurser, och det kräver beslut på alla vårdens områden.

Men trots denna breda enighet om nödvändigheten av den omställning som pågår är det förslag som vi debatterar här i dag ett av få steg i omställningsarbetet som har tagits av regeringen under den här mandatperioden och under de år som det varit moderater och kristdemokrater som bedrivit verksamheten på Socialdepartementet. Det går för trögt.

I vårt särskilda yttrande konstaterar vi att det fortfarande är långt kvar tills svensk primärvård kan fylla rollen att vara navet i sjukvården. Alldeles för få patienter har en fast läkarkontakt. Nästan alla regioner har långt kvar till Socialstyrelsens rekommendation om 1 100 listade patienter per specialistläkare i primärvården.

Svensk sjukvård sliter i dag med sin kompetensförsörjning på alla nivåer. Vi ska inte lura oss att tro att vi löser problemet med hur alla patienter ska få tillgång till bra rehabilitering genom ett beslut om att det ska finnas en medicinskt ansvarig för rehabilitering i varje kommun, för det är stor brist på både fysioterapeuter och arbetsterapeuter i Sverige i dag. Det lagstiftar vi inte bort med de här förslagen. Det är brist på specialistläkare i allmänmedicin, och det är brist på sjuksköterskor i många kommuner. Det lagstiftar vi inte bort. Det finns stora brister i arbetsmiljön i hälso- och sjukvården. Det lagstiftar vi inte heller bort med det vi debatterar i dag.

Nyss meddelade sjukvårdsministern att hon vill tillsätta en kriskommission för att komma till rätta med just den dåliga arbetsmiljön i vården. Det är verkligen i mandatperiodens elfte timme efter att vi har levt med sjukvårdskris i åratal. Men vi välkomnar den krisinsikten och att sjukvårdsministern nu är beredd att ta ett nationellt ansvar. Det är bra.

Som vi socialdemokrater skriver i vårt särskilda yttrande behövs det mer resurser till svensk sjukvård om vi ska lyckas med omställningen till god och nära vård. Det behövs mer resurser till utbildning av vårdpersonal. Det behövs resurser för att skapa en bättre arbetsmiljö. Regioner och kommuner behöver en större kostym om de ska klara sitt sjukvårdsuppdrag och med det också den fortsatta omställningen till en god och nära vård där primärvården kan vara navet.

Vi socialdemokrater har under den här mandatperioden lagt fram skuggbudgetar som var och en skulle ha inneburit att Sveriges kommuner och regioner hade haft väsentligt mer pengar till välfärden och till sjukvården än de har i dag. Vi skulle dessutom ha gett Sveriges regioner och kommuner besked om de långsiktiga förutsättningarna framåt.

Vi vill att de generella statsbidragen ska räknas upp i takt med inflationen, precis som Vänsterpartiet lyfte fram här tidigare. Då skulle sjukvården få helt andra planeringsförutsättningar och den långsiktighet som krävs för att kunna rekrytera, satsa på personalen och förbättra arbetsmiljön. Det skulle också innebära att regioner och kommuner fick en helt annan kraft i omställningsarbetet mot en god och nära vård.

Med allt detta sagt, fru talman, är det bra att vi nu äntligen tar några steg framåt i processen mot en god och nära vård. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande 23 Nästa steg för en god och nära vård. Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

En väl fungerande sjukvård är en grundläggande del av ett välfärdssamhälle. När människor blir sjuka ska vården finnas där. Den ska vara tillgänglig, den ska vara sammanhållen och den ska fungera i hela landet, från första andetaget till livets slutskede. För oss i Sverigedemokraterna är detta en central fråga.

Sjukvården är organiserad genom 21 regioner och 290 kommuner. Det innebär olika beslut, olika prioriteringar och olika förutsättningar. Men när människor blir sjuka ska vården fungera på samma grundläggande nivå i hela landet. Det får inte vara avgörande var man råkar bo. Det kräver tydligare nationella krav och ramar.

Fru talman! Det här betänkandet är ett led i arbetet med att skapa tydligare ansvar och bättre samverkan i svensk hälso- och sjukvård. Det handlar om att människor ska få den vård de behöver i tid och utan att hamna mellan olika huvudmän.

Omställningen mot en mer sammanhållen och nära vård har diskuterats under många år, som många tidigare har sagt. Det är en uppfattning som delas av många, både i denna kammare och ute i landet, att utvecklingen har gått alldeles för långsamt. Strategier har formulerats och planer har tagits fram, men verkligheten i kommuner och regioner har sett annorlunda ut. Äldre har skickats mellan vårdnivåer. Kommunal vård har saknat tydlig läkarmedverkan. Primärvården har varit överbelastad och otydlig i sitt uppdrag. Många har tvingats söka vård på akutmottagningar för åkommor som borde ha kunnat hanteras i primärvården.

Fru talman! Nu tar vi nästa steg genom att ansvar och uppdrag skrivs in tydligare i lag.

Den 1 juli föreslås flera lagändringar träda i kraft i hälso- och sjukvårdslagen, patientlagen och tandvårdslagen, i enlighet med propositionen. Lagändringarna tydliggör primärvårdens uppdrag och ansvar, stärker kontinuiteten och tillgängligheten samt förtydligar regionernas ansvar för styrning och uppföljning av primärvården.

Primärvårdens uppdrag förtydligas så att både fysiska och psykiska vanligt förekommande vårdbehov omfattas. Det innebär att första linjen får ett tydligare nationellt definierat ansvar.

Vi vet att hanteringen av psykisk ohälsa i dag varierar stort mellan regioner. I vissa delar av landet fungerar första linjen väl, i andra saknas tillräckliga resurser eller tydliga strukturer. Det leder till att patienter bollas vidare, att väntetiderna ökar och att ansvaret blir otydligt.

När primärvårdens uppdrag nu tydliggörs stärks förutsättningarna att ta ett tydligare ansvar för vanligt förekommande psykiska besvär. Det är avgörande för unga med ångest och depression, för vuxna med stressrelaterad ohälsa och för dem som annars riskerar att hamna mellan primärvård och specialistpsykiatri.

Regioner och kommuner får samtidigt ett tydligare lagstadgat ansvar att samverka i planering och utveckling av vården. Det är avgörande för äldre med komplexa behov, för personer som skrivs ut från sjukhus och för dem som är beroende av kommunal hälso- och sjukvård.

I den kommunala vården införs även krav på medicinskt ansvarig för rehabilitering. Det, fru talman, stärker det medicinska ansvaret kring sköra patienter, särskilt efter sjukhusvistelser. Det tydliggörs också att medicinsk bedömning av läkare eller sjuksköterska ska kunna erbjudas när behov uppstår, oavsett tid på dygnet. Om regionen inte fullgör sitt ansvar för läkarmedverkan får kommunen möjlighet att anlita läkare och begära ersättning för det. Ansvar ska vara tydligt, och det ska få konsekvenser när det brister.

Fru talman! Under pandemin blev bristerna i ansvar och medicinsk närvaro i äldreomsorgen smärtsamt tydliga. Coronakommissionen riktade skarp kritik mot hur samhället skyddade de äldre och pekade på strukturella svagheter i ansvar och samverkan. De erfarenheterna får inte upprepas. När vi nu tydliggör ansvar och stärker de medicinska kraven i kommunal vård minskar vi risken att liknande brister uppstår igen.

Kontinuitet är en av vårdens största utmaningar. Många patienter upplever att de får träffa nya personer varje gång och att ingen riktigt håller ihop vården. Det skapar otrygghet och försämrar kvaliteten.

Men kontinuitet handlar också om något mer. När samma läkare eller vårdkontakt följer patienten över tid ökar möjligheten att upptäcka förändringar tidigt, att sätta in rätt behandling i tid och att förebygga att enklare besvär utvecklas till svår sjukdom. När vi stärker kraven på information om fast vårdkontakt och fast läkarkontakt tar vi därför ett viktigt steg mot bättre kontinuitet, bättre kvalitet och bättre förebyggande vård.

Fru talman! Detta betänkande är en del av det bredare reformarbete som regeringen genomför med stöd av Sverigedemokraterna inom ramen för Tidöavtalet. Parallellt arbetar vi med att korta vårdköerna genom nationell vårdförmedling så att ledig kapacitet kan användas bättre över hela landet. Det stärker tillgängligheten och minskar skillnader mellan regioner. Vi genomför också en nationell kompetensförsörjningsplan och stärker den digitala infrastrukturen, vilket är avgörande för att vården ska fungera sammanhållet och effektivt.

Inom psykiatrin pågår dessutom en bred reform med fokus på fler vårdplatser, bättre hantering av samsjuklighet och stärkt rättspsykiatri. Det är särskilt viktigt när primärvårdens ansvar för psykisk ohälsa nu tydliggörs. Utan personal, ingen kontinuitet. Utan kompetens, ingen kvalitet.

Fru talman! Nästa steg för en god och nära vård innebär tydligare primärvårdsuppdrag, skärpt samverkan mellan region och kommun, stärkt medicinsk kompetens i kommunal vård och bättre förutsättningar för kontinuitet. Det är konkreta förändringar som stärker tryggheten för äldre, för personer med kroniska sjukdomar och för dem som söker hjälp för psykisk ohälsa. Det stärker också det förebyggande arbetet och minskar risken att sjukdom förvärras i onödan.

För oss i Sverigedemokraterna handlar det om att säkerställa en sjukvård som fungerar i vardagen, för patienter och personal, i hela landet. Detta är ett steg i rätt riktning, fru talman, men arbetet med att stärka svensk hälso- och sjukvård fortsätter. För oss i Sverigedemokraterna är det avgörande att vården blir mer sammanhållen, mer tillgänglig och mer likvärdig över hela landet. Vi tar detta steg i dag, och vi fortsätter reformarbetet.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Bergenblock för frågorna.

Personalen är naturligtvis det allra viktigaste vi har för en fungerande hälso- och sjukvård. Där är arbetsmiljön viktig för att vi ska få personal som vill arbeta inom hälso- och sjukvård.

Sverige behöver självklart kompetent personal i vården, oavsett bakgrund. Men arbetstillstånd måste bygga på tydliga krav, och de måste följas upp. Vi kan inte ha särskilda regler för särskilda människor, utan vi måste ha ordning och reda i migrationspolitiken. Oavsett var du arbetar någonstans måste du följa reglerna. Sedan är det beklagligt att det drabbar folk som arbetar inom vården, försörjer sig och har integrerats. Det är naturligtvis beklagligt. Det är tråkigt med alla enskilda fall som man kan relatera till.

Det här bottnar i ett problem som Centerpartiet har drivit de senaste åren, nämligen den oansvariga migrationspolitiken. Det är därför den behöver stramas upp. Politiken har utsatt samhället för stora påfrestningar. Det har varit bristande kontroll, och konsekvenserna har varit förödande, med växande utanförskap, gängkriminalitet och en välfärd under hård press. Det är viktigt att ha ordning och reda i migrationspolitiken.

Flera partier, och även vår partiledare, har öppnat för att se över om politiken drabbar fel. Det gäller väl främst barn som studerar här och har fått ett utvisningsbeslut.

Många partier har varit med och drivit linjen, inte bara Sverigedemokraterna eller nuvarande regering utan även tidigare regeringar. Den iscensattes av Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

Att Centerpartiet står här och försöker påskina att man vill ha stram migrationspolitik tror jag inte att någon här i kammaren, eller någon annan som har lyssnat, tror på. Vi kan inte bygga ett välfärdssamhälle på att ständigt få in nya människor. Vi har redan en stor arbetslöshet i landet, om inte Centerpartiet och ledamoten känner till det.

Vi kan börja där. Vi behöver utbilda dem som inte har utbildning eller jobb så att de kan börja i exempelvis vården. Vi kan inte fortsätta att fylla på från andra länder.

Att vi skulle jaga just vårdpersonal är missvisande. Enligt Migrationsverkets statistik har bara i år 87 läkare fått nya arbetstillstånd och nästan 400 läkare fått sina tillstånd förlängda. Det är alltså 87 läkare, 15 sjuksköterskor, 30 undersköterskor, 26 vårdbiträden och 14 tandläkare som har fått förstagångstillstånd. I fråga om förlängningar är det 392 läkare, 130 sjuksköterskor, 78 undersköterskor, 83 vårdbiträden och 54 tandläkare. Att vi utvisar och jagar vårdpersonal är rena lögner.

De som uppfyller kraven får stanna. Att det har varit en oansvarig migrationspolitik där folk har levt i ovisshet under så många år kan inte vi ta på oss, utan det får ni ta på er. Centerpartiet, Socialdemokraterna och övriga som har styrt tidigare har skapat denna oreda. Det är nu vi rensar upp, och tyvärr drabbar det enskilda. Det är beklagligt när det drabbar just dem som verkligen sköter sig, har ett arbete att gå till och försöker vara en del av vårt land.

Fru talman! Ledamoten! Vi är väldigt överens om grunderna i den här reformen. Vi har malt den nära vården under lång tid. Men jag undrar lite hur regionerna ska prioritera samtidigt som det är vårdplatsbrist.

Förra veckan träffade jag Sjukhusläkarna, en yrkesförening inom Sveriges läkarförbund. Ett antal läkare som jobbar i hela landet pekade på sin stress över hur det ser ut runt om i regionerna. De som läkare och övrig vårdpersonal har en extrem situation.

Samtidigt säger ledamoten att regionerna ska prioritera, eftersom det är otroligt viktigt att vi får igång denna primärvårdsreform, med antalet patienter per läkare och så vidare. Den måste sätta sig. Men det är lite mycket att hantera. Det blir som ett stort bollhav. Vilka bollar ska man välja? Det kan man fråga sig.

Därför frågar jag ledamoten: Hur ska regionerna tänka om vårdplatsbristen tickar på och det kostar pengar att anställa exempelvis psykologer och kuratorer till primärvården? Det vore ju fantastiskt om där fanns en psykolog eller en kurator som människor med olika psykiska problem kunde träffa.

Fru talman! När man träffar personal eller Vårdförbundet och Läkarförbundet låter det lite annorlunda. De säger inte: Oj, vi vet inte vad vi ska göra!

Vi har i grunden en fantastisk hälso- och sjukvård i Sverige. Men vi har också väldigt stora problem. Det måste man väl ändå säga. Arbetsmiljöverkets stora undersökning visar en extrem stress hos personalen. Det kan ju inte bara handla om att regionerna är taffliga och har en konstig personalpolitik. När man pratar med andra inom vården beskriver de sin arbetsmiljö som ganska otillfredsställande. Jag tycker inte att man löser det genom att säga att det görs för mycket. Vad är det som är ”för mycket” av det som görs?

Vi har också en helt förändrad demografi i Sverige. Herregud – vi blir alla äldre och äldre och lever längre och längre, och det är jättebra. Men det innebär också att hälso- och sjukvården får en annan börda. Man kanske skulle reorganisera lite och titta om det i stället kanske behövs geriatriska mottagningar eller whatever.

Men för att få det som behövs på plats, exempelvis en första ingång för psykisk ohälsa, måste man rusta på ett helt annat sätt än vad vi gör i dag. Det handlar även om den psykiatriska vården som helhet. Men det ska vi inte tala om här i dag, utan det handlar just om ingången. Det borde innebära att man anställer psykologer och kuratorer. Då måste pengarna komma någonstans ifrån.

Ledamoten och jag kan stå och prata i väldigt många omgångar om vad det här beror på. Men jag tycker att det är ett problem att hälsovårdens personal larmar men får väldigt lite gehör från politiker på nationell nivå. Att det kommer att saknas 27 miljarder till regionerna 2030 är ett problem.

Fru talman! Själva navet i den svenska sjukvården är en tillgänglig och patientnära primärvård i hela landet, där man sätter patienten i centrum och får kontinuitet, närhet och trygghet. Detta sammanfattas i begreppet god och nära vård, vilket är det ämne vi nu debatterar. Betänkandet har rubriken Nästa steg för en god och nära vård och lyfter fram viktiga åtgärder som Centerpartiet helt står bakom. Det handlar framför allt om den kommunala hälso- och sjukvården i relation till primärvården.

Centerpartiet har under flera års tid lyft behovet av att ställa tydligare krav på samverkansavtal mellan kommuner och regioner för att undvika problem med oklart patientansvar som gör att patienter riskerar att falla mellan stolarna. Nu förtydligas det här, vilket är väldigt bra.

Centerpartiet har också lyft frågan om att stärka patientperspektivet i vården. Det är fortfarande alldeles för lätt att sätta strukturer framför patienternas behov av kontakt, förståelse och inflytande. Nu tas ett litet steg till på den vägen genom att man tydliggör patientens rätt att få information. Det är ett bra steg på vägen, men det är en lång bit kvar att gå.

Vidare är det bra att det nu ställs krav på att det ska finnas en medicinskt ansvarig för rehabilitering i den kommunala hälso- och sjukvården, en så kallad MAR, eftersom behovet av rehabilitering efter cancer, stroke, höftledsoperation med mera ofta är helt avgörande för patientens fortsatta livskvalitet när den kommer tillbaka från behandling.

Från Centerpartiets sida har vi också varit kritiska till hur otillgänglig den psykiatriska vården är för många patienter, inte minst barn och unga. Det är därför bra att vi nu förtydligar att primärvården har ett ansvar för både den psykiska och den fysiska vården. Det här är visserligen ingen nyhet, men det förtydligas nu ytterligare.

Det är även bra att det nu tydliggörs att det inom kommunal hälso- och sjukvård ska kunna erbjudas medicinsk bedömning av läkare och sjuksköterska dygnet runt. Även det är något som egentligen redan borde vara självklart men som nu förtydligats.

Fru talman! Det här är alltså bra förändringar och ett steg på rätt väg mot en god och nära vård. Betyder det att vi är nöjda nu? Nej, inte alls. Det finns mycket kvar att förändra och förbättra för att alla i Sverige ska uppleva att de verkligen får god och nära vård. Därför tänker jag nu redogöra för några av de ytterligare steg som vi i Centerpartiet ser behöver tas framöver.

Först och främst kan vi konstatera att tillgängligheten till vården skiljer sig över landet i dag. På våra lands- och glesbygder har bara var femte patient tillgång till fast läkarkontakt, jämfört med var tredje patient i riket i stort. Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Vidare ser vi bland patienter som avlider i tillstånd som anses ha varit behandlingsbara att frekvensen är dubbelt så hög i våra glesbygder som i våra storstadsområden. Det är mer än oacceptabelt.

I grunden handlar det här om hur tillgänglig vården är, det vill säga hur lätt man kan komma i kontakt med vården och hur långt man har till närmaste vårdcentral. Det är nämligen tillgängligheten som blir avgörande exempelvis för hur snabbt en cancer upptäcks och därmed för möjligheten till överlevnad.

En ökad tillgänglighet till primärvården behöver däremot inte betyda att allting ser likadant ut. Vår utgångspunkt i Centerpartiet är snarare den motsatta. Det måste få se olika ut, och vi måste nyttja alla de möjligheter som finns för att öka tillgängligheten och på så sätt skapa förutsättningar för en jämlik vård i hela landet.

Vi ser att den befintliga strukturen med vårdcentraler behöver kompletteras på våra landsbygder med mindre läkarledda enheter, som vi har valt att kalla för landsbygdsläkare men som innebär ett minimum av en läkare och en sjuksköterska. På det viset skulle man kunna se till att täckningsgraden inom primärvården blir betydligt högre och större än i dag.

Vi ser också att det finns andra resurser som behöver finnas för att öka tillgängligheten. Det handlar om tekniska och digitala lösningar med egen monitorering och digitala läkarbesök för att undvika längre resor när det inte är nödvändigt. Här tror vi också att apoteken i framtiden kan spela en väsentlig roll och fungera som ytterligare en länk mellan patient och primärvård.

Fru talman! Grunden för en god och nära vård är naturligtvis personalen. Därför är det med sorg och oro som vi har kunnat ta del av Tidöpartiernas och Socialdemokraternas utvisningspolitik under de senaste månaderna.

Det handlar om vårdpersonal som Zahra och Afshad, som är välintegrerade, arbetar och betalar skatt, som fick ett utvisningsbeslut trots behovet av dem på Södersjukhuset.

Det handlar om vårdstudenter, som systrarna Donya och Darya som läser till sjuksköterskor vid Högskolan Väst, som har utvisats till diktaturen i Iran trots att Sverige har investerat sju år i deras utbildning och framtid.

Det handlar om gymnasister som Jomana, som planerat för en framtid i svensk välfärd, som utvisats ensam till Egypten.

Det handlar om forskare och läkare som tvingas lämna Sverige därför att deras barn får utvisningsbeslut och där Sverige ses som en alltmer oattraktiv plats även för högkvalificerad arbetskraft.

Detta är resultatet av en politik som inte bryr sig det minsta om god och nära vård utan som ser utvisning av människor som prioriterat. Det är en skam för Sverige, men det är också ett hårt slag mot svensk sjukvård.

Nu kanske någon undrar hur beroende vi är av invandrad arbetskraft i svensk hälso- och sjukvård. Det kan jag berätta. Var tredje läkare inom den svenska vården är född utomlands. Var tredje biomedicinsk analytiker i svensk vård är född utomlands. Var tredje undersköterska är född utomlands, och så mycket som vartannat vårdbiträde och varannan tandläkare är född utomlands. Utan vår utlandsfödda arbetskraft skulle svensk vård kollapsa.

Fru talman! Svensk hälso- och sjukvård måste vara både tillgänglig och jämlik. Att satsa på en god och nära vård med primärvården i centrum är den viktigaste delen i att nå dit. Därför är det bra att vi tar ytterligare ett steg på den vägen i dag, men mer behöver göras. Framför allt måste de orättfärdiga utvisningarna av vårdpersonal stoppas.

(Applåder)

Fru talman! Nu tror jag att vi måste reda ut ett par saker här. Det finns två delar i migrationspolitiken. Den ena delen handlar om hur många som kommer in i Sverige. Centerpartiet står bakom att vi ska ha en stram migrationspolitik framöver och att det ska förbli på det viset.

Den andra delen handlar om människor som befinner sig i Sverige, som har etablerat sig, lärt sig språket och studerat, som jobbar och betalar skatt och som har rotat sig med sina familjer i Sverige – det är dem vi debatterar i dag. Det är inte den andra invandringen. Det kan ledamoten gärna diskutera i en migrationspolitisk debatt. Men nu talar vi om dem som riskerar att få lämna landet.

Vi kan konstatera att svensk vård är helt och hållet beroende av invandrad arbetskraft. Det kan se olika ut om man har kommit hit av ett asylskäl eller om man kommit med arbetstillstånd. Men vi är helt beroende av människor som är utlandsfödda för att klara välfärdsuppdraget inom svensk hälso- och sjukvård.

Det måste vara väldigt svårt även för Sverigedemokraterna, som inte gärna vill se att våra invandrare bidrar med något positivt i samhället, att förneka det, inte minst med tanke på att vi har alla siffror svart på vitt på hur många som kommer från andra länder.

Ledamoten talar om att vi ska kasta ut folk för att vi inte vill se lönedumpning. Nu kommer här ett lönekrav på ungefär 33 500 kronor i månaden. Menar ledamoten på allvar att alla de undersköterskor, vårdbiträden och sjuksköterskor som går in på ingångslön även i Kungsbacka kommun, som ledamoten kommer ifrån, är lönedumpade när de lever på löner under 90 procent av medianlönen?

Fru talman! Jag konstaterar att ledamoten beklagar att vi kastar ut vårdpersonal från Sverige i dag. Ärligt talat tror jag inte en sekund på detta beklagande, men det är ett konstaterande att det är på det viset. Vi är helt beroende av den invandrade vårdpersonalen.

Det har pratats mycket om den migrationspolitik som har förts under de senaste tio åren. Vi kan då konstatera att av våra läkare i Sverige har 4 000 kommit från andra länder under de senaste tio åren. Av våra sjuksköterskor har 2 000 kommit från andra länder under de senaste tio åren, och bland våra undersköterskor och vårdbiträden har 33 000 kommit till Sverige från andra länder under de senaste tio åren.

Det är bara att konstatera att vi inte når fram till varandra när det gäller detta, och det beror helt enkelt på att vår syn på människor skiljer sig åt helt. Vi ser helt olika på behovet av deras förtjänster och kompetenser och på förhållandena när folk har rotat sig i Sverige.

Jag går nu tillbaka till att tala om landsbygden och glesbygden, där Sverigedemokraterna ser framför sig att en centralisering av hela den svenska sjukvården kommer att lösa landsbygdens problem.

Vem tror på allvar att det kommer att vara så? När en generaldirektör i Stockholm har tagit hand om 350 000 vårdpersonal och ska sätta en norm för hur ett svenskt akutsjukhus ska se ut kommer vi att få se en nedläggningsvåg av svenska sjukhus av aldrig tidigare skådat slag. Då kommer det inte att finnas utrymme för vare sig Sollefteå sjukhus, Ljungby sjukhus eller andra mindre akutsjukhus.

Tilltron till att centralisering och betongpolitik löser landsbygdens villkor och utmaningar är bara en chimär.

(Applåder)